En sådan strålande dag som idag blir man bara glad åt. Trots alla de tecken som signalerar att livet lider mot sitt slut, så gläds man ändå åt en av de märkestider som passerar. Vi hade indiansommar i september och nu blir vi begåvade med en solig brittsommar. Jag tror inte att vi tänker på att det är birgittadagen imorgon om det är en regnig mulen dag. Men en dag som denna när vi sitter och ser sena meståg dra fram i trädgården och förskolebarnen glatt traska ner till platsen för lek och stoj, då känns det lätt att leva.
Vi har precis tagit oss igenom besvikelsen med att de dyra ögondropparna tog slut så snart. Maken beklagade sig att de var slut…inte länge sedan de köptes…tyckte vi. Och dyra var de rackarna, inköpta hos optikern. Säkert mycket dyrare än om vi köpt de vanliga på apoteket. Att han efter några minuter upptäckte att han glömt skruva av korken på flaskan, ha ha, gav oss ett gott skratt.
Men vi hade ändå hunnit inse att tiden har mer och mer bråttom ju äldre man blir. Så den långa månaden som var förr, mellan två avlöningar, har lyckligtvis kortats ner till nån vecka. Så svältdagrna har på det viset blivit färre….. men det innebär att tiden för utgångsdatum på många produkter kommer närmre och till och med passerar utan att vi hör när det sker. Inte heller ser vi när det sker. Och det dröjer ibland tills det att vi upptäcker att det skett. Ja ja. Ni hör vad det innebär att bli vuxen, och övermogen. Men man vänjer sig även vid detta. Att inte få upp burklocken längre utan att fundera på rörtång, hör till vardagen. Att inte hålla koll på hur många mått kaffe man lägger på, så att ena dagen får man fosterfördrivnings kaffe och nästa blir det tunt som kompensation. Största glädjen i det är, om det blir i den ordningen. Ifall man inte lever i morgon är det i alla fall trevligt att ha fått den ”höga” dosen först.
Städningen färdiggjord för veckan. Ska iväg att ha min ”kurs” ikväll. Den har denna termin övergått till att jag är konsulterande mentor för dem. De törs inte lita på sig själv ännu. Så de vill att jag kommer och har lite informativt spelande. Jag gillar att vi byter inriktningen på deras utvecklingsform. Det innebär att de får gräva i hjärnvindlingarna efter vad vi haft i undervisningen tidigare. Och många skyller på att de säkert var sjuka då vi hade lektion om detta. Även de som deltagit varenda lektion mumlar dessa ursäkter. Ungefär som att jag aldrig deltog en enda timme på geografilektionerna i skolan då jag växte upp. Den enda som fått lida för det är jag själv…
Läste en insändare idag, en annan gnälleröv än jag, som irriterade sig att de snart bytt ut hela sin stab med nyhetsuppläsare och programledare på SVT. Numera är det nästan bara de snabbrabblande ungdomar som talar i munnen på varandra och verkar ha som mål att få mest sagt, flest antal ord. Som om det var ackord på dessa ”ack ord”. Maken menade att det lät som om det var jag som skrivit insändaren. Var det inte. Men delade helt skribentens uppfattning. Länge sedan jag såg ett program på TV, även nyhets, om de inte var textade. Jag berättade för maken att jag hade lärt, då jag skulle informera om något, tala tydligt. Nästan lite släpigt. Förvissa mig att den jag talar med har uppfattat. Antingen med en ögonkontakt, eller med en tillräckligt lång konstpaus. Så lång att man kan höra om eventuell andhämtning tyder på en fråga om förtydligande. Men varken det ena eller andra låter sig göras i TV. Så istället har de infört en sorts världsmästerskap att hinna få så mycket som möjligt sagt på den tid de har till sitt förfogande.
För en tid sedan skrev jag om ”låter jag gnällig”? Och stolt sa jag att det fanns inte med på världskartan att jag skulle gnälla. Lustigt att man inte ser sig själv i spegeln. Det gamla skåpet vill man ju inte titta på….. nu ska jag iväg för att köpa in….ja ja, bara lite mat. Som inte kan vänta till tisdag
Knapriga, lättsaltade med en rejält vidhängande fettrand. Jag minns hur de i familjen snällt lät mig få mumsa denna delikatess. Söndagsmiddagen bestod ofta av fläskstek i mitt barndomshem. Fläskstek med denna härliga svålsida. Och det dallrande fettet. Idag känns det vämjeligt att tänka på hur jag smaskade i mig detta med så stort välbehag, men det gjorde jag.
