Jönssonminnen.se

Jag vet inte riktigt när det i mitt medvetande dök upp ordet ikon, som då hade övergått från att vara en helig bild framställd förmodligen för att vara någon dekoration i en kyrka någonstans i de länder öster om Östersjön, till ett synonymt uttryck för något viktigt. Ja jag vet faktiskt inte om de även var förknippade med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Men ordet fick en dubbel betydelse då det så småningom blev jämställt med en betydande synonym för ett speciellt ämnesområde. Eller en synonym med en alldeles speciell person…. bara det att det pekade ut så att det borde vara omöjligt att missuppfatta. 

Jag accepterade tidens sätt att använda sig av ord som satte en särprägel på det som det talades om. Men hade svårt att uttala dem själv.  Det kändes fortfarande främmande och klumpiga i mitt språk. 

Sen helt plötsligt började folk tala om appar……… jaha…..vad är nu det? Appar?? Trots att jag varit tidig med att köpa iPhone och ha installerat ”sådana där” appar, förstod jag inte ordet. Men ok, en helt ny uppfinning måste ha ett namn…. men appar?? Vad betyder det? Jag höll tyst med min okunskap, lyssnade vad folk sa…….appar och appar. Minns hur jag första gången blev tillfrågad hur många appar jag hade…. vadå??? Var det något man borde hålla rätt på? Hur många appar man hade? Var det viktigt? Hur många man hade? Eller låg det viktiga i att hålla rätt på hur många man hade? Eller rent av var det viktigt att man hade så många att man inte kunde hålla koll på dem? Jag låg lågt med mina funderingar… även om man lite dum, behöver man inte gå till torgs med det dagligen. App-snacket fortsatte. Det var bara att forska, vad betyder det? App? Så småningom fick jag via en alldeles utomordentlig APP!! veta att app var en förkortning av ordet applikation. Jaså det var inte konstigare än så. 

Det låter som jag talar om stenåldern kanske, men det är inom överskådlig tid sedan, som ordet mobil betydde en rörlig prydnad upphängd där den sattes i rörelse av vinddraget. En sorts perpetuum mobile. Inte något man kunde nå runt världen med. Som man kan med den mobil man pratar om idag, och meddelst. Och har appar i. 

Vi har tagit till oss bildspråket som en sorts informationstavla, med dessa appar. Lätt att hitta det program vi söker, eller den tjänst vi vill ha ombesörjd. Först utvecklades det för mobiler, för att följa på ipads och andra läsplattor. Jag har numera vant mig vid att möta appar överallt. Och får erkänna att det är lättare att hitta en app eller en bild på ett visst program, än om jag tvingas leta efter och läsa små bokstäver. 

Medan jag funderar på detta med bilder, minns jag en gång i tiden då jag försökte få mina barn att läsa text istället för att titta på bilder. Jag ville de skulle lära sig läsa och förstå en text även om den inte var illustrerad. Dottern var inga problem med men sonen fortsatte att föredra sina seriemagasin framför böcker. Men det kanske berodde på innehållet i de olika varianterna. Har tänkt på dessa saker då jag sett barnbarnen läsa Harry Potter-böckerna. Här är det skriven text och inte bilder som gäller om du ska få höra om dessa barn Harry och hans vänner. 

Men bilderna tränger sig på oss. Är vi medveten om hur mycket? Jag har de senaste veckorna kollat av i SVT-play appen om det finns några trevliga program som jag missat. Och jodå, en dansk serie av Adam Price hade jag missat. Sicken tur att jag hittade den. Och har kunnat följa nu några veckor. Bad maken kolla om den gick i TV eller om den bara var ett program på webben. Javisst, skulle han kolla…..vad heter den, frågade han….. vadå heter….jaså den heter….. tablå….!!!! Jag viftade med händerna flaxade som en gammal skadeskjuten kråka, men kunde trots allt inte komma på vad serien hette som jag hade sett fyra avsnitt av. Jag hade ingen aning om vad den hette, men jag vet hur bilden ser ut. Så nu inser jag att jag använder mig av bilder och appar. 

