Kategori: Minnen Sida 49 av 138

I have noticed Giri at net playing bridge at very odd times depending on his living in western part of India, in Chennai, Tamil Nadu. At first I thought it was a single occurrence, but next day again. Decided to ask my daily partner about the weather in Tamil Nadu. He has a brother living in Chennai and spoke to him often. Yes some more rain than usual, even if it it the winter monsoon period. I thought of the answer and at last l decided to ask Giri himself, how come he had last weeks played bridge that late at night, almost dawn. 

He laughed at me and understood he had confused me with his appearance that time a day. But he told me he were visiting his son in California. An explanation why he had turned the globe in my head. And the turning is, between that places almost half the globe. 

He send me some pictures and I get the feeling my guru Giri had a nice time over there. This man has sent me some small anecdotes and a book he published. When I read them it is another english than I follow rather well by now. I can hear his wonderful Indian accent, his words is not the same as an cockney Londoners. And I have to use the translator more often when I read his stories. But I get better and better following his accent. And his stories are very nice. Many of them are everyday events, like those which happens every one of us. But his way to write them makes me laugh. And sometimes he gives me inspiration to write about very simple events. 

The following story I received in a letter from him yesterday and when I read it my eyes got filled with tears. Not because of sorrow, but the feeling he woke up in me. The feeling to have a connection with an animal and what happiness it brought. He reminded me my own cat Oscar. But most he reminded me about the novel by Doris Lessing: Rufus. I returned him a letter and told him, if he get a phone call from Nobel Price committee, it maybe was because I have asked him to share the story to you, my readers. Doris Lessing was a Nobel Price winner 2007, maybe not for the novel Rufus, but I think it is her best. And Giri’s is the next one on my top ten list. 

I do wonder why the cat got a name from a Indian way to cook rice. I have googled the recipe and you may get it from me on demand.

A little later I noticed Giri had made his own explanation how Jeera Rice got his name. If you push the headline you will get the page with comments appearing after the story, after the swedish one.

Here’s guru Giri’s story

Back with a Bang !

When we got back to Chennai home after 3 months, I was mildly surprised to see no sign of Jeera Rice on Day 1.

After all, we knew through video footage that he was regularly visiting our house during our absence…

On next day, I stepped out after breakfast with a song on my lips and I was stopped in my tracks by the Return of Jeera !

He gave me a mew lashing for the next three minutes : ‘ Where the hell  were you all these days ? You know I could have starved to death !’ 

I looked him over and mildly replied,’you seem quite fine, if anything a bit more rounded than when we left..’

‘ That’s beside the point’ he mewed back, ‘ anyway now that you are back, feed me Now !’

I pulled out a slice of bread and put it on his feeding point on the wall outside the kitchen and he quickly polished it off. 

But he continued to sit there and mew at me, much to the irritation of Honey who was cooking,’ I thought we had gotten rid of him…’

‘You ate that bread.  What else do you want?’ I asked him.   

‘ Some fish of course’ he promptly replied.   

‘ Sorry, no fish is available. Now get lost and try your luck tomorrow’ I shot back.

He left for then but returned after 30 minutes and mewed again.

‘Now what do you want?’ I asked him wearily.

‘ One more slice of bread. After all, you did not feed me for 90 days, so there is a quite a backlog…’

G

här är svenskan

Jag hade lagt märke till att Giri spelade bridge vid mycket udda tider beroende på att han bor i västra Indien, i Chennai, Tamil Nadu.  Först trodde jag att det var en enstaka händelse, men nästa dag igen.  Bestämde mig för att fråga min dagliga partner om vädret i Tamil Nadu.  Han har en bror som bor i Chennai och pratar ofta med honom.  Ja lite mer regn än vanligt, även om det är vintermonsun-perioden.  Jag funderade på svaret och till slut bestämde jag mig för att fråga Giri själv, hur kommer det sig att han de senaste veckorna hade spelat bridge så sent på natten, nästan gryning.

 Han skrattade åt mig och förstod att han hade förvirrat mig med sitt uppdykande den tiden på dagen.  Men han berättade för mig att han besökte sin son i Kalifornien.  En förklaring till varför han hade vänt jordklotet i mitt huvud.  Och vändningen är, mellan dessa platser nästan halva jordklotet.

 Han skickade några bilder till mig och jag fick en känsla av att min guru Giri hade det trevligt där borta.  Den här mannen har skickat några små anekdoter till mig och en bok han publicerat.  När jag läser dem är det en annan engelska än jag förstår ganska bra vid det här laget.  Jag kan höra hans underbara indiska accent, hans ord är inte detsamma som en ”cockney” Londonbo.  Och jag måste använda översättning oftare när jag läser hans berättelser.  Men jag blir bättre och bättre på att följa hans accent.  Och hans berättelser är väldigt fina.  Många av dem är vardagliga händelser, liknande de som händer var och en av oss.  Men hans sätt att skriva om det får mig att skratta.  Och ibland ger han mig inspiration att skriva om väldigt enkla händelser.

 Följande berättelse fick jag i ett brev från honom igår och när jag läste den blev mina ögon fyllda av tårar.  Inte på grund av sorg, utan känslan av att han väckte i mig.  Känslan av att ha en koppling till ett djur och vilken lycka det gav.  Han påminde mig om min egen katt Oscar.  Men mest påminde han mig om romanen av Doris Lessing: Rufus.  Jag skickade tillbaka ett brev till honom och sa till honom att om han får ett telefonsamtal från Nobelpriskommittén så var det kanske för att jag har bett honom om att fåtillåtelse att dela historien till er, mina läsare.  Doris Lessing var nobelpristagare 2007, kanske inte för romanen Rufus, men jag tycker att den är hennes bästa.  Och Giri’s är nästa på min topp tio-lista.