Skrattande kom jag att berätta om detta vid matbordet idag. Ja ja, sa maken. Jag har hört om detta förut, samtidigt som han skar bort den krispiga knapriga svålen på dagens middagsmat och skickade över till min tallrik. Vi hade inhandlat en bit fläskstek som de säljer på vårt ICA Maxi. Det var ju Antikrundan idag, med något gott inplanerat, något snabblagat. När vi intog vår mat blev det dessa svålar som kom på tal, de jag fått i min barndom. Jag erbjöd honom alla potatis och mitt vin om jag bara fick svålarna. Lite illmarigt undrade han om jag ville ha de begagnade också? De som låg på hans tallrikskant. De han fann omöjliga att tugga sönder utan att riskera tandläkarbesök. Men nej, där gick gränsen. Någon begagnad mat behövde jag inte.
Så stor är inte nöden ännu, tänkte jag. Men kom att tänka på mina funderingar runt vad vi unnar oss nuförtiden, och vad vi kanske i framtiden får se som det vi får övergå till. Det har blivit ganska vanligt att vi besöker affären strax after middagstid, om tisdagarna. Vi startar med en kopp kaffe och en ost- och skinkfralla på fiket vid ingången. Till det facila priset av 51.50:-. Som vi sitter där och har vår lilla fika dräller det in folk på caféet. Det är jämgamla med oss många av gästerna. En del slår på stort och intar dagens huvudmål där. Korv och mos, eller köttbullar och mos. Ibland ser man jobbare som kutar inom för en snabblunch. Då förekommer det att de har två korv med bröd i ena näven och en coca cola i andra. Man ser en del yngre människor som tar in en sallad, men lustigt nog, de är den yngre generationen. De i min generation har oftast bara en korv med bröd och ett glas vatten i andra handen. Idag var det fest för två damer, de hade köpt en wienerfastlagsbulle. Denna delades mellan dem, de tyckte troligen det blev för mycket med var sin. Svårt att dela en fastlagsbulle utan att man får jaga grädden då den smiter iväg i samband med slakten. Men de lyckades och fick njuta av lyxen att smaka båda två. Säkert veckans höjdpunkt för dessa damer. Så glada som de såg ut. Ja, kraven på vad livskvalitet är, krymper med högre ålder.
Häromdagen frågade jag min bridgepartner om han satt i kylskåpet och spelade turneringen vi deltog i. Jag visste han hade inte varit borta för att äta på den vanliga tid han brukar äta. Men fick till svar att söndagar åt han huvudmålet vid middagstid istället för vid femtiden som han gör de andra dagarna. Jag skämtade och frågade hur hans mage kunde veta att det var söndag så han skulle vara hungrig vid middagstid den dagen? Fick till svar något luddigt, ungefär som Skalmans ät- och sovklocka…
Väntade hem nya diskmaskinen idag. Jag har inte haft så rena händer och naglar på lång tid. Handdiskat i en hel vecka nu. Nja, vi har faktiskt skiftats om i diskbaljan. Jag bör inte ta åt mig all äran. Det är en av de sysslor vi kan göra gemensamt i köket, att diska och torka disk. Då råder fridens liljor….eller vad det heter. Annars tycks det som vi mer är i vägen för varandra då vi jobbar i köket. Nog står vi i vägen överallt. Än står maken och blockerar lådan med bestick och jag får vackert stå och vänta till han har hackat färdigt. Eller så hör jag honom utgjuta sig över att jag blockerar dörren till slasken…. jag brukar pysa därifrån och ta ett par varv på sticket. Skyller på att jag ändå bara är i vargen… insistera, nej det har jag slutat att göra.
Nu är den snart på plats kökshjälpredan, diskmaskinen. Den vi köpte med en trevlig reduktion på priset, då de hade kampanj i affären. Då vi kom till affären för att hämta maskinen visade det sig att vår maskin hade blivit förväxlad med en annan. Butiken hade fått hem en integrerad. Jaha, där stod vi….kört 2 mil i onödan. Diskussion uppstod, kände att jag ville ha kompensation för min ”bom-körning”. Då blev vi erbjudna en annan maskin med avhärdare, något som vi inte behöver här i Helsingborg. Den är 500:- dyrare men vi behövde inte betala den kostnaden. Så vi antog erbjudandet. Nu har vi en ”värsting” till maskin kanske helt i onödan
Indiansommar. Visserligen med blåst, men inte annorlunda än den blåst som brukar drabba oss runt pingsthelgen på försommaren. Den varma sköna blåst som gör att det är behagligt att vara ute i ”solstekan” som norrlänningarna benämner det. Efter en miserabel sval och regnrik sommar känns det lyxigt med detta finväder. Under helgen i London, för två veckor sedan, fick vi ta del av denna sensommar också. Kunde strosa omkring på gator och torg utan en tanke på vad vädret skulle kunna ställa till.
