Jönssonminnen.se

Det är ett gammaldags ord men nu och då dyker det upp i skallen på mej. Nu för några minuter sedan och jag stod och fixade till paraplyet så det kunde fällas upp utan att jag skulle behöva få en endaste regndroppe i håret. Hade gjort ett besök på lilla uthuset, det där nödvändighetshuset. Regnet smattrade på plåttaket då jag satt därinne. Och då jag hör detta smattrande nynnar jag per automatik på en strof från en musikpjäs dottern deltog i för många år sedan. ”regn och regn och regn och regn…” en ganska banal text som skulle symbolisera syndafloden. Men den var lätt att lära utantill…i alla fall den strofen…
Nu är det visserligen inga sådana mängder som kommer. Ingen riktig syndaflod. Och det som kommer var för någon månad sedan hett efterlängtat då våra grundvatten-nivåer var oroande låga. Men visst är det lättare att vara glad för en solskensdag än för en grå dag med ihållande regn. Även om vi vet att vi borde glädjas, så längtar vi till morgondagen då SMHI lovat lite bättre väder.
Sommaren börjar lida mot sitt slut och vi känner en viss stress….grejor kvar att göra är fler än dagarna som är kvar. Innebär att vi får komprimera vissa dagsverken. Och aftons-verken. Häruppe blir det ibland lite kollision mellan vad norrlänningar och sörlänningar anser som ett måste. Kräftpremiären och surströmmingspremiären ligger så nära varandra att det blir nästan svårt att nyktra till mellan dessa ”event*”, (det sista ordet var till min mångspråkiga brorsa), annars brukar vi nog prata om händelser…
Jag tycker mig känna att mina läsare undrar varför vi inte slår ihop dessa två ”skivor”. Men hur skulle det gå till? Kan ni äta två fulla måltider i ett svep? Eller dricka??? Va?? Och skulle vi på detta vis sudda ut en av möjligheterna att festa till? Nej nej…där går gränsen. Men det blir tight*. Och det är här jag kom till att tänka på det ordet igen: vilka vedermödor vi utsätts för.
Först paraplyet som kärvade och sedan…hur få ihop dessa skivor? Surströmmingen är avhängig av en av deltagarnas lediga dagar från jobbet och kräftskivan är avhängig en annan deltagares möjlighet att resa hit. Och de får inte kollidera. Den ena gillar inte surströmmingsdoften…. Lägg märke till att jag sa inte surströmmingsstanken! Så pass ingrodd är jag numera häruppe.
Snacka om vedermödor. Sedan bör vi ta och smälla ihop en deg till, en dag, i bagarstugan. Efter senaste påbudet att frysboxarna var proppfulla, visar det sig att någon, vet ej vem, har varit och gjort en ”rantafej” i boxarna. Så nu ryms det mer än väl ett bak till. Vi har haft beställning på mer bröd till vinterförrådet, men då vi inte såg någon möjlig förvaring, sa vi att det inte lät sig göras. Det är en tyst men tydlig signal att vårt bröd uppskattas av att det städats upp och rantafejats.
Vårt eminenta tält med myggnät ska plockas ned och detta kan man bara göra en torrvädersdag. Och definitivt inte före surströmmingsskivan. Detta event* håller man inte inomhus utom som absolut sista utvägen då alla alternativ är uttömda. Men vi har tältet och ladan som första och andra alternativ. Någon vitsig herre har en gång sagt att utedasset även det är ett ypperligt alternativ för denna tillställning, menar att doften är samma….den herrn får inte deltaga i vår trevliga samvaro… och blir det sådana temperaturer att man kan vara utomhus med kräftorna vill vi ha tältet kvar uppe. Men äta kräftor med vantar är svårt så de kan man eventuellt flytta inomhus, det kalaset.
Nu är det beställt tid både hos frissan och fotvården, så nu börjar vi ”runda av” sommaren. Börjar ha ett schema på kommande dagar. Inte köpa hem mer mat än vad som kan tänkas förbrukas. Ställa till med de sista träffarna med dem som vi oftast bara träffar en gång per år… Maken ska borra ett hål i timmerstocken för fiberkabeln. Hoppas han gör det så gott som osynligt. Men anslutningen bör förberedas innan vi far hem i höst. Den vackert restaurerade dörren skulle ha en strykning målarfärg till men det kan vänta till nästa sommar tycker jag. Den är så vacker som den är. Och framför allt, det är den gamla fina dörren. Inget nyinköp med tunna fanérskivor ytterst. Som inte motstår väder och vind häruppe mer än fem vintrar. Nej den gamla gedigna dörren är kvar, hurra!!! Även om den enligt maken är gles och otät. Bara naturlig ventilation kontrar jag, då han beklagar sig.
En sak som varit trevlig med regnandet är, att vi som båtägare fått ett nytt arbetsmoment i sommar. Vi har fått gå och ösa båten då och då. Så många liter vatten som samlas av en liten skur! Trodde jag inte var sant. Det har varit ett stående inslag av aktiviteter häruppe, att man gått och öst båten då det varit någon/några regnvädersdagar. Och i år har jag snott åt mig uppgiften en gång. Som stolt båtägare bör jag ju sköta mina sysslor med att förvalta egendomen man har.
Nu får jag gå och checka av dagsplaneringen, se om något av de schemalagda sakerna kan betas av