 Jag undrar varför katten fick ett namn från ett indiskt sätt att koka ris.  Jag har googlat på receptet och du kan få det av mig på begäran. Giri har själv kommenterat och berättat hur Jeera Rice fick sitt namn. Klicka på överskriften så dyker kommentarsfältet upp efter storyn.

Här kommer Giris berättelse:

Tillbaka till en utskällning!

 När vi kom tillbaka hem till Chennai efter 3 månader, blev jag lätt förvånad över att inte se några tecken av Jeera Rice under dag 1.

 När allt kommer omkring visste vi genom videofilmer från övervakningskameran att han regelbundet besökt vårt hus under vår frånvaro…

 Nästa dag klev jag ut i trädgården efter frukost med en sång på mina läppar och jag stoppades av den återvändande Jeera!

 Han gav mig en jamande föreläsning under de följande tre minuterna: ”Var fan har du varit alla dessa dagar?”  Du vet att jag kunde ha svultit ihjäl!’

 Jag tittade på honom och svarade milt: ’Du verkar ha det ganska bra, om något lite mer rundad än när vi reste..’

 ”Det har inte med saken att göra”, jamade han tillbaka, ”i alla fall, nu när du är tillbaka, mata mig nu!”

 Jag tog fram en skiva bröd och lade den på hans matställe vid väggen utanför köket och han svepte snabbt i sig den.

 Men han fortsatte att sitta där och jama mot mig, till stor irritation för Honey som lagade mat, ’Jag trodde att vi hade blivit av med honom…’

 ”Du åt det där brödet.  Vad vill du ha mer?’ frågade jag honom.

 ”Några fiskar såklart” svarade han snabbt.

 ”Tyvärr, ingen fisk är tillgänglig.  Gå nu iväg och pröva lyckan imorgon, svarade jag.

 Han gick, men kom tillbaka efter 30 minuter och jamade igen.

 ’Vad vill du nu?’ frågade jag honom trött.

 ”En till skiva bröd.  När allt kommer omkring har du inte matat mig på 90 dagar, så det finns en ganska stor eftersläpning…’

 G

Sometimes I have to confess, I am like a child about this decorations with a lot of light we find in my town when Christmas times approaching. At the beginning, first Sunday in advent, I don’t be in any hurry to go and look at them. But suddenly the Christmas is gone and New Years eve as well. When I look at the calendar I realise weeks has passed and soon they will pick down all the decorations and with a sigh I note, I missed it this year as well as I did last year. 

No, now I want try and look what our people who decide how our town are going to look like. I had to persuade my husband for a trip first by bus then walk though our town. From south to north. 

First he shook his head, but when I repeated the request he said yes. At his age he know how to keep the domestic peace. 

Since a year and a half we have our own bus service, bus number 3. A quick decision going to Furutorpsplatsen as the first lap. When we stepped off the bus it was still daylight. But we by then stood just a wee distance from home of my sister. A phone call to her, complaining about our plan about look at the lightened decorations, made her laugh and she said: come up and I give a cup of coffee. Nice to taste my goddaughter’s saffron buns, she had baked for her mother and guests. My sister told me her son had been involverad putting the swans in the tiny pond at Terasstrapporna when the Christmas decorations were set up.

When we entered the pavement after our coffee break, sunset had passed. And the decorations sparkled and gleamed. At Gustav Adolfs torg I picked up my mobile phone and took a picture. The Christmas tree was nicely decorated with coloured light. I like the multicoloured lights.

I remember when I many years ago had bought a Christmas tree loop for outdoors use, red, green, blue and yellow bulbs. And a neighbour told me it looked like as if I wasn’t Swedish! I asked what he meant by that commentary, but I never got any further explanation. The winter weather was hard, rain and cold. Suddenly all colour had been washed away and the tree loop remained in a white colour. Wonder if the neighbour saw my as a Swedish girl after that or if I remained as the “coloured girl”. Never asked him about it. 

The tree at our first stop was really not Swedish according to my neighbor’s statement, but beautiful in my eyes. Even if I have problems to see all colours because of my weak eyes. But if I “scroll” with my head I can see most of the colours. 

We went on and there were some winsome angels at the lampposts along Södergatan. I had told my husband about the unicorn I had seen from bus when we passed by some days ago. I wanted to take a picture of it, and it is really impressive when you come near it. With the light tree just behind the unicorn made it as a fairytale. 

Not many steps and we saw the waterfall at the corner. And during winter the water is shut but the light replaces the water and makes it very 5887ECC1-B8F8-4C43-8621-9FA52B373C39.

The impressive crystal chandeliers hanging over the street along Norra Storgatan, reminds us about when we spent New Year in Prag some years ago. This huge bohemian crystal chandeliers, more tall than a man. We were overwhelmed when we entered the hotel where we were going to eat our New Year’s supper. The light and glitter required almost sunglasses. Now our town was decorated likely. But this weren’t any bohemian crystal. But a lot of electric lamps and in a shape which made them as glorious as if they were made out of crystal. 

When we arrived Stortorget the light play just ended and we had to wait 8 minutes to the next play. My feet was by then rather tired and I appreciated to sit and rest my old legs for a while. Meanwhile I wondered how it was possible to take a video at the light play when it started. When we spoke with my sister I understood this play she hadn’t seen this year. I am not any good photographer and even less any who take good videos. But what about make a try? The cost is for free and I can put it in dustbin as soon as I have found, I am not any good photographer about videos either. I sat down at the seat at my walker and tried to keep the phone still. And when the play started I saw the swans. The music that belonged to the play was a wee weak but I tried to  fetch it too. I talked and said; do you see the swans kidsister? To draw her attention when the swans were more visible. (Push that underlined blue word VISIBLE and you will see the video, it is about 9 minutes long).  Afterwards we went further north and ended our walk outside concerto hall with its tree filled with hanging trumpets and lyres, (small harps).

We haven’t seen all decorations, we have to take another walk to look at the decorations in Stadsparken among others. But till now we have made at least half of it. And it is better than nothing.  

Här är svenskan

Ibland måste jag erkänna att jag är som ett barn när det gäller dessa dekorationer med mycket ljus, vi hittar i min stad när julen närmar sig.  I början, första söndagen i advent, har jag inte bråttom att gå och titta på dem.  Men plötsligt är julen förbi och nyårsafton likaså.  När jag tittar på kalendern inser jag att veckorna har gått och snart kommer de att plocka ner alla dekorationer och med en suck noterar jag, jag missade det i år lika väl som förra året.

 Nej, nu vill jag försöka se hur människorna som bestämmer om hur vår stad ska se ut.  Jag var tvungen att övertala min man för en resa först med buss och sedan en promenad genom vår stad.  Från söder till norr.

 Först skakade han på huvudet, men när jag upprepade mitt önskemål sa han ja.  I sin ålder vet han hur man behåller husfriden.

 Sedan ett och ett halvt år har vi egen busslinje, buss nummer 3. Ett snabbt beslut gjorde Furutorpsplatsen yill ett första stopp.  När vi klev av bussen var det fortfarande dagsljus.  Men vi stod då bara en liten bit från min systers hem.  Ett telefonsamtal till henne, som berättade om vår plan att titta på de upplysta dekorationerna, fick henne att skratta och hon sa: kom upp och jag bjuder på en kopp kaffe.  Trevligt att smaka på min guddotters saffransbullar, hon hade bakat till sin mamma och gäster.  Min syster berättade för mig att hennes son hade varit involverad i att montera svanarna i den lilla dammen vid Terasstrapporna när juldekorationerna sattes upp.

 När vi kom ner på trottoaren efter vår fikapaus hade solnedgången passerat.  Och dekorationerna gnistrade och lyste.  Vid Gustav Adolfs torg tog jag upp mobilen och tog en bild.  Granen var fint dekorerad med färgat ljus.  Jag gillar de mångfärgade lamporna.

 Jag minns när jag för många år sedan hade köpt en julgransslinga för utomhusbruk, röda, gröna, blå och gula lampor.  Och en granne sa till mig att det såg ut som om jag inte var svensk!  Jag frågade vad han menade med den kommentaren, men jag fick aldrig någon ytterligare förklaring.  Vintervädret var tufft, regnigt och kallt.  Plötsligt hade all färg tvättats bort och granslingan stod kvar i en vit färg.  Undrar om grannen såg mig som en svensk tjej efter det eller om jag blev kvar som den ”färgade tjejen”.  Har aldrig frågat honom om det.

 Granen vid vårt första stopp var verkligen inte svenskt enligt min grannes utsago, men vackert i mina ögon.  Även om jag har problem med att se alla färger på grund av mina svaga ögon.  Men om jag ”scrollar” med huvudet kan jag se de flesta färgerna.

 Vi gick vidare och det hängde några fina änglar på lyktstolparna längs Södergatan.  Jag hade berättat för min man om enhörningen jag hade sett från bussen när vi gick förbi för några dagar sedan.  Jag ville ta en bild på den, och den är verkligen imponerande när man kommer nära den.  Med ljusträdet precis bakom enhörningen gjorde det det till en saga.

 Några steg vidare och vi såg vattenfallet i gathörnet.  Under vintern är vattnet stängt men lamporna ersätter vattnet och gör det väldigt vackert.

 De imponerande kristallkronorna som hänger över gatan längs Norra Storgatan, påminner oss om när vi tillbringade nyår i Prag för några år sedan.  Dessa enorma bömiska kristallkronor, högre än en  människa.  Vi blev bedövade när vi kom in på hotellet där vi skulle äta vår nyårssupé.  Ljuset och glittret krävde nästan solglasögon.  Nu var min stad verkligen dekorerad.  Men det här var ingen bömisk kristall.  Men många elektriska lampor och i en form som gjorde dem lika imponerande som om de vore gjorda av kristall.

 När vi kom fram till Stortorget tog ljusspelet precis slut och vi fick vänta 8 minuter till nästa spel.  Mina fötter var då ganska trötta och jag uppskattade att sitta och vila mina gamla ben en stund.  Under tiden undrade jag hur det var möjligt att ta en video av ljusspelet när det började.  När vi pratade med min syster förstod jag den här föreställningen hade hon inte hade sett i år. 