Dagen efter att vi kommit hem, upptäckte maken något underligt i taket inne i vårt förråd. Oj då, såg ut som en vattenskada. Och inte bara en skada. En katastrof… hela isoleringen inne längs vägg och tak var vattenfyllt. Vi hade hört om sommarens skyfall, och sedan gjorde stormen som hotade att fördärva vår resa inte det bättre. Vi borde kunnat upptäckt det innan vår resa, men när nu ändå skadan var skedd, var det kanske skönt att det inte upptäcktes förrän efter vår lilla höstresa.
Nu har maken slitit hårt med att få bort allt skadat material, samtidigt har det blivit en utsortering av massor av ”bra att ha”-grejor. Måndag i veckan som gick förärade vi Helsingborgs soptipp vårt uttjänta och vattenskadade gods. Efter tippbesöket blev det ett besök på ICA för att köpa något färdiglagat…. vi tyckte vi ville unna oss något enkelt tillagat…
Fläskstek, mums!! Grillad med sån där salt krispig svål. Mat för en kung! Och ett glas rött!! Jag är inte så duktig på att hjälpa till med slitet och jobbet, men jag är inte snål med mitt firarhumör, då slitet är gjort. Så här åt och njöts.
Och in i diskmaskinen med disken…. men den ville bara jobba halva programmet. Aj då, vad nu då? Skulle den strejka? Nej, den fixade resten också så den blev klar. Men en misstanke hade såtts… onsdagen var vi hem till sonen för en kvällsfika. Noterade då att den nya fina diskmaskinen de köpt, lyste ner mot golvet så man kunde se vilket program de körde, och att den för tillfället var igång. Imponerad av detta mumlade jag att det var troligen tid för oss att kolla efter en maskin också….. men det dröjde en dag till tills det var tid att diska. Då fick vi veta att det var slut med vår gamla trotjänare. Elva år sex månader och 21 dagar hade den varit vår trogna hjälp i köket. Och vi gillar inte slit och släng-mentaliteten. Men det är länge sedan jag hörde någon som tog hem en reparatör för dessa maskiner. Så det blev att söka efter en ny.
Messade sonen, fortfarande påverkad av det faktum att de hade en lysande diskmaskin. Var har ni köpt? Vilket märke? Jaså finns där en affär som har vitvaror? Visste vi inte. Så det blev en liten lista över affärer som skulle besökas och prisjämföras.
Vi startade på den ”nya” vi fått nys om. Oj då, de hade en höstdrive. Med 21% på ordinarie priser. Kändes angenämt. Mena är det så att de inte ökat priserna innan kampanjen? Vi kollade igenom sortimentet. Det märke sonen köpt med den lysande informationen på golvet under, fick vi veta, det var bara på integrerade maskiner den lysande finessen fanns. Ok, gjorde inte så mycket. Jag hittade det gamla vanliga märket som vi alltid varit nöjda med. Visserligen inte den billigaste. Men med 21% rabatt….blev den väldigt attraktiv. En runda runt hos konkurrenterna för prisjämförelse, sen tillbaks till första affären med kampanjpriserna. I nästa vecka blir soptippen förärad ännu en grej från oss. Den gamla tjuriga maskinen som inte vill längre.
Detta var två tråkiga händelser. Hoppas det räcker med detta just nu. Det svider i plånboken. Man brukar även höra att alla goda ting är tre. Låt oss hoppas att just det ….med de GODA tingen…. för detta är inge goda ting…så det räcker visst det med två
Kusiner, ja vad har man dem för? Kanske för att hälsa på, med betoning på hälsa. Eller är det så att man kan hälsa på dem med betoning på ordet på? Jag är begåvad med många kusiner både på min mors och fars sida. Men jag ser skaran krymper. Visserligen har jag inte idkat ett större umgänge med någon av dem, vi har inte haft några gemensamma intressen. Svårt att hålla en kontinuerlig kontakt med dem då. Heller inte blivit så mycket hälsa på dem. Lustigt. Vi har förmodligen bott i samma stad i hela vårt liv, men de gånger jag sett mina kusiner är snabbt räknade. Och en annan sak som jag ser som lustig är, de man växte upp som jämnåriga med, är idag gamla gubbar och gummor…. hjälp….var tog mina barndomskamrater vägen? Och några som jag såg som ”tanter och farbröder” talar jag med som om de vore jämnåriga idag. Jaha. Vad världen förändras…
Idag tisdag var det tid för ”Antikrundan”, som min kusin uttryckte det. Maken och jag passerade ett ”äldre” par som stod fördjupade över grönsaksdisken och kollade tomaterna.