Nästa steg är att jag slutar att skriva…..övergå till att beskriva saker och ting via bilder. Emoji har gjort detta möjligt. Enkelt och bra. Behöver man inte hålla koll på presens particip eller ackusativobjekt och sådant tjafs. Bara rita. Kolla bara hur många olika ”smileys” det finns på olika känslor. Sen är det ju enklare internationellt. Behöver inte lära varje ord på ett annat språk…bara rita… är det kanske en utopi? 

Jag har upplevt flera utopier blivit vardagsgrejor. Så än ska jag inte säga aldrig

Jag minns under sent 50-tal och även in på 60-talet kunde man i den kolorerade veckopressen som egentligen var ganska blekfisig, om man jämför med dagens kolorering, hur det fanns människor som upptäckt att de hade radioutsändning som hördes från deras gamla kylskåp. Ofta handlade de om ”gamla” både kylskåp och människor. Fascinerad har jag läst mer än en artikel om detta fenomen, och måste erkänna att jag var lite förtröden. 

Visserligen har det passerat några år sedan, men jag var inte mer insatt i möjlig teknik på den tiden. Allt eftersom återkom artiklarna i tidningar men jag såg aldrig något om att det fanns till försäljning, så jag började tvivla på dess existens. Men så plötsligt dök det upp en ny artikel, en gamling boende ”in the middle of nowhere” som stolt berättade om sitt fantastiska kylskåp. Och återigen kände jag avundsjukan komma krypande. Ja ja, man kan inte få allt. 

Vår första radio fick vi av brorsan i lysningspresent. En riktigt fin apparat, med hölje i teak och ek. Förmodligen den finaste möbel vi då ägde. Man kunde få in alla stationer som stod på glaset på framsidan. De glas om numera troligen skulle ha benämnas display. Dock hade Radio Syd slutat med sina sändningar och det var mycket prat- och vetenskap i Sveriges Radio…inte mycket underhållning. Varken maken eller jag har varit några stora radioter, men vi njöt av att vara uppdaterade om vad som hände ute i världen. 

Visserligen hade televisionen haft en genomslagskraft av sällan skådat slag, men det var inte alla förunnat att ha råd med köp av TV och TV-licens. Och påfundet var så nytt ännu att man inte med säkerhet visste om sändningarna skulle hålla i sig så länge. 

Åren gick och det blev fler program man bevakade och lyssnade till i radion. Och då vi bytte lägenhet fick vi boyta som gjorde att radion stod och tronade i rummet, medan vi ofta vistades i köket. ”Ring så spelar vi”, om lördagsmornarna gjorde att man flyttade ut frukosten i vardags-rummet för att få höra på detta program. Det hände att jag la örat mot kylskåpet för att lyssna …..men nej….. ingen radio. Troligen beroende på att jag bodde i en stad. Man sände inte på de frekvenser i en stad som ute i ödemarken. Fick kvarstå på min outtalade önskelista, om en radio till som jag kunde ha i köket. Men det var en lyx som skulle överträffat det mesta.

Jag har inget minne av när det kom en radio till i vårt hushåll men den fanns där senare så man kunde lyssna på Hasse Tellemar om lördagsmornarna till morgonkaffet, vid köksbordet. 

Senaste veckan har inte tiden gått som den brukar göra. Den har rusat! Måndag började lite små-kraxande med en begynnande rethosta. Maken däckade med feber och vägrade stiga upp tisdag. Jag fick ta ”Antikrundan” själv denna vecka. Kände att, gör detta kvickt för även jag började känna mig knäsvag. Handlade och hem…..inomhus….bort från världen… 

Ringde väninnan och inhiberade torsdagsträffen med henne. Onsdagen vet jag inte vart den tog vägen, de var billig ur matsynpunkt. Lovat bridgegruppen att räkna ut och sända ut resultatet från deras spel, då tävlingsledaren där inte hade en fungerande dator. Han skulle ringa in svaren till mig. Jag minns att jag hade oerhört svårt att hitta tangenterna på datorn. Det blev fel efter fel, men till slut med gemensamma krafter lyckades vi få fram ett resultat som vi kunde skicka ut till medlemmarna. Ner i sänghalmen igen. Min ene bridgepartner skulle på teatern så honom behövde jag inte meddela, men den andre, jag skulle nog ha ”vilat” färdigt till vår turnering. Men jag vaknade 2.30 på natten och insåg att jag varit långt långt in i drömmarnas värld. Upptäckte senare att jag inte tagit insulin eller annan medicin…ingen mat…. billig i drift…

