Jönssonminnen.se

Höststormar. Det har varit ett orosmoment då vi har åkt till London de tidigare gångerna vi varit här. Oron att inte fixa att nå flyget i tid i den tidiga morgontimme som det avgått. Detta på grund av is och halka och vinterstormar! Resorna har varit i december. Men det har varit onödigt energispill att gå och oroa sig de gångerna. Det har varit mycket fint väder då. Nu skulle vi åka en lugnare årstid. Behövde inte lägga på vinterdäcken!
Så det blev inte att vi gruvade oss i förtid inför denna resa….. inte förrän vi fick veta att vår vanliga chaufför inte klarade att få in oss i sitt dagsprogram. Men hade han fixat en stand in för sig. Ok, då kunde vi släppa den oron med att komma oss till flyget. Resten var någonting som var i Mississippi…vad det nu var.
Dagen innan avfärd var vår ordinarie bridgeonsdag. Förmiddagen gick åt att vattna blommorna och lite småpyssel. Då de varnat att det antagligen skulle blåsa kommande dagar, sa jag till maken att plocka ner äpplena från ett av våra äppelträd. Den sista tvätten omhändertagen och resväskan packad. Fram med några vetebullar till kaffet på bridgen och iväg. Då vi körde neröver i gatan tittade jag på min SMHI-app, som kommit med ytterligare varningar om en antågande storm. Och att färjorna från Trelleborg var inställda redan vid 17-tiden. Hjälp! Var det så nära… Ett oerhört snabbt beslut togs av oss båda, inte äventyra vår resa. Så vi vände körde hem, ringde till vår ledare på bridgen och berättade att det var risk för att vi inte skulle komma till flyget nästa morgon om vi inte tog oss iväg tidigare till flygplatsen.
Så hämta vår packning och iväg till tåget och en biljett till Kastrup. Ett snabbt SMS till vår stand in-chaufför som blev både förvånad och glad. Att vi tog beslutet, att hon fick en kväll hon inte behövde oroa sig för blåsten som var i antågande, och en vanlig natt utan att behöva hämta oss halvfem på morgonen.
Klockan halv fyra den eftermiddagen intog vi en god kopp kaffe på Kastrup. Det blev drygt på Kastrup. Men vi räknade timme för timme. Kollade nyheterna och jodå, det blev så att biltrafiken över Öresundsbron blev inställd under natten. Så vi hade inte kommit oss över sundet på vanligt vis.
Jag hade stickat färdigt min fina sjal, så ett nytt garnnystan och stickor fanns med i handbagaget. Min iPad var också med och någon Allers med olösta korsord. Så vi var inte göralösa. Men det blev en dryg natt.
Då jag spelade min vanliga bridge-turnering med Vicky, den vid sextiden, berättade jag för henne att jag satt på flygplatsen och varför. Hon bor i Saskatschewan i Kanada, så hon var nyss uppstigen och precis druckit sitt morgonkaffe. Senare då jag spelade med Ian, engelsmannen, sa han att han tyckte det var klokt beslut av oss gamlingar att ta in på hotell vid flygplatsen så vi skulle komma oss iväg i tid. Ja ja, sa jag… berättade inte att vi gjorde som många av våra medresenärer, övernattade på flygplatsen, som några överåriga Terminators. Strax efter midnatt fick jag ett SMS från sonen som undrade om det blåste. Replikerade att vi satt inomhus så det var inget jag kände av…. Ville inte avslöja ytterligare detaljer för honom. Ifall hans stand in skulle yrka på någon ersättning för hennes jobb, och han inte visste…. Hon hade ju trots allt legat i beredskap att köra.
