Jönssonminnen.se

Kontingenten

Det var en väldigt viktig uppgift att betala ”kontingenten”. Genom min barndom hörde jag då och då detta med: har du varit och betalt kontingenten? Idag snubblade jag över detta ord som helt plötsligt kom ut ur min mun då jag talade med ett försäkringsbolag. Blev själv förvånad över mitt ordval….var fick jag det ordet ifrån?? Hörde tydligt hur den unga dam jag talade med generat frågade vad jag sa… småskrattande fortsatte vi vårt samtal men jag valde ord som fick mig att låta lite mindre medeltida. När samtalet var avslutat frågade jag maken om han varit med om att betala kontingenten…. men han kunde inte minnas något sådant uttryck.
Då för länge sedan, då pengar fortfarande var ett substantiv, något man kunde ”ta på” inte bara ”skriva en eller ett framför”, då bar min far hem sin lön i ett kuvert fredag var annan vecka. Minns hur det klirrade då de tömde ut slantarna på Perstorp-plattan på köksbordet. Det gav en mer distinkt klang än det gjort tidigare. Innan den stora moderniserings-vågen drog fram, då man klistrade Perstorp-platta på sina köksbord. Då före detta, då det var den slitna träytan, lät det mer bara plopp plopp då slantarna mötte bordsytan. Sedan  jag började minnas var där en och annan sedel också i kuvertet, med de lät ingenting, jo kanske lite prasslande, så de minns jag inte så tydligt. Pengar lades i en hög till hyran, far fick en liten liten dusör för att kunna inhandla en ”feberfri” till helgen. Sen rafsade mor ner resten i sin pengabörs. Mor hade helt och hållet ekonomiansvaret i familjen. Men det fanns vissa saker som hon trots allt blev kontrollerad av fadern om. Har du betalt kontingenten frågade han då det började närma sig månadsskiftet. Jag kan inte komma ihåg att de någonsin glömde att betala densamma. Denna ”kontingent” som de kallade den, var fackföreningsavgiften. Den var lika viktig som hyran. Och fick inte glömmas. Visserligen var min far anställd vid vattenverket, kommunalt anställd, och något hot om konflikt fanns inte ”på världskartan” för hans del. Hans arbete hade lite av samhällsskydds-karaktär. Så konflikt skulle det förmodligen inte bli för hans del i alla fall. Men kontingenten,,,,den skulle aldrig slarvas med.
Mina föräldrar som var födda under första världskriget. De hade i färsk minne ofärdstider, arbetslöshet och svåra år. Så när de nu hade en fast inkomst, ett fast jobb skulle ekonomin skötas. Punkt slut.
Jag fick följa med mor ner till Folkets Hus där kommunal hade sin fackexpedition. Slantarna skramlade ner på skrivbordet hos tjänstemannen. Mor sträckte fram fars fackföreningsfolk och så stämplades månadens inbetalning i rutan som var avsedd för månadens stämpel. Denna tjänsteman var inte lika van med sin stämpel som postfröken på Norra Stenbocksgatan var för han styrde stämpeln med sin tunga, i alla fall såg det ut som den var med i styrningen. Men bra, nu var kontingenten betald för denna månad. Minns att jag någon gång i mina tidiga tonår fick förtroendet att traska iväg och betala denna kontingent. Och herre min je… vad det var viktigt att kontrollera att jag fått stämpeln i boken då jag kom hem.
Jag har senare i livet aldrig stött på detta uttryck, inte ens i korsord. Men idag poppade det ut ur min mun då jag skulle kontrollera hur det hängde ihop med ett medlemskap i en förening och en försäkring. Den unga damen fick aldrig veta mer om min kontingent.
Sitter här i soffan och döjer lite efter maten, skriver ner det här medan värsta ”kroppkaka-svimeln” lägger sig. I Norrland talar man om att man har palt-svimeln, då man har ätit lite för mycket palt. Jag brukar laga kroppkakor i stället. Men det kan bli lite mycket av det också… så vi känner av den en liten släng av den där svimeln

Vi har vissa stolpar, punkter som är märkesgränser som vi ska över, känns det som. Den första var nog då man skulle börja skolan…sen flytta hemifrån…. gifta sig och bli förälder är också de märkesgränser här i livet. Sedan rullade livet på ganska många år tycker jag det känns som.
Visst upplevde man förändringar…. men det var inga stora förändringar. Framför allt inte vid de löneökningarna som man lyckades få. Vi köpte hus och fick på det viset även egendom att ansvara för. Nog tycker jag att jag sammanfattat livet ganska enkelt. Vardagarna var som vanligt, frukost med morgontidningen….jobb… hem middag och sedan fortsätta läsa det man inte hann på morgonen. TVn och natti natti… så rullade de flesta veckorna och månaderna på.