Jag är ingen bra fotograf och ännu mindre någon som tar bra videos.  Men vad sägs om att göra ett försök?  Kostnaden är gratis och jag kan lägga den i soptunnan så fort jag har funnit att, nä, jag är ju ingen bra fotograf på videos heller.  Jag satte mig på sätet på min rollator och försökte hålla telefonen stilla.  Och när ljusspelet började såg jag svanarna.  Musiken som hörde till spelet var lite svag men jag försökte få med den också.  Jag pratade och sa;  ser du svanarna lillasyster?  För att uppmärksamma henne på när svanarna var tydligare.  (Tryck på det understrukna ordet TYDLIGARE och du får se videon, den är ca 9 minuter). Efteråt gick vi vidare norrut och avslutade vår promenad utanför konserthuset med dess träd fyllt med hängande trumpeter och lyror, (små harpor).

 Vi har inte sett alla dekorationer, vi måste ta en promenad till för att titta på dekorationerna i bland annat Stadsparken.  Men hittills har vi avverkat minst hälften av dem.  Och det är bättre än ingenting.

We are back where we were some month ago. With harder restrictions and we aren’t allowed to walk around in any crowds or go by bus without wearing masks if the bus is a bit crowded. Must admit I feel as when I was  a child and had to get allowance from my parents whatever I was going to do. And every single thought which passed my brain, I had to test towards my parents if it was acceptable or not. Peculiar. As if I had backed back to times when I was underage. 

To be honest, several times during life, especially on my birthdays, I have thought; is it like this to be an adult? To make my own decisions, to be responsible for my actions all by myself. Not that often since I have become a grandmother, but after all, once in a while the thought has hit me. Those moments I have convinced myself, I am an adult by now, and have no one to blame for any mistakes. No one, but myself. And as long as I am able to feel the shame, I realise I think twice before I behave shameless among people who can hear and see me. To feel responsible how I behave and also talk about things. 

Not to convincingly tell about things I probably know something but not for sure, about. As if I were a well in-versed person. I have in my circle of friends, one who use to say; I do THINK for sure…. And every time she says it I think; do you THINK or are you SURE? 

Maybe I have become more responsive, listen more carefully what people say and how they act since we have been hit by this pandemic and have got new rules of conduct to live up to. Maybe it depends on my poorer self-confidence. Ha ha ha, many friends of mine laugh at that last one thought. Less self-confidence, Inga-Lill? No no. 

Ok, I blame the authorities instead. To have put me under a kind of guardianship. Me, an old woman. When I late in life finally got an insight no one to blame but myself for most things. No one knocks on my door and asks if I am satisfied with my life. But if someone would do so, I have told them I am a bit disappointed at this virus. 

It has decreased my radius of action. I had plans to be more of a globetrotter my last years in life. As much as it would be possible. With my old body and bones. This autumn we made a trip across Öresund to Hamlet’s old town Elsinore. A twenty minute travel. It is the longest trip for me last half year. Before that we have waited for the government to allow us to walk about freely. 

Sometimes when I think of these new boundaries in terms of what to do, unconsciously froggyfriend’s mother shows up in my mind. It is soon three years since she passed away but when we play bridge, she is still in our memories as the vigilant parent who doesn’t allow us to be up late. I lost my both parents rather early in life, so the feeling being allowed or not by them, I almost have forgotten. Whether there have been any thoughts of doing or not, it have been on the ethical or moral plan. But any allowance, I can’t remember last years I felt anyone but myself has given it. 

Yesterday my husband told me we in Sweden have had the highest numbers of infected people by the virus. All time high since it hit the world by the pandemic of corona. 

When I heard him tell me, my first thought was, good for us and the world. We have got our third jab and feel a bit secure. And this last version is according to the news not that serious as the first versions were. People get ill but we maybe survive and get a prevention towards next versions. 

Will we ever get rid of it? I don’t trust it. Wonder what kind of world we have created for our children. Or who to blame for this? 

My sister in law use to say, do not plan for anything and you never will get disappointed. I hear what she says, but what does she say? It isn’t any idea to step out of the bed in the mornings at all. Does she mean it?

Today New Year’s Eve I want to plan for next year. At least to keep my eye in best condition with help by the skilled nurses at eye clinic. And weather suitable for going by bus and meet the spring around my town, with a basket with coffee and some cookies at a bench somewhere. Any longer journeys is very easy to plan, we don’t have to wait for vacation permit from any boss. So if our authorities thinks the virus infection gets less we can take a trip with short notice. 

If we live we will see, or the living must see….https://youtu.be/3Uo0JAUWijM

Här är svenskan

Vi är tillbaka där vi var för någon månad sedan.  Med hårdare restriktioner då vi får inte gå runt i någon folksamling eller åka buss utan mask om det är lite trångt med passagerare.  Måste erkänna att jag känner mig som när jag var barn och var tvungen att få tillåtelse från mina föräldrar vad jag än skulle göra, då varje tanke som passerade min hjärna fick checkas av gentemot mina föräldrar om den var acceptabel eller inte.  Egendomligt.  Som om jag hade backat tillbaka till tider när jag var minderårig.

 Om jag ska vara ärlig har jag flera gånger under livet tänkt, speciellt på mina födelsedagar;  är det så här att vara vuxen?  Att fatta mina egna beslut, att ta ansvar för mina handlingar helt själv.  Inte så ofta sedan jag fick barnbarn, men trots allt, då och då har tanken slagit mig.  De stunderna har jag övertygat mig själv om att jag är tillräckligt vuxen vid det här laget, och har ingen att skylla på för några misstag.  Ingen, utom mig själv.  Och så länge jag har möjlighet att känna skammen inser jag, att jag tänker två gånger så jag inte beter mig oövertänkt bland människor som kan höra och se mig.  Att känna ansvar för hur jag beter mig och även hur jag pratar om saker.

