Jönssonminnen.se

Min väninna förvånades över mina uttalanden om att jag såg att hon inte var på väg ut på shoppingtur. Hur kan du se det, undrade hon. Ja, jag såg att du hade bara 27% på din mobbe och det ger man sig inte iväg hemifrån med.

– Huuuuur kan du veta det, sa hon efter en stunds tystnad som jag tolkade som att hon kontrollerade någonting – någonstans. Kanske rentav pluggade in laddaren i mobben efter mitt uttalande.

– Jo men du har JU valt att vi ska ha glädjen av att ha lite koll på var respektive av oss befinner sig. Då får man det det onda med det goda.

– Ja men sådan stenkoll!!! Trodde jag inte, sa hon.

Så då jag igår fick en kommentar efter mitt senaste inlägg om vår marknadshelg och båttur, då jag läste att hon varit ute på hiskeligheter, blev jag tvungen att kolla. Hon skrev även att hennes mobbe hade dött. Och att hon hade åkt ambulans. Men bara som följeslagare. Var det hennes mobbe som legat på båren? Näääää, troligen inte. Men som sagt. Jag kunde inte ringa henne utan fick söka data runt hennes resa i historiken. Och mycket riktigt. Hennes telefon visade fortfarande, så här dagen efter, inga livstecken. Men den hade rest med hem till Sverige och hemmet. Och i historiken kunde jag se:

Bild 1. Mobben hade först rest in till stora staden Helsingborg, därifrån in till Helsingör, med en topphastighet av 22 km/h, resan var 5 km lång. Hoppas inte mobben har tendenser att bli sjösjuk, då bör den byta ägare.

Bild 2. Sen hade mobben gjort en snabb tripp upp mot Stenegade för att återvända ner till hamnplan, 15 min. Ja ja, nu hann nog ägaren ta sig ett bloss också….

Nere vid hamnen tillbringade mobben en timme och sju minuter, vid Jernbanevej. Så länge att mobbens ägare förmodligen intog lunch med dricka…..hmmm… 

Sedan följde en resa i ryslig fart! 43 kilometer med en topphastighet av 157 km/h. Det är ingen varken buss- eller tågresa med den hastigheten. Men som mobbens ägare skrev i sin kommentar…transport med blåljus och tut-tut. 23 minuter mellan Helsingör och Köpenhamn, det var snabbt!  Sen är det två sekvenser med ”no information available” beroende på att mobben troligen var på sjukhuset med sin ägare. 

Bild 3. En niominuters resa från sjukhuset ner till ”Hovedbanegarden” centralstationen i Köpenhamn, ger mig en indikation om att mobben nu åker buss.

På stationen tillbringar mobben 44 minuter, innan den är på väg igen till Hyllie i Malmö. 42 minuters resa. 

Än så länge är mobben i livet! Skönt. Från Hyllie mot Kävlinge snirkligt och krokigt, åker mobben buss?? Verkar så… 16 km och det tog 23 minuter, bör vara buss…..

Bild 4. Mellan Kävlinge och Ramlösa station, 44 minuter visar inte mobben hur den reste. Började den att vara vek och eländig vid denna tid? Men sedan ser jag hur den trots allt hittar sista biten, mellan Ramlösa station och hemmet, en tolv minuters färd. Skönt att den stackaren fick dö på hemmaplan. Nu återstår det att se vad som händer. Om ägaren till mobben ska köpa nytt eller….

Idag ringde väninnan och berättade för mig vad som hänt. Med medföljande hälsningar från den som legat på båren. Som nu är på väg hem till Sverige igen. 

