Jönssonminnen.se

Sommaren lider mot sitt slut häruppe i norr. Min svåger som gästade kaffe i förra veckan satt och sammanfattade sommarens händelser. Denna extremsommar i alla bemärkelser. Torkan har varit lite mindre aggressiv än den som vi har fått rapporter om från Skåne, men någon större nederbörds-mängd har inte visat sig här uppe i fjälltrakterna mer än senaste veckan. Och då den slutligen kom var det som om den skulle kompensera för hela sommaren. Bäckarna forsar som om de vore vårflod. Och stigen bort till dass platsar i vilken dagstidnings helst, översvämningområde!! för att man nästan behöver bära flytväst. 

Jag är lika förundrad över dessa dramatiska väderomslag som sker häruppe. När jag sneglar ut genom fönstret ler solen mot mig såpass att jag gör en snabb kontroll…..var har jag solglasögonen? Aha, i handväskan. Fram med dem. På med fleecetröja och öppnar ytterdörren. Den slits nästan ur händerna på mig, östa-vinden får bra vindfång i min dörr. Men vad nu? Sken inte solen för en halv minut sedan? Nu piskar regndroppar stora som IKEA-köttbullar på skallen på mig då jag sticker ut huvudet. Av med solbrillorna och jag sträcker in handen efter paraplyn som hänger i hallen, vid ytterdörren. Ut och iväg. Tre steg….sen skäms jag över mig själv. Som helsingborgare borde jag veta att paraply och regnväder hör inte ihop. På stigen, med foppatofflorna fulla av vatten står jag med ett ”ännavänt” paraply. Och regnet som piskar mig i nacken. Men mitt ärende kan inte vänta så det är bara att fortsätta. Förödelsen med de genomsura kläderna och den ännavända paraplixen får jag fixa senare. Väl tillbaka i stugan möts jag av ett leende och en lätt beklagande röst: hur är det? Gick det bra, undrade han den där ”nakne martyren” om ni minns honom… att han kände både empati och sympati med mig framgick tydligt. Det där uttrycket ”olycksbröder” flimrade förbi i min hjärna för ett ögonblick. Och då jag hängde paraplyn på kroken utanför ytterdörren förvissade jag mig att den hamnade på rätt håll. Ooops!

När sommaren byter skepnad och visar hösttendenser inträder ett förhållningssätt i alla stugor häruppe. Ganska lustigt…samma år efter år. Vi får bråttom att hinna med allt som ska utföras. Viktigheter. Under hela juni och juli ”glassar” vi runt och det är som vi lever i evigheten. Allting ”hinns” som norrlänningarna säger häruppe. Sen i slutet av sommaren blir det bråttom bråttom.

Räk-och kräft-aftonen har vi väntat skulle bli ett lämpligt tillfälle för hela sommaren. Det blev nu i söndagskväll. Surströmmingsaftonen hänger naturligt ihop med potatispremiär och när surströmmingen börjar säljas i affärerna. Så den kan vi inte påverka så mycket. Den kommer att äga rum onsdag… en av de sista sommar-höstmarknaderna häruppe löpte av stapeln i lördags i Dikanäs. En by som ligger längs Saga-vägen från Vilhelmina över Marsfjällets skuggsida upp mot Skalmodal och om man fortsätter en liten bit till hamnar man i Norge. 

Men nu i lördags, var det Dikanäs som var dagens utflyktsmål. Med dess höstmarknad. En marknad utan karuseller eller andra tivoliliknande förlustelser. En vanlig gammaldags marknad med traktens utbud. Stånd efter stånd med stickade vantar, strumpor och mössor. Inte mycket som lockade mig till några inköp. Men väl till en och annan idé inför stundande vinter. Jag gick runt och nöp och kände på kvalitéer och garntjocklekar. Lyssnade på försäljarnas presentation av sina varor. Såg hur de olika stickorskorna (jag såg bara kvinnor som producerade stickat) hur de uppskattade sitt arbete och tog betalt för det. Kvalitetsmässigt skiljde ingenting på de vantar som kostade 500:- pix och de som kvinnan i ståndet bredvid sålde för150:-. Men hon med femhundrakronors betraktade sig som konstnär, medan hundrafemtio-kronors kvinnan hade det som tidsfördriv och hobby. Till och med mönster som var hämtade ur samma bok, förmodligen lånade på bibblan eller om de ägde en bok gemensamt…..vem vet. 

