Jönssonminnen.se

Måndag, vanlig vardag igen. Har varit här i dagarna fem så lagret på bröd och mjölk har sinat. Hade också valt att inte transportera mitt insulin genom hela landet. Så inom på apoteket och hämta ut några pennor, stod också på listan över inköp. Insulin är en kylvara och bör förvaras kylskåpskallt, tills då man tar det i bruk. Då bör man ha det rumstempererat. Får heller inte frysa. Likväl får det inte förvaras för varmt. Så då man tar en ny insulinpenna i bruk bör den inte ligga solbelyst mellan injektionerna. Hade en gång en patient som hade sin ”penna” liggande i fönsterkarmen. Där solen ibland belyste den. 

Vi förstod inte varför hennes värden låg så högt. Frågade henne ett otal gånger om han av misstag haft sina pennor så att de frusit? Nej hon garanterade att hon skötte sina mediciner helt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet…  Dock vet vi att man inte märker meddetsamma om det hanterats felaktigt. Det tar någon vecka innan mer påtagliga symtom säger att man inte varit optimalt medicinerad under en period. Och som av en händelse berättade hon att den låg på samma ställe, i fönstersmygen vid köksbordet. Lätt ihågkommen och tillgänglig. 

Vad vi då insåg var att sommartid med den solstekta hörnan, gjorde att insulinet ”kokte” i pennan och gjorde insulinet overksamt. Likväl som det insulin som frusit och mist sin verkningsgrad, lika väl hade det hänt med det som blivit överhettat i solstekta fönstersmygar. Så lite försiktig är jag med detta hormon som jag har som medikament. Men iväg till apoteket som tyvärr hade denna vara slut för tillfället! Yippie! Bara en resa på 4 1/2 mil EN VÄG i onödan. Men vi passade på att gå på COOP för lite inköp. De har mycket bättre grönsaker än ICA-butiken i Hemavan. Och prismässigt är allting ganska mycket billigare. Bland annat skiljde det 20:- på ett kilo bacon som stod på vår lista… men de har inte det brödet vi vill ha. Så det var bara några småsaker kvar på inköpslistan som vi skulle ha på ICA. Bröd och vår mjölk, den skånska mjölken. Lät mig lockas av extrapriset på melon, 10 kronor kilot sade stora reklambladen utanför affären. Tog en lite mindre…där fanns som vägde upp emot fem kilo. Men jag fann en liten rackare, två och ett halvt kilo ungefär. 

Mjölk, fil, gräddfil, lite vanlig grädde till jordgubbarna som vi föll för, även den frestelsen. Sopsäckar som inte fanns på COOP, lades också i inköpskorgen. Så ja, det var allt. Vi hade varit iväg flera timmar så hemlängtan började sätta in. 

Jag tog våra näverkassar, gick runt kassan för att packa och maken matade upp på bandet. Fram med kortet och betala… jag fick ta hand om den otympliga melonen som fick en egen kasse att vara i. Jag hörde kassörskan säga ett belopp och maken slog snällt på knappen för ”GODKÄNN BELOPP”. Dålig hörsel och lång kassakö bakom en, gör att man handlar per automatik. 

Så och så och färdig…. jag stoppade ner det sista i kassarna, ner i inköpsvagnen för att komma ifrån trängseln runt kassan. 

Gick ett tio-tal meter, stannade upp och frågade maken: sa hon ett belopp på över femhundra? För dessa skitsaker?? Va? Eller spelade min dåliga hörsel mig ett spratt? 

Maken suckade, trött på mitt evinnerliga ifrågasättande av allting. Men visste att han inte skulle få någon husfrid förrän han kollat vad jag pratade om. Fram med plånboken igen. Jag är tacksam att han är snabb på att stoppa undan kort och pengar, men det suckas djupt då jag insisterar på att få en koll. Och jominsann, över femhundra pistoler för lite småsaker. Vi lusläste kvittot och insåg att vi köpt ingefära för 238:- det var mycket ingefära….men ingen av oss hade köpt någon sådan. Däremot hade kassörskan sluntit med fingret lite. Samtidigt blir vi lite upprörda över vår nonchalans att inte vara mer uppmärksamma på vad som händer då vi står och betalar, och att vi inte gör en snabb rimlighets-beräkning.

