Vi lämnar Paris efter massor av upplevelser och intryck. Historia har vi verkligen fått höra, både nutida och flydda tider. Bussresan ger tid för kontemplation och repetition för en del av Europas geografi. Vår reseledare är en ung man född i Frankrike. Hans presentation av den del av Västeuropa vi rest igenom är fantastisk. Musik som passat in till det som vi för tillfället har besökt bjuder han på. Femtiotals-musik, nutida rock och klassisk 1700-talsmusik har blandats beroende på vad som vi för tillfället blivit presenterade för eller tittat på. Ett gammalt uttryck om att om man gjort en resa har man något att berätta, men den som gjort en resa med en duktig och entusiastisk reseledare har mycket mycket mer att berätta.
Jag har bestämt mig för att försöka återge mina upplevelser dag för dag. En bra minnesträning. Ett bra sätt att dokumentera för min egen del. Och kanske någon vill läsa vad vi varit med om.
Redan den dag jag ”smidde mina ränker” och gled ner i makens soffa för att presentera honom reklamen från researrangören, hade jag lite ängslan för: hur klarar vi Frankrike? Maken läste och sade att, om vi sticker iväg på den resan vill jag att vi redan idag bestämmer oss för alla evenemang som researrangören erbjuder i samband med resan.
Vis av erfarenhet, vet vi att vi slösat bort oerhört mycket tid av våra resor då vi letat efter sevärdheter, möjliga resvägar dit osv. Med de utflykter och evenemang som reseledaren tar oss runt till, spar både tid och pengar för oss.
Man får bortse från känslan av att man är som en skock får utan egna initiativ. Det springer visserligen ingen skällande hund och nafsar oss i hälarna, men man känner ändå hur man omedvetet gärna trycker ihop sig med de övriga i flocken då man kommer ut på okänd mark, det inger en underlig trygghetskänsla.
Lördagens resa ner genom Tyskland och Europas floder, en repetition av skolans geografilektion blandat med dagens politiska läge. Lustigt så mycket lättare det är att minnas dessa månghundra-åriga städer om man får lite färskt skvaller att hänga ihop det med. Då vi passerar Hamburg får vi veta att världens för tillfället mäktigaste kvinna är född i denna stad. Någon timme senare får vi höra att denna kvinna just meddelat världen att hon inte ställer sig till förfogande nästa valperiod. Vår resa blandar verkligen in sig i världspolitiken. Övernattning i södra Tyskland, Ratingen. Konstigt att man är trött. Suttit på rumpan en hel dag, och ändå känner man att en mjuk säng och horisontal-läge hägrar. Är nog åldern som sätter ramar.
Påföljande dag fortsätter vi vidare västerut och anländer Nederländerna, eller Holland som jag föredrar att kalla det. Vet inte riktigt varför man har två olika namn på landet, och när det är rätt att använda vilket. Men nu har jag åkt genom det berömda Maastricht-området. Nationalsången spelades och resan genom det landet blev kort, mycket kort. Förlåt kära holländare, vi får ta ert land i tulpanblomnings-tider istället…. Vidare mot Belgien. Jag satt på bussen och försökte förklara för maken att det var länge sedan jag såg en bild på den där symbolen som brukar visas i samband med att man talar om Bryssel. Den där ni vet som är som ett mekano-bygge av rör och bollar. En sorts kub som balanserar på ett av kubens hörn.
Maken satt som en fågelholk. En skrake kunde byggt i den holken, så stort var hålet. Jädrans gubbe vad trög han är, tänkte jag. Jag fäktade med armarna och försökte beskriva den bild jag hade i huvudet, men maken undrade om jag beskrev den döende nödlandande svanen….. Förr i tiden visades det alltid i TV, den symbolen …inte svanen… om det var nyheter från EU-parlamentet eller annat från Belgien. Men numer tycker jag att de bara visar de glasbyggnader som vi förknippar med EU. En ny pampig musik hörs i bussen och Teddy, vår guide spelar belgiska nationalsången. Alltså en ny gräns har passerats. Vi är i Belgien! Denna dag som är söndag, är det inte tillåtet att köra tyngre lastbil i de länder vi kör i, så trafikintensiteten är mindre jäktig. Och man ser mer från bussfönstret. Inte bara reklam från de olika transportbolag, som man annars ser då man åker längs motorvägarna. De bokstäver man ser på lastbilarnas sidor.