Det där tror jag är en kusin till mig sa jag till maken. Han undrade om jag inte hälsar på mina kusiner. Nej jag är inte säker att det är min kusin, kontrade jag. Jag kan ta fel. Detta att jag kan ta fel suger gärna maken på en god stund… mmmm….som godis. Men, sa han, kolla om det är din kusin då. Vad är det värsta som kan hända? Nej, det är sant menade jag.
Så när den gamle mannen passerat då paret vandrade vidare, och han hade mig bakom ryggen sa jag – Bengt – och höll andan för ett ögonblick. Tänk om jag gjort bort mig? Sakta vände sig mannen om. Tittade på mig. Där var inte någon annan som kunde ha sagt det, ganska glest med folk där jag stod. Lite tvekande undrade han om det var jag som kallat på honom?
– Ja, svarade jag, det var det.
– Jaha, undrade han, känner vi varandra.
Jag tog ett kliv fram mot honom, sträckte fram handen och sa mitt namn.
Det malde lite i de grå hos honom, det syntes tydligt. Sedan insåg han att den gamla damen som stod framför honom var hans rödhåriga tandlösa kusin från tidiga barnaår. Som blivit vithårig hon också. Precis som alla hans kompisar och andra jämnåriga blivit. Jaha, vad svarar man?
– Det var längesen…. hur många gånger har den frasen blivit uttalad? Av oss alla? Och hur länge är det längesen vi talar om? Ju äldre vi blir desto fler år inrymmer uttrycket har jag en känsla av. Jag säger nog inte ”det var länge sen” till någon jag mötte ifjol. Nej det måste nog vara längre tidsperspektiv än så.
Men samtalet flöt på och han pekade bort mot moatjén hans, som så sakteliga strävade bort mot brödavdelningen. Bengt pekade på henne och sade, den där har jag levt med i 42 och 1/2 år. Numera är jag bara med för B, förr var vi tillsammans för BB. Och jag fick förklaringen att B stod för BETALA. Förr var hans uppgift att BÄRA och BETALA. Inte utan en snabb undring från min sida om den där moatjén inte fick hantera moneysarna själv. Då kunde hon sluppit ha med gubben. Jaja, jag ska inte lägga mig i… vi skildes och jag såg honom senare sitta på bänken utanför kassorna, väntande på sin uppgift att få hala fram plånboken. Jag strök förbi honom och han sa att vi ses på Antikrundan fler gånger kanske. Vadå Antikrundan, undrade jag. Tisdagarna då det är pensionärsrabatt på ICA…. kontrade han. Du sa jag, jag har skrivit om dej i mina minnen som ligger på nätet. En snabb förklaring om dessa sidor, och han sa det får du gärna skriva om. Tack för det Bengt. Kul att jag fick skriva några ord om kusiner. Nu blir nog en man i Ängelholm glad att jag berättar att jag tagit kontakt med en gammal släkting. Vi, han och jag har en sporadisk men dock kontakt ibland. Med samma dåliga bakgrund….inget gemensamt mer än våra rötter på mödernet
Vi hade tur med vädret, när vi gjorde vår tripp till brittiska öarna. I mina tankar var det läge för uteserveringar. Hade passat min uppfattning om vad som är mysigt. Sitta still någonstans i folkvimlet, få god mat och dricka serverat. Och njuta av att sitta sådär. Att turista, titta på alla dessa människor som passerar, lyssna och gissa vad det är för språk de talar.