Förr länge länge sedan gjorde vi, maken och jag, då var vi bara fästefolk, en båttur längs Tängvattnet. En tur som enbart hade en uppgift, att åka till handlar´n som hade handelsbod cirka 10 kilometer från makens barndomshem. Vi ägde inte bil på den tiden så det var att ta svärfars gamla båt. En s.k. inombordare. Den hade motorn centralt placerad mitt i båten och hade därför en propelleraxel som gick som en kardantunnel i båtens köl. Den lät som jag kan tänka att fiskebåtarna i en västkustskt skärgård lät förr i tiden, putt putt putt…..
Mången gång har jag frågat frågor om denna färd som inte fallit ur minnet, dock är det många detaljer om hur bygden ser ut från sjösidan som jag undrat över. Därför har vi talat om att göra om resan. Ni vet det där som man brukar säga att det ska vi göra någon gång… och åren rinner iväg. Resan blir mer och mer något som man talar mindre och mindre om. Men den har blivit mer omtalad nu i sommar igen då vi blivit båtägare. Nu ska vi göra det som aldrig blev gjort! Ja!!
Vi införskaffade en egen båt, och fick genast höra från folk runtom oss som sa: ni kunde pratat med mig jag hade kunnat låna ut min båt…eller varför kom ni inte och talade med mig, jag vet en som kanske skall sälja sin båt… jag blir så förvånad, ingen som har andats en bokstav om att det finns varken till utlåning eller till försäljning. Så det blev en egen alldeles sprillans ny båt med en hyfsad motor. Den som vi brukat nyttja, en svågers båt, var ofta på fel sida sjön då vi behövde den. Vi är många som nyttjat den.
Igår morse tog vi upp fiskenäten i hällande ösregn. Vi kunde inte bli blötare om vi fallit i vattnet. Men vi torkade igen. Idag lyste solen då vi varit till affären och handlat. En spegelblank sjö lockade. Jag föreslog en tur ut till en holme och koka kaffe där. Men maken menade vi kunde ta en termos med kaffe och fika i båten.
Sagt och gjort. Ett litet vitt plast-bord fick maken med (var han nu fick idén ifrån att han skulle möblera båten), bordet fick precis plats mellan toften och vår fika dukades upp på detta. Sakta puttrade vi fram längs sjön, med motorn nästan på tomgång. Kaffe och kardemummabullar avnjöts medan vi skådade varenda liten sten som vi gled förbi. Och jaha där har man byggt en stuga som inte syns från vägen. Många var de sportstugor som jag, ja vi, inte haft en aning om. Många foto togs med varierande framgång. Bland annat fotograferade jag den lilla lilla holmen som jag i många år sagt att jag önskat jag vore ägare av. En liten ö med ett träd, en björk på. Tänk att äga en egen ö!
Jag har så svårt att se displayen i dagsljus utomhus. Så det blev mycket att radera då vi kom inomhus igen.
Vi var överens om att turen kunde liknas vid en av de båtturer som erbjuds turister runt om i landet till hiskeliga priser.
Denna tur var precis lika njutbar som mången av dessa. Och det ingick fika. Och underhållning ingick också då vi nynnade: Res med mej Stina, i en roddbåt till Kina. Det går så lagom fort.
Utanför Johan Måns´fick vi ”soppatorsk” men vi hade med en dunk i båten. Så det ordnade sig. När vi satt vid matbordet och åt fisk och ”pären”, satt vi och sammanfattade vår lilla utfärd. Det var en kul tur sa maken, och jag höll med detta var kultur höll jag med.

