nedtecknade minnen och berättelser

Etikett: Stig

Då Bittan inte kunde hålla tyst

Har suttit och tittat på annonserna i tidningen idag. Det är mors dag imorgon och tidningarna svämmar över med reklam om allt fint mor önskar sig. Visst vill man gärna ge mor det finaste man kan tänka sig. Till mor, sin egen lilla mor. Jag såg världens finaste tårtspade formad som en högklackad damsko. Vad läcker! Skulle jag nog kunnat tänka mig köpa till mor.

Kommer att tänka på en regnig disig decemberdag i slutet av 1950-talet. Det började närma sig jul och vi, min lillasyster Bittan och jag skulle inhandla julklappar till familjen. Minns inte hur mycket våra samlade tillgångar var, men vill minnas att det var runt fem kronor. Det var inga stora summor men vi räknade ihop och traskade ner i stan. Vi skulle köpa till far, mor, Stig och Rune. Det var långt att traska ända ner till Epa men om vi inte åkte spårvagn hade vi lite mer pengar att köpa för. Epa låg vid konsul Olssons plats i nuvarande Nordeabanken-huset. Man kunde passa på och åka rulltrappa, men vi vågade bara åka två gånger per man. Risken att upptäckas var stor, två snoriga ungar utan vuxet sällskap. Sen gick vi runt i affärerna och tittade och räknade vad vi hade råd till.

När vi stodoch tryckte näsorna mot ett skyltfönster i en guldsmedsaffär fick vi se en tårtspade. Oh, så fin den var. I nysilver och med rosenmönster på hela skaftet. Bedårande! Vi hade fortfarande inte köpt en enda sak till någon så vi hade hela kassan kvar. Tårtspaden var dyr, jättedyr. Den kostade 2:45 kr. Det var nästan hälften av våra samlade tillgångar. Hade vi råd till det?

Minns att vi fick leta runt länge, länge för att hitta något till far och pågarna. Vem av oss som kom på idén att vi skulle köpa något gemensamt till Stig och Rune minns jag inte men vi köpte en mini-liten flaska luktegott till pågarna. Vad far fick har jag glömt för längesen. Men hurra, vi hade kvar 2:45 så att vi kunde köpa den hett åtrådda tårtspaden. Damen i affären förstod troligen våra uppoffringar för hon lade hela sin själ i att få till ett vackert paket.

Nu hade vi inga pengar till spårvagnen hem heller utan att det var bara att traska hemåt. Det var mörkt sedan flera timmar, men vi hade inte skänkt en tanke på att vi var saknade. Vi hade gått runt länge i affärerna för att lösa problemet med de andra julklapparna, sen var ju tårtspaden inhandlad i ett huj.  Uppför Hälsan och genom Kopparmölleparken, sen var Hjälmshultsgatan och Grubbagatan passerade. Vi var trötta i benen, men innehavet av tårtspaden förtog all trötthet.

Väl hemma mottogs vi av mor som satt i badrumsfönstret och spanade efter oss. Där satt hon ofta då hon började vara orolig för var vi ungar höll hus. Vi såg redan då vi kom på gården att vi hade en avhyvling att vänta. Mycket riktigt. Det är ju så för de flesta att om man varit riktigt orolig för någon/något övergår det i en sorts ilska när man inser att faran är över. Och jodå, det var ingen sinekur att komma hem den kvällen. Som mor skällde!

Sen följde en utfrågning i detalj vad vi köpt. I sin ilska var hon övertygad att vi köpt godis för merparten av pengarna. Hon skulle bara visst som vi fått räkna och dividera för att få pengarna att räcka till alla.  Vi fick till slut klämma fram med vad vi köpt till far och pågarna. Ja, ja det var ju billigt, det kunde mor själv räkna ut! Men resten!? Pressen var hård på oss men jag tänkte inte sladdra. Till slut hade hon presssat oss så vi inte kunde hitta något att försvara oss med, så till slut klämde Bittan ur sig; -Du får ändå aldrig reda på vad din tårtspade kostade!! Jag har aldrig sett mor så överrumplad förr, och hon blev dödstyst, svalde resterande bannor som hon hade på lager.