Jag för min del är nog lite snabbare än maken att uppfatta sådana misstag, skyller det på en gammal yrkesskada, man gav aldrig en injektion eller infusion förrän man gjort en rimlighets-beräkning av det läkemedel man skulle ge. Skämtsamt har jag många gånger sagt, att en felräkning är det samma som en död patient. Vilken jättedöda patienter med dessa tio gånger för dyra meloner. Det vill jag kalla ett extrapris. Eller hur?  Samtidigt med att vi protesterade högljutt, då vi upptäckte felet på kvittot, tittade kassörskan bort mot vårt håll. Hon hade kanske även hon, gjort en rimlighets-beräkning? Vem vet. Men jag behövde inte ta många steg tillbaka mot kassan förrän hon bekräftade att det var nog något som gick fel… 

Då vi visade kvittot fick vi alla tvåhundratrettioåtta kronorna tillbaka. Melonen struntade hon i att ta betalt för…. så kan det gå när inte haspen är på…. men håll med om att det verkligen var extrapris på meloner….

Onekligen kom samtalet senare runt middagsbordet att röra sig om alla dessa människor som inte upptäcker när sådana saker händer. Och alla dessa som inte tar tillvara sitt kvitto. Vi gillar att ha koll på läget.

På väg…. mot stugan. Iår har vi gjort verklighet av det vi sagt så många gånger förut om åren. Inte jäkta. Ingen väntar oss. Ta det lugnt. Ingen brådska. Gårdagen tog vi oss upp till knäckebröd-fabriken strax utanför Leksand. En trevlig rastplats som vi upptäckt tidigare år, men vid tidpunkter då vi inte varit mogna för övernattning. Men dit körde vi under gårdagen. Anlände ganska sent och det var inte så många platser kvar. Fick ”knöka” oss in bredvid en fin gärdesgård som delvis var körd omkull….det var inte vi som gjorde det!!! Varmt under hela dagen gjorde att det var lite svårt att få svalt i husvagnen. Till slut var i nöjda för dagen. Kröp till kojs.

Vaknade av att en underbar kaffedoft kittlade mig i näsan. Upp och hoppa…. jag intog den annorlunda frukosten bestående av mitt vanliga bröd, dock ej rostat. In med pillren i munnen…så jag inte glömmer dem. Normalt river jag av ett blad i almanackan då jag tagit medicinen. Men idag hade jag ingen almanacka tillgänglig. Jag den där almanacksbitaren! Fick tänka….27:de juni Selma….kanske rentav Fingal också. Får kolla då jag anländer stugan. Men Selma-dagen!!! Stig!!! Idag skulle min brorsa fyllt 80 år, om han levt. Det är ändå hans 80-årsdag! Han gick bort i cancer då han var lika gammal som min son är nu…. tiden rusar iväg med oss. 

Hörde sommarprataren i tisdags prata om tiden som en exponentiell faktor…vad menar hon? Ordet exponentiell gjorde mig nyfiken. Jag fick försöka komma ihåg det…..slå upp det för att få den mer exakta betydelsen. Men då jag skulle googla på ordet hade jag redan glömt vad det hette. Hade en liten aning….den där kinesen som dubblade antalet riskorn för varje ruta på schackbrädet….nog har ni hört den liknelsen? Det han gör är exponentiellt. Och det känns ibland som tiden beter sig lite exponentiellt. 