Plötsligt ser jag den, hör guiden prata om järnatomen!!! Har jag aldrig vetat, att det är en järnatom, Atomium. Ett bygge av aluminium som gjordes till världsutställningen i Bryssel 1958. Tänkt den minns jag, den utställningen. 165 miljarders uppförstoring av en järnatom, symboliserande dåtidens tekniska framsteg och en påminnelse om området den är placerad i. Den byggdes till utställningen 1958, tänkt att demonteras efteråt. Dock blev den precis som den symbol som byggdes för en annan världsutställning kvar, man klarade inte av att låta dem försvinna. Blev istället olycksprojekt omvandlade till stora bekymmer för respektive städer. Men nu äntligen gick det upp ett ljus för maken, jaså den symbolen, menade han! Inte heller maken hade något namn på den, tror jag. Men nu tog oss vår busschaufför med på en ”nära-Atomium-upplevelse”. Körde oss runt den som en magisk dans, som om det vore lyckobådande att ha, inte bara sett den utan även snurrat ett varv runt den. Vidare in mot staden, gamla centrum. En kort promenad in mot de äldsta delarna av Bryssel och det obligatoriska ”Stortorget” som alla städer har ett. Men stortorget i Bryssel var verkligen sevärt. Byggnaderna var magnifika runt torget och vi fick historien om torgets existens under sekler. Vid en av gränderna ut från torget passade vi på att stryka armen på en staty, med önskan att få bra väder under vår resa. Detta var ett ”måste” enligt vår guide. Och givetvis vågade vi inte avstå från detta.
Om man googlar och läser om hur torget och stadens kärna byggts upp hör man tydligt historiens vingslag. Vilka som varit styrande i Bryssel, vilka språk som varit dominerande. Man har försökt att vara en egen stat, ett land utan allt för stor dominans från grannländerna. Lite som storebror lillebror-syndromet mellan Belgien och Frankrike inte skulle finnas…. trots det är det lustigt att Belgien är så fransk-influerat.
Vi tog en liten promenad bort i gränden förbi skyltfönster efter skyltfönster med brysselspetsar. Även massor av vackra gobelängvävnader med kända motiv från stora mästare, van Gogh, Monet, Manet och alla dessa kända konstnärer jag känner igen men inte kan namnet på. Ska lära mig i nästa liv, hinner inte allt i detta…. plötsligt nådde vi en liten folksamling i ett gathörn….vad hade hänt? En olycka? Men här var JU ingen trafik att tala om… nej de stod och beskådade en liten gosse på en pedistal….som stod och kissade. En liten kissenödig gosse… Manneken pis. Många varianter på historien om hur den kom till figurerar. Det kan man googla på och tro på vad man vill. Men att gossen har många år på nacken är säkert.
Då vi skulle smaka typiskt belgisk mat på lunchrestaurangen fick vi moules frites, carbonnade och ballekes á la liégeoise. Lät JU verkligen exotiskt. Moules frites är musslor med pommes frites. Musslorna serverades i en liten skål, i sina skal. Så det blev till att pilla ut och äta. Med frittarna till var det gott. Carbonnaden smakade förvillande likt kalops…så förmodligen hade den restaurangen en skånsk kock. Ballekes var köttbullar! Fast modell lite större… såsen droppade ner på min jumper precis som den brukar göra i Sverige…så det var inte så exotiskt som vi först trodde. Dock……mätta och nöjda klev vi på bussen f.v.b. till Paris…… Vid gränsen fick vi ytterligare en nationalsång, denna gång med en glad guide med trikoloren runt axlarna och en ljudlig sång…..Marseljäsen. Det var inget tvivel att han var och är fransman, vår guide.
Den andra symbolen jag talade om, som också var tänkt för en kort tid, byggdes i vår ”målstad” Paris av Gustave Eiffel, till världsutställningen 1899 i Paris. Skulle också ”bara” vara under utställningen….ja högst tjugo år, den såg vi då vi närmade oss staden. Det så speciella karakteristiska tornet. Jag vet att jag en gång i min ungdom hade önskemål om att få åka upp och titta på utsikten från toppen av Eiffeltornet. Men skulle aldrig i dag vågat göra det. Mina fobier för höjder och farter har blivit mer distinkta. Så jag klättrar inte högre än att ena foten har markkontakt. Men vi fick se det där tornet från alla håll och kanter. Denna byggnad sägs ha varit ett stort samtalsämne då det byggdes och färdigställdes. Folk gillade inte detta torn som inte verkade ha någon funktion att fylla. De menade att det var anskrämligt. Idag tror jag ingen har sådan aversion mot det. Vi installerades på ett charmigt hotell på Montmartre och en liten stadsrundtur i bussen innan mörkrets inbrott… middag på en restaurang nära hotellet.
Måndag, åter en rundtur med alla de byggnader som man måste se och kanske en del av oss även vill besöka. Men enbart att åka buss med vår eminenta chaufför, Jonas, gjorde resan värdefull. Paris är fullproppad med bilar, motorcyklar, EU-moppar och massor av både cyklister och folk på kickboards. Vår busschaufför styrde runt och mellan all denna trafik så att jag är fortfarande förundrad att det inte gnisslade i bussens lackering.
Dessa kickboards var elektriska, de flesta hyrda. Lustigt, man såg folk i alla åldrar på dessa ”fordon”. Man lämnade tydligen dem precis var som helst. Vi såg paketbilar som kom och plockade in dem där de lämnats. De var synliga via något GPS-system. Ut ur paketbilen poppade en gubbe som gick fram och satte en läsare mot styret med den lilla låda som var monterad där. Sen tog han kickboards och lastade in den i sin bil. Troligtvis kunde man ”hyra” en dylik tingest via sin mobil och betala den på det sättet också. Vi var imponerade. Men inte avancerade tillräckligt att använda oss av dem….ännu.
Kvällen ägnades åt en båttur på Seine. Byggnaderna som kantade floden började vi känna igen. Louvren är mastodontiskt. Jag är en dålig konstkännare, och intresset att gå in på detta museum är lika med noll. Då vår guide berättade hur många konstverk det fanns samlat i detta hus såg jag det definitivt inte som något lockande att besöka det. Han sade att om man stannade 30 sekunder framför varje tavla och/eller staty skulle det ta fyra och en halv månad att titta på alla. Vår tid i Paris räckte inte till! Men Eiffeltornet i kvällsljus gillade jag. I fem minuter varje heltimme efter mörkrets inbrott är det ett ljusspel som gör att hela tornet glittrar. Tjusigt. Kändes nästan som om de flirtade med oss turister, det var förmodligen meningen med det hela…Middag på en restaurang les Noce de Jeannette, franska köket är god mat. Det kändes som vi åt och drack mycket gott och hela tiden…
Tisdag, Notre Dame. Vi åkte in mot staden för att besöka kyrkan. Denna katedral som det krävdes åtta mansåldrar att bygga. På den lilla ön som ligger mitt i Seine mitt i Paris, Ile de la Cité. Tidiga mornar är inte min melodi, men på en sådan här resa får man inte försitta några chanser. Att ha en sådan guide som vi har haft, får man inte missa! Så vi anlände Notre Dame, började mina mediciner att ge sig till känna. Jag måste få tag i en toalett!! Vi hade sett några underliga småhus lite överallt på trottoarerna med texten toalett på. Min första tanke var….pissoar… men nöden har ingen lag. Jag gick fram till en tittade på knapparna vid sidan av något som liknade en dörr. Vacant stod det, och en liten grön lampa lyste på knappen. Jag tryckte på knappen och….Sesam öppna dig!! En dörr gled åt sidan och in klev jag. Trycka ny knapp med symbol >l<. Som hon kan! I främmande land! En toastol, riktigt hyfsat skick. Jag lossade kläderna och uträttade behovet samtidigt som det började prata högt i någon högtalare….???? Men vad sa hon? Strunt samma, bara jag fick lättat trycket.
Men jisses vad hon tjatade…. hade jag gjort fel? Var franska folket besviket på mig? Skiter väl jag i, gjort är gjort. Och det var en befrielse. Färdig…spola? Fanns ingenting att spola med. Var det möjligen en magisk formel som skulle viskas? Nej, jag struntar i det. Knappen med symbol <l> provades och åter fick jag dörrarna att fungera. Klev ut på trottoaren, strosade bort till mitt resesällskap som stod i kö att få gå in i den stora katedralen framför oss. Vår guide kom fram och frågade mig om jag hittat en toa, och han såg imponerad ut då jag berättade om mitt äventyr. Jag sa att jag aldrig hittat knappen för spolning, men det var inte mitt problem. Det blev näste mans huvudvärk. Dagen efter var jag tvungen att uppsöka dessa små inrättningar som inte var en pissoar, utan för både herr och dam. Och då fick jag förklaringen at de spolar automatiskt då man lämnar stället medelst dessa knapptryckningar. Bra för den blivande paristuristen att veta, tycker jag.
Promenaden fortsatte in i Latinkvarteren, men nu var jag nöjd med promenerandet. Vi bestämde att gå in på något matställe för en kopp kaffe och en smörgås. Väl inkomna då vi fått meny framför oss, såg jag vid bordet bredvid, ett par som satt och åt löksoppa. Wow… jag ändrade mig och bad att få in det istället för smörgås. Maken avskyr löksoppa, så för hans del blev det ”måsakäringar” som norrlänningarna säger. Måsakäringar är sniglar! Sicken fest! Där satt vi och hade i all hast ändrat fikat till en lunch istället.
– Ska vi ha en kopp i all fall?
– Men du – brylépudding då? Så inget java men en creme brulée med knäckig läcker yta….
Onsdagen blev en prövning för fossarna. Versaille är ingen liten stuga. Detta slott och dessa trädgårdar. Fyra timmar släppte de oss fritt, innan vår reseledare bjöd på pick-nick i Versailles trädgård. Då bultade fotsulorna på mig. Men vilken prakt. Ska upplevas. Går inte att beskrivas.
Fransmännen är ett stolt folk. Med alla dessa revolutioner och tronbyten….kungar kejsare presidenter…. i slottssalarna kunde man följa tider som flytt. Målningar längs väggarna beskrev historien. Oj oj oj….
Eftermiddagen, en stund på hotellrummet. Ibland måste man vila både fötter och huvud. Kvällens middag på höjden runt Sacré-Cœur, avslutade våra dagar i Paris.
Resan hem gick förbi Reims, en stad i Champagne. Ett besök hos en champagne-tillverkare som berättade vilka procedurer ett vin får genomgå för att bli ett mousserande vin… Förklarar lite varför det är så tunga flaskor när man köper dessa sorter. Smakprover på olika sorter, mums. Blev en liten souvenir med i bagaget från den firman. De ska JU också leva. Och vi gillar lite gott dricka.
Vi åt lunch i Luxembourg, inte varje dag man besöker Luxembourg. Det är ett av dessa lilleputtländer som vi har runt om i Europa. Ett land som inte skiljer sig från Frankrike om man ser till stadsplaneringar och byggnadsstilar. Vi fick höra deras nationalhymn, och en liten beskrivning om lilleputtlandets ekonomiska villkor. Jag tror att mina kunskaper om världsekonomin är alldeles för svag för att förstå vad som menades, men det lät som om det vore fördelaktigt att flytta hit om man var rik som ett troll. Vilket vi inte är…så det får vara för vår del…
Sista hotellnatten i södra Tyskland var på ett stordådigt hotell. Ett rymligare rum med en balkong. Men inte alls som det charmiga lilla trånga hotell i Paris. Men man ska JU bara sova….
Att man kan bli så trött av att sitta ner hela dagen, men sängen var skön då vi kom hem.
Borta bra men hemma bäst…..säger de JU