Förra sommaren, eller var det två somrar sedan jag skrev om giganternas kamp. Den kamp maken och jag utkämpar då vi bakar bröd här uppe i norr. Då vi bakar i Skåne har han en elektrisk stekhäll, då har han bara en knapp att reglera värmen med. Här ska det matas på med vedpinnar i en lagom takt så hällen förblir sådär het så kakan bakas snabbt utan att torka ut. Det är inte knäckebröd vi bakar utan ett tunt mjukbröd. Kvinnor har ju talet om sig att kunna göra två saker på en gång, hmm…. Maken ska både mata vedpinnar, ta emot ”bakufjäla” med den utbakade kakan på, skjutsa ner den på den heta gjutjärnshällen, skicka tillbaka ”bakufjäla” medan han vänder den ett halvt varv i luften på väg tillbaka till bagerskan. Detta för att den ska bli både jämnt sliten och att den inte ska börja bukta på grund av att den blir fuktig av degen på ena sidan och inte den andra. Hör ni vilket avancerat arbete med tungan rätt i mun det krävs av denne numera inte helt unge man…
Bakningen börjar ju heller inte med dessa moment, nej då. Alla attiraljer, ved huggen, baktråg framplockat från vinden i stugan, kavel, bakspadar och bakufjäla nedtagen från väggen i stugan, och picken den viktiga picken som vi tillverkat själv en vinter i stan, bakbordet inhämtat från lillstugan. Denna ved, attiraljer och ingredienser har blivit upptransporterade till bakstugan, förmodligen medan jag deltog i ett litet bridgeparti… eld har gjorts upp för degspadet ska värmas. Sedan har vi ”stöpt” ihop degen, här i detta skede träder alltså jag in i arbetet, ”nu träder kirurgen in i operationssalen” som maken lite småspydigt brukar benämna det….

4-5 liter degspad är ett styvt arbete att få ihop till en bra deg. Jag står snyggt med ena handen i en byxficka, en mjölpåse i andra och häller ner en ”pjott” mjöl varje gång maken ser nöjd ut. Då vet jag att han tycker degen börjar vara slät och lättarbetad…. I med grahamsmjöl….lite mer rågsikt och till sist vanligt vetemjöl. Jag ser hur han kämpar på, jag erbjuder mig att älta en stund, men jag är inte betrodd detta viktiga men tunga arbete. Skönt tänker jag… jobba på…. Jag”norpar” en bit av den mycket lösa degen för att smaka av. Vi har väl inte glömt någon ingredienserna? Men nej då, allt verkar vara med och degens konsistens börjar närma sig det stadium vi är nöjda med för utbakning.
Nu följer en vilostund, kan behövas för min del. Degen ska jäsa. Maken förbereder med att hålla hällen varm, lägga ut bakdukar där vi förvarar de gräddade bröden. Ja, ska jag vara ärlig så jobbar jag också ….lite…. Jag förbereder lagom blandning på ”utbaksmjölet” den blandning av vetemjöl och grahamsmjöl. Vill ha grahamsmjöl på brödytan så smöret fastnar bättre då smörgåsarna ska bredas med smör. Sedan ska bakbordet strös mjöl på. 5 minuters andhämtningspaus…. Sätter mig på en stol och beundrar den fantastiska utsikt över sjön som det är denna morgon.

