Jönssonminnen.se

Läste i dagens blaska att beroende på vilket parti jag röstar på i höst, kan jag antingen göra anspråk på- eller inte göra anspråk på herrtoaletterna ute i offentliga miljöer. Om jag ska vara helt ärlig har jag om nöden varit oerhörd, inte brytt mig särskilt om jag gjort en lagöverträdelse då jag använt avträden ej avsedda för mig. Jag har stått i kö på konserthuset, väl medveten om att jag skulle missa en del av nästa akt, om jag snällt stod kvar i kön. Samtidigt var det tomt i kön till herrtoan. Skulle jag våga? Resolut var vi några damer som enades….ja vi skulle mot allt vett och sans göra en överträdelse…sagt och gjort…ett par stycken av oss… in på herrtoan. Ingen blev avslöjad som någon lagöverträdare, men skammen brände på kinderna resten av kvällen. Som vi burit oss åt!! Kanske är det någon av dessa mina medsystrar som dragit fram saken i ljuset? Och fått vissa av våra politiker att nappa på den delikata frågan. 

Sistlidna vecka var jag åsyna vittne till en episod som mycket väl kan ha bidragit till att debatten har väckts. Marknadshelg. Värme. Törst och trötta fötter var orsaken till att vi, maken och jag gick upp på församlingshemmets kaffeservering. Hembakt drömrulltårta och gott kaffe var perfekt anledning att låta fötterna vila en stund. Vi satt och summerade helgens upplevelser och var överens om att vi var nöjda med marknaden. Vi hade inte våldhandlat detta år, men ändå köpt lite ”onödor”. Sådär lite…eller mycket så man känner att det räcker för ett år framåt. Beslöt oss för att styra kosan hemåt. Ska bara inom toa sa maken, innan vi reste oss för att gå. Tog brickan med och styrde in den i brickuppsamlingen.

Väl utkomna i hallen dök Laila upp från köksregionerna. En gammal jobbkompis som varje gång hon ser mig, berättar att brödfatet jag gjorde i näver den sommaren vi jobbade tillsammans, använder hon dagligen och det håller fortfarande. Jag gjorde ett snabbt överslag, det är tjugofem år gammalt, sa jag. Ja, menade hon, det verkar outslitligt. Men jag är rädd om det… småpratande med henne, märkte jag inte vad som hände bakom min rygg. 

Maken hade gått bort mot kön till toaletterna. Samtidigt öppnades ena dörren och ut kom det en man, lättad. Maken tågade käckt bort till den dörren, öppnade och skulle precis gå in, när en dam lösgjorde sig från den relativt långa kön. Upplyste maken att det var en kö!!! Före honom! Beslutsamt slöt maken dörren till toan, pekade på den tydliga tecknade figuren klädd i byxor på dörren. Och en snabb jämförelse mot andra dörren där det fanns en kvinna (om det nu inte var en skotte i kilt som stått modell). 

Sen gick han in på herrtoan och uträttade sitt ärende. Väl därinne slogs han av tanken, att det kanske var så att mannen som han efterträtt, snällt hade bidat sin tid i kön. Skammen sköljde över honom. Hur göra? Gå ut och be om ursäkt? Säkert hade någon kommenterat att det var så dags att p….a till kvälls när halva natten gått. Van som han är vid att tanten han bor ihop med alltid har någon dräpande replik.  Eller skulle han krypa ut genom fönstret? Som en inbrottstjuv fast tvärtom? En utbrottstjuv? Beslutsamt gick han ut den vanliga dörren, seglade förbi kön utan att ägna dem en blick. 

Men det första jag fick veta då vi kom utanför församlingshuset var händelsen. Händelsen som jag menade enbart var ett uppror mot hela #meetoo-rörelsen. 

Han förstod inte mina hänsyftningar ….och ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt heller om jag har tolkat det rätt….. men man vill JU vara modern och använda uptodate-uttryck. 

Men i min hemkommun kommer det att bli ett politiskt beslut, beroende på vilket parti som får majoritet i stan, om vi bör träna bäckenbottenmuskulaturen bättre eller om vi kan slippa köerna ute i offentligheten

Åskregnskurar kan vara häftiga och ymniga. Satt och lyssnade på min bok samtidigt som jag lade upp maskor till ett par äppelvantar. Ett nytt mönster. Med nya färger, passar bra inför stundande årstid. Om det blir någon frukt som klarar torkan. Vi har redan börjat planera för äppelmoskok då vi kommer söderöver. Havregrynsgröt kräver den smaksättningen, tycker jag. Vantarna minner också om kallare tider är i antågande även om det verkar näst intill omöjligt, denna sommar vi har i år. 

Häruppe har vi inte använt någon lampa sedan vi anlände för 4 veckor sedan. Men idag drar det ihop sig till åskoväder. 

Det skymmer såpass att jag måste tända en lampa för att räkna maskorna. Kommenterar till maken att nu kan vi nog vänta oss lite nederbörd inom närmsta timmen. Har inte mer än sagt det förrän det brakar loss. Blixtarna syns inte så tydligt i början, men mullret blir starkare och starkare. Samtidigt hör jag hur det närmar sig, mullrandet. Jag stickar vidare, gör min trevliga fläta som pryder de flesta av mina vantpar. Men sedan känner jag att jag måste…..typiskt att man blir nödig …..nu när regnet vräker ned. Kunde jag väl tänkt på för en kvart sedan. Men bli kissenödig i ”förväg” är inte min starka sida. Jag skjuter på det in i det längsta men….nej, jag blir tvungen. På med stövlar, fram med paraply och iväg. Det är verkligen skyfall, inte a la James Bond, men a la Niagara. Efter förrättat ärende och då jag är tillbaks vid stugan hängs paraplyn på storspiken, en sjutums-spik, bredvid dörren där mina gångstavar hänger. 