 Att inte på ett övertygande sätt berätta om saker jag förmodligen vet något om, men inte säkert.  Som om jag vore en väl insatt person.  Jag har i min vänkrets, en som brukar säga;  Jag TROR säkert….  Och varje gång hon säger det tänker jag;  TROR du eller är du SÄKER?

 Kanske har jag blivit mer lyhörd, lyssnar mer noga på vad folk säger och hur de agerar sedan vi drabbats av den här pandemin och har fått nya förhållningsregler (läs restriktioner) att leva upp till.  Kanske beror det på sämre självförtroende.  Ha ha ha, många vänner till mig skrattar åt den sista tanken.  Mindre självförtroende, Inga-Lill?  Nej nej.

 Ok, jag skyller på myndigheterna istället.  Att ha satt mig under ett slags förmyndarskap.  Jag, gamla gumman.  När jag sent i livet äntligen fick en insikt, jag har ingen annan än mig själv att skylla det mesta på.  Ingen knackar på min dörr och frågar om jag är nöjd med mitt liv.  Men om någon skulle göra det så hade jag sagt till dem att jag är lite besviken på det här viruset.

 Det har minskat min aktionsradie.  Jag hade planer på att bli mer av en globetrotter mina sista år i livet.  Så mycket som det skulle vara möjligt.  Med min gamla skröpliga kropp och ben.  I höstas gjorde vi en tur över Öresund till Hamlets gamla stad Helsingör.  En tjugo minuters resa.  Det är den längsta resan för mig det senaste halvåret.  Innan dess har vi väntat på att regeringen ska låta oss gå fritt omkring.

 Ibland när jag tänker på dessa nya restriktioner vad gäller vad jag ska göra, dyker omedvetet min franske bridgepartners mamma upp i mina tankar.  Det är snart tre år sedan hon gick bort men när vi spelar bridge finns hon fortfarande i våra minnen som den vaksamma föräldern som inte tillåter oss att vara uppe sent.  Jag förlorade mina båda föräldrar ganska tidigt i livet, så känslan av att vara tillåten eller inte av dem har jag nästan glömt.  Oavsett om det har varit några tankar om att göra eller inte, har det varit på den etiska eller moraliska planet.  Men någon tillåtelse, jag kan inte minnas senast jag kände att någon annan än jag själv gav den.

 Igår berättade min man att vi i Sverige har haft det högsta antalet smittade av viruset.  All time high sedan världen drabbades av corona-pandemin.

 När jag hörde honom berätta för mig var min första tanke, bra för oss och världen.  Vi har fått vår tredje spruta och känner oss lite trygga.  Och denna sista version är enligt nyheterna inte så allvarlig som de första versionerna var.  Folk blir sjuka men vi kanske överlever och får en prevention mot kommande versioner.

 Kommer vi någonsin att bli av med det?  Jag litar inte på det.  Undrar vilken värld vi har skapat för våra barn.  Eller vem ska man skylla på för detta?

 Min svägerska brukar säga, planera inte för någonting och du blir aldrig besviken.  Jag hör vad hon säger, men vad säger hon?  Det är ingen idé att kliva ur sängen alls.  Menar hon det?

 Idag nyårsafton vill jag planera för nästa år.  Åtminstone så, att jag håller mitt öga i bästa skick med hjälp av de duktiga sjuksköterskorna på ögonkliniken.  Och väder som passar för att åka buss och möta våren runt min stad, med en korg med kaffe och lite kakor till en bänk någonstans.  Längre resor är mycket lätta att planera, vi behöver inte vänta på semestertillstånd från någon chef.  Så om våra myndigheter tror att virusinfektionen blir lindrigare kan vi ta en resa med kort varsel.

 Om vi ??lever får vi se, eller de som lever får se…https://youtu.be/3Uo0JAUWijM

Do you ever rub your eyes? Some movement we do without knowledge we do. I can guarantee it. Today is the third day after last treatment for my eye. I am supposed to NOT rub my eye for at least three days after the treatment. Or wash my hair. So I have been busy to avoid both washing my hair and rub my eyes. May be it sounds silly, but it is many times per day you do things automatically without really know you do so. My spectacles have prevented me to rub my eye. When I have to lift them to reach to rub, they have caused me that part of a second it takes to remember IT IS FORBIDDEN to rub the eye. It is same to have a bandage for the wounds to prevent to scratch when it almost is healed. But today I am both allowed to wash my hair and rub my eyes if needs occurs.

This day a year ago, Christmas Eve, I had had some baffling weeks. After the surgery for a cataract in middle of November, I had hesitated for the surgery for years,  but now it was done, I was all focused at that better sight my optician had promised me. And yes he was right. I had also tried to drive the car after a long break. Must admit the driving was a bit nervous and claimed a lot of training if I should be back on the roads. Step by step I returned to be a clear sighted woman. When the Christmas approaching, I realised impaired vision and hearing belonged to my age. But not that grey shadows which appeared last week before Christmas. 

My husband asked what I wanted for Christmas, and I told him, now when my sight was better, I wanted some of those scratch cards. I have never been any heavy gambler, but to scratch in hope to win a lot of money is fun sometime. I asked for 5 scratch cards myself. All on my own. Otherwise we buy one and scratch every second square, my husband and I. And I know I get so frustrated when he does a lot of things between the time it is his turn. There I sit and wait for my turn, but he is just doing this or that before… now I wanted 5 of that scratch card on my own, and wow Santa Claus had heard my wish. 