Spegelblankt. Nu när morgondimman försvunnit. Den dimma som var tjock som en välling då vi vaknade. Maken frågade mig vilket håll dimman ”farit”, upp eller ned…. Ned replikerade jag, så det blir regn innan kväll. Min svägerska har lärt mig att notera vilket håll dimman far på då den lättar….för det mesta brukar jag vissla Carl Nielsens ”Dimman lättar”, tycker jag är tjusig…. Men vilket håll for den?? Glömmer jag mestadels notera. Men idag hade jag tänkt på det eftersom vi hade bakning på gång. Sitter en stund med lite snack med min bridgepartner, alltid lite taktiksnack på gång med honom.
Nej nu är det färdig pausat för denna stund. Jag kollar degen, jodå. Lagom jäst. Häller ut drygt en tredjedel av ”stöpan” på bakbordet. Vi har talat om att väga klickarna som jag portionerar till varje bröd. Ja det gör vi, väger dem, 250 gram per bröd, är det lagom? Nja. Jag ökar till 270 gram, mest för att jag ska få sista ordet. Maken muttrar. Jag vet nog varför. Ju större brödet blir desto svårare får han att skjutsa ner dem på hällen utan att skrynkla till dem eller att få dem att stanna kvar på hällen, inte glida ner över kanten på hällen.
Nu har jag lagt upp 17 fina ämnen till bröd på bakbordet. Det största 273 gram. Denna dag var degen så trevlig att arbeta med. Lättkavlad och fastnade inte mot varken bakbord eller bakspjälken. Visserligen tar varje kaka sin tid i anspråk, så det tar sin lilla tid att baka ut och grädda.
Idag blev degen delad i tre delar. Vi hade kaffet precis färdigt då andra delen var urhälld ur baktråget och uppvägd. 10 pjottar deg á 270 gram låg och väntade på bakbordet. Och vi avnjöt en god kopp kaffe med provsmak av brödet. Jag sa som Tina Nordström brukar säga: Jättegott. Slut på fikapaus och igång igen. Nu började det muttras bakom min rygg. Han fick rök i ögonen…. Ja jag vet, tänkte jag…min kropp börjar också protestera…. Min rygg kändes stelare och stelare. Men vi började se slutet på arbetet.
Småleende berättade jag historien om grannen i vår trappuppgång där jag växte upp. Då de skulle baka pepparkakor. En rejäl deg tillverkades, det var en fembarns-familj. Sonje och Erna, saligen insomnade sedan länge beslöt att på lördagkvällen baka sina pepparkakor. Sonje inhandlade en knatting, en feberfri. Kärt barn har många namn. En 75:a som kallades ”en hela” var alldeles för dyr för en vanlig knegare, så knattingen 37:an , den feberfria, fick det bli. Sonje behövde den för att passa ugnen, en gasspis utan gradbeteckningar. Fanns bara hel- och sparlåga och alla outmärkta lägen däremellan. Mycket rattande för honom. Helvärme var bra en stund sen blev man tvungen att skruva ner gasen lite, för att efter en stund konstatera att det blev för svalt, upp igen med gasen. Erna kavlade glatt på och stansade ut pepparkakor, plåt efter plåt. Sonje skötte gräddningen med bravur. Säkerligen fanns det en frivillig skara provsmakare också runt dem. Men de fortsatte och Sonje belönade sig med en liten hutt då och då, medan Erna jobbade så svetten lackade. Det skulle bli en pepparkaksrik jul.
Nu sov alla ungarna. Sonje började känna sig lite obekväm av värmen. Både den från spisen och den han tillfört kroppen genom huttarna. Han beklagade sig att det hade blivit sent. Erna log, strök undan en hårslinga som lossnat från hennes scarf-försedda huvud, så nu blev hennes sotsvarta hår mjöl-vitt längs en slinga. Vi har mycket deg kvar log hon. Barnen ska få äta pepparkakor till trettondagen denna jul, kära Sonje sa hon…. Däremot log inte Sonje. Han var trött, rejält på snusen. Han hade kommit i det stadiet att han glömde grytlapparna ibland. Bakningen fortsatte en stund. Nu inmundigades sista droppen på den feberfria och Sonje var mer än på snusen. Resolut reste han sig, gick fram till köksbordet och Erna. Grabbade tag i degen, den hade nog räckt till några hundra till, raglade ut i trappuppgången. Upp med lilla dörren till sopnedkastet och avyttrade resten av degen! Så kan man väl inte göra, tänkte jag…. skamligt…
Men när mina uppmätta deg-ämnen var utbakade och jag skulle väga upp det sista ur degtråget kände jag lite av Sonjes revolutionslysta drabba mig. Jag gjorde det i smyg. Tänkte: om jag inte säger något blir det som när jag smyger i mina gäster lite av allt det där de inte ”tycker om” och som de trots allt äter med välbehag.
Nu ökade jag på degämnena till 300 gram, en dryg 10% ökning. Men vaddå? Vi kände oss båda två möra, mörare än Sonje och Ernas pepparkakor. Nu blev brödkakorna lite större än de första 27. Och vi skulle bli färdiga lite snabbare. Men hjälp! Det svors bakom min rygg. Jaha, vad hände? Det blev en nedhängande gardin av bröd på bakre sidan av brödjärnet. Oreparabel. Fram med kniven, skära av det trasiga…eller? Nej maken räddade den, duger som mat det också menade han. Nästa kaka blev ett dragspel som var svårt att spela på, duger även det till mat….ja ja…. Jag konstaterade att maken var som Kelvin, 273 var den absoluta punkt som inte kunde överskridas… 273 gramskakor, det fixade han att hantera. Men över det…nej det gick inte. Men dessa bröd som bakas över öppen eld är minst 273 gånger godare än de bakade på elhäll.
Och dimman som hade lättat uppåt på morgonen orsakade oss en riktig rejäl regnskur då vi skulle duscha efter bakningen, där stod vi i hällande ösregn och tvättade av oss röklukten i håret. Jag tycker det är roligt att baka, även om det inte är jag som sliter mest

