Jönssonminnen.se

Tisdag. Antikrundan. Men vi hade funderingar på att åka in till sta’n för några små-ärenden. Oh nu när solen inte är lika skoningslös som den varit i flera veckor, kändes en liten tripp med buss riktigt trevlig. Jag tycker om att åka buss och tåg, men föregående vecka och med stadens bussar….nej tack. De har ingen luftkonditionering på stadsbussarna i Helsingborg. Blev rådd av väninnan att åka regionbussar istället. De hade mycket svalare inomhusmiljö för sina passagerare. Men inte kan man sitta och åka till Jönköping bara för att det är svalare på den bussen. 

Nu idag var det skyigt. Vi brukar ta bilen och ställa den på parkeringen vid ICA-affären. Sen vidare med buss in till stora staden. Så slipper vi leta parkering inne i stan. Samtidigt som vi slipper snurra runt med bilen inne bland alla dessa ombyggnationer som pågår. 

Vid busshållplatsen la jag märke till en planta sötväppling. Blommar den nu, tänkte jag…och heter den verkligen så? Men jodå, en snabb koll på google och jag fick bekräftat att även detta år kom jag ihåg blomnamnen.

Åkte buss till konserthuset och bestämde oss för att strosa (maken han stråssar) längs våra gågator. Lunchtid  gjorde att massor av folk satt på de olika serveringarna längs både Kullagatan och Bruksgatan. Mariatorget var också belamrat med lunchgäster. Då vi passerade Mariakyrkan insåg vi att det var skolavslutning idag. Folk som var på väg in i kyrkan, barn i fina examenskläder. Och vi noterade att…ja det var JU faktiskt det datum vi själv stått och sjungit: 

I denna ljuva sommartid, 

gå ut min själ och gläd dig vid 

den store Gudens gåvor

En av alla de psalmverser som man borde kunna utantill….och visst, det gör vi JU. Kan dem utantill, fortfarande… Strosade vidare ner mot ”Knutan”, samtidigt som vi beslöt att slinka inom på ”kinesen” och äta en dagens buffé. 

Då vi satt oss till bords la vi märke till familjen vid bordet bredvid. Mamma, pappa och tre barn. Oj så fina barnen var i sina examenskläder. Flickan glittrade det om då hon spatserade förbi vårt bord för att ta mer av buffen. Hon hade sådana där ”paljetter” över hela sin klänning. En riktig ”prinsessklänning”. Efter en stund la jag märke till att det bara var barnen som åt. Inte mamma pappa. Då jag insåg att trots att det var Ramadan så gick familjen ut och hade fest för barnen mitt på dagen, så här på skolavslutnings-dagen. 

Maken och jag satt och småpratade. Maken sa att han inte hade en aning om hans föräldrars skolgång. Hur länge hade de fått undervisning. Kunde min svärfar läsa? Ja men han läste ju tidningen, sa jag. Det förekom tidningsprenumeration i hemmet så länge maken minns. Och jag kunde upplysa maken om att hans mamma hade fått skolundervisning. Detta visste jag eftersom min svärmor beskrivit för mig hur hennes far sytt skor till henne för hon skulle kunna ta sig till skolan. 

Oj vilket tidsspann vi talade om. Men nja, det var trots allt bara hundra år… och vi talade om att, när våra barn föddes var Olof Palme ecklesiastikminister, småskrattande mindes vi namnet på den minister vi aldrig skrev rätt på stavningen på rättstavningtesterna vi hade då vi gick i skolan. 

Plötsligt medan vi fnissar och försöker uttala den där ministern, passerar en man bakom ryggen på maken. Men jag ser som hastigast……det där var Bengt. Jag frågade maken om han såg samma som jag? Just då kunde han inte se mannen då han doldes bakom bordet med mat och skyltar. Men jag satt andlöst och väntade tills han skulle dyka fram så jag kunde titta en gång till. En buffé tar sin lilla runda tid att plocka från. Mycket lockar men man vill också läsa vad det är för läckerheter. Så mannen begrundade länge och rejält. 

Men till sist dök han upp i mitt blickfång igen, och jag sa: Bengt? Han stannade till och ett leende spred sig i ansiktet på honom. 

Jo det var ”min” Bengt. Min kursledare då jag lärde mig blommor. Jag gick flera terminer hos Bengt och jag minns när han skrattande frågade om jag inte kunde vår flora snart, då jag återkom ytterligare en termin. Jag svarade att, så länge du inte lyckas få mig att lära de olika violer vi har i Sverige får du dras med mig som elev. 