Torsdagen började vi fråga efter mat, vi båda erkände en viss hungerkänsla. Hurra, ett friskhets-tecken vi var lite hungriga! Men vem orkade laga mat??? Ingen! Vi sneglade ut i köket, men nej, ingen personal. Kollade efter pizza-on-line men orken gjorde att koncentrationen inte fanns där. Närmsta pizzeria med denna tjänst var en i Stockholm. Skulle nog vara kall då den nådde oss. 

Nu var plan Ö att kolla sonen. Var fanns han? I staden. Inte på resa ute i världen. Ringde honom och frågade om han skulle kunna tänka sig att vara min pizza-on-line-leverantör. Inga problem, han skulle bara möta upp sin dotter och skjuta lite båge….inga problem för mig heller menade jag. Bara vi visste att det skulle gå att lösa på det viset. 

Hade tisdagkväll sänt en brask-lapp till mina kursare att någon fröken hade de inte på fredag. Medan vi väntade på pizzan ringde en av dem upp för att kolla läget. Då han hörde hur vi mådde och en kvarstående feber dagen före kurs på över 39, så insåg han att de skulle få ha en lärarlös lektion fredagkväll. Sedan undrade han hur vi klarade oss, och jag berättade historien om min egen pizza-on-line leverantör. Men, erkände jag nu började det vara kritiskt läge. Det hade passerat så många timmar att hungern började slita som ulvar i våra magar. Han beklagade det dystra läget men menade att de var nog bara runt hörnet…. nja jag såg ju att de inte var det…. men sa han, om ni inte fått er pizza vid midnatt så slå mig en signal så skall jag rycka ut och rädda er…. Kändes tryggt, att inte vara övergiven om….

Fredagen började vi återvända till de friskas skara. Men vi hostar fortfarande och det piper och visslar i bronkerna våra. Och vi låter som två hesa Fredrik. En viss täppthet i öronen signalerar att även örontrumpeten är påverkad av viruset som härjat i våra gamla skruttiga kroppar. 

Igår eftermiddag då jag stod och slog på vatten i kaffebryggaren hörde jag det tydligt, TYDLIGT! Hur något lät och spelade i vårt kylskåp. Visserligen väldigt dovt så att jag med min dåliga hörsel hade svårt att uppfatta. Men en mjuk melodisk symfoni spelades. Synd att man hör så dåligt. Merde. Men som jag stod där och lyssnade föll saker och ting på plats. Jag förstod att mina bronker fortfarande väste ett ljud när jag andades, och mina lomhörda öron uppfattade detta som musik. Jag avbröt vad jag höll på med, gick in i rummet ställde mig framför maken och starrbligade på honom. Tog en stund innan han reagerade att jag var tyst…dödstyst…. Du sa jag, minns du att det förekom artiklar förr i tiden om människor som lyckades få in radiosändningarna i sina gamla kylskåp? Oh ja svarade han förvånat. De återkom med jämna mellanrum i tidningarna. Jag tillstod att jag väl senaste tiden skulle tvivlat på en sådan artikel, men, sa jag, det är faktiskt så att vårt kylskåp spelar en symfoni…. Är du säker undrade han….är det kylen eller frysen som låter?? Dumskalle kontrade jag, klart det är kylen. Frysen tar inte in de frekvenserna. 

Skrattande insåg vi båda att ett gammalt tvivel om fenomenets vara eller inte vara, med kylskåp som frekvensmottagare har vi skippat. Det är våra gamla skruttiga kroppar som spelar oss ett spratt. Med sina svullna bronker, örontrumpeter och samtidigt förslöade hjärnor

Valborgsmässoafton. Sol och blåst. Men trots blåsten kändes det riktigt varmt då jag var ut till brevlådan för att titta efter post. Detta år har valborgsmäss blivit en klämdag. Alltså arbetsfri för oss pensionärer som har ett alldeles eget sätt att förhandla oss till latardagar. Dag mellan röd dag och röd dag tycker jag man inte ska gå igång med tyngre sysslor än nöden kräver. Så istället gör vi om dagen till en arbetsfri dag. 

