Jönssonminnen.se

Vi sitter vid bordet, har precis intagit vår måltid, fish and chips. Med den delikata tartarsås vi hittade recept till på nätet. Vi har inte måltiden inslagen i tidningspapper utan vi äter som hyfsat folk. Kniv och gaffel använder vi då vi jagar runt de gröna ärter som är ett måste till denna rätt. Sedan måste jag erkänna att jag gillar att norpa en fritt mellan fingrarna och doppa i tartarsåsen, slicka i mig den vinäger-cayennepeppar-starka smaken. 

Sist vi var i Helsingör var det en man med i gänget, han tog in en tallrik med en fiskrätt då vi var och lunchade. Eller som danskarna säger, då vi åt frukost. Ha ha, då vi äter frukost äter danskarna morgenmad. Och då vi äter lunch intar de sin frukost. Lite blandade sätt att spise, äta från olika språk. 

Mannen som beställt fiskrätten fick in en gigantisk tallrik med friterad fisk, som danskarna är specialist på. Bredvid tronade ett berg hemlagade pommes frites med en skål bearnaisesås till. 

Vi satt bredvid varandra, och det kändes som han nästan behövde få mer plats för sin bautaportion. Snabbt och smidigt norpade jag en av hans frittar, urskuldade mig att den inkräktade på min plats, så jag hade bara tagit det som rätteligen (hörde ni vitsen?) tillhörde mig. Jag berättade för honom att i min värld var det enbart slinkiga spagettis och potatismos man kan ta in då man går på restaurang, om man vill få ha maten ifred. Allt vad crisp, pommes, chips och vad det nu heter är gjorda för att grannarna runt bordet lätt ska få sig en smakbit på ett smidigt sätt. Så tänk på det då ni går ut med vänner och bekanta. 

Nu idag satt maken och jag och delade de pommes som låg kvar på uppläggningsfatet. Den sort vi hittat är torra fina spröda efter att ha tillagats i ugnen. Genom årens lopp har vi provat många märken, men dessa är de bästa vi hittat, än så länge. Maken vet att jag är barnsligt förtjust i att sitt och knapra på de små, enligt honom vidbrända frittarna som smyger i hörnen på fatet. Men jag försvarar mig med att de är inte så fettdrypande som pommes frites var för tjugo-trettio år sedan. Jag sa att om de hade varit den sortens frittar som vi har idag hade det nog inte blivit så många kortslutningar på elnätet i vårt hus. Skrattande tittande han upp och höll med. Men sa i nästa andetag, men vi såg till att de fick mat så de inte behövde lägga sig hungriga. 

Han mindes hur han många gånger fick undersöka mystiska kortslutningar i barnens rum. Oroligt undrade vi om vi installerat armaturer som inte var säkra. Givetvis fanns där en skräck att man gjort något felaktigt med strömförsörjningen, och orsakat barnen skada. Men nej de var inte skadade, men deras lampor var trasiga. Ideligen. Tills den dag då maken insåg orsaken till de många strömavbrotten. Om man norpar åt sig iskalla djupfrysta pommes frites och lägger dem ovanpå lampan så de steks till läckra snacks, som de lärt sig tillverka själv. Då de tinar och kvarvarande olja utanpå frittarna sakta rinner ner och in i gängorna vid lampfästet, uppstår överslag och huset mörkläggs. Dessa tilltag smögs ofta med sent om kvällarna så det blev mörk. Om det hänt på dagtid hade det inte upptäckts lika snabbt.

Visserligen säger man att nöden är uppfinningarnas moder, men det var nog mer suget efter nåt godis. Nöd är vi övertygade att det inte var. I alla fall intalar vi oss det varje gång vi snaskar i oss pommes frites. Och en än gång sa maken att jag tror inte de fick lägga sig hungriga. Ett talesätt jag ofta hörde från min svärmor då hon bjöd till bords. Var så goda och ät, och passar inte maten får ni gå till sängs och krypa ihop så magen inte känns så tom. Alltså alternativet var ät eller ligga krokiga. Våra barn behövde nog inte ligga krokiga. Hoppas vi

Jaha, nu ska man få uppleva ett värmerekord. Det är absolut inget jag längtat efter, men det är inget man kan göra något åt. Bara sitta så stilla som möjligt och dricka mycket. Lustigt, det där med att dricka mycket är JU inget man springer runt och skryter om, men ibland måste man. Dricka. Dock ej dessa alkoholhaltiga som är det första man tänker på då man frågar folk: dricker du? Nej vanligt vatten kan faktiskt smaka gudomligt sådana här dagar. Och ja, jag vet inte hur många liter jag konsumerat denna månad, maj månad anno 2018. Men mycket är det. Veritabelt mycket. 

