Jönssonminnen.se

Söndagseftermiddag. Dagen efter födelsedagen. Och Vicky höll babblan! Det var min födelsedag. Så vi hade en liten bjudning. Hade funderat på vad jag skulle bjuda på. Att ha födelsedag såhär under sommarmånaderna gör planeringen av maten svår tycker jag. Vill jag grilla? Men om det blir kyligt eller regnigt? Då får man ha en ”plan B”. 

Detta problem har jag brottats med så ofta att jag börjar vara trött på att ha flera varianter i min planering. Så detta år hade jag redan i mycket god tid kommit på hur göra med maten på mitt födelsedags-kalas. Makens födelsedag infaller då vi är i sydligare regioner där catering är ett bra alternativ. Och om jag tänker på den exotiska planka vi bjöd på då han fyllde senast, det var JU bara att kopiera den! Omvandlat till norrländska varianten med de möjliga saker man kan uppbringa häruppe.

Det uppskattades, trots att det var rostbiff som jag varit hem hos en av gästerna och tiggt mig till en köttbit för att tillaga. Kycklingspett var inte lika delikata som de som var på den brickan vi köpte i Skåne, men jag är dålig på att tillaga all form av kyckling. Tårtan bakades av de chokladkakor jag förärades påskafton då vi stod som värdfolk till påsksupén. Äggen räddade jag ur min svågers kylskåp. De var bortglömda och på väg att bli ”överåriga”. Så trots en planering behövde inte all råvaror inhandlas, de fanns att tillgå. Känns onekligen lite extra ”nyttigt” då man tager vad man haver. Speciellt om man tar det i grannarnas kyl och frys. Det känns lika trevligt som ”gratis-är-gott-känslan”…. 

Det värmde inombords då jag var och ”hämtade”, köttet, och då jag tackade ödmjukast, fick svaret att: vi är JU som en stor familj häruppe. Ytterligare en gång mår jag bra av att mitt brödbak gör av sig på detta sätt. Att jägarna får med sig mitt tunnbröd i säcken under älgjakten, gör att jag kan be om dessa köttstycken som kostar skjortan i Helsingborg. 

Vädret var osäkert så vi gjorde två varianter på dukning. Ett bord ute i vårt trevliga partytält….och ett inomhus. Så vi lät gästerna välja var vi skulle sitta. Det blev ganska många timmar ute på vår mysiga uteplats. Någon började efterlysa kaffe på maten och vi beslöt oss för att flytta inomhus. 

Då vi avnjutit kaffet dök det upp ett gäng till. Släkten är stor häruppe. Fram med fler kaffekoppar och assietter. Min favoritkaka Sachertårta, som brukar räcka så länge att maken brukar klaga att han är trött på den, denna kakan fick plötsligt strykande åtgång. Oh så stolt jag blev då de smaskade och berömde den goda kakan. Och vispgrädden i sifonen pyste och sprutade. Och vi njöt….

Hela lördagseftermiddagen och kvällen utan någon bridge. Kan ni tänka er? Jag hade berättat för Vicky dagen innan att jag inte skulle spela vår ”vanliga” turnering. Samtidigt som jag bad och bönade att hon inte skulle göra som hon gjorde föregående år. Hon gick ut med en gratulation i klubben, så många många önskade ”happy birthday”. Men hon sa det så pass tidigt att den partnern jag spelar med den turneringen inte hade hunnit logga in ännu. Den spelaren har de senaste åren skickat mig ett fint gratulationskort ….en månad senare… han har någon gång rört till det. Jag har snällt tackat för hälsningen, inte med en bokstav yppat att han är fel ute…..en månad för sent…. jag berättade för Vicky om denna spelare… jag bad, ja jag vädjade till henne att inte genera honom… sista gästen lämnad huset klockan 23.55. Gamla människor ska JU inte vara uppe och ”sudda” så sent…. så jag hann logga in och spela den turnering jag brukar spela. Och Vicky gav mig en privat gratulation men inget tjoande ut i klubben. Så nu får jag ett fint kort igen om en månad….då min partner tror jag har födelsedag. 

Idag har dagen varit lite seg. Konstigt vad man känner av åldern. Orkar dåligt med kalas numera. Tur man inte ska ha fiskdamm och lekar. Det hade jag kroknat för. Gottepåsen har vi omvandlat till flytande godis så det är inte så svårtuggat. Och en av gästerna satt och myste med ett glas Kahlua som hon krönte med vispgrädde…. .mums… hon hade ändå aldrig fått någon gottepåse med då hon gick hem…. hon har lärt att passa på då det ges tillfälle ändå.