Någon vis människa har sagt att: livet, det är det som rullar förbi medan du drömmer om framtiden…
Men oj då vad jag blev djupsinnig. Men är man gift med en som gjort eftertänksamhet till en konstart har man väl rätt att grunna på saker och ting. Jodå, jag sa att maken gjort eftertänksamhet till en konstart… han svarar aldrig på en fråga medan man fortfarande minns vad frågan man ställde handlade om…nej det ska tänkas. Jag sa till svägerskan, hans lillasyster, att maken fortfarande inte bestämt sig om han vill åka med till Prag, resan vi gjorde över nyår. Men trevligt hade han….har han erkänt..
Anledningen till samtalet med lillasyster var den att vi kunde inte själv bestämma oss i en fråga. Skulle vi sluta ha dagstidningen hem i brevlådan? Eller skulle vi helt övergå till den digitala varianten? Beslöt oss för att ta in en extern ståndpunkt. En som var uppväxt med vanor liknade både makens och mina vad dagstidningen hade för betydelse i våra liv. Jag minns min faster som talade om den tidning vi har idag: den tar jag inte i….inte ens med tång….sa hon om den friliberala tidning som jag haft prenumeration på i nästan hela mitt vuxna liv. Maken är uppväxt i ett hem med tvärtom…. man läser INTE Västerbottens Folkblad, en röd tidning, i det huset. Detta trots att den sista av hans föräldrar varit död i snart 30 år.
Dagens nyhetsflöde kommer från alla håll och kanter så jag tror INTE att man idag kan anse att man läser snedvriden propaganda om man läser en tidning från ett parti som man inte stöder. Men man stöder partiet ekonomiskt…ja ja. Men vill man ha nyheter eller inte? Jag tror inte i alla fall att man ändrar ståndpunkt, men då jag tänker tanken, kan jag ett ögonblick tvivla. Och ledarsidorna är det frivilligt att tycka vad man vill om. De tar trots allt upp gemensamma samhällsdebatter oberoende vilken politisk åsikt man har, även om den där amerikanska historien fått mycket ”space” senare år.

Vem vet, inte du, vem vet, inte jag sjunger en av våra kända svenska tjejer…. och jag håller med henne, vi vet inget om hur vi påverkas.
Nu blev i alla fall lillasyster involverad i frågan om man skulle släppa den papperstidning som brukar ligga snällt i brevlådan varje morgon. Kanske ska man ta och köra förbi huset där vår tidning trycktes till för något år sedan. Och titta på den bilpark som inköpts senaste tiden… för att kunna dela ut tidningen, som gjorde att tidningsbuden inte behövde ha privata fordon i tjänsten. Ska man ta in den aspekten också i sammanhanget? Vad ska vi med alla de bilarna till?
Jag som har minnen från den tiden då Ebba cyklade och delade ut tidningen, samtidigt som hon spanade efter ”Rappe” hennes lilla älling som hennes söner hade burit hem till henne som en okläckt älling efter rävens framfart… hon hade skött om den och Rappe brukade komma fram då hon kallade på honom, tills en dag….nästa vår… Rappe hade fått andra intressen…. men hon fortsatte att ropa: Rappe, Rappe, Rappe! då hon passerade de områden han senast setts i. Långt långt innan tidningsbuden var bilburna.
Men hur är det nu med den där punkten? Ska vi släppa?? Papperstidningen? Största problemet verkar vara att vi har ingenting att rensa fisken på i stugan… men vi tar en runda upp till storebror…in i skrubben under trappan och där finns det dagstidningar, säckvis… så det problemet såg inte lillasyster som ett problem alls…snarare mindre för dem att ta hand om…syskonen…

Då blev sista kollen….har vi fått mer i pengabörsen efter nyår? Nja en 3 %-ig höjning av pensionen. Och en 10 %-ig höjning av prenumerationsavgiften av tidningen. Gjorde inte frågan svårare…
så nu står vi där…ett av livets stora förändringar. Vi går över till att bli digitala. Sen får de göra vad de vill med alla sina fina bilar, skicka dem till Malmö de också.
Vi spar skog, vi spar energi att omvandla träd till papper. Men onekligen känns det som man omvandlar ytterligare saker till ”på låtsas”. En av de första saker jag fick lära mig i svensk-undervisningen var: substantiv: = något man kan TA på, röra vid. Senare i livet fick jag veta att substantiv: = något man kan skriva en eller ett framför…. man får lära sig att ändra sig är inte fel… det är kanske så med att ha tidningen i brevlådan också…eller i mobben.