Korsorden har blivit lösta mer än normalt. När man sitter sådär stilla löser vi många korsord. Och googlar och läser om än det ena än det andra. Maken frågade mig vad veritabelt betydde, ett ord i krysset. Jag svävade lite på svaret, vissa ord har man hört ofta men är inte riktigt säker på. Så jag bad honom slå upp det. Jag tycker det är roligt med nya ord, att lägga till mitt ordförråd, men jag vill vara säker på betydelsen innan jag använder dem i mina skrönor. 

Förra veckan då maken hade födelsedag bestämde vi oss för att inte stå och laga mat. Det lät mer lockande med catering. Visserligen bakade jag den där traditionella jordgubbstårtan, makens favorit, som är så lätt att slänga ihop. Speciellt nuförtiden då man kan köpa hyfsat goda färska jordgubbar till priser som en vanlig pensionär mäktar med. I vår gröna ungdom kostade gubbarna jättemycket och smakade jättelitet då han har sin födelsedag i slutet av maj. 

När jag skriver det här med litet och mycket, tänker jag på historien jag fick av en av mina bridge-elever. Invandrarkillen i slutet av 60-talet som hade lyckats få överta en korvkiosk i kungliga hufvudstaden. Han hade jobbat hårt för att få ihop pengar till att köpa sin kiosk, så någon SFI hade det inte blivit för hans del. En av hans första kunder beställde en vanlig korv med bröd…..Ok sa kioskägaren…. senap?….ketchup?  

Tack sa kunden, men mycket lite…..

Kioskägaren monterade korven i brödet medan han mumlade…..mycket lite……. han dekorerade korven med senap, ville inte vara snål, sådär en av hans första kunder. Sträckte ut korven genom luckan då kunden sa, det där var lite mycket…… det blev dödstyst några ögonblick 

Sedan sa kioskägaren häpet: ……… mycket lite……lite mycket…..?  

– Ta korv….försvinn….och pekade att kunden skulle dra dit pepparn växte. 

Så visst, vad är dyrt och vad är billigt, vad är mycket och vad är lite. Referenserna växlar över tid och med förutsättningar. 

Och för dem som undrar om det var skönt att använda catering. Jomenvisst.  Visserligen hörde jag någon av gästerna som hade hoppats på att få det där goda som vi serverade ifjol. Jaså, sa jag, vad fick ni då? Jag hade faktiskt glömt vad jag hade då. Jo sånt där marinerat kött med varm potatissallad, sa gästerna. De minns bättre än jag. Men nu fick jag gräva fram receptet och friska upp minnet inför sommarens samkväm. Det är också en veritabelt enkel rätt att anrätta. Och passar så bra till de dryckjom jag tänker på. 

En av mina följare sa att nu borde jag skriva om annat än glömska och glömska…. jag tycker jag skriver bara om mat och mat… 

Jag har skickat hela mitt inneliggande förråd med vantar till Norrland. Det där förrådet som väckte lite uppmärksamhet för några år sedan. Var på ett av barnbarnens studentuppvaktning i juni månad. Varmt och soligt, inget väder för tumvantar precis. Men jag skulle råka på en som hade beställt ett par av mig. Så jag tog med förrådet så hon skulle få välja. Förvånat frågade en av gästerna om jag var resande i vantar….ha ha ha. Jag stickar och ger bort. Tycker det är kul att hitta nya mönster. 

Sistlidna påskvistelsen i stugan satt min svägerska och tittade på vinterns vantförråd. Hon gillade ett par rosenvantar och bad att få dem som betalning för varorna hon handlat med sig från affären. Inget schwichande av penningar där inte. Hon fick vantarna. Förra veckan kom det ett SMS om hon fick exponera dem på en utställning hennes stickkurs skall ha 6 juni. Klart du får sa jag. Kul att få sprida lite inspiration om hur man stickar och tar tillvara gamla fina mönster, sa jag. Vill du ha fler vantar? undrade jag. Jotack….så nu är de utställda till allmän beskådan i nästa vecka. Mina fina vantar. Strumpor i all ära men vantar har fina mönster. Strumporna slits desto mer men är inte lika kul att sticka. 

Jag ser fram emot en dags regn, förlåt att jag säger så. Men vi behöver nederbörd annars blir det ingen skörd  varken av bär frukt potatis eller någonting. 

Det finns många uttryck om…har vi gjort eller ska vi göra. Hörde en gång en känd sopran beklaga sig då hon fick serverat norrlandspölsa, då hon undrade…har jag ätit eller ska jag äta?? Har skrattat åt henne flera gånger under årens lopp, men sista tiden har liksom skrattet fastnat i halsen. Kommer på oss själv med att vara i liknande situationer. Men på renaste allvar. Har vi klantat till det? Visst diskade vi igår? Eller var det längre sedan? Men maskin är JU full av porslin… har vi glömt tömma den efter senaste disken? 

Då vi är ett litet hushåll blir inte diskmaskinen full dagligen. Därför sköljs tallrikar och fat av ordentligt innan vi placerar dem i maskinen. De är lika ”rena och fina” som de var på den tiden då vi hade hund och vi lät henne snafsa i sig de eventuella rester som fanns på tallrikarna då vi intagit våra måltider. Porslinet var efter hennes behandling så att man kunde ställa in dem i skåpet som bland det rena porslinet, så välslickade var de. Nu ser vi till att då vi ställer in disken i maskinen, är de verkligen väl avsköljda. 

Igår konstaterade vi att vi hade många tallrikar i maskinen, ovanligt många. Hade vi glömt att ta ur maskinen igen, efter att vi diskat. Detta lyckades vi göra för någon vecka sedan, glömma att ta ur maskinen. Och då fadäsen uppmärksammades hade vi redan hunnit blanda rent och använt huller om bladder. Fanns ingen chans att försöka separera. Så lite generat beslöt vi att köra om alltihop. 

Nu dök det upp en dag till med sådana funderingar. Hade vi inte diskat eller hade vi inte plockat ur?  Hur gör man med denna glömska? 

Jag ser de små anteckningarna i almanackan ungefär varannan vecka: öu eller bara ett u. En påminnelse för oss när vi bytte i sängarna senast. Det är bara det att vi har de senaste månaderna glömt att anteckna. Så det var inte så mycket bevänt med det knepet. 

Minns en gång då vi småpratade med lillasyster om dessa fenomen med glömska. Jag sa att vi hade förenklat livet så att, jag bytte trosor jämn vecka och maken bytte kallingar udda vecka. På detta viset fick vi ett jämnt flöde i tvättkorgarna. 

– Örrrk, svarade lillasyster, e’ ni så grisiga? 

Den gången skrattade vi åt hennes förvåning som trots allt bara varade några sekunder tills hon insåg att vi skämtade. Men idag är vi där…. har vi gjort eller ska vi göra??? 

Min ”riva bladet almanacka” har blivit viktigare i och med vår förvirring. Försöker hålla jämna steg med mitt medicinintag och en riven lapp. 

Minns då jag köpte min första sådana almanacka. Lite lyxigt, men köpte den via barnbarnet som sålde till förmån för scouterna. Alltså en god gärning från min sida. Men ska jag vara ärlig, har det alltid varit ett önskemål från min sida att få äga en sådan almanacka som man river ett blad dagligen  Och sedan en gång per månad får man klistra in ett fin bild skildrandes tidens gång. Hur de små flickorna plockade blåsippor på månadsbladet i april, hur rödrosiga barn plockade äpplen på september månads blad, och hur barnen som figurerat genom året, till slut enas i ett luciatåg på december månads blad. Det var en önskan jag burit med mig genom livet, att få äga en sådan, och vara den som fick – både riva dagligen och klistra en gång per månad. Har sedan flera år en sådan almanacka. Problemet är att jag missar att riva dagligen. Och när det upptäcks får jag gå in på min ipad och kolla dagstidningen, vilket datum det är….och rätta till det. 