Tovade produkter fanns men jag tyckte att deras utbud kunde varieras mycket mycket mer. Jag har inget behov av tovade prydnadstomtar, ej heller tovade grytunderlägg. Det finns så mycket mer man kan göra medelst tovning. (Ska jag säga med mina sjutusen stickade vantpar, ha ha) strosade vidare och erbjöds smak av tunnbröd och olika ostar från diverse småbruk runt i trakterna. 

En man med firma i Vilhelmina hade utställning med kaminer och kassett-insatser för öppna spisar. Jag stod och tittade på hans sortiment. Vi har talat om en sådan investering till stugan, men det har hitintills stannat vid diskussionen. Vi har inte undersökt marknaden häruppe i norr, och från Skåne transporterar man kanske inte sådana prylar. Är JU ganska skrymmande. Så jag stannade till hos försäljaren som för tillfället talade med en annan kund om kaminer. Smyglyssnade lite, det hade med säkerhetsavstånd och så att göra då man installerar kaminer och spisar. Skadar aldrig att man hör om dessa fakta. Då de var färdiga kom han fram till mig och frågade om han kunde hjälpa mig? Jag förklarade att jag ville veta var han fanns så jag visste hur långt från stugan han hade sin firma. Vilhelmina …ok. Sedan presenterade han två olika kassetter han hade med i utställningen. Och han hann nästan förklara skillnaden på dessa, då en man bakom mig plötsligt avbröt med att fråga om dessa kassetters verkningsgrad….eller vad det var. Försäljaren lyste upp. Här var det en man som visste vad han pratade om. Han skiftade inriktningen och slutade tala med mig, fortsatte att tala om kaminer och kassetter på detta språk som förenade dessa kloka karlar. Jag snodde på klacken och gick! En så oproffsig försäljare får gärna fortsätta sin affärsverksamhet med dessa karlar. Att han förlorade en bra kund med sitt uppförande har han förmodligen ingen susning om… men han blir heller inte anklagad för att ha kvinnoaffärer….ha ha. 

En god lunchfika i bygdegården stillade hungern, och gjorde också att vi inte lockades till impulsköp av diverse sylter, safter eller marmelader som ändå hamnar längst in i skafferiet och glöms bort. En stycken försäljare av marknadskarameller såg jag och han gjorde inga strålande affärer. Timmarna bara rullade iväg. Vi hade sagolik tur med vädret, så där i Sagavägs-trakter.

Ingen sol som gassade och gjorde oss svettiga. Bara så där lagom skönt, lagom varmt. I detta landet lagom. Så våra kläder passade, annars klär man sig för det väder man har hemma på morgonen, vilket under dagen visar sig att det var ett felaktigt val.

Så småningom hamnade vi längst ner på bygatan där den gulmålade gamla handelsboden stoltserade sedan säkert hundra år. Hamreby stod det med jättebokstäver över entrén. Och den var öppen!! Lite förvånad blev jag då jag visste att byn hade både en ICA och en Konsumbutik. Kan inte vara underlag för tre butiker i en by med så lite bebyggelse. Knappt för dessa två livsmedelsaffärer heller. Men förklaringen var kanske skylten som blygt satt på hörnet av denna stolta byggnad; ATG och Svenska Spel!! Alltså hade denna butik som sålde gummistövlar, ullgarn, ljusmanschetter á la 70-tal, fiskenät för sikfiske och mycket annat som man aldrig hittar i en normal nutida affär, denna butik hade ortens spelare som fasta kunder. Och på detta vis drivs denna handelspunkt vidare, denna affär som var forböndernas rast- och samlings-plats, långt långt innan det fanns något som hette ICA eller Konsum. Enligt min svägerska drivs den av två systrar, barn till mannen som lät uppföra denna stolta byggnad, ”Hamreby”. 

Jag botaniserade i hyllorna, och jag kände mig som om jag besökte tider som flytt. Plötsligt fick jag något i ögonvrån, ögonvrån på mitt dåliga öga! En kaffepanna! En riktig gammaldags kaffepanna att ha med i skogen och använda över öppen eld! En sådan skönhet!! Med svängd pip! Jag stelnade till. Beundrade den. Den ska jag ha!!! Åh, som den blänkte och lockade! 

Den där resan vi gjorde från Rönäs-Gantofta för många år sedan dök upp i mitt minne. Vi var inte ägare till stugan på den tiden. Hade varit och hälsat på i makens barndomshem någon vecka. Skulle hem till jobb och vardagslunk igen. Då vi bestämde oss för att åka ner genom Norge. Och samtidigt skulle vi göra ett försök att hitta en gammal handelsbod som eventuellt kunde ha någon ”skogs-panna” med svängd pip kvar i sina lager. Jag vet inte hur många handelsbodar vi var in i, men de var många. Och jag minns fortfarande de förvånade ansiktsuttryck som vi fick se då vi lyckades förklara vad vi var spekulanter på. 

Hade blivit något av ett ”måste” att hitta en trevlig sådan kaffepanna. Inte för att vi var utan ”skogspanna”, hade faktiskt flera stycken. Men en var för liten, en var oerhört bönglig efter år i ryggsäckar. Vi var arvtagare till dem av olika anledningar. Jag tror att det senare följde med ytterligare två stycken i stugköpet. Även de med mindre skavanker och opassligheter. Och vi hade fortfarande efter minst trettio år inte hittat den där som hade allt….hade ”det”… Men där på Hamreby i Dikanäs stod den och ropade på mig. Oj då vilket köpsug jag fick! Skulle jag fråga maken? Göra stora investeringar så här på ålderns höst brukar vi gemensamt bedöma behovet av. Men mindes plötsligt hur han lät sist jag på en loppmarknad fick syn på en kaffepanna, en väldigt charmig.

Jaha, menade han, hur många behöver du….samtidigt…. och där gick proppen ur mig den gången. Men det var ju loppis och begagnat. Nu stod jag redan i kön till kassan med min blanka fina nya ”svängd-pip-försedda” kaffepanna. Kanske? Ska jag fråga? Jag beslöt mig för att ta en bild av pannan, skicka som ett MMS och sedan pingla en signal, för att väcka hans uppmärksamhet. Han hör inte alltid då det kommer meddelanden. 

Några minuter senare fick jag ett bekräftande: den ska vi ha…..vad kostar den? Skit du i det, kontrade jag. Vilket gjorde att han trodde den var jättedyr. 

Jag kände mig rik som ett troll som gjort detta fynd efter att ha letat efter en sådan i minst trettio år. I bilen hem satt jag med kannan i knäet och beundrade den. Fick medhåll av mina svägerskor att den var fin. Ingen andades en stavelse om att den skulle vara trevlig att ha ängsblommor i. Häruppe är kaffepannor ett heligt ting och de används till vad de är avsedda för: koka kaffe i.  Så nu får vi se om vi lever till det tillfället då vi får inviga den. Kaffebönor har vi, kaffekvarn investerades i senast i vintras. Ska vi sota ner pannan över öppen eld? Eller ska vi använda den på vanliga keramikhällen inomhus? 

Givetvis hör jag dina tankar….vad kostade den??? Jag fick en spänn tillbaka på en ”Ingmar Bergman”. Det var väl inte farligt? Två hyfsade flaskor vin kostar mer

Jag vet ett ställe som bara dräller av kantareller. Ja nu poppar den där gamla slagdängan upp i huvudet på mig. Jag har träningsvärk i bakhasorna, efter att varit bort i backen där det visserligen växer en och annan en, men som inte heter enebacken. Däremot heter den Gemacken. Ett lustigt namn som troligen har samiskt ursprung. Men träningsvärken gav i alla fall några liter svamp.

Sommaren lider mot höst här uppe i norr. Daggen lämnar inte skuggan längre. Fukten i luften stannar kvar i och på markerna. Rävrumpor syns i björkarna här och där. Detta fenomen som jag inte sett så tydligt i södra delarna av vårt land, att en kvist mitt på den i övrigt gröna björken plötsligt en dag är alldeles gul. Det benämns som rävrumpor häruppe. Vi är faktiskt i dagsläget ägare av två präktiga rävrumpor i träden på vår tomt. 

Men med rumporna följer gula löv som släpper och dalar ner på marken. Och lurar mig då jag letar svamp. Jag kan tydligt känna hjärtat skuttar till då jag ser en samling av dessa löv…..eller är det kantareller?? Får traska dit och kolla, nej det var inte löv denna gång. Så mums mums….fram med svampkorgen och plocka plocka.

Vi bjöd makens syskonbarn på en bit middagsmat i tisdags. Hon kom för att hämta sin  lilla barnryggsäck som vi gjort till henne. Som ”värdinnegåva” bar hon på en påse kantareller. Jag blev glad för redan då hade jag en tydlig värk i benen efter min skogspromenaden dagen före. Makens syster kom också på en tallrik mat. Och alla pratar om rikedomen som växer runt omkring oss, detta skogens guld. Mycket vill ha mer, sa mina föräldrar om detta fenomen att man aldrig blir nöjd. Jag hade fått lite älgkött som jag lagade en god gulasch på. Så nu gapar skafferiet tomt på lök och paprika.

Jag minns då vi hade Per och Mona som gäster här några dagar, för sådär tio år sedan. Mona var riktigt duktig på många sorters svamp, inte bara kantareller. Hon plockade och tillredde en måltid med sin skörd, en himmelskt ljuvligt god svampstuvning. Jag minns fortfarande att jag var misstänksam emot henne och hennes kunskaper, men vi lever ännu. Och jag minns hennes glittrande ögon då hon skrattande svarade att hon INTE hittat receptet i någon deckare… måste erkänna att avundsjukan över vissa kunskaper hos dessa svampkunniga gnager lite i mig. Men tänker man, det är bara att plugga. Problemet är att svampsäsongen är relativt kort….och vem ställer upp som försökskanin? Nej jag håller mig till kantareller. Tror jag….

Jag sa till min fransman, häromdagen, att det är ganska lustigt, mina brev till honom har nästan alltid en liten sekvens som handlar om mat. Ha ha, ja vi säger så om varandra då vi nämner varandra i umgängeskretsen, min fransman eller min groda, och han kallar mig vikingen eller ”Bernadotte” som är mitt alias i hans ögon. Kortdrottningen från landet med ett kungahus som stammar från hans land… Precis som på dessa sidor talar vi gärna menyer, alltid något matprat. Och jag tycker det är trevligt att berätta för honom om hur mitt tunnbröd som jag bakar häruppe, ersätts och omvandlas till älgkött där det ligger i frysen. Älg på kontinenten är JU lite exotiskt. Han berättar gärna om sina jakter på fasan och småvilt. Och hur han tillreder sina ”casseroles” med detta vilt. Så vårt matprat gör att man får lite idéer om annat än falukorv och potatismos. 

Vi har varit på utflykt till grannlandet. I måndags bjöd maken på en dagstripp. Ja jag säger maken bjöd på denna tripp. Det var mest han som satt bakom ratten. Tunneln över högfjället mot Mo i Rana var öppen i år. Sist vi kom där var den stängd för underhåll. Då vi passerade Umbukta en liten by strax inom norska gränsen, talade vi om att fika där. Umbukta var det ställe forbönderna stannade och övernattade vid då de gjorde sina handelsresor till Norge. Dock beslöt vi oss för att köra vidare till Mo och se om vi kunde få en smörgås och kaffe där. I Umbukta var alternativet våfflor. Därför vidare ner mot Mo. Och där fann vi ett fik med räksmörgås och kaffe. Mums fillibabba. 

Vidare ner längs E6:an. Jag sa om vi inte svänger av denna väg hamnar vi hemmavid. Men vi tog en väg över fjället till en ort som heter Korgen. Där svängde vi mot Hattfjelldal. Tydliga spår av nysnö på fjälltopparna skvallrar om att sommaren går mot sitt slut. Men vilka dramatiska vyer som vi fick se. Och vägar som var krokiga så vi stundtals kunde läsa på vår egen bils registreringsskyltar bak. På vissa ställen sa jag till maken; här är vägen så smal att dåligt två cyklister kan mötas…..än mindre en bil och cykel. Krokig och smal till trots så mötte vi både bilar och långtradare längs vägen. Jag erkänner att jag stundtals blundade med ett bankande hjärta. Då vi anlände Hattfjelldal hittade vi en bar som vi kunde få ett mäl mat. Pizzan kostade 249:- pistoler….tordes inte beställa en sådan. Kebebtallriken var tillagad med får som huvudingrediens. Jag älskar inte fårkött…så det fick bli kyckling. Den var god, det var bara det att den var nästan vegetarisk. Mycket majs och lite kyckling, men gott… Jag mindes den gången vi åt på en McDonalds-restaurang på Mo. Hamburgaren var mindre än gurkskivan… så mina förväntningar var inte högre. 

Då vi styrde kosan mot Sverige igen fick jag ansvara för körandet. Men nu var vägarna både rakare och mycket bredare. Jag behövde inte sitta och sikta och få träningsvärk i tungan då vi hade möte på vägen. En oerhört trevlig tripp, där man ser så tydliga skillnader mellan våra två länder. 

Nu har du inte skrivit på eoner.. klagar väninnan då jag pinglar henne för att höra om ni lever nere i södra Sverige. Som om det är en massa händelser häruppe I Norrland som kan vara berättansvärda. Oj då ett nytt ord, berättansvärda… jomenvisst, visst rullar dagarna på här också. Men jag vet inte om det är så uppseendeväckande. Vädret har blivit svalare. Men vi har fortfarande en konstig sommar. Inga mygg. Inga fåglar. Tranorna som brukar vara bakom ladan har jag varken sett eller hört i år. Sjöfåglarna har blivit sällsynta. Förr brukar vi ha rödbena som traskade i strandkanten. Flera år sedan jag såg henne. Inga svalor i år som kommit för att hämta mat till sina ungar. De enda vi sett är sädesärlan, gulärlan och talgoxen som häckat runt oss. Lite grönsiska har flockats runt oss såhär i slutet av sommaren innan de ger sig iväg söderut. Myggen som vi inte saknar har ändå varit förutsättningen för många småfåglar. Humlor har glatt surrat omkring fötterna på oss, de som är specialiserade på vitklöver. Denna blomma som växer när allt annat torkat bort. Det är som om något hänt med vår gamla värld. Som om något har förändrats, katastrofalt. 

Bakningen är på gång. Vårt årliga tunnbrödsbak. Maken högg ved i går, rustade till vår ”bagarstuga” så den kan nyttjas. Dagen idag var tänkt att vara bakdag, men så fick vi en middagsinvitation så vi sköt på bakningen en dag. En mål mat går före allt annat anser vi. I våra yngre dagar hade inte de olika evenemangen kolliderat, men vi har ingen anledning att komprimera de olika händelserna. Här tar vi en dag i taget. 

Lördagen var det Rönäs-dagen i byastugan. Den byggnad som jag alltid tänker på som gammskolan. Det hus där maken gick sina 6 första skolår i. Det hus har i dag har övertagits av byalaget. Stugan  sköts av dem och hyrs ut till boende, eller som bagarstuga. I källaren finns en riktigt fin vedeldad stenugn som man kan baka i vilken dag på året som helst, oberoende av väder och vind. Nu håller man en dag på sommaren öppet hus i stugan med samling av bygdens folk. Kaffe och våfflor, lotterier och pilkastning. I all anspråkslöshet. Men det är trevligt att träffa bygdens folk, så här en gång om året åtminstone. Fast huvaligen vad folket åldras runt omkring oss. Gamla gubbar och kärringar!! Inte klokt…. 

Det är kanske också därför jag inte har så mycket att berätta. Gårdagen, måndag blev en mellandag, mulet och kyligt. Hann avsluta mina äppelvantar, de blev trevliga. Tittade på en deckare och gjorde minsta möjliga på mesta möjliga tid. En riktig slappardag. 

Nu tar vi bagarmössan på i morgon. Maken har gjort i ordning en ny kvast till bakhällen. Varit i skogen och grävt björkrötter för att foga samman kvastriset som han fixade tidigt i våras då björken fortfarande savade. Det är mycket som vi försöker att hålla kvar av de gamla traditionerna runt vårt tunnbrödsbak. Nyköpta fina bakspjälkar eller fjälar duger inte, nej vi använder det gamla. Ser det som det roligaste, att ha kunskaper om historien häruppe.