Och då jag berättade för väninnan om att hennes mobbe berättat allt detta för mig som jag skrivit ovan, blev hon imponerad även om hon inte var förvånad. ”Storebror ser dig” är ett gammalt känt uttryck som vi hört genom åren. Men att vi både hjälper storebror och betalar för att storebror ska kunna fungera…..ja, fattar vi det

Marknad, sommarens stora händelse, inköp av onödor på löpande band. Senaste åren har vi blivit härdade marknadsbesökare. Låter oss inte omkullpratas omedelbart av de slipade marknads-knallarna. Lyssnar snällt en stund men ber att få fundera över saken. Att sova på saken, faktiskt. Vi orkar inte i denna värmen att dra runt i alla stånden, utan vi tar det på två dagar. Och vissa fördelar är det med det att vi går två dagar. Vi stod och tittade på vakuumpåsar…..hur har vi det med sådana? Inget som man köper på ICA-affären precis. Behöver vi sådana i sommar??? Vet ej….ska vi köpa?? Nej vi chansar inte. Brukar sluta med att vi har ett inneliggande lager för minst två livstider av sådana prylar man inte inhandlar så ofta. Kommer hem och öppnar skåpet för att lägga in grejen vi köpt och ….kors….det ramlar ut ett överflöd av dem vi köpte förra gången, då vi inte mindes om vi hade blivit utan, eller inte. Vi skulle behövt köpa ett nytt skåp istället, att förvara allt i. Så vi övertalar knallen att lägga sitt krut på en annan kund istället. 

Samtalet med knallen ändrade karaktär, övergick till ett ömsesidigt nyfiket intervjuande. Han undrar om vi åkt långt för att komma till marknaden. Ja, ungefär 4 mil säger jag. Och genast får jag ett ögonkast som skvallrar om att han inte tror oss. Givetvis förstår vi vad han menar. Fyra mil är nästgårds häruppe. Fast för oss då vi är i Skåne är fyra mil en resa. Inte en shoppingtur ens, som det är häruppe. Knallen var från västkusten, göteborgshållet. Så om någon av oss, precis dagarna innan åkt långt så, var det JU knallen.

Så många som reagerar på min skånska dialekt. Var kommer du ifrån säger folk häruppe….. jag bor här, svarar jag. I alla fall en fjärdedel av året. Tvivlande blickar får jag till svar. Jag vet hur det känns att vara invandrare… man hör inte riktigt till gruppen… betraktas som en outsider hela tiden. Fast närmsta kretsen, släkten, ser mig som en del i det hela sedan många år. Vi talar om mansålder, och jag tror det är någonting ditåt…som jag varit en del av gänget här. Och dem av mitt liv.

Lördagens besök på marknaden blev på grund av att vi funderat över natten på flera saker. Dels hur vi hade med påsmaterial till vakuummaskinen, dels ett gobelängtyg som jag fick sådan lust att köpa för att sy trevliga kassar av. Jag vet att nuförtiden har många människor blivit flitigare att använda kassar som de tagit med hemifrån. Och jag har under årens lopp sytt och presenterat mina vänner mina hemmagjorda alster. Har mottagits med glädje. Kassarna får gärna vara vackra så man kan ha dem hängande på en krok i hallen som dekoration. Där är de lätta att komma ihåg att ta med då man går iväg för att shoppa. Från början då jag gjorde mina första kassar, använde jag heminrednings-grejer som hade bytts ut. Typ gamla draperier och gardiner. De slits JU inte, kanske bleks av sol och användning. Men nu hade jag råkat få ögonen på ett mysigt tyg. Genast satte mina pysselgener igång att planera vad man kan använda detta tyg till. Maken muttrade. Du har JU inga ögon för sådant arbete längre sa han. Men men, man kan rita och berätta, visa hur man vill ha det klippt. Sömnaden klarar han galant med den nya fina maskin vi har som till och med trär tråden själv.

Om man kollar stora kända designers så gör de bara skisserna och möjligtvis en prototyp till sina arbeten. Resten får deras kollegor framställa. De som sköter det löpande arbetet. 

Bra kassar kan man aldrig få för många av. Knallen i tygståndet kände igen mig och visste genast vad jag skulle ha. Diskussioner om att inte klippa tumnageln av sig kom som vanligt från denna här, medan knallen kontrade med att: ah nä, en sån snålis var han inte. Han tog istället hänsyn till mönsterrapportena och till och med skänkte mig en halv decimeter gratis för att jag skulle få ut maximalt av mitt köp.  