Så har sommaren kommit till oss också i dessa nordliga trakter. Vi har haft väntande projekt medan den lilla röda mätskalan på termometern sakta strävat upp mot +10° strecket. Och jodå till slut blev vi av med snön och man kan gå utomhus utan öronlappar.
Vi ha haft två viktiga projekt denna sommar. Först ska vi fira sista ladyn i järngänget. Detta gäng som består av fyra svägerskor som firat de andra tre då någon av oss ”nollat”. Sisten ut i år var lillasyster i makens syskonskara.
Och som en avslutning på firandet har vi jobbat länge på projektet. Vad göra? Vem göra? Hur göra? När första idén framkastats och godkänts av de tre som var hjärntrust detta år, återstod att undersöka om vi inte utsatte firar-objektet för ogenomförliga saker. Vi beslöt oss för – hon ska flyga! Med helikopter in över sin gröna dal, den dal där hon tillsammans med tio syskon växt upp och som varit den naturliga semesterorten och sommarvistelsen i alla år. Den ort som aldrig slutat vara ”hemma”.
Först i denna planering var, undersök om det är möjligt att hon törs kliva ombord i en dylik tingest som en helikopter….. denna uppgift föll på Martas axlar. Hur gör jag det frågade hon både oss och sig själv? Ingen hjälp med idéer hur det skulle gå till från de andra två, vi bara jublade över att vi sluppit den svåraste av frågorna. Lite som i ett vakuum levde vi medan vi inväntade ett svar från Marta. Dagar passerade och inget från Norrland tyckte jag. Men det var nog inte så länge. Till slut ringde Marta och berättade att, jodå, hon tar gärna en helikopter-tur!! Ja! Yes! – men hur gjorde du? Vad sa du, undrade jag? Frågade du så att hon anar? Givetvis inte svarade Marta. Jag frågade om hon kunde tänka sig att hänga med en sväng då jag bjussar dottern på en tur med helikoptern som 50-årspresent….dottern fyllde i maj….
Och jodå det kunde Siv tänka sig, till och med se fram emot.. hurra! Nu var det bekymret löst. Och så smart Marta hade löst det. Jag hade aldrig kunnat finna ett bra sätt att klura ut hur man skulle få veta om hon tordes. Återstoden att sy ihop en dag med övrigt firande var en barnlek.
Vi tog de idéer som varit uppskattade tidigare firningar och repriserade dem. Som jag brukar säga, kan TV sända en massa sommarrepriser kan väl vi, eller…? Så mat och lite småtävlingar letades fram ur minnet, en tipspromenad, pilkastning, kungen och eldning på tid var schemalagda ganska tidigt i planeringen. Men sen var det att invänta att alla fyra skulle vara tillgängliga – samtidigt! Och detta under en dag som vädrets makter log och herrar helikopterförare var i tjänst. Många faktorer att ta hänsyn till.
Under planeringsstadiet var vi lite oroliga för Sivs reaktion, och framförallt Sivs mages reaktion…. Hon är inte känd för att ha förstoppning…. Men vi bör nog ligga lite före i våra tankar…. Ett par extra trosor att skicka med vore inte fel… och våtservetter och toapapper… helt plötsligt dök den gamla visan upp i våra huvuden om hur mormora till alla makens syskon, hur hon sjungit för Siv om att hon skulle ge henne en sidensjal att hänga för ”pissehålet” sitt….