Egentligen är det inte konstigare än att ha många av sina vänner på nätet. De finns där och inte här. De är digitala de också. Nästan som pappersdockorna som jag hade som liten tös. Man klippte ut och klistrade upp dem på en styv kartongbit. Sen ritade vi kläder och klippte ut med små flikar så man kunde hänga dem på dockorna. De blev så fina. Men de var ju bara bilder som speglade en önskedröm om en docka med så fina kläder. Nuförtiden är ju dessa lekar omvandlade till datorspel med samma grundförutsättning. Fantasin är mitt hjälpmedel i sysselsättningen.

Så jag får allt vackert acceptera att tidningen är precis så som jag velat ha den. Fickformat, upplyst bakgrund så den är lättare att läsa. Lätt att förstora texten. Inget att städa bort. Sätter inte mörka fläckar av trycksvärta på bordduken.
Om ni tycker att jag har svamlat ovanligt mycket, förstår ni kanske vilket dilemma detta är för mig, att släppa dagstidningen…..men nu ska den bort….precis som trettiofyran…. nu så är det slut på gamla tider…..

Är jag mörkrädd? Nej jag tror inte det. Även om jag måste erkänna att det kan kännas lite kusligt då mörkret försvårar seendet och man inte vet om det är slätt framför en där man tänkt gå eller om det är gropigt. Ibland kan nog folk se mig som en skadskjuten kråka, då jag med försiktighet känner med skospetsen om det är jämnt eller om det döljer sig några trappsteg i mörkret. Men mörkrädd…nej jag tror inte jag vill kalla mig. Trots det läste jag slutet på en bok sistlidna natt som fick mig att rysa. En författare jag en gång tidigare släppt då jag tyckte han var för ”tradig”. I brist på någon bok som låg och ropade på uppmärksamhet, beslöt jag att ge författaren en andra chans. Och den var lätt tradig i början men uppläsaren gav trots allt boken en story som gjorde att jag fortsatte. Ibland brukar jag ge upp för att boken är alldeles förutsägbar – predictable – betyget, som dottern och jag ibland dömde ut böcker med. Men denna bok gjorde att jag fortsatte timme efter timme med att lyssna. Vet ni en stickning i händerna och en hyfsat bra bok i öronen….. då trivs jag.
Boken blev mer och mer intensiv och spännande. Och inatt, klockan hade passerat två, fick jag höra slutet på boken. Så otroligt gastkramande på slutet att jag tydligt hörde mig själv hålla andan.
Men allting har en ände, utom korven. Boken tog slut. Jag låg där i mörkret och var inte ett dugg sömnig….. adrenalinet var på topp. Kände att jag var riktigt riktigt uppskrämd. Tankarna reste genom tider som flytt och jag funderade när jag sist varit så påverkad av rädsla som jag kände mig.
Jo den där kvällen…..då jag var ensam hemma, ja ja en liten sovande ”knavär” i ettårsåldern var inte mycket att hålla i handen. Jag hade tittat TV och programmet slutade, så apparaten släcktes. Det var ovanligt med program som varade längre än till 23.00 på den tiden. Satt väl med ett handarbete eller tidning av något slag, minns inte vad det var…. men tystnaden blev total, då jag stängde TVn. Jag satt och slappade en stund, var troligen på väg till sängs, då jag blev vis att jag inte var ensam…. på denna tiden låste man inte dörrarna om sig så länge man inte gått till sängs.
Jag kan i minnet höra hur min far ”slog till smäcken”, det sista som gjordes innan siste man gick och la sig. Nu hade jag inte kommit så långt som att gå till sängs så min smäck var inte tillslagen. Men inkräktaren hade inte kommit in till mig i vardagsrummet, utan gått in i köket. Jag hörde hur någon pysslade med porslin och bestick därute. Maken hade ytterligare en halvtimme kvar av sin arbetstid så han var inte tänkbar. Men vem var det?? Jag satt stel i soffan och lyssnade….ja nu hörde jag tydligt att någon rörde med en tesked i en kaffekopp. Vem?
Jag kände att nackhåren reste sig på mig – kunde inte förmå mig att säga ett endaste ord… men vad göra…? Jag beslöt att smyga ut i hallen, smyga mig bort till köksdörren och slå igen den… låsa utifrån….ja….så skulle jag göra. Inkräktaren fick sparka sig ut genom en låst dörr om han ville komma ut. Måste fungera om jag var snabb och tyst…. och det var jag….pang så var dörren både stängd och låst. Jag hade nog lyckats överraska ordentligt. Inga protester hördes inifrån köket…. bara en öronbedövande tystnad. Det dröjde ytterligare en halvtimme innan maken anlände hem och jag hann tänka en hel del tankar om min infångade kaffegäst. Konstigt bara, att han/hon inte ens vädjade om sin frihet…. men lura mig att låsa upp och öppna dörren på det viset, med att hålla sig totalt passiv…. ah nej så dum är inte jag…. så det blev fortsatt inlåsning…
Strax efter midnatt, spöktimmen, kom maken hem. Han reagerade på min uppskärrade uppenbarelse. Fick höra historien om min objudne kaffegäst. Han låste upp köksdörren, gick in i köket. Bort till diskbänken och lyfte bort min kaffekopp som stod så placerad nere i diskbaljan. Den droppande kranen hade fyllt min tomma kopp med vatten och nu för varje droppe som föll, lyckades vattendroppen att få teskeden att röra sig så mycket fram och tillbaka att det ljud som uppstod lät precis som då man rör socker i sin kopp. De pratar om att vatten kan urholka stenar, jag vet vatten som kan skrämma slag på ensamma töser.
