Jönssonminnen.se

Gnällkäringen gillar inte detta väder. Sol värme och livet leker för oss pensionärer. Men jag är inte riktige med på den glädjen. 

Har blivit inviterad att få följa med på väninnans torsdagsträffar. Jag har ärligt talat varit smått avundsjuk på dessa träffar. Att åka till Danmark, äta en god lunch och få slappa resten av dagen. Utan några förebråelser att det är fult att ”fira” mitt på dagen, mitt i veckan. 

För två veckor sedan, då jag skulle göra min jungfrutur med gänget, låg jag ”däckad” i influensa. Jag minns bara att jag ringde återbud då jag kände symptomen kom krypande. Maken låg i hög feber redan. Så den veckan blev en besvikelse i dubbel bemärkelse. Ingen Tura, bara flunsan. Veckan efter var det folknykterhetens dag. Och tur för mig som den rättrogna kvinna jag är var där ingen tura som lockade, det var helgdag och därmed ingen torsdagsträff. Tur för mej. Jag hade nog inte levt upp till nykterheten.

Sedan blir det vecka ut och vecka in ett väder som knappt Sahara kan tävla med. Hetta…. solsteka…. och vindstilla så man inte kan andas. Hela veckan efter Kristi himmelfärdsdag blir bara sådan som jag helst vill ligga kvar i sängen….inte röra ett finger…. känner paniken och svetten komma krypande…. onsdagen, dagen före torsdagsturan slog jag en signal till väninnan. Berättade att jag troligen inte skulle klara dagen som var i antågande. Bad helt enkelt att få skjuta på min premiär i gänget. Ville inte följa med då jag vet att jag bara mår dåligt och letar skugga….OCH GNÄLLER….

Det var inget överraskande samtal för min väninna, hon hade tänkt många tankar om min förestående tur och min aversion till vädret som bara plågar mig. Så hon förstod varje liten bokstav jag sa, lät heller inte så besviken. Hon vet sedan många år hur jag har det i värmen. 

Sent på kvällen samma dag ringde väninnan upp mig, menade på att jag skulle väl inte se det som definitivt att stanna hemma. Jag borde invänta morgondagen, kolla om det var lite svalare, och ta det slutgiltiga beslutet då. 

Blev väl lite förvånad över samtalet men tolkade det som att hon gärna såg att jag gjorde ett försök. Lite gnäll skulle hon nog orka med menade hon. Samtidigt som det var en bekräftelse på att jag var välkommen på deras torsdagsturor… dem som jag varit lite ”avis” på. 

Torsdagsmorgon, vaknade…. alldeles ensam i huset…. maken var iväg för service på bilen. Samtidigt som jag passerade hallen hörde jag ett lätt dunsande och prasslande i hallen. Och in i köket kommer maken traskandes med en påse nybakat frasiga ”frallor”. Mmmmmm….. en perfekt start på dagen…. njuter mitt morgonkaffe, läser dagens tidning. Inget världskrig på gång…. ännu. Och så det där vädret. Så tidigt på dagen var det fortfarande hyfsat, jag ska inte säga svalt, men det gick att andas. Beslöt mig för att göra ett försök. Jag kan ju alltid vända med samma båt och ta mig hem igen, om jag inte klarade det. En form av egenstyrd kognitiv terapi. Jag bör … jag ska …jag klarar det…

Tog en sval dusch och klädde mig i svala kläder. Maken lovade att se till att jag kom ner till tåget i tid. Även han var lite involverad i min torsdagsträff. Hade kollat hur vi hade det med danska pengar, sagt att mer än så skulle jag ”nog” inte behöva… Jaså? Hade han satt ett tak för vad jag fick slösa bort? Ah nä, där gick gränsen. 

Mina protester hade fått honom att ta ut lite cash money ur automaten då han var ute med bilservicen. Fick en tusenlapp av honom och jag sa lite snipigt, att det räcker att starta med. Och att jag inte var utan möjligheter att betala om jag ”svommade” mer. 

