Jönssonminnen.se

Lördagskrysset hemma. En radio som inte bara skorrar. Visserligen borde ju en skorrande radio tilltala mitt skånska öra bättre, men nej… det är fel sorts skorr… när jag sedan försöker sätta det på pränt så tar storebror ”duktiga datorn” över och försöker ändra mitt substantiv ”skorr” till skor. 

Jag vill leva i en värld där det är jag som bestämmer över det lilla jag presterar nu för tiden. 

Ibland fastnar jag på melodier i krysset…. hm hm hm hm…..la la la la la…. jag kan den ju!!!! Men vad är det för en??? Ibland, men bara ibland ber jag maken om hjälp…. han tittar förvånat på mig…känner jag inte honom…? Jomenvisst, som de säger i Norrland. Han kan ingen musik…

Men ibland bara skriker det inombords! Den här melodin är ju……. ja vad är det det är….hjälp…. en av dagens frågor var en ”lättis” och jag tänkte att nu ska maken få glänsa… så jag bad honom om 2:a ordet i titeln….  tre bokstäver..”ta” sa han… Va? Vadå ”ta” undrade jag? Ja visst är det den om att ta ”hunden med sig in i himlen”…. 

Associationerna till himlen förstod jag ganska snart… men uppmanade honom att lyssna lite bättre!

Aha, ”pären” sa han… tre bokstäver…kan karlsloken inte räkna längre? Men jo, det kan han. Men han koncentrerade sig på musiken och inte på matematiken… det var ”där rosor aldrig dör” som spelades. Den som vi inom närmsta släkten har ändrat lite i texten på. Då den spelades på svärmors begravning var vi övertygade om att denna kvinna som fostrat elva barn i dessa karga trakter och med de små möjligheter till inkomster, hellre for till den himmel ”dit där ”pären” aldrig frys’ ”.

Så den sången har för alltid blivit förenad med min svärmor. Och handlar om att den vandring som avslutas och ändar i den himmel där ”pären” (läs potatis) aldrig frys’.

Lördagen fortsätter med detta strålande väder som Skåne hälsat oss med. Lite blåsigt men sol. Maken drar igång gräsklipparen. Skämtsamt sa jag igår då vi satt vid middagsbordet – undrar om grannarna har klippt sitt gräs ännu? Ingen av oss hade hört några sådana dundrande maskiner, men vi hade JU bara varit hemma två dagar och då hade vi varit ganska mycket borta…!!! Oops! Ja, vad menar jag? Vi hade uträttat tvungna ärenden som tog några timmar. Hinner klippas många gräsmattor på den tiden. Men jag sa att vi lugnar oss till i morgon och lyssnar då. 

Jag har de senaste åren lagt märke till att det klipps gräs lördagar i vårt närmsta grannskap. Då vi var unga och förvärvsarbetande, försökte vi, de flesta i kvarteret att klippa gräs och de sysslor som lät mycket, att stöka undan dem före helgen så att lördag och söndag skulle vara lite tystare att vistas i trädgården i.

 Utom min närmsta granne…som tydligen har haft som sport att dra igång de allra ljudligaste maskiner då han kände att vi tänt grillen. Han har aldrig missat om vi startar med mingel i trädgården före barbecuen. Ganska kul då vi hade svärdottern med in på en grillmåltid. Har nästan aldrig hänt att det varit uppehåll från regn då hon är med. Så då fick grannen klippa gräset i hällande ösregn…. men vad gör man inte, för att få behålla sin image… 

Numera har många övergått till att klippa gräset lördagar. Då de flesta är pensionärer spelar det ingen roll längre.Och om man klipper på lördagen är trädgården nyansad inför helgen. Så grannen har fått konkurrens. Men brummandet idag har orsakats av maken, Robort brukar få den hjälpen såhär på våren. Sedan överlämnar maken ansvaret på henom. Finns det något ord för hen i den formen…henom kanske? Grannarna dröjer nog till senare i eftermiddag…… 

Lördagen avslutades med en läcker måltid hos sonen med familj. Svärdottern fyllde år i veckan. Blev en liten födelsedagsfest i efterskott. Men mysigt med grillat och lite kortspel. 

