Jönssonminnen.se

Nu klagar hon igen, min läsekrets. Jag säger ”hon” för långa tider är det endast hennes kommentarer som visar att jag har läsare. Känns som jag lika gärna kunde skriva det jag blabbar om i ett e-postbrev. Men samtidigt vill hon, min läsekrets, ha det så här. Som en ”blogg”. Blir som ett kvitto på det vi sagt har blivit dokumenterat riktigt.
Dagens samtal till henne var för att gratulera på födelsedagen. HURRA!!! Min läsekrets fyller år idag. Jag hade skickat ett digitalt gratulationskort till henne. Jag visste inte riktigt om hon ville ha ett samtal också. Ett vanligt gammaldags telefonsamtal… så jag pinglade för att höra mig för. Om det enbart skulle vara digitala hälsningar numera, eller om ett gratulationsamtal även var okay.

Jag tillhör den generation som behöver en mänsklig röst som en bekräftelse på mitt tjafs. Och födelsedagsbarnet (eller födelsedagstanten) ansåg att: Ah nä du, samtalet slipper du inte ifrån, menade hon. Känns skönt, då var det inte bara jag som vill ha den sortens kontakt. Och är det för hennes skull som alla bullar blir så trinda och goda idag, så var vi två som uppmärksammade detta, i alla fall. Och så var hon lite nyfiken på hur min uteafton med lillasyster hade avlöpt. Den som hon försökte slinka med på. Den som jag sa: att nu skulle BARA lillasyster och jag träffas, så hon var inte välkommen.
Lillasyster dök upp med sin äldsta unge i släptåg! Va!!! Baaahhh!!! Jag sa att, hade vi nu bestämt att vi skulle vara två så: schas schas hem med dej unge…. ett leende från öra till öra på ungen visade att han inte förväntade sig att han skulle vara välkommen. Han hade bara skjutsat morsan sin.

Vi startade med ett glas svalt vitt medan vi smidde planer för kvällen. Steg ett: hur mycket hade vi i pengabörsen? Steg två: hur mycket hade vi att ”svomma” för? Steg tre: vart tar vi vägen? Steg ett och två sade att vi båda bestämt oss för en helkväll. Två gamla tanter…. blev det gamla trygga alternativet för oss helsingborgare, en färjetur eller som det heter kort och gott en TURA. Visserligen har lillasyster ”känningar” i många branscher så både hamburgare och pubmat borde vi kunna få till rabatterade priser. Men vi hade inga intentioner att gå billigt ….. så en Tura blev det, sch sch inte berätta för brorsan…han blir förtröden…..

Lite ängsligt sa lillasyster, behöver vi beställa bord? Nej det trodde jag inte. Och nej, det var lugnt. Till och med glest med folket ombord. Synd för färjeanställda men vi hade inget emot en behaglig miljö.

– Vi har precis dukat fram buffen, berättade serveringspersonalen då vi blev anvisade ett bord. Nja, vi hade sneglat på månadens trerätters…

– Något att dricka, fråga de oss.

Jag har inte riktigt förstått vad det är de frågar om? Menar de en apéritif? Jamen, skriv det då i menyn så man får lite inspiration…. jag vet inte vad som anses som ”comme il faut”. En dry martini? Jag såg att även lillasyster verkade lite frågande då vi fick frågan. Vi drog lite på svaret. Ville inte verka gnidna…men visste inte hur vi skulle hantera situationen. Jäkla serveringspersonal, som utsätter oss för sådana svåra val.

Om de i stället pekar i menyn och säger att det där, är månadens rekommenderade val av aperitifs, så kan man i alla fall rynka på näsan, sådär lite världsvant och säga: det är inget som faller mig i smaken…..!!!!
Men vi beslöt oss för att ta in en flaska vitt, genomgående –  till den mat vi inte riktigt hade bestämt ännu. Det blev perfekt till våra gommar. Ett krispigt vitt, något för kyligt, men det ”jonkade” till sig allt eftersom båten seglade sina vändor.