I wouldn’t show as if I was too greedy, so I waited to next day to start to rub. In fact I needed daylight to see the numbers which appeared when I had rubbed. Something odd had happened to my eye again. I was horrified, but it went darker and darker. A visit at my optician first day after Christmas, and I knew what had happened. I asked my husband to rub my remaining lottery, and so he did. Told me I hadn’t won anything. 

Today Christmas Eve, Santa brought me five new lottery. I will sit and enjoy them all by myself, life is amazing.  Eight treatment sessions with the nurses who inject a medicine into my eye have made me see good enough to cope, even though I keep some aids that make it easier for me. It will continue during my lifetime, and I hope its effect lasts.

Now I am going to rub my new lottery!

Här är svenskan

Gnuggar du dig någonsin i ögonen?  Någon rörelse vi utan kunskap gör.  Jag kan garantera det.  Idag är det tredje dagen efter senaste behandlingen för mitt öga.  Jag ska INTE gnugga mitt öga i minst tre dagar efter behandlingen.  Eller tvätta mitt hår.  Så jag har haft fullt upp med att slippa både tvätta håret och gnugga ögonen.  Det kanske låter dumt, men det är många gånger per dag du gör saker automatiskt utan att riktigt veta att du gör det.  Mina glasögon har hindrat mig från att gnugga ögat.  När jag måste lyfta dem för att nå för att gnugga, har de orsakat mig den del av en sekund som det tar att komma ihåg DET ÄR FÖRBJUDET att gnugga ögat.  Det är samma sak att ha ett bandage för såren för att förhindra klia sig när det nästan är läkt.  Men idag får jag både tvätta håret och gnugga mig i ögonen om behov uppstår.

 Den här dagen för ett år sedan, julafton, hade jag haft några förbryllande veckor.  Efter operationen för grå starr i mitten av november, operationen hade jag tvekat inför flera år, men nu var det gjort, jag var helt fokuserad på den bättre synen som min optiker hade lovat mig.  Och ja han hade rätt.  Jag hade också provat att köra bil efter ett långt uppehåll.  Måste erkänna att körningen var lite nervös och gjorde anspråk på en hel del praktik om jag skulle tillbaka ut på vägarna.  Steg för steg återvände jag till att vara en klarsynt kvinna.  När julen närmade sig insåg jag att nedsatt syn och hörsel tillhörde min ålder.  Men inte de där gråa skuggorna som dök upp sista veckan före jul.

 Min man frågade vad jag önskade mig i julklapp och jag sa till honom att nu när min syn var bättre ville jag ha några sådana där skraplotter.  Jag har aldrig varit någon svår spelare, men att skarpa lite i hopp om att vinna mycket pengar är kul någon gång.  Jag bad själv om 5 skraplotter.  Alla för mig själv.  Annars köper vi en och skrapar varannan ruta, min man och jag. Och jag vet att jag blir så frustrerad när han gör en massa saker mellan gångerna det är hans tur.  Där sitter jag och väntar på min tur, men han ska bara göra si eller så innan… nu ville jag ha 5 st av den där skraplotterna själv, och wow jultomten hade hört min önskan.

 Jag ville inte visa mig för girig, så jag väntade till nästa dag för att börja skrapa.  Faktum var att jag behövde dagsljus för att se siffrorna som dök upp när jag hade skrapat.  Något konstigt hade hänt mitt öga igen.  Jag var skräckslagen, men det blev mörkare och mörkare.  Ett besök hos min optiker första dagen efter julhelgen och jag visste vad som hade hänt.  Jag bad min man att skrapa mina återstående lotter, och det gjorde han.  Sa till mig att jag inte hade vunnit något.

 Idag julafton, gav tomten mig fem nya lotter.  Jag kommer att sitta och njuta av dem helt själv, livet är fantastiskt. Åtta behandlingstillfällen hos sjuksköterskorna som sprutar in ett läkemedel i ögat har gjort att jag ser tillräckligt bra för att klara mig, även om jag behåller vissa hjälpmedel som underlättar för mig. Det kommer att fortsätta under min livstid, och jag hoppas att det håller i sig.

Nu ska jag skrapa mina nya lotter!!

Happiness cannot be bought for money. I remember I have told people this fact some times. Especially when someone reminds me you can buy this or that on net or in nearest shop, despite those things is very unnecessary things. I have told them this things doesn’t make me more happy. Instead it makes me the contrary, I get bad conscience because I have spent money for no other cause than fulfil my feeling for luxury or excitement. So many times I have said this “Happiness cannot be bought for money”, I am sure people perceives me as the most boring and scrimp person they met for ages. And I have to agree. I know myself as incurable pessimist. 

But some days just appear and convince me, the happiness isn’t for buy in a store somewhere. Yesterday it was such a day. It started early morning for planning the delivery to brother and his wife. A can of salt licorice has waited to get delivered since I bought it in late August when I was to Germany. My brother has since then asked sometimes about his can. I have also baked a special Christmas cake for them, to remind of a common friend, now deceased. A book found its way to the parcel too, my sister in law use to have a lot of book tips for me. Now she will be paid back for those tip. When the parcel was enclosed we put it in the car and drove to my son who had asked to borrow the car Saturday. Now he became a delivery man as well. 

Now the nice parcel and car were parked outside his house and we went for a walk to a bus stop some kilometres away. I really enjoyed to stroll a winter day like this. Rather foggy, no wind and a temperature not too cold and not too warm. Living as we do, in a town at seaside, makes this winter days with fog almost magic. My husband doesn’t agree but we have to give and take in life. 

