Jönssonminnen.se

Jag vann gårdagens spel! Yippie! Vad jag är bra…. Och ni ska inte tro det är på grund av mina enorma kunskaper i bridge som hjälpte mig på traven….nej då. Ren och skär skicklighet!!! Visserligen hade jag en liten svacka då jag till att börja med inte mindes alla regler som hör till detta ädla spel, Uno. Men så småningom klarnade det. Det surrade i luften av alla regler som vi använde då vi spelade då barnen var små, samtidigt som det även rapporterades om nytillkomna regler som enligt deltagarna var helt ”comme il faut”, internet-regler kallade de dem. 

Först var det med en viss tveksamhet jag berättade var kortleken förvarades, men då jag insåg att om vi spelar Uno deltar alla i spelet. Och undviker att en av gårdagens gäster sitter övergiven i soffan nynnar och läser ”fejan”, för att sedan välta omkull och snarka så hen låter i hela huset. Nej på detta viset involverades alla i juldagens sällskapsspel. 

Jag beundrar samtidigt glytta-glytten på min vänstra sida som, trots att han ett otal gånger fick berätta för mig om det var grönt eller blott ett blått kort jag höll upp framför honom, inte använde den informationen för att sänka mig. Han fortsatte spelet som om han inte hade en aning om vad jag hade på hand. 

Mitt förslag att vi skulle bara ha tre färger – rött – gult – och den ”andra” som jag omöjligt kan skilja på, med mina tradiga ögon, nedröstades omedelbart. Du får träna menade de, jaha, vadå träna? Att resten av livet ha begränsningar. Det vet jag redan… lika väl som sonen menade att jag skall träna att promenera utan mina ”pinnar” som jag kallar mina stavar. Jaha….och falla omkull ”gånger ofta” på grund av att jag inte ser var jag sätter fossingarna? Ja – man kan träna på att falla snyggt menade han… visst är det trevligt med framtidsvyer, framtidsutsikter… 

Diskussionerna gick emellanåt väldigt höga om vilka regler som skulle användas när och mot vem…. sonens vistelse inomhus under nattsömnen hängde löst ett tag, alternativet för deras del är ett dragigt växthus, men  jag har lärt mig att ibland ska man bra knipa käft. Och det blev mitt vapen, det som gjorde att de inte uppmärksammade hur jag satt och smög mig till två snygga ronder, och gick ut som segrare i denna julens sällskapsspel. 

Jag är så glad att det fortfarande finns utrymme för lite gammaldags spel. Fia med knuff och sådana roliga sällskapsspel att samlas runt. Gästerna erkände att de var inte i sin bästa form igår, de hade vakat hela natten över ett annat spel hemma hos dem. Så visst såg de lite ”mosiga” ut då de kom. Men imorgon är vi tillbaka i vardagen igen. Slut på Aladdin-askarna och sällskapsspelen. 

Jag har försök tala med Siri idag. Siri, den där anden i min mobbe. Men jag tror hon är inte skapt för en så’n som jag. Jag har provat att få henne att spela upp min bok på Storytel. Hon startar appen, men då jag ber henne spela upp boken, får jag veta att jag inte har någon bok på Storytel. Nähä, men jag kan JU själv starta och lyssna…så det vet jag att jag har…… däremot en massa dravel om att hon drömmer om det eller det…jag är inte intresserad vad denna ickehumana varelse drömmer…. hjälp… hur gör jag. Om jag vill spela upp min bok måste jag gräva fram mobben ur ”lomman” med mina nedkladdade händer, där jag står och rullar köttbullar! Men jag kan be Siri ringa upp maken, ja till och med ”facetima” honom, det kan Siri. Men starta uppspelning av boken, det fixar hon inte. 

Jag såg ungdomarna satt och pratade med sina Sirisar igår, visserligen bara nonsens, men ändå. Det är kanske början till att prata och få henne att hjälpa mig…. annars slänger jag ut henne…. 