Nu stod Bengt framför oss, småskrattande … mindes vi hur mycket trevliga gemensamma minnen vi har. Maten på hans tallrik kallnade. Jag kommenderade honom: gå och sätt dej och är din mat medan den är varm….

Bengt löste problemet med att slå sig ner vid vårt bord…hämtade sin ryggsäck från bordet där han placerat sig tidigare. Klart han hade ryggsäck. Den mannen som cyklat Sverige runt, har alltid ryggan med. Jag är övertygad om att han har Mossbergs tunga florabok i ryggan plus tre-fyra fågelböcker! 

Han fick äta ljummen mat idag. Vi har inte sett honom på trettio år, men det var som i förrgår vi samtalade sist med honom. Min ”Bengt” säger jag för det var jag som var den mest idoga eleven av oss två, maken och jag.  Även om maken varit med på många av de utflykter som företogs då vi skulle söka rariteter bland blommor, eller gamla fina slåtterängar som inte varit konstgödslade. Eller den sena kvällsvandring i naturen då vi fick höra en gräshoppssångare. Nattskärrans spöklika läte är också en av de naturupplevelser Bengt bjudit oss på. 

En sådan nostalgisk tripp det var att få möta ”min” Bengt och få prata med honom. Oj oj oj. Förlåt Bengt om du inte hann uträtta dina ärenden som du hade hoppats hinna med i samband med ditt stadsbesök. Men du ”gjorde” min dag….om du inte gjorde hela veckan. 

Idag var det väldigt nära att en av oss råkade ut för en arbetsplatsolycka. Och genast uppstod frågan, vem bryr sig. Och om någon bryr sig….vart vänder man sig för att anmäla att det skett en arbetsplats-olycka? Och hur kommer det i framtiden att definieras? Som en Lex Maken….eller vad kommer det att sortera under? 

Hur kunde nu detta inträffa? Jo … Nedanstående slängde ihop en gammaldags sandkaka häromdagen. En sådan som mormödrar gräddade och serverade på de kaffekalas som var dåtidens ”träffas över ett glas vin”. En gyllengul läcker sandkaka som, då jag kom till sista ingrediensen, nästan blev tvungen att ge upp. Det stod 1 msk av en god konjak i receptet. Jag gick ut i barskåpet, sträckte ut handen för att ”grabba tag” i flaskan. Visste att den var stor och tung. Inte mycket som tagits ur den flaskan. Där stod jag och viftade…..ingen flaska. Förvånat stirrade jag in i skåpet. Ingen konjak. Vem? Hur? Vände på klacken gick ut i trädgården där jag fann maken på knä i en rabatt. Ja ja…han lukade… och var helt nykter. Men då jag frågade efter konjaken såg jag hans tvivlande blick… vad ska du ha konjaken till, undrade han. Du nyttjar väl inga sådana starkvaror till vardags….? Menade han. Jo, men nu behövde jag en slurk…. aj aj aj. 

Jag som tänkt överraska maken med en god kaka till kaffet. Nu hade jag avslöjat mig. Men han blev ändå orolig över mig. Reste sig, borstade av byxknäna och började gå mot altandörren. Samtidigt som han mumlade att konjaken stod där den alltid brukade stå. 

Efter en stund stod vi båda och tittade in i barskåpet där konjaksflaskan normalt brukar befinna sig. Men nej, nu var vi två om att konstatera att den var försvunnen. Sakteliga gick det upp för oss att det var inte här i Skåne vi hade en stor flaska Napoleon-konjak. Den stod i stugan. 

Så det var att försöka med en plan B. Skåpet innehåller många slattar av olika likörer, lite starksprit….  men ingen konjak. Slutligen bestämde jag mig för att ta en skvätt av den mörka rommen som vi köpte i höstas. Visserligen var det en oöppnad flaska men, vad ska vi ha den till om inte användas. Jag skruvade loss korken och sa: nu är den öppnad….så det är ingen skada skedd om jag snor lite till min kaka. 

På väg ut i köket satte jag munnen till för att ta en slurk till husmor också. Slurrrrp….. host hjälp host host….den var stark. När jag återfår andan och kunde stå på fötterna utan att svaja fortsatte jag. Tog en matsked av den mörka starka rommen och rörde ner i kakan. Receptet sa: 50 minuter i nedre delen av ugnen. Så jag fick flytta gallret till nedersta skenan i stegarna. Och femtio minuter senare tog jag stolt ut min gyllengula delikata sandkaka. 