Detta minne dök upp i mitt huvud sistlidna natt då jag avslutat min deckare och kände att det var länge sen jag var så påverkad av rädsla. Sista gången var nog vid ungefärligen samma tid som kaffekoppen.
Jag var på väg att gå och lägga mig. Stod och drog ner persiennerna i sovrummet. Tredje våningen. Plötsligt hör jag en skarp distinkt knackning på fönstret. Hade jag trott på Gud, hade jag eventuellt kunnat tyda det som någon slags uppenbarelse…. men jag är inte troende…. så istället blev jag panikslagen, persiennerna släppte jag….pang så for de ner sista biten, och jag vände mig och rusade ut ur rummet. Sprang rakt i famnen på maken som av någon underlig anledning kom i ilfart från vardagsrummet. Och där stod jag skälvande småhulkande och försökte få honom att tro på min berättelse att någon knackat på sovrumsfönstret – utifrån!
Tog några minuter att lugna ner mig, och då jag hörde hans bekännelse att det var han som lutat sig ut över balkongräcket lite, sträckt sig och skämtsamt knackat. Men att jag inte såg honom förstod han då han såg mitt ansikte med den min som visade min rädsla. Sedan har han tänkt till med sina ”skämt”.
Nu ska jag inte läsa sådana räli’a böcker på ett tag……

Tisdag, Antikrundan… som så många gånger tidigare sitter vi och fikar en lunchfika i cafeét innan vi går vår inköpsrunda. Vi har kommit på att om vi inte är så hungriga, så handlar vi inte det där lilla extra….det som till och med ligger och blir bortglömt i skåp och lådor ibland.
Ett par kom och frågade om det var upptaget vid bordet där vi satt….vi hade slagit oss ner vid ett långbord: Inte än, fick de som svar på sin fråga. Men i samma ögonblick de slog sig ner sa maken och jag samtidigt: men nu är det….. förvirrade och förvånade tittade de på oss, tills de såg våra leenden, och insåg att vi skämtade med dem. Det var också ett sätt att öppna en konversation med främlingar.

Innan shoppingrundan hade vi avhandlat ganska mycket om livets vedermödor med dem. Kvinnan som liksom maken var invandrad norrlänning, beklagade sig att hon inte betraktades som skåning trots 25 års boende i Skåne. Men jag fick förklara för henne att: stockholmare blir man efter tre dagars boende i huvudstaden. Göteborgare krävs det lång tid att bli betraktad som, minst tre veckor….. men skåning, det föds man till. Maken hennes nickade och gav mig medhåll, han var från Österlen. Sa att de krävs minst tre generationer för en inflytting att bli räknad som skåning.
Vidare in på affären och plockade varorna ner i korgar och kassar. Det har varit flera veckor vi inte varit på tisdagarnas inköpsrunda. Det har varit helger och resan till Prag som gjort att vi inte handlat tisdagar. Därför har vi inte heller unnat oss den nya tisdagsmaten, den som har fått ersätta att vi inte kan åka HH-ferries och äta fläskesteg. På danskt vis. Nu har vi hittat den i grillen på vår affär.
Därför blev dagens middag den goda stek som har den där riktigt knapriga svålen som jag tycker är så fantastisk. Maken menar att det är viss risk med att äta den. Den kan vara rätt hård…. man får vara försiktig. Tandläkaren är inte gratis.
Väl till bords med en god potatisgratäng lite dansk rödkål och några skivor av steken, satt vi och småpratade om dagens runda. Plötsligt har jag en bit svål som jag försöker dela med kniv och gaffel…..svårt att få den att ge med sig….. ska jag hämta hyxa? undrar maken…. och så blir vi båda fulla av skratt. Denna gamla fråga, ska jag hämta en HYXA, i år 17 år gammal, i april…..

Sonhustrun hade bakat en ny variant på tårta till barnbarnets födelsedag. En kolatårta. Det var mellanbarnets födelsedag. Hon hade blivit mellanbarn bara en månad tidigare. Sonhustrun visste att vi var på intågande så hon hade laddat kaffebryggare och dukat kaffebordet. Skulle bara ge bebisen en slurk så att vi skulle kunna kalasa i lugn och ro. Så där satt hon i soffan och ammade när vi klev på. Tryck på kaffebryggaren!… ropade hon då vi kom in i hallen. Sen är det serverat härinne i rummet…. vi lydde och gick in och satte oss medan kaffet bryggdes. Mellanbarnet bjöd till bords, det var ju hon som var firarobjektet. Hon fick viss hjälp med kaffeserveringen men sedan agerade hon värdinna. Bebisen slurpade på i godan ro.