Klockan tre på natten loggade jag in igen och nu var Vicky verkligen förvånad. Hon hade aldrig sett mig inloggad vid den tiden…. Inte konstigt, då är jag oftast i säng även om det inte är alltid jag sover. Men jag spelade turneringen med henne och vi vann… än så länge fungerade mitt huvud. Och vi hann flyget med verkligt god marginal. Lite ömma i våra gamla kroppar var vi onekligen på morgonen, men vi hann…
Jag berättade i ett sent skede för min engelske bridgepartner, att jag skulle till UK. Ville inte berätta tidigare. Ville inte engagera eller stressa honom med något. Men så var det en båttur vi tyckte var lite frestande…. Men 700 svenska moneysar …nästan… utan att ha nån koll… och betala i förväg…över nätet. Inte nåt vi gör så ofta, så det är lite obekvämt. Därför jag frågade Ian om han kunde kolla om det måste beställas i förväg…han återkom efter en stund och berättade att det endast var med bokning av turen i förväg. Ska jag beställa undrade han…men om han beställde och betalade skulle jag ju ändå skicka pengar utomlands. Så jag beställde själv och meddelade honom stolt att jag ….”kan själv”… skickade honom en kopia på bekräftelsen….han är ju trots allt min engelsk-lärare… några minuter senare skrev han att han hade kontaktat dem ändå för att se om han kunde boka om så vi skulle få fönsterplats istället för den plats vi fått mitt på båten. Och sa att vi skulle ”cross our fingers”…ha ha ha, i England kryssar de fingrarna då vi i Sverige håller tummarna. Så jag undrar vad de gör då de nöd-ljuger. Jag sa att det spelade ingen roll, det var spännande nog ändå.
Då vi vaknade i morse såg jag på mina svenska nyheter att det varit ett attentat på tunnelbanan här i London. Vi slog på TVn och jodå. Visserligen hade tanken farit genom mitt huvud, om vi skulle vara rädda för attentat. Men nej minsann…då har ju dessa terrorister uppnått vad de strävar efter, med sin terror. Att folk ska bli rädda och därmed kunna påverkas… nej det godtar jag inte. När vi såg ”Breaking news” visade det sig att det var knappt en kilometer från vårt hotell det hänt.
Vi gick ner till matsalen och till vår glädje fick vi en riktig hotellfrukost! Det tidigare hotellet vi haft då vi varit i London hade en riktigt torftig frukost. Kaffe och rostat bröd med marmelad. Inte en skiva ost eller annat pålägg. Tea som alternativ….men ingen tröst för mig. Nu satt vi och frossade i flera sorters gott bröd. Säkert tjugo olika bingar med scrambled eggs, bacon. Pannkakor och baked beans… dumplings och havregröt. Ost och skinka. Allt gott man kan tänka sig till frukost och lite till. Lite förfärad stod jag vid apparaten där man fixade till toasters… hur göra utan att bränna klorna av sig? En tuff man klev fram och frågade varför jag tvekade. Jag pep lite försynt att jag var rädd för att bränna mig. Han instruerade och övertygade mig att det var enkelt. Jag tackade honom för hjälpen, då han frågade var jag var ifrån med den trevliga accenten….. vadå accent, undrade jag. Jag som trodde jag pratade bra engelska….. inte med brytning som gör att man hör att det är en utlänning… ha ha, jaså svenska sa han…ja ja, han tyckte att visst var där en liten brytning….men sen sa han: jag är australier så jag är inte så säker på dialekterna…..En sådan tjusig gentleman! Thank you and g’day to you dear Mr Australian…. Skepp som mötas….

Vi såg verkligen fram till vårt beställda evenemang. Och att ta sig genom denna trafik i London är även en upplevelse. Med tunnelbanan in, även med ett byte, till Trafalgar Square. Buss vidare bort mot Towern. Nu kan jag innerstan i London. Trafikrytmen i London är verkligen långsam. Men trots allt detta stillastående, verkar ingen stressad. Jo förresten, en Porsche-förare försökte att kryssa mellan bussfiler och bilfiler för att avancera i kön. Jag skrattade och sa till maken, det måste vara oerhört frustrerande att bo i London och äga en Porsche. I övrigt var jag bara så förvånad att man inte såg några kollisioner mellan fordon. Ingen avskrapad lack heller på bussar eller bilar. På ett ställe försäkrar jag att det bara var högst tjugo centimeter mellan bussarna. Jag satt på ovan-våningen. Plötsligt hade jag en passagerare närmre mig på den andra bussen än jag hade till maken som satt bredvid mig på mitt säte. Gissa om jag blundade….
