Jönssonminnen.se

Detta är ett beställt arbete av min kanadensiska väninna. Det är enkel engelska och det följer en översättning efter skrönan

Wake me up before you go, go… there is an old tune i remember from my youth. And it had become a habit when i sit and write about smalltalk in my blog as i nowadays prefer to mention it. It started 8-9 years ago as a tried to write down memories from my childhood. From my family and the technical development i had seen throughout the years.
I have told about my first remembered christmas when i got a doll, a christmas gift BUT i had to share it with my kidsister!!! What! To share a doll with a sister who still was a baby, not even get on her own legs yet! I have told about my two elder brothers who send a New Year’s Eve rocket inside the room and the newdecorated wallpapers instead of out through the window,….and burned a black spot on the wallpaper behind the sofa, the couch… i have told when my uncle baptized my doll to the ugliest name i ever heard. Mona-Lisa. I have told about our shopping-tours to Denmark when i was a kid. I have written about when we got a refrigerator and i remember when we started to look at TV. I have told about my picture, a painting my uncle painted in his young days, with paint which never will dry…it was paint ment to be in a printer for books and posters.
My parents use to tell about their first experience of a broadcast on the “wireless”, they spoke about what we nowadays mean radio. If they ever had had any idea what the word wireless would be associated to, they never believed it.
And here i sit and write… not really wireless, because for the moment i have to charge my battery in my ipad. But after a while i will send it out in the “cyber space” as i use to say. And there it stays without any ties and boundaries.
I have told about when my husband and i celebrated our first christmas and we after all decided to buy a christmas tree. How my hubby wasn’t allowed to take the tree by bus and had to walk with this sticky tree in the cold winter evening that long way from city to our suburb. I have told about our journies through Sweden and what can happen along the roads. I have told about the winter weather when we spend the Easter in cottage. And how we get isolated in cabin when the hurricanes howling outside. And i think i have told about our facilities in our cottage, the loo about 30 meters west outside the cabin…and how long this way can be when it is bad weather. Or bad snow to walk upon.
How we make our bread in summertime to have as an “exchange” for the moose hunters..and their meat. I tried to describe the feeling the year after the one we had to cancel Easter journey to cottage, because of the surgery of my hubby’s colon cancer. How we despite all what had happened …once more get a marvellous spring and Easter up there, among mountains.
And why did i start to write in english? My bridge partner Vicky in Saskatchewan often get worried i have forgotten her and she use to Skype, and wake me up. It is in middle of the afternoon so i haven’t fell asleep, but sometimes I’m not aware it’s time for our bridge tournament. It is only five minutes left and she sees I’m not logged in. Then she skype and wake me….. yeah yeah… i say i will log in immediately, pls register us… Vicky has just woken up and she starts her day with that tourney. And i have often forget what day it is and even what time it is.
She has asked what i am doing this time a day when i forget this important time…playing with her. And i have replied a lot of times i am an “author” and write all this tales. Sometimes the subject is so simple she shudn’t believe if she was able to read. And of course her answer’s she’s not following swedish. I have told her, i will teach how to cut and paste my tales in google translator.
After all I taught her how to send e-mail. She wasn’t familiar how to do. But now and then i get an e-mail from her. And it is one of my favorite expressions: “i don’t know YET”. You can hear very clear i intend to achieve that knowledge too…. but she asked me to write one chapter in english for her to read and i have done….. now it’s up to her to cut and paste in translator in future …..
I got a magazine with knitting and she is so keen to hear if i manage to knit from this pattern, but oh my God how many abbreviations to learn before i can make it, but i will….
I think it’s one very important view of life….when we can say we haven’t done it …YET….

