Nuförtiden lär sig barnen cykla ganska tidigt om man jämför med början av 1950-talet. Jag kan inte minnas att önskan att få en cykel var något som jag har haft. Ändå minns jag tydligt då vi satt vid middagsbordet en dag. Då började far tala om en påg han mött på sitt jobb under dagen. Pågen hade kommit cyklande på en tösacykel. På den tiden hade inget unisexmode gjort något genomslag, utan det var klar skillnad mellan påga- och tösa-attiraljer. Därför reagerade far på att han cyklade på en sådan cykel. Far frågade om han lånat cykeln av sin syster eller om det var hans cykel. Jodå det var pågens egen cykel.
Nu undrar du säkert varför far var så angelägen om, om det var pågens cykel. Hemma hos oss på Röamöllagatan fanns det nämligen en urvuxen pågacykel i samma storlek som pågen cyklade på. Och nästa som stod på tur att få en cykel i vår familj var lilla jag, men att ärva en pågacykel var nästan en omöjlighet. Så nu såg han en möjlighet att på ett bra och billigt sätt att ordna en tösacykel till mig. När jag insåg vidden av hela resonemanget, förstod jag att jag var en blivande cykelägare. Vilken lycka.
Far hade arrangerat det så att respektive föräldrar skulle träffas och diskutera ett byte, och det var gjort i samband med mötet. Strax efter kom han upp till kolonin med en TÖSACYKEL. Men bara för man fått en cykel är det inte jämställt med att man kan cykla. Givetvis skulle jag cykla hem själv den dagen. Att jag var mycket orutinerad på detta område blev jag väl medveten om då jag hamnat i den fruktansvärt piggiga häck som var runt huset som stod på hörnet av Filbornavägen-Brytstugevägen. Det gjorde fruktansvärt ont i ansiktet flera dagar efter.
Hur jag lärde mig cykla minns jag inte, några fler häckar studerades inte på så nära håll. Och cykla kan jag.