Det har blivit några gånger sedan jag började berätta om mina tankar här på nätet, som vi har ändrat klockorna hit eller dit. Lustigt nog är vi lika förvirrade varje gång. Kanske andra människor har lärt sig detta fenomen, men vi lyckas alltid virra till det. Beroende på när omställningarna görs, lördagkväll eller söndagmorgon… Egentligen är det helt klart lättast att göra söndag. Men vissa ur ställer om sig själv så förvirringen är oftast total då vi stiger upp söndagmorgon. Vi har 13 (olycksaliga?) tidgivare i huset. Varav sju av dessa ska justera tiden själv, dock kräver några av dem viss hjälp från oss. För tillfället ser jag aktern på maken där han ligger på knä och ställer om timern i hallen. Först kolla alla klockor sedan justering av alla timers så de inte lyser halva natten. I går aftes satt jag och såg hur det slocknade lampor runt mig, de brukar inte nattas så tidigt. Men de var omställda redan. Medan vissa lyste extra länge, de var också omställda ”redan” men ni vet det där med ….ska jag skruva åt det eller detta hållet? Ha ha. Det blev fel. Men jag skrev aldrig upp vilka som var fel och vilka som var rätt, så idag då det är dagsljus kan vi inte ändra tillbaka. Blir förmodligen de som var rätt ställda som vi fingrar på. Så är vi där igen! Hjälp vad göra? Finns det någon fixar-Sixten som kommer och fixar klockor till oss om vi inte reder ut det?
Jag jublade i veckan över strumpstickningens sista paret ut. Men nu sitter jag där med ytterligare ett par. Som jag berättade har jag sett att vissa människor blir glada över ett par fina vantar, en del uppskattar mina strumpor. Killar gillar strumpor före rosenvantar…. Jag har under årens lopp mottagit både små dukar och massor massor med grytlappar som gåva från mina patienter. Oh ja det har jag uppskattat, men som jag sa sistlidna skröna, bruksföremål är helt klart mest uppskattat. Så mina alster fortsätter jag att producera. Har beställning på något som jag inte har så bråttom med. Räknar med en livslängd som räcker till det också. Men jag skulle ta fram min vant-stickning igen. Jag gillar dessa små mästerverk, och jag upptäcker att jag behöver ett par själv! Det är som skomakarbarn, de går ofta barfota… men men, ett par strumpor får jag smita emellan med.
Satt och skrev brev häromdagen, hade två bridge-givar skärmdumpade från kvällen före. Hade spelat med fransmannen. Och han ville ha min mening om budgivningen på dessa givar. Samtidigt satt jag och berättade om dessa bekymmer de hade i Frankrike allt enligt våra nyhetskanaler. Om hur fransmännen var förtvivlade över smörprisets stegring sista halvåret och hur det påverkat deras älskade croissanter, som blivit så dyra. Satt och småkivades med honom, vi brukar reta varandra så mycket vi kan. Jag sa han fick göra som norrmannen som inte brydde sig om att bensinpriset höjdes, han tankade alltid för hundra kronor….oavsett priset… numera, sa jag lever denne norrman sitt liv mellan hemmet och macken. Längre sträckor än så tillåter inte bensinen.
Jag vet att det inte går att översätta vissa skämt så de har kvar sin illfundighet, men försöka duger. Satt och funderade om han skulle förstå mitt sätt att småkivas med honom. Pling-plong, dörrklockan ringer. Torsdagförmiddag… för tidigt för Halloweenskämt…Potatishandlaren…? Jag tar det ropar jag till maken som är nånstans i huset… Utanför dörren står en ung snygging och frågar om mitt namn, heter du så? Ja, jag kan inte neka. Ett paket i famnen på honom gör mig nyfiken. Aha, paket från utlandet…min almanacka… från Monaco, eller..? Den brukar vara i ett platt paket… Adonisen ber mig kvittera med pekfingret på en liten ”mobil”. Jag provar lite tvekande med tummen för att lämna ett fingeravtryck…nej säger han leende, skriv! Vadå skriv? Ja med pekfingret… så fånigt tänker jag, men paketet är alldeles för lockande för att börja diskutera mottagarbevis-metoder. Jag petade dit en spretig namnteckning som mest liknade ett första försök att skriva skrivstil från mina tidigaste barnaår. Och som belöning fick jag paketet i famnen. In i köket! Vände och vred. Väldigt väl förseglat. Leta fram saxen. Men kan man klippa försiktigt utan att skada innehållet hoppas jag. Och får hjälp av maken, han litar inte på min syn och mitt sätt att sikta rätt. Tänk om det är ett par hemstickade nånting och jag klipper sönder det??? Nu lyckas vi få upp paketet utan att skada innehållet. Försiktigt sticker jag in handen, vid detta laget har jag upptäckt avsändaren så jag är inte ängslig över någon hemlig försåt. Ut ur paketet plockar jag konservburkar…. Aha, skrattar jag…det är nog grodlår… eller sniglar… jag brukar retas mycket med honom om dessa delikatesser. Han frågar ju alltid om det är aquavit and herring när jag gör en felbedömning eller spelar ett kort fel. Så därför får han gärna tillbaka tillbaka vad jag vet om hans berömda franska mat. 
Men på etiketterna står det Foie Gras Canard, en delikatess som vi har nämnt någon gång under våra år i breven. Jag har sagt att jag inte smakat varken det eller grodlår. Sniglar har jag smakat men längtar inte efter. Nu står jag som ägare av 4 burkar Foie Gras, gåslever..varje burk räcker till 5-6 personer, och i brevet som följer är det en julklapp… undrar om han tänkt det som namnsdagsgåva? Han har ju en svensk almanacka och faktum att jag hade namnsdag i veckan som passerade… nästa års almanacka till honom är redan inköpt. Men jag beslöt mig, det får följa med ett par raggsockor till hans jägarutstyrsel, när jag skickar almanackan, han behöver väl ett par tjocksockor han också. Han är en sån där skjutgalen typ som jagar. Och de brukar inte gå i italienska skinnskor då de är ut i skog och mark. Fram med nystanet och starta stickningen. Tänker inte fråga om hans skostorlek. Utgår från normala 42- 44… har han 45 eller mer får han stå på torget i Lille och sälja strumpor. Fortsatte brevet för att sända iväg det, jag vet att han väntar på mitt brev. Men fortsättningen blev lite mer underdånig, inte lika mycket ”kivande”som jag brukar. Ja jag var till och med lite snäll emot honom. Han berättade skrattande, att han tydligt sett min attitydändring i brevet då jag berättade att det anlände då jag satt och skrev. Han hade helt klart väntat på min reaktion. 
Nu väntar jag på ett foto för att se vad det är för keramik som brorsan inte var så förtjust i. I min förra skröna skrev jag att mina försök som keramiker gjorde oss nästan helt utan vänner. Syskon blir man bara av med genom naturliga orsaker, de kan man aldrig frånsäga sig i levande livet, så de lever kvar lite keramik i deras skåp. Enligt svägerskan väckte orden om mina keramikförsök dåliga vibbar hos brorsan. Och jag som inte ens minns vad jag förärat honom! Frågade svägerskan igår… jo sa hon, din mugg med texten ”Den mänskliga faktorn” blev aldrig riktigt uppskattad av honom.
Jaså vadå, undrade jag. När jag tillverkade den var min bror i arbetsför ålder och hans arbete var just FAKTOR på ett tryckeri. Jag tyckte jag var vitsig som menade att han skulle ha den muggen i fikarummet på sitt jobb. Men jaså… den hade hamnat väl dold i ett skåp i stugan. Flera stora konstnärer före mig som aldrig får skörda lagrarna av sina framgångar medan de var i livet…. nej nu tillbaka till verkligheten och se om jag får rätt på tiderna i mitt huvud och i min mage. Också ett bekymmer att vara hungrig i rätt tid, både med eller mot mediciner och insulin.
Sista paret ut är en trevlig ta-fatt-lek som vi brukade leka under min uppväxt. Det krävdes att vi är upp emot tio ungar så det blev minst fem par snyggt uppställda bakom roparen. Roparen var en udda person som stod med ryggen mot paren. Hade dem alltså bakom sig. Därför visste han/hon inte när de sprang iväg. Men efter roparens signal ”SISTA PARET UT….” Skulle de springa, en på vardera sidan om de andra paren OCH roparen. Lyckades roparen fånga en av de i sista paret, byttes rollerna ut, nya roparen blev den som inte hann få fatt i sin partner före sista roparen. Vi var många ungar i hyreshuset där jag växte upp så det var aldrig några problem att få ihop ungar till den leken. Eller på gympalektionerna i skolan förekom det att vi lekte den.
Jag har senaste dagarna suttit med sista garnnystanet dottern skickade till mig i våras. Det hade inkommit klagomål under senvintern att hon gick barfota. Underförstått att de strumpor jag stickat tidigare hade slitits ut. Det är verkligen kul att höra att de blivit utslitna. Innebär att de hamnat hos någon som uppskattar mina handarbeten.
Sticka/virka grytlappar i all ära, men det finns ett begränsat behov av dessa lappar. Broderade kuddar och tavlor har aldrig varit riktigt min melodi. Då jag haft näver att tillgå har jag aldrig gillat dessa ”prydnadsstrutar”. Att ha eterneller i på väggarna. Men bruksföremål har jag tillverkat i mängder. Kassar, korgar, brödkorgar och ryggsäckar har haft en strykande åtgång hos oss. Har även varit en uppskattad present hos släkt och vänner. Det var värre med keramiken, den blev inte varken vacker eller ändamålsenlig. Folk började dra sig undan vårt sällskap….ville inte ha de sneda, vinda ”hundvalpar” som maken kallade dem. Ja ja. Inte lätt att ha sådana vänner som producerar och pysslar med allt möjligt.
Men strumpor och vantar har jag alltid kunnat lura på folk. En gång då var jag på en tillställning då jag visste att jag skulle träffa en som beställt ett par vantar. Tog med mig inneliggande lager. Så kunde hon själv välja. Detta skedde i juni månad så mina alster väckte lite uppmärksamhet,. Det var inte rätt i tiden tyckte folk som råkade se mitt lager, yllevantar och försommar. Min svärdotters far undrade skrattande om jag var ”resande i vantar”. Ha ha ha, visst var han kul….
Sist jag skickade strumpor till dottern, slank det med ett par av mina fina ”skånevantar”, de som jag har stickat flest av. Med en prästkrage i mönstret har de fått namnet skånevantar. Dottern undrade vad hon skulle använda dem till. Tyckte de var för vackra att slita på. Jag svarade att om hon inte hade någon användning för vantar tog jag gärna tillbaka dem. Nu, denna sändningen slank det med ett par till, rosenvantar, så kanske hon törs slita på dem. Jag tycker det är så trevligt att sticka vantar….
Nu när sista paret strumpor för tillfället är färdigställda och ivägsända…… allra sista nystanet var jag ängslig att inte få garnet att räcka till. Jag fick använda min uppfinningsrikedom för att slippa blanda in ytterligare garner. Fick ”tandemsticka”. Fick ha två sticken på gång samtidigt. Med nystanet på hushållsvågen. En tråd från mitten av nystande och en utifrån. Det gäller att bestämma sig när resåren är tillräckligt lång och när jag måste ta av för tårna. Så att garnet räcker. Men inte utan att jag är stolt över min förmåga att hantera dessa situationer. Känner mig nästan proffsig. Kanske jag ska smita emellan med en ryggsäck av återvunna mjölkkartonger. Har beställning på en sådan. Är också kul att göra
Minns ni de där små Rumpnissarna? De som kutade runt, runt i förtvivlan och undrade: ”vofför gör dom på dette viset?” Onekligen känner jag mig som en sådan ibland. När det klart och tydligt ligger en annan baktanke än den som man får som förklaring. När man frågar. Och man får ett svar som låter som om det har behövt tränas in för att låta övertygande. När man hör att den som säger det inte tror på det själv. Ja då kommer jag även att tänka på det maken suckande brukar hänvisa till. De gamla grekerna. När de väl fått ordning på saker och ting, fått det att fungera. Utan något gnissel eller grus i maskineriet. Då folk började känna sig hemtama i den nya ordningen. Då!! var det tid att omorganisera!
Vad är det nu då, undrar ni säkert. Jo, jag som glatt mig att under 2017 fått delta i det stora pensionärs-racet om tisdagarna på ICA. Den dag vi var begåvade med extra rabatt. Det jag i många år fått avstå från på grund av åtaganden med bridgen. Så i ett halvår har vi ändrat vårt liv till att delas in tisdag till måndag. Istället för som förr då vi hade veckor som följde almanackan.
Denna vecka bad jag om sjukledigt från veckoinköpen. Förkylningen hade gjort att näsan rann som en fors. Maken tog inköpslistan och for. Kände lite av den känslan man hade som barn, då far och mor for till Helsingör. Man vågade inte uttala det högt men ett litet pipande önskemål skickade man med dem då de for hemifrån. – Köp nå’t gott, vädjade man nästan ohörbart. Och jag sa detsamma till maken. Jaha vad är nå’t gott, undrade han. Givetvis vill han inte överta ansvaret på att det köps otillåtna grejer. Så det blev bara ett uttalande….inget mer. Inget godis… men färska frasiga frallor hade han med sig hem så det blev en go’fika.
Medan vi mumsade och drack kaffe frågade jag om det blev nå’t gott inhandlat? Ja, svarade maken. Det blev kaffe inköpt. Jaså, var det kampanj på det? Jomenvisst, sa norrlänningen. Jaha. Hur mycket då? Njaaaa minns jag inte…. ska jag behöva hämta kvittot?
Ska man ha koll på sin ekonomi eller inte? Gå och kolla vad det kostade, svarade jag. Jo, han lommade in i ”röda rummet” där han förvarar ICA-pärmen. Kom tillbaka med kvittot. Ja, det var trevligt med lite extrapris.
Men vad är nu det här? 33.95 för matfettet? Förra veckan betalade vi 28.95 för det. Vad har hänt? Där ”sket” sig vinsten på kaffet. Sedan blev kvittot läsning för resten av fikarasten. Lusläsning skulle jag vilja kalla det. Jag har följt hur smörpriserna gått upp senaste månaderna. Läser en daglig tidning som ges ut i Frankrike för engelsmän. Gör två saker på en gång. Tränar engelska och lär om fransmännen. Därför vet jag att fransmännen har varit förtvivlade över smörpriset som stigit, och fördyrat deras älskade croissanter.
Sedan gick det så sakta upp för oss att den vanliga mysiga go’a pensionärsrabatten var inte borträknad. Jaha, tjugo kronor rabatt på kaffet. Fem kronor dyrare matfett. Och sist men inte minst, ingen tisdagsrabatt! Där sket sig ytterligare tjugofem spänn.
Nej nu blir det vi som smider ränker istället. Så fräckt att bara slopa den. Det var minsann en massa väsen då man införde den rabatten! Minns att jag var ledsen att vi missade den då. Men nu smögs den bara bort, utan pukor och trumpeter.
Vi bestämde oss för att undersöka vilken dag det är mest smakprover runtom i affären. Planera in våra inköp då istället….och smaka. På allt som bjuds, både gott och äckligt. Gå två varv också om det behövs för att inte missa något. Ja minsann.
Men för att få framföra lite klagomål, ringde jag ICA och frågade varför man tagit bort rabatten för pensionärerna om tisdagarna…. det har vi inte gjort fick jag till svar! Jaså?! Men den uteblev igår då vi var och handlade. Ja men då sa ni inte till att ni ville ha den till kassörskan. Vadå undrade jag? Så det går inte längre att handla med blippare, och självscanna våra varor? Hade för många åkt fast i kontrollen som görs slumpmässigt, så man har beslutat att flytta över alla till betjäningskassorna nu? Jaså sa mannen jag talade med, använder ni er av självbetjäningssystemet. Jaha då kommer det upp en liten ruta i displayen som frågar om ni vill ha rabatt! Om ni inte aktivt väljer att trycka på den rutan blir rabatten inte dragen!!! Oh my God, tänkte jag. Jaha, hur många är det som INTE vill ha rabatt? Va? Hade det inte varit bättre att ha ett aktivt val att man INTE vill ha rabatten, undrade jag. Men mannen som svarade i telefonen har gått charmskola så han hymlade fram ett svar om att man valt att göra såhär nu. Jag kontrade med, att jag tyckte det luktade bedrägeri. Vofför gör dom på dette viset….va?
Så var den överstånden för denna gången, fredagen den trettonde. Det är med en rysning jag drar bort bladet på almanackan. Har provat att ”glömma” dra bort det, ta två dagars lapp den fjortonde istället. Tala om stupiditet. Hur många gånger den dagen tänker jag på min lilla kupp jag har provat att göra mot ödet! Så många gånger att jag har varit disträ och råkat glömma andra viktiga saker som skulle ha gjorts. Folk småskrattar åt mig, men jag avslöjar att det är inte så mycket min vidskeplighet som avgör. Snarare att jag tycker det är kul med gammalt skrock. Hör till kulturen, anser jag. Fast jag är nog lite knäpp vad gäller att välja där man måste göra ett val. ”Min mor sa att du skulle ta” eller ”esicke desicke luntan tuntan” eller ”ole dole doff kinke lane koff, koffelane binkelibane ole dole doff, ärtan pärtan piff, ärtan pärtan puff, simmelimaka kockelikaka ole dole doff” är de tre ramsor jag tror jag behärskar hyggligt. Men det är väl inte vidskepelse? Eller är det det? Jag kör med dem och hamnar pekfingret på något som känns som en omöjlighet, så tar jag en annan ramsa och räknar om. Kanske litet fusk, men vad gör det?
Och vad har hänt då? Ingenting! Ja ska jag vara ärlig har det hänt lite trevliga saker istället. Som bridgespelare är en vinst i en turnering ett högt uppsatt mål. Vi är lite som skidåkarna. Inom tio bästa är bra resultat. Råkar det även, då fredagen den trettonde, bli en dubbelvinst, i två på varandra följda turneringar, ja då kan man känna av den euforin säkert en halv vecka…. hände denna fredag den trettonde! Har bara hänt en gång tidigare i mitt liv.
Vädret har blivit höstbetonat. Jag ser hur trädkronorna har glesnat i sina lövverk. Vi hade en stormig natt i veckan. Men det är ganska mycket löv kvar ännu. Som om inte bladen var avmognade ännu. Jag minns ett tidigare år, då jag gick och la mig på kvällen var det fortfarande ”lummigt” utanför fönstret. Och på morgonen då jag drog upp persiennerna efter den ovädersnatt som varit, var träden helt kala.
På vårt träd med Ingrid Marie-äpplen sitter de kvar äpplen ännu. Det är inget äppelår detta året som det var förra året. Därför är de inte så många som sitter kvar på trädet. Men de får sitta. Det är liksom om man ”gör vinter” om man plockar ner dem också. Slut på hösten. Nej vi drar på det en liten tid till. Riskerar dem hellre som fallfrukt än forcerar tiden.
Hade ett samtal med kusinen i veckan. Fick höra lite om släktforskningen han sysslar med. För tillfället är han mest på sin fars sida och letar rön. Det är på vårt bådas möderne vi är släkt. Så det blir mest att jag hummar och lyssnar. Han har lite historia runt personerna så det är intressant att lyssna på. Inte bara ”födda och dödda”. Utan lite var de levat och även hur de levat. Och han är långt tillbaka på ”dansktiden” då han berättar om vissa av dem. Men det kom en liten antydan att han hade något nytt även på vår gemensamma sida. Tyvärr kom vi inte att utveckla detta om ”Gustavsons” denna gång. Jag får försöka nappa i den tråden nästa gång vi talas vid.
Dagens kryss avverkat och samtalet med brorsan. Inget nytt på östfronten. Denna vecka hade vi fuskat och talats vid två gånger tidigare. Så det som hänt hade jag hört tidigare. Annars är det lördagspyssel som gäller, att prata med honom.
Svårt med sticket, det mörknar så tidigt på eftermiddagen. Och lampljus är inte detsamma. Sjalen färdigstickad. Den blev vacker. 
Men jag sneglar åt garnkorgen och har två nystan med betydligt ljusare garn kvar. Strumpor till dottern. Lättare att se i de ljusare färgerna. Lustigt att hon valt sådana färger. Hon sa en gång hon ville ha jordfärgat garn på sina strumpor, så de inte blev så fort smutsiga. Fadern upplyste henne då om det faktum att jordfärgade strumpor blev ”skitiga” lika fort som om de vore vita….att de inte syntes lika tydligt…jaja… ha ha… undrar om hon minns. Men valt detta ljusgröna för det är så snyggt.