Maken blev bjuden tårtspaden med en blick där en viss vädjan om hjälp kunde ses. Okey, vi småpratade om ditt och datt. Socker rördes i kaffekopparna och sedan….tårtan såg läcker ut. Men, visst var den lite svårattackerad. Den verkade verkligen seg. Maken jobbade med tårtspaden. Vi trodde alla att han skojade med oss…..jamen ta i…menade vi.
Sen såg jag i hans blick, det var inget skämt från hans sida. Kakan var näst intill omöjlig att forcera. Födelsedagsbarnet började vara otålig. Men farfar, sa hon. Snabba på…. jamen, den låter sig icke delas…denna kaka, svarade han. Det blev dödstyst. Att klandra på sonhustruns kok- och bakkonst var inte det lättaste. Men födelsedagsbarnet var inte rådlöst…. Ska jag hämta hyxa, undrade hon. Vi brast ut i ett hjärtligt skratt…..denna hyxa har hon fått leva med senare i livet. Och varje gång något är svårt att dela eller öppna hos oss kommer alltid förslaget upp…..ska jag hämta hyxa

Defenestration….ett nytt ord. Jag tycker det är spännande med ord, i mina öron, nya ord. Men även gamla ord som jag hört men inte hört dess tydliga släktskap med var det kommer ifrån. Många gånger har jag hört danskarnas vindue….likna gotländska dialektala vindauge….och givetvis har jämförelsen gått till engelsmännens window. Men här i Sverige har man kallat det fönster. Denna glugg som görs på hus för att få in ljus. Denna glugg som på latin heter fenestram
Men så hörde jag detta ord defenestration, att man kastade ut någon igenom ett fönster i avsikt att avdagataga en obekväm individ. En medeltida avrättningsmetod. Utan föregående lagsökning eller rättegång. Nu bryr jag mig inte så mycket om att de eventuellt inte blev rättvist behandlade, inget vi kan göra något åt 400 år efter att det gjorts. Men det andas en oerhörd råhet utan pardon….bara tjopp tjopp tjopp. Måtte tjoppat ännu värre än huvudena på franska revolutionen såsom Hasse Alfredson beskrev de ljuden.
Har varit på en liten nyårsresa till Prag. Maken och jag bestämde oss för en sista-minutenresa 3 dagar före nyårsafton. Hade varit på en kortvisit själv för många år sedan till Prag. Upplevde staden fascinerande. Har många gånger önskat att få göra en resa dit igen.
Så vi bestämde oss i all hast. Iväg och fixade lite valuta, ner med några par trosor och kallingar…sen iväg. Vi börjar vara riktigt duktiga på att packa en kappsäck. Maken checkade av hur det var med kontakterna. Resa utan att jag ska ha tillgång till min padda kan han inte tänka sig, gnälliga käringar vet han hur de låter. Undertecknad kollade adressen vi skulle möta upp bussen på. Och såg till att paddan stoppades ner i packningen. Sen bar det av tidigt lördagmorgon, lillenyårsafton.
Buss från Malmö, vi följde gryningsljuset då bussen rullade genom Danmark. Överfarten Gedser-Rostock har vi åkt för länge sedan. Men nu for vi där igen. Tänk vad färjorna har blivit tjusigare och tjusigare under åren som gått. Börjar inse faran med att man inte ska gå på museum längre. De släpper troligen inte ut en igen….tror att det är inventarierna som försöker rymma.
Bussfärden ner genom Europa och gamla Östtyskland visade också att tiden flytt. Sist jag åkte vägen Rostock-Berlin var det en gjuten gammal väldigt trasig betongväg, med de skarvar som var typiska för dessa gamla vägar. Det var något år efter perestrojkan och östblockets fall. Domp-domp, domp-domp lät det då man åkte där. Mil efter mil med detta höga ljud som efterlämnade en lätt huvudvärk och ett ringande i öronen. Nutida vägbeläggning gjorde resan till en bekväm lätt schvischande framfart.
Då vi passerade Berlin fick jag ett SMS från sonen…..VAD GÖR NI DÄR?…..skrev han. Nöjt sa jag till maken att: vi behöver inte berätta var vi far för nära och kära. De har koll på var våra mobiler reser. Och är övertygade om att där våra mobbar är…..där är också vi. Men jag avslöjade att Berlin bara var en mellandestination, var på väg till Tjeckien och Prag.