Vi steg av vid Towern i god tid innan vår båttur skulle äga rum. Afternoon tea Cruise at the Thames hade gjort mig nyfiken. Men vi kanske skulle försöka få oss en liten skvätt Java, innan båtturen. Platsen utanför Towern är riktig turistplats. Här är folk från världens alla hörn. Hittade en försäljare som hade kaffe. Ok, 50:- för var sin slät kopp…. Men kaffe är ju alltid kaffe….trodde vi ja…. En stor mugg med något ljusbrunt varmvatten, kanske lagom att doppa en te-påse i. Eller att tillsätta några matskedar Nescafé. Men vi satt oss på en bänk och studerade folklivet. En polispiket dök upp och ut vällde en hel skrälldus med poliser i skottsäkra västar. Javisst ja, attentatet i morse hade gjort London mer alert vad gällde bevakning. Och givetvis är ju dessa stråk med massor av turister ett tänkbart scenario för de här tokiga människorna som orsakar dessa dåd. Men ingenting hände, som vi såg. Vi drog oss ner mot piren där vår båt skulle avgå från.
Halv fyra blev vi påsläppta, anvisade ett bord. ETT FÖNSTERBORD! Yeahhh! Jag som glömt att gå omkring med crossed fingers, någon annan hade tydligen gjort det. Ha ha, Ian. Jag vet vem som har arbetat med armbågarna de senaste dagarna. Båten puttrade iväg i sakta mak. Och vi serverades tea, english tea. Nyfiken på hur engelsmännens tea smakar, inte det där påsdoppade teet vi brukar dricka. Och jodå det var gott. Sedan kom de med doppat. Detta doppa jag har sett dem ha i engelska serier i TV, inte ett kex på en assiett….nej ett berg av snittar med olika innehåll. Nyfiken är jag men det gäller att hålla masken och se ut som man äter sådant varje dag….eller…? Man kan ju idag att googla på det mesta. Scones med ”jam and clotted cream”. Och det googlade vi faktiskt på för det var oerhört gott. Den där clotted cream… kändes lite ”nyttigare” än vispgrädde, mindre sött. Men oj vad vi bedrog oss. Receptet på clotted cream är att man koncentrerar vispgrädde på ett omständigt sätt, så att det återstår 16 % av den uppmätta mängden. Om man att 38%-ig vispgrädde och multiplicerar det med 6 blir resultatet 228% fett….det kallar jag energihaltig mat. Tur det inte är alkohol….. då hade man inte kunnat lukta på korken ens en gång. Efter dessa delikata snittar och scones, intog man mer ”the tea” och de små delikata munsbitarna som smakade som praliner, lite långsammare, det började gå trögt. Men nu hade vi ätit upp tre etager snittar scones och små delikata munsbitar. Ja de serverades på en ställning med tre våningar delikatesser. Man fick äta sig igenom mellanetaget för att återse sitt sällskap. Sedan hade vi i alla fall ögonkontakt.

Jag kände mig nästan sprickfärdig. Tre koppar tea trodde jag aldrig jag skulle klämma i mig. Men det var så smakligt alltihop. Samtidigt som vi satt vid vårt fönsterbord!! och gled sakta utefter Themsen. Towerbridge, Londonbridge, Westminsterbridge  och Milleniumbridge. De var bara några av dem vi gled under. Men det blev mycket bridge för min del…ha ha ha. En perfekt pensionärstillvaro.
Resan tillbaks till hotellet var inte detaljplanerad, så det blev steg för steg. Buss till Charing Cross. Steg av och möttes av detta folkvimmel som man bara kan hitta i en världsmetropol som denna, när alla är på väg hem från jobb en fredagkväll. Jisses, vilket öronbedövande larm. Men alla verkade opåverkade av denna ljudnivå. Vi stannade till vid busshållplatsen, vecklade ut vår karta över bussar och tåg. Bredvid oss stod det en ung man med elgitarr och spelade, eller förde oväsen enligt vår uppfattning. Svårt att försöka kommunicera med varandra. Ingen av oss är känd för god hörsel.
