Jönssonminnen.se

Tisdag, Antikrundan… som så många gånger tidigare sitter vi och fikar en lunchfika i cafeét innan vi går vår inköpsrunda. Vi har kommit på att om vi inte är så hungriga, så handlar vi inte det där lilla extra….det som till och med ligger och blir bortglömt i skåp och lådor ibland.
Ett par kom och frågade om det var upptaget vid bordet där vi satt….vi hade slagit oss ner vid ett långbord: Inte än, fick de som svar på sin fråga. Men i samma ögonblick de slog sig ner sa maken och jag samtidigt: men nu är det….. förvirrade och förvånade tittade de på oss, tills de såg våra leenden, och insåg att vi skämtade med dem. Det var också ett sätt att öppna en konversation med främlingar.

Innan shoppingrundan hade vi avhandlat ganska mycket om livets vedermödor med dem. Kvinnan som liksom maken var invandrad norrlänning, beklagade sig att hon inte betraktades som skåning trots 25 års boende i Skåne. Men jag fick förklara för henne att: stockholmare blir man efter tre dagars boende i huvudstaden. Göteborgare krävs det lång tid att bli betraktad som, minst tre veckor….. men skåning, det föds man till. Maken hennes nickade och gav mig medhåll, han var från Österlen. Sa att de krävs minst tre generationer för en inflytting att bli räknad som skåning.
Vidare in på affären och plockade varorna ner i korgar och kassar. Det har varit flera veckor vi inte varit på tisdagarnas inköpsrunda. Det har varit helger och resan till Prag som gjort att vi inte handlat tisdagar. Därför har vi inte heller unnat oss den nya tisdagsmaten, den som har fått ersätta att vi inte kan åka HH-ferries och äta fläskesteg. På danskt vis. Nu har vi hittat den i grillen på vår affär.
Därför blev dagens middag den goda stek som har den där riktigt knapriga svålen som jag tycker är så fantastisk. Maken menar att det är viss risk med att äta den. Den kan vara rätt hård…. man får vara försiktig. Tandläkaren är inte gratis.
Väl till bords med en god potatisgratäng lite dansk rödkål och några skivor av steken, satt vi och småpratade om dagens runda. Plötsligt har jag en bit svål som jag försöker dela med kniv och gaffel…..svårt att få den att ge med sig….. ska jag hämta hyxa? undrar maken…. och så blir vi båda fulla av skratt. Denna gamla fråga, ska jag hämta en HYXA, i år 17 år gammal, i april…..

Sonhustrun hade bakat en ny variant på tårta till barnbarnets födelsedag. En kolatårta. Det var mellanbarnets födelsedag. Hon hade blivit mellanbarn bara en månad tidigare. Sonhustrun visste att vi var på intågande så hon hade laddat kaffebryggare och dukat kaffebordet. Skulle bara ge bebisen en slurk så att vi skulle kunna kalasa i lugn och ro. Så där satt hon i soffan och ammade när vi klev på. Tryck på kaffebryggaren!… ropade hon då vi kom in i hallen. Sen är det serverat härinne i rummet…. vi lydde och gick in och satte oss medan kaffet bryggdes. Mellanbarnet bjöd till bords, det var ju hon som var firarobjektet. Hon fick viss hjälp med kaffeserveringen men sedan agerade hon värdinna. Bebisen slurpade på i godan ro.
Maken blev bjuden tårtspaden med en blick där en viss vädjan om hjälp kunde ses. Okey, vi småpratade om ditt och datt. Socker rördes i kaffekopparna och sedan….tårtan såg läcker ut. Men, visst var den lite svårattackerad. Den verkade verkligen seg. Maken jobbade med tårtspaden. Vi trodde alla att han skojade med oss…..jamen ta i…menade vi.