Boken jag för tillfället läser heter Smuts. Och då jag ber Siri att spela upp ”Smuts” svarar han att hon inte kan hitta någon ”Smiths”… jag provar att ändra på mitt uttal, men ingen framgång. En av ungdomarna föreslog att jag skulle lära Siri det där som kristianstadsdialekten har – önivörsöl-vököl’n. (läs universalvokalen, men uttala den önivörsöl-vököl’n). Så blir det lättare senare i livet att samarbeta med Siri. Nu känner jag att jag är ute på minerad mark, börjar starta eventuella dispyter om dialekter och deras vackerhet. Men jag får fortfarande starta min bok själv – ännu…. Jag tror jag ska se om det finns en bridgeturnering att delta i

Läste i en av mina aldrig sinande deckare hur en av de senaste svenska författarna försökte briljera med hur simpelt det var att ha orchideer inköpta på ICA. Det var när hennes kriminalkommissarie kom in i ett hem där de hittat en mördad person. I fönsterkarmen stod ”några enkla orkidéer inköpta på ICA” sa författaren. Och beskrivningen av den mördades hem var att det var inget särskilt som gjorde honom till något intressant mordoffer. 

Ja jag läser om dessa ruskigheter och tycks heller inte tröttna på de intriger som det verkar vara nya varianter på hela tiden. Jag lyssnar och ibland håller jag med författaren om att det är hiskeligt att sådant får hända mitt lilla hörn av världen. Men sedan kan jag reagera så att vi blir ovänner, jag och författaren, då han/hon gör människorna mindre värda för att de lever ett vanligt Svensson-liv. Och handlar de flesta av sina varor på närmsta butik. Springer inte på Östermalms-hallen då de ska ha en ”sillabit”. Det går bra med närbutiken. Varför får inte de vara huvudpersoner ibland? Måste de vara det senaste innefolket, med vanor som i mina ögon är helt främmande? Uteliv, med restaurant-besök dagligen… och med lite drogproblem som är mer upp-to-date än en pipa och tobak var, då Sherlock Holmes var kommisarie… 

Den bok jag läste i förra veckan höll nästan på att få sorteras in under ”den läser jag inte vidare”….men jag ångrade mig. Läste ut den för språket var förhållandevis riktigt bra. Kan JU vara ett dilemma, då språket är oerhört bra men innehållet i boken är tamt. Ska …ska inte läsa vidare?

Men jag var halvsur över hennes nedlåtande kommentar över mordoffrets banala smak då det gällde blommorna inköpta på ICA. Sist jag var i min affär gick jag en runda bort till blomsteravdelningen för att konstatera om det verkligen var så simpelt med ICA-blommor. Kunde inte se några skamligheter. De var som en samling vanliga blommar, vilka som helst. Men de var blommor, söta, vackra, trevliga. Om de av någon anledning skall nedvärderas kräver jag en mer ingående förklaring till detta…. lika så de banaliteter som gör att vanliga svenssöner inte får ha ledande roller….

Kanske maken som har en benägenhet att vilja sortera ut allt som inte platsar i vårt hem längre, har kanske ett bättre sorteringsbegrepp än jag har. Han har i alla fall bättre ögon än jag, så han anser att han har en förbehållen rätt att slänga och skicka vidare till kompost. Men då han i förra veckan menade att nu kan vi väl kasta den blomkrukan med enbart en vissen lök i, möttes han av mina protester. Jag hade tagit blomvattningen denna vecka. 

Annars har han diskvalificerat mig som blomvattnare, säger att han får torka golv överallt där jag spiller…. men nu tog jag vattenkannan utan vidare diskussion, hade vattnat drygt hälften av våra fönsterträd, då han upptäckte vad jag gjorde. Jag hade hunnit till ”röda rummet”. Då kom han smygande efter för att kolla om han behövde ha stövlar på inomhus resten av dagen. Men nej jag hade varit så försiktig… och sedan pekade han med hela handen, lite sådär militäriskt och menade: har du sett vad du vattnar? En dö lök!!! Förnärmat upplyste jag honom om att vissa växter tar en paus då och då, går in i en viloperiod. Vänta du till våren så ska du få se en som fått tillbaks sin livsgnista! 