Så ja, där fick jag med ordet ”jonkit”, ett ord som mina syskon och jag inte ser eller hör som främmande…inte förrän man ska skriva det och dagen ordbehandlare skriker högljutt!! Det ordet finns inte!!! Säger den….jodå, gör det visst det… kolla bara!! Jag skrev det…visserligen fick jag flirta vilt med ”putern” men till slut så…. puter är en förkortning i mina kretsar. Där jag spelar bridge. Jag kan inte säga paddan till dem, de vet inte vad det är…..
Ja vad pratade vi om….allt och inget…. men jag råkade höra lillasyster också lagt sig till med ordet – JU. Hjälp. Jag har kommit på mig själv med att ha adapterat ordet i mitt vardagsspråk… att innehålla detta ord – JU -.
Men när andra säger det börjar jag genast att fundera. Har de berättat detta för mig tidigare? Har jag börjat glömma vad folk pratat om? Eller är det nyheter i mina öron? Men varför säger de – ju – precis som: vet du väl? Jag har lagt märke till att det har smugit sig in i språket hos många människor. Ungefär som uttrycket ”ELLER HUR” har blivit som ett erkännande. En bekräftelse på medhåll. För mig är ”eller hur” en fråga som kräver ett svar. Inte ”streck i debatten”.

Onekligen passar väl detta med en Tura för mig…. Tura eller Bro, kan väl gå på ett ut? För om jag läser vad jag skrivit, så låter jag som Saga i TV-serien Bron… i hennes språk finns det inga otydligheter. Försök inte prata med Saga med dubbla budskap…
Fast på Bron kan man inte Tura…. ha ha, fick jag med den gamla sloganen också

Idag då vi satt med vårt näst intill kalorifria eftermiddagsfika kom maken och jag att tänka på den förmögenhet som en gång hägrade då min mor kom med ett försäkringsbrev och sa att det var mitt. Jag hade att vagt minne av en äldre gråsprängd man som kom till vårt hem i min allra tidigaste barndom. Han tog aldrig av sig ytterrocken eller skorna. Traskade bara in i vårt hem med en myndig min. Satte ifrån sig sin portfölj och plockade fram en pärm och penna. Spottade på pennan, troligen en anilinpenna. Skrev in i sin pärm att han erhållit KONTINGENTEN. Jag tror mannen hette Muchart i efternamn, det lät onekligen lite exotiskt. På den tiden hette nästan alla människor namn som slutade med -son, så denne Muchart hade troligen utländskt ursprung med det namnet. Vilket gjorde att han betraktades med vaksamhet. Kriget låg inte långt tillbaka och man hade ju lärt att ”en svensk tiger”.

Mina föräldrar hade sina försäkringar i Allmänna Brand. Hade troligen hemmet och oss ungar försäkrade. Jag vet aldrig att vi hade något skadetillfälle.
Vid vuxen ålder kom min mor och överlämnade försäkringsbrevet till mig. Och överlät därmed också betalningsansvaret till mig. Jag hade vid det tillfället fortfarande ingen aning om att jag hade haft en försäkring som varit häftad till mig personligen, men det hade alltså varit så. Nu ville de inte betala kontingenten som vid denna tiden övergått till att betalas via postgiro, så Muchart hade väl gått i pension. Inte konstigt, han var en gammal grå människa redan då jag minns honom de första gångerna.
Försäkringen hade vid det tillfället övergått till att vara en ren livförsäkring. Hade under min uppväxt varit en sjuk-och handikappersättning. Åren hade påverkat behovet av olika försäkringsformer.  Diskuterade med maken om vi skulle fortsätta att betala för denna försäkring, men enades om att den lilla spottstyver som skulle utfalla till maken i händelse av min död var inget som påverkade vår ekonomi. Jag köpte tillbaks försäkringen, något mina föräldrar aldrig fick veta något om. Och summan vi fick var så liten att ingen av oss minns mycket av den…. det var under hundra kronor, kanske till och med under 50 kronor.
Jaha, det där kalorifria fikat då? Jo, vi bestämde oss att enbart en slät kopp kaffe skulle räcka idag då vi skulle ha tidigare mat. Som ersättning till de goda kakor vi brukar ha, läste vi veckans kakrecept i Allers. Läste högt; smör sirap grädde socker i kakan som var en sorts chokladtarté. Jag gjorde en snabb sammanställning av kalorierna. De var skönt att vi läste den kakan, inte åt den. Sen läste vi vidare om muffinsen, kladdkakemodell. Jag älskar inte kladdkaka. Jag har lärt mig att sådant kallas ”döbagat” och det bjöd man inte sina gäster på. Nä det var till och med så att tillställningen kunde inhiberas med kort varsel om kakorna råkade bli ”döbagade”
Men nu fick vi utrett det där med kontingenten, och kakor som innehåller en miljon kalorier, ja de läser vi till kaffet, istället för äter dem.