Då jag berättade för min bridgepartner om ett parti jag spelat med en annan partner, då jag besegrade en av mina antagonister två gånger samma turnering och vann finalen….över honom!!! Jag berättade för min partner att det kändes riktigt exponentiellt! Klå honom två gånger samma kväll. Han, antagonisten, skriver sig som expert….och jag är bara vanlig dödlig bridgespelare…

Dagen idag har flutit på utan några större incidenter. Tack och lov har trafiken varit lugn och inget jäkt. Inte heller en massa vägomläggningar. Då vi stannat och intagit vår lunch, blev vi lite frustrerade. Vi hade precis packat ihop disk och höll på att flytta över i bilen. Då dök det upp ett gäng husbilar. De fullkomligt omringade oss. Framför, bakom och på vår vänstra sida….höger sida var sjön….. ett gäng på sju husbilar, de parkerade och började glatt rasta sina hundar några kom ut ur husbilarna med en mugg kaffe i handen. Ett glatt sällskap. Då jag talade med dem och sa att vi var på väg att köra sa de att de skulle bara rasta 15 minuter!! Vadå 15 minuter….vi ville iväg NU! Inte om 15 minuter. En av dem pratade engelska och jag fick förklarat för honom att jag inte tänkte vänta. Till slut steg de in i husbilarna och flyttade två av dem såpass att vi kunde lämna parkeringsplatsen. 

I Östersundstrakten kom vi att samtala med tre glada norskor som vi delade bord med vid eftermiddagsfikat. De var in till Sverige för en inköpsresa. Bodde i Tröndelag. Tänk, alla tider har det varit folkvandringar över våra nordiska gränser för att inhandla förnödenheter. Norskorna berättad glatt att de var in för att handla på Systembolaget, som de sa med näst intill andakt i stämman. Jag ville inte berätta om våra Tysklands-resor, eller Danmarksresor…. de hade troligen blivit avundsjuka. 

Ja, på detta viset firade jag brorsans 80-årsdag. Undrar vad han hade bjussat på om han levt

Nu skyndade jag mig att dra kontakten till strykjärnet ur vägguttaget. Medan maken är utom synhåll. Annars är jag övertygad att han minns något litet knyte med stryktvätt som vi lagt åt sidan förut. Lite udda grejer som vi inte ens saknat. Men han är expert på att minnas det som ligger i hörnorna och är på gränsen att övergå från att vara nödvändigheter till att bli onödor. 

Så…. ett glas vatten att släcka törsten … och sedan favorithörnan i soffan. Nu tror maken att jag kopplat upp mig för att ”subba” lite. När jag har lite behov att att slappa en stund brukar jag logga in på bridgesidan och anmäla mig som ”subb”. Det innebär att jag hoppar in helt oförberedd i en turnering eller en match där jag ersätter någon som tappat internet-uppkopplingen. Det är riktigt intressant att få ingå i ett partnerskap med vem som helst, snabbt läsa av vad partner har för system och spela det! 

Det där med att kunna olika varianter av system är en form av utveckling. Och utveckling i vår ålder ger nästan lika mycket glädje som ett rejält lönelyft….Hör nu kära Magdalena, jag sa NÄSTAN. Har du möjlighet att glädja mig ändå mer så ser jag gärna att det sker. Jag är medveten att det inte låter sig ske före nyår….men jag kan påminna dig om du vill.

Igår midsommarafton var vi med i en sådan utvecklingsfas. Ett nytt sätt att spela kubb. Vi har sett på reklamen i TV att nu, nu ska man elda upp sitt gamla kubbspel och köpa ett nytt nästan likadant. Men med snedställda toppar där siffror fanns. Som ett slags bowlingliknande formation ställs kubbarna upp. Och man har ett spel där man kan spela olika varianter av spel, förmodar jag. Men det är väl tokigt att kasta bort sina gamla spel, istället för att utveckla dem. 

Barnbarnet föreslog att vi skulle spela ”rundkubb”. Jaha, vad är det undrade vi gamlingar. Väl medvetna att vi inte håller oss uppdaterade om alla sorters spel och dobbel som lanseras. Skrattande insåg hon att hon fått med gänget på idén om detta, för oss, helt obekanta spel. 

Vi uppdelades i lag, udda personer så en som inte blev vald blev skänkt till barnbarnets lag. Ni får skiten som blev över….lät vi ödmjukast meddela. Och därmed gav vi motståndarna det övertag att vara en man mer. Banan byggdes upp. Stegades och justerades, jag är säker på att ingen av dessa som stegade har samma steglängd, så justering av banans längd skedde ett antal gånger. 

Pinnarna kastades och det visslade runt smalbenen på en. Andra laget kastade och sedan blev vi kommenderade att byta sida! Med fågelholksliknade ansikten stod vi där….. vaddå byta sida. Ja jo, det bör vi, menade lagledaren i andra laget som försökte att introducera oss i detta ädla spel. 

Sida byttes och plötsligt insåg vi att det var INTE bra att ha slagit kull de kubbar vi lyckats välta. Nu var vi plötsligt motståndare till oss själv…. eller….?

Matchen fortsatte och vi bytte sida med jämna mellanrum, precis som man gör i rundpingis. Allt efter vad lagledaren sa……. många kommentarer utdelades som det brukar göras i dessa kubbmatcher. Om hur man siktar dåligt, hur man tittat för djupt i glaset till midommarsillen och så vidare. Slutligen stod maken och jag, åldringslaget, med en kubb kvar. Och sex pinnar. Elegant slog jag ner den kvarvarande kubben, och maken hade nu tre pinnar på sig att slå ner kungen. Vilket han gjorde. Detta innebar att vi vann, eller förlorade vi kanske. Det var JU tid med sidbyte. Så vi stod i begrepp att gå över på den förlorande sidan. 

Det slutade med att vi bad att få reglerna nedskrivna. Så nästa gång skulle vi uppenbara oss lite mer pålästa. Ska bli spännande att få dem, reglerna, nedskrivna.

Tisdag. Antikrundan. Men vi hade funderingar på att åka in till sta’n för några små-ärenden. Oh nu när solen inte är lika skoningslös som den varit i flera veckor, kändes en liten tripp med buss riktigt trevlig. Jag tycker om att åka buss och tåg, men föregående vecka och med stadens bussar….nej tack. De har ingen luftkonditionering på stadsbussarna i Helsingborg. Blev rådd av väninnan att åka regionbussar istället. De hade mycket svalare inomhusmiljö för sina passagerare. Men inte kan man sitta och åka till Jönköping bara för att det är svalare på den bussen. 

Nu idag var det skyigt. Vi brukar ta bilen och ställa den på parkeringen vid ICA-affären. Sen vidare med buss in till stora staden. Så slipper vi leta parkering inne i stan. Samtidigt som vi slipper snurra runt med bilen inne bland alla dessa ombyggnationer som pågår. 

Vid busshållplatsen la jag märke till en planta sötväppling. Blommar den nu, tänkte jag…och heter den verkligen så? Men jodå, en snabb koll på google och jag fick bekräftat att även detta år kom jag ihåg blomnamnen.

Åkte buss till konserthuset och bestämde oss för att strosa (maken han stråssar) längs våra gågator. Lunchtid  gjorde att massor av folk satt på de olika serveringarna längs både Kullagatan och Bruksgatan. Mariatorget var också belamrat med lunchgäster. Då vi passerade Mariakyrkan insåg vi att det var skolavslutning idag. Folk som var på väg in i kyrkan, barn i fina examenskläder. Och vi noterade att…ja det var JU faktiskt det datum vi själv stått och sjungit: 

I denna ljuva sommartid, 

gå ut min själ och gläd dig vid 

den store Gudens gåvor

En av alla de psalmverser som man borde kunna utantill….och visst, det gör vi JU. Kan dem utantill, fortfarande… Strosade vidare ner mot ”Knutan”, samtidigt som vi beslöt att slinka inom på ”kinesen” och äta en dagens buffé. 

Då vi satt oss till bords la vi märke till familjen vid bordet bredvid. Mamma, pappa och tre barn. Oj så fina barnen var i sina examenskläder. Flickan glittrade det om då hon spatserade förbi vårt bord för att ta mer av buffen. Hon hade sådana där ”paljetter” över hela sin klänning. En riktig ”prinsessklänning”. Efter en stund la jag märke till att det bara var barnen som åt. Inte mamma pappa. Då jag insåg att trots att det var Ramadan så gick familjen ut och hade fest för barnen mitt på dagen, så här på skolavslutnings-dagen. 

Maken och jag satt och småpratade. Maken sa att han inte hade en aning om hans föräldrars skolgång. Hur länge hade de fått undervisning. Kunde min svärfar läsa? Ja men han läste ju tidningen, sa jag. Det förekom tidningsprenumeration i hemmet så länge maken minns. Och jag kunde upplysa maken om att hans mamma hade fått skolundervisning. Detta visste jag eftersom min svärmor beskrivit för mig hur hennes far sytt skor till henne för hon skulle kunna ta sig till skolan. 

Oj vilket tidsspann vi talade om. Men nja, det var trots allt bara hundra år… och vi talade om att, när våra barn föddes var Olof Palme ecklesiastikminister, småskrattande mindes vi namnet på den minister vi aldrig skrev rätt på stavningen på rättstavningtesterna vi hade då vi gick i skolan. 

Plötsligt medan vi fnissar och försöker uttala den där ministern, passerar en man bakom ryggen på maken. Men jag ser som hastigast……det där var Bengt. Jag frågade maken om han såg samma som jag? Just då kunde han inte se mannen då han doldes bakom bordet med mat och skyltar. Men jag satt andlöst och väntade tills han skulle dyka fram så jag kunde titta en gång till. En buffé tar sin lilla runda tid att plocka från. Mycket lockar men man vill också läsa vad det är för läckerheter. Så mannen begrundade länge och rejält. 

Men till sist dök han upp i mitt blickfång igen, och jag sa: Bengt? Han stannade till och ett leende spred sig i ansiktet på honom. 

Jo det var ”min” Bengt. Min kursledare då jag lärde mig blommor. Jag gick flera terminer hos Bengt och jag minns när han skrattande frågade om jag inte kunde vår flora snart, då jag återkom ytterligare en termin. Jag svarade att, så länge du inte lyckas få mig att lära de olika violer vi har i Sverige får du dras med mig som elev. 

Nu stod Bengt framför oss, småskrattande … mindes vi hur mycket trevliga gemensamma minnen vi har. Maten på hans tallrik kallnade. Jag kommenderade honom: gå och sätt dej och är din mat medan den är varm….

Bengt löste problemet med att slå sig ner vid vårt bord…hämtade sin ryggsäck från bordet där han placerat sig tidigare. Klart han hade ryggsäck. Den mannen som cyklat Sverige runt, har alltid ryggan med. Jag är övertygad om att han har Mossbergs tunga florabok i ryggan plus tre-fyra fågelböcker! 

Han fick äta ljummen mat idag. Vi har inte sett honom på trettio år, men det var som i förrgår vi samtalade sist med honom. Min ”Bengt” säger jag för det var jag som var den mest idoga eleven av oss två, maken och jag.  Även om maken varit med på många av de utflykter som företogs då vi skulle söka rariteter bland blommor, eller gamla fina slåtterängar som inte varit konstgödslade. Eller den sena kvällsvandring i naturen då vi fick höra en gräshoppssångare. Nattskärrans spöklika läte är också en av de naturupplevelser Bengt bjudit oss på. 

En sådan nostalgisk tripp det var att få möta ”min” Bengt och få prata med honom. Oj oj oj. Förlåt Bengt om du inte hann uträtta dina ärenden som du hade hoppats hinna med i samband med ditt stadsbesök. Men du ”gjorde” min dag….om du inte gjorde hela veckan. 

Idag var det väldigt nära att en av oss råkade ut för en arbetsplatsolycka. Och genast uppstod frågan, vem bryr sig. Och om någon bryr sig….vart vänder man sig för att anmäla att det skett en arbetsplats-olycka? Och hur kommer det i framtiden att definieras? Som en Lex Maken….eller vad kommer det att sortera under? 