Hur jag lärde sta´ns gator

Under min uppväxt var inte staden Hälsingborg större än att man lätt cyklade från norra till södra utkanten av staden. Nuförtiden känns det som en omöjlighet om man inte planerar in minst en övernattning på ett bra hotell. Beror det på att staden växt eller på att min kondition krympt? Ja, ja nog om det.

De första cykelturerna jag minns var på den lilla sadeln som satt fastspänd på fars cykelram, så att jag kunde hålla med händerna på styrstången. Man satt alltså vänd i körriktningen, dinglande med fötterna utan några fotstöd som det fanns på den barnsits som satt fast på bäraren (pakethållaren). Denna sits var förbehållen min lillasyster Bittan, den var säkert säkrare än den lilla sitsen jag for fram med. Minns fortfarande de förmaningar om att hålla rätt på fötterna, så att far inte klippte av mig tårna med ekrarna i framhjulet.

Oftast var det fram och tillbaka till kolonin vi cyklade, men sommartid förekom det även andra utflykter. Vi cyklade och badade eller åkte och hälsade på släkt och vänner. Varje gång vi körde in i en ny gata eller korsade en gata läste far upp gatunamnet för mig. Kan än i dag höra för mitt inre vissa gators namn lite lätt framflåsade, beroende på om det var uppförbacke, samma namn var sagda i ett huj då vi for hem igen för då bar det utför.

Ganska ointressant för en liten unge, men vad skulle man konversera om, och tillika med en liten unge? Eftersom min far jobbade vid va´nbruget (vattenverket) i Hälsingborg var han stolt över sin stad och kände förmodligen att han var delaktig i uppbyggandet av den stad som vi bodde i. Att han sett ett system i gatunamnen ville han ju också berätta. Så jag var inte gammal när jag lärt mig att alla gator med stadsnamn låg från Wilsons Park upp över Fältabacken, UTOM Höganäsgatan som låg som en tvärgata till Johan Banérsgata. Hantverkargatorna låg samlade på Eneborg och nere på söder. Hantverkaregatan hade halkat ner under landborgen och Bryggaregatan hade fått sin plats ganska naturligt tillsammans med bryggeriet vid brandstationen. Att det även med telefonnummerna var ett system, lärde han mig så att jag kunde av numret att döma gissa mig till var innehavaren bodde. Man hade ingen skvaller-anita men om man fick telefonnumret kunde man lokalisera var i sta´n det kom från.

När jag blivit lite äldre och lärt mig cykla fick far glädje av vad han lärt mig. Hade han redan tidigare räknat ut det så här smart för sig? När han hade jourtjänst och han fick rycka ut på någon läcka i sta´n, kunde det innebära många timmars tungt slit för att gräva upp och täta läckan. Ofta for han hemifrån utan någon matsäck, för de visste inte hur länge de skulle behöva jobba. Blev det långdraget jobb ringde han hem och beställde kaffe och madar. Vem tror ni fick cykla ut med det till honom? Jo, vi ungar. Aldrig en vägbeskrivning, bara ett gatunamn plus eventuellt ett gatunummer om det var en lång gata. Var det sena kvällar och mörkt fick Stig eller Rune (mina äldre bröder) ta turerna men jag kommer ihåg de lördagar och söndagar då jag cyklat ända upp på Eskilsminne från Stattena med fars matsäck. Lite småsurt tänkte man på om det var därför han lärde mig sta´ns gator och systemet de var uppbyggda med.