Spektakulärt, detta ord är väl inte det allra vanligaste använda ord i mitt vokabulär. Men varje gång vi lämnat stugan efter vår påskvistelse däruppe, och kör ner genom vårt vackra land, tänker jag detta: spektakulärt!! Precis som i filmen ”Notting Hill” passerar årstiderna revy.

Då vi måndagmorgon stänger värmen i stugan, låser vedbod och dass, trampar vi runt på ett en meter tjockt snötäcke. Visserligen ser vi tydliga spår efter vårsolen. Nytt fenomen för året var, att det tinade fram en båt! Vår båt! Men vägen till dass smög vi på som tomtenissarna smyger vid midnatt….tippetippe-tipp-tapp. Försiktigt så att vi inte väger mer än ett fjun. Trampar man för hårt eller bastant, far man djupt ner i snön…ligger där som en överkörd groda och paddlar runt efter något att ta tag i.  Omgivning bjuder inte ett enda handtag till hjälp att komma upp… 

Men nu är det farliga hotet överstökat för i år. Juli och augusti är det bli’a då vi förhoppningsvis kommer tillbaka. 

Jag fick färdtjänst upp till vägen, maken körde mig upp på scotern och vände sedan ner och körde in scotern i ladan. Svägerskan kom och småpratade lite medan jag bytte från vinterkängorna till mina lågskor. Lustigt, det första jag gör då vi anländer inför påskvistelsen är: att sko’ om. Och det sista jag gör är: att sko’ om. Liksom för att både inleda och sätta punkt på påsken. 

Vägen in mot byn var fortfarande vinterväg, vitt, vitt med höga plogkanter. De var visserligen både kantskurna och vägen var snödikad för våren. Med avbrott för sliriga kletiga avsnitt. Bilen kör nästan fast i denna lervälling. Sen någon kilometer med vitt snöigt igen. Då vi kommer ut till asfaltsvägen är det en gissning vilken färg bilen har. Så nedstänkta av lera som vi är.

Klockan börjar närma sig lunchtid och vi gör ett avskedsbesök hos bagarn. Han har så goda baguetter. Och kaffet!! Det är klart godkänt av oss som har krav på hur kaffet ska smaka. På andra stället serveras en brun sörja som smakar – varmvatten, till ett pris som är hutlöst. Alltså fråga mej var man får go’fika och var man får fika som är dyr, det är allt man kan säga om den andra…. 

Solen skiner denna hemresedag. Lustigt att vi alltid har fint resväder. Vi har noterat att trots att vi beslutar oss för resdag utan att ha en aning om vad väder vi har att vänta, lyckas vi få finväder. Det gör att vi inte blir så griniga av trötthet lika fort. Visserligen blir våra samtalsämnen inte lika ymniga som om vi hade haft regn och slask att svära över. Istället söker vi små glädjebesked att förära varandra. 150 mil med en tjurig reskamrat är inget att längta efter. 

Etappen Tärnaby-Storuman är dryg. Men vi har som sport att försöka minnas i vilken ordning byarna kommer, och om de olika byarna har något skimmer av berömmelse omkring sig. En by som vi minns med den gamla damen som inte fick gifta sig med sitt livs kärlek, hon blev av sin fader bortlämnad till en ungkarl i den byn som vi just passerat. Våra hjärtan blöder då hennes minne återupprepas av oss. För vilken gång i ordningen har vi ingen aning om. Kvinnan genomled hela sitt  vuxna liv hos denne man. De var barnlösa så det var som tjänstehjon och hushållerska hon levde där. Längtandes efter honom hon aldrig fick. Vilket människoöde. 

Nästa by är byn som har ryktet om sig att de alltid sov…. jag tror ryktet uppstod då en busschaufför skulle beskriva sin färdrutt. Och varje gång han passerade denna lilla by var på tider då normala människor sov som djupast. Därmed myntades uttrycket att i den byn där bara sov de….alltid…

När vi passerat Storuman känns vägen inte lika händelselös. Annars är den biten Tärna-Storuman nästan lika tråkig som vägen Markaryd-Jönköping, med de ändlösa granskogarna. Nu efter Storuman ser man hus och bebyggelse lite tätare. Men snötäcket ligger fortfarande djupt. Väl komna till Lycksele for vi direkt till bensinmacken som har en hyfsad biltvätt. Maken lovade att han kör in den om jag betalar…..vad han nu menade med det…. han vet att jag aldrig skulle våga sitta kvar i bilen i en sådan där biltvätt. Men jag undrar om hans löfte passerar censuren… 

In for han på ena sidan med denna onämnbara färg på lerhögen till bil….och ut på andra sidan….yes….vår röda trevliga bil. Nu kan man gå i och ur bilen utan att bli grå av lera överallt på kläderna. Svägerskan som är vår värdinna då vi huserar i denna stad väntade på oss… och då vi upplever det som ”tillbaka till civilisationen” brukar vi fira med pizza. 