Sen såg jag i hans blick, det var inget skämt från hans sida. Kakan var näst intill omöjlig att forcera. Födelsedagsbarnet började vara otålig. Men farfar, sa hon. Snabba på…. jamen, den låter sig icke delas…denna kaka, svarade han. Det blev dödstyst. Att klandra på sonhustruns kok- och bakkonst var inte det lättaste. Men födelsedagsbarnet var inte rådlöst…. Ska jag hämta hyxa, undrade hon. Vi brast ut i ett hjärtligt skratt…..denna hyxa har hon fått leva med senare i livet. Och varje gång något är svårt att dela eller öppna hos oss kommer alltid förslaget upp…..ska jag hämta hyxa

Defenestration….ett nytt ord. Jag tycker det är spännande med ord, i mina öron, nya ord. Men även gamla ord som jag hört men inte hört dess tydliga släktskap med var det kommer ifrån. Många gånger har jag hört danskarnas vindue….likna gotländska dialektala vindauge….och givetvis har jämförelsen gått till engelsmännens window. Men här i Sverige har man kallat det fönster. Denna glugg som görs på hus för att få in ljus. Denna glugg som på latin heter fenestram
Men så hörde jag detta ord defenestration, att man kastade ut någon igenom ett fönster i avsikt att avdagataga en obekväm individ. En medeltida avrättningsmetod. Utan föregående lagsökning eller rättegång. Nu bryr jag mig inte så mycket om att de eventuellt inte blev rättvist behandlade, inget vi kan göra något åt 400 år efter att det gjorts. Men det andas en oerhörd råhet utan pardon….bara tjopp tjopp tjopp. Måtte tjoppat ännu värre än huvudena på franska revolutionen såsom Hasse Alfredson beskrev de ljuden.
Har varit på en liten nyårsresa till Prag. Maken och jag bestämde oss för en sista-minutenresa 3 dagar före nyårsafton. Hade varit på en kortvisit själv för många år sedan till Prag. Upplevde staden fascinerande. Har många gånger önskat att få göra en resa dit igen.
Så vi bestämde oss i all hast. Iväg och fixade lite valuta, ner med några par trosor och kallingar…sen iväg. Vi börjar vara riktigt duktiga på att packa en kappsäck. Maken checkade av hur det var med kontakterna. Resa utan att jag ska ha tillgång till min padda kan han inte tänka sig, gnälliga käringar vet han hur de låter. Undertecknad kollade adressen vi skulle möta upp bussen på. Och såg till att paddan stoppades ner i packningen. Sen bar det av tidigt lördagmorgon, lillenyårsafton.
Buss från Malmö, vi följde gryningsljuset då bussen rullade genom Danmark. Överfarten Gedser-Rostock har vi åkt för länge sedan. Men nu for vi där igen. Tänk vad färjorna har blivit tjusigare och tjusigare under åren som gått. Börjar inse faran med att man inte ska gå på museum längre. De släpper troligen inte ut en igen….tror att det är inventarierna som försöker rymma.
Bussfärden ner genom Europa och gamla Östtyskland visade också att tiden flytt. Sist jag åkte vägen Rostock-Berlin var det en gjuten gammal väldigt trasig betongväg, med de skarvar som var typiska för dessa gamla vägar. Det var något år efter perestrojkan och östblockets fall. Domp-domp, domp-domp lät det då man åkte där. Mil efter mil med detta höga ljud som efterlämnade en lätt huvudvärk och ett ringande i öronen. Nutida vägbeläggning gjorde resan till en bekväm lätt schvischande framfart.
Då vi passerade Berlin fick jag ett SMS från sonen…..VAD GÖR NI DÄR?…..skrev han. Nöjt sa jag till maken att: vi behöver inte berätta var vi far för nära och kära. De har koll på var våra mobiler reser. Och är övertygade om att där våra mobbar är…..där är också vi. Men jag avslöjade att Berlin bara var en mellandestination, var på väg till Tjeckien och Prag.
Resan ner till Prag tog hela dagen. Eftermiddagskaffe fixades av vår reseledare och det var trevligt för det kaffet var gott, fast jag vet att maken hade bett att få det med skjuts… en slags tillsats som gjorde att smaken förhöjdes och koffeinet inte fick samma genomslagskraft. Det är en hel vetenskap att slå en drill utomlands, men nu vet vi hur man tar sig genom de barriärerna. Toan på bussen i all ära, men de längs turiststråken står still då man vill utnyttja dem.
Vi var in på en restaurang och åt middag i Dresden. Mat måste man ha, även om man bara sitter still och blir servad av busspersonalen hela dagen. Vi anlände Prag vid 21.00-tiden. En liten promenad i närmsta kvarteret runt hotellet gjorde gott för fötter och rygg.
Frukosten nyårsafton var god. Det är alltid spännande vad de har för bröd då man far utrikes. Men tjeckerna har gott bröd. Och hela frukostbuffén med vanliga ägg och bacon osv.