Detta utspelade sig i onsdags, som är vår ordinarie blomvattnardag. Idag kom han bärande med en kruka från just – röda rummet! Jag började min protest men svalde orden i samma ögonblick krukan kom närmre. En blek stängel med en blomknopp på gång hade utvecklats ur den ”döa löken”. På fyra futtiga dagar har denna blomma satt knopp. Den som normalt brukar blomma vid påsktid. Denna gammaldags blomma som INTE finns att köpa i någon affär! Hade den känt sig hotad? Vet den inte att den är en av mina skyddslingar? Denna Äkta makar-blomman. En sådan som man delar med sig av till vänner och bekanta. Men att uppbringa i en affär….finns inte!!!

Så nu står min lilla bleka blomma i köksfönstret, den ska få känna sig som huvudblomma under julen, få spela en huvudroll bland allt pynt som annars bärs fram och får en kort tid som ögonfägnad. 

 

Another story I will republish written in 2010. Dear readers be my guest…

When kidsister whistled…

Have looked and looked at the ads in the newspaper today. It’s Mother’s Day tomorrow and the newspapers dominates by advertising about all the stunning gifts mom wants. Surely you would like to give mom the best thing you can imagine. To mom, your own little mom. I saw the world’s finest cake server shaped like a high heeled women’s shoe. How delicious! I should have been able to buy to my mother! But my mother will not get that cake slicer, that server, she isn’t alive anymore.

Suddenly I think of a rainy disgusting december day in the late 1950s. It started to approach Christmas and we, my kid sister Bittan and I wanted to buy some christmas gifts for the family. Don’t remember exactly how much our total assets were, probably it was around five crowns. It was not any big sums but we counted, searched all the hidden places for savings and decided to walk down town, to look if we managed to find something we could afford. 

We would buy for Dad, Mom, Stig and Rune. It was a long way to walk down town to Epa on Kullagatan, but if we didn’t go with the tram we had some more money to spend. Epa was the big departement store, with this new modern things as escalators. Escalator, how amusing but we didn’t dare to go twice ride a day. The risk of being seen and detected was great by the staff in the store, we two strange snotty kids without any adult company. But I still remember the joy of getting an escalator ride. Then we went around in the shops and looked watched and counted how much we could afford, and what idea we may get of any gifts.

As we stood and pushed our noses against a shop window in a store of a goldsmith, we saw a cake server. Oh, how nice it was. In frosted silver and with rose pattern on the entire shaft. Adorable! We still hadn’t bought a single item for anyone so we had the entire amount of money left. The cake slicer was expensive, very dear. It cost 2:45 kr. It was almost half of our total assets. Could we afford it?

I remember, we had to look around for a long time to find something for father and the boys, our two brothers. Which one of us who came up with the idea that we would buy something in common to Stig and Rune, I do not remember but we bought the smallest bottle of aftershave lotion for the boys. What father got I’ve forgotten ages ago. But hurray, we had left 2:45 so we could buy the awaited cake slicer. The lady in the shop probably understood our sacrifices because she made her best effort to make a beautiful parcel, wonderful paper and laces.

Now, we had no more money for the tram home, so the only option was…  walk home by foot. It had been dark for several hours, december the daylight isn’t many hours. None of us had a thought of we maybe were missed. We had walked around for a long time in the shops to solve the problem of the other christmas gifts, but the cake server was bought in a second.

Walking uphill to our part of town through a park, some dark streets and still a slight rain. We were tired, our feet ached, but the possession of the gift to mom, her cake server took most of the fatigue away.

At home we were awaited by a mother who sat looking through a window after us. There she often sat when she started to worry about where her ”kids” had disappeared. We already saw when we entered the dooryard we probably had a dusting to wait, and yes, mom was mad…….

This phenomenon from many of us is, if one has been really worried about someone, it often changes in a sense of anger when you realize the danger is over. And it was no sinecure to arrive home that evening. When mother told us how angry she was!

Then followed a hearing in detail …. what we had bought. In her anger she was convinced we had bought candy for most of the money. She would never understand and expect how much we had counted and divided the money, getting enough to buy her a cake slicer. She finally squeezed the secret out of us, about what we bought for the dad and our brothers. 