Vi ville äta lunch i thai-matståndet. Det är så god mat och finns bara att tillgå marknads-dagarna häruppe. Slog oss ner vid ett långbord. Ett par som satt mittemot avnjöt friterad kyckling. Såg gott ut. Men vi ville ha det gamla vanliga, ett spett med kött…vårrulle och ris. Småpratade lite om det fantastiska marknadsvädret. Och plötligt frågade paret mittemot om det var jobbigt att bo i Malmö. Jag vet inte sa jag, jag har aldrig provat. Min bosättning i Helsingborg duger ypperligt, svarade jag. Förvånat tittade de på mig, men konstaterade att jodå, de hade nog hört att det fanns en stad med det namnet. Samtalet spann vidare med försiktiga undringar om livet där nere i södern kontra livet häruppe i norr. De var övertygade att det visslade revolverkulor i luften hela tiden där nere. Det rapporteras dagligen om det i media. Och nog har de rätt. Våldet tycks ha blivit grövre och har kommit närmre oss. 

Jag minns en sommar för länge sedan, vi hörde om ett mord på Edvin Berlingsgatan i min stad. Det skedde medan vi var häruppe på besök i makens föräldrahem. Man berättade på nyheterna i flera dagar om händelsen och detaljerna runt den. Känslan jag hade att vi bodde i ett sådant syndens näste, kommer jag ihåg. Minns även svärföräldrarnas beklagande blickar mot oss. Att vi efter besöket hos dem skulle återvända till dessa farliga trakter. Idag omnämns liknande händelser med en liten artikel. Ser inte ut att vara mer allvarligt än den artikel som för några årtionden sedan rapporterade om ungdomar som snattat i butikerna. Och på mobilen plingar det till en kort signal nu och då, skottdrama här eller där i Sverige, som om det vore ett sorts räkneverk i mobben på hur många skjutna det blivit denna veckan. 

Jag blev tillfrågad av någon marknadsbesökare hur jag skulle göra den 9 september. Vadå 9 september, frågade jag? Jag var inte uppmärksam att valet låg så tidigt i månaden. Men ojdå, jo det blir så i år. Andra söndagen i september. Hur jag tänkt göra vet jag inte ännu. Vi har de senaste åren poströstat. Men var finns det en post idag? Verkar vara enklast att hålla sig hemma och göra som vi gjort i långa tider. Gå upp på byn skola och rösta. Jag fick en karamell av Socialdemokraterna i deras stånd på marknaden. Inget som var mer påkostat än de har haft alla år på marknaden, inga valstugor. Hos Vänsterpartiet snodde jag åt mig två kolan. En mint och en gräddkola. Medan jag lyssnade på deras intensioner, vad göra efter valet. Alliansen, där kunde jag vinna en lunch med en ortens politiker om jag snurrade på ett hjul. Blev inte ens inbjuden till hjulsnurr. De jagade ungdomar. Jag nämnde att jag var röstberättigad jag också, och generat erbjöd de mig att få snurra…. jag gick därifrån. Om jag vunnit hade de insett att jag inte var bybo. Och lunchen hade varit förslösad. För deras del. Men gratis är gott som lillasyster alltid säger. Så jag hade nog gått dit…. men men. 

Söndagseftermiddag, efter sommarprataren inbjöds jag till en tur med båt. Fick sitta vid kaptenens bord då jag intog kaffe med dopp som var det enda de hade på menyn på den båten. Men det var en underbar tur. Soppatorsk ville inte kapten riskera. Därför styrdes mot land och tankades en gång. Vi gled längs strandlinjen och tittade på snön på fjällen, hur mycket det tinat de veckor vi varit här. Kaffe och kardemummabullar smakar bra på sjön. Sjön suger, är ett gammalt uttryck jag hört, och kan bekräfta. Cirka femtio meter från landstigningsplatsen stannade motorn. Jag fick plocka fram årorna och rädda oss från att lida sjönöd. Men jag hade inte räknat med det arbetet. Och jag ror mycket bättre med högeråran än vänster så, om jag inte fått instruktioner från kapten hade vi fortfarande suttit och snurrat runt runt i sjön. Men vi kom iland. Det är en mysig liten roddbåt vi har. Med en sexhästars fyrtaktare i aktern… Yamaha….samma märke som min skoter. Jag vet inte om det finns svenska utombordare att köpa längre. Jag vet att jag sett Cresent motorer, men japanerna har troligen övertagit den marknaden. 

Nu ska vi tända en liten brasa, häruppe är snart de enda platser i landet man får elda på. Vi ska ”sota” lite mat som äldst-svågern brukar säga om våra grillningar. Så fram med lite grönsaker till en sallad…..

Vad ska du göra idag, frågade väninnan, då vi pratade med varann medelst telefonerna i förmiddags. Vet ej med säkerhet, svarade jag. Känner för att skriva, men vet inte riktigt vad jag ska fabulera om idag. Vad då fabulera, säger ni…. fabler är väl om djur…eller? Men minns ni ugglan i ”Fablernas värld”?  Han som sjöng ”djuren är väl också människor”….. då kan man väl fabulera om människor? Kom gärna med synpunkter. Jag gillar att veta om jag har rätt eller fel…

Även om jag inte är utestängd från övriga världen, nyheter når oss häruppe också, så verkar livet väldigt lugnt. Visserligen läste jag i SVTs nyhets-app idag att  Putin och Trump som sin största gemensamma uppgift såg, att splittra EU. Låter onekligen hotande. Ska jag anmäla mig till civilförsvarstjänst? Jag har blivit avförd på grund av min ålder, men nog kan jag göra någon nytta med att stå i främsta ledet och ta emot den värsta skytteelden. Något kan man väl göra för gamla Sverige? Eller ska jag låta dem göra upp om det utan min inblandning? Eller hur har de tänkt att genomföra sin splittring? Inte tror jag att det sker genom att annonsera i twitter eller facebook att: nu hör ni till de stora nya samväldena förenade öst-staterna eller väst-staterna. Jag är i alla fall helt övertygad att jag inte behöver skicka min mail-adress till någon av dem. Den har de helt klart i sina rullor vid den här tiden. Spännande att få följa upplösningen av det hela. 

Jag småspråkade med en amerikan för någon vecka sedan angående försvarsmetoder. Hör ni? Hur mycket jag engagerar mig i världsfreden? Han blev lite imponerad att jag, svenska kvinna, visste vad man utbildade för yrkesgrupp på Key West. Stolt visade han en bild på sitt barnbarn, iklädd uniform. Jag svarade att det med försvar var detsamma som krig. Han menade att krig och försvar var en himmelsvid skillnad. Jaså? Vadå? Svarade jag. Så fort någon nämner ordet ”försvar” är det underförstått något fientligt man försvarar sig mot. Och en fiende är väl inget fredligt? Eller? Han tyckte jag var knepig. 

Och om ni läser var jag ville göra, så var det att stå främst i kohorten. Som den lejoninna som försvarar sin avkomma. Så jag emottar Putins och Trumps avsikter med….. försvar….de får skjuta mig först….före de ger sig på mina landsmän. 

Jag som senaste åren känt mig lite värdelös, jag gamla käringen med mina vantstickningar. Men nu inser jag att jag har en funktion att fylla i samhället. Behöver alltså inte känna det som en sorts allmosa då Magdalena skickar mitt månatliga bidrag. Gör faktiskt själ för det genom att finnas till. Kanonmat kallades min fraktion i det kalla kriget. Nog bäst jag slutar att tala om för omvärlden att vi har en strategi här i mitt lilla land också. Det kanske betraktas som landsförräderi. Storpojkarna kanske blir oroliga, då de inser att de inte överraskar oss. 

Att vi har helt klart för oss våra respektive platser i en eventuell krissituation. Vi har JU som en av de få länder i världen fått upptryckta broschyrer i brevlådan. Om krisen kommer…. vojne vojne, vår broschyr hänger på anslagstavlan i köket hemma på min gata i stan. Så vi får försöka dra oss till minnes vad som står i broschyren. Fast den finns väl att tillgå på nätet, hoppas vi. Så vi inte överraskas mitt under pågående sol- och badsäsong. Då vi har den hemma Jag fick faktiskt en nätupplaga av min engelske bridgepartner någon vecka innan den kom ut i brevlådan. Den väckte onekligen lite uppmärksamhet ute i Europa. Både fransmännen och många engelsmän kunde följa utgivningen av den i sina vanliga nyhetsblaskor. Några veckor innan vi fick dem ut i hushållen. Så de vet vår strategi! Undrar om Pravda också hade någon artikel om broschyren? Eller de stora blaskorna i Donalds land? 

Nej nu får jag sluta prata världspolitik. Annars kanske man blir inkallad till någondera post, kanske de vill ha mig med i strategi-gruppen. Han den där med en massa guldlöv på krage och ärmar inser vilken kapacitet han har ute i landet bland oss livserfarna.

Fotbolls-VM är slut. Jag fick gratulera min ”Groda”, min franske vän, till segern. Han berättade för mig att de hade bett för sina mannar i kyrkan söndagsmässan. Ja ja, svarade jag. Man kan alltid be om alla sorters support. Det gör man JU överallt nuförtiden. Men visst var det trevligt att det var ”mitt” lag som vann. Allt eftersom VM fortlöpte fick jag ändra mig angående favoritskapet. Givetvis höll jag på de våra först. Då de åkte ut fick jag hålla på England och Frankrike… hade så att säga en gardering. Som en gammal sömmerska. Med sitt tips. 

Jag råkade ut för en situation förra veckan. I mitt bridgespel. Då min engelsman och jag lyckades ta oss till final. Och fick då möta den spelare som jag spelar med den senare turneringen… dagligen. Min engelsman sa: nu ska det bli spännande att se var du har din lojalitet partner. Han vet JU att jag spelar med dem båda, och anade jag lite svartsjuka…eller? Men jag förklarade att detta hade ingenting med lojalitet att göra. Det var som jag brukar säga: do or die…. vinna eller dö….fritt översatt. Och jag slapp dö….denna gång. Men vi båda vet hur det svider i hjärtat då vi förlorar finalen. Har vi gjort allt för många gånger. Nu var det min andre partner som fick lida med den svedan. 

Vi har fått sommarvärme häruppe i fjällen också. Under perioden april-maj-juni var det en enda lång het sommar i södra Sverige. Häruppe brukar det vara svalare och skönare med mina mått mätt. Nu har vi fått hit den erbarmliga hettan. Vattnet i vår dusch, den soldrivna varmvattenberedaren, kan vi koka potatis i. Man får vänta till sena kvällar att duscha Om man inte är uppe vid sex-tiden om morgnarna. Och det är inte denna här… men vårt vatten i sjön, som vi normalt använder att kyla vitvinet i, håller cirka 20 grader. Så det är lagom att ta sig ett bad i, riktigt skönt. Och grillkvällar blir mer attraktiva då man inte behöver bära långkalsonger. Men det är konstigt att det sällan blir lagom…. i detta landet Lagom. 

Nu kära läsare, fick jag ihopsvamlat detta idag. Kom gärna med idéer om vad ni vill höra om. Så jag slipper bli inblandad i de stora gossarnas göranden och låtanden

Söndagseftermiddag. Dagen efter födelsedagen. Och Vicky höll babblan! Det var min födelsedag. Så vi hade en liten bjudning. Hade funderat på vad jag skulle bjuda på. Att ha födelsedag såhär under sommarmånaderna gör planeringen av maten svår tycker jag. Vill jag grilla? Men om det blir kyligt eller regnigt? Då får man ha en ”plan B”. 

Detta problem har jag brottats med så ofta att jag börjar vara trött på att ha flera varianter i min planering. Så detta år hade jag redan i mycket god tid kommit på hur göra med maten på mitt födelsedags-kalas. Makens födelsedag infaller då vi är i sydligare regioner där catering är ett bra alternativ. Och om jag tänker på den exotiska planka vi bjöd på då han fyllde senast, det var JU bara att kopiera den! Omvandlat till norrländska varianten med de möjliga saker man kan uppbringa häruppe.

Det uppskattades, trots att det var rostbiff som jag varit hem hos en av gästerna och tiggt mig till en köttbit för att tillaga. Kycklingspett var inte lika delikata som de som var på den brickan vi köpte i Skåne, men jag är dålig på att tillaga all form av kyckling. Tårtan bakades av de chokladkakor jag förärades påskafton då vi stod som värdfolk till påsksupén. Äggen räddade jag ur min svågers kylskåp. De var bortglömda och på väg att bli ”överåriga”. Så trots en planering behövde inte all råvaror inhandlas, de fanns att tillgå. Känns onekligen lite extra ”nyttigt” då man tager vad man haver. Speciellt om man tar det i grannarnas kyl och frys. Det känns lika trevligt som ”gratis-är-gott-känslan”…. 

Det värmde inombords då jag var och ”hämtade”, köttet, och då jag tackade ödmjukast, fick svaret att: vi är JU som en stor familj häruppe. Ytterligare en gång mår jag bra av att mitt brödbak gör av sig på detta sätt. Att jägarna får med sig mitt tunnbröd i säcken under älgjakten, gör att jag kan be om dessa köttstycken som kostar skjortan i Helsingborg. 

Vädret var osäkert så vi gjorde två varianter på dukning. Ett bord ute i vårt trevliga partytält….och ett inomhus. Så vi lät gästerna välja var vi skulle sitta. Det blev ganska många timmar ute på vår mysiga uteplats. Någon började efterlysa kaffe på maten och vi beslöt oss för att flytta inomhus. 

Då vi avnjutit kaffet dök det upp ett gäng till. Släkten är stor häruppe. Fram med fler kaffekoppar och assietter. Min favoritkaka Sachertårta, som brukar räcka så länge att maken brukar klaga att han är trött på den, denna kakan fick plötsligt strykande åtgång. Oh så stolt jag blev då de smaskade och berömde den goda kakan. Och vispgrädden i sifonen pyste och sprutade. Och vi njöt….

Hela lördagseftermiddagen och kvällen utan någon bridge. Kan ni tänka er? Jag hade berättat för Vicky dagen innan att jag inte skulle spela vår ”vanliga” turnering. Samtidigt som jag bad och bönade att hon inte skulle göra som hon gjorde föregående år. Hon gick ut med en gratulation i klubben, så många många önskade ”happy birthday”. Men hon sa det så pass tidigt att den partnern jag spelar med den turneringen inte hade hunnit logga in ännu. Den spelaren har de senaste åren skickat mig ett fint gratulationskort ….en månad senare… han har någon gång rört till det. Jag har snällt tackat för hälsningen, inte med en bokstav yppat att han är fel ute…..en månad för sent…. jag berättade för Vicky om denna spelare… jag bad, ja jag vädjade till henne att inte genera honom… sista gästen lämnad huset klockan 23.55. Gamla människor ska JU inte vara uppe och ”sudda” så sent…. så jag hann logga in och spela den turnering jag brukar spela. Och Vicky gav mig en privat gratulation men inget tjoande ut i klubben. Så nu får jag ett fint kort igen om en månad….då min partner tror jag har födelsedag. 

Idag har dagen varit lite seg. Konstigt vad man känner av åldern. Orkar dåligt med kalas numera. Tur man inte ska ha fiskdamm och lekar. Det hade jag kroknat för. Gottepåsen har vi omvandlat till flytande godis så det är inte så svårtuggat. Och en av gästerna satt och myste med ett glas Kahlua som hon krönte med vispgrädde…. .mums… hon hade ändå aldrig fått någon gottepåse med då hon gick hem…. hon har lärt att passa på då det ges tillfälle ändå.

Nu har jag inte skrivit…på länge. Och givetvis funderar jag…vad ska jag prata om? Men känner ändå att jag vill ”chatta” lite. ”Chatta” gör man på svenska…ha ha, och var kommer det ordet ifrån? När jag talar med min engelske bridgepartner frågar han mig – do you yack yack all the time and don’t listen to me – om mitt svar dröjer lite. Yack yack betyder att jag sitter och pratar med andra, ”chattar”. Han har inget bekymmer med att mitt under pågående samtal tvingas använda ett översättningslexikon. Ibland då vi snackar kommer det ett ord i skallen på mig som jag inte har den ringaste aning om vad det heter på engelska. Eller så kan jag ordet men kan inte stavningen. När jag skriver så här, löpande text gör datorn röda streck under de ord som felstavas, men ute på webben har jag inte den hjälpen. Så det blir ett evigt pauserande i chatten. 

Jag fick ett meddelande från bridgepartnern att jag borde spela med någon annan idag, då hans England spelar semifinal i VM-fotboll. Han menade att han kom om jag ville men kunde inte garantera att han skulle vara fokuserad. Jag svarade att om han inte visste det, så satt jag faktiskt och följde gårdagens match mellan Frankrike och Belgien medan vi spelade vår vanliga turnering. Men jag är kvinna och kan ”multitask”, göra två saker samtidigt. Så låt honom kolla matchen. 

Visst minns jag tydligt Sveriges insats i VM-fotbollen både 1958 och 1994. Hur stort det var. Och hur hela Sverige höll andan då de matcherna gick. Får väl spela med någon annan. 

Har en belgare, en riktigt duktig spelare. Han brukar fråga dagligen om jag är ledig. Är jag ju idag då. 

Vi hade verkligen roligt sist vi spelade, skrattade gott åt det hela. Michel, som är den bättre av oss, gjorde en dundertabbe. Förtvivlat bad han om förlåt, jag kunde se desperationen, hur han krälade i stoftet, i hans ursäkt. Nja menade jag, det var inget problem, bara det att han blev skyldig mig en middagsträff på en dyr restaurant. Förvånat menade han att det var väl en förträfflig idé på hur han skulle kunna gottgöra mig. Spelet fortsatte och han spelade en synnerligen bra hand. Frågade då om det kunde duga som plåster på såren för den tidigare missen. Ah nej, menade jag. Men det kanske var möjligt att jag kunde betala dricksen. Under turneringens gång spelade vi båda till belåtenhet och då vi avslutat sista brickan enades vi trots allt om att vi skulle dela notan. Michel sa att Paris var att önska framför Belgien och Sverige. Inget av våra länder hade något att skryta med i matväg. 

Så är livet på webben. Om någon undrar. Man har låtsasvänner. Imaginära vänner.

Tidigare idag berättade jag i ett mail för en vän om en händelse under gårdagen. Jag var in till ”stan” Tärnaby för att titta på mina vantar som har fortsatt sin resa. De är på utställning. De skulle vara på en 1-dags utställning häruppe i Tärnaby tidigare i våras, då stick-kursdeltagarna visade upp vinterns alster. Jag skickade upp mitt ”inneliggande lager” av stickade vantar. Nu har utställningen sträckts ut till över sommaren. 

Jag tycker det är så roligt att stickningen fått en renässans. Unga människor sitter och bedömer ullkvalitet och två- eller tre-trådigt garn. Och stickar både strumpor och vantar. Nu var jag in på utställningen och kikade på mina vantar….och ja de skötte sig fint. Och bland alla alster som visades, behövde de inte skämmas för sig. Vidare, efter vantbeskådandet,  upp till Konsum i Tärna. De har bättre kvalitet på sina grönsaker, så jag brukar passa på att handla sådant hos dem. 

Då vi klivit ur bilen och gick mot ingången, fick jag stanna till för en stund. Kvinnan framför mig råkade på en vän. Det blev en lång innerlig kram dem emellan. Jag stannade till, fick liksom göra en runda runt dem, om jag ville passera. Plötsligt blev de medvetna om att de stängde vägen för mig…. vände sig om och bad om ursäkt att de hindrade mig…. Inte hindrar ni mig, sa jag, jag bara står i kö att också få en så’n varm och go’ kram jag också, av den där snyggingen. Leende gick snyggingen fram till mig, tog mig i famn och jag njöt i fulla drag. Luktade gott gjorde han också. Sen skiljdes vi. Och om jag möter honom imorgon känner jag inte igen honom. Förmodligen minns han mig, tok-käringen. Han var ju ung och har förmodligen bättre minne än jag. Kvinnan han först kramades med småpratade med mig inne på Konsum senare. Hon var lite avundsjuk på min oblyga framfusighet. Men som jag sa….vad har jag att förlora?