Långt efter hans död fick han lite upprättelse. Det var inte enbart han som fick dra nytta av mina kunskaper om sta´ns gator. Jag jobbade själv inom Helsingborg i hemsjukvården. Dagarna var upplagda med planerade besök hos patienter som behövde sjukvård i hemmet. Men om någon undersköterska eller vårdbiträde behövde hjälp eller vårdtagaren larmade och man bedömde på larmtjänst att sjuksköterska skulle ta larmet, var det bara att ta sig dit. Det var ofta bekymmer med svåra smärttillstånd  men även då man ville ha snabb hjälp. Sände flera gånger en tacksam tanke till far som lärde mig sta´ns gator. Minns en gång då jag fick glädje av det där med telefonnumret. Det kom ett larm från en gård långt ute på landet,  de hade postadress till Ekeby men telefonnummer med Landskrona-riktnummer. Hade jag inte lärt av far hur systemen var uppbyggda hade denna vårdtagare fått vänta onödigt länge. Det var en helgdag och dessa vårdtagare ingick inte i mitt vardagsdistrikt, därför var jag ganska okänd ute i dessa tassemarker. Men jag kunde ta mig ditut och vårdtagaren fick slippa plågas så länge.

När mor sjöng

Tidigare har jag berättat om våra små sångstunder i samband med beskrivningen av lägenheten jag växte upp i. När jag pratade om dessa sångsstunder såg jag framför mig hur far och jag, ofta placerad i fars knä, hjälptes åt och skrålade visor. Vi hängde gott med i det moderna utbud som spelades i radion, men vi sjöng även tillsammans ur ”Den gröna visboken” som jag visserligen inte kunde läsa. Men så ofta som vi sjöng ur den kunde jag sångerna som hörde till respektive bild. Vad jag också minns med de här visstunderna är att det skramlades med disk i köket. På den tid då jag satt i fars knä hade disken ännu inte blivit mitt ansvarsområde. Så i köket stod mor och diskade. Hon stämde gärna in i sångerna, men de var ju far och jag som bestämde repertoaren eftersom vi hade hand om sångboken. Det var inte ofta mor tog initiativet till att sjunga, men om man bad vackert så sjöng mor också. Hon hade en mycket bra sångröst även om den var lite tunn i jämförelse med fars starka baryton.

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. Varför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Senare i livet har jag fått mer upplysningar om min syster Barbro. Samma dag som tyskarna intog Danmark födde mor ett ofullgånget barn, en liten flicka. Att det var något annorlunda med den lilla tösen upptäcktes så småningom. En trolig CP-skada i samband med den tidiga förlossningen gjorde att Barbro var både döv och blind. Men detta var inget man insåg förrän veckor och till och med månader hade gått. Att hon inte såg förstod mor ganska snart men det här med hörseln tog ytterligare en stund att inse. Och att mitt under dessa orostider stå med en två-åring, min bror Stig född 1938 och ett nyfött barn, samtidigt som far kallades in i den allmänna mobiliseringen, var nog ingen sinekur. Mor berättade inte gärna om tiden med Barbro men ett och annat lyckades jag ändå ”luska ur” henne, härvidlag är ju barn obarmhärtiga. Senare i livet fick jag vissa uppgifter av faster Greta om hur man upptäckt Barbros multihandikapp. Mor hade henne hemma tills hon var något år, men på denna tiden uppmanades man att lämna ifrån sig de barn som var ”onormala”. När Barbro sedan drabbades av tuberkulos i lungorna gick mor med på att lämna henne ifrån sig. Hon skickades till sanatoriet i  Tyringe där hon tillbringade sina sista dagar. Hon dog endast fyra år gammal. Bland gamla tidningsklipp och samlade gamla papper har vi efter våra föräldrars död hittat dels telegrammet mor skickade till far, han låg inkallad i beredskap då,  dels dödsannonsen att Barbro avlidit blott fyra år gammal.

På denna tid var det något man borde glömma så snart som möjligt och försöka gå vidare i livet. Men långt senare har det ändå varit som om jag förstått, detta var en lika älskat och därmed saknat barn. Och sången som sjöng var ett sätt att bearbeta sorgen och samtidigt bekräfta detta barn som mor upplevde att man försökt tiga bort. När vi gick för att sätta blommor på mormors och farfars grav, gick vi alltid förbi och mor pekade på den lilla plätt som var Barbros grav. Däremot sattes aldrig någon blomma till Barbro. Där var ingen sten på graven så den var lite av en hemlighet mellan mor och mig upplevde jag det som. När vi kom hem rapporterades att vi varit och satt blommor hos farmor och farfar, och hos mormor. Men det nämndes aldrig att vi tittat till Barbros grav.

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén