Jönssonminnen.se

Stugan var inte lika upplyst av solen som vanligt idag då vi slog upp våra ljusblå. Vi har annars vaknat till ett intensivt solljus varje morgon så när som på en dag. Vilka tre veckor! De trettiotre år vi varit ägare av stugan har vi inte upplevt en sådan sommar förr. De flesta somrar har regnet skvalat mestadels dagligen, även om det växelvis skymtat sol lite då och så. Men denna sommar har vi nästan glömt bort hur en dyster regndag ser ut. Visserligen brukar jag kunna trolla fram regn då fönsterputsningen väl är avklarad, men i år höll det torrt. Kanske var det därför att jag frångick mina moderna metoder med specialredskap, både putsmedel och speciella skrapor? I år använde jag mig av handkraft som i gamla tider. Blöta, tvätta, torka och sist polera. Med 96 smårutor lyckades jag dra ut på det jobbet över tre dagar. Med dyr timlön för pensionärer. Som faktiskt har samma timlön om vi sover eller är vakna. 

Det verkar bli lite sommarregn så här sista dagen i stugan. Den berömda ”stugsistan”, är avnjuten. Den kväll man samlar de eventuellt kvarvarande grannar och bjuder på en måltid med rester och för mycket inköpta varor. Det kan bli en meny som ingen krögare skulle lyckas stava till. Förr då vi hade bil att transportera oss hem i, kunde lite rester följa med bilen. Men med flyg som transport är allt utom några torra kex utesluten färdkost. 

Resans målsättning, att titta till makens småsyskon, anses uppfylld. Även om vi inte träffat äldstsystern öga mot öga (ännu), men vet att hon lever och har fullt upp med barn och barnbarn. Därför så: ”mission completed”!

Vid ett samtal med mellansystern, min svägerska, fredagseftermiddag frågade hon om vi hade turistat något. Nej, skam till sägandes hade vi varit väldigt lata. Då vårt huvudmål varit att träffa och umgås med släkt och vänner, har turistandet kommit i bakgrunden. Marknaden gästade vi en dag, men i övrigt har vi inte uppsökt några evenemang. De vanligaste med vandringar för att titta på fjällblommor och fjällmiljöer är ungefär som om vi helsingborgare skulle traska upp på toppen av Kärnan och beundra utsikten. Varje sommar! 

Fick veta att det skulle ges teater i Tärnaby lördag, alltså dagen efter vårt samtal. Någon föreställning med same-tema i samband med något jubileum sa svägerskan.  Klockan 15.00, sa hon. Jag var väl inte så entusiastisk, men då jag berättat för maken beslöt vi oss för att åka dit. Det känns som om vi har läget under kontroll vad gäller avslutandet av stugvistelsen, så vi unnar oss en dag och turistar och sticker dit. Väl i Tärnaby, redan vid 14.30, vi ville vara i god tid, var parkeringen fullsmockad med bilar. Inte en människa inom synhåll men bilar överallt. Då vi klev ur bilen, kikade på affischen i entrén visade det sig att teatern började klockan 14.00. 

Jaha, om det var min tröga hjärna som rört till tiden, eller om svägerskan haft fel då hon angav tiden, är inget att spilla tid på. Vi kan ändå inte backa tillbaka tiden och få rättat till misstaget. Lite besvikna satte vi oss i bilen. Förbaskad på mig själv att jag inte googlat och kollat uppgifterna. Men varför gråta över spilld mjölk? Det måste man vara på det klara med att inte göra i min ålder. Vad gör vi nu, sa vi till varandra. Vi körde ner till stora vägen, tänkte svänga västerut mot Hemavan och Rönäs. 