I alla år har jag i mitt huvud omsatt denna sidensjal till ett par av de laxrosa benkläder kvinnor hade några generationer före min tid. Min mormor bar sådana. Under 70-talet förekom det ibland att man fick in sådana laxrosa till loppmarknader då man fick in hela dödsbon, osorterade. Ja det hade varit kul med ett par sådana!! Wow, om man visste någon som hade ett par???? Efterlysning gick ut i näst intill hela Sverige. Herodes uppmaning om att hela världen skulle låta skattskriva sig kan ses som en snigelpromenad mot vad efterlysningar om ett par laxrosa till Siv gick. Släkt och vänner, bekanta, vänners bekanta och bekantas bekanta funderade och grävde i sina gömmor och ”glömmor” efter ett par laxrosa till Siv. Ja jag tror att det var nästan bara Siv som inte letade….. Skulle vi hitta ett par?? Jodå!!! Det kom ett MMS från Kristianstad, min brors hustru har djupa gömmor och nere i en av dessa grävde hon fram ett par laxrosa, i ylle, alltså vinter-kvaliteten. Vilka fina, vilken raritet! Och jag lovade att de skulle nå den mottagare som verkligen uppskattade både brallan och nostalgin.
Nu var den mesta logistiken ordnad. Nu gällde det bara hur skulle enleveringen gå till? Här kunde ju olika faktorer spela in….vilken dag blev det? Hur kunde en smart lögn presenteras henne?? Ja, det problemet löste Siv själv till oss. Vi satt och kollade Ernst på TV en kväll i början av hennes vistelse här i Rönäs. Då hon berättade att hon varit på kyrkogården och tittat till gravarna. En viktig detalj för folket häruppe, skötsel och tillsyn av gravarna. Hon sa då att morfars sten, alltså maken till henne med sången om en sidensjal, hans sten hade blivit renoverad och bredvid stenen hade någon satt ett ”pär-gräv”, ett redskap som används häruppe att både sätta och ta upp potatis med. Och denna potatis som varit den enda möjliga grödan häruppe blev på detta sätt symboliserat av någon….men vem….ingen vet… Nu satt Siv där och serverade oss nyckeln till hur vi kunde lura henne med för en helikopterfärd från Morkan, där helikopter-stationen är belägen.
Givetvis kom släktforskningens insamlande av fakta och foton med i planen. Nu skyllde vi på att vi blivit beordrade av dottern vår, som är känd släktforskare, att åka och fotografera denna grav med pär-grävet!! Och snabbt innan någon fått en eventuell idé om att det skulle ifrågasättas och plockas bort…. Så det fick bli den lösningen på problemet. I våra ögon den mest optimala, ha ha ha….
Dagen blev bestämd, och vädret strålade. Jag hade erkänt min helikopterfobi och sagt att jag sänder med maken min. Dels har han aldrig nekat en flygtur och han ser lite längre än till sina tånaglar. Han kanske ser marken under sig. Samtidigt som jag tror att han lättare kunde dupera sin syster till att åka med honom till kyrkogården!! Birgitta som samma dag kom upp till Rönäs efter att varit hemma i sitt hem i Storuman-trakten i en vecka, hur skulle vi lura Siv att även Birgitta skulle med? Men det verkar som det slipats på godtagbara lögner i månader. Tjusigt gjort Marta och Birgitta!! Birgitta skulle argt konstatera att maken hennes hade ätit tomt i deras stug-kylskåp. Inte en gnutta pålägg fanns i det hushållet. Och tiden då man åt strösocker på smörgåsarna är förbi… så hon blev tvungen att bege sig till affären trots att hon varit inom och handlat några saker till mig som behövdes, för någon timme sedan! Jäkla karlar! Tänker inte på nånting mer än fotboll och kvinns…
Nåväl, Marta som kom från andra dalgången var lite nervös. Skulle vi lyckas få med lillasyster på ett snyggt sätt, utan våld? Men till slut ringde Marta mig för att höra hur det gick. Jag var utsedd att vara den som stod på marken på tunet i Rönäs och vinka då de kom med coptern, som min bridgepartner kallade den. Han var även han insatt i planeringen… om jag kanske var tvungen att hoppa över vår dagliga turnering var han tillsagd. Marta frågade om de hade åkt…jadå fick hon veta. Jag hörde pausen som uppstod, hon räknade…när kunde hon vänta dem där på Morkan? Jag sa att de är där inom en halvtimme.

