Kategori: Minnen Sida 49 av 134

The world will never be the same. This very date nine-eleven is one of the points of references, as well as corona times had changed the world. Historically a number of both occasions and times with plagues we read about in school or was told by media as TV and radio. Not without a shudder we heard about it, but I never thought it would happen again. Not in our civilised world. When I look back to that fact I was unable to fear any of those worldwide goings-on, I do see what a safe world my parents left to me. 

Since my first memories from childhood I can recall my parents tell about what they had gone through during WW2. We were told many things were a shortage and how they tried to replace this lack with anything else or cope to be without it. Most things was about food. I can’t recall I ever heard them speak about they froze. Therefore I think the supply of firewood and coal was enough for people in my town. It was mostly food they had to change their habits about. But as long as they survived on what was found even if some were some substitutes, I’m sure they were happy to avoid starving. 

After the war when our world became rebuilt many people thought this was the biggest crises ever, and it would never be repeated. A little child don’t read any papers or listen to the news in other media, but listen to mam and dad and what the speak about at dinner table. And even more intense they listen what they say when the parents lower their voice or perhaps starts to spell the word instead of saying it. I will bet any five year kid know what I C E C R E A M means, spelled out loud. And the more curious child they more difficult to hide things for them. I could spell ice cream before I was able to spell my name.

Why I write this is, it is a kind of confession about me as a child. I think I had my ears on edge all my waking time. It made me vulnerable, I couldn’t deny when they asked me to do this or that by saying I hadn’t heard. A dilemma I realised rather early in my lifetime. I think it took me some years to learn to handle situations like that. 

The expression: even this day was worth living, I have thought many times when I have learned something new. Probably it started when I succeed to outfox my parents and their either whispering voices or their spelling those words they didn’t let us children to understand. Most parents has no idea how little the world is for a small child, and how important their conversation is to the kid. And how much trust they bring to the child. 

I can recall me as a ten year girl, my father entered our home after had been at work all day. He didn’t take off his outerwear, just put his shoes off and stood there. The anxiety shone from his eyes and he said; now we have a new war ongoing! 

It was the Suez crisis 1956, and for my father it felt like as a doomsday. It was my first memory from the worries around the world. Since then I can not think of a day we have had peace all over the world. It is smaller or bigger trouble spots all over the world. The cause to it I don’t follow and can not decide which one of the parts who is right. 

Nine-eleven I never doubt what I think about this terrorists. So disrespectful to another human being as this deed shows, they never get any sympathy from me. They are not any soldiers they are slaughterer. And why. I hope they never get any space in our world but the smallest place to survive but decrease as a human race with their kind of brains. 

Another thing which hit our world is this last pandemic, the corona virus. The trust from my childhood things like this never should happen, after we get vaccinated for the polio epidemic in late fiftieth. 

It is two decades between those, nine-eleven and corona pandemic. But both of them has changed our world. We seems to forgot the equality for all. We seems to have forgot to live in place. Some days ago I so my froggyfriend tried to persuade a Belgian player not being so furious. Several times he told him; calm down, when the player had an arguing with his own partner, a beginner. Why this anger?  Does it change us?  For something better or worse? We have all too short to get upset. We don’t think before we speak out. We seems to be in a hurry all the time. Yesterday I was at cinema too look on a movie I have waited for long. Only four visitors in the cinema, two ladies in the line in front of us. They took up their iPhones each fifth minutes to look at the screen if something had happened. Do you have any idea how much a smartphone light up a dark cinema? I decided to tell them after the movie: I hope my little cough didn’t disturb you as much as your frequently shining phones disturbed to me. But when I have an sour hip I was all too slow to reach and say something to them. They seemed to be in a hurry for some next event…. Do people have more to do after this pandemic? Do we have a quota to fill during our lifetime?

After the cinema we enjoyed the moment being downtown. Thought a hamburger was a perfect meal and we haven’t eaten any since we arrived home from cottage. It use to be a confirmation we have reached civilisation again. To have a fast food like that. We sat outdoor the pavement restaurant and ate. Cars, bikes and buses in a steady stream passed by. Kick boards and pedestrians in a crowd around us. We felt we have left our paradise on earth. But to have two worlds is our way to appreciate we can share time with our siblings and relatives. 

One pedestrian a man with a support collar around his neck, I saw met my stare with a little smile. Did I know him? I have during my years met a lot of patience, some of them still remembering me. And I am aware of it, even if I have no idea who they are. But I use to nod a little mini nod and a mini smile back. They probably see the confusion in my eyes and by then know it is a false acquaintance. This man sat down at a bench behind me and waited us to finish our meal. He had by then noticed we had cans with water to our meal. And when we left the table he approached our table to ask for the cans. Of course I said, you’re welcome. And he started to explain he collected to the poor and homeless people. I answered I didn’t felt it as a charity but was happy someone taking care the cans for reuse. Once again he repeated it was for poor and homeless. This man confused me a bit. Was he begging for more? Or did he tell me something else? Some mumbling word about it was for someone else he collected and I admit, I left him there at the street with his bags and maybe a need to talk some words to someone. The noice from traffic made it almost impossible to have any conversation made me hurry away. All people seems to be in a hurry, as I said. 