När vi nästan var på stationen sa maken att han skulle se till att jag kom med tåget! Jag blev lite förvånad, trodde att han ville förvissa sig om att jag inte bangade och backade ur i sista stund. Så jag sa, aha, du ska klappa loket som ser till att du slipper käringen för några timmar. Givetvis blev det syrliga svaret att; nej men han ville kolla att jag hann in till sta’n och båten som jag skulle med. 

Detta berodde på att han följt tidningarna bättre än jag de senaste dagarna. Visste att det var ett virrvarr med förseningar och inställda tåg överallt i Skåne. Och jodå även vårt lilla pågatåg var försenat såpass att jag näppeligen skulle hinna ta mig från station till färjeläget. 

Så in i bilen igen, med vidare befordran in till stora staden. 

Väl inne på färjeterminalen var där ett gäng positiva människor som tydligen var förvarnade att det skulle dyka upp en till i gänget. Goddag goddag, hej på dej och det kändes bekant. Vi var JU i samma ålder allihop. Alltså ett gäng som njuter av att vi fortfarande hittar aktiviteter som lockar. Och vädret var nådeligt hela dagen. Jag såg lite hönsaskinn på några armar då vi satt i skuggan på uteserveringen, men ingen sa att det var kallt. Och jag fick smaka en variant av den danska specialiteten Stjerneskud. Den som bröderna Olsen vann hela ESC med 2000. En sorts smörgås med flera sorters friterad fisk, räkor och kaviar. Mums.   

Jag fick några frågor med jämna mellanrum om hur jag mådde och om jag klarade solen. 

Lyckades bli kissenödig där det bara var betaltoaletter inom räckhåll, fick en slant av servitrisen så jag slapp pinka på mig. Söp bort min biljett för hemfärden så det blev antingen att ”svömme hjem” som mannen sa som sålde en enkelresa hem… eller handla av honom. 

Torget med sin stekande sol var inte så hett som den kan vara, jag tyckte det var helt acceptabelt. Skön musik som passar mina öron. Någon/några såg till att jag hela tiden slapp sitta törstig, snällt av dem att ta hand om mig så. 

Båten hem satt vi uppe på soldäck, med den svala sköna havsbrisen som är ute på sjön. Vi tog en dubbeltur så att de kvarlämnade del av sällskapet kom med hem. Att jag slutat se klart för länge sedan, mina ögon och det starka ljuset trivs inte tillsammans…. och sen hade jag nog inmundigat något mer alkoholhaltigt dryckjom än normalt vid den tiden på dygnet. Brukar inte starta så tidigt på dagen, Luther nyper mig i örat där han sitter på min axel…..jäkla gubbe… men jag klarade det!!! Och jag tror inte jag gnällde så jättemycket

Men en död geting då?? Senaste veckan har en geting gjort oss sällskap i vår vardag. Bzzzzzz … har det låtit till frukosten… och lunchen…. och eftermiddagskaffet. Otaliga gånger har den blivit utburen. Men vårt sällskap har tydligen lockat den tillbaka. För den har kommit in igen. Maken spånade på om den eventuellt höll på att etablera sig hos oss inomhus, med ett getingbo på gång, bakom vårt element i köket. Men så satt vi på altanen en sen eftermiddag och då snurrade denna varelse runt våra huvuden därute. …jaså var det en geting-dyll under uppbyggnad under vårt altanbord? 

Dessa djur gäckar oss. Och en geting vill man inte ta död på. Enligt sägnen återuppstår den bara i en större upplaga strax efter att man dödat den. Och för varje gång man ”tar bort dem” från detta jordelivet växer de till sig, allt enligt makens storebror. Och honom kan man JU inte ifrågasätta. Så här har vi haft denna geting som vårt sällskap under en veckas tid. 

Vädret har inneburit att dörrar och fönster varit vidöppna den senaste veckan. Enda möjligheten att få lite luft…. och denna geting har snurrat runt huvudena på oss…. tills igår eftermiddag. Satt och färdigställde ett par strumpor, räknade varven…….då det lät bzzzzzz runt huvudet på mig. 