-Vadå halvtimme sa Marta? De ska väl ner om Tärna och graven först?

-Strunta i graven sa jag de kommer direkt!
-Men vad säger dottern din då, undrade hon?

-Vadå? Undrade jag?

-Ja, hon skulle ju ha ett kort från graven, kontrade Marta!

-Ha ha ha, hon har ingen aning om någon grav med pär-gräv på, sa jag. Det var den lögn vi fick fabricera när vi inte visste hur vi skulle ha ett bra sätt att locka henne att fara med. Gamla damer är inte så lättlurade.

Det slutade med att vi fick upp sista nollebarnet, Siv, i koptern, flög en runda in över barndomsnejden, underbart flygväder, och några som stod och vinkade på tunet. Planeringen hade fått sitt slut och nu är alla avfirade.
Kvällen slutade med att Siv drog på sig de laxrosa utanpå sina leggings så det såg ut som hon gick bar-rumpa, gick omkring och ”stilade”i dem resten av kvällen. Såg ut som långstrumpor, bar-rumpa och en tröja. Ingen hårig buske framtill, var gamla tanten rakad där….??? Nu fick vi en hint om varför den färgen valdes till damernas benkläder förr…eller… projekt numret två har inletts idag.

Måla stugudörren. Den är nedmonterad, ligger i ladan för skrapning av de gamla färgresterna. Blåsten den varma sköna sommarblåsten når in alla hörn här i stugan. Jag får gå och stänga farstudörren så jag inte blåser av stolen då jag sitter här och ”skrönar” på….