Hur kunde nu detta inträffa? Jo … Nedanstående slängde ihop en gammaldags sandkaka häromdagen. En sådan som mormödrar gräddade och serverade på de kaffekalas som var dåtidens ”träffas över ett glas vin”. En gyllengul läcker sandkaka som, då jag kom till sista ingrediensen, nästan blev tvungen att ge upp. Det stod 1 msk av en god konjak i receptet. Jag gick ut i barskåpet, sträckte ut handen för att ”grabba tag” i flaskan. Visste att den var stor och tung. Inte mycket som tagits ur den flaskan. Där stod jag och viftade…..ingen flaska. Förvånat stirrade jag in i skåpet. Ingen konjak. Vem? Hur? Vände på klacken gick ut i trädgården där jag fann maken på knä i en rabatt. Ja ja…han lukade… och var helt nykter. Men då jag frågade efter konjaken såg jag hans tvivlande blick… vad ska du ha konjaken till, undrade han. Du nyttjar väl inga sådana starkvaror till vardags….? Menade han. Jo, men nu behövde jag en slurk…. aj aj aj. 

Jag som tänkt överraska maken med en god kaka till kaffet. Nu hade jag avslöjat mig. Men han blev ändå orolig över mig. Reste sig, borstade av byxknäna och började gå mot altandörren. Samtidigt som han mumlade att konjaken stod där den alltid brukade stå. 

Efter en stund stod vi båda och tittade in i barskåpet där konjaksflaskan normalt brukar befinna sig. Men nej, nu var vi två om att konstatera att den var försvunnen. Sakteliga gick det upp för oss att det var inte här i Skåne vi hade en stor flaska Napoleon-konjak. Den stod i stugan. 

Så det var att försöka med en plan B. Skåpet innehåller många slattar av olika likörer, lite starksprit….  men ingen konjak. Slutligen bestämde jag mig för att ta en skvätt av den mörka rommen som vi köpte i höstas. Visserligen var det en oöppnad flaska men, vad ska vi ha den till om inte användas. Jag skruvade loss korken och sa: nu är den öppnad….så det är ingen skada skedd om jag snor lite till min kaka. 

På väg ut i köket satte jag munnen till för att ta en slurk till husmor också. Slurrrrp….. host hjälp host host….den var stark. När jag återfår andan och kunde stå på fötterna utan att svaja fortsatte jag. Tog en matsked av den mörka starka rommen och rörde ner i kakan. Receptet sa: 50 minuter i nedre delen av ugnen. Så jag fick flytta gallret till nedersta skenan i stegarna. Och femtio minuter senare tog jag stolt ut min gyllengula delikata sandkaka. 

Vi njöt verkligen kakan. Den blev som jag minns min barndoms godaste sandkaka. Lite stark visserligen av smaksättningen men det gör inget. Rom är gott och den är inte lika stark som då jag smakade drycken ur flaskan direkt. 

Idag har maken gjort en potatisgratäng till middag. Jag dukar plockar fram lite sånt där tjafs, sallad och tomater och sånt. Slår upp dryck i glasen. Fram med servetter. Vi har inte börjat med haklapp ännu, men det är bara en tidsfråga. I alla fall vad det gäller mig. 

Plötsligt hör jag en skräll och en lång ramsa med svordomar bakom ryggen på mig. Snabbt snor jag runt och undrar: vad händer? Där står en förskräckt make som precis räddat vår potatisgratäng från att gå i golvet. Svärande undrar han vad som hänt våra eminenta slädar i ugnen som tillåter oss att dra ut gallret och ösa steken, eller vända kåldolmarna utan att behöva plocka ut plåten eller braspannan. Genast insåg jag att jag aldrig flyttat tillbaks ugnsgallret upp på den släde den bruka vara placerad på. Svordomarna haglade över mig för en stund. Sen lugnade han sig, ingen olycka hade skett. Och vi satte oss till bords. 

Samtalsämnet blev självklart. Skulle detta olyckstillbud kunna vara som en varning till oss i fortsättningen? Och skulle vi namnge det som de lex Maria och lex Sara som redan finns. Ska det gå under namnet lex Maken? 

Vem ska det meddelas till? Varför undveks inte denna incident? För att kakan blev så ljuvligt läcker att jag inte för ett ögonblick insåg att jag måste sätta tillbaka gallret på den plats det normalt befinner sig. 

Det finns ingen som bryr sig om arbetsplats-incidenter hos oss äldre…..eller