En varm dusch inget vi varit bortskämda med sista månaden… inte behöva ta på ytterkläder då man ska på toa. Därför  känns det lyxens lyx att vara i civilisationen. Ah….och frukost serverad med kaffe och mackor med ost och marmelad som man är van vid. 

Lätt att fortsätta resan after denna övernattning. Vi slår på våran Laura då vi startar, vår GPS som vi har namngivit Laura. Uttrycket yr höna blir så påtagligt bara vi avviker från vår färdrutt för att tanka. Genast börjar GPSen att säga att vi kört fel…att vi kommit in på en återvändsgata och den tjatar att vi ska köra si eller så… låter nästan desperat. Som om den är övertygad om att vi aldrig kommer att reda ut det här som inträffat. Så namnet Laura tyckte vi var passande. Och vi gillar hennes ängsliga arbete då han plötsligt säger : Observera hastigheten….då vet vi att vi har en fartkamera inom närmsta kilometern. Det är inte många gånger vi har hållit för hög hastighet, men det har hänt. Om man kör 150 mil på tre dagar händer det att man missar någon skylt. Då får vi lite hjälp av Laura att inte åka på fortkörningsböter. De pengarna kan vi ha till något roligare.  

Jag har hört maken kommentera att han har missat en skylt, och han är ensam om det hela Sverige, att ha missat skylten: HASTIGHETSBEGRÄNSNING UPPHÖR! 

Alla andra tycks ha sett den skylten…. säger han frustrerat där han sitter bakom ratten och blir omkörd och omkörd…. trots att han ligger och balanserar på 110 km/h-strecket, fullt ös alltså….

Vägen kantas fortfarande av höga plogkanter men asfalten är torr och fin. Så vi lägger mil efter mil bakom oss. Vi kör en lite annorlunda väg än vi brukar. Och får en jämförelse mellan de olika alternativen. Lauras förslag är minst fem mil längre än den vi brukar ta. Undrar varför Laura föreslår den vägen?  Jag har hört förklaringen att vägen är snabbast, eller bäst ur körsynpunkt. Men fem mil längre, det krävs verkligen bättre väg. Hamburgaren i Valbo blir ett attribut ytterligare angående: tillbaks till civilisationen. Jag tänker på Martin Ljungs uttalande om att han var så långt ut i vildmarken att han slutat höra Coca Cola-bilarna skramla. 

På hotellet i Falun slutar inte resan för dagen. Efter två dagar i bilen känns det tydligt ett svagt gungande. Som om stolen man sitter på är lite svajig. Balansnerven i örat är påverkad. Och en lite envis tinnitus ringer hela kvällen. Man somnar ovaggad då man kryper till kojs. Vaknar av makens stök i duschen. Och kikar på klockan. Snabba ryck om man vill njuta frukosten i lugn och ro. 

Och det vill man. Skulle vilja ha bättre kapacitet för denna dagens viktigaste måltid. Bordet bredvid oss sitter ett gäng som upptäckt våffeljärnet på buffébordet. De gräddar våffla efter våffla som toppas med sylt och vispgrädde… stönande förklarar maken att där har han passerat gränsen för vad han orkar…. vi hade som vanligt scrambled eggs och bacon, gott bröd, gott kaffe och då…. som grädde på moset….våfflor med vispgrädde och sylt…..nej där ansåg vi oss båda besegrade….fick vara för vår del. Men vi njöt vår hotellfrukost med påtår och lite frukt som avslutning. 