Måndag, telefonsamtal med lillasyster. Har blivit en återkommande punkt på veckoprogrammet nuförtiden. Kollar upp om vi lever. Båda lever idag…

Lillasyster är inte den rätta att tala traditioner med. Hon brukar svara då jag frågar henne om hon minns det eller det, att hon inte har klara minnesbilder från vår tidiga barndom. Så det blev ett samtal om nutid. 

Senare språkade jag med väninnan. Hon minns tydligt hur även hon hade haft hårda förhandlingar med sin mamma om att få ta av de förhatliga stickiga långstrumporna, byta dem mot de knäkorta vita fina strumporna istället till valborgsmässoafton. Finkläderna plockades fram. Oftast var det den inköpta klänningen som skulle bäras examensdagen. Den fick JU egentligen inte användas före examen. Dock fick vi då vi passerat 10-års åldern ha de kläderna på oss till valborgsmäss och/eller första maj. Visserligen blev det inte för lättköpt, löften om försiktighet fick fortfarande avläggas trots att man slapp de tuffa förhandlingar. Den del av förhandlingar som från min sida bestod i gråt och tandagnisslan….att alla andra får….det är bara jag som inte får…. ha på mina nya fina kläder. 

Så här i vuxen ålder misstänker jag att mina föräldrar inte hade någon unik situation, med en gråtande unge. Det har framkommit under årens gång då ämnet har avhandlats, att det var mer än jag som fick träna att förhandla och kompromissa. 

Fast jag kan inte minnas att jag någonsin blev nekad att bära mina fina examenskläder till första maj. Och vad jag minns speciellt var, så fruktansvärt kallt det var om benen och låren och upp över rumpan, då man varit van vid tjocka varma yllebyxor och ullstrumpor hela vintern. Och så ont det gjorde veckan efter då man ådragit sig blåskatarr efter valborgsmäss-kvällen nere vid sundet och majbrasan. Det var varmt på framsidan, den sidan mot elden, medan på ryggen slet den kalla blåsten och såg till att man var stelfrusen i sina nya fina tunna kläder. 

Idag passade solen på att spela oss ett spratt igen. Lockade fram vårkänslor hos både folk och fä. Undrar hur många som gick till jobbet idag i vårkläder?  Nu ikväll är det som vanligt denna valborg. Regn och blåst. Maken snorar och nyser. Han har varit och dragit på sig en förkylning. Om nu någon vet vad det är. Vi brukar kalla det så, förkylning, men jag tror de flesta säger influensa nuförtiden. Dock har han klarat detta utan att vara ute och frysa om rumpan. Fixat det ändå. Så någon majbrasa för vår del blir det inte. Men det är absolut inget jag gråter över idag. 

Lördagskrysset hemma. En radio som inte bara skorrar. Visserligen borde ju en skorrande radio tilltala mitt skånska öra bättre, men nej… det är fel sorts skorr… när jag sedan försöker sätta det på pränt så tar storebror ”duktiga datorn” över och försöker ändra mitt substantiv ”skorr” till skor. 

Jag vill leva i en värld där det är jag som bestämmer över det lilla jag presterar nu för tiden. 

Ibland fastnar jag på melodier i krysset…. hm hm hm hm…..la la la la la…. jag kan den ju!!!! Men vad är det för en??? Ibland, men bara ibland ber jag maken om hjälp…. han tittar förvånat på mig…känner jag inte honom…? Jomenvisst, som de säger i Norrland. Han kan ingen musik…

Men ibland bara skriker det inombords! Den här melodin är ju……. ja vad är det det är….hjälp…. en av dagens frågor var en ”lättis” och jag tänkte att nu ska maken få glänsa… så jag bad honom om 2:a ordet i titeln….  tre bokstäver..”ta” sa han… Va? Vadå ”ta” undrade jag? Ja visst är det den om att ta ”hunden med sig in i himlen”…. 

Associationerna till himlen förstod jag ganska snart… men uppmanade honom att lyssna lite bättre!