When we arrived home I felt very satisfied, my sour hip is better for each day and soon I can have my bus tours as I have spoken about. As long as we don’t get more threatening terrorism or any new pandemic, we will go back to …..not normal but freer life. 

Här är svenskan

Världen blir aldrig densamma.  Just detta datum nionde-i-elfte är en av referenspunkterna, liksom coronatider hade förändrat världen.  Historiskt sett ett antal både tillfällen och tider med plågor vi läste om i skolan eller fick höra i media som TV och radio.  Inte utan rysningar hörde vi om det, men jag trodde aldrig att det skulle hända igen.  Inte i vår civiliserade värld.  När jag ser tillbaka på det faktum att jag inte kunde frukta någon av dessa världsomspännande händelser, ser jag vilken trygg värld mina föräldrar invaggade mig i.

 Sedan mina första minnen från barndomen kan jag minnas att mina föräldrar berättade om vad de hade gått igenom under andra världskriget.  Vi fick höra att många saker var bristvaror och hur de försökte ersätta denna brist med något annat eller klara sig utan det.  Det mesta handlade om mat.  Jag kan inte minnas att jag någonsin hört dem tala om att de frös.  Därför tror jag att tillgången på ved och kol var tillräckligt för människor i min stad.  Det var mestadels mat de fick ändra sina vanor runt.  Men så länge de överlevde på det som hittades, även om vissa var några ersättare, är jag säker på att de var glada över att slippa svälta.

 Efter kriget när vår värld återuppbyggdes trodde många att detta var de största kriserna någonsin, och det skulle aldrig upprepas.  Ett litet barn läser inte några tidningar eller lyssnar på nyheter i andra medier, men lyssnar på mor och far och vad de talar om vid middagsbordet.  Och ännu mer intensivt lyssnar de på vad de säger när föräldrarna sänker rösten eller kanske börjar stava ordet istället för att säga det.  Jag kan slå vad att ett femårigt barn vet vad G L A S S betyder, stavat högt.  Och ju mer nyfiket barn, desto svårare att dölja saker för dem.  Jag kunde stava glass innan jag kunde stava mitt namn.

 Varför jag skriver det här är, det är en slags bekännelse om mig som barn.  Jag tror att jag hade mina öron viftandes hela min vakna tid.  Det gjorde mig sårbar, jag kunde inte förneka när de bad mig göra det eller det genom att säga att jag inte hade hört.  Ett dilemma som jag insåg ganska tidigt i mitt liv.  Jag tror att det tog mig några år att lära mig hantera sådana situationer.

 Uttrycket: även denna dag var värt att leva, jag har tänkt många gånger när jag har lärt mig något nytt.  Förmodligen började det när jag lyckades överlista mina föräldrar och deras antingen viskande röster eller deras stavning av ord de inte lät oss barn förstå.  De flesta föräldrar har ingen aning om hur liten världen är för ett litet barn och hur viktig deras konversation är för barnet.  Ej heller hur mycket trygghet de ger barnet.

 Jag minns mig som en tioårig tjej, min far kom hem efter att ha varit på jobbet hela dagen.  Han tog inte av sig ytterkläderna, bara tog av sig skorna och stod där.  Ångesten lyste från hans ögon och han sa;  nu har vi ett nytt krig på gång!

 Det var Suez -krisen 1956, och för min far kändes det som en undergång.  Det var mitt första minne från oron runt om i världen.  Sedan dess kan jag inte komma på en enda dag vi har haft fred över hela världen.  Det är mindre eller större oroshärdar över hela världen.  Orsaken till det följer jag inte så noga och kan heller inte bestämma vilken av parterna som har rätt.

 Men nionde-i-elfte tvivlar jag aldrig på vad jag tycker om dessa terrorister.  Så respektlöst mot en annan människa som denna gärning var, får de aldrig någon sympati från mig.  De är inga soldater de är slaktare.  Och varför.  Jag hoppas att de aldrig får något utrymme i vår värld utom det minsta möjliga stället att överleva men minskar som en mänsklig ras med sin typ av hjärnor.

 En annan sak som drabbade vår värld är denna sista pandemi, corona -viruset.  Tryggheten från min barndom sade att det bör aldrig hända saker som detta efter att vi vaccinerats mot polioepidemin i slutet av femtiotalet.