Då vi traskade ut på parkeringen noterade vi att det fortfarande var snötäckta åkrar och ängar runt hotellet. Först då vi nådde Lindesberg ansåg vi att vi hade riktig barmark runt om oss. Men med den temperatur vi hade sista resdagen var vi medvetna om att den gränsen snabbt skulle dra norrut, barmarksgränsen. Runt Örebro mitt på Närkeslätten fanns det svarta drivor i dikena. Rester efter vinterns plogvallar. Men längs vägen vid Hammarsundet och den nya vägen från Motala till E4:an lyste dikena alldeles gula. Tussilagon hälsades välkomna till södern. Gamla vägen förbi Vadstena brukar ståta med blåsippor men numera kommer vi inte där, så om sipporna är utslagna vet vi inte. Bör de vara vid denna tiden. Färden gick vidare och vid sjutiden nådde vi Gantofta.

 Med Lauras vägval har vi tillryggalagt 157 mil. Jämfört med vårt eget vägval är vårt 7 mil kortare. Jag vet inte vad det innebär för vår del….troligen blir det som sondottern sa då hon fyllde sjutton….det var bättre förr…. så den gamla vanliga kommer nog till heders igen

Vet ni att det låter olika då man har stavarna som stöd i snön och man kan höra på ljudet om det är fem eller tio minusgrader? Jag hör det klart och tydligt. Det låter gniiiiirp när det är kallt. Medan vid pass fem minus det låter mer som ett dovt knorr. Jag hörde det där gnirpet tydligt, då jag var en runda ut på dass i morse. Ha ha jag höll på att säga tidigt i morse, men då hade jag väl fått en och annan kommentar om att ….tidigt…det vet jag inte vad det är…
Vid frukosten sa maken att, idag kan vi väl köra en runda till fjälls efter att vi stökat över morgonsysslorna. Jag tänkte där jag satt, att det kunde han frågat igår. Då var det ljuvligt väder runt middagstid. Men idag när det gnirpade mer än vanligt, – 13 grader på termometern. Inbjöd inte till några jubelrop från min sida. ”Hurvedes” istället där jag satt och slurpade på min påtår och läste dagstidningen. Det blir mildare menade han, då solen stiger på himmelen.
Okej, sa jag, då sticker vi väl en runda. Scootern var inte hemma, var kvar hos grannarna då vi tog apostlahästarna hem igårkväll. Så maken fick ge sig iväg och hämta den. Packa fireboxen, vedträn och fiskeväskan. Maggoten hade inte kommit tillbaka från en som lånat den av oss så han fick svänga förbi där och hämta agnet. Det blev en rejäl runda för maken medan jag avnjöt tretåren och läste färdigt tidningen. Sedan fram med kaffekvarnen och kaffebönorna. Malningen av bönorna spred en underbar doft i stugan. Tunnbröd ur frysen att linda grillade wienerkorven ini tillsammans med senap och rostad lök. Smarrigt. Några av mina berömda mandel- och kardemummabullar slank också med. Ner i säcken med godsakerna och på med kläderna. Många lager. Termometern visade envist tvåsiffrigt fortfarande. Kände kylan nöp i nästippen då jag var ut en extra runda på dass. Man klär sig inte helt färdigt med alla lager förrän man kissat sista rundan.
Nu bar det iväg över sjön. Jag tyckte det gick lite långsamt, men maken menade att det var så ojämnt att om han drog på fortare blev det obehaglig åktur. Han växlade ner då vi skulle den branta backen upp från sjön på södersidan, sörsi’an, som de säger häruppe. Det satt en A4-lapp uppspikad på ett träd om att någon saknade sin väska. Det var där backen är som brantast, så det bara svischade förbi. Jag hann inte läsa alla raderna. Men onekligen lite lustigt ett anslag sådär mitt i vildmarken. Undrar om väskan ligger någonstans översnöad, eller den har hittat hem.
Väl uppe på fiskesjön kände jag att solen hade gjort sitt. Det var varmare i solgasset. Hittade ett uppborrat hål så det var bara att agna och ner med kroken. Några minuter senare kände jag hur det var hugg på min krok. Fick upp en hygglig firre. Och kände mig sådär stöddig som man gör då man är bäst… svågern kom och mötte upp… borrade ett par nya hål. Maken undrade om jag hade provat det hålet närmst kallkällan. Jag nekade och menade på att det var alldeles för nära land…alldeles för grunt. Jag var JU den som visste bäst….jag hade JU fått fisk. Maken pulsade bort till hålet vi diskuterat….doppade kroken några minuter….stod sedan med en jättefisk som han precis halat opp!! Nu var det omvända situationen… Han tyckte helt plötsligt att han fiskat färdigt, fått dagens ranson… okej, underdånigast fick jag ge mig..idag var han storfiskaren…
Han ombads att köra iväg till någon solig plats att fixa fikat…jag stannade gärna och fiskade en stund till medan det görs upp eld och kokas kaffe. Traskade runt och provade några hål, men det var tomt i de flesta. Sneglade bort mot hålet där maken hämtade storfisken. Ska jag? Inte helt lätt att ta sig dit bort…djupsnö och dåligt spårat. Men nja….jag ska försöka…. metspöt i ena näven och bara en skidstav… trampade ner mig och stod på näsan i snön. Det känns som man simmar torrsim…man famlar efter något att ta tag i….ingenting…. man bara far med handen djupt djupt ner i snön. Axeln vit av snö….glasögonen snöiga…. skrattande konstaterade jag att det var bara på högersida jag var snöig!! Vänstersida var helt torr….än så länge… tills jag släppt metspöt och skidstaven och tumlat runt i snön….nu var hela jag snöig.
Äntligen uppe på fötter igen…borsta borsta…sen bort till hålet som givetvis vid detta laget var ett tomhål!!! Tillbaka till det hålet som var upptrampat runt, lite bekvämare. Stod där och lyssnade på tystnaden. Då…..djupt inne bland mina kläder låter min mobbe: väninnan vill tala med mig! Fick fram mobben och svarade….klick ….la hon på…eller? Var det förbindelsen som bröts såhär långt ut i ödemarken? Jag ringde upp….svårt att se displayen i solgasset men jag chansade och tryckte på senaste samtal…nu svarade hon men klick….la hon luren igen?? Men nej, nu ringde hon upp och jag hann höra att det var dålig förbindelse…..och sedan känner jag att det hugger… igen… jag ropade åt henne….jag har napp jag stoppar mobben i fickan… hej då…. hörde hon att det blev akut?
Senare då jag blivit hämtad och satt med fikat slog jag en signal. Tråkigt med förbindelsen hela dagen tydligen, är gärna såhär i värsta turistsäsongen… väl hemkommen i stugan gjorde jag om försöket att få kontakt. Fick då höra hennes oro att jag inte skrivit här på länge och att jag inte svarat i telefonen heller…hon ville veta om vi lever….vilket vi gör… så det så…..