Wake me up before you go, go…en gammal sång jag minns från mina ungdom. Det har blivit en vana när jag sitter och småpratar i den här bloggen som jag numera kallar den. Startade 8-9 år sedan i mina försök att skriva ner minnen från min barndom. Minnen från min familj och de tekniska framsteg jag/vi genomlevt genom åren som gått.
Jag har berättat om min första jul som jag minns, då jag fick en docka, en julklapp jag fick dela med min lillasyster. Lillasyster som fortfarande var en bebis som inte lärt sig gå. Jag har berättat när mina två äldre bröder skickade iväg en nyårsraketer i det nytapetserade storarummet istället för ut genom fönstret. Orsakade en stor svart fläck på den nytapetserade väggen bakom soffan! Jag har berättat när min farbror Walter döpte min fina docka till Mona-Lisa, det fulaste namn jag visste. Jag har berättat om våra inköpsresor till Danmark, då jag var barn. Jag har berättat om Eriks tavla målad med färger avsedda för litografiska färgprintrar, färgen som aldrig ville torka…
Mina föräldrar brukade tala om deras första möten med dessa trådlösa sändningar som kallades radio. Om de hade haft en aning om vad som idag skulle associeras till trådlöst, hade de aldrig trott på detta.
Och här sitter jag och skriver, inte helt trådlöst för min ipad behöver laddas. Så för tillfället går vi på ström, paddan och jag. Men om en stund kommer jag att slänga ut det i rymden, i cyberspace som jag brukar säga. Och där kommer det att vara utan både några band eller gränser.
Jag har berättat om när maken och jag firade vår första jul, då vi i sista minuten bestämde att vi skulle ha en julgran, trots vad vi sagt tidigare. Hur stackars maken då han sent omsider hittat en gran, inte fick ta den med på bussen. Då han fick traska med detta stickiga träd hela vägen från city ut till Elineberg i den smällkalla vinternatten.
Jag har berättat om våra resor upp och ner genom Sverige, och vad som kan hända längs vägarna. Vintervädret under våra påskvistelsen i stugan har jag delgett er. Hur vi varit insnöade i stugan ibland, under snöstormar. Hur våra besök på utedasset varit rena rama nordpolsexpeditioner under dessa snöoväder.
Att vi bakar bröd sommartid, detta tunnbröd som vi använder som växelvaluta med älgjägarna. Jag minns när jag beskrev känslan då vi åter fick fira påsk uppe i stugan. Föregående år blev vår resa inhiberad i sista minuten då maken blev inlagd på sjukhuset för operation av hans coloncancer. Hur vi nästa år fick uppleva den fantastiska påsken med solen och snön trots de jobbiga vi genomgått.
Och varför nu skriva detta på engelska? Jo, min bridgepartner i Saskatchewan pinglar ofta på Skypen cirka fem minuter före vår turnering startar….och frågar: vad gör du? Har du nu glömt tiden igen? Och ja, det har jag. Jag har inte sådan superkoll på klockan då jag sitter och skriver. Jag förklarar för henne att jag är en seriös skribent….men gå nu och registrera oss för tävlingen…så ska jag logga in genast…svarar jag. Nyfiket har hon frågat vad jag skriver. Jag har gett henne adressen till mina jönssonminnen. Men hon svarar hon kan inte svenska. Då har jag förklarat hur hon ska klippa och klistra in texten i google translator. Jag ser hennes blick…som säger….kan inte. Men jag har fått henne till att använda e-post. Något hon inte hade någon rutin på innan…
Ett av mina favorit-uttryck är ”inte ännu” så då vi pratar om saker och ting avslutar vi alltid med ”not yet” då det är något nytt för oss.
Hon skickade mig en stick-tidning med trevliga mönster. Och hon är väldigt nyfiken på om jag klarar att sticka dessa mönster. Men det är en massa förkortningar vad det gäller alla dessa uttryck. Men jag ska klara det också…
Jag tror att en viktig åsikt i livet är ….när vi kan säga att vi inte gjort det….ÄNNU