 Det är två decennier mellan dem, nionde-i-elfte och coronapandemin.  Men båda har förändrat vår värld.  Vi verkar glömma jämlikhet för alla.  Vi verkar ha glömt att leva i fred.  För några dagar sedan försökte min froggyfriend att övertala en belgisk spelare att inte vara så rasande.  Flera gånger sa han till honom;  lugna ner dig när spelaren bråkade med sin egen partner, en nybörjare.  Varför denna ilska? Förändrar det oss? Till något bättre eller sämre? Vi har alltför kort startsträcka  till att bli upprörda.  Vi tänker inte innan vi säger ifrån.  Vi verkar ha bråttom hela tiden.  Igår var jag på bio för att titta på en film jag har väntat länge på.  Endast fyra besökare på bio, två damer i raden framför oss.  De tog upp sina iPhones var femte minut för att titta på skärmen om något hade hänt.  Har du någon aning om hur mycket en smartphone lyser upp en mörk biograf?  

Jag bestämde mig för att berätta för dem efter filmen: Jag hoppas att min lilla hosta inte störde dig lika mycket som era ofta lysande telefoner störde mig.  Men när jag har en besvärlig höft var jag alltför långsam för att hinna att säga något till dem.  De verkade ha bråttom till nästa evenemang ….  Har människor mer att göra efter denna pandemi?  Har vi en kvot att fylla under vår livstid?

 Efter biografen fortsatte vi av att vara kvar i city.  Tänkte att en hamburgare kunde vara en perfekt måltid och vi har inte ätit någon sedan vi kom hem från stugan.  Det brukade vara en bekräftelse på att vi har nått civilisationen igen.  Att ha sådan snabbmat.  Vi satt utomhus på trottoaren och åt.  Bilar, cyklar och bussar i en evig ström körde förbi.  Kickboards och fotgängare i massor omkring oss.  Vi kände att vi har lämnat vårt paradis på jorden, stugan.  Men att ha två världar är vårt sätt att uppskatta att vi kan dela tid med våra syskon och släktingar.

 En fotgängare en man med en stödkrage runt halsen kom gående, såg att jag mötte hans blick.  Kände jag honom?  Jag har under mina år mött mycket patienter inom vården, några av dem minns mig fortfarande.  Och jag är medveten om det, även om jag inte alltid har en aning om vilka de är.  Men jag brukar nicka en liten mini -nick och ett minileende tillbaka.  De ser förmodligen förvirringen i mina ögon och vet då att det är en falsk bekantskap.  Den här mannen satte sig på en bänk bakom mig och väntade på att vi skulle avsluta vår måltid.  Han hade då märkt att vi hade burkar med vatten till vår måltid.  Och när vi lämnade bordet närmade han sig vårt bord för att be om burkarna.  Självklart sa jag, varsågod.  Och han började förklara att han samlade för de fattiga och hemlösa.  Jag svarade att jag inte kände det som en välgörenhet men var glad att någon tog hand om burkarna för återanvändning.  Återigen upprepade han att det var för fattiga och hemlösa.  Den här mannen förvirrade mig lite.  Ber han om mer?  Eller sa han något annat till mig?  Något mumlande ord om det var för någon annan han samlade och jag erkänner, jag lämnade honom där på gatan med sina påsar och kanske ett behov av att prata några ord med någon.  Ljudet från trafiken gjorde det nästan omöjligt att ha någon konversation, fick mig att skynda iväg.  Alla människor verkar ha bråttom, som sagt.

 När vi kom hem kände jag mig mycket nöjd, min besvärliga höft är bättre för varje dag och snart kan jag ta mina bussturer som jag har talat om.  Så länge vi inte får mer hotfull terrorism eller någon ny pandemi, kommer vi tillbaka till … inte ett normalt men friare liv.

Many times I hear people sigh and say they don’t understand where times go by. And of course I agree. Can nothing else but agree. A wise explanation I was presented by my son and his daughter, when we had a discussion about when this and that had happened. We were surprised, was it really so many years since it happened? I remembered it as it was just a while ago. But they son and his family, explained to me, I was right, it was just a one twentieth of my life but one fifth of my granddaughter’s lifetime. I am enjoyed to count and play with figures. Suddenly I saw how this comparison changes all the time depending what fact I compared. 

When that girl was born I was 55 times as old as she. Some years later my age was just 12 times her age, when she went 5 years I celebrated my 60th birthday. And for every year this part of our age gets less. Funny this very year I am only 4 times as old as she is. What happens? Do I get younger or is she growing more than one year at at the time? Will the day come when we are equal?

Today Monday is phone call day with my sister. And she asked if we had laundry washing today. Yes I said we are back in our usual schedule after have been away to cottage all summer.  Now we have Mondays as laundry room day. 

And again we started to compare how time runs away. Just a few days since we changed bed-linen I thought. How fast time between Monday to Monday times run. But comparing to p-day, when we get our salary the time is like a never ending story. Is there any chance to change that fact? Salary every week and the bed-linen every month. It is ok for me. What about you? 