Till slut pep jag fram, att de tre kopparna tea jag druckit krävde sitt tribut….. vad gör vi åt de undrade jag lite ängsligt….. Jaha, replikerade maken, vad gör vi åt det. Med en tydlig betoning på vi….
Inne på Charing Cross stationen letade jag efter en toa. Där kom en kille med städvagn, honom kunde jag fråga… yes ma’m, sa han sneglade på mina gångstavar. ”I will lock up for you”. Jag insåg i samma ögonblick att han trodde jag var handikappad. Nej nej, sa jag, en vanlig toa. Men där är trappor menade han….det är ok, sa jag. Jag sa ingenting om, bara jag får pinka…. Maken tycker annars att min frispråkighet ibland överträder alla gränser. Men det ordnade sig. Teet hade gjort sitt så nu var det fixat.
När vi beslutat oss för tunnelbanan vidare mot hotellet tog vi rulltrappan ner mot perrongen. Där var två linjer att välja mellan. Gröna och gula linjen. Vi skulle med den gula. Nästan nere med rulltrappan såg jag tåget stod inne på station. I ett huj hoppade jag på. Kollade maken…jodå…han hann, han också. Dörrarna stängdes. Och en röst i högtalarna upplyste oss att vi nu åkte på den gröna linjen. Whoops…det blev fel. Våra medresenärer hade redan sett två turistande gamla pensionärer ute i londonrusningen…. De är oerhört receptiva. Ingen förstod svenska av dem, men att vi var vilse visste snart sagt halva vagnen. Det utbröt en diskussion mellan dem, vem av dem som skulle ta ansvar för att vi skulle komma hem till hotellet på ett bra och säkert sätt. Detta är helt fantastiskt! Alla dessa människor som utan något personligt ansvar, ändå ser det som sin uppgift att se till att vi kommer till rätta. Detta, kära läsare, gör att jag känner mig så omhändertagen av detta landet. Damen som var vår utsedda”omhändertagerska” av resten av passagerarna, blev lite ängslig då jag sa att jag hoppar av på nästa station. Hon hade nog tänkt en annan färdrutt för oss. Men jag visste ju att dessa två linjer, gröna och gula, följde varandra rätt många stationer. Så om vi kliver av så kommer nästa tåg troligen vara ett gult. Jag såg det tydliga tvivel i makens ögon då jag sa att nu hoppar vi…. Men han har ännu grövre accent än jag har så han känner att han vill ha mig inom synhåll, så han hoppade han också. Och enligt mitt logiska tänkande så dök det upp ett gult tåg efter bara någon minut på stationen. Väl hemkomna på hotellet insåg maken att det troligen var färdig-ätit den dagen. Jag vet inte hur vi skulle få ner någonting mer våra magar efter den turen med afternoon tea-party på Themsen. Så ett glas vin och några svenska chips fick bli vårt fredagsmys. Inget partajade för vår del denna dag.

Lunchtid. Idag fredag inte det vanliga tradiga fil och müsli och havregröt. Nej idag tjusar vi till det med en smörgås med köttfärslimpa i tunna skivor med haricoverts och lite majonnäs. Serverat med kniv och gaffel för att undvika den där majonnäsklicken som brukar pryda nästippen efteråt när man är för ha-galen. Det är lustigt var en måltid övergår till ett mer ”riktigt” mål mat bara för att man snyggar till med ett salladsblad och serveras med bestick. Annars är det bara ett mellanmål… sedan är det bara att övertala kroppen att – du har fått vad du behöver!