Det är viktigt att vi inte missar tisdagar då vi har 5 % rabatt på våra veckoinköp. Sedan är det sommarlov från allt vad bridge och kurser heter. Därför flyter dagarna lite löst.

Men det är framför allt önskvärt att vi äter på rent porslin. Igår hade vi uppe som förslag att vi skulle köra maskin varje kväll vi kröp till kojs. Sedan skulle vi bara ta porslin som stod i diskmaskinen. Och då garanterat få oanvänt porslin……om vi tar det som står ytterst och då det är använt ställer det innerst….. ha ha ha…. då kan vi montera ner alla skåp vi har en massa onödor i. 

And now at last, i want you to tell those of you, who are like me almost a bridge maniac, at least a bridge addict, i will tell you what happened yesterday. Our opponents bid 1 heart and I wanted to tell my partner I had a great hand with seven nice spades ace, jack and five to them. I bid 3 spades to explain to my partner what my hand looked like. Opps bid 4 heart without any hesitating. I felt a bit disappointed, my nice spades… but my partner thought…..and thought…. and there i sat. Had he been disconnected again? He had dropped net some times last evenings… but NO!…now he bid, 4 NT and i was afraid he maybe had missunderstood me. I had not any strong hand, only my nice spades. There were 6 other cards i hadn’t shown him. 

Help…. but i had to do what a man has to do… even if i am a woman… i told him with my bid 5 diamonds: …i have one ace partner… must confess i almost stopped breathing, when i waited for his next bid. Shud he say five or six spade? 

I think i had a small blackout, a kind of mini-fainting. He said pass! He had made me declarer in a contract of 5 diamonds. Yeah yeah….done is done…. but he had a serious conversation from me to look forward to, i hadn’t any cards in diamond at all. I was void in that colour. And i was supposed to play eleven trick if we not shud go down. 

Opps didn’t double thanks God. And they lead a card, what card i dont remember. (It was a heart my partner told later). But i got the dummy at table. At first i was a bit sorry for my partner and his faux pas. We had eight spades together and only six diamonds. But he is maybe weak in his mathematic… and he maybe will learn… now i had to make a plan how to play those cards. I counted and played……counted and played…..and once when i once more counted my remaining spades i happened to play a card, not according to my plan, it just escaped away when i touched it… oh help… i had to sacrify one of my expensive diamonds in dummy…. and opps at my right overtrumped. Make a new plan and try to get so few bet as possible. But they got two trick, remaníning trick was mine!! How? Don’t ask me, i really don’t know what happened. But comments from both opponents and my partner told me i made it…. and as my partner said afterwards: some contracts i will remember as long as i can remember… i hope i may enjoy this feeling for some weeks….month and maybe even years…

And i add a comment from my partner who got this story to read and give his permission before I published it. He said i shud write: AND MY PARTNER HAD NOT MADE A FAUX PAS. HE HAD EVALUATED OUR HANDS FROM THE INFORMATION I HAD GIVEN HIM, REALISED THAT 4 SPADES WOULD NEVER MAKE DUE TO OUR HEART WEAKNESS AND HAD CORRECTED EVALUATED THAT WE HAD A MINOR GAME, HENCE HE LEFT MY 5 DIAMOND BID.

And below you can see the board:

Gnällkäringen gillar inte detta väder. Sol värme och livet leker för oss pensionärer. Men jag är inte riktige med på den glädjen. 

Har blivit inviterad att få följa med på väninnans torsdagsträffar. Jag har ärligt talat varit smått avundsjuk på dessa träffar. Att åka till Danmark, äta en god lunch och få slappa resten av dagen. Utan några förebråelser att det är fult att ”fira” mitt på dagen, mitt i veckan. 