Einstein isn’t the only one we think of when we solve mathematic problems, another guy has also got blamed for his intricacies. 

https://www.jönssonminnen.se/2019/01/snalla-rara-pythagora-hjalp/

Now we are back in normal days again. And son has asked if we want to get some help with shopping because of the corona. We have decided to try and take care of it ourselves. Knowing we get help if we need. We have a feeling if we try and stay safe as much as possible we may start to go back to usual life little by little.

här är svenskan

Många gånger hör jag människor sucka och säga att de inte förstår var tiden tar vägen.  Och visst håller jag med.  Kan inget annat än hålla med.  En klok förklaring presenterades av min son och hans dotter, när vi hade en diskussion om när något hade hänt.  Vi var överrumplade, var det verkligen så många år sedan det hände?  Jag kom ihåg det som för bara ett tag sedan.  Men sonen med familj förklarade för mig, jag hade rätt, det var bara en tjugondel av mitt liv men en femtedel av mitt barnbarns liv.  Jag är förtjust över att räkna och leka med siffror.  Plötsligt såg jag hur denna jämförelse ändras hela tiden beroende på vilka fakta jag jämförde.

 När den tjejen föddes var jag 55 gånger så gammal som hon.  Några år senare var min ålder bara 12 gånger hennes ålder, när hon fyllde 5 år firade jag min 60 -årsdag.  Och för varje år blir den här jämförelsen av vår ålder mindre.  Roligt just i år är jag bara 4 gånger så gammal som hon är.  Vad händer?  Blir jag yngre eller växer hon mer än ett år i taget?  Kommer den dag då vi är lika?

 Idag måndag är telefonsamtalsdag med min syster.  Och hon frågade om vi hade tvättstuga idag.  Ja jag sa att vi är tillbaka i vårt vanliga schema efter att ha varit uppe i stugan hela sommaren.  Nu har vi måndagar som tvättstugans dag.

 Och igen började vi jämföra hur tiden springer iväg.  Bara några dagar sedan vi bytte sängkläder tänkte jag.  Hur snabbt tiden mellan måndag till måndag går.  Men att jämföra med p-day, när vi får vår lön är tiden som en oändlig historia.  Finns det någon chans att ändra det faktum?  Lön varje vecka och sängkläder varje månad.  Det är okej för mig.  Hur är det med dig?

 Einstein är inte den enda vi tänker på när vi löser matematiska problem, en annan kille har också fått skulden för sina invecklingar.

 http: //www.jönssonminnen.se/2019/01/snalla-rara-pythagora-hjalp/

 Nu är vi tillbaka i vanliga dagar igen.  Och sonen har frågat om vi vill få hjälp med shopping på grund av corona.  Vi har bestämt oss för att försöka ta hand om det själva.  Att veta att vi får hjälp om vi behöver.  Vi har en känsla om vi försöker hålla oss försiktiga så mycket som möjligt kan vi börja gå tillbaka till det vanliga livet pö om pö .

This little cottage isn’t much of a comfortable flat. But filled with much atmosphere and even lot of old things which tells about times  passed by. When we succeed to buy the cottage 1992, it had been owned by a man from our capital, who had rebuilt it from two old timber houses. The men in the little village Rönäs got employed as carpenters and masons and l presume none of them got a decent salary for their work. 

The man who owned the cottage visited many farms, he was interested of the history about settlers in this part of country. The surroundings wasn’t older than about 100 years. People told him about their ancestors, their way of living and sometimes he got a gift from them. A gift they probably had bought a new and better one themselves. But it was history in the object and Knut (the man who owned the cottage) collected them as a kind of beginning of a museum for settlers in this part of country. Old kettles for coffee, a damaged violin, an old clock to hang on wall. A rocking chair, a box for margarine made of wood and a wood vessel to make butter in.  

You can see some of those objects at picture. The thing to cut wool from the sheep you see up on the chimneystock. The ceiling in cottage is full of nails where Knut has hang tools and shoes for the horses to wear in deep snow. Some skates from long before NHL and this leagues was invented.  A lot of odd things no one asks for nowadays. But I also have hang some baskets up on the nails. This basket is very useful when we pick chanterelles in forest. 

This year I climb up and took the horn from a goat who lived at my brother in laws farm. When they slaughtered the goat Svein (my brother in law) took care of the horn of the goat and preserved them. Some years ago my grandson Erik, borrowed that horn and blew a very nice old folk song in it. He is an musician, playing french horn. He stood at the shore and when he blew the horn it was heard long way.  It was like the lake transported the sound kilometres. The silence over the lake and the sound he achieved, wonderful. Here a clip from YouTube, it is not Erik who plays at this video, but the sound is similar as his play was that time

 https://youtu.be/dCru0-KN50Y

I dont know it you can listen but it is an old folk song telling about the hard life the maids had when  they herd the cattle in forest. 

My kitchen is rather new. When the cottage was a home for a family houndred years ago, they used the big fireplace in “living room” for all cooking. And that little room as we have built our kitchen in, was the only chamber in house. Those cottages is called one-chamber cottage. Not much place  when winter and cold forced people to stay indoors. 