Smällkallt i hela världen. Bilder från Europa visar snö på platser som normalt inte har snö. I Rom har de snö. Stackarna, de vet inte vad snöskottning är.
Jag talade med Vicky, min bridgepartner i Saskatchewan och hon beklagade sig att det var kallt kallt. De talar inte om sibirisk vinter men arktisk vinter. Jag förknippar Saskatchewan med riktig vinter och Sibirien huskey hundar. Så när Vicky klagar över vintervädret, ja då menar hon kyla….hon pratar om 40 minus, men om det är dags- eller natt-temperaturer vet jag inte.
Hon fnissade, nej förresten hon gapskrattade då vi pratade och jag frågade henne om hon använde ”Long Johns”. Du beklagar dej att din engelska är dålig – sa hon, men sådana ord kan du… onekligen är hon mer pryd än jag någon gång varit. Om långkallingar är något att vara generad över… kanske har mina år inom vården gjort att det är naturligt att tala om alla klädesplagg, ända in på bara skinnet…
Jag såg också hur hon tittade konstigt på mig då jag berättade för henne att jag igår lät prostituera mig. Efter många förfrågningar från olika spelare om jag ville spela med dem på de forum där det kostar moneysar att spela, har jag svarat att jag inte spelar där. Men igår lyckades en spelare lura mig att tacka ja, då han bjöd in mig. Han vet att jag inte velat tidigare men han gjorde en ”kupp”, invitationen som dyker upp på min skärm ser likadan ut som den i alla forum. Så jag klickade ”JA” eftersom jag hade anmält mig till en annan tävling, trodde det var där han ville spela. Såg efter en stund att det var i betal-turneringen. Hjälp, jag sa att jag ville backa…jag har inga moneysar på något konto och vill inte ha heller…. men fick till svar att inte bekymra mig….han stod för kalaset… men jag vill inte vara skyldig…sa jag. Don’t be silly, i have payed for you, sa han.
Vi spelade och det visade sig att vi vann pengar.. nu äger jag enhalv dollar på ett konto, inte i Schweiz men väl i Amerika. Så nu vet jag hur det känns att vara som en gigolo. Serva män för moneysar…..hör du det storebror? Sicken syrra du har….:)

Vi har just dukat undan efter vår måltid och samtalet vid måltiden idag utspann sig om lite vettigare saker än på vilket håll man har översta tummen då man rullar tummar. Och idag hade han nya batterier i sina hörmaskiner så vi talade om samma sak!!!
Men det var nyttigt för mig att om inte förr, så väl nu, avslöja hur knäpp jag är. Som kan sysselsätta världsmästaren i tråkighet till att koncentrera sig så länge på sina händer. Och under veckan som gått har jag fått in flera svar… inte så många att jag kan tillskriva dem en kohort….får nog ha in några till innan en rättvis utvärdering kan göras.
Jag tycker det är så trevligt att folk har bemött mig allvarligt och sett att det betyder mycket för mig att bli bekräftad. Även i tokigheter om tumrullning. Fortsätt kolla era arbetskamrater och släkt och vänner om deras tummar så kan vi kanske få en riktig avhandling på ämnet. Om de tycker ni är lite ”eljest” som man säger om vissa människor i Norrland, tveka inte, skyll på mig