Resan ner till Prag tog hela dagen. Eftermiddagskaffe fixades av vår reseledare och det var trevligt för det kaffet var gott, fast jag vet att maken hade bett att få det med skjuts… en slags tillsats som gjorde att smaken förhöjdes och koffeinet inte fick samma genomslagskraft. Det är en hel vetenskap att slå en drill utomlands, men nu vet vi hur man tar sig genom de barriärerna. Toan på bussen i all ära, men de längs turiststråken står still då man vill utnyttja dem.
Vi var in på en restaurang och åt middag i Dresden. Mat måste man ha, även om man bara sitter still och blir servad av busspersonalen hela dagen. Vi anlände Prag vid 21.00-tiden. En liten promenad i närmsta kvarteret runt hotellet gjorde gott för fötter och rygg.
Frukosten nyårsafton var god. Det är alltid spännande vad de har för bröd då man far utrikes. Men tjeckerna har gott bröd. Och hela frukostbuffén med vanliga ägg och bacon osv.
En guidad tur i Prag lockade. Jag övertalade maken att vi skulle gå med på den. Jag är visserligen ingen gåare längre, men bad honom: vi anmäler oss, och om jag måste kasta in handduken, så tar jag en taxi hem och du följer med på resten. Vet vid det här laget att en guide som kan berätta historien om staden, dess historia och folk, ger så mycket mer än om man går på egen hand. Det krävs mycket studier i förväg om man ska kunna kompensera vad en duktig guide har att ge. Vår reseledare visade en kunskap som var oerhörd. Att hon var intresserad av både historien och politiken visade hon tydligt. Berättelserna om historiska händelser avlöste varandra. Vissa händelser delgavs oss i två varianter, bland annat berättelsen om Tycho Brahes död. Tänk, nu har jag besökt platsen både för den mannens födelse och död…. namnet Kepler dök upp i samband med en staty. Vem var Kepler, tänkte jag? En svensk deckarförfattare? Men Johannes Kepler, ja ja en annan vetenskapsman, också han astronom och matematiker.
Vi fick höra om Silverbibeln och vissa andra krigsbyten som finns i Sverige, och som nådigast skänkts kopior av till Tjeckoslovakien. Dessa byten har en egen historia, vissa med myter runt.
Vi fick se vaktavlösningen på slottsgården. Vakterna var klädda i uniformer som designats för dem efter Tjeckoslovakiens delning. Jag log där jag stod och såg på dem. Hade jag mött dem var som helst annars, kunde jag gå i god att de var ryska soldater! Så var det med den moderniseringen…. Mina fossingar och ben började kännas möra, men vår guide sa: nu ska vi bara gå en stund till och titta på det och det sen är det paus för fika…. Skrattande sa jag till maken att det har hon sagt nu snart tio gånger. Skickligt av henne att få oss framåt som en skock får. Vi hade ”Whispers” på oss så att vi hörde henne tydligt hela tiden. Och onekligen lyssnade jag till detta löfte om fikapaus mer och mer intensivt. Slutligen….fika! I Tjeckien ska man dricka bier. Hittade en man som sålde grillade korvar. Har lärt att korv kan tjecker och tyskar. De smakade mums. Mannen frågade om vilken korv jag ville ha, och jag blev villrådig. Vad då? Var de olika? Ja det var de. Han sa att smaken var samma, och kostnaden. Men de fanns större och mindre. Förvånat pekade jag på en som jag ansåg att jag fick mest för pengarna. Och förnekade hans uttalande om att det kvittade vilken jag tog… Ah nä min sköna herre! Det är som det alltid varit, det är storleken det beror på… skrattande konstaterade vi båda, att just det skämtet var tydligen världsomspännande. Så underbart att få sitta ner och med en god öl och korv! Jag är ingen stor öldrickare, men vissa saker bör man inte missa. Dricka öl i ölets huvudstad…..
Vi följde vår ciceron och gänget en stund till men då vi strosade ner mot floden Moldau och Karlsbron släppte jag gänget, bad att få gå vidare i min egen takt. Maken var inte intresserad av att överge mig. Vi hade fått en oerhört intressant vandring genom Prags slottshöjd med all dess historia, och även förevisats de platser där detta med defenestration ägt rum, att vi var nöjda med vandringen.
Satte oss en stund, det pulserade i fossingarna. Fram med kartan. Vad göra? Trots allt lockade Karlsbron. Vi bestämde oss för att så sakteliga gå bortåt bron. För att titta lite närmre på den.
Då vi kommit några hundra meter in i gränden som ledde mot bron, kom vi att passera krogen som jag tänkt att vi skulle besöka under vår Pragvistelse. Vi hade dock inte ännu lagt upp planering för att ta oss dit. Men vi borde ju kolla om soldaten Svejk satt kvar på krogen, och jodå han sitter där han lovade. Med sitt ölkrus och väntar, han har ju lovat att vi ska träffas där halv sju after kriget…. vidare mot brofästet med de gamla tornen. Plötligt var vi på bron. Den är mäktig. Med alla sina statyer. Visserligen fick vi inte historien om var och en staty, men att de var stora män ur historien och bibeln. Där var en staty med en kvinna också även om de omnämns som trettio statyer med helgon, biskopar och påvar, jungfru Maria fanns också i lite mindre format och i slutet av bron. Jaha, nu hade vi faktiskt promenerat över Karlsbron också, denna 550 meter långa bro. Jag sa strax innan att….ja vadå, jag försöker. Har man varit i Prag och NÄSTAN på Karlsbron, kan man ta den biten också. Annars kommer man att ångra sig.
Men nu, inte en meter längre…. en taxi hem till hotellet!! En smart taxichaufför som sagt att han skulle köra oss till hotellet för 300 korunas, begärde 400 korunas när vi kom fram. Visserligen hade han sagt att jag såg MYCKET yngre ut när vi småpratade….ha ha ha….så tjänade han sina extramoneysar…..(nu du brorsan, du ser jag har inte glömt dej…).
Att få sträcka ut sig på sängen när vi anlänt hotellet.. oh så skönt. Nyårsafton….eftermiddag. Vi visste att det skulle dröja ytterligare innan vi kröp ner mellan de svala lakanen. Men en liten slummer ovanpå sängen…det kändes som en lisa. En dusch och på med festblåsan, maken kostym. Ner i hotellobbyn. Sedan bjöds vi på buss till hotellet som nyårsfesten avhölls på. Sicken fest! Skåningar är ju glada för ”möen mad, och go mad och mad i rättan tid”. Här var go mad och hela tiden! En buffé med alla möjliga sorters mat.
Kall buffé, varm buffé, sushi, crepe suzettes, tjeckiska korvar, tyska korvar, patéer, marinerade grönsaker, färska grönsaker, och sist men inte minst pannacotta, creme brulée, maränger med frukt och bär och små skålar gjorda av choklad med olika innehåll. Folk som hela tiden såg till att vi hade att dricka. Vin, öl, vatten eller vad vi önskade. Kaffe på maten såg jag några som orkade…

Tack och lov satt vi inte i samma rum som orkestern. Även om de spelade en mysig repertoar av blandad musik från världens alla hörn, så är jag glad att slippa ha dem för nära. Vi kunde trots allt stim runt omkring oss tala med våra bordskamrater. Fast de var många rundor bort till bufféerna för påfyllning. Man vill smaka av allt. Men allt det varma fick stå kvar för min del. Varje gång jag skulle hämta av den varma buffen, hade de fyllt på med nya saker jag inte smakat. Så en tallrik till av alla de små delikatesserna på det kalla bordet hamnade på min tallrik.
Varje gång då jag gick bort till buffén stannade jag och blinkade mot ljuset i de tre kristallkronorna som lyste upp två våningar på samma gång. Solglasögonen kändes behövliga. Att vi var i Böhmen skvallrade dessa ljuskronor för oss. Och böhmiskt kristall har jag sett många gånger. Men inte så majestätiskt som dessa kronor.  Manshöga, lika höga som etaget vi befann oss på. Jag var imponerad, erkännes. Hela salen badade i ett ljus som jag tror hade varit mycket bra för dem som får ljusterapi. Man kände sig som om man hade en strålning varmare än den man har en riktigt solig sommardag.
En TV-skärm på väggen i matsalen räknade ner tiden och då tolvslaget närmade sig samlades alla inne i den salen…fick ett glas bubbel i handen och sedan räknades ner på gammalt vis …tio …nio… åtta … sju… sex… fem… fyra … tre … två.. ett…och NOLL!
Skål och puss, skål, skål och happy new year, štastny novy rok, Frohes neues Jahr. Ja, vi var från många hörn i europa så det blev en kavalkad av olika nyårsönskningar. Min mobbe ringde, ungarna önskade gott nytt och jag slängde iväg en hälsning på mobben till min bridgepartner som jag brukar spela med vid midnatt. Han ligger sex timmar efter oss i tid så han väntade som vanligt, var inte riktigt med på att jag var på fest… fick förklara då han undrade om jag inte dök upp i turneringen, att nykterheten inte var den bästa…men happy new year dear partner.
Fyrverkerierna small lika mycket i Prag som de brukar göra hemma. Och in emellan de höga husen inne i centrum var vissa knallar öronbedövande. Måste erkänna att de känns inte så festligt med dessa detonationer nuförtiden. Och mitt inne i en stor stad full med turister. Nej, festligheten har försvunnit, övergått till en kuslig känsla av terror. Så vi höll oss mest inomhus. Bussen körde hem då 2018 var en timme ungt. Det passade oss då våra kroppar kände av den långa promenaden sedan tidigare på dagen också.
