Jönssonminnen.se

Hur har ni det med stavningen? Jag tycker det är inte så svårt, med nutidens hjälpmedel. Men med stavar som ska vara till stöd och hjälp, det är ett eget kapitel. Jag har i många år känt att gå med stavar hjälper mig att ha bättre koll på balansen. Samtidigt som att jag upplever att jag kan gå lite längre. Ha ha, gå för långt är JU inte det man önskar, men att orka gå lite längre än utan ”pinnar” det ger mig lite ”pluskänsla”. Maken arbetar febrilt med mina ”pinnar” inför resan som stundar snart, nästa söndag installeras vi på hotellet (stavas det hotel eller hotell eller rentav hottell?) i Paris. 

Jag är medveten om att glömma mina stavar hemma vore fatalt. Kostar taxi överallt var vi ska förflytta oss. Har kommit underfund med att då jag har missat att ta med mina stavar, blir min gång mycket med spänd och jag är orolig att trampa fel. Struttig gång brukar man ange som en detalj i åldrande-processen. Men om man kan likna en ungdom liten stund till… vill man JU det. Eller hur?

Minns min brorsa som skämdes då vi skulle gå på Fredriksdals museum en solig vacker söndag, många år sedan. Då jag tog mina pinnar i samband med att vi klev ur bilen. Ah nä, menade han, ska du traska omkring med de där? Undrade han. Strunta du i det brorsan. Alternativet för din del är ….att sitta kvar i bilen…. log jag och tryckte ner honom i kängorna. Han gick lite snett bakom mig hela rundan, som för att markera att: henne känner jag inte… Synd brorsan, syskonskap hänger med oberoende om vad som händer. 

Detta var i stavarnas begynnelse som gånghjälpmedel. Idag ser man dem som en ganska vanlig syn bland oss de mogna ungdomarna. Men onekligen var jag nästintill pionjär med detta sätt att ta mig fram i London för fyra år sedan. I fjol var det inte lika uppseendeväckande, men fortfarande reste sig folk på bussar och tunnelbanor. Så lite handikappad ansågs man troligen. 

I torsdags, mors födelsedag, var det dags att fira. Lillasyster och jag brukar träffas den dagen då vi har möjlighet. Har blivit vår ”Mors dag”. En trevlig tradition, även om den inte är så förpliktigande att vi skippar våra ordinarie åtaganden. Så det har varit några år vi bara har noterat att  det var Mors dag idag. Men nu i torsdags pinglade lillasyster tidigt på morgonen. Jag hade inte hunnit igenom morgontidningen och slukat frukosten färdigt. Ska vi fira idag, undrade hon? Klart vi ska, menade jag. Jaha, vad ska vi göra frågade vi oss. Bestäm du erbjöd jag lillasyster. Smart sätt att slippa ta beslut…. erbjuda den andra. Jag hämtar dig om en halvtimme, sa hon. Ok, sa jag slök det sista kaffet. Snyggade till frisyren och tandborstning. Bank bank på dörren….hon var snabb.

Vi åkte in till sta’n, lillasyster visste ett kafé som hade gott rykte. Två Systrar hette det och det var kanske passande en dag som den här. Två systrar besöker Två Systrar. Nu fick jag den påtår som jag inte hunnit hemma med den utryckning som blev. Ah, dessa människor som inte vet att sängen är som skönast mellan klockan 9.00 och 10.00 på förmiddagen. 

Vi njöt där vi satt i solen på uteserveringen, tittade på folklivet. I mitten av oktober är solen underbar, inte som den blåslampa-liknande heta sol som varit under sommarmånaderna. Det blev påtår och vi satt och småpratade. Om ditt och datt. Bittan berättade om en vän till henne som varit sjuk i cancer flera år. Nyss hemkommen från en av de tuffa behandlingar hon genomgått, hade hon läkarens ord som en av de bäst bevarade saker han sagt till henne: Lev livet! Hade läkaren rått henne. Och jag kände, då Bittan berättade detta att, ja, den läkaren hade lyckats få sin patient att höra just dessa ord ibland alla tråkigheter som man omges med under dessa förhållanden….lev livet!

Plötsligt sa lillasyster, jaha, vad gör vi nu? 

Förvånat stirrad jag på henne, vadå vad göra? 