Aha, ”pären” sa han… tre bokstäver…kan karlsloken inte räkna längre? Men jo, det kan han. Men han koncentrerade sig på musiken och inte på matematiken… det var ”där rosor aldrig dör” som spelades. Den som vi inom närmsta släkten har ändrat lite i texten på. Då den spelades på svärmors begravning var vi övertygade om att denna kvinna som fostrat elva barn i dessa karga trakter och med de små möjligheter till inkomster, hellre for till den himmel ”dit där ”pären” aldrig frys’ ”.

Så den sången har för alltid blivit förenad med min svärmor. Och handlar om att den vandring som avslutas och ändar i den himmel där ”pären” (läs potatis) aldrig frys’.

Lördagen fortsätter med detta strålande väder som Skåne hälsat oss med. Lite blåsigt men sol. Maken drar igång gräsklipparen. Skämtsamt sa jag igår då vi satt vid middagsbordet – undrar om grannarna har klippt sitt gräs ännu? Ingen av oss hade hört några sådana dundrande maskiner, men vi hade JU bara varit hemma två dagar och då hade vi varit ganska mycket borta…!!! Oops! Ja, vad menar jag? Vi hade uträttat tvungna ärenden som tog några timmar. Hinner klippas många gräsmattor på den tiden. Men jag sa att vi lugnar oss till i morgon och lyssnar då. 

Jag har de senaste åren lagt märke till att det klipps gräs lördagar i vårt närmsta grannskap. Då vi var unga och förvärvsarbetande, försökte vi, de flesta i kvarteret att klippa gräs och de sysslor som lät mycket, att stöka undan dem före helgen så att lördag och söndag skulle vara lite tystare att vistas i trädgården i.

 Utom min närmsta granne…som tydligen har haft som sport att dra igång de allra ljudligaste maskiner då han kände att vi tänt grillen. Han har aldrig missat om vi startar med mingel i trädgården före barbecuen. Ganska kul då vi hade svärdottern med in på en grillmåltid. Har nästan aldrig hänt att det varit uppehåll från regn då hon är med. Så då fick grannen klippa gräset i hällande ösregn…. men vad gör man inte, för att få behålla sin image… 

Numera har många övergått till att klippa gräset lördagar. Då de flesta är pensionärer spelar det ingen roll längre.Och om man klipper på lördagen är trädgården nyansad inför helgen. Så grannen har fått konkurrens. Men brummandet idag har orsakats av maken, Robort brukar få den hjälpen såhär på våren. Sedan överlämnar maken ansvaret på henom. Finns det något ord för hen i den formen…henom kanske? Grannarna dröjer nog till senare i eftermiddag…… 

Lördagen avslutades med en läcker måltid hos sonen med familj. Svärdottern fyllde år i veckan. Blev en liten födelsedagsfest i efterskott. Men mysigt med grillat och lite kortspel. 

Spektakulärt, detta ord är väl inte det allra vanligaste använda ord i mitt vokabulär. Men varje gång vi lämnat stugan efter vår påskvistelse däruppe, och kör ner genom vårt vackra land, tänker jag detta: spektakulärt!! Precis som i filmen ”Notting Hill” passerar årstiderna revy.

Då vi måndagmorgon stänger värmen i stugan, låser vedbod och dass, trampar vi runt på ett en meter tjockt snötäcke. Visserligen ser vi tydliga spår efter vårsolen. Nytt fenomen för året var, att det tinade fram en båt! Vår båt! Men vägen till dass smög vi på som tomtenissarna smyger vid midnatt….tippetippe-tipp-tapp. Försiktigt så att vi inte väger mer än ett fjun. Trampar man för hårt eller bastant, far man djupt ner i snön…ligger där som en överkörd groda och paddlar runt efter något att ta tag i.  Omgivning bjuder inte ett enda handtag till hjälp att komma upp… 

Men nu är det farliga hotet överstökat för i år. Juli och augusti är det bli’a då vi förhoppningsvis kommer tillbaka. 