Än så länge har vi inte upptäckt att vi åkt ifrån viktiga saker omkring vår dagliga leverne. Brukar vi oftast bli varse på vägen upp genom Sverige. Antingen har vi inga större missar….eller så har vi blivit så glömska att vi inte saknat detaljerna ännu.
Lördagskvällen på hotellet, upptäckte jag att jag fortfarande inte inhandlat en kedja att ha runt halsen för att hänga mina ringar i. I fjol hände det att jag stod och fiskade och upptäckte att mina ringar höll på att glida av fingret då jag blev kall om händerna. Tänk om de glidit av och ner i methålet! Jag har genom årens lopp skickat rätt många pengar genom det där methålet då jag förlorat mina bästa fiskedrag där. Behöver inte skicka mina guldringar också. Bestämde att köpa en kedja att hänga ringarna i. Då vi pratade om att inhandla en kedja menade maken, tag dem av dig och låt dem ligga i plånboken eller något säkert förvar. Ah nej. Har jag först varit tvingad att inte bära dem genom åren jag jobbat, och sedan blev de stulna vid ett inbrott vi hade, vill jag bära dessa som vi köpte och ersatte de stulna med, på ett eller annat sätt. Vet av erfarenhet att det som blir i säkert förvar, sällan hittar fram i dagsljuset igen.
Vi beslöt att åka inom Birsta city, strax norr om Sundsvall för att införskaffa en lämplig länk. Maken gick in på apoteket för att köpa en tandborste, behövde en ny… jag gick vidare till guldsmeds-affären. De här köpcentra är JU bra då man ska kompletterings-handla. Hittar det mesta under ett tak. Jag stod och tittade på många olika kedjor då maken anslöt. Bra sa jag, här kommer han som ska betala. Fick samtidigt hjälp att välja vilken jag skulle köpa. Precis då vi skulle betala började det tjuta ett larm i högtalarna. Alla kunder bads lämna varuhuset och ta sig så långt från byggnaderna som möjligt. Biträdet som expedierat mig blev inte så stressad som jag, hon hade hört sådana larm förr. Men jag blev oerhört nervös. Först uppfattade jag det ”bara” som ett brandlarm, för att senare , då jag uppmärksammade det där om att ta sig så långt från byggnaden som möjligt, då trodde jag det var ett bomblarm. I våra dagar kan man vänta sig vad som helst. Och kedjan med de påträdda ringarna hängde redan runt min hals….var på väg att sticka ut, då skaror av besökare började trängas vid utgångarna. Maken stod lugnt kvar med plånboken i högsta hugg. Han ville lösa ut käringen sin på ett hederligt sätt. Givetvis hade jag inte tänkt smita från betalningen, men jag hade hellre slängt tillbaks kedjan till butiksbiträdet än riskerat mitt liv i en brandhärd eller en bombkrevad eller vad det nu var som orsakade larmet. Jag ryckte maken i jackärmarna…bad honom skynda sig. Kände min puls banka. Ja, jag är en stirrig typ som påverkas av sådana händelser.
Vi kom ut ur byggnaden och hade bilen parkerad en bit bortom husen. Så på vägen mot bilen sa jag: nu tar vi den fikan vi talat om, då vi kommer fram till bilen. Vi sätter oss inte och försöker köra härifrån.
Det var onekligen lite kaosartat på parkeringen när alla skulle köra därifrån. Nästan framme vid vår bil blir vi varse en bil håller på att backa ut från sin parkeringsplats. Kolla, sa jag till maken. Det ser ut som hon är på väg att backa på vår bil! Vi stelnade till, båda två. Hade inte förändrat situationen om vi provat att springa fram och stanna henne. Vi var för långt ifrån. Paralyserade stod vi och tittade på hur ytterligare än gång vi blev påkörda i Norrland. Vår röda fina bil gungade till då den fick en kyss. Som om den neg och tackade. Föraren hade nog några sekunders betänketid för det blev stilla en stund. Sedan lade hon i en växel och började köra. Nu tog vi ett kliv ut i vägen framför hennes bil, bad henne stanna. Hon var beredd att smita från en parkeringsskada, med mord….. nej där gick hennes gräns. Gemensamt gjorde vi en inspektion av kollisionsytorna och damen ifråga menade att det syntes tydligt att vår buckla i bilen var en gammal skada! Då vi ifrågasatte varför hon hade en rejäl röd fläck på sin kofångare medgav hon till slut. Efter en hel del tjafsande fick vi nedskrivet de uppgifter vi behövde för att anmäla till försäkringsbolaget. Men detta är en liten historia om….kör inte till Norrland utan att vara försäkrade upp till tänderna. Där händer mycket….
Väl framkomna och installerade i stugan har vi glömt att köpa maggot, de där äckliga maskarna vi agnar metkroken med. Så fisket får vänta några dagar. Ögonen mina behöver vänja sig vid ljuset. Nu ringde svägerskan från Hemavan och frågade om jag behövde något från affären. Häruppe är man omhuldad av många. Vi far inte förbi affären utan att kolla om någon har ett hål i skafferiet som behöver fyllas. Så nu är de på väg med våffelmix…så eftermiddagsfikat är på gång…