Vi njöt verkligen kakan. Den blev som jag minns min barndoms godaste sandkaka. Lite stark visserligen av smaksättningen men det gör inget. Rom är gott och den är inte lika stark som då jag smakade drycken ur flaskan direkt. 

Idag har maken gjort en potatisgratäng till middag. Jag dukar plockar fram lite sånt där tjafs, sallad och tomater och sånt. Slår upp dryck i glasen. Fram med servetter. Vi har inte börjat med haklapp ännu, men det är bara en tidsfråga. I alla fall vad det gäller mig. 

Plötsligt hör jag en skräll och en lång ramsa med svordomar bakom ryggen på mig. Snabbt snor jag runt och undrar: vad händer? Där står en förskräckt make som precis räddat vår potatisgratäng från att gå i golvet. Svärande undrar han vad som hänt våra eminenta slädar i ugnen som tillåter oss att dra ut gallret och ösa steken, eller vända kåldolmarna utan att behöva plocka ut plåten eller braspannan. Genast insåg jag att jag aldrig flyttat tillbaks ugnsgallret upp på den släde den bruka vara placerad på. Svordomarna haglade över mig för en stund. Sen lugnade han sig, ingen olycka hade skett. Och vi satte oss till bords. 

Samtalsämnet blev självklart. Skulle detta olyckstillbud kunna vara som en varning till oss i fortsättningen? Och skulle vi namnge det som de lex Maria och lex Sara som redan finns. Ska det gå under namnet lex Maken? 

Vem ska det meddelas till? Varför undveks inte denna incident? För att kakan blev så ljuvligt läcker att jag inte för ett ögonblick insåg att jag måste sätta tillbaka gallret på den plats det normalt befinner sig. 

Det finns ingen som bryr sig om arbetsplats-incidenter hos oss äldre…..eller

Vi sitter vid bordet, har precis intagit vår måltid, fish and chips. Med den delikata tartarsås vi hittade recept till på nätet. Vi har inte måltiden inslagen i tidningspapper utan vi äter som hyfsat folk. Kniv och gaffel använder vi då vi jagar runt de gröna ärter som är ett måste till denna rätt. Sedan måste jag erkänna att jag gillar att norpa en fritt mellan fingrarna och doppa i tartarsåsen, slicka i mig den vinäger-cayennepeppar-starka smaken. 

Sist vi var i Helsingör var det en man med i gänget, han tog in en tallrik med en fiskrätt då vi var och lunchade. Eller som danskarna säger, då vi åt frukost. Ha ha, då vi äter frukost äter danskarna morgenmad. Och då vi äter lunch intar de sin frukost. Lite blandade sätt att spise, äta från olika språk. 

Mannen som beställt fiskrätten fick in en gigantisk tallrik med friterad fisk, som danskarna är specialist på. Bredvid tronade ett berg hemlagade pommes frites med en skål bearnaisesås till. 

Vi satt bredvid varandra, och det kändes som han nästan behövde få mer plats för sin bautaportion. Snabbt och smidigt norpade jag en av hans frittar, urskuldade mig att den inkräktade på min plats, så jag hade bara tagit det som rätteligen (hörde ni vitsen?) tillhörde mig. Jag berättade för honom att i min värld var det enbart slinkiga spagettis och potatismos man kan ta in då man går på restaurang, om man vill få ha maten ifred. Allt vad crisp, pommes, chips och vad det nu heter är gjorda för att grannarna runt bordet lätt ska få sig en smakbit på ett smidigt sätt. Så tänk på det då ni går ut med vänner och bekanta. 

Nu idag satt maken och jag och delade de pommes som låg kvar på uppläggningsfatet. Den sort vi hittat är torra fina spröda efter att ha tillagats i ugnen. Genom årens lopp har vi provat många märken, men dessa är de bästa vi hittat, än så länge. Maken vet att jag är barnsligt förtjust i att sitt och knapra på de små, enligt honom vidbrända frittarna som smyger i hörnen på fatet. Men jag försvarar mig med att de är inte så fettdrypande som pommes frites var för tjugo-trettio år sedan. Jag sa att om de hade varit den sortens frittar som vi har idag hade det nog inte blivit så många kortslutningar på elnätet i vårt hus. Skrattande tittande han upp och höll med. Men sa i nästa andetag, men vi såg till att de fick mat så de inte behövde lägga sig hungriga. 

Han mindes hur han många gånger fick undersöka mystiska kortslutningar i barnens rum. Oroligt undrade vi om vi installerat armaturer som inte var säkra. Givetvis fanns där en skräck att man gjort något felaktigt med strömförsörjningen, och orsakat barnen skada. Men nej de var inte skadade, men deras lampor var trasiga. Ideligen. Tills den dag då maken insåg orsaken till de många strömavbrotten. Om man norpar åt sig iskalla djupfrysta pommes frites och lägger dem ovanpå lampan så de steks till läckra snacks, som de lärt sig tillverka själv. Då de tinar och kvarvarande olja utanpå frittarna sakta rinner ner och in i gängorna vid lampfästet, uppstår överslag och huset mörkläggs. Dessa tilltag smögs ofta med sent om kvällarna så det blev mörk. Om det hänt på dagtid hade det inte upptäckts lika snabbt.

Visserligen säger man att nöden är uppfinningarnas moder, men det var nog mer suget efter nåt godis. Nöd är vi övertygade att det inte var. I alla fall intalar vi oss det varje gång vi snaskar i oss pommes frites. Och en än gång sa maken att jag tror inte de fick lägga sig hungriga. Ett talesätt jag ofta hörde från min svärmor då hon bjöd till bords. Var så goda och ät, och passar inte maten får ni gå till sängs och krypa ihop så magen inte känns så tom. Alltså alternativet var ät eller ligga krokiga. Våra barn behövde nog inte ligga krokiga. Hoppas vi

Jaha, nu ska man få uppleva ett värmerekord. Det är absolut inget jag längtat efter, men det är inget man kan göra något åt. Bara sitta så stilla som möjligt och dricka mycket. Lustigt, det där med att dricka mycket är JU inget man springer runt och skryter om, men ibland måste man. Dricka. Dock ej dessa alkoholhaltiga som är det första man tänker på då man frågar folk: dricker du? Nej vanligt vatten kan faktiskt smaka gudomligt sådana här dagar. Och ja, jag vet inte hur många liter jag konsumerat denna månad, maj månad anno 2018. Men mycket är det. Veritabelt mycket. 

Korsorden har blivit lösta mer än normalt. När man sitter sådär stilla löser vi många korsord. Och googlar och läser om än det ena än det andra. Maken frågade mig vad veritabelt betydde, ett ord i krysset. Jag svävade lite på svaret, vissa ord har man hört ofta men är inte riktigt säker på. Så jag bad honom slå upp det. Jag tycker det är roligt med nya ord, att lägga till mitt ordförråd, men jag vill vara säker på betydelsen innan jag använder dem i mina skrönor. 

Förra veckan då maken hade födelsedag bestämde vi oss för att inte stå och laga mat. Det lät mer lockande med catering. Visserligen bakade jag den där traditionella jordgubbstårtan, makens favorit, som är så lätt att slänga ihop. Speciellt nuförtiden då man kan köpa hyfsat goda färska jordgubbar till priser som en vanlig pensionär mäktar med. I vår gröna ungdom kostade gubbarna jättemycket och smakade jättelitet då han har sin födelsedag i slutet av maj. 

När jag skriver det här med litet och mycket, tänker jag på historien jag fick av en av mina bridge-elever. Invandrarkillen i slutet av 60-talet som hade lyckats få överta en korvkiosk i kungliga hufvudstaden. Han hade jobbat hårt för att få ihop pengar till att köpa sin kiosk, så någon SFI hade det inte blivit för hans del. En av hans första kunder beställde en vanlig korv med bröd…..Ok sa kioskägaren…. senap?….ketchup?  

Tack sa kunden, men mycket lite…..

Kioskägaren monterade korven i brödet medan han mumlade…..mycket lite……. han dekorerade korven med senap, ville inte vara snål, sådär en av hans första kunder. Sträckte ut korven genom luckan då kunden sa, det där var lite mycket…… det blev dödstyst några ögonblick 

Sedan sa kioskägaren häpet: ……… mycket lite……lite mycket…..?  

– Ta korv….försvinn….och pekade att kunden skulle dra dit pepparn växte. 

Så visst, vad är dyrt och vad är billigt, vad är mycket och vad är lite. Referenserna växlar över tid och med förutsättningar. 

Och för dem som undrar om det var skönt att använda catering. Jomenvisst.  Visserligen hörde jag någon av gästerna som hade hoppats på att få det där goda som vi serverade ifjol. Jaså, sa jag, vad fick ni då? Jag hade faktiskt glömt vad jag hade då. Jo sånt där marinerat kött med varm potatissallad, sa gästerna. De minns bättre än jag. Men nu fick jag gräva fram receptet och friska upp minnet inför sommarens samkväm. Det är också en veritabelt enkel rätt att anrätta. Och passar så bra till de dryckjom jag tänker på. 

En av mina följare sa att nu borde jag skriva om annat än glömska och glömska…. jag tycker jag skriver bara om mat och mat… 

Jag har skickat hela mitt inneliggande förråd med vantar till Norrland. Det där förrådet som väckte lite uppmärksamhet för några år sedan. Var på ett av barnbarnens studentuppvaktning i juni månad. Varmt och soligt, inget väder för tumvantar precis. Men jag skulle råka på en som hade beställt ett par av mig. Så jag tog med förrådet så hon skulle få välja. Förvånat frågade en av gästerna om jag var resande i vantar….ha ha ha. Jag stickar och ger bort. Tycker det är kul att hitta nya mönster. 

Sistlidna påskvistelsen i stugan satt min svägerska och tittade på vinterns vantförråd. Hon gillade ett par rosenvantar och bad att få dem som betalning för varorna hon handlat med sig från affären. Inget schwichande av penningar där inte. Hon fick vantarna. Förra veckan kom det ett SMS om hon fick exponera dem på en utställning hennes stickkurs skall ha 6 juni. Klart du får sa jag. Kul att få sprida lite inspiration om hur man stickar och tar tillvara gamla fina mönster, sa jag. Vill du ha fler vantar? undrade jag. Jotack….så nu är de utställda till allmän beskådan i nästa vecka. Mina fina vantar. Strumpor i all ära men vantar har fina mönster. Strumporna slits desto mer men är inte lika kul att sticka. 

Jag ser fram emot en dags regn, förlåt att jag säger så. Men vi behöver nederbörd annars blir det ingen skörd  varken av bär frukt potatis eller någonting. 

Det finns många uttryck om…har vi gjort eller ska vi göra. Hörde en gång en känd sopran beklaga sig då hon fick serverat norrlandspölsa, då hon undrade…har jag ätit eller ska jag äta?? Har skrattat åt henne flera gånger under årens lopp, men sista tiden har liksom skrattet fastnat i halsen. Kommer på oss själv med att vara i liknande situationer. Men på renaste allvar. Har vi klantat till det? Visst diskade vi igår? Eller var det längre sedan? Men maskin är JU full av porslin… har vi glömt tömma den efter senaste disken? 

Då vi är ett litet hushåll blir inte diskmaskinen full dagligen. Därför sköljs tallrikar och fat av ordentligt innan vi placerar dem i maskinen. De är lika ”rena och fina” som de var på den tiden då vi hade hund och vi lät henne snafsa i sig de eventuella rester som fanns på tallrikarna då vi intagit våra måltider. Porslinet var efter hennes behandling så att man kunde ställa in dem i skåpet som bland det rena porslinet, så välslickade var de. Nu ser vi till att då vi ställer in disken i maskinen, är de verkligen väl avsköljda. 

Igår konstaterade vi att vi hade många tallrikar i maskinen, ovanligt många. Hade vi glömt att ta ur maskinen igen, efter att vi diskat. Detta lyckades vi göra för någon vecka sedan, glömma att ta ur maskinen. Och då fadäsen uppmärksammades hade vi redan hunnit blanda rent och använt huller om bladder. Fanns ingen chans att försöka separera. Så lite generat beslöt vi att köra om alltihop. 

Nu dök det upp en dag till med sådana funderingar. Hade vi inte diskat eller hade vi inte plockat ur?  Hur gör man med denna glömska? 

Jag ser de små anteckningarna i almanackan ungefär varannan vecka: öu eller bara ett u. En påminnelse för oss när vi bytte i sängarna senast. Det är bara det att vi har de senaste månaderna glömt att anteckna. Så det var inte så mycket bevänt med det knepet. 

Minns en gång då vi småpratade med lillasyster om dessa fenomen med glömska. Jag sa att vi hade förenklat livet så att, jag bytte trosor jämn vecka och maken bytte kallingar udda vecka. På detta viset fick vi ett jämnt flöde i tvättkorgarna. 

– Örrrk, svarade lillasyster, e’ ni så grisiga? 

Den gången skrattade vi åt hennes förvåning som trots allt bara varade några sekunder tills hon insåg att vi skämtade. Men idag är vi där…. har vi gjort eller ska vi göra??? 

Min ”riva bladet almanacka” har blivit viktigare i och med vår förvirring. Försöker hålla jämna steg med mitt medicinintag och en riven lapp. 

Minns då jag köpte min första sådana almanacka. Lite lyxigt, men köpte den via barnbarnet som sålde till förmån för scouterna. Alltså en god gärning från min sida. Men ska jag vara ärlig, har det alltid varit ett önskemål från min sida att få äga en sådan almanacka som man river ett blad dagligen  Och sedan en gång per månad får man klistra in ett fin bild skildrandes tidens gång. Hur de små flickorna plockade blåsippor på månadsbladet i april, hur rödrosiga barn plockade äpplen på september månads blad, och hur barnen som figurerat genom året, till slut enas i ett luciatåg på december månads blad. Det var en önskan jag burit med mig genom livet, att få äga en sådan, och vara den som fick – både riva dagligen och klistra en gång per månad. Har sedan flera år en sådan almanacka. Problemet är att jag missar att riva dagligen. Och när det upptäcks får jag gå in på min ipad och kolla dagstidningen, vilket datum det är….och rätta till det. 

Det är viktigt att vi inte missar tisdagar då vi har 5 % rabatt på våra veckoinköp. Sedan är det sommarlov från allt vad bridge och kurser heter. Därför flyter dagarna lite löst.

Men det är framför allt önskvärt att vi äter på rent porslin. Igår hade vi uppe som förslag att vi skulle köra maskin varje kväll vi kröp till kojs. Sedan skulle vi bara ta porslin som stod i diskmaskinen. Och då garanterat få oanvänt porslin……om vi tar det som står ytterst och då det är använt ställer det innerst….. ha ha ha…. då kan vi montera ner alla skåp vi har en massa onödor i. 

And now at last, i want you to tell those of you, who are like me almost a bridge maniac, at least a bridge addict, i will tell you what happened yesterday. Our opponents bid 1 heart and I wanted to tell my partner I had a great hand with seven nice spades ace, jack and five to them. I bid 3 spades to explain to my partner what my hand looked like. Opps bid 4 heart without any hesitating. I felt a bit disappointed, my nice spades… but my partner thought…..and thought…. and there i sat. Had he been disconnected again? He had dropped net some times last evenings… but NO!…now he bid, 4 NT and i was afraid he maybe had missunderstood me. I had not any strong hand, only my nice spades. There were 6 other cards i hadn’t shown him. 

Help…. but i had to do what a man has to do… even if i am a woman… i told him with my bid 5 diamonds: …i have one ace partner… must confess i almost stopped breathing, when i waited for his next bid. Shud he say five or six spade? 

I think i had a small blackout, a kind of mini-fainting. He said pass! He had made me declarer in a contract of 5 diamonds. Yeah yeah….done is done…. but he had a serious conversation from me to look forward to, i hadn’t any cards in diamond at all. I was void in that colour. And i was supposed to play eleven trick if we not shud go down. 

Opps didn’t double thanks God. And they lead a card, what card i dont remember. (It was a heart my partner told later). But i got the dummy at table. At first i was a bit sorry for my partner and his faux pas. We had eight spades together and only six diamonds. But he is maybe weak in his mathematic… and he maybe will learn… now i had to make a plan how to play those cards. I counted and played……counted and played…..and once when i once more counted my remaining spades i happened to play a card, not according to my plan, it just escaped away when i touched it… oh help… i had to sacrify one of my expensive diamonds in dummy…. and opps at my right overtrumped. Make a new plan and try to get so few bet as possible. But they got two trick, remaníning trick was mine!! How? Don’t ask me, i really don’t know what happened. But comments from both opponents and my partner told me i made it…. and as my partner said afterwards: some contracts i will remember as long as i can remember… i hope i may enjoy this feeling for some weeks….month and maybe even years…

And i add a comment from my partner who got this story to read and give his permission before I published it. He said i shud write: AND MY PARTNER HAD NOT MADE A FAUX PAS. HE HAD EVALUATED OUR HANDS FROM THE INFORMATION I HAD GIVEN HIM, REALISED THAT 4 SPADES WOULD NEVER MAKE DUE TO OUR HEART WEAKNESS AND HAD CORRECTED EVALUATED THAT WE HAD A MINOR GAME, HENCE HE LEFT MY 5 DIAMOND BID.

And below you can see the board: