Etikett: Rune

Raketen som for fel

den 13 juli 2010

Sommaren 2010 , värmebölja i södra Sverige, häruppe i norr behagligt väder. Satt och såg VM-finalen i fotboll i söndagskväll. Spanien vann och glädjescenerna ville aldrig ta slut. Men värdlandet Sydafrika hade givetvis ett avslutningsscenario som många missade i den allmänna glädjeyran. Uppe på stadion hade man arrangerat ett spektakulärt fyrverkeri, det gick som en inhängnad runt hela arenan. Trots att jag, då jag varit djurägare inte roats av fyrverkerier, är jag som en litet barn när jag ser dem på TV. Jag tror att alla människors ögon glittrar lite innerst inne då det är fina arrangemang med dessa ljusspel.

Tankarna går tillbaka till sent femti-tal och julhelgen då vi fått renoverat vår lägenhet. Nya tapeter i båda rummen, kommunalgråa nonfigurativa men oerhört efterlängtade. Jag är inte säker om det var i denna vevan vi också fick linoleummattor över de fina trägolven. Men nyrenoverat hade vi fått. Nya sängskydd hade inhandlats att sätta vid sängarna så de nya fina tapeterna inte skulle få fettfläckar av våra kalufser. Tunna ribbor av teak ihopvävda till en matta som täckte väggen en bit upp. När de var nya och oslitna fick man passa sig för en och annan spink fick man då man satt och hängde uppefter väggen, som man ofta gjorde då man läste läxor.

Denna julhelg hade mor inhandlat och sytt nya gardiner till storarummet. En mörkt röd brokadgardin med en vacker storesgardin i benvit nylon med bred spets, under den röda. Även kornischen var omklädd med den röda brokaden. Möblerna var nya sedan något halvår, ljusa snygga möbler i ek och björk. (De gamla tunga mahognymöblerna stod på undantag på vinden, för att senare få ett nytt användningsområde ommålade i vitt uppe i den nya kolonistugan som byggdes i slutet av sextiotalet.) Hela huset andades av en ny tid med moderniteter som gjorde att vi kände oss lite högtidliga. Julen firades som vanligt som jag berättat i historien om då jag fick min docka Mona-Lisa. Alltså de traditionella släktträffarna hos respektive släktingar.

Nyårsafton firade vi själv inom familjen,coh det var en arbetsdag för far, som om det vore lördag. Lite lunch serverades när han kom hem. En lite festligare måltid förbereddes till aftonen för det skulle vakas in det nya året och vi skulle sitta uppe antingen vi orkade eller ej. Kortspel förekom och andra sällskapsspel. Det rullades tärningar i Fia med knuff och satsades tändstickor i olika kortspel. Året då någon av mina bröder fått Monopol i julklapp var lyckan stor i familjen. Någon hasard med pengar förekom inte ännu då det var små barn med och spelade. Några år senare spelades poängpoker med ett- eller två-öringar som insats. Denna nyårskväll var Stig och Rune extra ivriga inför tolvslaget. De hade tillsammans investerat i fyrverkeripjäser. Hur många vet jag inte, de var dyra, så många var det säkert inte tal om.

Äntligen började klockan dra sig mot årsskifte. Som vanligt brukade vi titta på fyrverkerierna genom storarumsfönstret. Vi bodde på tredje våningen och hade bra utsikt från våra fönster. Vi hade flera kilometers utsikt över himlavalvet så vi kunde se ljusspelet riktigt fint härifrån. Givetvis ville Stig och Rune också se fyrverkerierna så deras få pjäser fick de skicka ut genom fönstret.

Lite kittlade det i nerverna för det var det första året vi innehaft sådana rikemansattiraljer. Jag vet inte om det var den sista ”häxvisslan” som någon av brorsorna trasslade in i mors nya fina stores. Den gick ialla fall inte ut genom fönstret som förväntat utan visslade in i rummet, dansade runt, runt innan den körde fast mot de nya fina tapeterna, falnade och dog. Ett STORT mörkt brännmärke på den nytapetserade väggen! Man kan tänka att det var ett omen om kommande olyckor det året, men jag minns inte hur det blev. Däremot minns jag mors syrliga min då hon inspekterade tapeten.