Jag fick färdtjänst upp till vägen, maken körde mig upp på scotern och vände sedan ner och körde in scotern i ladan. Svägerskan kom och småpratade lite medan jag bytte från vinterkängorna till mina lågskor. Lustigt, det första jag gör då vi anländer inför påskvistelsen är: att sko’ om. Och det sista jag gör är: att sko’ om. Liksom för att både inleda och sätta punkt på påsken. 

Vägen in mot byn var fortfarande vinterväg, vitt, vitt med höga plogkanter. De var visserligen både kantskurna och vägen var snödikad för våren. Med avbrott för sliriga kletiga avsnitt. Bilen kör nästan fast i denna lervälling. Sen någon kilometer med vitt snöigt igen. Då vi kommer ut till asfaltsvägen är det en gissning vilken färg bilen har. Så nedstänkta av lera som vi är.

Klockan börjar närma sig lunchtid och vi gör ett avskedsbesök hos bagarn. Han har så goda baguetter. Och kaffet!! Det är klart godkänt av oss som har krav på hur kaffet ska smaka. På andra stället serveras en brun sörja som smakar – varmvatten, till ett pris som är hutlöst. Alltså fråga mej var man får go’fika och var man får fika som är dyr, det är allt man kan säga om den andra…. 

Solen skiner denna hemresedag. Lustigt att vi alltid har fint resväder. Vi har noterat att trots att vi beslutar oss för resdag utan att ha en aning om vad väder vi har att vänta, lyckas vi få finväder. Det gör att vi inte blir så griniga av trötthet lika fort. Visserligen blir våra samtalsämnen inte lika ymniga som om vi hade haft regn och slask att svära över. Istället söker vi små glädjebesked att förära varandra. 150 mil med en tjurig reskamrat är inget att längta efter. 

Etappen Tärnaby-Storuman är dryg. Men vi har som sport att försöka minnas i vilken ordning byarna kommer, och om de olika byarna har något skimmer av berömmelse omkring sig. En by som vi minns med den gamla damen som inte fick gifta sig med sitt livs kärlek, hon blev av sin fader bortlämnad till en ungkarl i den byn som vi just passerat. Våra hjärtan blöder då hennes minne återupprepas av oss. För vilken gång i ordningen har vi ingen aning om. Kvinnan genomled hela sitt  vuxna liv hos denne man. De var barnlösa så det var som tjänstehjon och hushållerska hon levde där. Längtandes efter honom hon aldrig fick. Vilket människoöde. 

Nästa by är byn som har ryktet om sig att de alltid sov…. jag tror ryktet uppstod då en busschaufför skulle beskriva sin färdrutt. Och varje gång han passerade denna lilla by var på tider då normala människor sov som djupast. Därmed myntades uttrycket att i den byn där bara sov de….alltid…

När vi passerat Storuman känns vägen inte lika händelselös. Annars är den biten Tärna-Storuman nästan lika tråkig som vägen Markaryd-Jönköping, med de ändlösa granskogarna. Nu efter Storuman ser man hus och bebyggelse lite tätare. Men snötäcket ligger fortfarande djupt. Väl komna till Lycksele for vi direkt till bensinmacken som har en hyfsad biltvätt. Maken lovade att han kör in den om jag betalar…..vad han nu menade med det…. han vet att jag aldrig skulle våga sitta kvar i bilen i en sådan där biltvätt. Men jag undrar om hans löfte passerar censuren… 

In for han på ena sidan med denna onämnbara färg på lerhögen till bil….och ut på andra sidan….yes….vår röda trevliga bil. Nu kan man gå i och ur bilen utan att bli grå av lera överallt på kläderna. Svägerskan som är vår värdinna då vi huserar i denna stad väntade på oss… och då vi upplever det som ”tillbaka till civilisationen” brukar vi fira med pizza. 

En varm dusch inget vi varit bortskämda med sista månaden… inte behöva ta på ytterkläder då man ska på toa. Därför  känns det lyxens lyx att vara i civilisationen. Ah….och frukost serverad med kaffe och mackor med ost och marmelad som man är van vid. 

Lätt att fortsätta resan after denna övernattning. Vi slår på våran Laura då vi startar, vår GPS som vi har namngivit Laura. Uttrycket yr höna blir så påtagligt bara vi avviker från vår färdrutt för att tanka. Genast börjar GPSen att säga att vi kört fel…att vi kommit in på en återvändsgata och den tjatar att vi ska köra si eller så… låter nästan desperat. Som om den är övertygad om att vi aldrig kommer att reda ut det här som inträffat. Så namnet Laura tyckte vi var passande. Och vi gillar hennes ängsliga arbete då han plötsligt säger : Observera hastigheten….då vet vi att vi har en fartkamera inom närmsta kilometern. Det är inte många gånger vi har hållit för hög hastighet, men det har hänt. Om man kör 150 mil på tre dagar händer det att man missar någon skylt. Då får vi lite hjälp av Laura att inte åka på fortkörningsböter. De pengarna kan vi ha till något roligare.  

Jag har hört maken kommentera att han har missat en skylt, och han är ensam om det hela Sverige, att ha missat skylten: HASTIGHETSBEGRÄNSNING UPPHÖR! 

Alla andra tycks ha sett den skylten…. säger han frustrerat där han sitter bakom ratten och blir omkörd och omkörd…. trots att han ligger och balanserar på 110 km/h-strecket, fullt ös alltså….

Vägen kantas fortfarande av höga plogkanter men asfalten är torr och fin. Så vi lägger mil efter mil bakom oss. Vi kör en lite annorlunda väg än vi brukar. Och får en jämförelse mellan de olika alternativen. Lauras förslag är minst fem mil längre än den vi brukar ta. Undrar varför Laura föreslår den vägen?  Jag har hört förklaringen att vägen är snabbast, eller bäst ur körsynpunkt. Men fem mil längre, det krävs verkligen bättre väg. Hamburgaren i Valbo blir ett attribut ytterligare angående: tillbaks till civilisationen. Jag tänker på Martin Ljungs uttalande om att han var så långt ut i vildmarken att han slutat höra Coca Cola-bilarna skramla. 

På hotellet i Falun slutar inte resan för dagen. Efter två dagar i bilen känns det tydligt ett svagt gungande. Som om stolen man sitter på är lite svajig. Balansnerven i örat är påverkad. Och en lite envis tinnitus ringer hela kvällen. Man somnar ovaggad då man kryper till kojs. Vaknar av makens stök i duschen. Och kikar på klockan. Snabba ryck om man vill njuta frukosten i lugn och ro. 

Och det vill man. Skulle vilja ha bättre kapacitet för denna dagens viktigaste måltid. Bordet bredvid oss sitter ett gäng som upptäckt våffeljärnet på buffébordet. De gräddar våffla efter våffla som toppas med sylt och vispgrädde… stönande förklarar maken att där har han passerat gränsen för vad han orkar…. vi hade som vanligt scrambled eggs och bacon, gott bröd, gott kaffe och då…. som grädde på moset….våfflor med vispgrädde och sylt…..nej där ansåg vi oss båda besegrade….fick vara för vår del. Men vi njöt vår hotellfrukost med påtår och lite frukt som avslutning. 

Då vi traskade ut på parkeringen noterade vi att det fortfarande var snötäckta åkrar och ängar runt hotellet. Först då vi nådde Lindesberg ansåg vi att vi hade riktig barmark runt om oss. Men med den temperatur vi hade sista resdagen var vi medvetna om att den gränsen snabbt skulle dra norrut, barmarksgränsen. Runt Örebro mitt på Närkeslätten fanns det svarta drivor i dikena. Rester efter vinterns plogvallar. Men längs vägen vid Hammarsundet och den nya vägen från Motala till E4:an lyste dikena alldeles gula. Tussilagon hälsades välkomna till södern. Gamla vägen förbi Vadstena brukar ståta med blåsippor men numera kommer vi inte där, så om sipporna är utslagna vet vi inte. Bör de vara vid denna tiden. Färden gick vidare och vid sjutiden nådde vi Gantofta.

 Med Lauras vägval har vi tillryggalagt 157 mil. Jämfört med vårt eget vägval är vårt 7 mil kortare. Jag vet inte vad det innebär för vår del….troligen blir det som sondottern sa då hon fyllde sjutton….det var bättre förr…. så den gamla vanliga kommer nog till heders igen