Se nu tittar lilla solen fram igen…. Av mitt fulla hjärta vill jag hälsa den. Jag känner verkligen för de gamla slagdängorna som genomsyrat min barndom…då, då man talade svenska och ja, och lite slanguttryck. Men det mesta i språket var förståeligt för de flesta. Och i sångerna. De man sjöng, först för att berätta gamla historier. De som kom att kallas skillingtryck. De var ofta baserade på en gammal skröna eller ibland verklig händelse. Dåtidens Hänt iVeckan. Idag är många visor på utländska språk, mest engelska. Men då jag talade med brorsan idag protesterade han då jag sa pengar….
Det heter inte pengar, sa han, det heter moneysar. Jag blev full i skratt. Jag har lyckats implementera ett nytt uttryck i gamla brorsan…. Han som inte ville ha tacos eller andra nymodigheter.
Över min döda kropp var hans stående kommentarer till alla sorters nyinförda maträtter i vårt land efter 60-talet!!!! Dock tyckte han att vi skulle äta plankstek då vi var ut på en krogrunda i Stockholm 1975. Fast plankstek förknippade han troligen med plankor, de i pojk-drömmens trädkojor och därmed betraktades det som svenskt. Alla främmande företeelser var (läs är) han skeptisk till. Nu talade han den svengelska vi lite till mans talar till vardags!!! Man är inte sämre än att man kan ändra på sig, brorsan….. och under telefonsamtalets gång böjde han sig ner och klappade Eros, hans dotters hund. Två gånger! Jag kommenterade att han nog blivit så dement att han glömt att han ogillar hundar…. Men nej nej nej…det är inget fel på mitt minne menade han, men hunden ska väl inte behöva lida för att jag inte gillar hundar var hans svar!! Ooops!

Varför började jag tala om pengar, undrar ni säkert. Jo jag var på bygdens enda matvaruaffär i tisdags för de vanliga inköpen, bröd mjölk osv…. När vi ändå är på affären ska vi passa på att ta ut lite kontanter inför helgens marknad, den stora händelsen på året, gränsmarknaden. Vill ju kunna tjomla, som jag lärt maken säga. Det där småköpen som man handlar på en marknad är svåra att hantera med kort och/eller Swish. Visst kan man, men cash money är mer överskådligt hur mycket man gör av med. Men pengaautomaten på ICA-affären var tom! Och de laddar inte med nya pengar förrän nattetid. De får inte hantera pengar i affären då den är öppen och det finns kunder i den!! Men vi var välkomna tillbaks nästa morgon vid nio-tiden. Då fanns det troligen nya åtkomliga kontanter! Bahh!! Då är jag nyuppstigen och det tar flera timmar innan jag är presentabel för folk. Jag erbjöd dem att låna ut mitt bankomatkort så de kunde fixa lite pengar till mig. Jag såg tydligt deras blick. De tyckte jag var förarglig. Javisst var jag det. Men jag blir så irriterad då de som kan påverka så mycket, såhär i glesbygden berättar, att det är vad de gitter som gäller.
Maken orkade inte att diskutera med dem, sa bara: kom så far vi till Tärna. Där finns en automat. Men köra 4 mil extra känns inte särskilt miljövänligt. För att ta ut lite pengar.
Och nu såhär lördagkväll vet jag att nästa år kommer jag inte att besvära mig. Vill jag handla något så swishar jag moneysarna till knallarna. Blev det rätt nu brorsan?
Och oj, vad jag har handlat. Jag är ganska trött på att sticka strumpor för tillfället så jag kunde inte motstå att köpa garn till en scarf. Men strumpgarn hittade jag billigt så till vintern kommer maken att kunna gå på båda fossingarna. Behöver inte hoppa på ett ben för att spara strumpslitaget.
Marknaden här i Tärna har mer än en funktion. Den har ersatt gamla tiders kyrkhelger då man åkte till kyrkbyn för att vigas och döpa de barn som fötts under året. Och sist men inte minst träffa släkt och vänner och umgås.
Så vi har pratat med den och den och den och den, jag kan inte namnge dem för jag har inte frågat om lov att lägga ut deras namn på webben. Men jag har förvissat mig att många i min generation fortfarande lever. Vi, den tärande sektorn are still going strong….(hänger du med brorsan?) Och vi hankar oss fram med sjukgymnaster och höftoperationer, somliga är rollator-förare. Lite gråstarr-operationer så vi kan kuta runt och hålla oss i hyfsat skick. Kul…. Så vi kan Tura på vintern och ha barbaque-evenings på sommaren. Inget hårdfestande, man vill ju inte slita för hårt på kroppen. Bara så där så det är trevligt