Kontingenten

Det var en väldigt viktig uppgift att betala ”kontingenten”. Genom min barndom hörde jag då och då detta med: har du varit och betalt kontingenten? Idag snubblade jag över detta ord som helt plötsligt kom ut ur min mun då jag talade med ett försäkringsbolag. Blev själv förvånad över mitt ordval….var fick jag det ordet ifrån?? Hörde tydligt hur den unga dam jag talade med generat frågade vad jag sa… småskrattande fortsatte vi vårt samtal men jag valde ord som fick mig att låta lite mindre medeltida. När samtalet var avslutat frågade jag maken om han varit med om att betala kontingenten…. men han kunde inte minnas något sådant uttryck.
Då för länge sedan, då pengar fortfarande var ett substantiv, något man kunde ”ta på” inte bara ”skriva en eller ett framför”, då bar min far hem sin lön i ett kuvert fredag var annan vecka. Minns hur det klirrade då de tömde ut slantarna på Perstorp-plattan på köksbordet. Det gav en mer distinkt klang än det gjort tidigare. Innan den stora moderniserings-vågen drog fram, då man klistrade Perstorp-platta på sina köksbord. Då före detta, då det var den slitna träytan, lät det mer bara plopp plopp då slantarna mötte bordsytan. Sedan  jag började minnas var där en och annan sedel också i kuvertet, med de lät ingenting, jo kanske lite prasslande, så de minns jag inte så tydligt. Pengar lades i en hög till hyran, far fick en liten liten dusör för att kunna inhandla en ”feberfri” till helgen. Sen rafsade mor ner resten i sin pengabörs. Mor hade helt och hållet ekonomiansvaret i familjen. Men det fanns vissa saker som hon trots allt blev kontrollerad av fadern om. Har du betalt kontingenten frågade han då det började närma sig månadsskiftet. Jag kan inte komma ihåg att de någonsin glömde att betala densamma. Denna ”kontingent” som de kallade den, var fackföreningsavgiften. Den var lika viktig som hyran. Och fick inte glömmas. Visserligen var min far anställd vid vattenverket, kommunalt anställd, och något hot om konflikt fanns inte ”på världskartan” för hans del. Hans arbete hade lite av samhällsskydds-karaktär. Så konflikt skulle det förmodligen inte bli för hans del i alla fall. Men kontingenten,,,,den skulle aldrig slarvas med.
Mina föräldrar som var födda under första världskriget. De hade i färsk minne ofärdstider, arbetslöshet och svåra år. Så när de nu hade en fast inkomst, ett fast jobb skulle ekonomin skötas. Punkt slut.
Jag fick följa med mor ner till Folkets Hus där kommunal hade sin fackexpedition. Slantarna skramlade ner på skrivbordet hos tjänstemannen. Mor sträckte fram fars fackföreningsfolk och så stämplades månadens inbetalning i rutan som var avsedd för månadens stämpel. Denna tjänsteman var inte lika van med sin stämpel som postfröken på Norra Stenbocksgatan var för han styrde stämpeln med sin tunga, i alla fall såg det ut som den var med i styrningen. Men bra, nu var kontingenten betald för denna månad. Minns att jag någon gång i mina tidiga tonår fick förtroendet att traska iväg och betala denna kontingent. Och herre min je… vad det var viktigt att kontrollera att jag fått stämpeln i boken då jag kom hem.
Jag har senare i livet aldrig stött på detta uttryck, inte ens i korsord. Men idag poppade det ut ur min mun då jag skulle kontrollera hur det hängde ihop med ett medlemskap i en förening och en försäkring. Den unga damen fick aldrig veta mer om min kontingent.
Sitter här i soffan och döjer lite efter maten, skriver ner det här medan värsta ”kroppkaka-svimeln” lägger sig. I Norrland talar man om att man har palt-svimeln, då man har ätit lite för mycket palt. Jag brukar laga kroppkakor i stället. Men det kan bli lite mycket av det också… så vi känner av den en liten släng av den där svimeln

Vi har vissa stolpar, punkter som är märkesgränser som vi ska över, känns det som. Den första var nog då man skulle börja skolan…sen flytta hemifrån…. gifta sig och bli förälder är också de märkesgränser här i livet. Sedan rullade livet på ganska många år tycker jag det känns som.
Visst upplevde man förändringar…. men det var inga stora förändringar. Framför allt inte vid de löneökningarna som man lyckades få. Vi köpte hus och fick på det viset även egendom att ansvara för. Nog tycker jag att jag sammanfattat livet ganska enkelt. Vardagarna var som vanligt, frukost med morgontidningen….jobb… hem middag och sedan fortsätta läsa det man inte hann på morgonen. TVn och natti natti… så rullade de flesta veckorna och månaderna på.
Någon vis människa har sagt att: livet, det är det som rullar förbi medan du drömmer om framtiden…
Men oj då vad jag blev djupsinnig. Men är man gift med en som gjort eftertänksamhet till en konstart har man väl rätt att grunna på saker och ting. Jodå, jag sa att maken gjort eftertänksamhet till en konstart… han svarar aldrig på en fråga medan man fortfarande minns vad frågan man ställde handlade om…nej det ska tänkas. Jag sa till svägerskan, hans lillasyster, att maken fortfarande inte bestämt sig om han vill åka med till Prag, resan vi gjorde över nyår. Men trevligt hade han….har han erkänt..
Anledningen till samtalet med lillasyster var den att vi kunde inte själv bestämma oss i en fråga. Skulle vi sluta ha dagstidningen hem i brevlådan? Eller skulle vi helt övergå till den digitala varianten? Beslöt oss för att ta in en extern ståndpunkt. En som var uppväxt med vanor liknade både makens och mina vad dagstidningen hade för betydelse i våra liv. Jag minns min faster som talade om den tidning vi har idag: den tar jag inte i….inte ens med tång….sa hon om den friliberala tidning som jag haft prenumeration på i nästan hela mitt vuxna liv. Maken är uppväxt i ett hem med tvärtom…. man läser INTE Västerbottens Folkblad, en röd tidning, i det huset. Detta trots att den sista av hans föräldrar varit död i snart 30 år.
Dagens nyhetsflöde kommer från alla håll och kanter så jag tror INTE att man idag kan anse att man läser snedvriden propaganda om man läser en tidning från ett parti som man inte stöder. Men man stöder partiet ekonomiskt…ja ja. Men vill man ha nyheter eller inte? Jag tror inte i alla fall att man ändrar ståndpunkt, men då jag tänker tanken, kan jag ett ögonblick tvivla. Och ledarsidorna är det frivilligt att tycka vad man vill om. De tar trots allt upp gemensamma samhällsdebatter oberoende vilken politisk åsikt man har, även om den där amerikanska historien fått mycket ”space” senare år.

Vem vet, inte du, vem vet, inte jag sjunger en av våra kända svenska tjejer…. och jag håller med henne, vi vet inget om hur vi påverkas.
Nu blev i alla fall lillasyster involverad i frågan om man skulle släppa den papperstidning som brukar ligga snällt i brevlådan varje morgon. Kanske ska man ta och köra förbi huset där vår tidning trycktes till för något år sedan. Och titta på den bilpark som inköpts senaste tiden… för att kunna dela ut tidningen, som gjorde att tidningsbuden inte behövde ha privata fordon i tjänsten. Ska man ta in den aspekten också i sammanhanget? Vad ska vi med alla de bilarna till?
Jag som har minnen från den tiden då Ebba cyklade och delade ut tidningen, samtidigt som hon spanade efter ”Rappe” hennes lilla älling som hennes söner hade burit hem till henne som en okläckt älling efter rävens framfart… hon hade skött om den och Rappe brukade komma fram då hon kallade på honom, tills en dag….nästa vår… Rappe hade fått andra intressen…. men hon fortsatte att ropa: Rappe, Rappe, Rappe! då hon passerade de områden han senast setts i. Långt långt innan tidningsbuden var bilburna.
Men hur är det nu med den där punkten? Ska vi släppa?? Papperstidningen? Största problemet verkar vara att vi har ingenting att rensa fisken på i stugan… men vi tar en runda upp till storebror…in i skrubben under trappan och där finns det dagstidningar, säckvis… så det problemet såg inte lillasyster som ett problem alls…snarare mindre för dem att ta hand om…syskonen…

Då blev sista kollen….har vi fått mer i pengabörsen efter nyår? Nja en 3 %-ig höjning av pensionen. Och en 10 %-ig höjning av prenumerationsavgiften av tidningen. Gjorde inte frågan svårare…
så nu står vi där…ett av livets stora förändringar. Vi går över till att bli digitala. Sen får de göra vad de vill med alla sina fina bilar, skicka dem till Malmö de också.
Vi spar skog, vi spar energi att omvandla träd till papper. Men onekligen känns det som man omvandlar ytterligare saker till ”på låtsas”. En av de första saker jag fick lära mig i svensk-undervisningen var: substantiv: = något man kan TA på, röra vid. Senare i livet fick jag veta att substantiv: = något man kan skriva en eller ett framför…. man får lära sig att ändra sig är inte fel… det är kanske så med att ha tidningen i brevlådan också…eller i mobben.
Egentligen är det inte konstigare än att ha många av sina vänner på nätet. De finns där och inte här. De är digitala de också. Nästan som pappersdockorna som jag hade som liten tös. Man klippte ut och klistrade upp dem på en styv kartongbit. Sen ritade vi kläder och klippte ut med små flikar så man kunde hänga dem på dockorna. De blev så fina. Men de var ju bara bilder som speglade en önskedröm om en docka med så fina kläder. Nuförtiden är ju dessa lekar omvandlade till datorspel med samma grundförutsättning. Fantasin är mitt hjälpmedel i sysselsättningen.

Så jag får allt vackert acceptera att tidningen är precis så som jag velat ha den. Fickformat, upplyst bakgrund så den är lättare att läsa. Lätt att förstora texten. Inget att städa bort. Sätter inte mörka fläckar av trycksvärta på bordduken.
Om ni tycker att jag har svamlat ovanligt mycket, förstår ni kanske vilket dilemma detta är för mig, att släppa dagstidningen…..men nu ska den bort….precis som trettiofyran…. nu så är det slut på gamla tider…..