Igår startade jag dagen med att putsa lite fönster. Oj då, precis när jag gick igång med mitt dagsverke gick maken in från trädgården för att inta lite lunch. Värst vad du har bråttom, sa jag aningslöst. Han skrattade åt min förvåning och kontrade med att om man som jag var så svårstartad om mornarna, fick jag finna mig i att jag mötte befolkningen med en annan tideräkning än min , då jag gick på jobb. Jaha, fick han det sagt. Men jag gjorde mitt förmiddagspass kortare och ganska snart var jag ikapp med att behöva ta lunchpaus. Andades lite försynt att jag skulle ta några fönster till på eftermiddagen. Maken satt med sin surfplatta och filtallrik. Plötsligt sa han att han hittat en sista minuten-tid!!! Whow! Ut och resa, tänkte jag…yeah!! Men vi sticker ju till London nästa vecka sa jag.
Ja ja, men en sista minuten tid hos bilprovningen. Ska vi, undrade han? Han hade tittat efter tider på nätet. Och då fått upp att det fanns återbuds-tider redan samma dag. Varför inte? Det är skönt att få det gjort. Så han förberedde sig för en tur in till stora staden och bilbesiktningen. Jag stod bredvid och log.
Jaså, ska du med, frågade han?
Han som inte kan göra nånting utan att jag följer med! Nu trodde han att jag ansåg fönsterputsning kom högre upp på listan över måsten än att få en liten tur med bilen…. Ha ha ha, ingen blir gladare än denna här om man får en anledning att gå från jobbet. Så jag packade undan fönsterputsar-grejorna och klädde mig för en stadsresa. Idag regnar det så det är inte läge att fortsätta. Kommer tid kommer råd. Kollar förrådet med vetebullar. Konsumerar minst två bullar varje vecka då vi går på bridgen där man ska ha eget fikabröd med. Bör fyllas på. Det jobbet passar bättre en regnig dag som den här, än fönsterputsning gör.
Men först lunch. Och när vi sitter vid köksbordet småpratande och tittar ut i trädgården. Robort, våran trädgårdsdräng har också gått på lunch så det kutar lite fågel på gräsmattan. Visserligen kommer det just en rejäl regnskur, men fåglarna verkar inte berörda av det. Tvärtom, det ser ut som om de trivs i regnet. Kolla! sa jag. Där går vår lilla ”tranela”, det norrländska namnet på sädesärla. Men så omogen han är! Vi brukar benämna dem ”omogna” då de inte fått sin riktiga färg på sin fjäderskrud. Precis då jag sagt det blev vi uppmärksamma på att det inte var omogenhet. Det var en släkting till tranela. Först artade vi den som gulärla, men med den stora tydliga svarta fläcken som haklapp blev den sorterad som forsärla! En sådan upplevelse! Att få sitta vid sitt köksbord och slötitta ut i trädgården och få se FORSÄRLA , det är inte många förunnat. Vi var tvungna att kolla i fågelböckerna. På appen Kviddevitt såg man inte den fläcken på bröstet som så tydligt  skiljer de olika arterna åt. Så det blev att ta till det gamla sättet att söka information, PAPPERS-GOOGLA. Så kära läsare. Även om ni går över till digitalt bibliotek, det finns viss litteratur som är alldeles för värdefull att överge.

Himma, Skåne, Sverige…. Ner genom ett fortfarande somrigt land.
I Orsa stannar vi till vid en affär och köper lite färskvaror. Frossar lite då vi hittar bröd med vallmofrön på. Det är inte något man har i Norrland. Småskrattande konstaterar vi att vi nått civilisationen. I kön till kassan tittar maken leende på damen bakom oss och säger; du kommer inte från civilisationen du heller ser jag….
Damen stirrade bestört på honom och undrade vad han menade med sitt uttalande…
jo…sa norrlänningen lite släpigt…du har plånboken liggande överst på dina varor så vem som helst kan norpa till sig den….
Då hon blev varse vilken risk hon utsatt sig för plockade hon ner den, skrattade och medgav att hon inte var från ”stora staden”…

Det är så förunderligt att man år ut och år in sitter och njuter landskapet som jag gör. Jag kollar rönnbären, blir det en snörik vinter? Jag kollar hur långt tranorna börjar vara på sin höstflyttning. På ett ställe blir jag tvungen att bromsa in och släppa över två morkullekycklingar. De hade inte lärt sig att se sig för.