Nu har jag inte skrivit…på länge. Och givetvis funderar jag…vad ska jag prata om? Men känner ändå att jag vill ”chatta” lite. ”Chatta” gör man på svenska…ha ha, och var kommer det ordet ifrån? När jag talar med min engelske bridgepartner frågar han mig – do you yack yack all the time and don’t listen to me – om mitt svar dröjer lite. Yack yack betyder att jag sitter och pratar med andra, ”chattar”. Han har inget bekymmer med att mitt under pågående samtal tvingas använda ett översättningslexikon. Ibland då vi snackar kommer det ett ord i skallen på mig som jag inte har den ringaste aning om vad det heter på engelska. Eller så kan jag ordet men kan inte stavningen. När jag skriver så här, löpande text gör datorn röda streck under de ord som felstavas, men ute på webben har jag inte den hjälpen. Så det blir ett evigt pauserande i chatten. 

Jag fick ett meddelande från bridgepartnern att jag borde spela med någon annan idag, då hans England spelar semifinal i VM-fotboll. Han menade att han kom om jag ville men kunde inte garantera att han skulle vara fokuserad. Jag svarade att om han inte visste det, så satt jag faktiskt och följde gårdagens match mellan Frankrike och Belgien medan vi spelade vår vanliga turnering. Men jag är kvinna och kan ”multitask”, göra två saker samtidigt. Så låt honom kolla matchen. 

Visst minns jag tydligt Sveriges insats i VM-fotbollen både 1958 och 1994. Hur stort det var. Och hur hela Sverige höll andan då de matcherna gick. Får väl spela med någon annan. 

Har en belgare, en riktigt duktig spelare. Han brukar fråga dagligen om jag är ledig. Är jag ju idag då. 

Vi hade verkligen roligt sist vi spelade, skrattade gott åt det hela. Michel, som är den bättre av oss, gjorde en dundertabbe. Förtvivlat bad han om förlåt, jag kunde se desperationen, hur han krälade i stoftet, i hans ursäkt. Nja menade jag, det var inget problem, bara det att han blev skyldig mig en middagsträff på en dyr restaurant. Förvånat menade han att det var väl en förträfflig idé på hur han skulle kunna gottgöra mig. Spelet fortsatte och han spelade en synnerligen bra hand. Frågade då om det kunde duga som plåster på såren för den tidigare missen. Ah nej, menade jag. Men det kanske var möjligt att jag kunde betala dricksen. Under turneringens gång spelade vi båda till belåtenhet och då vi avslutat sista brickan enades vi trots allt om att vi skulle dela notan. Michel sa att Paris var att önska framför Belgien och Sverige. Inget av våra länder hade något att skryta med i matväg. 

Så är livet på webben. Om någon undrar. Man har låtsasvänner. Imaginära vänner.

Tidigare idag berättade jag i ett mail för en vän om en händelse under gårdagen. Jag var in till ”stan” Tärnaby för att titta på mina vantar som har fortsatt sin resa. De är på utställning. De skulle vara på en 1-dags utställning häruppe i Tärnaby tidigare i våras, då stick-kursdeltagarna visade upp vinterns alster. Jag skickade upp mitt ”inneliggande lager” av stickade vantar. Nu har utställningen sträckts ut till över sommaren. 

Jag tycker det är så roligt att stickningen fått en renässans. Unga människor sitter och bedömer ullkvalitet och två- eller tre-trådigt garn. Och stickar både strumpor och vantar. Nu var jag in på utställningen och kikade på mina vantar….och ja de skötte sig fint. Och bland alla alster som visades, behövde de inte skämmas för sig. Vidare, efter vantbeskådandet,  upp till Konsum i Tärna. De har bättre kvalitet på sina grönsaker, så jag brukar passa på att handla sådant hos dem. 

Då vi klivit ur bilen och gick mot ingången, fick jag stanna till för en stund. Kvinnan framför mig råkade på en vän. Det blev en lång innerlig kram dem emellan. Jag stannade till, fick liksom göra en runda runt dem, om jag ville passera. Plötsligt blev de medvetna om att de stängde vägen för mig…. vände sig om och bad om ursäkt att de hindrade mig…. Inte hindrar ni mig, sa jag, jag bara står i kö att också få en så’n varm och go’ kram jag också, av den där snyggingen. Leende gick snyggingen fram till mig, tog mig i famn och jag njöt i fulla drag. Luktade gott gjorde han också. Sen skiljdes vi. Och om jag möter honom imorgon känner jag inte igen honom. Förmodligen minns han mig, tok-käringen. Han var ju ung och har förmodligen bättre minne än jag. Kvinnan han först kramades med småpratade med mig inne på Konsum senare. Hon var lite avundsjuk på min oblyga framfusighet. Men som jag sa….vad har jag att förlora?

Måndag, vanlig vardag igen. Har varit här i dagarna fem så lagret på bröd och mjölk har sinat. Hade också valt att inte transportera mitt insulin genom hela landet. Så inom på apoteket och hämta ut några pennor, stod också på listan över inköp. Insulin är en kylvara och bör förvaras kylskåpskallt, tills då man tar det i bruk. Då bör man ha det rumstempererat. Får heller inte frysa. Likväl får det inte förvaras för varmt. Så då man tar en ny insulinpenna i bruk bör den inte ligga solbelyst mellan injektionerna. Hade en gång en patient som hade sin ”penna” liggande i fönsterkarmen. Där solen ibland belyste den. 

Vi förstod inte varför hennes värden låg så högt. Frågade henne ett otal gånger om han av misstag haft sina pennor så att de frusit? Nej hon garanterade att hon skötte sina mediciner helt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet…  Dock vet vi att man inte märker meddetsamma om det hanterats felaktigt. Det tar någon vecka innan mer påtagliga symtom säger att man inte varit optimalt medicinerad under en period. Och som av en händelse berättade hon att den låg på samma ställe, i fönstersmygen vid köksbordet. Lätt ihågkommen och tillgänglig. 

Vad vi då insåg var att sommartid med den solstekta hörnan, gjorde att insulinet ”kokte” i pennan och gjorde insulinet overksamt. Likväl som det insulin som frusit och mist sin verkningsgrad, lika väl hade det hänt med det som blivit överhettat i solstekta fönstersmygar. Så lite försiktig är jag med detta hormon som jag har som medikament. Men iväg till apoteket som tyvärr hade denna vara slut för tillfället! Yippie! Bara en resa på 4 1/2 mil EN VÄG i onödan. Men vi passade på att gå på COOP för lite inköp. De har mycket bättre grönsaker än ICA-butiken i Hemavan. Och prismässigt är allting ganska mycket billigare. Bland annat skiljde det 20:- på ett kilo bacon som stod på vår lista… men de har inte det brödet vi vill ha. Så det var bara några småsaker kvar på inköpslistan som vi skulle ha på ICA. Bröd och vår mjölk, den skånska mjölken. Lät mig lockas av extrapriset på melon, 10 kronor kilot sade stora reklambladen utanför affären. Tog en lite mindre…där fanns som vägde upp emot fem kilo. Men jag fann en liten rackare, två och ett halvt kilo ungefär. 

Mjölk, fil, gräddfil, lite vanlig grädde till jordgubbarna som vi föll för, även den frestelsen. Sopsäckar som inte fanns på COOP, lades också i inköpskorgen. Så ja, det var allt. Vi hade varit iväg flera timmar så hemlängtan började sätta in. 

Jag tog våra näverkassar, gick runt kassan för att packa och maken matade upp på bandet. Fram med kortet och betala… jag fick ta hand om den otympliga melonen som fick en egen kasse att vara i. Jag hörde kassörskan säga ett belopp och maken slog snällt på knappen för ”GODKÄNN BELOPP”. Dålig hörsel och lång kassakö bakom en, gör att man handlar per automatik. 

Så och så och färdig…. jag stoppade ner det sista i kassarna, ner i inköpsvagnen för att komma ifrån trängseln runt kassan. 

Gick ett tio-tal meter, stannade upp och frågade maken: sa hon ett belopp på över femhundra? För dessa skitsaker?? Va? Eller spelade min dåliga hörsel mig ett spratt? 

Maken suckade, trött på mitt evinnerliga ifrågasättande av allting. Men visste att han inte skulle få någon husfrid förrän han kollat vad jag pratade om. Fram med plånboken igen. Jag är tacksam att han är snabb på att stoppa undan kort och pengar, men det suckas djupt då jag insisterar på att få en koll. Och jominsann, över femhundra pistoler för lite småsaker. Vi lusläste kvittot och insåg att vi köpt ingefära för 238:- det var mycket ingefära….men ingen av oss hade köpt någon sådan. Däremot hade kassörskan sluntit med fingret lite. Samtidigt blir vi lite upprörda över vår nonchalans att inte vara mer uppmärksamma på vad som händer då vi står och betalar, och att vi inte gör en snabb rimlighets-beräkning.

Jag för min del är nog lite snabbare än maken att uppfatta sådana misstag, skyller det på en gammal yrkesskada, man gav aldrig en injektion eller infusion förrän man gjort en rimlighets-beräkning av det läkemedel man skulle ge. Skämtsamt har jag många gånger sagt, att en felräkning är det samma som en död patient. Vilken jättedöda patienter med dessa tio gånger för dyra meloner. Det vill jag kalla ett extrapris. Eller hur?  Samtidigt med att vi protesterade högljutt, då vi upptäckte felet på kvittot, tittade kassörskan bort mot vårt håll. Hon hade kanske även hon, gjort en rimlighets-beräkning? Vem vet. Men jag behövde inte ta många steg tillbaka mot kassan förrän hon bekräftade att det var nog något som gick fel… 

Då vi visade kvittot fick vi alla tvåhundratrettioåtta kronorna tillbaka. Melonen struntade hon i att ta betalt för…. så kan det gå när inte haspen är på…. men håll med om att det verkligen var extrapris på meloner….

Onekligen kom samtalet senare runt middagsbordet att röra sig om alla dessa människor som inte upptäcker när sådana saker händer. Och alla dessa som inte tar tillvara sitt kvitto. Vi gillar att ha koll på läget.

På väg…. mot stugan. Iår har vi gjort verklighet av det vi sagt så många gånger förut om åren. Inte jäkta. Ingen väntar oss. Ta det lugnt. Ingen brådska. Gårdagen tog vi oss upp till knäckebröd-fabriken strax utanför Leksand. En trevlig rastplats som vi upptäckt tidigare år, men vid tidpunkter då vi inte varit mogna för övernattning. Men dit körde vi under gårdagen. Anlände ganska sent och det var inte så många platser kvar. Fick ”knöka” oss in bredvid en fin gärdesgård som delvis var körd omkull….det var inte vi som gjorde det!!! Varmt under hela dagen gjorde att det var lite svårt att få svalt i husvagnen. Till slut var i nöjda för dagen. Kröp till kojs.

Vaknade av att en underbar kaffedoft kittlade mig i näsan. Upp och hoppa…. jag intog den annorlunda frukosten bestående av mitt vanliga bröd, dock ej rostat. In med pillren i munnen…så jag inte glömmer dem. Normalt river jag av ett blad i almanackan då jag tagit medicinen. Men idag hade jag ingen almanacka tillgänglig. Jag den där almanacksbitaren! Fick tänka….27:de juni Selma….kanske rentav Fingal också. Får kolla då jag anländer stugan. Men Selma-dagen!!! Stig!!! Idag skulle min brorsa fyllt 80 år, om han levt. Det är ändå hans 80-årsdag! Han gick bort i cancer då han var lika gammal som min son är nu…. tiden rusar iväg med oss. 

Hörde sommarprataren i tisdags prata om tiden som en exponentiell faktor…vad menar hon? Ordet exponentiell gjorde mig nyfiken. Jag fick försöka komma ihåg det…..slå upp det för att få den mer exakta betydelsen. Men då jag skulle googla på ordet hade jag redan glömt vad det hette. Hade en liten aning….den där kinesen som dubblade antalet riskorn för varje ruta på schackbrädet….nog har ni hört den liknelsen? Det han gör är exponentiellt. Och det känns ibland som tiden beter sig lite exponentiellt. 

Då jag berättade för min bridgepartner om ett parti jag spelat med en annan partner, då jag besegrade en av mina antagonister två gånger samma turnering och vann finalen….över honom!!! Jag berättade för min partner att det kändes riktigt exponentiellt! Klå honom två gånger samma kväll. Han, antagonisten, skriver sig som expert….och jag är bara vanlig dödlig bridgespelare…

Dagen idag har flutit på utan några större incidenter. Tack och lov har trafiken varit lugn och inget jäkt. Inte heller en massa vägomläggningar. Då vi stannat och intagit vår lunch, blev vi lite frustrerade. Vi hade precis packat ihop disk och höll på att flytta över i bilen. Då dök det upp ett gäng husbilar. De fullkomligt omringade oss. Framför, bakom och på vår vänstra sida….höger sida var sjön….. ett gäng på sju husbilar, de parkerade och började glatt rasta sina hundar några kom ut ur husbilarna med en mugg kaffe i handen. Ett glatt sällskap. Då jag talade med dem och sa att vi var på väg att köra sa de att de skulle bara rasta 15 minuter!! Vadå 15 minuter….vi ville iväg NU! Inte om 15 minuter. En av dem pratade engelska och jag fick förklarat för honom att jag inte tänkte vänta. Till slut steg de in i husbilarna och flyttade två av dem såpass att vi kunde lämna parkeringsplatsen. 

I Östersundstrakten kom vi att samtala med tre glada norskor som vi delade bord med vid eftermiddagsfikat. De var in till Sverige för en inköpsresa. Bodde i Tröndelag. Tänk, alla tider har det varit folkvandringar över våra nordiska gränser för att inhandla förnödenheter. Norskorna berättad glatt att de var in för att handla på Systembolaget, som de sa med näst intill andakt i stämman. Jag ville inte berätta om våra Tysklands-resor, eller Danmarksresor…. de hade troligen blivit avundsjuka. 

Ja, på detta viset firade jag brorsans 80-årsdag. Undrar vad han hade bjussat på om han levt

Nu skyndade jag mig att dra kontakten till strykjärnet ur vägguttaget. Medan maken är utom synhåll. Annars är jag övertygad att han minns något litet knyte med stryktvätt som vi lagt åt sidan förut. Lite udda grejer som vi inte ens saknat. Men han är expert på att minnas det som ligger i hörnorna och är på gränsen att övergå från att vara nödvändigheter till att bli onödor. 

Så…. ett glas vatten att släcka törsten … och sedan favorithörnan i soffan. Nu tror maken att jag kopplat upp mig för att ”subba” lite. När jag har lite behov att att slappa en stund brukar jag logga in på bridgesidan och anmäla mig som ”subb”. Det innebär att jag hoppar in helt oförberedd i en turnering eller en match där jag ersätter någon som tappat internet-uppkopplingen. Det är riktigt intressant att få ingå i ett partnerskap med vem som helst, snabbt läsa av vad partner har för system och spela det! 

Det där med att kunna olika varianter av system är en form av utveckling. Och utveckling i vår ålder ger nästan lika mycket glädje som ett rejält lönelyft….Hör nu kära Magdalena, jag sa NÄSTAN. Har du möjlighet att glädja mig ändå mer så ser jag gärna att det sker. Jag är medveten att det inte låter sig ske före nyår….men jag kan påminna dig om du vill.

Igår midsommarafton var vi med i en sådan utvecklingsfas. Ett nytt sätt att spela kubb. Vi har sett på reklamen i TV att nu, nu ska man elda upp sitt gamla kubbspel och köpa ett nytt nästan likadant. Men med snedställda toppar där siffror fanns. Som ett slags bowlingliknande formation ställs kubbarna upp. Och man har ett spel där man kan spela olika varianter av spel, förmodar jag. Men det är väl tokigt att kasta bort sina gamla spel, istället för att utveckla dem. 

Barnbarnet föreslog att vi skulle spela ”rundkubb”. Jaha, vad är det undrade vi gamlingar. Väl medvetna att vi inte håller oss uppdaterade om alla sorters spel och dobbel som lanseras. Skrattande insåg hon att hon fått med gänget på idén om detta, för oss, helt obekanta spel. 

Vi uppdelades i lag, udda personer så en som inte blev vald blev skänkt till barnbarnets lag. Ni får skiten som blev över….lät vi ödmjukast meddela. Och därmed gav vi motståndarna det övertag att vara en man mer. Banan byggdes upp. Stegades och justerades, jag är säker på att ingen av dessa som stegade har samma steglängd, så justering av banans längd skedde ett antal gånger. 

Pinnarna kastades och det visslade runt smalbenen på en. Andra laget kastade och sedan blev vi kommenderade att byta sida! Med fågelholksliknade ansikten stod vi där….. vaddå byta sida. Ja jo, det bör vi, menade lagledaren i andra laget som försökte att introducera oss i detta ädla spel. 

Sida byttes och plötsligt insåg vi att det var INTE bra att ha slagit kull de kubbar vi lyckats välta. Nu var vi plötsligt motståndare till oss själv…. eller….?

Matchen fortsatte och vi bytte sida med jämna mellanrum, precis som man gör i rundpingis. Allt efter vad lagledaren sa……. många kommentarer utdelades som det brukar göras i dessa kubbmatcher. Om hur man siktar dåligt, hur man tittat för djupt i glaset till midommarsillen och så vidare. Slutligen stod maken och jag, åldringslaget, med en kubb kvar. Och sex pinnar. Elegant slog jag ner den kvarvarande kubben, och maken hade nu tre pinnar på sig att slå ner kungen. Vilket han gjorde. Detta innebar att vi vann, eller förlorade vi kanske. Det var JU tid med sidbyte. Så vi stod i begrepp att gå över på den förlorande sidan. 

Det slutade med att vi bad att få reglerna nedskrivna. Så nästa gång skulle vi uppenbara oss lite mer pålästa. Ska bli spännande att få dem, reglerna, nedskrivna.