Är jag mörkrädd? Nej jag tror inte det. Även om jag måste erkänna att det kan kännas lite kusligt då mörkret försvårar seendet och man inte vet om det är slätt framför en där man tänkt gå eller om det är gropigt. Ibland kan nog folk se mig som en skadskjuten kråka, då jag med försiktighet känner med skospetsen om det är jämnt eller om det döljer sig några trappsteg i mörkret. Men mörkrädd…nej jag tror inte jag vill kalla mig. Trots det läste jag slutet på en bok sistlidna natt som fick mig att rysa. En författare jag en gång tidigare släppt då jag tyckte han var för ”tradig”. I brist på någon bok som låg och ropade på uppmärksamhet, beslöt jag att ge författaren en andra chans. Och den var lätt tradig i början men uppläsaren gav trots allt boken en story som gjorde att jag fortsatte. Ibland brukar jag ge upp för att boken är alldeles förutsägbar – predictable – betyget, som dottern och jag ibland dömde ut böcker med. Men denna bok gjorde att jag fortsatte timme efter timme med att lyssna. Vet ni en stickning i händerna och en hyfsat bra bok i öronen….. då trivs jag.
Boken blev mer och mer intensiv och spännande. Och inatt, klockan hade passerat två, fick jag höra slutet på boken. Så otroligt gastkramande på slutet att jag tydligt hörde mig själv hålla andan.
Men allting har en ände, utom korven. Boken tog slut. Jag låg där i mörkret och var inte ett dugg sömnig….. adrenalinet var på topp. Kände att jag var riktigt riktigt uppskrämd. Tankarna reste genom tider som flytt och jag funderade när jag sist varit så påverkad av rädsla som jag kände mig.
Jo den där kvällen…..då jag var ensam hemma, ja ja en liten sovande ”knavär” i ettårsåldern var inte mycket att hålla i handen. Jag hade tittat TV och programmet slutade, så apparaten släcktes. Det var ovanligt med program som varade längre än till 23.00 på den tiden. Satt väl med ett handarbete eller tidning av något slag, minns inte vad det var…. men tystnaden blev total, då jag stängde TVn. Jag satt och slappade en stund, var troligen på väg till sängs, då jag blev vis att jag inte var ensam…. på denna tiden låste man inte dörrarna om sig så länge man inte gått till sängs.
Jag kan i minnet höra hur min far ”slog till smäcken”, det sista som gjordes innan siste man gick och la sig. Nu hade jag inte kommit så långt som att gå till sängs så min smäck var inte tillslagen. Men inkräktaren hade inte kommit in till mig i vardagsrummet, utan gått in i köket. Jag hörde hur någon pysslade med porslin och bestick därute. Maken hade ytterligare en halvtimme kvar av sin arbetstid så han var inte tänkbar. Men vem var det?? Jag satt stel i soffan och lyssnade….ja nu hörde jag tydligt att någon rörde med en tesked i en kaffekopp. Vem?
Jag kände att nackhåren reste sig på mig – kunde inte förmå mig att säga ett endaste ord… men vad göra…? Jag beslöt att smyga ut i hallen, smyga mig bort till köksdörren och slå igen den… låsa utifrån….ja….så skulle jag göra. Inkräktaren fick sparka sig ut genom en låst dörr om han ville komma ut. Måste fungera om jag var snabb och tyst…. och det var jag….pang så var dörren både stängd och låst. Jag hade nog lyckats överraska ordentligt. Inga protester hördes inifrån köket…. bara en öronbedövande tystnad. Det dröjde ytterligare en halvtimme innan maken anlände hem och jag hann tänka en hel del tankar om min infångade kaffegäst. Konstigt bara, att han/hon inte ens vädjade om sin frihet…. men lura mig att låsa upp och öppna dörren på det viset, med att hålla sig totalt passiv…. ah nej så dum är inte jag…. så det blev fortsatt inlåsning…
Strax efter midnatt, spöktimmen, kom maken hem. Han reagerade på min uppskärrade uppenbarelse. Fick höra historien om min objudne kaffegäst. Han låste upp köksdörren, gick in i köket. Bort till diskbänken och lyfte bort min kaffekopp som stod så placerad nere i diskbaljan. Den droppande kranen hade fyllt min tomma kopp med vatten och nu för varje droppe som föll, lyckades vattendroppen att få teskeden att röra sig så mycket fram och tillbaka att det ljud som uppstod lät precis som då man rör socker i sin kopp. De pratar om att vatten kan urholka stenar, jag vet vatten som kan skrämma slag på ensamma töser.
Detta minne dök upp i mitt huvud sistlidna natt då jag avslutat min deckare och kände att det var länge sen jag var så påverkad av rädsla. Sista gången var nog vid ungefärligen samma tid som kaffekoppen.
Jag var på väg att gå och lägga mig. Stod och drog ner persiennerna i sovrummet. Tredje våningen. Plötsligt hör jag en skarp distinkt knackning på fönstret. Hade jag trott på Gud, hade jag eventuellt kunnat tyda det som någon slags uppenbarelse…. men jag är inte troende…. så istället blev jag panikslagen, persiennerna släppte jag….pang så for de ner sista biten, och jag vände mig och rusade ut ur rummet. Sprang rakt i famnen på maken som av någon underlig anledning kom i ilfart från vardagsrummet. Och där stod jag skälvande småhulkande och försökte få honom att tro på min berättelse att någon knackat på sovrumsfönstret – utifrån!
Tog några minuter att lugna ner mig, och då jag hörde hans bekännelse att det var han som lutat sig ut över balkongräcket lite, sträckt sig och skämtsamt knackat. Men att jag inte såg honom förstod han då han såg mitt ansikte med den min som visade min rädsla. Sedan har han tänkt till med sina ”skämt”.
Nu ska jag inte läsa sådana räli’a böcker på ett tag……