Det är förvånansvärt grönt i skogen längs hela landet. Det syns att det inte varit någon längre torka. Eller någon värme som gjort löven bruna. Säden vajar på fälten, ligger inte nedtryckta som de ibland gör efter häftiga åskregn. Nej de står fint och väntar på skördetröskorna. Närke- och östgötaslätten dignar av spannmål och lin.
Jag ser min havregröt växa där. Ja, jag har senaste åren ätit havregröt. Fast jag lovade mig själv som liten att aldrig inta denna föda när jag blev gammal nog att bestämma mitt matintag. Det var den vidrigaste mat jag kunde tänka mig. Men man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Väl hemma har vi några dagar med omhändertagande av trädgård och lite fönsterväxter, fönster-växterna som inte blivit färre denna sommar. Annars har det väl hänt att de blivit ett mindre antal krukväxter vissa somrar. De har flyttat eller nå’t. Frissan och fotvården är verkligt efterlängtat. Det känns som man lättar betydligt genom deras behandlingar.
Men nu ser det ut som vi tagit oss genom Sverige en gång till helskinnade. Och snart hittar vi rätt i skåp och lådor då vi söker porslin och bestick. Konstigt att det bara blir svårare med åren det där med var grejorna finns…det är inte de som hoppar runt, det är bara hjärnan som blir trögare. Och spisen som är snabbare här i södern, men ugnen är svalare. Man får vara uppmärksam så man inte bränner vid maten.
Det är bekvämare att gå på toa, behöver inte fälla upp paraplyn om det regnar. Men man bör inte traska omkring naken om man inte fällt ned persiennerna.
Då blir det som de två gamla damerna som polisanmälde mannen tvärs över gatan. Han som gjorde sin morgongymnastik naken framför ett öppet fönster varje morgon. Då polisen kom för att kolla konstaterade han att detta borde inte förarga damerna det minsta, man såg ju inte att han hade bar underkropp från deras fönster…..
– Men snälla konstapeln, kliv upp på stolen här och titta själv……

Detta är civilisation, att måsta vara klädd. Men det är också Zoegas kaffe till hyfsade priser. Mariekex för 6.95:- istället för 9.95:-. Jag förstår inte att varorna betingar ett pris som är trettio procent högre än de är i Skåne. Om man ifrågasätter får man till svar att det är frakterna som fördyrar varorna. Men som maken brukar fråga….måste ni skicka varje enskild vara i taxi???
Nu gjorde jag det!!!!! Vadå, undrar ni? Beklagade mig….igen….
Nu ska jag tvätta sänglinnet i husvagnen. Och se vad jag kan göra för trädgårdsarbete. Troligen inte så vidare mycket. Den där masken i ryggen protesterar genast. Fönsterputsning får vänta, det sitter en jättekorsspindel på fönstret i röda rummet. Jag ser gifttaggarna sticka ut ur munnen på den…..jag med min dåliga syn…Kan ni tänka er då?