En guidad tur i Prag lockade. Jag övertalade maken att vi skulle gå med på den. Jag är visserligen ingen gåare längre, men bad honom: vi anmäler oss, och om jag måste kasta in handduken, så tar jag en taxi hem och du följer med på resten. Vet vid det här laget att en guide som kan berätta historien om staden, dess historia och folk, ger så mycket mer än om man går på egen hand. Det krävs mycket studier i förväg om man ska kunna kompensera vad en duktig guide har att ge. Vår reseledare visade en kunskap som var oerhörd. Att hon var intresserad av både historien och politiken visade hon tydligt. Berättelserna om historiska händelser avlöste varandra. Vissa händelser delgavs oss i två varianter, bland annat berättelsen om Tycho Brahes död. Tänk, nu har jag besökt platsen både för den mannens födelse och död…. namnet Kepler dök upp i samband med en staty. Vem var Kepler, tänkte jag? En svensk deckarförfattare? Men Johannes Kepler, ja ja en annan vetenskapsman, också han astronom och matematiker.
Vi fick höra om Silverbibeln och vissa andra krigsbyten som finns i Sverige, och som nådigast skänkts kopior av till Tjeckoslovakien. Dessa byten har en egen historia, vissa med myter runt.
Vi fick se vaktavlösningen på slottsgården. Vakterna var klädda i uniformer som designats för dem efter Tjeckoslovakiens delning. Jag log där jag stod och såg på dem. Hade jag mött dem var som helst annars, kunde jag gå i god att de var ryska soldater! Så var det med den moderniseringen…. Mina fossingar och ben började kännas möra, men vår guide sa: nu ska vi bara gå en stund till och titta på det och det sen är det paus för fika…. Skrattande sa jag till maken att det har hon sagt nu snart tio gånger. Skickligt av henne att få oss framåt som en skock får. Vi hade ”Whispers” på oss så att vi hörde henne tydligt hela tiden. Och onekligen lyssnade jag till detta löfte om fikapaus mer och mer intensivt. Slutligen….fika! I Tjeckien ska man dricka bier. Hittade en man som sålde grillade korvar. Har lärt att korv kan tjecker och tyskar. De smakade mums. Mannen frågade om vilken korv jag ville ha, och jag blev villrådig. Vad då? Var de olika? Ja det var de. Han sa att smaken var samma, och kostnaden. Men de fanns större och mindre. Förvånat pekade jag på en som jag ansåg att jag fick mest för pengarna. Och förnekade hans uttalande om att det kvittade vilken jag tog… Ah nä min sköna herre! Det är som det alltid varit, det är storleken det beror på… skrattande konstaterade vi båda, att just det skämtet var tydligen världsomspännande. Så underbart att få sitta ner och med en god öl och korv! Jag är ingen stor öldrickare, men vissa saker bör man inte missa. Dricka öl i ölets huvudstad…..
Vi följde vår ciceron och gänget en stund till men då vi strosade ner mot floden Moldau och Karlsbron släppte jag gänget, bad att få gå vidare i min egen takt. Maken var inte intresserad av att överge mig. Vi hade fått en oerhört intressant vandring genom Prags slottshöjd med all dess historia, och även förevisats de platser där detta med defenestration ägt rum, att vi var nöjda med vandringen.
Satte oss en stund, det pulserade i fossingarna. Fram med kartan. Vad göra? Trots allt lockade Karlsbron. Vi bestämde oss för att så sakteliga gå bortåt bron. För att titta lite närmre på den.
Då vi kommit några hundra meter in i gränden som ledde mot bron, kom vi att passera krogen som jag tänkt att vi skulle besöka under vår Pragvistelse. Vi hade dock inte ännu lagt upp planering för att ta oss dit. Men vi borde ju kolla om soldaten Svejk satt kvar på krogen, och jodå han sitter där han lovade. Med sitt ölkrus och väntar, han har ju lovat att vi ska träffas där halv sju after kriget…. vidare mot brofästet med de gamla tornen. Plötligt var vi på bron. Den är mäktig. Med alla sina statyer. Visserligen fick vi inte historien om var och en staty, men att de var stora män ur historien och bibeln. Där var en staty med en kvinna också även om de omnämns som trettio statyer med helgon, biskopar och påvar, jungfru Maria fanns också i lite mindre format och i slutet av bron. Jaha, nu hade vi faktiskt promenerat över Karlsbron också, denna 550 meter långa bro. Jag sa strax innan att….ja vadå, jag försöker. Har man varit i Prag och NÄSTAN på Karlsbron, kan man ta den biten också. Annars kommer man att ångra sig.