This summer l persuade my spouse not to built up the shower cabin, but only nail up the tap at a board and put it on the wall behind the cottage. It is our backyard, even if the view is several miles, it is still our backyard. Our Lord make the hot-water by let the sun shine at the hoses laying at the ground. 

The roof have been nice this year, it is 29 years since we restored that roof, and some years with little rain during summer we are a bit concerned about it. But this year it was fine. 

I have spoken about the light during summer nights. Of course it is fantastic, but l am also fascinated by the colours and phenomena the nature offers. This picture is an ordinary sunset. But the Aurora borealis is even more mysterious, l think. This scenario met me one evening on my way to that little house….the one with a heart on the door.

It is impossible to bring about a feeling for a place, even me who loves to write and tell. But l have made a try. BTW, I got a letter the other day from a complete stranger for me. He had read one of my old stories about “ARM”. Funny when I get comments about something I wrote a year ago. But when people google they happens to find my stories. 

https://www.jönssonminnen.se/2020/04/lider-du-av-ank-do-you-suffer-from-arm/

This is what he had read, note the English after the Swedish in that story.

här är svenskan

Denna lilla stuga är inte mycket av en bekväm lägenhet.  Men fylld med mycket atmosfär och till  och med många gamla saker som berättar om tider som gått.  När vi lyckades köpa stugan 1992 hade den ägts av en man från Stockholm, han hade byggt om den från två gamla timmerstugor.  Männen i den lilla byn Rönäs blev anställda som snickare och murare och jag antar att ingen av dem fick en anständig lön för sitt arbete.

 Stockholmaren som ägde stugan besökte många gårdar, han var intresserad av historien om nybyggarna i denna del av vårt land.  Omgivningen var inte äldre än cirka 100 år.  Folk berättade om sina förfäder, deras sätt att leva och ibland fick han en gåva av dem.  En gåva som de antagligen hade köpt en ny och bättre variant av själva.  Men det var historia i föremålet och Knut (mannen som ägde stugan) samlade dem som en slags början på ett museum för nybyggare i denna del av landet.  Gamla vattenkokare för kaffe, en skadad fiol, en gammal klocka att hänga på väggen.  En gungstol, en låda för margarin av trä och ett träkärl att göra smör i, en smörkärna.

 Du kan se några av dessa objekt på bilden.  Saxen att klippa ull från fåren ser du uppe på skorstensfrisen.  Stockarna i taket i stugan är fullt av spikar där Knut har hängt verktyg, snöskor för hästarna att bära i djup snö.  Några skridskor från långt innan NHL och denna liga uppfanns.  Många udda saker som ingen frågar efter nuförtiden.  Men jag har också hängt upp några korgar på  spikarna.  De korgar är mycket användbara när vi plockar kantareller i skogen.

 I år klättrade jag upp och tog hornet från en get som levee hos min svåger.  När de slaktade bocken tog Svein (min svåger) hand om getens horn och preparerade dem.  För några år sedan lånade mitt barnbarn Erik hornet och blåste en mycket fin gammal folkvisa i den.  Han är en musiker och spelar valthorn.  Han stod vid sjöstranden och när han blåste i hornet hördes det långt.   Det var som att sjön transporterade ljudet kilometervis. Tystnaden över sjön och ljudet han uppnådde.  Här ett klipp från YouTube, det är inte Erik som spelar på denna video men ljudet liknande det som han spelade

  https://youtu.be/dCru0-KN50Y

 Jag vet inte om du kan lyssna men det är en gammal folkvisa som berättar om det hårda livet pigorna hade när de vallade boskapen i på fäbodvallen.

 Mitt stugkök är ganska nytt.  När stugan var hem för en familj som levde för ca. hundra år sedan, använde de den stora spisen i ”storstugan” för all matlagning.  Och det lilla rummet som vi har byggt vårt kök i, var den enda kammaren i huset.  Dessa stugor kallas enkammarstuga.  Inte mycket plats när vinter och kyla tvingade människor att stanna inomhus.  

I sommar övertalade jag min make att inte bygga upp duschkabinen, utan bara spika upp kranen på  en bräda och sätta den på väggen bakom stugan.  Det är vår bakgård, även om utsikten är flera mil, är det fortfarande vår bakgård.  Vår Herre tillverkar varmvattnet genom att låta solen skina på slangarna som ligger på marken.

 Taket har varit fint i år, det är 29 år sedan vi restaurerade det taket, och några år med lite regn under sommaren har vi varit lite oroliga för det.  Men i år var det bra.

 Jag har talat om ljuset under sommarnätter. Naturligtvis är det fantastiskt, men jag är också fascinerad av färger och fenomen som naturen erbjuder.  Den här bilden är en vanlig solnedgång.  Men Aurora borealis är ännu mer mystisk tycker jag. Detta scenario mötte mig en kväll på väg till det lilla huset …. Det med ett hjärta på dörren.