Stickningen fortskrider. Jag kände för att sticka en sjal till, en i en blå färg. Som man kan ha till jeans. Hittade ett underbart garn på gränsmarknaden. Har alltså tagit en pyttepaus i strump-stickandet. Ja ja, det blev ett par till maken först, i nästan svart garn. Fick snabba mig med dem medan jag hade ljus från sommaren. De garner som väntar i korgen är lite ljusare och funkar bättre. Har man sett!! Ordet funka slank igenom utan att bli markerat med rött från stavnings-kontrollen. Blev tvungen att kolla i SAOL och jodå, det är ett vedertaget ord. Nu till tvättmaskinen

Det börjar glesa ut i kylen…alltid lika spännande vad det blir för pyttipanna den sista veckan. Det hade inkommit önskemål om den där rullade fläskfilén som jag fyller med godsaker och baconlindar. Det är ett ypperligt tillfälle att smyga i folk det där de har ratat tidigare i sommar. Vitlöksosten som en del rynkar på näsan åt, slinker ned med ljudligt smackande. Sen gjorde vi en wokpytt på alla rotsaker som låg och hade blivit över… krydda upp dem med lite chili så slinker de också ned. Om någon frågar vad det var som var så gott, reta dem inte med att berätta att de just ätit det där de inte gillar….ljug istället lite snyggt… säg inte VITLÖKSost…säg bara ”lite ost”… jaha, men det där brödet du serverade till? Berätta att det är bara vanliga baguetter…. Inte att det bara är VANLIGA vitlöksbaguetter… och alla de övriga ingredienserna som har ifrågasatts till höger och vänster…
Jag har sneglat hela sommaren på kronärtskockor. Men 19.95 är jag inte beredd att betala för dem. Så helt plötsligt låg de där till extrapris! Ahhhh, 9.95:-. Nu kunde jag inte motstå. Trots att det inträtt köpgräns för vad vi skulle införskaffa innan hemresan….. så det blev två skockor. Men hjälp vi blev fyra till bordet… så det blev en halv delikatess per skalle. Gick också bra. Som en entrerätt var det lagom. Och vi upplever att vi fått en av sommarens höjdpunkter i smakupplevelser, alla fyra. Ingen av oss vågade andas att det smakade ”mera”…. Dagen har förflutit med fredags-städ. Båten är upptagen på land, vält uppochner, och förankrad. Skulle det komma en stormby hoppas vi att den stannar kvar snällt där den blivit lagd.
Ja jag vet faktiskt inte hur mycket jag ska gruva mig vad som kan hända den här båten. Maken har först vänt den….sen har han kilat in ett par slanor under, så att den inte ligger dikt på marken. Sen har han spikat stoppklossarna på slanorna så den inte kan glida sidledes på slanorna. Och klossarna sitter fastspikade dikt mot relingen på båda sidor. Detta motverkar också att den inte ”jäser ut” sidledes om det blir stora mängder snö på den. Sen är den fastbunden både förut och akterut så den inte ska smita den vägen. Sen har den fått snökäppar runtom så den inte ska bli överkörd av någon skoterförare då den blivit översnöad. Sen sen sen….. Och igårkväll då jag kikade ut genom fönstret hade den fått en liten lampa så den skulle synas i mörkret! Snacka om att vara ompysslad.
Två dagar kvar innan vi drar söderöver. Jag har blivit kallad till mina bridge-elever. De som jag försöker avveckla för de kan själv, anser jag. Men de tror inte de behärskar det ännu. Gör de visst det. Mina trogna elever brukar fortsätta att spela bridge. Även om de fortskrider i sina erfarenheter med lite olika takt. Men jag startar med den här kullen för fjärde året nu! Har de tänkt att bli världsmästare?
Men min spelgrupp som jag hade om tisdagarna slutade vi med detta året. Måste erkänna att jag njuter att ha tiden för mig själv. Den tid med eleverna är okej, de accepterar om jag inte kan den eller den veckan… så vi kan känna oss lediga att göra vad som behagar oss.
Jag ser fram emot ett besök hos frissan. Björnjakten började här i länet i måndags. Och jag är övertygad att jag behöver ingen bössa om jag skulle råka möta björn. Han blir nog skrämd tillräckligt om han ser min frisyr. Min mor brukade säga till oss då vi var lurvskallar som små: ”du ser ut som en horsaskärra i håret onge”. Då visste man att det var hög tid för saxen.
Älgjakten dröjer en vecka till men den 4 september stannar allt av häruppe. Det är inte många kvar på arbetet den veckan. Så då sticker vi till Skåne. Jag har bakat en stöpa bröd till och lagt i frysen. Det brukar konverteras till lite älgkött och ibland även en riktigt stor röding som man kan grava.
Känner ett visst vemod då stugan skall lämnas inför hösten.. långt till våren brukar jag tänka. Kan vi fixa en vistelse till häruppe? Vi är inga ungdomar… Den som lever får se…..

Ja det kanske jag gör…men då borde jag tänka mig för. Vem gitter läsa det också? Allt det där som vi gnäller om? Jag läste i dagen tidning hur en man irriterade sig på att han fick alla stålspetsar från paraplixer i ögonen ute på stan… för någon vecka sedan var det en hel artikel om hur märkeslappen skavde bak i ryggslutet på honom då han köpt nya kallingar… detta en känd media-man med egen tid i etern… borde jag gå in och lyssna på honom? Och ge honom en andra…nej tredje chans? Jag lyssnade på hans sommarprogram, som om han inte fanns i etern tillräckligt blev han även tilldelad ett sommarpratar-program! Men han var säkert snyggare i blomsterkrans i håret än den keps han bär vanligtvis. Ja jag får leta upp hans program och lyssna.

Igår avnjöts surströmmingen! Ja, jag sa avnjöts…den blir bara godare för varje år. Jag har snart uppnått det som i dessa kretsar räknas som surströmmings-ätare. Jag har uppnått stadiet – kan själv! Då jag startade som novis på området blev jag omhändertagen av svägerskan, inbjuden att sitta bredvid henne. Varsamt instruerade hon mig ordningen i förberedelserna.
Bröd skulle väljas, hårt eller mjukt tunnbröd…..ljusugns-bakat eller bakat på stenhäll. Smöras, inget fusk med Floooora eller Bregott….nej SMÖR.
Finhackad lök, gul röd eller båda blandas med en klick gräddfil eller créme fraiche på tallriken. Nu tar man strömmingen och rensar, benar och bort med skinnet. Är där rom i fisken är det en bonus. Det finns burkar att köpa som garanterat innehåller rom i alla strömmingarna. Jag minns jag satt andäktigt och följde hennes instruktioner, steg för steg. Och när hon sedan lade över de rensade strömmingarna på min tallrik. Luktade det? Ja, ”litta”, som vi skåningar säger…
Nu dök vi i ”pär-gryta” efter de perfekt kokta mandelpotatisarna som den andra svägerskan levererat. Skala ”pären” fick jag ingen hjälp med…ansågs de att jag var kunnig nog… åren har runnit på. Lukten är fortfarande ganska skarp. Men har övergått till att vara doft… dock försöker vi att vara utomhus eller i ladan….så riktigt mogen är jag kanske inte ändå.
Igår då vi bänkade oss runt bordet valde jag ängsligt platsen bredvid min svägerska som vanligt. Rutinerna kan jag numera, tror jag gör dem i rätt ordning. Men det där rensandet…kan ju vara skönt med viss handräckning…eller? Jag fick en burk bredvid mig, Oskars surströmmingsfiléer, den var strategiskt placerad vid min sida kände jag.
Brödet fixar jag. Smöret var en utmaning. Var så kallt att det inte var ”lent”. Fick smyga på det försiktigt försiktigt så inte brödet slutade som ströbröd. Lök och créme fraiche…en barnlek. Nu satt jag där….jaha….strömmingen… Kastade en blick på svägerskan. Hon besvärade sig icke med att ha märkt mej! Jag kunde suttit i Ekvatorialafrika och hon hade inte märkt någon skillnad.
I samband med en inandning (man talar så häruppe, på en inandning) pep jag att jag nu skulle ge mej på det där med strömmings-rensandet. Inte någon reaktion från någon!!!
HÖRDE NI! NU SKA SKÅNINGEN ÄTA SURSTRÖMMING! Ingen reaktion från någon. Samtalet flöt på om hur vädret var ifjol då vi åt strömmingen och hur sommaren varit. Och i år behövde vi (nästan) yllevantar under måltiden…
MEN HALLÅ! Ska jag själv ta strömming…eller? Ingen notis från någon…alla jobbade med fisk-rensande ”pär-skalande” eller bröd-smörande. Sakta smög sig insikten över mig att – ät och tig med ditt eviga skånska gnällande. Ingen sa något men även de obesvarade vädjandena kan vara ett svar nog. Jag var upptagen i kretsen!! Jag är numera dubbad som surströmmingsätare. Såpass att jag förmodligen nästa år blir involverad i förberedelserna. Jag som njutit av den rollen att vara gäst i så många år…gick inte längre förmodar jag. Men man får bita i det sura äpplet om man ska förvärva mer kunskap här i livet.