Men nu, inte en meter längre…. en taxi hem till hotellet!! En smart taxichaufför som sagt att han skulle köra oss till hotellet för 300 korunas, begärde 400 korunas när vi kom fram. Visserligen hade han sagt att jag såg MYCKET yngre ut när vi småpratade….ha ha ha….så tjänade han sina extramoneysar…..(nu du brorsan, du ser jag har inte glömt dej…).
Att få sträcka ut sig på sängen när vi anlänt hotellet.. oh så skönt. Nyårsafton….eftermiddag. Vi visste att det skulle dröja ytterligare innan vi kröp ner mellan de svala lakanen. Men en liten slummer ovanpå sängen…det kändes som en lisa. En dusch och på med festblåsan, maken kostym. Ner i hotellobbyn. Sedan bjöds vi på buss till hotellet som nyårsfesten avhölls på. Sicken fest! Skåningar är ju glada för ”möen mad, och go mad och mad i rättan tid”. Här var go mad och hela tiden! En buffé med alla möjliga sorters mat.
Kall buffé, varm buffé, sushi, crepe suzettes, tjeckiska korvar, tyska korvar, patéer, marinerade grönsaker, färska grönsaker, och sist men inte minst pannacotta, creme brulée, maränger med frukt och bär och små skålar gjorda av choklad med olika innehåll. Folk som hela tiden såg till att vi hade att dricka. Vin, öl, vatten eller vad vi önskade. Kaffe på maten såg jag några som orkade…

Tack och lov satt vi inte i samma rum som orkestern. Även om de spelade en mysig repertoar av blandad musik från världens alla hörn, så är jag glad att slippa ha dem för nära. Vi kunde trots allt stim runt omkring oss tala med våra bordskamrater. Fast de var många rundor bort till bufféerna för påfyllning. Man vill smaka av allt. Men allt det varma fick stå kvar för min del. Varje gång jag skulle hämta av den varma buffen, hade de fyllt på med nya saker jag inte smakat. Så en tallrik till av alla de små delikatesserna på det kalla bordet hamnade på min tallrik.
Varje gång då jag gick bort till buffén stannade jag och blinkade mot ljuset i de tre kristallkronorna som lyste upp två våningar på samma gång. Solglasögonen kändes behövliga. Att vi var i Böhmen skvallrade dessa ljuskronor för oss. Och böhmiskt kristall har jag sett många gånger. Men inte så majestätiskt som dessa kronor.  Manshöga, lika höga som etaget vi befann oss på. Jag var imponerad, erkännes. Hela salen badade i ett ljus som jag tror hade varit mycket bra för dem som får ljusterapi. Man kände sig som om man hade en strålning varmare än den man har en riktigt solig sommardag.
En TV-skärm på väggen i matsalen räknade ner tiden och då tolvslaget närmade sig samlades alla inne i den salen…fick ett glas bubbel i handen och sedan räknades ner på gammalt vis …tio …nio… åtta … sju… sex… fem… fyra … tre … två.. ett…och NOLL!
Skål och puss, skål, skål och happy new year, štastny novy rok, Frohes neues Jahr. Ja, vi var från många hörn i europa så det blev en kavalkad av olika nyårsönskningar. Min mobbe ringde, ungarna önskade gott nytt och jag slängde iväg en hälsning på mobben till min bridgepartner som jag brukar spela med vid midnatt. Han ligger sex timmar efter oss i tid så han väntade som vanligt, var inte riktigt med på att jag var på fest… fick förklara då han undrade om jag inte dök upp i turneringen, att nykterheten inte var den bästa…men happy new year dear partner.
Fyrverkerierna small lika mycket i Prag som de brukar göra hemma. Och in emellan de höga husen inne i centrum var vissa knallar öronbedövande. Måste erkänna att de känns inte så festligt med dessa detonationer nuförtiden. Och mitt inne i en stor stad full med turister. Nej, festligheten har försvunnit, övergått till en kuslig känsla av terror. Så vi höll oss mest inomhus. Bussen körde hem då 2018 var en timme ungt. Det passade oss då våra kroppar kände av den långa promenaden sedan tidigare på dagen också.