Stod och strök. Frottéhanddukarna är alltid ifrågasatta. Ska de strykas eller manglas? Säkert säger många att om man har torktumlat dem behöver de varken den ena eller andra. Och det kan jag hålla med om. Då är de JU så mysiga och mjuka. Med som den snålis jag är, så är de för många argument mot att använda denna torktumlare till allt man tvättar. Egentligen är det inte så många saker som går i torktumlaren, endast mina supertrasor, mina disktrasor. All annan tvätt hangs på tork. Gärna utomhus när vädret tillåter. Kör man dem i torktumlare kanske ni aldrig funderat var allt luddet kommer ifrån som samlas i luddfiltret. Jag lovar att det inte kommer från fabriken som producerar navelludd. De kommer från hushållets egna textilier. Och hur stora är de luddtussarna? Per tvätt? Multiplicerat med antalet gånger produkten tvättas… hur länge räcker en handduk respektive ett lakan? Om man nu vill veta kan man väga handduken då den är nyköpt och sedan väga luddet….. dividera med antalet tvättade plagg….och räkna ut hur länge handduken håller. Ni bör ta med i beräkningen att man använder icke handduken till den är helt förintad, nej då. Man vill JU inte skylta med slitna tråkiga handdukar. Så de går till påsen ”TRASOR” redan då det återstår 60% av begynnelsen…..jag lovar… Köpa kläder i takt med att jag förbrukar dem med hjälp av tumlare, känns inte som ett intressant alternativ heller för min del.
Jag ska inte be er kolla elräkningen och kolla vad en kilowatt kostar. Inte heller be er att räkna ut hur många moneysar det kostar för att torka en maskin tvätt i tumlaren….
Jag ska heller inte argumentera om vilken sorts energi vi använder oss av. Förnyelsebar eller ….. det har jag inte rätt till som står och förbrukar el på strykning av de grejer som man kan använda utan någon sådan behandling….
Först stryks skjortor och sådant som ska hängas på hängare. Sedan kommer handdukar och dukar. Sist de lakan som jag tycker blir bäst när de strykes. Inte manglas. Maken servar med att bära bort det strukna och packas in i skåp och lådor.
Plötsligt står han där med den där ljusgula handduken i frotté.
– Lustigt att vi bara har en, säger han….
– Men vi har aldrig haft mer än en. Och för den delen är den inte vår svarade jag.
– Jaså, menar han. Var har vi stulit den?
– Nej käre make, sonen har fått den av din mormors svägerska…Nu trodde jag han skulle tappa hakan. Som kippande efter luft frågar han….
– Min mormors svägerska???