Ja, undrade hon. När ska du senast vara hemma, undrade hon? 

Jag måste hem till klockan 23.15, sa jag. Klockan var bara vid middagstid ännu.. jag har inte mitt insulin med i ryggsäcken, sa jag. 

Okej, menade syrran. Ska vi Tura?

Vadå Tura, undrade jag. Har vi inte firat färdigt. 

Nähä, sa hon. Vi har inte haft riktig ordning på den här dagen på flera år, så här bör firas bättre än så här. Och ja, nog hade hon rätt. Men Tura? Jag var inte klädd för att åka ut och dinera. Inte klädd i dansk-börsen heller. Kände ett visst motstånd att göra något så oplanerat. Mina kära stavar hade inte fått följa med heller i samband med den snabbutryckning som gjordes. Så jag tänkte, hur klarar jag mig ur det här? Plötsligt ringde orden i öronen på mig, orden lillasyster sagt en stund tidigare: lev livet! Jag bejakade hennes planer på en fortsättning på dagen men ynkligt erkände att jag inte var något ”gåare” utan mina stavar. Kan du låna av mig, sa hon. Jag ska ändå hem och ställa bilen och rasta hunden en sväng.

Hemma hos syrran sökte hon fram ett par stavar. 

Men oj så fina sa jag. 

Har jag fått av dej, svarade hon. Inte för att jag mindes att jag gett henne ett par stavar men jag betvivlade det inte. De detaljer jag kräver av ett par stavar fanns där. Så möjligheten att en som visste vad de köpte hade gett henne dem. Jag använder dem inte sa hon så du kan få tillbaks dem.

Nu övergick vi till vidare planering av dagen, vädret lockade oss att göra dagen till den fest vi ville ha, det var JU trots allt Mors dag. Så jag föreslog buss ner till färjorna. Nej, menade syrran. Det blir en taxi. Oj då, där översteg jag en gräns. Åka taxi mitt på dagen, nykter… men vad då? Lev livet! Lite tvehågsen ställde jag mig till förslaget att tura med de stora båtarna. Men plötsligt mindes syrran att Aurora var på varv, för den vanliga översynen. Aha, ingen av de andra båtarna lockar till att sitta många vändor. Så iväg till sundsbussarna. Vid biljettkassan stod två damer som först köpt biljetter sedan ångrat sig och skulle avstå från sin resa. Ville sälja tillbaka biljetterna. Kassörskan beklagade att det gjorde hon inte, men menade att de var giltiga i tre månader, så de kunde använda dem nästa gång. Damerna var inte intresserade av det alternativet. Jag sa att vi köper dem av er för en hundring. De hade betalt 118:- pistoler för dem men antog erbjudandet. Snåljåparna, jag och min syster log och kände oss mycket nöjda med vårt kap. 

Satte oss i väntrummet. Då sa lillasyster: det var inte som fars hatt! Oj då, kände hon till den historien? Den när far var på realisation, hittade en slokhatt han gillade, gick fram till biträdet och gav honom en tiokronors-sedel, lite sådär chevalereskt försökte han även pruta på hattskrället, för han sa till expediten: du får en tia för hatten, inte ett öre mer. Det passar mig utmärkt svarade biträdet, för den hatten kostar 9,75:- min far prutade alltid…på allting.

Sedan snabbt över sundet. Blomsterhandlarna har sina blommor utspridda över hela torget så det blev att strosa och njuta synen av blomsterprakten. Vi hade ännu inte riktigt bestämt vart vi skulle ta vägen. Men jag är övertygad att lillasyster hoppades att jag skulle föreslå Hyacint på torget. Vid affären Brostæde-is var bänkarna fortfarande inbjudande utplacerade. Vi satte oss en stund, kände inget jäkt, ville båda att vi skulle vara överens om vart vi skulle ta vägen. Jag kunde gå långt med mina nyfådda stavar. Så inga problem för min skull. Vidare upp mot torget, in på Hyacint och beställde våra smørrebrød. Dejligt, med ett glas svalt øl till syrran och ett glas svalt vitt till mig.

Eftermiddagen rullade på och under samtalets gång tror jag att jag sa: lev livet minst ett dussin gånger. De gånger då vi trevande undrade om det var passande att tycka eller tänka som vi gör. 

Men Luther har en fast plattform på våra axlar, där han sitter och har många synpunkter på vad som är passande att göra eller inte. Jag undrar om Luther levde livet? Han fick på moppo för sitt nytänkande i alla fall. Men han kanske uppfattade det som om han levde livet på det viset.

Medan jag har suttit här och orerat, har maken kollat mina 4 par stavar och visat mig i vilket skick de befinner sig i. De blir ett par som inte varit utomlands förr som följer med på bussen. Sedan lånar  jag makens som går att fälla ihop och ha i en resväska. De får åka med som reserv. De har dels resvana, dels är de enda par vi äger som är så korta ihopfällda. Om jag tappar bort mina vanliga är jag inte så handikappad, om jag har ett par extra. Så brorsan, du får inte följa med till Paris och skämmas över mig. Du får sitta hemma. Jag kanske skickar ett vykort…..får se

Ibland är jag riktigt avundsjuk på de som har sådan ordning i sin tillvaro att de gör upp en veckomatsedel. En meny som lotsar dem igenom de där grå vardagarna med ett mål mat som förgyller den dagen. Är det i övrigt en tråkig dag kan JU alltid en smarrig måltid göra dagen mindre outhärdlig. Idag hade vi egentligen inte behövt en så smarrig måltid. Blev liksom dubbelt trevlig dag. Maken hade svängt ihop en oerhörd god potatisgratäng till den färdiglagade fläskestegen vi inhandlat på antikrundan idag. Dagen var JU ändå lite småtrevlig med den shoppingturen.

Vi var helt eniga om att gratängen var så delikat att den mycket väl kunde ha fungerat som sovel till några kokta potatisar. Hade inte behövt något annat sovel. Jag småskrattade, vad är det här sovlet som han talar om, maken. Jo det är det som man äter till potatisarna så det blir lite mindre fattigmansaktigt, än att bara äta potatis. 

Så sovel = fisk, fläsk, falukorv, sill, kalops, dillkött, kylling och så vidare. 

Vi skåningar kanske inte använder ordet sovel så ofta, men i Norrland är det vardagsmat. Varför jag avundas folk som har sådan ordning i tillvaron med veckomatsedel, innebär också det att de kan få ändra på ordningen. Och äta ärtsoppan på onsdagen istället för torsdag. Så som vi gör,  beslutar dag för dag, blir det inga ändringar. 

Det kan väl kanske tyckas som banalt, men då vi satt vid middagsbordet idag och småpratade om att  idag skulle vi INTE köra diskmaskinen efter maten. Det var så lite i den att det borde gå att klara en dags disk till. Genant ämne. Under gårdagen sa jag att jag precis strax förut laddat maskin med en sådan där diskmedels-tablett. Tyckte jag i alla fall. Och vi tittade frågande på varandra….hade vi inte tömt maskinen på rena disken? Bara tryckt in lite mer tallrikar? Nåväl, nu var den igång igen så nu blev det rent förhoppningsvis. Riktigt rent. Synd bara på miljön när minnet börjar att spela oss sådana spratt. Så dagens samtalsämne vid middagsbordet snurrade runt detta ämne. Hur göra för att memorera att maskin ska tömmas? 

Samtalet löpte på, vi funderade på vad vi åt igår. Vad åt vi dagen före det? Det var även här jag önskade att jag lärt mig göra en veckomatsedel. Nu var det en minnesträning som nästan gav oss huvudvärk. Vi vet att vi ätit varje dag. Men vad? Ha ha vi klarade fem dagar bakåt, men det värkte fram så vi var rent utschasade efteråt. 

Måndag, söndag, lördag, fredag och torsdag fixade vi…sen var det stopp. Sen gick vi in i dimman som vi brukar uttrycka det då allt blir suddigt och vagt. Inte konstigt förresten. Torsdag åts det danska smörrebröd och kolkades lite vitt till det. Så var det med den dimman. 

Jo, jag upptäckte att då vi kommit hem från stugan efter sommarvistelsen, och jag skulle packa en liten rese-necessär inför vår weekend i Oslo, hade jag ingen talk. Scheisse… den talk som jag använder när jag ska vara lite ”fin” och eftersom jag inte kan använda deodoranter längre, den talken står kvar i hygienlådan i stugan.  Jag hittar ingen deo längre utan att jag får sveda av dem. Så jag har en talk att ta då jag ska vara lite ”uppklädd”. Men jag tänkte att det berättar jag inte för maken, han behöver inte få veta att jag missat att packa den. Jag vet JU var den är och den rymmer ingenstans. Men i förra veckan avslöjade han att han saknade den på sin vanliga plats på badrumshyllan. Hur kom du att tänka på den undrade jag. 

Som man ibland säger, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Nu erkände jag min glömska och samtidigt sa att, jag skulle sakna den då vi skulle ut och resa. Finns väl att köpa menade maken. Så vi for ut på Väla för att inhandla talk och fråga på Telia om telefon- och surf-priser. Vi var in i all parfym- och skönhetsshopar. Men de skakade på huvudet. Talk? Vad var det? De hänvisade till apoteket. Och till slut gick jag in på apoteket för att fråga efter talk. Jo de hade Dialonpuder, sånt man pudrar bebisar i rumpan med. Men nej tack. Där gick gränsen, kände jag. Inte ville jag gå omkring och lukta som en nypudrad bebis. 

Hem och letade på nätet. Hittade tillslut en butik som förde min ”gamla” sorts talk. Och jag undersökte priser och fraktkostnader. Pay pal, jaha. Vad är det? Surfade vidare och läste om pay pal. Skulle jag öppna ett sånt konto? Vad är det? Beslöt att fråga sonen vid tillfälle. Ska inte laborera med moneysar på nätet om jag inte vet vad det är. Lade ner projektet med mitt talk. 

Idag på antikrundan var vi bort i hyllan för rakblad och rakhyvlar, maken behövde fylla på. Och i ögonvrån ser jag i hyllan bredvid…..där står mitt talk!!! Och tjugo kronor billigare än de på nätet! Frakten fixade jag tillika själv! 

Jag sa att dagen ändå var lite småtrevlig. Visst var den. Vi fick ytterligare en strålande solig dag med värme som var mer än vi är vana vid i mitten av oktober. Att ha altandörren stående öppen till långt fram på eftermiddagen känns som om sommaren aldrig tänkt övergå i höst. 

Men om man tittar på träd och buskar, så börjar lövverket glesna ut betydligt. Senaste veckan har hösten verkligen anlänt. Grannens lysande guloranga träd har falnat i färgen. Och jag såg längs Kyrkvägen, där vi passerar Råå-ån, in mot Icaaffären, jag såg att nu har naturen bestämt sig för att gå i vintervila. Det är snart dags att ställa tillbaks klockan till normaltid. Detta sker när vi är ute och reser i Europa. Så vår resa blir en timme kortare än om vi tagit resan som går veckan därpå. Smällar man får ta

Vad kostar ett telefonsamtal? Om jag ringer till en mobbe? Eller om jag ringer till en av de unika människor som idag har kvar sitt ”fasta” abonnemang? Har det blivit en djungel av olika taxor för att förvirra oss? Eller är yngre generationer helt på det klara med vad ett samtal kostar, oberoende om varifrån och eller vart de ringer? Eller folk Skypar idag? Eller Facetimar?

Ja det var många frågor, undrar om det kommer att visa sig en massa svar bland kommentarerna som brukar dyka upp efter mina skrönor.

Vi for ut på Väla för att besöka den enda kvarvarande del i Helsingborg, av det en gång så stolta Kungliga Telegrafverket. Tänk alla dessa telefonister som inte finns längre, som var kuggar i det maskineri som gjorde att vi kunde kommunicera runt vårt land och även runt vår jord. Nu har de tjänstemän/tjänstekvinnor bytts ut mot ungdomar bakom datorskärmar. Antingen har pensionsåldern gått långt ner i åldrarna, eller så har jag blivit åldersblind. Men inte en enda av dessa som jobbar på Telia idag ser ut att vara mer än högst trettio år. Undrar var de tar vägen då de faller för åldersstrecket?