Dagen därpå var seg som alla nyårsdagar jag kan minnas. Kände att frukosten fick lov att avnjutas i en takt som passade vårt humör, segt och slött. Men till slut vaknade vi trots allt. Och nu….nu skulle det åkas spårvagn. Trots våra aversioner mot att handla med kort utomlands tvangs vi till slut att inhandla spårvagnsbiljetter med bankkort. Ja ja, man måste lära sig. Men varje kunskap tar oss ett steg längre ifrån kontanta medel.
Från de moneysar man kan se. Och göra en bedömning om man har råd. Konstigt. En gång i tiden kändes tio öre som en liten förmögenhet i handen. Mor använde ettöringar som strumpknappar och vi skrattade åt henne, sådana rikedomsmanér hon hade lagt sig till med!
Vi tog oss med spårvagn ner mot staden där jag visste precis var vi skulle inta vår lunch. Vi åkte spårvagn….kom för långt…hoppade av…tog en ny åt andra hållet….som svängde åt ”fel” håll…vi hoppade igen ….skrattade och åkte tillbaka. Så småningom hittade vi rätt och kommer till de kvarter vi siktat på. Vi hade frågat många människor om hjälp. Men tjeckiska ungdomar talar bara tjeckiska lite ryska och några ord tyska. Så svårt. Trots det då vi slutligen slog oss ner för att äta lunch, och vi beställde vår mat…på engelska svarade kyparen på knagglig svenska! Visst är det kul med språk.
En bägare bier bars in till maken och ett glas rött till mig. Idag svek jag ölets huvudstad.kände att jag behövde ”ordna upp det i kroppen”, som Sven Melander sa i ”Sällskapsresan”. Satt på en uteservering, årets första dag. De hade gasolvärmare runt om oss så det var visserligen svalt, men exotiskt. Mitt i turiststråket så alla världens nationaliteter strosade runtom oss. Slutligen serverades vi vår lunch, goulaschsoppa i bröd. Smakade precis likadant som Felix goulaschsoppa smakar, och den är jättegod. Nu har vi blivit smått specialister på att smaka sådan soppa. Och den som leder kan vi äta i Helsingborg, restaurang Glada Änkan på Bruksgatan. Den är fortfarande nummer ett för oss. Nyårsdagen avslutades lite lugnare med små sessioner av vila mellan eftermiddagskaffet och kvällsmaten.
Hemfärden var aviserad till klockan fem nästa morgon. Så något hallaballou blev inte inplanerat den kvällen. Vi förberedde med att se till att allt var färdigpackat som kunde göras. Mobilen min behövde laddas insåg jag rätt sent och då jag ville ha den fulladdad blev det ingen godnattsaga från mobben.
Men nu var allt packat sånär som tandborsten och kammen. Bestämde mig för att logga in och spela min midnattsturnering. Jag är ingen storsovare, så jag kunde ändå spela en stund. Mun partner väntade och vi önskade varandra gott nytt år för nu var även han inne på 2018… berättade att jag hade krupit i säng och ville han skulle sköta chef-skapet. Annars är det mitt jobb. Sure, sa han. Och då jag berättade att jag skulle tidigt iväg på morgonen förstod han varför jag nattat mig redan. Ofta åker vi ut efter en eller ett par ronder och då är vi klara runt ett. Men denna natt bara log lyckan mot oss. Vi fick bra kort, vi förstod varandra i budgivningen och vi fick halvtaskiga motståndare….så kvart över två sa vi tack för spel partner….och VI VANN tra la la la la VI VANN…. jag smög iväg paddan och kröp ner…… svårt att somna…adrenalinet fortfarande högt… men till slut slumrade jag till. Några korta timmar. Sen…. Maken stod och sa att: opp och hoppa lilla stumpan…. jaja, inte blev det något hopp direkt. Men upp kom jag och satt snällt i bussen en kvart senare.