Ibland dyker det upp frågor i skallen på en som inte ens sju vise män kan besvara. Lite tråkigt tycker jag, då jag inte gillar att lämna en fundering obesvarad.
Efter avslutad lördagssupé satt vi och inväntade initiativet från den andre av oss…. disken….vem tar hand om den? Verkade som om köket stängt och personalen gått hem… så ansvaret vilade på någon av oss två, eller rent av ett samarbete? Ingen sa något men det rullades tummar och småpratades om ditt och datt. Efter mer än ett halvsekels äktenskap avläser vi varandra ganska tydligt. Ett leende i mungipan avslöjar att han sett mitt försök att maska från jobbet. Här är goda råd dyra.
Plötsligt, i mina försök att hitta ett intressant samtalsämne, byter jag omtag med mina knäppta händer. Oj så bakvänt. Att byta så att den högra tummen ligger överst då jag knäpper mina händer som till i bön, eller till tumrullning kändes oerhört bakvänt. Förvånat tittar jag på maken som också har tagit tumrullning som sitt lördagsnöje.
– Kan du fatta om taget och rulla på andra hållet utan att det känns bakvänt, frågade jag.
I normala fall skulle mitt sällskap rest sig upp och bett om ursäkt, de hade blivit kallade till ett viktigt möte. Men mitt sällskap och jag har inte så stora krav på intelligentian hos motparten. Istället försöker vi göra alla samtalsämnen intressanta. Så jag såg hur maken byte omtag…..provade tumrullning, ja, till och med såg jag ett litet pyttelitet försök att tänka på att om han skulle be en bön…. hur höll man då? Men han erkände att det bara var möjligt att göra på ett håll. Allt annat kändes obekvämt.
Där satt vi och hade vårt lördagsmys med tumrullning som huvudsysselsättning. Livets krav på vad som är spännande och kul ändras och tunnar ut med åren. Jag har någon gång tidigare i mina skrönor nämnt att maken anser sig vara världsmästare på att kunna ha tråkigt. Men jag bör kanske avslöja att jag är hans sparring partner i den sporten.
Plötsligt ser jag fenomenet med de knäppta händerna som fortsätter att fascinera oss. Va! Vad nu? Har du högertummen överst? Jag har den vänstra!! Har det något med könet att göra? Eller varför har du det bekvämast med högra tummen överst? Är det för att du är norrlänning? Näää det kan det väl inte vara? Var skulle då gränsen gå för byte? Och våra ätteläggar….ska vi ringa dem och fråga hur det har det med tummarna? Om det visar sig att dottern har som jag och sonen som maken…. ja då sitter vi där igen….kanske könet avgör, men frågan är fortfarande ….en fråga… maken föreslår att jag ska prova att skicka in en förfrågan till den panel som en gång ombads förklara hur navelludd uppstod. En panel med en massa lärda, från alla sorters vetenskapliga fakulteter.
Då jag fortsätter att ha det svårt med oklara svar och utredningar, blev det till denna lilla skrift som…. när du nu läst detta har förmodligen provat att kontrollera hur du har det då du knäpper händerna…. kan ge mig svar på hur du har det… det duger att göra helt anonymt.
Det räcker att du svarar H eller V för vilken tumme som är överst. Och M eller K för vilket kön du tillhör. Kanske jag på detta vis inte behöver tillskriva de lärde i panelen något om en så banal och förmodligen på intet sätt avgörande fråga.
Jag misstänker de fortfarande håller på att utreda varför det är vänstervirvel på vattnet i badkarsutloppet på norra halvklotet, och vise versa på södra

Nu klagar hon igen, min läsekrets. Jag säger ”hon” för långa tider är det endast hennes kommentarer som visar att jag har läsare. Känns som jag lika gärna kunde skriva det jag blabbar om i ett e-postbrev. Men samtidigt vill hon, min läsekrets, ha det så här. Som en ”blogg”. Blir som ett kvitto på det vi sagt har blivit dokumenterat riktigt.
Dagens samtal till henne var för att gratulera på födelsedagen. HURRA!!! Min läsekrets fyller år idag. Jag hade skickat ett digitalt gratulationskort till henne. Jag visste inte riktigt om hon ville ha ett samtal också. Ett vanligt gammaldags telefonsamtal… så jag pinglade för att höra mig för. Om det enbart skulle vara digitala hälsningar numera, eller om ett gratulationsamtal även var okay.