 Det är omöjligt att skapa en känsla för en plats, även jag som älskar att skriva och berätta.  Men jag har försökt.  BTW, jag fick ett brev häromdagen från en helt främling för mig.  Han hade läst en av mina gamla berättelser om ”ÅNK och ARM”.  Roligt när jag får kommentarer om något jag skrev för ett år sedan.  Men när folk googlar hittar de mina berättelser.

 http: //www.jönssonminnen.se 2020/04/lider-du-av-ank-do-you-suffer-from-arm/

 Detta är vad han hade läst, notera engelska efter svenska i den historien.

I have previously told about our little singing moments in connection with the description of the apartment where I grew up. When I talked about these singing events, I remembered in my mind how dad and I, often placed in his lap, singing songs.  We kept up well with the modern range that was played on the radio, but we also sang together from ”The Green Songbook” which I certainly could not read.  But as often as we sang from it, I knew the songs that belonged to each picture which was drawn at every page.  What I also remember with these certain moments is, that a rattling of dishes from the kitchen.  By the time I was on my dad’s lap, the washing up had not become my ??responsibility yet.  So in the kitchen, mother was washing up.  She liked to tune in to the songs, but it was my dad and I who decided the repertoire because we had the songbook in our care.  It wasn’t that often mother took the initiative to sing, but if you asked beautifully, mother also sang.  She had a very good singing voice even though it was a bit thin compared to my father’s strong baritone.

 When I asked my mother to sing, she often sang ”In a room in the children’s hospital, where the white beds are.”  Still when I hear the song, I am uncomfortably touched and anxiety creeps into me.  Why now this?  Well, I never think mother sang through the whole song without her being in an extremely  sad mood and got tears in her eyes. https://youtu.be/SRTqKt7nlZM  There were also times when she refused to sing about the little lung-sick girl in the hospital, when as an alternative her choise was ”Why should people fight, why should blood flow”.  I can promise that song was probably the most boring song I have ever heard.  After that song, we didn’t ask for more songs.  But if she sang about the little girl, it wasn’t uncommon for me to ask about the lyrics and why the song never ended happily.  Mother’s evasive answer to the questions was explained much later.  At one point my father had told me they have had a girl before I was born, but that she had died, so he was happy when I was born so he got a new little girl.  In children’s curious ways, I had also asked mother about their little girl, her name was Barbro, but received elusive answers.

 Later in life I have received more information about my sister Barbro.  On the same day Denmark was occupied by the Germans, my mother gave birth to an prematurely born girl.  Something different with the little girl was eventually discovered.  A probable CP injury in connection with the early birth made Barbro both deaf and blind.  But this was not realized until weeks and even months had passed.  Mother soon realized that she did not see, but this with the hearing took some time to realize.  And life in the middle of these times of worries around the world with a two-year-old, my brother Stig born in 1938 and a newborn child, at the same time as my father was called to do his duty in the general mobilization of swedish soldiers, was probably not an easy situation.  Mother didn‘t like to tell about the time with Barbro, but one thing and another I still managed to ”sneak out”, in this respect children are relentless.  Later in life, I received some information from my Aunt Greta about how they discovered Barbro’s multiple disability.  Mother kept her in her care until she was a few years old, but in times like this she was asked to leave this abnormal child to some kind of institution.  When Barbro got tuberculosis in her lungs, my mother agreed to leave her to a hospital.  She was sent to the sanatorium in Tyringe where she spent her last days.  She died only four years old.  Among old newspaper clippings and collected old papers, we have after our parents’ death found the telegram mother sent to my father, he was in military duty at the time, and the obituary that Barbro died only four years old.

 At this time, it was something one should forget as soon as possible and try to move on in life.  But much later it has still been as if I understood, this was an equally beloved and thus missing child.  And the song my mother sang was a way to process the grief and at the same time confirm this child as she felt they had tried to keep quiet about.  When we went to put flowers on Grandma’s and Grandpa’s grave, we always passed by and pointed to the little plaque that was Barbro’s grave.  However, no flower was ever planted for Barbro.  There was no stone on the grave so it was a bit of a secret between mother and me, I experienced it as.  When we arrived home it was reported that we had been and planted  flowers at grandpa’s and grandma’s graves. But it was never mentioned that we looked at Barbro’s grave.

här är svenskan

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. https://youtu.be/SRTqKt7nlZMVarför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Här kommer svenskan

Tidigare har jag berättat om våra små sångstunder i samband med beskrivningen av lägenheten jag växte upp i. När jag pratade om dessa sångsstunder såg jag framför mig hur far och jag, ofta placerad i fars knä, hjälptes åt och skrålade visor. Vi hängde gott med i det moderna utbud som spelades i radion, men vi sjöng även tillsammans ur ”Den gröna visboken” som jag visserligen inte kunde läsa. Men så ofta som vi sjöng ur den kunde jag sångerna som hörde till respektive bild. Vad jag också minns med de här visstunderna är att det skramlades med disk i köket. På den tid då jag satt i fars knä hade disken ännu inte blivit mitt ansvarsområde. Så i köket stod mor och diskade. Hon stämde gärna in i sångerna, men de var ju far och jag som bestämde repertoaren eftersom vi hade hand om sångboken. Det var inte ofta mor tog initiativet till att sjunga, men om man bad vackert så sjöng mor också. Hon hade en mycket bra sångröst även om den var lite tunn i jämförelse med fars starka baryton.