Vagt minns han sin mormor som den gamla kvinna han brukade gå på visit hos då han själv gick småskolan. Då han, om han hade tur kunde bli bjuden på en bit färskost. Var det rätt dag stod oststöpan på spiselkanten. Med lagom ljummen mjölk och precis dithälld löpe. Sara brukade samla ihop en liten ”boll” av nyss bildad ost och bjuda det barnbarn som för den dagen avlade en visit.
Hans mormor dog innan han blivit tonåring. Därför är ”mormor” något han förknippar med mycket tidiga barnaår…..skulle vi då ha en tingest i vår ägo, som en svägerska till hans mormor Sara gett vår son?? Jodå, det var Astrid på Sjelmoen, precis inom norska gränsen som gav denna frottéhandduk som gåva till sonen då han var bebis. Hon var gift med en bror till makens morfar. Ha ha, hänger ni med.

Samtidigt skakar maken på huvudet åt att jag håller ”koll” på en sådan sak. Menar att man kan väl använda hjärnan till nyttigare än att ha denna kunskap om femtioåriga detaljer… ja kanske jag håller med honom, men jag mumlar till mitt försvar att om vi suddar ut alla sådana menlösa fakta innebär det att vi blir nästan historielösa… Visst är det tokigt att hålla reda på var en handduk kommer ifrån. Men samtidigt dyker en tanke upp i huvudet på mig. Alla dessa historiska fakta vi fått oss till dels genom lektioner i, både svensk- och världshistoria. Vad ska man använda dem till. Visserligen måste jag erkänna att jag har haft mycket glädje av dem genom åren för mitt korsordslösande. Men det är JU faktiskt en annan sak som inte heller är så viktig.
Häromdagen, då maken pockade på uppmärksamhet, han tyckte jag var alldeles för upptagen vid datorn, då sjöng jag:
jag lyfter ögat mot himmelen,
och knäpper hop mina händer..
till dig oh Gud som är barnens vän,
min håg och hjärta jag vänder…
Jag vet inte om jag mindes psalmen ordagrant, men en sak kan jag nog erkänna…. inte har jag haft så oerhört mycket nytta av att kunna den utantill. Eller kungalängderna i Sverige. Men att inte ha dessa fakta bakom ryggen, skulle det kännas tomt. Historielöst. Så den ljusgula vid det här laget väl slitna frottéhandduken får finnas i mitt minne som den gåva vi fick, sonen och jag då han precis dagarna innan blivit döpt i prästgården i Tärna.
Därför går meningar isär….ska man lära utantill, och träna minnet? Hjälper det? Jag frågar dej brorsan….hur var det med psalmverserna? Kan du dem?