Jag har inte sett och hört gubben min skratta så många gånger som han gjorde den dagen. Jag hade drabbats av endagsnarkolepsi sa han. Jag somnade mitt i stickningen. Jag somnade mitt i kaffet. Vi åt frukost vid 7.30-tiden i Tyskland. Jag somnade innan frukost jag somnade efter frukost och mitt i ett samtal. Jag väcktes nästan varje gång av att någon snarkade….det var jag! Men vid varje uppvaknande kände jag mig pigg. Och hade inte någon trötthetskänsla. Bara somnade…direkt. Precis så som de gör som lider av narkolepsi. Men vi vann, vi vann…. spelade ingen roll att jag sov mycket den dagen. Motorvägar ser likadana ut var man far… och nu hemma i egna spjället konstaterar vi ytterligare engång, borta bra men hemma bäst

Tolvochfemton….dunkelt….blir det inget dagsljus idag? Annandag-jul. Jag frågar maken…vad har vi annandagen till? I samma ögonblick som jag uttalat frågan skäms jag. Nej, jag har inte glömt min tid som förvärvsarbetande, och hur vi uppskattade dessa extra lediga dagar. Så visst, jag borde skämmas över mitt ”tänk på dig själv-attitydliga”.
Trådde precis in i köket, tillbaka till min jul-brunch. Vi har verkligen töjt på dagen i dag. Samtidigt som jag glider ner på min stol för en tredje kopp av denna ljuvliga syndigt svarta dekokt, berättar jag för maken att: nu har jag sopat på torra land! Efter några sekunder lyfter han huvudet, tittar på mig. Det är som om hans hörapparater har en fördröjd uppfattningsförmåga. Aha, menar han, tack så mycket. Nästan som om jag stulit hans arbete ifrån honom. Men nog är det väl så att bädda sängarna faller på bådas våra axlar, eller? Jag är inte så fisförnäm att det jobbet faller på enbart honom. Men jag tyckte att vid dagens höjdpunkt, som tolvslaget väl är, bör sängarna vara uppbäddade. Så jag tog det tunga arbetet på mig och gjorde det, drog upp persiennerna. I samma stund som jag drog upp dem så hörde jag min fars röst: har du inte bäddat upp förrän nu? Va? – Nu går skam på torra land!!!
Mina föräldrar som varit avlidna i drygt trettiofem år hänger med fortfarande och ger sina synpunkter om vad som sig bör och inte…. jag har ofta svarat, då jag får frågan av andra människor, om det inte är rätt sent för mig att vara uppe….jag brukar kontra att: min mor är död, så numera bestämmer jag själv hur länge jag får vara uppe. Flertal gånger har jag bemötts med kondoleanser och beklaganden då jag sagt så. Brukar kolla hur jag skrivit och i texten har det inte stått något om att det hänt nyligen. Men känner ändå som om det vore tabu att nämna sina föräldrar då de är döda. Är det fel? Trots allt är det ju dem man har att skylla för allt! Alltihopa! Utan dem hade jag inte kunnat göra dessa misstag och tokigheter…
TV:n har varit påslagen för de vanligaste (läs mest traditionella) sakerna som vi ser dem. Men numer kände jag att TVn har en underordnad betydelse för mig. Jag hade en ny vante på gång med ett JÄTTEKUL mönster. Satt uppkrupen i min soffhörna med sticket. Klockan närmade sig tre, julafton. Jag hade ljudet så pass högt på att jag inte behövde hjälp med texten. Möjligtvis att mössen var lite otydliga med sina sopraner. Och Piff och Puff är heller inte riktigt tydliga. Men vad gör det? Det visade sig att jag kan texten utantill. Och tomteverkstaden….ändrar de något i ordningen i den faller hela julen på det.
Så det blev som vanligt…. men jag kom till att tänka på ett inslag jag sett, eller slö-överhört. Jag tror det var i Rapport man sade detta! Hade jag bara kvittot borde jag kunna byta ut min julklapp om jag inte var nöjd med den. Sneglade bort under den obefintliga julgranen, bredvid Springsteen, min fina julbock. Och där låg min julklapp. Väl inslagen. Jag hade haft den i en hel vecka. Kunnat skaka och klämma på den hur mycket jag orkade. Hade fått den av barnbarnet föregående helg då vi varit på födelsedagsuppvaktning hos sonen.