Nu får vi traska iväg till middagsbjudningen. Värdinnan har säkert maten klar på minuten

Läste i dagens blaska att beroende på vilket parti jag röstar på i höst, kan jag antingen göra anspråk på- eller inte göra anspråk på herrtoaletterna ute i offentliga miljöer. Om jag ska vara helt ärlig har jag om nöden varit oerhörd, inte brytt mig särskilt om jag gjort en lagöverträdelse då jag använt avträden ej avsedda för mig. Jag har stått i kö på konserthuset, väl medveten om att jag skulle missa en del av nästa akt, om jag snällt stod kvar i kön. Samtidigt var det tomt i kön till herrtoan. Skulle jag våga? Resolut var vi några damer som enades….ja vi skulle mot allt vett och sans göra en överträdelse…sagt och gjort…ett par stycken av oss… in på herrtoan. Ingen blev avslöjad som någon lagöverträdare, men skammen brände på kinderna resten av kvällen. Som vi burit oss åt!! Kanske är det någon av dessa mina medsystrar som dragit fram saken i ljuset? Och fått vissa av våra politiker att nappa på den delikata frågan. 

Sistlidna vecka var jag åsyna vittne till en episod som mycket väl kan ha bidragit till att debatten har väckts. Marknadshelg. Värme. Törst och trötta fötter var orsaken till att vi, maken och jag gick upp på församlingshemmets kaffeservering. Hembakt drömrulltårta och gott kaffe var perfekt anledning att låta fötterna vila en stund. Vi satt och summerade helgens upplevelser och var överens om att vi var nöjda med marknaden. Vi hade inte våldhandlat detta år, men ändå köpt lite ”onödor”. Sådär lite…eller mycket så man känner att det räcker för ett år framåt. Beslöt oss för att styra kosan hemåt. Ska bara inom toa sa maken, innan vi reste oss för att gå. Tog brickan med och styrde in den i brickuppsamlingen.

Väl utkomna i hallen dök Laila upp från köksregionerna. En gammal jobbkompis som varje gång hon ser mig, berättar att brödfatet jag gjorde i näver den sommaren vi jobbade tillsammans, använder hon dagligen och det håller fortfarande. Jag gjorde ett snabbt överslag, det är tjugofem år gammalt, sa jag. Ja, menade hon, det verkar outslitligt. Men jag är rädd om det… småpratande med henne, märkte jag inte vad som hände bakom min rygg. 

Maken hade gått bort mot kön till toaletterna. Samtidigt öppnades ena dörren och ut kom det en man, lättad. Maken tågade käckt bort till den dörren, öppnade och skulle precis gå in, när en dam lösgjorde sig från den relativt långa kön. Upplyste maken att det var en kö!!! Före honom! Beslutsamt slöt maken dörren till toan, pekade på den tydliga tecknade figuren klädd i byxor på dörren. Och en snabb jämförelse mot andra dörren där det fanns en kvinna (om det nu inte var en skotte i kilt som stått modell). 

Sen gick han in på herrtoan och uträttade sitt ärende. Väl därinne slogs han av tanken, att det kanske var så att mannen som han efterträtt, snällt hade bidat sin tid i kön. Skammen sköljde över honom. Hur göra? Gå ut och be om ursäkt? Säkert hade någon kommenterat att det var så dags att p….a till kvälls när halva natten gått. Van som han är vid att tanten han bor ihop med alltid har någon dräpande replik.  Eller skulle han krypa ut genom fönstret? Som en inbrottstjuv fast tvärtom? En utbrottstjuv? Beslutsamt gick han ut den vanliga dörren, seglade förbi kön utan att ägna dem en blick. 

Men det första jag fick veta då vi kom utanför församlingshuset var händelsen. Händelsen som jag menade enbart var ett uppror mot hela #meetoo-rörelsen. 

Han förstod inte mina hänsyftningar ….och ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt heller om jag har tolkat det rätt….. men man vill JU vara modern och använda uptodate-uttryck. 

Men i min hemkommun kommer det att bli ett politiskt beslut, beroende på vilket parti som får majoritet i stan, om vi bör träna bäckenbottenmuskulaturen bättre eller om vi kan slippa köerna ute i offentligheten

Åskregnskurar kan vara häftiga och ymniga. Satt och lyssnade på min bok samtidigt som jag lade upp maskor till ett par äppelvantar. Ett nytt mönster. Med nya färger, passar bra inför stundande årstid. Om det blir någon frukt som klarar torkan. Vi har redan börjat planera för äppelmoskok då vi kommer söderöver. Havregrynsgröt kräver den smaksättningen, tycker jag. Vantarna minner också om kallare tider är i antågande även om det verkar näst intill omöjligt, denna sommar vi har i år. 

Häruppe har vi inte använt någon lampa sedan vi anlände för 4 veckor sedan. Men idag drar det ihop sig till åskoväder. 

Det skymmer såpass att jag måste tända en lampa för att räkna maskorna. Kommenterar till maken att nu kan vi nog vänta oss lite nederbörd inom närmsta timmen. Har inte mer än sagt det förrän det brakar loss. Blixtarna syns inte så tydligt i början, men mullret blir starkare och starkare. Samtidigt hör jag hur det närmar sig, mullrandet. Jag stickar vidare, gör min trevliga fläta som pryder de flesta av mina vantpar. Men sedan känner jag att jag måste…..typiskt att man blir nödig …..nu när regnet vräker ned. Kunde jag väl tänkt på för en kvart sedan. Men bli kissenödig i ”förväg” är inte min starka sida. Jag skjuter på det in i det längsta men….nej, jag blir tvungen. På med stövlar, fram med paraply och iväg. Det är verkligen skyfall, inte a la James Bond, men a la Niagara. Efter förrättat ärende och då jag är tillbaks vid stugan hängs paraplyn på storspiken, en sjutums-spik, bredvid dörren där mina gångstavar hänger. 

Väl inne i stugan igen meddelas maken att: det regnar…. Som om han inte noterat det själv. Åskvädret för ett sådant oväsen, både med mullrandet och det dånande som uppstår mot takplåten på skorstenen. Vi får höja rösten för att höra vad vi samtalar om. Jag berättar för säkert tusende gången för maken att jag njuter i dubbel bemärkelse därute på dass när det regnar såhär häftigt. Dels att jag hann ut i tid, men även att ljudet på plåttaket av detta ösregn inger en trygghetskänsla som jag har svårt att beskriva. Jag upplever det som mysigt, och jag lider ingen nöd…..hörde ni vitsen?

Stickandet fortsätter och jag lyssnar på en bok, en bok om hur en kvinna så sakta håller på att mörda sin make, ingen bok för dem som är trött på sin respektive… 

Lite knöligt med ett nytt mönster så koncentrationen måste toppas. Får pausa boken. Jaha, jag måste lägga till någon maska för att det ska stämma med mönstret. Så ja, nu kan jag slå på ljudboken igen. Visserligen säger de att kvinnor kan göra två saker samtidigt, men jag har märkt att jag inte bör lita på det längre. Så då jag ska räkna maskor pausar jag boken. 

Plötsligt händer något framför mina ögon…. vad var det? En naken karl? Jaminnsann, en barfotaöverhelakroppen man passerar. Jag tittar upp, glor på klockan!! Är han på väg i säng? Mitt på blanka eftermiddagen? 

Makens klocka har gått efter brandkäppen sedan vi kom hit upp. Vi har skrattat åt det. Klockan som han köpte i november därför att hans gamla klocka lagt av. Den var inte gammal den förra heller, vi hade kvittot med på inköpet av den. Men det var ingen idé att skicka en klocka på lagning nuförtiden, sa urmakaren. Istället skulle han ge oss ett ”bra pris” på en ny klocka. En nytt Seiko-ur inhandlades och det har fungerat hela sju månader. Men sen. Den är ofta en timme fel…eller två. Men den verkar aldrig ha stannat, bara går lite som den tycker. Skämtsamt hade vi sagt att det är besvärligt häruppe med en klocka som inte fungerar rätt. Här har vi dagsljus dygnet runt…hemma i Skåne går vi till sängs då det blir mörkt, men här…. Nu var min fundering om maken tappat tiden då det blev så mörkt under åskvädret? 

Men nej han hade varit ute i ett ”nödigt” ärende han också. Jaha, jag hade JU räknat maskor och inte följt varje steg han tog. Men snälla vän tog du inte paraplyn som hängde på spiken frågade jag? Jodå det hade han gjort. Och om han låtit bli att göra det så hade det varit lindrigare….sa han. Vadå lindrigare frågade jag? Jo då hade han bara blivit blöt. Nu tog han paraplyn som jag hängt ”fel” väg, fällde upp den över sig och den samlade mängd som var inne i paraplyn gjorde honom dyngsur. Även kallingarna var genomblöta…så han var inte på väg isäng…bara på tork för att hitta ett ombyte som skulle göra honom mindre ”sur”. Men minen i ansiktet lät meddela att han inte fann mitt riggade skämt som roligt….och jag visste inte ens om att jag riggat något…

Av förklarlig anledning har jag ingen bild med i denna berättelse……