Ska vi gå inom på ”gravarbacken” (kyrkogården) och hälsa på din mor och far föreslog jag? Vädret var perfekt för en promenad i den miljö som en kyrkogård erbjuder. Med björkar som skuggar här och där. Det blev en runda där vi hälsade på flera nära och kära. Häruppe i norr är fortfarande gravskötsel en allvarsam uppgift. Det är som om släkthistorien står och faller med gravstenarna. Så vår promenad blev inte så makaber som jag brukar uppfatta dylika, utan en riktig historielektion och minnesträning. Lustigt, det är som jag brukar säga, barnkalasen har bytts ut mot minnesstunder i samband med begravningar. Fast jag hade fiskedamm på mitt senaste födelsedagskalas!!

Idag sista dagen ska vi dokumentera vad som finns i stugan, vad som behöver kompletteras med till nästa vistelse. Packa ner våra kläder och snygga till bilen. Nollställa termometern. Den visade -24° inomhus i vintras och -31° utomhus. Den har sommar-rekordet på + 30,3° utomhus i år. Det lär vi väl aldrig få se högre. 

Sommarvärdarna har förgyllt många av mina dagar denna sommar. Den danska kvinnan som inledde sitt sommarprogram med att låta Trump prata skit (han kan nog inte tala på något annat sätt) om henne fick mig att brista ut i gapskratt. Tänk att få vara så betydande kvinna att Mr.Trump talar så upprört om denna kvinna! Wow!

Mitt eviga stickande har som jag tidigare nämnt varit på sparlåga. Annars är det så rogivande med en stickning samtidigt som jag lyssnar på en bra bok eller ett bra radioprogram. Men sista dagarna har jag ändå svängt ihop begynnelsen till en sjal, ja ja, som jag inte vet vad den ska vara till. Fick lite tips om vad det är jag sysslar med, då jag häromdagen fick ett svar som gjorde mig häpen. 

En av den  kvällens gäster satt utanför sin stuga och hade gjort upp en brasa. Klockan var över midnatt och vi hade städat upp disk osv. efter kvällens träff i vår stuga. Jag gick en runda till vedboden då jag såg brasan. Det såg så mysigt ut att sitta där i den skymning som nätterna bjuder så här i månadsskiftet juli-augusti, med en liten brasa. Ensam. Andra människor slår troligen på TV:n för att få någon form av liv runt sig. Men denne gäst gjorde upp en liten brasa och satt och njöt av stillheten och de ljud som natten bjöd på. Jag skickade ett SMS och frågade om det var nattmat på gång? Grillad korv eller något? Nej men jag hade en tid hos psykologen fick jag till svar!! Tänk att det finns människor som kan sitta i ensamhet och kontemplera och umgås med sig själv, låta tiden hinna ikapp sitt inre. Utan att stressa och klättra på väggarna. Jag blev lite avundsjuk, för mitt kontemplerande klarar jag inte utan stickning och någon form av läsning i öronen. Det är inte att kunna koppla av till hundra procent! Alltså har jag nya mål här i livet. Att lära sådant. Trots att jag ibland talar om att vi njuter av att ”bara vara”, så har jag långt till den form av meditativa tidspauser, som man säkert har stor nytta av om man kan konsten att koppla av på rätt sätt. Fast ibland funderar jag på om mitt evinnerliga skrivande är en form av meditation, på mitt lilla sätt. Då jag sitter och funderar över livet runt och med mig. 

Nu lyser solen igen och jag kan passa på och ”gå i sjön” som vi skämtsamt har kallat dagens hygienstund. Jag har en tunn skjorta som jag ska ta med ner och tvätta upp i lite tvättsåpa. Minns ni reklamen om Grumme tvättsåpa vid det lilla torpet på den där pyttelilla ön? Den tänker jag på där jag står i sjökanten med min tvättbalja och lite småtvätt. Vi har ju inte kopplat in vattnet i år, så tvättmaskinen har fått ett sabbatsår igen. Den mänskliga diskmaskinen har haft samma uppgifter som tidigare, medan vattumannen har haft dagligt jobb med hämtning. 

I morgon tillbaks till civilisationen.

Äntligen ett klimat som vi kan hantera. Den oerhörda hettan som i över tio dagar pendlade runt 30° dagtid, är inget vi i norden är vana vid. Det innebär visserligen att vi sliter mindre på klädesplagg, men man rör sig så lite som möjligt. Med påföljd att det känns stumt och klumpigt i kroppen. Nu har det dämpats betydligt, till och med så att jag frös måndagkväll. 