Så när de dök upp igår hos oss, frågade jag henne om hon hade pengabörsen med? Hennes ögon svarade med en glittrig min att: jodå den var med… bra svarade jag, jag vill ha kvittot till min julklapp…. hennes glitter slocknade omedelbart…. jaha, sa hon…vad ska du ha kvittot till… ? … jag tror att jag vill byta, svarade jag…. men…. du har ju inte ens öppnat den, menade hon. Och den är helt enligt din önskan…
Ja men, om jag vill ut i den allmänna mellandagsruschen och byta julklappen kan väl jag också få det? undrade jag. Barnbarnet erkände att något kvitto hade hon inte. Jaså, jaha. Köpt av en andfådd man på gatan? frågade jag. Nja…andra orsaker…menade hon…vintage? Återanvänt? Nja… till slut tog jag klappen, och började så sakteliga öppna den. Maken dök upp vid min sida….jisses vad han är nyfiken den mannen. Han blev erbjuden att få en extra klämrunda på klappen innan jag öppnade den. Såg hans skämsblick skymtade till för ett kort ögonblick men sen svarade han nej, nej…öppna du. Men visst trampade han uppfordrande att: skynda dej innan jag sliter paketet ifrån dig och forcerar öppnandet. När jag låååångt om länge öppnade kartongen och den innehöll ett silkespapper som varit omslag till det par skor som en gång bott i den nu totalt tomma kartongen, blev alla runtomkring lite förvånade. Men min skak- och kläm-teknik hade gjort att jag blivit en mästare på att räkna ut pakets innehåll. Tillsammans med min intervjuteknik om hur köparen fått kännedom om mina önskningar. Så jag hade inte haft bråttom att öppna min julklapp. Visste innehållet, nästan före givaren. Men nu ville jag byta julklapp. Enligt TVn behövde det inte vara så att storleken var fel. Enbart att man inte var nöjd med klappen var själ nog att få byta, bara kvittot var med…..
Men ungen hade rätt, jag hade sagt att jag önskade mig ingenting…och det var gratis så det blev ett kvittolöst julklappsinköp… och tack så mycket glyttaglytten att du ändå såg till att jag fick en julklapp att öppna.
Får väl hitta någon annan anledning till om jag vill ut och trängas i den rusch som brukar bildas mellandagarna. För fransmannen är på jaktstigen, skjuter fasaner så här i juletid…så ingen bridge med gossen jul, som han heter, han som hade födelsedag igår. Vi hade hans foie gras, gåslever, som han sänt mig som julklapp, ett utländskt inslag på vårt julbord igår. Också en upplevelse.

Ja kära väninna, du som säger att man alltid kan skriva nånting…..även om man inte har något att säga…. detta var väl verkligen ”kokasoppapåenspik-berättelsen”.

P.S. Jag tog inget foto på tomkartongenD.S.

Idag lät det stökigt när jag talade med brorsan….och det var stökigt. De hade både löst Melodikrysset och bakat lussekatter, samtidigt. Vissa pensionärer verkar ha bråttom…. men det var så att barnbarnen var på besök, och de passade på att tillsammans göra dessa jul-, eller kanske jag ska säga luciakakor. Hörde svägerskan uppmana ett av barnen till att applicera russinen rätt i kakan… hörde även hur hon ojade sig att de lät en plåt stå i ugnen lite för länge…..ojdå sa hon, det blev visst Inga-Lill-bullar. Då vet jag att de inte var de där blekfisar som en del människor bakar. Nej, de var ordentligt gräddade.
Men jag förvånades att hon lät småungarna sköta det, i mitt tycke, mest avancerade arbetet med att sätta russinen i kakan. Jag har de senaste åren utvecklat detta oerhört betydelsefulla arbete till en konst. Skrattar lite i mjugg då jag tar fram flaskan med rom, makens goda mörka, och häller en rejäl skvätt i en stor kopp. Häller i en ”pjott” russin och ställer åt sidan. Ska stå och dra några timmar. Fiskar upp några russin med jämna mellanrum för att känna efter att de ”tar sig”. Jodå, verkar bra. Men ojdå, nu blev det för få russiner…..får fylla på…. Vi startar med att plocka fram mjölk, mjöl, jäst och saffran…. testar russinen igen…. smaskens… Jag brukar tänka: detta är lönen för att jag i alla år fått offra mig på de sista fyra pralinerna i Aladdin-asken, de där snäckformade romrussin-pralinerna. Ingen har velat ha dem, men man kan ju inte slänga 4 stycken fullgoda, om än icke så goda, praliner. År ut och år in har jag tryckt ner dem till slut för att få kasta ut den i övrigt tomma kartongen. Har vant mig vid smaken. Har även börjat tycka om dem. Senaste åren efter att jag så gott som slutat äta sötsaker, har jag trots allt ätit dessa 4 eftersläntrare. Man kan ju inte slänga som sagt, så jag anser det som en god gärning.