Vårt ärende var att vi ville veta kostnaden för att surfa ute i Europa och vad det kostar att telefonera. Lugnt och sansat förklarade biträdet att det kostar som hemma. Aha, lät ju bra. Men hur mycket kan man surfa? Och om det tar slut, surfmängden? Vad göra? Gå in på teliasidorna och köpa tillägg. Lät ju enkelt. Men om man nu surfat upp hela potten? Ja men det löser vi på hotellets nätverk. Allting löser sig. Biträdet glömde dock att berätta för oss att dongen vi har en extrapott på, den sparade som vi inte nyttjat tidigare, den gäller inte utomlands… nähä. Men ta emot telefonsamtal då jag blir uppringd? Hur debiteras jag? Kostar inget…. inte inom EU. Och om jag behöver ringa hem till Sverige från Frankrike? Kostar samma som hemma, fick jag till svar. Jaså, hur mycket då? Biträdet sneglade på sin datorskärm och svarade – ingenting, sa han. Men om jag ska ringa ett samtal inom Frankrike? Från Frankrike? Hur mycket? Samma, sa biträdet. Samma som vadå? Gratis! Jaha, men om jag vill ringa en taxi i Paris? Det beror på vad de har för överenskommelser blev svaret. Jaså, inte gratis alltså? Så det kan bli dyrt? Eller? 

Vi gick vidare till ett apotek för att leta efter panodil som tycks bara en bristvara. Efter ytterligare fem minuter gick jag tillbaka till Teliabutiken. Ny nummerlapp…..vänta …vänta. Sedan var det ett nytt biträde som gjorde ett nytt försök att reda ut begreppen för mig. 

Om jag ringer hem till Helsingborg från Frankrike kostar det samma som hemma. Ok. Och om jag ringer någon inom EU från Paris kostar det ingenting. Om jag ringer Paris från Sverige kostar det multum, alltså inte samma som hemma. 

Men om jag åker över till Danmark kan jag ringa resterande EU och det kostar ingenting??? Då kostar alla samtal som hemma…… hjälp HJÄLP! 

Vet ni vad, jag tror jag gör som norrmannen struntar i vad det kostar, han tankade för en hundring varje gång han tankade. Struntade i alla prishöjningar…. tycker det låter lite som det gamla talesättet: man får rätta munnen efter matsäcken…. 

Varför använder man sig av ett sådant uttryck ”som hemma”? Ska jag känna mig trygg med det? Det är som vanligt…. Tack för det Televerket. Ni får det uttrycket av mig om ni behöver ändra markant i er marknadsföring….DET ÄR SOM VANLIGT….. inte att det är förvirrande som vanligt, nej nej, det ska låta tryggt och förtroendeingivande. 

Jag tror jag går och kysser kudden och ser om jag är klokare imorgon då jag vaknar

Ja är det tillåtet att tänka så? Att fundera hur långt ett liv är? Har den senare tiden fått många tillsägelser att inte prata strunt då jag ifrågasätter om vi/jag lever så länge att det är lönt att göra diverse investeringar. Ifråga om tekniken runt datorer och mobiler har vi/jag lugnat ner oss. Vår lilla avlöning räcker inte att köpa en ny mobbe. Jag undrar om det har kostat en och en halv månadslön för att köpa en telefon förr? Någonsin? Om jag riktigt gnuggar mina minnesceller kommer siffran 300 kronor upp i mitt huvud för att installera en telefon, då jag började mitt vuxenliv, men då hade vi en veckolön på runt tvåhundra pistoler… Alltså installation av en telefon kostade runt en och en halv veckas arbete. Visserligen ingick inga fria samtal, abonnemanget kostade, men det är samma idag. Så den investeringen får vi avvakta med…. även om de lovar evig lycka om man köper ny mobbe… 

Ha ha, som ni hör är jag lockad. Men jag får försöka stå emot. 

Däremot blir man ibland ”piskad” till vissa andra, som jag kallar dem, investeringar. Och om man ser till uttrycket jag använder om vad jag är piskad till, framgår klart och tydligt att denne här är en riktig ”miser” snåljåp. Ja ja, jag erkänner. Men tycker att jag har kläder och skor så det räcker för detta livet. Men kan ni tro! Mina skor är finito. Kan inte gå så många mil till… mina go’a sköna Lacoste-skor i mjukt skinn och med den anpassning så att de satt som en handske på foten. 

Men hallå! Såg ni det roliga??? Ska det sitta som en handske om foten?, lustigt som jag kan underhålla mig själv. Hurra vad jag är bra, kan trivas i mitt eget sällskap. Och småskoja. 

Men nu har dessa ”skossar” som de hette, då man talade med barnen om dem, nu har de fått stryka på foten (!) för ett par efterträdare, nej förresten läs två par efterträdare. Ni vet den där ambivalensen som uppträder då man står där i affären och biträdet övertygar en om att man är lika vacker i ”bägge båda” paren skor och man kan inte bestämma sig. Så två par blev det. 

På vägen hem vandrade miserns tankar…… 34,75:- …… ja så mycket kostade mina vita fina pumps med klack… de jag lyckades tjata mig till då jag skulle konfirmeras. Klänningen som syddes för tillfället ifråga av vit yllemuslin, syddes som kjol och blus. Då kunde man få mer användning av plaggen även var för sig. Man gick inte omkring i en bländvit klänning så ofta, det var JU förbehållit konfirmander och brudar. På detta vis blev slöseriet med ”konfa-kläder” lite lindrigare.

Kan fortfarande höra muttrandet från min far. Han tyckte detta med konfirmation var det mest idiotiska påfund. Ingen av mina bröder hade genomgått detta, och nu satt han där och ombads att lätta på plånkan, så hans lilla tös skulle transformeras till en av dessa tokiga ungdomar. Som blev konfirmerade…. blev hon annorlunda? Men en dyr historia för mina föräldrar blev det, ungen skulle JU ha ett armbandsur också! Skorna har jag inte glömt, de skavde som s-t-n, och blev förmodligen aldrig utslitna. Även om de var köpta på Oscaria, som var en stor skoförsäljarkedja, så var de inte fotvänliga….

Nu har i alla fall detta gårdagens skoköp utmynnat i en massa aktivitet inom hemmets fyra väggar. Jag har bestämt mig för att ”gå in”  nyförvärvet inomhus och utomhus så att de inte är sprillans nya då jag ska ut och resa. Maken har förbjudit mig att smyga med de gamla sköna go’a, dock icke vackra, men jag har JU en egen ryggsäck. Där jag packar vad jag vill…. Men, hör ni?  Jag går omkring huset med ytterdojor! Måste då ha både strumpor och skor. Eftersom jag annars alltid är som blåsippan uti backarna, varken skor eller strumpor på då jag är inomhus, känner jag mig instängd och begränsad. Jag som älskar min soffhörna sittandes med fossarna uppe i soffan, kan göra det även med skorna på, de har JU aldrig blivit smutsiga, men det känns syndigt, obekvämt och otillåtet, 

Maken kom just förbi och frågade ”kan jag få kasta dessa skor nu”? Mina sköna fina Vagabond, mina x-föregående älsklingsdojor, som har stått som assisterande om om…. men även de var slut…så jag höll för ögon och öron, och sa: släng dom då…snyft, mina vagabonder…. kände hur en saknad spred sig i bröstet på mig. Han (han den där maken) har troligen gått igenom mina skor, för han var förbi och frågade om jag visste om att jag ägde de här ljusa sommarskorna han fått ögonen på, de ljusa flätade konstfulla mjuka skinnpumps med öppen tå. Jag såg tydligt där han stod med dem i händerna, hur han kände och njöt känslan av det mjuka följsamma skinnet.

Jodå, de visste jag mycket väl. De inhandlades till väninnans bröllop, och hade sedan burits på sonens och dotterns bröllop. Han synade sulor och klackar och undrade om de passade fortfarande… Jag tror de klarar ett evenemang (läs event, ni som inte förstår evenemang) till svarade jag. Så de klarade sig från hans evinnerliga slit- och slängmentalitet. Vad han däremot inte riktigt inser är, att jag igår införde två par dojor i huset och han har bara lyckats få kasta ett par…..så nu leder jag.

Men samtidigt är jag väl medveten att det ställer ett visst krav på mig att inte få låta dessa stå outnyttjade.  Jag får traska runt med dojorna lite mer. Så de får trampa Champs-Élysées, kanske även få åka en tur på Seine. 

Föreslog för en stund sedan att jag hade uppskattat att bli bjuden på en lyxig söndagsmiddag någonstans. Jaha kontrade maken, om vem skulle stå för de fiolerna, undrade han? Ja alltså jag har inga moneysar. Jag var och handlade skor igår…… Maken påminde mig om hur svårt det var att hitta ett näringsställe i sta’n en söndag. Vi hade försökt förr…det var begränsat utbud. Men jag menade att det var inte tvunget med sta’n, Tunneberga gästgiveri eller något liknande dög ypperligt till mig. Han tittade på mig, iddes inte formulera ett svar…… men erkänn att det var ett snyggt försök från min sida. Nu blir det hemmalagat. 

Häromdagen då vi skulle in till sta’n för ett av de där besöken jag talade om igår beslöt vi åter igen oss för att ta bussen. Att köra bil inne i stadskärnan, och att hitta en lämplig parkeringsplats är näst intill omöjligt. Tycker vi. Vi är förmodligen inte insatta i alla möjligheter som finns. Men då jag gillar att åka buss och tåg tar vi gärna dessa kommunikationsmedel. 

Maken skulle besöka sin tandläkare och jag hade hotat lillasyster med en visit. Så beslutet att ta bilen in till parkeringen vid vår dagligvaruhandel, den vi brukar försöka att minska ner till veckohandelsaffär, accepterades av maken. Bussen därifrån, vidare in mot staden. Då vi precis parkerat såg vi bussen lämna hållplatsen. Vi utbytte en blick, scheisse sa jag (die Dame, die Deutsch spricht). Men mister du en står dig tusen åter. Vi var ute i så god tid att det var i själva verket bussen före vår planerade vi missade! Så ingen skada skedd. Tandläkartiden var inte i fara. Då vi strosade bort mot hållplatsen kom ”vår” buss, som nu var på väg mot ändhållplatsen för att vända. Vi hoppade på och fick härmed en liten extra-tripp. Kändes absolut inte fel i den hårda blåsten. Att slippa stå och bli rufsig i håret. Bort till vändpunkten. Kul att titta på folk och lyssna…..fy mej….men jag kan JU inte stänga öronen. 

En dam tjoade och bad chauffören göra ett extra stopp vid en hållplats som passeras av den buss vi åkte. Ingen reaktion från chauffören. För miljondelen av en sekund tänkte jag hjälpa henne att tjoa. Men hejdade mig i samma stund. Då jag insåg att anledningen damen ifråga sa sig ha, var att det gick mycket snabbare att byta till ”ettan” om han stannade där!? Denna hållplats som inte finns med i hans körplan. Då han svängt runt hörnet hade vi buss ”ett” strax bakom oss. Och den stannade på sin ändhållplats cirka tio meter bakom vår buss. Enligt damen stannade de direkt efter varandra om hon fått sin vilja igenom, och hon hade sparat ungefär femton steg. Bägge bussarna var i god tid  enligt tidtabellen så chaufförerna gjorde sig ingen brådska. 

Nu var damen ifråga ingen mobilpratare, hon hade sin rollator att hålla i ordning på. Annars hade hon hunnit ringa flera vänner eller lägga ut på Facebook hur nonchalant hon blivit behandlad, innan bussen for vidare med damen ifråga. 

Även vår buss startade in mot stora staden. Vi var först ensamma i denna stora buss. Efter en stund klev de på två tjejer i tjugo-femtio-årsåldern. Ni skulle bara veta hur besvärligt det är att gissa åldern på folk numera. Om det är så att ålderstecknen inte blir lika tydliga som tidigare, eller om det är min bedömningsförmåga som falnat. Men dessa kvinnor som äntrade bussen var ensamma. Trots detta talade de hela tiden, högt och ljudligt. Jag ville egentligen inte höra deras banala pladder, bara njuta av bussresan. 

Men då jag råkade höra en av dem tydligt informera sin samtalspartner att: också tvättade jag händerna…. !!! Då vände jag mot maken, log mot honom och sa: jag är så glad att du finns, kan åka buss med mig så att vi kan sitta här och tiga tillsammans. Inget stressande mobilsamtal som visar medpassagerarna att jag har minsann vänner….. eller vad det är som är så tvunget med dessa samtal. De generar medpassagerarna, men framför allt gör de att du inte längre har din tid för dej själv. 

Idag då jag pinglade väninnan fick jag till svar: jag sitter på bussen….är det något viktigt??? Alltså hon, min väninna törs åka buss alldeles själv utan att måsta ha någon att hålla i handen då hon är ute i ärenden…. bra gjort väninnan

Nu får jag se om hon pinglar då hon kommer hem…..