För två veckor sedan, då jag skulle göra min jungfrutur med gänget, låg jag ”däckad” i influensa. Jag minns bara att jag ringde återbud då jag kände symptomen kom krypande. Maken låg i hög feber redan. Så den veckan blev en besvikelse i dubbel bemärkelse. Ingen Tura, bara flunsan. Veckan efter var det folknykterhetens dag. Och tur för mig som den rättrogna kvinna jag är var där ingen tura som lockade, det var helgdag och därmed ingen torsdagsträff. Tur för mej. Jag hade nog inte levt upp till nykterheten.

Sedan blir det vecka ut och vecka in ett väder som knappt Sahara kan tävla med. Hetta…. solsteka…. och vindstilla så man inte kan andas. Hela veckan efter Kristi himmelfärdsdag blir bara sådan som jag helst vill ligga kvar i sängen….inte röra ett finger…. känner paniken och svetten komma krypande…. onsdagen, dagen före torsdagsturan slog jag en signal till väninnan. Berättade att jag troligen inte skulle klara dagen som var i antågande. Bad helt enkelt att få skjuta på min premiär i gänget. Ville inte följa med då jag vet att jag bara mår dåligt och letar skugga….OCH GNÄLLER….

Det var inget överraskande samtal för min väninna, hon hade tänkt många tankar om min förestående tur och min aversion till vädret som bara plågar mig. Så hon förstod varje liten bokstav jag sa, lät heller inte så besviken. Hon vet sedan många år hur jag har det i värmen. 

Sent på kvällen samma dag ringde väninnan upp mig, menade på att jag skulle väl inte se det som definitivt att stanna hemma. Jag borde invänta morgondagen, kolla om det var lite svalare, och ta det slutgiltiga beslutet då. 

Blev väl lite förvånad över samtalet men tolkade det som att hon gärna såg att jag gjorde ett försök. Lite gnäll skulle hon nog orka med menade hon. Samtidigt som det var en bekräftelse på att jag var välkommen på deras torsdagsturor… dem som jag varit lite ”avis” på. 

Torsdagsmorgon, vaknade…. alldeles ensam i huset…. maken var iväg för service på bilen. Samtidigt som jag passerade hallen hörde jag ett lätt dunsande och prasslande i hallen. Och in i köket kommer maken traskandes med en påse nybakat frasiga ”frallor”. Mmmmmm….. en perfekt start på dagen…. njuter mitt morgonkaffe, läser dagens tidning. Inget världskrig på gång…. ännu. Och så det där vädret. Så tidigt på dagen var det fortfarande hyfsat, jag ska inte säga svalt, men det gick att andas. Beslöt mig för att göra ett försök. Jag kan ju alltid vända med samma båt och ta mig hem igen, om jag inte klarade det. En form av egenstyrd kognitiv terapi. Jag bör … jag ska …jag klarar det…

Tog en sval dusch och klädde mig i svala kläder. Maken lovade att se till att jag kom ner till tåget i tid. Även han var lite involverad i min torsdagsträff. Hade kollat hur vi hade det med danska pengar, sagt att mer än så skulle jag ”nog” inte behöva… Jaså? Hade han satt ett tak för vad jag fick slösa bort? Ah nä, där gick gränsen. 

Mina protester hade fått honom att ta ut lite cash money ur automaten då han var ute med bilservicen. Fick en tusenlapp av honom och jag sa lite snipigt, att det räcker att starta med. Och att jag inte var utan möjligheter att betala om jag ”svommade” mer. 

När vi nästan var på stationen sa maken att han skulle se till att jag kom med tåget! Jag blev lite förvånad, trodde att han ville förvissa sig om att jag inte bangade och backade ur i sista stund. Så jag sa, aha, du ska klappa loket som ser till att du slipper käringen för några timmar. Givetvis blev det syrliga svaret att; nej men han ville kolla att jag hann in till sta’n och båten som jag skulle med. 

Detta berodde på att han följt tidningarna bättre än jag de senaste dagarna. Visste att det var ett virrvarr med förseningar och inställda tåg överallt i Skåne. Och jodå även vårt lilla pågatåg var försenat såpass att jag näppeligen skulle hinna ta mig från station till färjeläget. 

Så in i bilen igen, med vidare befordran in till stora staden. 