Då Bittan inte kunde hålla tyst

Av Inga-Lill

den 29 maj 2010

i Minnen

Har suttit och tittat på annonserna i tidningen idag. Det är mors dag imorgon och tidningarna svämmar över med reklam om allt fint mor önskar sig. Visst vill man gärna ge mor det finaste man kan tänka sig. Till mor, sin egen lilla mor. Jag såg världens finaste tårtspade formad som en högklackad damsko. Vad läcker! Skulle jag nog kunnat tänka mig köpa till mor.

Kommer att tänka på en regnig disig decemberdag i slutet av 1950-talet. Det började närma sig jul och vi, min lillasyster Bittan och jag skulle inhandla julklappar till familjen. Minns inte hur mycket våra samlade tillgångar var, men vill minnas att det var runt fem kronor. Det var inga stora summor men vi räknade ihop och traskade ner i stan. Vi skulle köpa till far, mor, Stig och Rune. Det var långt att traska ända ner till Epa men om vi inte åkte spårvagn hade vi lite mer pengar att köpa för. Epa låg vid konsul Olssons plats i nuvarande Nordeabanken-huset. Man kunde passa på och åka rulltrappa, men vi vågade bara åka två gånger per man. Risken att upptäckas var stor, två snoriga ungar utan vuxet sällskap. Sen gick vi runt i affärerna och tittade och räknade vad vi hade råd till.

När vi stodoch tryckte näsorna mot ett skyltfönster i en guldsmedsaffär fick vi se en tårtspade. Oh, så fin den var. I nysilver och med rosenmönster på hela skaftet. Bedårande! Vi hade fortfarande inte köpt en enda sak till någon så vi hade hela kassan kvar. Tårtspaden var dyr, jättedyr. Den kostade 2:45 kr. Det var nästan hälften av våra samlade tillgångar. Hade vi råd till det?

Minns att vi fick leta runt länge, länge för att hitta något till far och pågarna. Vem av oss som kom på idén att vi skulle köpa något gemensamt till Stig och Rune minns jag inte men vi köpte en mini-liten flaska luktegott till pågarna. Vad far fick har jag glömt för längesen. Men hurra, vi hade kvar 2:45 så att vi kunde köpa den hett åtrådda tårtspaden. Damen i affären förstod troligen våra uppoffringar för hon lade hela sin själ i att få till ett vackert paket.

Nu hade vi inga pengar till spårvagnen hem heller utan att det var bara att traska hemåt. Det var mörkt sedan flera timmar, men vi hade inte skänkt en tanke på att vi var saknade. Vi hade gått runt länge i affärerna för att lösa problemet med de andra julklapparna, sen var ju tårtspaden inhandlad i ett huj. Uppför Hälsan och genom Kopparmölleparken, sen var Hjälmshultsgatan och Grubbagatan passerade. Vi var trötta i benen, men innehavet av tårtspaden förtog all trötthet.

Väl hemma mottogs vi av mor som satt i badrumsfönstret och spanade efter oss. Där satt hon ofta då hon började vara orolig för var vi ungar höll hus. Vi såg redan då vi kom på gården att vi hade en avhyvling att vänta. Mycket riktigt. Det är ju så för de flesta att om man varit riktigt orolig för någon/något övergår det i en sorts ilska när man inser att faran är över. Och jodå, det var ingen sinekur att komma hem den kvällen. Som mor skällde!

Sen följde en utfrågning i detalj vad vi köpt. I sin ilska var hon övertygad att vi köpt godis för merparten av pengarna. Hon skulle bara visst som vi fått räkna och dividera för att få pengarna att räcka till alla. Vi fick till slut klämma fram med vad vi köpt till far och pågarna. Ja, ja det var ju billigt, det kunde mor själv räkna ut! Men resten!? Pressen var hård på oss men jag tänkte inte sladdra. Till slut hade hon presssat oss så vi inte kunde hitta något att försvara oss med, så till slut klämde Bittan ur sig; -Du får ändå aldrig reda på vad din tårtspade kostade!! Jag har aldrig sett mor så överrumplad förr, och hon blev dödstyst, svalde resterande bannor som hon hade på lager.

Hur jag lärde sta´ns gator

Av Inga-Lill

den 24 maj 2010

i Minnen

Under min uppväxt var inte staden Hälsingborg större än att man lätt cyklade från norra till södra utkanten av staden. Nuförtiden känns det som en omöjlighet om man inte planerar in minst en övernattning på ett bra hotell. Beror det på att staden växt eller på att min kondition krympt? Ja, ja nog om det.