Nu satt jag ännu ett år med min kopp med romrussin. Redo att ge katterna ögon att se med. Inte för torra russin, inte för ”romstinna” heller. Precis lagom. Så nu blev det åter ett avsmakande… kinderna känns rosiga… men vad offrar man inte för konsten? Maken kavlar och stansar ut katterna och jag sitter snällt och väntar på att få göra slut-touchen, sätta russinen i kakan så att de blir perfekta. Under denna procedur händer det att några russin kasseras på grund av ”fel storlek”. Perfektionisten vill ju inte slarva. Så nu får jag hämta nya russin och smyga in i barskåpet med koppen….börjar sina med vätskan. Framåt solnedgången står vi med en rejäl hög underbart saffransdoftande lussebullar. De tittar på oss med sina konstnärligt utformade ögon! Vissa har blivit som nyfödda kattungar, som inte öppnat ögonen ännu. De har blivit en hinna över ögonen då de penslades med ägget. Men det burgar bara för garanti att de är gjorda för hand, ingen maskinell tillverkning här inte. Och de ögon som har kvar hinnan har inte fukten i ögonen försvunnit. De är fortfarande fuktiga och smakrika….
Nu får jag sluta sitta här och skrodera….vi har beslutat oss för att idag ska vi dega. Vi har våra traditionella schackrutiga, Sonjas nötkakor, mandelmusslor och bondkakor som vi efter rådslag i hushållet bestämt, att de ska vara med i år också. Men vi känner att vi för varje år slopar något av traditionerna, samtidigt som vi blir presenterade något annat som vi enligt andra…bara måste smaka. I år blir det foie gras, som är ett måste på det franska julbordet…. denna gåslever som är lika traditionell som deras sniglar och grodlår

Förra veckan skickade jag iväg ett paket mössa och vantar, de vantar som varit på min beställnings-lista sedan länge. Då de anlände mottagaren fick jag en selfie med en nöjd tjej, ett brett leende och iklädd mössa och vantar. Fem minuter efter fick jag ett sms från hennes syster som berättade hur ”förtröden” hon var… det var inget att göra, kan inte låta någon vara så ledsen…. så fram med garn och stickor. I förmiddags blev det lite småprat med svägerskan, mormor till dessa flickor som skulle ha mössor och vantar. Hon menade på att jag skulle se till att de fick ett sådant snöre mellan vantarna, sådant man brukar ha på småbarnen. Som gick genom ärmarna upp över nacken. Lite underförstått fick jag veta att de var som de flesta andra barn och ungdomar. Slarvade bort sina persedlar lite nu och då. Men men, det är förhoppningsvis de som blir mest ledsna då de upptäcker att några plagg är på rymmen. Och då jag gjort dessa flickors set i olika färger kan de inte stjäla av varandra om något saknas efter en stund. Vi småpratade lite om släkt och vänner. Födde och dödde avhandlades, och sedan bestämde vi oss för att återgå till pensionärstillvaron.
Då det gått ett par minuter fick jag ett MMS med ett par trevliga jul-presentförpackningar för vinflaskor. Jag tittade länge, såg att det var något stickat. Kommentaren som följde sa: skulle värma mina ben men efter en runda i maskin blev de vinvärmare!
Jag har hört talas om vinkylare, men där uppe i det vintriga Norrland behöver de kanske vin-värmare. Vem vet. Jag tittade och skickade sedan en förfrågan om jag kunde få mönstret. Nej det blev för komplicerat…vi fick ringa upp igen!
Fick då historien om vin-värmarna. Svägerskan hade inhandlat dem som benvärmare. Dock tyckte hon de var en aning för vida och bylsiga. Men som det var en yllevara bestämde hon sig för….en runda i tvättmaskinen, sen var de nog lagom. Men för säkerhets skull tog hon de långa programmet på yllealternativet. Och då vi talat färdigt om barn och ungdomars slarv med vantar och mössor, gick hon för att tömma tvättmaskinen. Ut kom dessa snygga värmare. Visserligen passade de inte till hennes ben längre, om hon inte var skapt med jättesmala pjådda-ben. Det är hon inte! Istället hade hon uppfunnit supersnygga presentförpackningar om hon ska ge bort en flaska vin i jul. Eller varför inte servera glöggen ur dem. Nu du Ernst Kirchsteiger…släng dig i väggen…..så snygga julpyntsgrejor kan inte ens du hitta på…och dessa passar på ett par rundstavar modell grövre…..