Väl inne på färjeterminalen var där ett gäng positiva människor som tydligen var förvarnade att det skulle dyka upp en till i gänget. Goddag goddag, hej på dej och det kändes bekant. Vi var JU i samma ålder allihop. Alltså ett gäng som njuter av att vi fortfarande hittar aktiviteter som lockar. Och vädret var nådeligt hela dagen. Jag såg lite hönsaskinn på några armar då vi satt i skuggan på uteserveringen, men ingen sa att det var kallt. Och jag fick smaka en variant av den danska specialiteten Stjerneskud. Den som bröderna Olsen vann hela ESC med 2000. En sorts smörgås med flera sorters friterad fisk, räkor och kaviar. Mums.   

Jag fick några frågor med jämna mellanrum om hur jag mådde och om jag klarade solen. 

Lyckades bli kissenödig där det bara var betaltoaletter inom räckhåll, fick en slant av servitrisen så jag slapp pinka på mig. Söp bort min biljett för hemfärden så det blev antingen att ”svömme hjem” som mannen sa som sålde en enkelresa hem… eller handla av honom. 

Torget med sin stekande sol var inte så hett som den kan vara, jag tyckte det var helt acceptabelt. Skön musik som passar mina öron. Någon/några såg till att jag hela tiden slapp sitta törstig, snällt av dem att ta hand om mig så. 

Båten hem satt vi uppe på soldäck, med den svala sköna havsbrisen som är ute på sjön. Vi tog en dubbeltur så att de kvarlämnade del av sällskapet kom med hem. Att jag slutat se klart för länge sedan, mina ögon och det starka ljuset trivs inte tillsammans…. och sen hade jag nog inmundigat något mer alkoholhaltigt dryckjom än normalt vid den tiden på dygnet. Brukar inte starta så tidigt på dagen, Luther nyper mig i örat där han sitter på min axel…..jäkla gubbe… men jag klarade det!!! Och jag tror inte jag gnällde så jättemycket

Men en död geting då?? Senaste veckan har en geting gjort oss sällskap i vår vardag. Bzzzzzz … har det låtit till frukosten… och lunchen…. och eftermiddagskaffet. Otaliga gånger har den blivit utburen. Men vårt sällskap har tydligen lockat den tillbaka. För den har kommit in igen. Maken spånade på om den eventuellt höll på att etablera sig hos oss inomhus, med ett getingbo på gång, bakom vårt element i köket. Men så satt vi på altanen en sen eftermiddag och då snurrade denna varelse runt våra huvuden därute. …jaså var det en geting-dyll under uppbyggnad under vårt altanbord? 

Dessa djur gäckar oss. Och en geting vill man inte ta död på. Enligt sägnen återuppstår den bara i en större upplaga strax efter att man dödat den. Och för varje gång man ”tar bort dem” från detta jordelivet växer de till sig, allt enligt makens storebror. Och honom kan man JU inte ifrågasätta. Så här har vi haft denna geting som vårt sällskap under en veckas tid. 

Vädret har inneburit att dörrar och fönster varit vidöppna den senaste veckan. Enda möjligheten att få lite luft…. och denna geting har snurrat runt huvudena på oss…. tills igår eftermiddag. Satt och färdigställde ett par strumpor, räknade varven…….då det lät bzzzzzz runt huvudet på mig. 

Nej minsann, nu räcker det sa jag och hämtade vår eminenta flug- och getingfångare. Fick honom… Men var så irriterad av värmen och att jag räknade varv utan förstoringsglas och tappade räkningen ideligen, så den stackars getingen fick lida för min otålighet. Jag bar ut den och lät inte insekten slippa ut ur fällan. Jag såg till att den tillintetgjordes först. Krossade den rackaren….förlåt…men den hade gäckat mig i en vecka ….så det blev ingen pardon….

Maken frågade då jag kom in igen om jag nu gjort mig av med den. Och skamset erkände jag ….att ja, jag hade tagit livet av detta djur. Hoppades att jag skulle straffas med en dag med ösregn….sådant som brukar hända då man dödar spindlar. Men nej oh nej, jag skulle straffas ännu hårdare…. ytterligare en dag med denna hetta som jag har så svårt att stå ut med… det eventuella regn som jag hoppades på hade varit en belöning i mina ögon. Och så får det JU inte vara…. får ge mig ut på spindeljakt…….