Yes, yes, she counted in some seconds, it was cheap, Mother could figure it out! But the rest of our money!? The pressure was tough, but we kept quiet. Probably she had pushed us too hard by now, we could not find anything to sneak off any longer, so my kidsister  almost cried; -You ever never get to know what your cake server cost  anyhow!! 

Never I have seen mother so overwhelmed before, and she swallowed the remaining scolding she had waiting for us.

Då Bittan, lillasyster inte kunde hålla tyst

29 maj 2010

Har suttit och tittat på annonserna i tidningen idag. Det är mors dag imorgon och tidningarna svämmar över med reklam om allt fint mor önskar sig. Visst vill man gärna ge mor det finaste man kan tänka sig. Till mor, sin egen lilla mor. Jag såg världens finaste tårtspade formad som en högklackad damsko. Vad läcker! Skulle jag nog kunnat tänka mig köpa till mor. Men min mor kommer inte att få den tårtspaden….

Kommer att tänka på en regnig disig decemberdag i slutet av 1950-talet. Det började närma sig jul och vi, min lillasyster Bittan och jag skulle inhandla julklappar till familjen. Minns inte exakt hur mycket våra samlade tillgångar var, men vill minnas att det var runt fem kronor. Det var inga stora summor men vi räknade ihop, letade i alla gömmor och traskade ner i stan. Vi skulle köpa till far, mor, Stig och Rune. Det var långt att traska ända ner till Epa på Kullagatan, men om vi inte åkte spårvagn hade vi lite mer pengar att köpa för. Epa låg vid konsul Olssons plats i nuvarande Nordeabanken-huset. 

Man kunde passa på och åka rulltrappa, men vi vågade bara åka två gånger per man. Risken att upptäckas var stor, två snoriga ungar utan vuxet sällskap. Men jag minns fortfarande glädjen att få åka rulltrappa. Sen gick vi runt i affärerna och tittade och räknade vad vi hade råd till.

När vi stod och tryckte näsorna mot ett skyltfönster i en guldsmedsaffär fick vi se en tårtspade. Oh, så fin den var. I nysilver och med rosenmönster på hela skaftet. Bedårande! Vi hade fortfarande inte köpt en enda sak till någon så vi hade hela kassan kvar. Tårtspaden var dyr, jättedyr. Den kostade 2:45 kr. Det var nästan hälften av våra samlade tillgångar. Hade vi råd till det?

Minns att vi fick leta runt länge, länge för att hitta något till far och pågarna, våra två bröder. Vem av oss som kom på idén att vi skulle köpa något gemensamt till Stig och Rune minns jag inte men vi köpte en mini-liten flaska luktegott till pågarna. Vad far fick har jag glömt för längesen. Men hurra, vi hade kvar 2:45 så att vi kunde köpa den hett åtrådda tårtspaden. Damen i affären förstod troligen våra uppoffringar för hon lade hela sin själ i att få till ett vackert paket.

Nu hade vi inga pengar till spårvagnen hem heller utan att det var bara att traska hemåt. Det var mörkt sedan flera timmar, men vi hade inte skänkt en tanke på att vi var saknade. Vi hade gått runt länge i affärerna för att lösa problemet med de andra julklapparna, sen var ju tårtspaden inhandlad i ett huj.  

Uppför Hälsan och genom Kopparmölleparken, sen var Hjälmshultsgatan och Grubbagatan passerade. Vi var trötta i benen, men innehavet av tårtspaden förtog det mesta av tröttheten.

Väl hemma mottogs vi av mor som satt i badrumsfönstret och spanade efter oss. Där satt hon ofta då hon började vara orolig för var vi ”ungar” höll hus. Vi såg redan då vi kom in på gården att vi hade en avhyvling att vänta. Mycket riktigt. 

Fenomenet för många av oss är ju så, att om man varit riktigt orolig för någon/något övergår det ofta i en sorts ilska när man inser att faran är över. Och jodå, det var ingen sinekur att komma hem den kvällen. Som mor skällde!