Nej minsann, nu räcker det sa jag och hämtade vår eminenta flug- och getingfångare. Fick honom… Men var så irriterad av värmen och att jag räknade varv utan förstoringsglas och tappade räkningen ideligen, så den stackars getingen fick lida för min otålighet. Jag bar ut den och lät inte insekten slippa ut ur fällan. Jag såg till att den tillintetgjordes först. Krossade den rackaren….förlåt…men den hade gäckat mig i en vecka ….så det blev ingen pardon….

Maken frågade då jag kom in igen om jag nu gjort mig av med den. Och skamset erkände jag ….att ja, jag hade tagit livet av detta djur. Hoppades att jag skulle straffas med en dag med ösregn….sådant som brukar hända då man dödar spindlar. Men nej oh nej, jag skulle straffas ännu hårdare…. ytterligare en dag med denna hetta som jag har så svårt att stå ut med… det eventuella regn som jag hoppades på hade varit en belöning i mina ögon. Och så får det JU inte vara…. får ge mig ut på spindeljakt…….

Jag vet inte riktigt när det i mitt medvetande dök upp ordet ikon, som då hade övergått från att vara en helig bild framställd förmodligen för att vara någon dekoration i en kyrka någonstans i de länder öster om Östersjön, till ett synonymt uttryck för något viktigt. Ja jag vet faktiskt inte om de även var förknippade med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Men ordet fick en dubbel betydelse då det så småningom blev jämställt med en betydande synonym för ett speciellt ämnesområde. Eller en synonym med en alldeles speciell person…. bara det att det pekade ut så att det borde vara omöjligt att missuppfatta. 

Jag accepterade tidens sätt att använda sig av ord som satte en särprägel på det som det talades om. Men hade svårt att uttala dem själv.  Det kändes fortfarande främmande och klumpiga i mitt språk. 

Sen helt plötsligt började folk tala om appar……… jaha…..vad är nu det? Appar?? Trots att jag varit tidig med att köpa iPhone och ha installerat ”sådana där” appar, förstod jag inte ordet. Men ok, en helt ny uppfinning måste ha ett namn…. men appar?? Vad betyder det? Jag höll tyst med min okunskap, lyssnade vad folk sa…….appar och appar. Minns hur jag första gången blev tillfrågad hur många appar jag hade…. vadå??? Var det något man borde hålla rätt på? Hur många appar man hade? Var det viktigt? Hur många man hade? Eller låg det viktiga i att hålla rätt på hur många man hade? Eller rent av var det viktigt att man hade så många att man inte kunde hålla koll på dem? Jag låg lågt med mina funderingar… även om man lite dum, behöver man inte gå till torgs med det dagligen. App-snacket fortsatte. Det var bara att forska, vad betyder det? App? Så småningom fick jag via en alldeles utomordentlig APP!! veta att app var en förkortning av ordet applikation. Jaså det var inte konstigare än så. 

Det låter som jag talar om stenåldern kanske, men det är inom överskådlig tid sedan, som ordet mobil betydde en rörlig prydnad upphängd där den sattes i rörelse av vinddraget. En sorts perpetuum mobile. Inte något man kunde nå runt världen med. Som man kan med den mobil man pratar om idag, och meddelst. Och har appar i. 

Vi har tagit till oss bildspråket som en sorts informationstavla, med dessa appar. Lätt att hitta det program vi söker, eller den tjänst vi vill ha ombesörjd. Först utvecklades det för mobiler, för att följa på ipads och andra läsplattor. Jag har numera vant mig vid att möta appar överallt. Och får erkänna att det är lättare att hitta en app eller en bild på ett visst program, än om jag tvingas leta efter och läsa små bokstäver. 

Medan jag funderar på detta med bilder, minns jag en gång i tiden då jag försökte få mina barn att läsa text istället för att titta på bilder. Jag ville de skulle lära sig läsa och förstå en text även om den inte var illustrerad. Dottern var inga problem med men sonen fortsatte att föredra sina seriemagasin framför böcker. Men det kanske berodde på innehållet i de olika varianterna. Har tänkt på dessa saker då jag sett barnbarnen läsa Harry Potter-böckerna. Här är det skriven text och inte bilder som gäller om du ska få höra om dessa barn Harry och hans vänner. 

Men bilderna tränger sig på oss. Är vi medveten om hur mycket? Jag har de senaste veckorna kollat av i SVT-play appen om det finns några trevliga program som jag missat. Och jodå, en dansk serie av Adam Price hade jag missat. Sicken tur att jag hittade den. Och har kunnat följa nu några veckor. Bad maken kolla om den gick i TV eller om den bara var ett program på webben. Javisst, skulle han kolla…..vad heter den, frågade han….. vadå heter….jaså den heter….. tablå….!!!! Jag viftade med händerna flaxade som en gammal skadeskjuten kråka, men kunde trots allt inte komma på vad serien hette som jag hade sett fyra avsnitt av. Jag hade ingen aning om vad den hette, men jag vet hur bilden ser ut. Så nu inser jag att jag använder mig av bilder och appar. 

Nästa steg är att jag slutar att skriva…..övergå till att beskriva saker och ting via bilder. Emoji har gjort detta möjligt. Enkelt och bra. Behöver man inte hålla koll på presens particip eller ackusativobjekt och sådant tjafs. Bara rita. Kolla bara hur många olika ”smileys” det finns på olika känslor. Sen är det ju enklare internationellt. Behöver inte lära varje ord på ett annat språk…bara rita… är det kanske en utopi? 

Jag har upplevt flera utopier blivit vardagsgrejor. Så än ska jag inte säga aldrig

Jag minns under sent 50-tal och även in på 60-talet kunde man i den kolorerade veckopressen som egentligen var ganska blekfisig, om man jämför med dagens kolorering, hur det fanns människor som upptäckt att de hade radioutsändning som hördes från deras gamla kylskåp. Ofta handlade de om ”gamla” både kylskåp och människor. Fascinerad har jag läst mer än en artikel om detta fenomen, och måste erkänna att jag var lite förtröden. 

Visserligen har det passerat några år sedan, men jag var inte mer insatt i möjlig teknik på den tiden. Allt eftersom återkom artiklarna i tidningar men jag såg aldrig något om att det fanns till försäljning, så jag började tvivla på dess existens. Men så plötsligt dök det upp en ny artikel, en gamling boende ”in the middle of nowhere” som stolt berättade om sitt fantastiska kylskåp. Och återigen kände jag avundsjukan komma krypande. Ja ja, man kan inte få allt. 

Vår första radio fick vi av brorsan i lysningspresent. En riktigt fin apparat, med hölje i teak och ek. Förmodligen den finaste möbel vi då ägde. Man kunde få in alla stationer som stod på glaset på framsidan. De glas om numera troligen skulle ha benämnas display. Dock hade Radio Syd slutat med sina sändningar och det var mycket prat- och vetenskap i Sveriges Radio…inte mycket underhållning. Varken maken eller jag har varit några stora radioter, men vi njöt av att vara uppdaterade om vad som hände ute i världen. 

Visserligen hade televisionen haft en genomslagskraft av sällan skådat slag, men det var inte alla förunnat att ha råd med köp av TV och TV-licens. Och påfundet var så nytt ännu att man inte med säkerhet visste om sändningarna skulle hålla i sig så länge. 

Åren gick och det blev fler program man bevakade och lyssnade till i radion. Och då vi bytte lägenhet fick vi boyta som gjorde att radion stod och tronade i rummet, medan vi ofta vistades i köket. ”Ring så spelar vi”, om lördagsmornarna gjorde att man flyttade ut frukosten i vardags-rummet för att få höra på detta program. Det hände att jag la örat mot kylskåpet för att lyssna …..men nej….. ingen radio. Troligen beroende på att jag bodde i en stad. Man sände inte på de frekvenser i en stad som ute i ödemarken. Fick kvarstå på min outtalade önskelista, om en radio till som jag kunde ha i köket. Men det var en lyx som skulle överträffat det mesta.

Jag har inget minne av när det kom en radio till i vårt hushåll men den fanns där senare så man kunde lyssna på Hasse Tellemar om lördagsmornarna till morgonkaffet, vid köksbordet. 

Senaste veckan har inte tiden gått som den brukar göra. Den har rusat! Måndag började lite små-kraxande med en begynnande rethosta. Maken däckade med feber och vägrade stiga upp tisdag. Jag fick ta ”Antikrundan” själv denna vecka. Kände att, gör detta kvickt för även jag började känna mig knäsvag. Handlade och hem…..inomhus….bort från världen… 

Ringde väninnan och inhiberade torsdagsträffen med henne. Onsdagen vet jag inte vart den tog vägen, de var billig ur matsynpunkt. Lovat bridgegruppen att räkna ut och sända ut resultatet från deras spel, då tävlingsledaren där inte hade en fungerande dator. Han skulle ringa in svaren till mig. Jag minns att jag hade oerhört svårt att hitta tangenterna på datorn. Det blev fel efter fel, men till slut med gemensamma krafter lyckades vi få fram ett resultat som vi kunde skicka ut till medlemmarna. Ner i sänghalmen igen. Min ene bridgepartner skulle på teatern så honom behövde jag inte meddela, men den andre, jag skulle nog ha ”vilat” färdigt till vår turnering. Men jag vaknade 2.30 på natten och insåg att jag varit långt långt in i drömmarnas värld. Upptäckte senare att jag inte tagit insulin eller annan medicin…ingen mat…. billig i drift…

Torsdagen började vi fråga efter mat, vi båda erkände en viss hungerkänsla. Hurra, ett friskhets-tecken vi var lite hungriga! Men vem orkade laga mat??? Ingen! Vi sneglade ut i köket, men nej, ingen personal. Kollade efter pizza-on-line men orken gjorde att koncentrationen inte fanns där. Närmsta pizzeria med denna tjänst var en i Stockholm. Skulle nog vara kall då den nådde oss. 

Nu var plan Ö att kolla sonen. Var fanns han? I staden. Inte på resa ute i världen. Ringde honom och frågade om han skulle kunna tänka sig att vara min pizza-on-line-leverantör. Inga problem, han skulle bara möta upp sin dotter och skjuta lite båge….inga problem för mig heller menade jag. Bara vi visste att det skulle gå att lösa på det viset. 

Hade tisdagkväll sänt en brask-lapp till mina kursare att någon fröken hade de inte på fredag. Medan vi väntade på pizzan ringde en av dem upp för att kolla läget. Då han hörde hur vi mådde och en kvarstående feber dagen före kurs på över 39, så insåg han att de skulle få ha en lärarlös lektion fredagkväll. Sedan undrade han hur vi klarade oss, och jag berättade historien om min egen pizza-on-line leverantör. Men, erkände jag nu började det vara kritiskt läge. Det hade passerat så många timmar att hungern började slita som ulvar i våra magar. Han beklagade det dystra läget men menade att de var nog bara runt hörnet…. nja jag såg ju att de inte var det…. men sa han, om ni inte fått er pizza vid midnatt så slå mig en signal så skall jag rycka ut och rädda er…. Kändes tryggt, att inte vara övergiven om….

Fredagen började vi återvända till de friskas skara. Men vi hostar fortfarande och det piper och visslar i bronkerna våra. Och vi låter som två hesa Fredrik. En viss täppthet i öronen signalerar att även örontrumpeten är påverkad av viruset som härjat i våra gamla skruttiga kroppar. 

Igår eftermiddag då jag stod och slog på vatten i kaffebryggaren hörde jag det tydligt, TYDLIGT! Hur något lät och spelade i vårt kylskåp. Visserligen väldigt dovt så att jag med min dåliga hörsel hade svårt att uppfatta. Men en mjuk melodisk symfoni spelades. Synd att man hör så dåligt. Merde. Men som jag stod där och lyssnade föll saker och ting på plats. Jag förstod att mina bronker fortfarande väste ett ljud när jag andades, och mina lomhörda öron uppfattade detta som musik. Jag avbröt vad jag höll på med, gick in i rummet ställde mig framför maken och starrbligade på honom. Tog en stund innan han reagerade att jag var tyst…dödstyst…. Du sa jag, minns du att det förekom artiklar förr i tiden om människor som lyckades få in radiosändningarna i sina gamla kylskåp? Oh ja svarade han förvånat. De återkom med jämna mellanrum i tidningarna. Jag tillstod att jag väl senaste tiden skulle tvivlat på en sådan artikel, men, sa jag, det är faktiskt så att vårt kylskåp spelar en symfoni…. Är du säker undrade han….är det kylen eller frysen som låter?? Dumskalle kontrade jag, klart det är kylen. Frysen tar inte in de frekvenserna. 

Skrattande insåg vi båda att ett gammalt tvivel om fenomenets vara eller inte vara, med kylskåp som frekvensmottagare har vi skippat. Det är våra gamla skruttiga kroppar som spelar oss ett spratt. Med sina svullna bronker, örontrumpeter och samtidigt förslöade hjärnor

Valborgsmässoafton. Sol och blåst. Men trots blåsten kändes det riktigt varmt då jag var ut till brevlådan för att titta efter post. Detta år har valborgsmäss blivit en klämdag. Alltså arbetsfri för oss pensionärer som har ett alldeles eget sätt att förhandla oss till latardagar. Dag mellan röd dag och röd dag tycker jag man inte ska gå igång med tyngre sysslor än nöden kräver. Så istället gör vi om dagen till en arbetsfri dag. 

Måndag, telefonsamtal med lillasyster. Har blivit en återkommande punkt på veckoprogrammet nuförtiden. Kollar upp om vi lever. Båda lever idag…

Lillasyster är inte den rätta att tala traditioner med. Hon brukar svara då jag frågar henne om hon minns det eller det, att hon inte har klara minnesbilder från vår tidiga barndom. Så det blev ett samtal om nutid. 

Senare språkade jag med väninnan. Hon minns tydligt hur även hon hade haft hårda förhandlingar med sin mamma om att få ta av de förhatliga stickiga långstrumporna, byta dem mot de knäkorta vita fina strumporna istället till valborgsmässoafton. Finkläderna plockades fram. Oftast var det den inköpta klänningen som skulle bäras examensdagen. Den fick JU egentligen inte användas före examen. Dock fick vi då vi passerat 10-års åldern ha de kläderna på oss till valborgsmäss och/eller första maj. Visserligen blev det inte för lättköpt, löften om försiktighet fick fortfarande avläggas trots att man slapp de tuffa förhandlingar. Den del av förhandlingar som från min sida bestod i gråt och tandagnisslan….att alla andra får….det är bara jag som inte får…. ha på mina nya fina kläder. 

Så här i vuxen ålder misstänker jag att mina föräldrar inte hade någon unik situation, med en gråtande unge. Det har framkommit under årens gång då ämnet har avhandlats, att det var mer än jag som fick träna att förhandla och kompromissa. 

Fast jag kan inte minnas att jag någonsin blev nekad att bära mina fina examenskläder till första maj. Och vad jag minns speciellt var, så fruktansvärt kallt det var om benen och låren och upp över rumpan, då man varit van vid tjocka varma yllebyxor och ullstrumpor hela vintern. Och så ont det gjorde veckan efter då man ådragit sig blåskatarr efter valborgsmäss-kvällen nere vid sundet och majbrasan. Det var varmt på framsidan, den sidan mot elden, medan på ryggen slet den kalla blåsten och såg till att man var stelfrusen i sina nya fina tunna kläder. 

Idag passade solen på att spela oss ett spratt igen. Lockade fram vårkänslor hos både folk och fä. Undrar hur många som gick till jobbet idag i vårkläder?  Nu ikväll är det som vanligt denna valborg. Regn och blåst. Maken snorar och nyser. Han har varit och dragit på sig en förkylning. Om nu någon vet vad det är. Vi brukar kalla det så, förkylning, men jag tror de flesta säger influensa nuförtiden. Dock har han klarat detta utan att vara ute och frysa om rumpan. Fixat det ändå. Så någon majbrasa för vår del blir det inte. Men det är absolut inget jag gråter över idag.