Vistelsen i stugan är problematisk då vi väljer kortare perioder. I fjol två veckor och i år tre veckor. Det blir ett evigt planerande, man får vara välutbildad i matematiken. Annars får man acceptera att det blir konstiga matsedlar sista dagarna häruppe. Först köper man in mat. Det är flera mil till affären, så en viss framförhållning behövs. Sedan blir man bjuden på mat som inte fanns med i planeringen, och som innebär att man får mat över. Man kan inte lämna något kvar och man kan inte ta med en massa rester hem, då man flyger. Så här sitter vi nu med papper och penna. Vilka i-landsproblem!

Det är sista veckan vi är här och ytterligare ett av makens syskon som vi inte mött. Därför satte vi oss i bilen, och for över gränsen till Norge. Hade köpt en blomma och lite kaffebröd med, i förhoppning att få en fika. Såhär dagen efter marknadshelgen räknade vi med att hon skulle vara hemma. Men tji fick vi. Vi lämnade blomman på farstutrappan med en hälsning, for tillbaka till EU och Sverige. Syster nummer två i systerskaran hade vi träffat veckan förut, men slank inom henne med de goa bullarna. Så fika blev det där. Nu har vi haft kontakt med hela syskonskaran, även om norsksystern endast blev på telefon. Vi vet ju att hon är rask och kan kuta runt…

Måndagen som var regnig och bara 13°, blev perfekt att äta ärtsoppa. Vi brukar ha en sådan ”korv” på lut då vi är här. Snabblagat. Med 5 stycken pannkakor, grädde och sylt som efterrätt blev det en rejäl måltid. Men sedan blev det vispad grädde över. Det kan man inte slänga, eller hur? Så ner med en klick lingonsylt i grädden och en av våra goda skorpor som bröts itu, så blev det en efterefterrätt i form av änglamat. Jaha, det var den smalmaten. 

Men nu gäller det att på de fyra kvarvarande dagar få in fem middagsrätter. Jag vet inte vilken av rätterna vi ska slå ihop. Vi har matfett så det räcker till 40 mackor men bara 22 brödskivor. Ligger räddningen i att vi har både några mariekex plus lite skorpor kvar? Min bror skulle jublat om han levt och fått vara med och dela, men han är inte i livet längre men han kanske får toppsmörade skorpor där han är nu. Hustrun hans nämner ibland om hans centimetertjocka lager smör på skorpor. Och där är jag fullständigt överens med honom. Inget fjäsk med kroppen och snålsmörade skorpor! 

Men lingonsylten, som man alltid kan klicka ner i ett glas mjölk och minnas barndomens lyxgodis, låter inte sig göras med den mjölkskvätt vi har kvar. Jag är övertygad om att det blir en runda till för att komplettera med vissa förnödenheter. 

Trots att vi försöker att veckohandla i största möjliga mån, är det alldeles för enkelt att kompetteringshandla då man bor i en stad. Och det där Kajsa Varg-kunskaperna kommer mindre och mindre till användning. Där man tager vad man haver. Vi är alldeles för bortskämda för att klara av att ha sporadiskt hopsatta rätter av rester. 

Ha ha, som ni hör är vi heltidssysselsatta med denna matfråga. Sedan blir vi utan samtalsämne. Det är som om det inte lämnar skallen riktigt förrän vi vet hur det slutar. 

Sommarvärdarna i P1 har jag lyssnat på så gott som dagligen, och förvånansvärt få har jag släppt efter den där halva timmen. Jag brukar ge dem en halvtimme, innan jag spolar dem för att de är ointressanta eller har för tråkig musik. Denna sommar har varit ett mycket intressant urval av folk som jag inte visste mycket om före jag hörde deras program. Många av dem har berättat om konsekvenser av världens oro. Aldrig att det är helt lugnt någonstans. När man väl tycker att det börjar lugna ner sig i en hörna av världen, hör man om andra delar som man knappt visste existerade. 

Så vapenindustrin är den mest blomstrande industri någonsin. Alla dessa bilder från attacker som vi ser i nyhets-sändningarna, måste ju förbruka massor av krigsmaterial. Är det lite slösaktigt med jordens resurser, eller är det ett ”måste”? Det genererar visserligen arbetstillfällen för de som tillverkar dem, och för de som använder dem. Sedan ger det mycket arbetstillfällen för sjukvård och begravningsentreprenörer. De som ska återuppföra byggnaderna är heller inte arbetslösa. Så varför klanka på denna produktiva evighetsmaskin? Vi blir inte nöjda hur det än skulle sluta. 

Jag måste dock få uttrycka min ängslan för att den där amerikanske presidenten som tycks styra och ställa långt över sina befogenheter, plötsligt bestämmer att presidentperioden i USA blir på livstid, inte som nu på fyra år i taget. Han har redan gjort stora förändringar som inte ingår i hans ämbete, så varför inte detta också? Då kan han härja fritt. Och har på detta vis slagit bort det sista av demokratiska värderingar och lagar i hans land. Inget nytt under solen att folk följer sådana dårar, i förhoppning att själv få lite förmåner i kölvattnet av sin ledare.

Nej världskrig eller inte, så ska jag äta lite lunch och minska på innehållet i kylen. Som sagt, jag har nog med mina i-landsproblem. 

Visst kan man ha glädje av teknikens utveckling även om man är gammal. Och förresten var går gränsen för att bli gammal? Är det när man är för många år för att glädjas åt smaken på en glass? Då man istället bör uppskatta smaken på öl? Så här i denna sommarvärme som vi har just nu dyker frågan upp i huvudet på mig. 

Efter en vecka i stugan känner vi att de mest elementära måsten med underhåll och städning är gjorda. Vi kan ägna oss åt att slappa lite. Maken brukar vilja göra sina rundor i landskapet runtomkring, medan jag njuter av att få lyssna på sommarpratare eller en bok. Tyvärr har min stickning inte lyckats, får vänta tills jag är hemma i stan igen. 

Mitt blomintresse har fått stryka på foten. Min ögonåkomma gör att jag inte ser färgerna längre. Vissa färger är hyfsat klara medan vissa ser jag inte då jag fokuserar dem. Alla mina blåklockor ute på backen är samma gröna färg som gräset, då jag tittar på dem. Men jag vet ju att de är blåa. Och de fortsätter vara bland mina favoriter. 

Maken som alltid hört min vurm för alla dessa ganska vanliga blommor, hört mig jubla att de slagit ut på vår tomt, för då räknar jag de som mina. Då han förstod min beundran av den lilla lokal med väldigt rara orkidéer som växer uppe på fjällsluttningen rakt ovanför oss, gick han en gång upp och plockade en bukett sådana åt mig! Jag trodde jag skulle svimma, då han kom ner med dem. De är fridlysta, sa jag. Han tittade förvånat på mig och menade att de var bara vanliga blommor han sett ofta under sin tid som ”getarpojke”, då de gick och vallade kor under hans uppväxt. 

Men nuförtiden plockar han blommorna genom att ta ett foto av dem, kommer hem och presentera dem för mig på det viset. Jag har senaste veckan blivit ”ägare” av tre olika slags orkidéer, som alltså växer runt om oss. Att plocka blommor på detta viset beror på att han har en app som artar blommorna, en teknikalitet som ger en feedback genom att den uppger blomnamnet, det där namnet som annars sitter fast i hjärnvindlingarna. Nästan euforiskt upprepar vi namnet på blomman, och förhoppningsvis sitter det kvar i huvudet denna sommar. Nästa år är det appen som gäller igen, annars går man bet. Dock är det inte bara beroende på min hjärnas tröghet, ibland har faktiskt blommorna bytt namn. Jag vet inte av vilken anledning, men om jag jämför dagens googlande med en 30 år gammal florabok, kan det vara många skillnader. 

Denna helg har vi den traditionella gränsmarknaden här i Tärnaby. Jag har berättat om den förut om åren. Det är inget nytt under solen vad gäller marknadsknallarna. Samma marknadskarameller, samma utbud med konstiga korvar. Likadana slöjdar- och hantverkarstånd. Samma stånd med tunnbrödsbagare. Men det är lika roligt att gå på marknaden. Jag brukar titta på det lokala utbudet av böcker. Det finns alltid någon som skriver om bygden och historiken om både samerna och nybyggarna. Genom åren har jag köpt böcker och läst med förtjusning. Föredrag av vissa författare har också varit trevliga att lyssna på. Men i år blev det aldrig något besök på litteraturavdelningen. Jag hade råkat få se lite av en nylansering av en bok från bygden. I den var maken min, som jag aldrig tillåtits namnge här i mina skrönor, vilket jag har hållit mitt löfte om. Det är annars lätt gjort att man namnger den som man levt ihop med i 60 år. Men han har inte velat detta och jag har bara haft att acceptera. 15 års skrönor! Man får inte publicera namn utan tillåtelse så att folk kan bli igenkända!

Men i en nylanserad bok som marknadsförs på årets marknad står maken både namngiven och foto plus en del bilder av MINA slöjdalster, utan att han blivit tillfrågad. Kanske beroende på att den/de som skrivit detta vet att han ALDRIG skulle tillåtit detta!? Men häruppe är det laglöst land verkar det som. Jag blev så arg att jag inte köpte boken, trots att det finns mycket med anknytning till maken och mina barn i den. 

Dock är det som på vissa sociala medier. Folk tycks inte ha kunskap om vad man får och inte får. Trots allt, publicera alster med namn på personer utan lov är INTE tillåtet i Sverige idag. Det lyder inte under någon jäkla yttrandefrihet!!

Det handlar om att i ett demokratiskt land som Sverige har individer rätt att hålla sitt privatliv privat, och detta innebär ett skydd mot obehörig användning av våra namn eller avbild i ett offentligt forum som t.ex. en bok. Detta mina vänner är en av dessa rättigheter som gör att vi svenskar är stolta över vårt land och dess lagar. Men det innebär också en skyldighet oss emellan, en respekt för varandra att inte saluföra våra medmänniskor. Varken i bedrägligt syfte eller för egen vinnings skull. 

Folk som inte vet skillnaden borde inte få ha körkort för sådana publikationer. Då jag påpekade det för författaren mumlade hon ett: ”Jag ber om ursäkt”, vände på klacken och stack därifrån! Om man har ambitioner att bli en berömd författare bör man granska källorna och här i detta fallet hade faktiskt en sådan där dubbelkoll varit på plats. Jag brukar annars säga, då folk svarar att de ska dubbelkolla, att det räcker för mej att du kollar en gång. Yngre människor kan väl hålla svaret i huvudet såpass att de hinner framföra det, utan att springa tillbaka för en extrakoll. 

Jag har aldrig dragit in ett rött öre för mina skrönor, trots detta har jag försökt att hålla reda på vad som är tillåtet. Att folk lanserar böcker för att tjäna en slant och uppnå berömmelse med otillåtna uppgifter och bilder är faktiskt olagligt. Men som sagt, häruppe i laglöst land gäller andra regler tydligen. 

Tillägg: en kommentar till kommentaren som du kan läsa då du öppnat upp artikeln genom att klicka på rubriken.

Det är kanske ett försök att vara lustig, annars sorteras det under det som folk inte förstår…

Värmen fortsätter att skämma bort oss. Vi har nu varit häruppe i norra delarna av vårt land i 5 dagar.   Normalt brukar det vara mellan femton och tjugo grader varmt, eller vi sydstatare kanske ska säga kallt. Men för tillfället söker vi oss inomhus för där är mer komfortabelt. Där kan man öppna och ställa till tvärdrag. Och solen brinner inte på skallen på en. Dock är detta extremväder, med en termometer som pendlar runt trettio-plus strecket. 

Vistelsen häruppe började lite problematiskt. Vår spis som de senaste åren visat sig vara lite krånglig, beslutade att sluta fungera. Detta en torsdagkväll. Efter en dags vistelse här. Vad göra? Vi hade handlat matvaror som krävde en spis att tillreda. Jag SMSade grannen som berättade att järnaffären inne i byn saluförde vitvaror. 

Vi körde in till byn tidigt fredagsmorgon med tanke på att helgen annars skulle bestå av kall mat. Ingen av oss är avancerade på mikrovågsugnen. Bara havregröt. Det kan ju bli lite tråkigt efter några dagar. Men järnaffären hade en spis. Transporten hem till stugan fick vi hjälp med av en granne. Och den blev körd enda in i köket. Sedan var det att läsa bruksanvisningen. Det är inte så ofta man köper spis, så att man kan rutinerna utantill. Men att det ska ”brännas” av ugnen minns vi. Så denna dag då yttertemperaturen pendlade mellan 30 och 31 grader, körde vi ugnen för fulla segel. Det värmde skönt inomhus. Svägerskan i grannstugan bad oss komma över för en bit mat, hon misstänkte att vi inte skulle få mat till den tid vi brukar äta. Så pizza hos grannen blev fredagsmys för vår del. Nästa dag blev spis med ugn invigd då vi bakade en sats av våra vanliga vetebullar. Bra att ha i frysen om det dyker upp gäster. Oj så vackra bullarna blev. Den gamla ugnen hade nog haft lite knasigheter för sig senaste åren. 

Mitt i allt detta bekymmer med spis, beslöt vi oss att inte koppla in pumpen med vatten in i stugan. Det går att hämta i sjön. Och än så länge har det varit en ren fröjd att sköta vår hygien medelst bad i sjön. Det har varit hett så länge att vattnet är riktigt behagligt. Lite småtvätt har också blivit gjord. 

Att leva så spartanskt är mysigt, när man inte behöver leva så resten av livet. Det känns nästan som ett privilegium att få plocka fram sina enkla vanor. 

Fönsterna är putsade och vi kan unna oss lite semestertänk. Inte krångla till nånting. Vi ska fara och hälsa på några släktingar. Vädret kommer att hålla sig i schack denna vecka säger metreologen på TV. Sedan får vi se vad som händer vecka 31. 

Idag kördes den gamla spisen iväg till sopstationen. Skönt att inte ha en trasig sådan stående i någon hörna. Lite bridgespel med fransmannen då solen är nästan obarmhärtig i eftermiddags. Hos honom regnade det hundar och katter, som han brukar säga.  

En liten bild tagen vid midnatt, visar att det börjar bli lite skymning mitt i natten.

Stugan står som vanligt. Det är bara längs vägen från centralorten hit mot byn som det byggs och restaureras, renoveras. Men dagens nyägare knackar hellre ner ”gamstugan” och bygger upp nya och större kåkar än renoverar. Nya ägare har ingen anknytning till bygden, och har därmed ingen känsla för varken bevarande av bygdens typiska drag eller traditioner. Ser bara till omgivningarna och dess naturskönhet. Vilken rikedom att få ha ett lyxigt fritidsboende här bland fjäll och sjöar. Tyvärr är detta ingen unik företeelse, det blir så med den utvecklade logistiken som möjliggör att ta sig fram så gott som var som helst. Och ger folk möjlighet att vistas långt från all civilisation och ändå sköta ett arbete. 

Men vår stuga står som den gjort i hundra år. Lite fuskmoderniserad invändigt, men med exteriören kvar. Kanske den rödmålade timmerväggen inte är samma som tidigare, våra försök att bevara ytor från att förintas av väder och vind. Även om det mest handlar om en grånande tillvaro som dock gör väggar gistna och sprickor som bjuder in diverse både möss och andra smådjur att bosätta sig där. Då vi övertog stugan 1992 bodde en hermelin (fast jag brukar säga att det var en FRU Melin) med småttingarnas sina, inne mellan timret och innerväggar. De blev vräkta med kort varsel, och har sedan sökt ny bostad nån annanstans. Det verkar som om vi är ensamma att bo i stugan för tillfället.

Nu har vi sovit en natt i stugan, och allt tycks vara som vi är vana vid.

”Morgon mellan fjällen” var en psalm som vi ofta sjöng som morgonsång i småskolan. Jag kan den ordagrant ännu och jag nynnar den gärna då jag ser ut genom köksfönstret och ser denna syn.

Jag har vid ett fler tal gånger beklagat mig för att jag inte har något att skratt åt. Men så dyker det upp ett tillfälle som gör att jag håller på att explodera av skratt, då det är alldeles förbjudet att skratta. Då det hänger ihop med misstag som görs av någon. Det kan upplevas som sårande om man skrattar. Men det händer att somliga bjuder på händelsen, med påföljande skratt. Jag tror att detta minskar den genans som uppstår då vi gör våra missöden, som vi alla gör. 

Tidigt i våras då vi skulle åka och handla, kom vi halvvägs till busshållplatsen, då maken råkade se att han var klädd i sina morgontofflor, vände snabbt och kutade hem för att byta. Tydligen blev han så generad över sin glömska att han gjorde en verklig snabbrunda, hem och bytte och spurtade in på hållplatsen samtidigt som bussen gled in där. Då hade jag för all del hunnit skratta av mig, medan han var hem och vände, så några vidare kommentarer blev det inte. Visst är det irriterande med sådana fadäser, och man vill definitivt inte bli utskrattad, inte så länge man kan reda upp situationen på egen hand. 

Tisdagens resa med flyg till Umeå gick förvånansvärt friktionsfritt. Vi blev visserligen kollade av sonen som förvissade sig att vi checkade in både för att få ut våra boardingpass och skickade iväg de väskor som vi checkade in. Sedan blev det en stund att vänta på Arlanda innan nästa etapp. Denna stora terminal verkade nästan förvirrande mot lilla Bromma som vi haft som mellanlandning tidigare. Men vi fick hjälp med var vi skulle hitta de stora tavlor med avgångstider, och kunde då läsa att vårt flyg skulle gå från Gate 3. Nu kunde vi leta upp någon mat då vi sett var Gaten var. I sommarvärmen blev en Caesars sallad perfekt. Det är lagom mat då man inte rör på sig så mycket och det är varmt. Lite vatten plus en kopp kaffe som dryck till salladen, gjorde oss nöjda och mätta, annars erbjuder ju flygplatser alkohol till maten, men nej. 

Medan vi satt och pickade i oss maten, sallad skyfflar man inte in, man pickar i sig den, då satt vi och studerade folks fotbeklädnad. Maken var tydligen nöjd med dagen så här långt, för han tillät mig skratta lite lätt åt hans fadäs med de där morgontofflorna. Jag sa att jag skulle skriva och be vår ”chaufför” att kolla sina kunder lite bättre nästa gång så de inte kom i pyjamas också… 

Skämta du, sa maken, det bjuder jag på. Han stack fram sina fötter så jag kunde ta en bild och bifoga meddelandet. Jag hade hållit tillbaka mina skrattkonvulsioner sedan cirka Jönköping, där han plötsligt ropade till och svor. Där i höjd med det småländska höglandet insåg han att denna gång fanns ingen möjlighet att kuta hem och byta till vanliga skor. Nu satt vi bland alla dessa resenärer med morgontofflor på fötterna. I det incheckade bagaget fanns hans sneakers, men det var där…. Då jag fick hans välsignelse att skicka en kommentar till sonen brast mina tillbakahållna skratt. Jag skrattade så tårarna rann. Jag fick svar från sonen att det var taxi vi beställt, inte färdtjänst. Det fick mig att skratta ännu en gång. Maken skakade på huvudet och menade att jag var lättroad. Men det berodde på att jag undertryckt skrattet i flera timmar. Då hade det också förvaltats med ränta på ränta.