Sen följde en utfrågning i detalj vad vi köpt. I sin ilska var hon övertygad att vi köpt godis för merparten av pengarna. Hon skulle bara anat som vi fått räkna och dividera för att få pengarna att räcka till alla.  Vi fick till slut klämma fram med vad vi köpt till far och pågarna. Ja, ja det var ju billigt, det kunde mor själv räkna ut! Men resten!? Pressen var hård på oss men jag tänkte inte skvallra. Till slut hade hon presssat oss så vi inte kunde hitta något att försvara oss med längre, så avslutningsvis klämde Bittan ur sig; -Du får ändå aldrig reda på vad din tårtspade kostade!! Jag har aldrig sett mor så överrumplad förr, och hon blev dödstyst, svalde resterande bannor som hon hade på lager.

Tisdag hade vi beslutat att ha champagnefrukost. Blev ingen. Maken ansåg att han förmodligen var tvungen att vara ”körduglig” under dagen. Ok, får väl finna mig i det. Han var JU körduglig i lördags hela dagen då vi var i Tyskland. Så jag fick hjälpa honom med att svälja ner ouzon som serverades på den grekiska restaurangen vi hittat, och som vi gärna besöker igen. Men det har inte än så länge idag behövts några uppoffringar från min sida….ingen ouzo. Bara kaffe än så länge. Hoppas att han bryter sin körduglighet ikväll. Vi ska gå ut för en bit mat. Blir Glada Änkan, som vi minns sedan ifjol med glädje. Deras goulasch heter DUGA!! Men det är en ungrare bakom grytorna, så han vet hur det ska vara… 

Dagens hårda arbete bestod i att gå på ”Antikrundan”. Väninnan satt i fikahörnan och avnjöt en fika då vi långt om länge fått uträttat våra förbutiksärenden. Lillasyster med vidhängande unge dök upp och sällskapade oss en stund också. 

Nu är alla julkorten skrivna och skickade till dem som jag misstänker inte bor bakom skärmen lika mycket som jag… och så de utrikes vänner… Lustigt, jag har skickat till Norge, Monaco, Frankrike och Kanada. Och de kostar lika mycket alla fyra… så om jag ska skicka ett julkort till en vän i Helsingör kostar det lika mycket som till Vicky i Saskatchewan…. det är inte betalt per mil de vill ha. Ganska lustigt. Sen är väl snart den tiden förbi då man har kuvert i sina lådor hemma, brevpapperna har jag saknat ett par år. Förra året beslöt maken att vi skulle inte skicka kort till hans syster i Norge, då vi upptäckt hur dyrt portot var. Jag ringer julafton och önskar god jul istället, menade han. Systern var snacksalig och maken tyckte han borde inte vara för tvär. Han är ingen telefonpratare direkt… men samtalet kostade 3 1/2 gång så mycket som portot. Iår får syrran ett vanligt julkort, hon också…. med utlandsporto…

Jag kan väl erkänna, att jag stod en stund och valde mellan alternativen, köpa två häften julfrimärken 2×10 st eller 1×10 plus ett vanligt porto… jag skulle ha 11 vanliga julfrimärken. Jag beslöt mig för 1 + 1×10 st så det inte ligger överblivna i någon hörna till ingen nytta. Förmodligen blir de bortglömda om jag köper mer än de jag för ögonblicket behöver.  

Var inom på apoteket för att hämta ut lite insulin. Bad samtidigt att få köpa en Piller-plopper. Jag vet inte vad de heter men då jag lyckades hitta den på nätet häromdagen stod det att de fanns att köpa på apoteket Hjärtat. Bra tänkte jag, det är JU mitt apotek… men se där gick jag på en nit… de fanns bara att köpa via deras digitala tjänster…. jag stod framför receptarien och tappade hakan….”Så du menar att jag,…. gamla tanten måste köpa en dator för att få möjlighet att köpa en sådan mackapär som är till för gamla människor som inte lyckas trycka ut sina piller ur blister-förpackningarna??” Rodnande erkände receptarien att så var troligen fallet. 

Men idén om att hon skulle beställa den från sitt företag och att jag kunde komma in och få den över disk hos dem, mitt vanliga apotek då? Han stod länge och sökte information på sin dator, kallade på sin chef som också blev involverad i problematiken. Och de studerade sida upp och sida ner på datorn för att avsluta med ett beklagande och en huvudskakning…nej det var endast en digital tjänst. Ett litet försök att upprätta företagets renommé halvviskades fram av receptarien, att om jag hade ett mobilt BankID var hon kanske beredd att göra ett försök att hjälpa mig…. för att vara helt ärlig, vet jag inte hur hon hade tänkt att lösa det…??? Och om jag svarat: det har jag…hade jag då avslöjat att jag trots allt ägde en dator? Så jag sa, ge mig mitt insulin så får jag kolla med era konkurrenter om de har pillerploppern i sitt sortiment… 

Jag fick mitt insulin, men samtidigt sa receptarien att hon skulle skriva ett meddelande till höga vederbörande i företaget och berätta om att de borde få möjlighet att ta hem till sitt apotek av firmans sortiment! Bra tjejen tänkte jag…du har sett problematiken…

Kvällen på ”Änkan” blev mysig, trevlig. Hål i kassan men vad då….vi firar bara 53 år en gång… och jag var inte i skrivdugligt skick då vi kom hem. Tillika serverade maken ett glas limenad med tydlig smak av Frankrike-resa. Smarrigt.  Därav den fortsättning som följer….

Vaknade relativt tidigt dagen som följde. Tankarna som är de första i huvudet är…vilken dag är det?…. ska vi göra något särskilt idag? Ja bridgen ikväll…men annars? Nääää… verkar inte så. Ska jag sno mig på andra sidan och törna in igen? Eller ska jag vara en duktig flicka och stiga upp och vara en flink husmor, göra brunkålen till jul? Snodde mig först på andra sidan men sedan var det som om samvetet trängdes så att bingen kändes nästan obekväm… Jaha, acceptera att brunkålen bör göras. Och det är en av de tyngsta sysslorna inför julen. 

Då vi stod i affären förra veckan visade jag maken de fina ”korvar” med brunkål som fanns. Ahnä, menade han. Brunkålen släpper vi inte, inte ännu i alla fall. Ok, då har vi en dag som vi inte har tråkigt, menade jag. I skrivande stund är sista portionen vitkål färdigbrynt, väntar på att första braspannan ska bli färdig i ugnen. 

Förslaget mottogs först inte med förtjusning då vi satt vid frukostbordet, när jag sa att vi skulle göra brunkål idag. Som om gårdagens festyra skulle få ebba ut först, så där lite mjukt. Tankarna på att ha gjort jobbet med kålen hjälpte till att mjuka upp ebbandet….tror jag. 

Jag kommer ihåg att i min gröna ungdom blev ombedd av min mor: kommer du hem och skär kålen så gör jag brunkål så det räcker till er också. Ja ja, jag antog erbjudandet och på detta viset lärde jag mig hur vi tillagade detta udda jultillbehör. Jultillbehöret som det absolut inte går att avvara.

Resan jag sneglat på, att åka till Skottland 6 dagar över jul är idag slutsåld. Och ja, vi får väl stanna hemma och se Kalle Anka istället. Njuta vår brunkål och skinka. 

Skrivit lite mellan hushållssysslorna så nu går sista braspannan in i ugnen för färdigstekning av brunkålen. Ryggen säger också att den börjar känna sig färdig. 

Får bli lite soffsitt med några varv stickning eller en turnering bridge… under eftermiddagen. 

Middagen behöver vi inte tänka på. Vi köpte lite griljerad julskinka att ha till hands då brunkålen är färdig. Som en sorts belöning till oss. Med knäckebröd… ingen dålig mittiveckanmiddag

Nu lyser adventsljusstakarna i alla fönster. Detta innebär att årets sista stora fönsterputsning är avklarad. Kanske många tycker det är ett ”piss i Mississippi”….men för mig har det alltid varit förenat med pust och stånk. Då jag en gång startade ett eget ”hushålle” var det mycket viktigt att ha rena fönster. Givetvis hade vi inte så många decennier bakom oss här i Sverige som vi varit fria från tuberkulos och vägglöss. Skabb var också en ganska vanligt förekommande åkomma som man förknippade med dålig hygien. På sextio-talet låg det inte mer än en tio-års period tillbaka.