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. Varför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. https://youtu.be/SRTqKt7nlZM Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Senare i livet har jag fått mer upplysningar om min syster Barbro. Samma dag som tyskarna intog Danmark födde mor ett ofullgånget barn, en liten flicka. Att det var något annorlunda med den lilla tösen upptäcktes så småningom. En trolig CP-skada i samband med den tidiga förlossningen gjorde att Barbro var både döv och blind. Men detta var inget man insåg förrän veckor och till och med månader hade gått. Att hon inte såg förstod mor ganska snart men det här med hörseln tog ytterligare en stund att inse. Och att mitt under dessa orostider stå med en två-åring, min bror Stig född 1938 och ett nyfött barn, samtidigt som far kallades in i den allmänna mobiliseringen, var nog ingen sinekur. Mor berättade inte gärna om tiden med Barbro men ett och annat lyckades jag ändå ”luska ur” henne, härvidlag är ju barn obarmhärtiga. Senare i livet fick jag vissa uppgifter av faster Greta om hur man upptäckt Barbros multihandikapp. Mor hade henne hemma tills hon var något år, men på denna tiden uppmanades man att lämna ifrån sig de barn som var ”onormala”. När Barbro sedan drabbades av tuberkulos i lungorna gick mor med på att lämna henne ifrån sig. Hon skickades till sanatoriet i  Tyringe där hon tillbringade sina sista dagar. Hon dog endast fyra år gammal. Bland gamla tidningsklipp och samlade gamla papper har vi efter våra föräldrars död hittat dels telegrammet mor skickade till far, han låg inkallad i beredskap då,  dels dödsannonsen att Barbro avlidit blott fyra år gammal.

På denna tid var det något man borde glömma så snart som möjligt och försöka gå vidare i livet. Men långt senare har det ändå varit som om jag förstått, detta var en lika älskat och därmed saknat barn. Och sången som sjöng var ett sätt att bearbeta sorgen och samtidigt bekräfta detta barn som mor upplevde att man försökt tiga bort. När vi gick för att sätta blommor på mormors och farfars grav, gick vi alltid förbi och mor pekade på den lilla plätt som var Barbros grav. Däremot sattes aldrig någon blomma till Barbro. Där var ingen sten på graven så den var lite av en hemlighet mellan mor och mig upplevde jag det som. När vi kom hem rapporterades att vi varit och satt blommor hos farmor och farfar, och hos mormor. Men det nämndes aldrig att vi tittat till Barbros grav.

I have driven our car. Our red nice Volvo. Since two years I haven’t been much of a car driver, when my eyes have made me not reliable behind the wheel. A year ago when I was going to have a surgery for my cataract, one of the advantage I looked forward to, was to share the driving with spouse. But those of you who know and have followed my last nine month, know what happened. The macula of retina hit me and a series of treatment followed. Now I am capable to drive again. But as a beginner, carefully and I have to realise my time to react isn’t better than before, rather less. 

Therefore our travelling is slower than earlier year. Longer pauses and some more. 

But how fun it is to still be able to make such a voyage. We aren’t any beginner doing this trip along our country. Have made it many times. When OscarJ our cat followed us, we made a calculation he had followed us one and a half time around the equator by making this trip to and from the cottage. He isn’t with us anymore and we have made the trip many times since he left us. 

The travelling make us nostalgic. Yesterday we spoke about times when we went by train and buses to visit my spouses childhood home. When our money was almost finished when we had bought the tickets for our journey. How we sat there and were sad we couldn’t order that basket with coffee and new baked danish, the the train conductor walked around and asked if we wanted. Of course we wanted but had no money for such luxury. You got a basket at one station and had about half an hour to enjoy it, then you had to return the basket with the porcelain, to conductor. After many journey we at last were able to afford a basket, the smallest one, two cups of coffee and a danish each. We looked forward for it the first 1000 kilometres of the journey. When we got the basket we felt as royalties. The danish tasted wonderfully but the coffee was as tasteless as an angels pee. As an comfort, something we had longed for so many times was degraded as any less anxious wish in future. 

Today at breakfast at the hotel, my husband said he had noticed the seagull outside the hotel started to look like…..and there he got silent. He looked at me and with a shy smile he went absolutely silent…  What I said, what do they look like? As people? As the boy from Skåne said, he thought the cows started to look like people, when they travelled by train from Stockholm to Skåne, and he started to see the cows were the black and white kind again, instead of the red cows which were more usual up north in our country. 

Funny but you can see some differences at both people and animals from north to south. About the animals it is a question about appearance. But people also are dressed different. Probably depending on the climate. My friend asked me some weeks ago, how we knew we had reached Norrland? And I answered, when we can find salted pork cheap in stores, and the men wear those caps and their lips looks swollen by the snuff the use.  

Not without bragging, I must admit, I am rather good to recognise places, and can see where we are for the moment. Have travelled so many times I can say in nearest half an hour we reach a rather good rest place. Or a special small village pop up after some minutes. We have just had a break for a cup of coffee and before continuing the ride I picked up a new bottle of water. My spouse said, I hope it will last to Insjön, a village he knew we would pass further ahead. I gave him the bad finger because he teased me like that. I drink a lot of water, always. When we passed that village less than 5 minutes later he blushed by shame. He had no idea we had that village just around the corner where we had our coffee.

But he had his qualities so ok, he may tease me for my water drinking. 

Här svenskan

Jag har kört vår bil.  Vår röda fina Volvo.  Sedan två år har jag inte varit mycket bilförare, när mina ögon har gjort att jag inte är pålitlig bakom ratten.  För ett år sedan när jag skulle opereras för min grå starr, var en av fördelarna jag såg fram emot att dela körningen med make.  Men ni som vet och har följt mina senaste nio månader vet vad som hände.  Gula fläcken drabbade mig och en serie behandlingar följde.  Nu kan jag köra igen.  Dock som nybörjare, försiktigt och jag måste inse att min reaktionstid inte är bättre än tidigare, snarare sämre.

  Därför går vår resa långsammare än tidigare år.  Längre raster och lite fler.

  Men vad kul det är att ändå kunna göra en sådan resa.  Vi är inga nybörjare som gör denna resa längs vårt land.  Har gjort det många gånger.  När OscarJ vår katt följde oss gjorde vi en beräkning att han hade följt oss en och en halv gång runt ekvatorn genom att göra denna resa till och från stugan.  Han är inte med oss längre och vi har gjort resan många gånger sedan han lämnade oss.

  Resan gör oss nostalgiska.  Igår pratade vi om tider då vi åkte tåg och buss för att besöka min makes barndomshem.  När våra pengar nästan var slut när vi hade köpt biljetterna för vår resa.  Hur vi satt där och var ledsna över att vi inte kunde beställa den där korgen med kaffe och nybakad wienerbröd, tågkonduktören gick runt och frågade om vi ville beställa en korg.  Naturligtvis ville vi men hade inga pengar för sådan lyx.  Man fick en korg på en station och hade ungefär en halvtimme att njuta av den, sedan fick man lämna tillbaka korgen med porslinet, till konduktören.  Efter många resor hade vi äntligen råd med en korg, den minsta, två koppar kaffe och ett wienerbröd vardera.  Vi såg fram emot det de första 1000 kilometerna på resan.  När vi fick korgen kände vi oss som kungligheter.  Wienerbröden smakade fantastiskt men kaffet var lika smaklöst som en änglapink.  Som en tröst slutade det vi längtat efter så många gånger som en mindre angelägen önskan i framtiden.

  Idag vid frukosten på hotellet sa min man att han hade märkt att måsen utanför hotellet började se ut … och där blev han tyst.  Han tittade på mig och med ett blygt leende blev han helt tyst … Vad sa jag, hur ser de ut?  Som folk?  Som pojken från Skåne sa, tyckte han att korna började se ut som folk, när de reste med tåg från Stockholm till Skåne, och han började se korna var den svartvita sorten igen, istället för de röda korna som var mer  vanligt norrut i vårt land.

  Roligt men du kan se vissa skillnader hos både människor och djur från norr till söder.  Angående djuren är det en fråga om hur ofta man ser dem.  Men människor är också klädda annorlunda.  Förmodligen beroende på klimatet.  Min vän frågade mig för några veckor sedan, hur visste vi att vi hade nått Norrland?  Och jag svarade, när vi kan hitta saltat fläsk billigt i butikerna, och männen bär kepsar och läpparna ser svullna ut av snuset.

  Inte utan att skryta måste jag erkänna att jag är ganska bra på att känna igen platser och kan se var vi är för tillfället.  Har rest så många gånger kan jag säga att på närmaste en halvtimme når vi en ganska bra rastplats.  Eller en speciell liten by dyker upp efter några minuter.  Vi har precis tagit en paus för en kopp kaffe och innan vi fortsatte turen tog jag fram en ny flaska vatten.  Min make sa, jag hoppas att det kommer att räcka till Insjön, en by han visste att vi skulle passera längre fram.  Jag gav honom det dåliga fingret eftersom han retade mig så.  Jag dricker alltid mycket vatten.  När vi passerade byn mindre än 5 minuter senare rodnade han av skam.  Han hade ingen aning om att vi hade den där byn precis runt hörnet där vi fikade.

  Men han hade andra bra egenskaper så ok, han kan reta mig för att jag dricker vatten.