De första cykelturerna jag minns var på den lilla sadeln som satt fastspänd på fars cykelram, så att jag kunde hålla med händerna på styrstången. Man satt alltså vänd i körriktningen, dinglande med fötterna utan några fotstöd som det fanns på den barnsits som satt fast på bäraren (pakethållaren). Denna sits var förbehållen min lillasyster Bittan, den var säkert säkrare än den lilla sitsen jag for fram med. Minns fortfarande de förmaningar om att hålla rätt på fötterna, så att far inte klippte av mig tårna med ekrarna i framhjulet.

Oftast var det fram och tillbaka till kolonin vi cyklade, men sommartid förekom det även andra utflykter. Vi cyklade och badade eller åkte och hälsade på släkt och vänner. Varje gång vi körde in i en ny gata eller korsade en gata läste far upp gatunamnet för mig. Kan än i dag höra för mitt inre vissa gators namn lite lätt framflåsade, beroende på om det var uppförbacke, samma namn var sagda i ett huj då vi for hem igen för då bar det utför.

Ganska ointressant för en liten unge, men vad skulle man konversera om, och tillika med en liten unge? Eftersom min far jobbade vid va´nbruget (vattenverket) i Hälsingborg var han stolt över sin stad och kände förmodligen att han var delaktig i uppbyggandet av den stad som vi bodde i. Att han sett ett system i gatunamnen ville han ju också berätta. Så jag var inte gammal när jag lärt mig att alla gator med stadsnamn låg från Wilsons Park upp över Fältabacken, UTOM Höganäsgatan som låg som en tvärgata till Johan Banérsgata. Hantverkargatorna låg samlade på Eneborg och nere på söder. Hantverkaregatan hade halkat ner under landborgen och Bryggaregatan hade fått sin plats ganska naturligt tillsammans med bryggeriet vid brandstationen. Att det även med telefonnummerna var ett system, lärde han mig så att jag kunde av numret att döma gissa mig till var innehavaren bodde. Man hade ingen skvaller-anita men om man fick telefonnumret kunde man lokalisera var i sta´n det kom från.

När jag blivit lite äldre och lärt mig cykla fick far glädje av vad han lärt mig. Hade han redan tidigare räknat ut det så här smart för sig? När han hade jourtjänst och han fick rycka ut på någon läcka i sta´n, kunde det innebära många timmars tungt slit för att gräva upp och täta läckan. Ofta for han hemifrån utan någon matsäck, för de visste inte hur länge de skulle behöva jobba. Blev det långdraget jobb ringde han hem och beställde kaffe och madar. Vem tror ni fick cykla ut med det till honom? Jo, vi ungar. Aldrig en vägbeskrivning, bara ett gatunamn plus eventuellt ett gatunummer om det var en lång gata. Var det sena kvällar och mörkt fick Stig eller Rune (mina äldre bröder) ta turerna men jag kommer ihåg de lördagar och söndagar då jag cyklat ända upp på Eskilsminne från Stattena med fars matsäck. Lite småsurt tänkte man på om det var därför han lärde mig sta´ns gator och systemet de var uppbyggda med.

Långt efter hans död fick han lite upprättelse. Det var inte enbart han som fick dra nytta av mina kunskaper om sta´ns gator. Jag jobbade själv inom Helsingborg i hemsjukvården. Dagarna var upplagda med planerade besök hos patienter som behövde sjukvård i hemmet. Men om någon undersköterska eller vårdbiträde behövde hjälp eller vårdtagaren larmade och man bedömde på larmtjänst att sjuksköterska skulle ta larmet, var det bara att ta sig dit. Det var ofta bekymmer med svåra smärttillstånd men även då man ville ha snabb hjälp. Sände flera gånger en tacksam tanke till far som lärde mig sta´ns gator. Minns en gång då jag fick glädje av det där med telefonnumret. Det kom ett larm från en gård långt ute på landet, de hade postadress till Ekeby men telefonnummer med Landskrona-riktnummer. Hade jag inte lärt av far hur systemen var uppbyggda hade denna vårdtagare fått vänta onödigt länge. Det var en helgdag och dessa vårdtagare ingick inte i mitt vardagsdistrikt, därför var jag ganska okänd ute i dessa tassemarker. Men jag kunde ta mig ditut och vårdtagaren fick slippa plågas så länge.