De där var tyska, danke (jag tycker tyskan låter hård), även om jag går under benämningen ”die Dame wie sprechen deutch”….och bellissimo… det var en italienare, säkert…. Kan jag ingen, hör bara att de nästan sjunger fram orden….om de inte grälar. Då låter de som skällande småhundar. Asiaterna kan jag inte skilja på språken, bara på utseendet… lustigt att japanerna alltid tycks dominera vad det gäller asiatiska turister…
Lördageftermiddag tog vi oss in i city. Leicester Square var fullproppad med turister. Folk från alla världens hörn strosade, satt och hängde överallt. Gatuartisterna som trollade, dansade, musicerade och gymnastiserade. De var verkligen skickliga, och de tycktes ha en uppgjord ordning emellan sig vem som skulle uppträda vart, för alla hade musikanläggning med, men ändå inte så de störde varandra. Vi läste krogarnas, restaurangernas och pubarnas utbud. Vi skulle ha fish and chips, inget annat fanns med på kartan! På Leicester Square stod Shakespeare som tittade ner på oss från sin höga position uppe på en stensockel. Även om vissa av hans dramer är nästan krigiska hade han inte fått någon hög häst att sitta på, han fick stå för sig själv….vilket han ju faktiskt gjort i alla tider. Nere i västra hörnet av den innersta parkytan, inne i en rabatt, stod det en liten man, en bronsstaty av en man i naturlig storlek, i ena handen en lätt krökt käpp i andra en ros. Han var så att man upplevde honom som om han deltog i folkvimlet, vilket han ju verkligen gjorde…Charlie Chaplin en stor liten man… honom kunde man ge en liten klapp på kinden och tacka för alla hans idéer och hans modighet att våga stå för sina åsikter i en i övrigt väldigt orolig värld.
Vi beundrade de rena snygga torg gator och trottoarer. Inte en fimp någonstans. Papperskorgar och sopstationerna var inte tätare än vi har dem. Men engelsmännen verkar vara mycket starkare än svensken i gemen. De orkar bära resterna efter sin glasspinne hela vägen bort till nästa papperskorg, både den renslickade pinnen och pappersomslaget. Jag vet inte om tuggummi är förbjudet i Storbritannien, men jag såg inte ett enda utspottat sådant någonstans. De kanske reser till övriga EU och tuggar tuggummi en helg då och då. Liksom får sitt tuggummi-lystmäte tillfredställt på det viset.
Och mitt i alla dessa iakttagelser kunde jag inte låta bli tycka synd om alla hundar som bor i London. Inte mycket grönytor inne i city utom enorma Hyde Park, Kensington Park och några till. De var enorma, men avstånden dem emellan var också långa, stackars lilla kissnödiga hund….
Vi stannade till vid en pub och läste på deras meny…. Ja då, det fanns fish and chips. Men ville vi strosa lite till? Ja, vädret var så fantastiskt så vi gjorde så.
Till slut började fötterna signalera att sitta ner hade varit skönt…. Och vi gick in på en pub, hittade ett ledigt bord och beställde mat och dryck. Inga servitörer som tog upp beställningen, den gjorde man framme vid bardisken, betalade och fick glas och en flaska vin. Maten dök kocken själv upp med så småningom. Sorlet och glammet i lokalen var öronbedövande. Men en jätteportion fish and chips gjorde att man var upptagen en god stund. Efter måltiden ville vi inte gå tillbaka till hotellet genast. Vädret var så trevligt, så en liten promenad in i de riktiga Soho-kvarteren avslutade vi vårt city-besök med den kvällen. Förbi många Kina-restauranger där det hängde grillade ankor i fönstren, folk stod i långa köer utanför och väntade på att få komma in, få ett bord. Har hört att maten är så god på många av dessa restauranger att det är alltid långa köer till dem. Men vi var mätta efter vår fish’n’chips så de fick vara hur långa som helst, det besvärade oss inte.
Gatorna var mycket välbevakade av poliser överallt. Det var tydligt att det varit ett nytt attentat i London. Jag vet inte hur långt vi strosade men slutligen fick vi ge oss…. Fötterna ville inte längre.
Söndagen var lite lugnare, inte samma folkvimmel. En promenad längs Notting Hill fick tvunget avläggas. Sedan vidare in mot sta’n och ett besök till Buckingham Palace. Ingen som bjöd in oss på tea så den damen kan glömma att det ska bjudas något kaffe om hon kommer hem till mig. Men hon är inte purung och förmodligen tog hon sin lilla eftermiddags-nap när vi var där.
På flygplatsen var det förseningar. Och även här märktes en höjd grad av försiktighets-åtgärder efter fredagens tunnelbanehändelse. Säkerhetskontrollen var rigorös. Men framåt midnatt steg vi ner på Skandinavisk mark igen, och denne gången var bron öppen för trafik, så vi kom hem till egna sängen. Höll på att glömma ta mitt kvällsinsulin, men kom ihåg det i sista minuterna innan midnatt så det blev på rätt dag… annars är det lite svårt att hålla rätt på de olika medikamenterna. Men det gick…