When we were back in our surroundings, I went to my post office, there was a parcel for me. I had get an advise in my postbox a parcel waited to become collected. I smiled when I emptied the box before we left house. And of course I was curious what the parcel included, but I guessed. When I had arrived home I took a picture of the parcel and sent to froggyfriend. We are both surprised, the postman is so fast to carry our shipments between our countries. Maybe froggy’s clearly labled “product sample” makes it less interesting for custom. I got a hint last friday he had been at post office and made some secret shipment. Hmmm, he told me. Ha ha, some secrecy! 

Just delivered a parcel for brother and now get a parcel for me. An old Swedish expression my parents often said when we got Christmas gifts or birthday gifts but not that we wanted most. They told us “it is happier to give than to get. When I heard it I felt a bit ashamed I was too greedy. And probably it was the meaning with that expression, be happy what you get. 

But I will tell you a secret, I feel the other way around. Shhh… don’t tell anyone, please. 

When I had sent the picture to froggyfriend, I asked if I was supposed to open it now or wait for Christmas Eve. Open it and eat it he answered. And again I got that luxury feeling, I can not sit and eat such delicacy he had sent, a common day. It was food supposed to have when we celebrate something, or had guests. So no, not open today I said. He laughed and told me it was my daily herring in cans from France. Frauder! I know you. And when I had opened the parcel it included some cans of delicacy, special french such ones. Makes me feel very wealthy. I can brag when I have guests. Wonderful. 

Afternoon coffee was served and we decided to take care of the dough we had in fridge since Wednesday. At first we had spoken about buying those cakes for Christmas, the difficult ones we mostly failed with. They ended up in crumbles many of them. 

We had agreed to buy ten of those cakes having for Christmas. At the mall earlier this week we went to the patisserie to buy some. In front of the assistant I stood, gasped for breath, and asked: is it the prize? Yes she said, and I told her. I think I will go home and make my own. For ten of this cakes the sum was 260:-, in my opinion very expensive. Now we would make a try after all. 

And yesterday we made those cookies which is so difficult to do. When we sat and filled the molds with dough, we decided to make that buns with taste of arrack from the crumbles. The first oven plate with molds were finished. The butter smell was tempting and I waited to get the first failed one to taste. Wait wait…not burn my fingers with the hot molds. Finally I managed to take a mold in my hand, turned it upside down and a whole nice golden brown cooky laid at my palm. Merdum as my froggyfriend use to say. Not for me to taste. Not any failed cooky. Next one ….and same procedure. It kept together, not even a smallest crumble. Mold after mold and the cookies made us so surprised. Next plate into the oven and same thing afterwards. Not one single cooky for us to taste! Have never happened before! It made us almost euphoric with happiness. Never in our fifty six years of marriage the Christmas cookies are so perfect. This kind of happiness isn’t for free, we have to buy the ingredients and do the job. But the happiness we felt were not expected.

I logged in at my bridge site and met froggyfriend there. We played some hands and get some smalltalk. Not very succesful result but some days we don’t play optimal. And the opponents are better than we. After our dinner I logged in again, a Norwegian player who use to ask for play, invited me to a tourney. One of the big tourneys, it used to be 400-500 pair playing it. Yesterday there were only 388 pair. This man from Norway, I sometimes feel a bit  ashamed towards. He invites me sometimes and I reject his invites. But I can not play two tourneys same time. Now I was free for play. We hade great hands and played board after board successfully. After the play the man talked to me, and I heard he sounded glad. Both of us were aware we had played good. But when the result finally appeared and we saw we won the whole tourney, 1/388 we cheered by happiness. What a victory! 

My day yesterday was an endless feeling of happiness. 

Giving away a parcel.

Receive a parcel.

And win one of this big tourneys. 

Happiness can not be bought for money!

Här är svenskan  

Lycka kan inte köpas för pengar.  Jag minns att jag har sagt detta till folk några gånger.  Speciellt när någon påminner mig om att du kan köpa det eller det på nätet eller i närmaste butik, trots att de sakerna är väldigt onödiga saker.  Jag har sagt till dem att saker och ting inte gör mig gladare.  Istället gör det mig tvärtom, jag får dåligt samvete för att jag inte har spenderat pengar för något annat än att uppfylla en känsla för lyx eller spänning.  Så många gånger har jag sagt att ”Lycka kan inte köpas för pengar”, jag är säker på att folk uppfattar mig som den tråkigaste och mest snåla personen som de mött på evigheter.  Och jag måste hålla med.  Jag känner mig själv som obotlig pessimist.

 Men vissa dagar dyker bara upp och övertygar mig om att lyckan inte finns att köpa i en butik någonstans.  Igår var det en sådan dag.  Det började tidigt på morgonen med att jag planerade leveransen till bror och hans fru.  En burk saltlakrits han har väntat på att få levererad sedan jag köpte den i slutet av augusti när jag var i Tyskland.  Min bror har sedan dess frågat ibland om sin burk.  Jag har också bakat en speciell julkaka till dem, för att påminna om en gemensam vän, nu avliden.  En bok hittade också till paketet, min svägerska brukade ha många boktips åt mig.  Nu kommer hon att få betalt för de tipsen.  När paketet var hoppackat lade vi in det i bilen och körde till min son som hade bett om att få låna bilen i lördags.  Han blev budbärare också.

 Nu stod det fina paketet och bilen utanför hans hus och vi tog en promenad till en busshållplats några kilometer bort.  Jag njöt verkligen av att strosa en vinterdag som denna.  Ganska dimmigt, ingen vind och en temperatur inte för kall och inte för varm.  Att leva som vi gör, i en stad vid havet, gör dessa vinterdagar med dimma nästan magiska.  Min man håller inte med men vi måste ge och ta i livet.