Dagen därpå var seg som alla nyårsdagar jag kan minnas. Kände att frukosten fick lov att avnjutas i en takt som passade vårt humör, segt och slött. Men till slut vaknade vi trots allt. Och nu….nu skulle det åkas spårvagn. Trots våra aversioner mot att handla med kort utomlands tvangs vi till slut att inhandla spårvagnsbiljetter med bankkort. Ja ja, man måste lära sig. Men varje kunskap tar oss ett steg längre ifrån kontanta medel.
Från de moneysar man kan se. Och göra en bedömning om man har råd. Konstigt. En gång i tiden kändes tio öre som en liten förmögenhet i handen. Mor använde ettöringar som strumpknappar och vi skrattade åt henne, sådana rikedomsmanér hon hade lagt sig till med!
Vi tog oss med spårvagn ner mot staden där jag visste precis var vi skulle inta vår lunch. Vi åkte spårvagn….kom för långt…hoppade av…tog en ny åt andra hållet….som svängde åt ”fel” håll…vi hoppade igen ….skrattade och åkte tillbaka. Så småningom hittade vi rätt och kommer till de kvarter vi siktat på. Vi hade frågat många människor om hjälp. Men tjeckiska ungdomar talar bara tjeckiska lite ryska och några ord tyska. Så svårt. Trots det då vi slutligen slog oss ner för att äta lunch, och vi beställde vår mat…på engelska svarade kyparen på knagglig svenska! Visst är det kul med språk.
En bägare bier bars in till maken och ett glas rött till mig. Idag svek jag ölets huvudstad.kände att jag behövde ”ordna upp det i kroppen”, som Sven Melander sa i ”Sällskapsresan”. Satt på en uteservering, årets första dag. De hade gasolvärmare runt om oss så det var visserligen svalt, men exotiskt. Mitt i turiststråket så alla världens nationaliteter strosade runtom oss. Slutligen serverades vi vår lunch, goulaschsoppa i bröd. Smakade precis likadant som Felix goulaschsoppa smakar, och den är jättegod. Nu har vi blivit smått specialister på att smaka sådan soppa. Och den som leder kan vi äta i Helsingborg, restaurang Glada Änkan på Bruksgatan. Den är fortfarande nummer ett för oss. Nyårsdagen avslutades lite lugnare med små sessioner av vila mellan eftermiddagskaffet och kvällsmaten.
Hemfärden var aviserad till klockan fem nästa morgon. Så något hallaballou blev inte inplanerat den kvällen. Vi förberedde med att se till att allt var färdigpackat som kunde göras. Mobilen min behövde laddas insåg jag rätt sent och då jag ville ha den fulladdad blev det ingen godnattsaga från mobben.
Men nu var allt packat sånär som tandborsten och kammen. Bestämde mig för att logga in och spela min midnattsturnering. Jag är ingen storsovare, så jag kunde ändå spela en stund. Mun partner väntade och vi önskade varandra gott nytt år för nu var även han inne på 2018… berättade att jag hade krupit i säng och ville han skulle sköta chef-skapet. Annars är det mitt jobb. Sure, sa han. Och då jag berättade att jag skulle tidigt iväg på morgonen förstod han varför jag nattat mig redan. Ofta åker vi ut efter en eller ett par ronder och då är vi klara runt ett. Men denna natt bara log lyckan mot oss. Vi fick bra kort, vi förstod varandra i budgivningen och vi fick halvtaskiga motståndare….så kvart över två sa vi tack för spel partner….och VI VANN tra la la la la VI VANN…. jag smög iväg paddan och kröp ner…… svårt att somna…adrenalinet fortfarande högt… men till slut slumrade jag till. Några korta timmar. Sen…. Maken stod och sa att: opp och hoppa lilla stumpan…. jaja, inte blev det något hopp direkt. Men upp kom jag och satt snällt i bussen en kvart senare.
Jag har inte sett och hört gubben min skratta så många gånger som han gjorde den dagen. Jag hade drabbats av endagsnarkolepsi sa han. Jag somnade mitt i stickningen. Jag somnade mitt i kaffet. Vi åt frukost vid 7.30-tiden i Tyskland. Jag somnade innan frukost jag somnade efter frukost och mitt i ett samtal. Jag väcktes nästan varje gång av att någon snarkade….det var jag! Men vid varje uppvaknande kände jag mig pigg. Och hade inte någon trötthetskänsla. Bara somnade…direkt. Precis så som de gör som lider av narkolepsi. Men vi vann, vi vann…. spelade ingen roll att jag sov mycket den dagen. Motorvägar ser likadana ut var man far… och nu hemma i egna spjället konstaterar vi ytterligare engång, borta bra men hemma bäst