Jag tillhör den generation som behöver en mänsklig röst som en bekräftelse på mitt tjafs. Och födelsedagsbarnet (eller födelsedagstanten) ansåg att: Ah nä du, samtalet slipper du inte ifrån, menade hon. Känns skönt, då var det inte bara jag som vill ha den sortens kontakt. Och är det för hennes skull som alla bullar blir så trinda och goda idag, så var vi två som uppmärksammade detta, i alla fall. Och så var hon lite nyfiken på hur min uteafton med lillasyster hade avlöpt. Den som hon försökte slinka med på. Den som jag sa: att nu skulle BARA lillasyster och jag träffas, så hon var inte välkommen.
Lillasyster dök upp med sin äldsta unge i släptåg! Va!!! Baaahhh!!! Jag sa att, hade vi nu bestämt att vi skulle vara två så: schas schas hem med dej unge…. ett leende från öra till öra på ungen visade att han inte förväntade sig att han skulle vara välkommen. Han hade bara skjutsat morsan sin.

Vi startade med ett glas svalt vitt medan vi smidde planer för kvällen. Steg ett: hur mycket hade vi i pengabörsen? Steg två: hur mycket hade vi att ”svomma” för? Steg tre: vart tar vi vägen? Steg ett och två sade att vi båda bestämt oss för en helkväll. Två gamla tanter…. blev det gamla trygga alternativet för oss helsingborgare, en färjetur eller som det heter kort och gott en TURA. Visserligen har lillasyster ”känningar” i många branscher så både hamburgare och pubmat borde vi kunna få till rabatterade priser. Men vi hade inga intentioner att gå billigt ….. så en Tura blev det, sch sch inte berätta för brorsan…han blir förtröden…..

Lite ängsligt sa lillasyster, behöver vi beställa bord? Nej det trodde jag inte. Och nej, det var lugnt. Till och med glest med folket ombord. Synd för färjeanställda men vi hade inget emot en behaglig miljö.

– Vi har precis dukat fram buffen, berättade serveringspersonalen då vi blev anvisade ett bord. Nja, vi hade sneglat på månadens trerätters…

– Något att dricka, fråga de oss.

Jag har inte riktigt förstått vad det är de frågar om? Menar de en apéritif? Jamen, skriv det då i menyn så man får lite inspiration…. jag vet inte vad som anses som ”comme il faut”. En dry martini? Jag såg att även lillasyster verkade lite frågande då vi fick frågan. Vi drog lite på svaret. Ville inte verka gnidna…men visste inte hur vi skulle hantera situationen. Jäkla serveringspersonal, som utsätter oss för sådana svåra val.

Om de i stället pekar i menyn och säger att det där, är månadens rekommenderade val av aperitifs, så kan man i alla fall rynka på näsan, sådär lite världsvant och säga: det är inget som faller mig i smaken…..!!!!
Men vi beslöt oss för att ta in en flaska vitt, genomgående –  till den mat vi inte riktigt hade bestämt ännu. Det blev perfekt till våra gommar. Ett krispigt vitt, något för kyligt, men det ”jonkade” till sig allt eftersom båten seglade sina vändor.

Så ja, där fick jag med ordet ”jonkit”, ett ord som mina syskon och jag inte ser eller hör som främmande…inte förrän man ska skriva det och dagen ordbehandlare skriker högljutt!! Det ordet finns inte!!! Säger den….jodå, gör det visst det… kolla bara!! Jag skrev det…visserligen fick jag flirta vilt med ”putern” men till slut så…. puter är en förkortning i mina kretsar. Där jag spelar bridge. Jag kan inte säga paddan till dem, de vet inte vad det är…..
Ja vad pratade vi om….allt och inget…. men jag råkade höra lillasyster också lagt sig till med ordet – JU. Hjälp. Jag har kommit på mig själv med att ha adapterat ordet i mitt vardagsspråk… att innehålla detta ord – JU -.
Men när andra säger det börjar jag genast att fundera. Har de berättat detta för mig tidigare? Har jag börjat glömma vad folk pratat om? Eller är det nyheter i mina öron? Men varför säger de – ju – precis som: vet du väl? Jag har lagt märke till att det har smugit sig in i språket hos många människor. Ungefär som uttrycket ”ELLER HUR” har blivit som ett erkännande. En bekräftelse på medhåll. För mig är ”eller hur” en fråga som kräver ett svar. Inte ”streck i debatten”.