 När vi var tillbaka i våra hemtrakter gick jag till mitt postkontor, där låg ett paket till mig.  Jag hade fått en avi i min postlåda, ett paket som väntade på att bli hämtat.  Jag log när jag tömde lådan innan vi gick hemifrån.  Och visst var jag nyfiken på vad paketet innehöll, men jag gissade.  När jag kom hem tog jag en bild på paketet och skickade till froggyfriend.  Vi är båda förvånade, brevbäraren är så snabb att frakta våra försändelser mellan våra länder.  Kanske gör froggys tydliga märktning ”produktprov” det mindre intressant för tullarna.  Jag fick en hint i förra fredagen om att han hade varit på postkontoret och skickat en hemlig försändelse.  Hmmm, shhhh sa han till mig.  Ha ha, lite hemlighetsmakeri!

 Har precis levererat ett paket till brorsan och får nu ett paket tillbaks från Frankrike.  Ett gammalt svenskt uttryck mina föräldrar ofta sa när vi fick julklappar eller födelsedagspresenter men inte de som vi helst ville ha.  De sa till oss ”det är lyckligare att giva än att taga”.  När jag hörde det skämdes jag lite över att jag var för girig.  Och förmodligen var det meningen med det uttrycket, var glad för vad du får.

 Men jag ska berätta en hemlighet, jag känner tvärtom.  Shhh… berätta inte för någon, snälla.

 När jag hade skickat bilden till froggyfriend frågade jag om jag skulle öppna den nu eller vänta på julafton.  Öppna den och ät den svarade han.  Och återigen fick jag den där lyxkänslan, jag kan inte sitta och äta sådan delikatess han hade skickat, en helt vanlig vardag.  Det var mat man skulle ha när vi firar något, eller hade gäster.  Så nej, inte öppna idag sa jag.  Han skrattade och berättade att det var min dagliga sill på burkar från Frankrike.  Bedragare!  Jag känner dig.  Och när jag hade öppnat paketet innehöll det några burkar med delikatesser, speciella franska sådana.  Får mig att känna mig väldigt rik.  Jag kan skryta när jag har gäster.  Underbart.

 Eftermiddagsfika avnjöts och vi bestämde oss för att ta hand om degen vi haft i kylen sedan i onsdags.  Först hade vi pratat om att köpa de där kakorna till jul, de svåra som vi mest misslyckas med.  De slutade som smulor många av dem.

 Vi hade kommit överens om att köpa tio av dessa mandelmusslor att ha till jul.  På köpcentrat gick vi till konditoriet för att köpa lite.  Framför biträdet stod jag, kippade efter andan och frågade: är det priset?  Ja sa hon och jag sa till henne.  Jag tror att jag ska gå hem och göra mina egna.  För tio av dessa mandelmusslor blev summan 260:-, enligt mig väldigt dyrt.  Nu skulle vi nog trots allt göra ett försök.

 Och igår gjorde vi de där kakorna som är så svåra att göra.  När vi satt och fyllde formarna med deg bestämde vi oss för att göra de där bullarna med smak av arrak av all smulorna.  Den första ugnsplåten med formar blev klar.  Smördoften var lockande och jag väntade på att få den första misslyckade att smaka.  Vänta vänta … inte bränna mina fingrar med de varma formarna.  Till slut lyckades jag ta en form i handen, vände den upp och ner och en hel fin gyllenbrun kaka föll i min handflata.  Merdum som froggy brukar säga.  Inte för mig att smaka.  Inte någon misslyckad kaka.  Nästa ….och samma procedur.  Det höll ihop, inte ens en minsta smula.  Form efter form och kakorna förvånade oss.  Nästa plåt in i ugnen och samma sak igen.  Inte en enda kaka för oss att smaka!  Har aldrig hänt förut!  Det gjorde oss nästan euforiska av lycka.  Aldrig under våra femtiosexåriga äktenskap är julkakorna så perfekta som i år.  Den här typen av lycka är inte gratis, vi måste köpa ingredienserna och göra jobbet.  Men den lycka vi kände var inte förväntad.

 Jag loggade in på min bridgesida och träffade froggyfriend där.  Vi spelade några händer och småpratade lite.  Inte särskilt framgångsrikt resultat men vissa dagar spelar vi inte optimalt.  Och motståndarna är bättre än vi.  Efter vår middag loggade jag in igen, en norsk spelare som brukar fråga om spel bjöd in mig till en turnering.  En av de stora turneringarna, det brukade vara 400-500 par som spelade den.  Igår var det bara 388 par.  Den här mannen från Norge känner jag ibland lite skam mot.  Han bjuder in mig ibland och jag avslår hans inbjudningar.  Men jag kan inte spela två turneringar samtidigt.  Nu var jag ledig för spel.  Vi hade bra händer och spelade hand efter hand framgångsrikt.  Efter spelet pratade mannen med mig och jag hörde att han lät glad.  Vi var båda medvetna om att vi hade spelat bra.  Men när resultatet äntligen dök upp och vi såg att vi vann hela turneringen, 1/388 jublade vi av lycka.  Vilken seger!

 Min dag igår var en oändlig känsla av lycka.

 Ge bort ett paket.

 Ta emot ett paket.

 Och vinn en av dessa stora turneringar.

 Lycka kan inte köpas för pengar!