Rena fönster innebar ljus inomhus, tuberkelbasilusken är ljusskygg den rackaren. Så därför var rena fönster ett mått på en duktig husmor. Man inte bara tvättade fönsterna, nej de skulle poleras, (något som inte bakterien brydde sig om). Detta gjordes bäst med gamla dagstidningar. Inte den kolorerade veckopressen. Nej de var för glättade. Gamla dagstidningar hade den rätta kvaliteten.Men innan de polerades skulle de tvättas och gnos med gamla bomullstrasor, ja om man lyckades få tag i linnetrasor var de ännu bättre. Detta med trasor och efterpolering var för att undvika s.k. ”mistor” alltså oönskade ränder kvarlämnade på fönstret. Ju bättre husmor desto klarare fönster, utan några mistor. Men nu är min syn sådan att eventuella mistor stör inte mig. Och numera har vi både mer lätt-tvättade fönster med isolerglas och en fönsterputsar-maskin som gör arbetet mycket enkelt. Nästan så jag höll på att säga att det var roligt att putsa fönster. Men det är väl bäst att inte säga för högt, man är förmodligen redan ansedd som knäppis utan att behöva spä på det. 

Medan maken tog maskinen och startade med fönsterputsning på utsidan fick jag i uppdrag att fixa till fönsterkarmarna inomhus. Bära bort blomkrukor och dylikt som hindrade putsningen på insidan. Jag var snabbt färdig med det, kände mig lite skamsen som fick den lättare delen av jobbet. I samband med ett toabesök beslöt jag att städa badrummet, medan maken slet med jobbet utomhus. Fram med trasor och rengörings-medel. Och igång med att gno. Jag går metodiskt fram. Gnugga gnugga gno…. sedan känner jag på ytorna så att den där skrovligheten inte finns kvar som skvallrar om kvarvarande smuts. Oj så lent och glansigt det kändes….som den där berömda barnrumpan. Hela badkaret, handfatet och fönsterbågen. Handdukshängarna kranar och sist toastolen. Spegeln fick vänta. Tar jag med fönsterputsarmaskinen. Kan inte känna efter skrovligheter på samma sätt på spegeln…. oerhört nöjd med mitt jobb mötte jag maken i köket där han precis kom in lätt pustande…. nu ”jitt vi vil’..” som de säger på norrländska. Och med var sitt glas vatten framför oss slog vi oss ned vid köksbordet. Det jobb som återstod med att putsa fönsterna på insidan såg vi som ett snabbt avklarat jobb. 

Lite småstolt berättade jag vad jag gjort medan han jobbade på fönsterna på utsidan. Maken tittade på mig och undrade om det blivit ordentligt gjort? Alltså ifrågasatte han min noggrannhet?? Jag intygade att jag visst det gjort det ordentligt. Att jag farit fram med fingertopparna överallt och kollat av att skrovligheten var borta! Överallt! Jaha, menade han. Det kan väl inte ha blivit så skrovligt/smutsigt eftersom jag städade badrummet riktigt ordentligt igår eftermiddag. 

Han kunde väl hållit tyst om….eller…

Kom att tänka på detta nu idag då jag haft bekymmer med min mobbe. Den har den senaste veckan levt sitt eget liv. Många gånger har jag sett att den kört igång med boken jag läser på Storytel. Jag har haft mobilen bredvid mig i soffan medan jag suttit och skrivit eller läst på iPaden. Flera gånger då jag talat i telefon har även samtalen avbrutits. Mina vänner klagar att det är svårt att tala med mig, dessa ideliga avbrott gör att vi glömmer samtalsämnet. Med påföljd att det blir så röriga samtal. Ett samtal med sonen idag, inte ofta vi talar, mest SMS, men idag avbröts samtalet vid ett flertal gånger. Jag återuppringde….han återuppringde ….och vi höll på så ett flertal gånger. 

Har du provat att stänga av och starta om mobben undrade han….. nej, så dumt men det hade jag inte. Stängde ner och omstartade mobben. Ingen ändring. Reine Brynolfsson läste oförtrutet vidare på min bok, utan att jag startat honom. Ringde upp sonen igen för att meddela mitt nederlag. Då började Reine att prata igen medan jag pratade med sonen. Två grova mansröster på en gång….lät för hemskt…. stängde ner alltsammans och gav upp. Visste inte hur jag skulle attackera det. Maken tog mobben, gick in i köket där det är bra ljusförhållanden. Fram med trasor och och en rengöring av mobben blev gjord. Då han återlämnade den menade han, att man kan inte ha en hel hamburgare på ”hemknappen” på mobben. Då lever den ett liv som om den alltid är aktiverad. Den där hamburgaren han talade om var bara lite smuts……ungefär pyttelite….

Mindes sist vi var hem till sonen för att uppdatera och uppgradera min MacBook dator. Lätt fundersam undrade sonen om vi förvarade datorn i kylskåpet då den inte användes…..nej vadå för undrade jag??? Verkade den kall och otillgänglig, undrade jag? Nej men den innehåller ett helt litet lager av matrester ungefär som en ordinär doggybag, sa sonen…. vad han nu menade med det…. tyckte han att vår dator var smutsig??

Men visst tyckte jag att den fungerade lite bättre, mobben, då maken gjort en rengöring av den. Ringde upp sonen för att erkänna att det ”kanske” var lite smuts på mobben som orsakat störningarna. Sonen hade under tiden kollat vad en ny mobbe kostar… en iPhone 8 strax under 9000:-. Dyrt… men onödigt, den var JU bättre……  sen bröts samtalet igen….och igen…..och igen…..trettioett gånger hade jag ringt upp sonen med ett par ord för varje uppringning… lite osammanhängande samtal….men man kanske vänjer sig?

Har du provat att ”blåsa” den på innehållet, och göra en helt ny omstart, undrade sonen? Fabriksinställningarna tillbaka? Nej där går gränsen för vad jag vågar, sa jag…. 

Det slutade med att han ”blev med” sina gamla föräldrar på en eftermiddagskopp kaffe istället. Några muffins från vår frys fick följa med som arvode för hans arbete.

En god kopp java, lite kortspel med barnbarnet medan sonen jobbade med att fixa min mobil. Jaha vad har du för lösenord till det och till detta…undrade han med jämna mellanrum… och jag fick prova att minnas…. slutligen hade han gjort en helt ny mobiltelefon med allt vad det innebär. 

Än så länge hade Reine hållit sig lugn…. vi spelade några kortgivar sedan råkade jag stöta till mobilen och boken på Storytel började att mumla igen. Hopplöst…. jag får väl kika i min kassa om det fanns, de där nio tusenlapparna som en ny kostar, sa jag. Fick medhåll från sonen som menade att han tömt ut alla idéer om vad som kunde vara felet. Samtidigt sneglade jag på hans fina sladdlösa proppar till öronen, så att man kan lyssna på musik och böcker på mobben. Han berättade att han vunnit sådana. Så nu låg hans nya fina ”vanliga ” öronproppar som följer med då man köper mobbe helt oanvända bredvid mig på bordet. Tittade på dem och helt plötsligt slogs vi av tanken….ska jag prova dem och kolla om Reine håller sig lugn? 

Nu har jag en lugn och fin mobbe som inte lever sitt eget liv. Inte så mycket snafs på hemknappen, nyinstallerat nytt mobilt bankID och uppdaterad uppgraderad. Med nio sparade tusenlappar. Sonen är ett par öronproppar fattigare men det var JU inget han använder…..så…. 

Just innan vi lämnade dem kom jag till att tänka på det där med julklappar…..jag tycker vi kan schwisha varandra var sin liten peng till jul. Så slipper vi all julhandel. Och sen kan vi väl vara överens om en sådär lagom summa på en hundring. Ömsesidigt…. Ja ja plirade han, börja du….  så nu återstår att se vad som händer och sker….