Maken är iväg för att komplettera middagsmaten. Hittade ett kul recept med paprikor, fyllda. Har lagat det några gånger under årens lopp. Dock är det troligen bara jag som gillat maträtten. Därför har det inte blivit en återkommande önskan om att vi ska laga det från övriga familjemedlemmar. Men för en vecka sedan fick jag ett tips från en bekant om att man skulle modellera paprikorna som små pumpor med utskurna munnar, näsa och ögon så de liknade halloween-pumpor. Kanske ett nytt sätt att locka till denna maträtt?
Först skickade jag receptet med vidhängande bild till sonen. Medföljande text lät: Laga Ni så Äta Vi, ett försök att bjuda in oss till middag hos dem. Ingen reaktion på mitt kommunikationsförsök. Okay, för göra själv. Så jag inhandlade matvaror till mina ”pumpor” under antikrundan som var senaste veckan. Men tyckte det hade varit kul med några gäster, messade sonen, han som inte svarade på mitt tidigare försök att äta pumpor tillsammans. Efter viss tankemöda insåg han att tanten ger sig förmodligen inte… så ok, skulle bara kolla med sin regering och de andra medlemmarna i familjen. Fick ett jakande svar att de kommer…dock icke hundra med tiden….skönt att de inte kommer hundra, tänkte jag. Eller vad som det menades med de icke hundra.
Nu är maken iväg och jag gör färdigt Melodikrysset, skickar in det och sedan samtalet med brorsan, lördagens fasta programpunkt. Brorsan var på ett strålande humör. Leopold, kyparen i Vita Hästen hade varit en av frågorna idag. Och då de svarade i telefon lät det i bakgrunden: Det måste vara underbart, att helt din kärlek vinna…..hans stämma fyllde hela rummet och jag blir så förvånad att han inte sjungit mer tidigare i sitt liv. En djup tenorstämma, men tonsäker sådan, gjorde mig så glad. Den satt som en smäck, Leopolds bravurnummer…..
Plötligt medan vi samtalar får jag se en spindel, eller vad det nu är för kryp, på köksgolvet. Pipande berättar jag att jag är ensam hemma och en djur på golvet!!! Tänk om det är en örnastörta!!! Svägerskan råder mig att sätta ett upp- och nervänt glas över, tills någon kan komma och rädda mig. Det slutar med att det står några upp och nedvända glas lite överallt i huset.
Efter en stund dyker maken upp med mer material till våra pumpor. Han hänger av sig ytterkläderna och undrar sedan lite syrligt över om det är ett försök från min sida att klaga på hans dammsugning från föregående dag…. Vadå, undrar jag? Ja du har ställt upp och nedvända glas över dina små tussar från de svarta mysbyxor lite överallt i huset… de är inte fler än så många du normalt producerar under en dag. Med de slitna gamla mysbyxorna! Så du behöver inte märka ut tussarna. Normalt, sa han, brukar jag böja mig ner och ta upp dem, för annars kan det mycket väl komma ett S.O.S från dej att du ser ”stooora” djur krypa omkring…. samtidigt som han sa det insåg han varför de idag var fångade på detta utstuderade sätt! Ensam hemma då de upptäcktes, men omöjligt att stanna kvar i huset med dessa bestialiska odjur.
Nu ska jag skära paprikor och förbereda maten. Tänk om de kommer hundra…..
Men nu så här efteråt kan jag berätta att de kom tre stycken, och tillsammans med oss två pensionärer blev vi fem runt matbordet. Jag kan berätta att paprikorna blev mycket delikata. 
Det är så kul att göra något nytt nån gång. Inte det gamla vanliga. En av fördelarna är den att vi läser receptet minutiöst. Både en och två gånger… en av de saker som annars händer är den att man tror att man har fått med allt. Då vi sitter och äter upptäcks ofta att en av de viktiga ingredienserna har blivit bortglömd t.ex. saltet. Det kan ju vara förödande, att inte ha saltat. Blaha mat har man ju ätit förr.