Onekligen passar väl detta med en Tura för mig…. Tura eller Bro, kan väl gå på ett ut? För om jag läser vad jag skrivit, så låter jag som Saga i TV-serien Bron… i hennes språk finns det inga otydligheter. Försök inte prata med Saga med dubbla budskap…
Fast på Bron kan man inte Tura…. ha ha, fick jag med den gamla sloganen också

Idag då vi satt med vårt näst intill kalorifria eftermiddagsfika kom maken och jag att tänka på den förmögenhet som en gång hägrade då min mor kom med ett försäkringsbrev och sa att det var mitt. Jag hade att vagt minne av en äldre gråsprängd man som kom till vårt hem i min allra tidigaste barndom. Han tog aldrig av sig ytterrocken eller skorna. Traskade bara in i vårt hem med en myndig min. Satte ifrån sig sin portfölj och plockade fram en pärm och penna. Spottade på pennan, troligen en anilinpenna. Skrev in i sin pärm att han erhållit KONTINGENTEN. Jag tror mannen hette Muchart i efternamn, det lät onekligen lite exotiskt. På den tiden hette nästan alla människor namn som slutade med -son, så denne Muchart hade troligen utländskt ursprung med det namnet. Vilket gjorde att han betraktades med vaksamhet. Kriget låg inte långt tillbaka och man hade ju lärt att ”en svensk tiger”.

Mina föräldrar hade sina försäkringar i Allmänna Brand. Hade troligen hemmet och oss ungar försäkrade. Jag vet aldrig att vi hade något skadetillfälle.
Vid vuxen ålder kom min mor och överlämnade försäkringsbrevet till mig. Och överlät därmed också betalningsansvaret till mig. Jag hade vid det tillfället fortfarande ingen aning om att jag hade haft en försäkring som varit häftad till mig personligen, men det hade alltså varit så. Nu ville de inte betala kontingenten som vid denna tiden övergått till att betalas via postgiro, så Muchart hade väl gått i pension. Inte konstigt, han var en gammal grå människa redan då jag minns honom de första gångerna.
Försäkringen hade vid det tillfället övergått till att vara en ren livförsäkring. Hade under min uppväxt varit en sjuk-och handikappersättning. Åren hade påverkat behovet av olika försäkringsformer.  Diskuterade med maken om vi skulle fortsätta att betala för denna försäkring, men enades om att den lilla spottstyver som skulle utfalla till maken i händelse av min död var inget som påverkade vår ekonomi. Jag köpte tillbaks försäkringen, något mina föräldrar aldrig fick veta något om. Och summan vi fick var så liten att ingen av oss minns mycket av den…. det var under hundra kronor, kanske till och med under 50 kronor.
Jaha, det där kalorifria fikat då? Jo, vi bestämde oss att enbart en slät kopp kaffe skulle räcka idag då vi skulle ha tidigare mat. Som ersättning till de goda kakor vi brukar ha, läste vi veckans kakrecept i Allers. Läste högt; smör sirap grädde socker i kakan som var en sorts chokladtarté. Jag gjorde en snabb sammanställning av kalorierna. De var skönt att vi läste den kakan, inte åt den. Sen läste vi vidare om muffinsen, kladdkakemodell. Jag älskar inte kladdkaka. Jag har lärt mig att sådant kallas ”döbagat” och det bjöd man inte sina gäster på. Nä det var till och med så att tillställningen kunde inhiberas med kort varsel om kakorna råkade bli ”döbagade”
Men nu fick vi utrett det där med kontingenten, och kakor som innehåller en miljon kalorier, ja de läser vi till kaffet, istället för äter dem.