Väl inne i stugan igen meddelas maken att: det regnar…. Som om han inte noterat det själv. Åskvädret för ett sådant oväsen, både med mullrandet och det dånande som uppstår mot takplåten på skorstenen. Vi får höja rösten för att höra vad vi samtalar om. Jag berättar för säkert tusende gången för maken att jag njuter i dubbel bemärkelse därute på dass när det regnar såhär häftigt. Dels att jag hann ut i tid, men även att ljudet på plåttaket av detta ösregn inger en trygghetskänsla som jag har svårt att beskriva. Jag upplever det som mysigt, och jag lider ingen nöd…..hörde ni vitsen?

Stickandet fortsätter och jag lyssnar på en bok, en bok om hur en kvinna så sakta håller på att mörda sin make, ingen bok för dem som är trött på sin respektive… 

Lite knöligt med ett nytt mönster så koncentrationen måste toppas. Får pausa boken. Jaha, jag måste lägga till någon maska för att det ska stämma med mönstret. Så ja, nu kan jag slå på ljudboken igen. Visserligen säger de att kvinnor kan göra två saker samtidigt, men jag har märkt att jag inte bör lita på det längre. Så då jag ska räkna maskor pausar jag boken. 

Plötsligt händer något framför mina ögon…. vad var det? En naken karl? Jaminnsann, en barfotaöverhelakroppen man passerar. Jag tittar upp, glor på klockan!! Är han på väg i säng? Mitt på blanka eftermiddagen? 

Makens klocka har gått efter brandkäppen sedan vi kom hit upp. Vi har skrattat åt det. Klockan som han köpte i november därför att hans gamla klocka lagt av. Den var inte gammal den förra heller, vi hade kvittot med på inköpet av den. Men det var ingen idé att skicka en klocka på lagning nuförtiden, sa urmakaren. Istället skulle han ge oss ett ”bra pris” på en ny klocka. En nytt Seiko-ur inhandlades och det har fungerat hela sju månader. Men sen. Den är ofta en timme fel…eller två. Men den verkar aldrig ha stannat, bara går lite som den tycker. Skämtsamt hade vi sagt att det är besvärligt häruppe med en klocka som inte fungerar rätt. Här har vi dagsljus dygnet runt…hemma i Skåne går vi till sängs då det blir mörkt, men här…. Nu var min fundering om maken tappat tiden då det blev så mörkt under åskvädret? 

Men nej han hade varit ute i ett ”nödigt” ärende han också. Jaha, jag hade JU räknat maskor och inte följt varje steg han tog. Men snälla vän tog du inte paraplyn som hängde på spiken frågade jag? Jodå det hade han gjort. Och om han låtit bli att göra det så hade det varit lindrigare….sa han. Vadå lindrigare frågade jag? Jo då hade han bara blivit blöt. Nu tog han paraplyn som jag hängt ”fel” väg, fällde upp den över sig och den samlade mängd som var inne i paraplyn gjorde honom dyngsur. Även kallingarna var genomblöta…så han var inte på väg isäng…bara på tork för att hitta ett ombyte som skulle göra honom mindre ”sur”. Men minen i ansiktet lät meddela att han inte fann mitt riggade skämt som roligt….och jag visste inte ens om att jag riggat något…

Av förklarlig anledning har jag ingen bild med i denna berättelse……

Min väninna förvånades över mina uttalanden om att jag såg att hon inte var på väg ut på shoppingtur. Hur kan du se det, undrade hon. Ja, jag såg att du hade bara 27% på din mobbe och det ger man sig inte iväg hemifrån med.

– Huuuuur kan du veta det, sa hon efter en stunds tystnad som jag tolkade som att hon kontrollerade någonting – någonstans. Kanske rentav pluggade in laddaren i mobben efter mitt uttalande.

– Jo men du har JU valt att vi ska ha glädjen av att ha lite koll på var respektive av oss befinner sig. Då får man det det onda med det goda.

– Ja men sådan stenkoll!!! Trodde jag inte, sa hon.

Så då jag igår fick en kommentar efter mitt senaste inlägg om vår marknadshelg och båttur, då jag läste att hon varit ute på hiskeligheter, blev jag tvungen att kolla. Hon skrev även att hennes mobbe hade dött. Och att hon hade åkt ambulans. Men bara som följeslagare. Var det hennes mobbe som legat på båren? Näääää, troligen inte. Men som sagt. Jag kunde inte ringa henne utan fick söka data runt hennes resa i historiken. Och mycket riktigt. Hennes telefon visade fortfarande, så här dagen efter, inga livstecken. Men den hade rest med hem till Sverige och hemmet. Och i historiken kunde jag se:

Bild 1. Mobben hade först rest in till stora staden Helsingborg, därifrån in till Helsingör, med en topphastighet av 22 km/h, resan var 5 km lång. Hoppas inte mobben har tendenser att bli sjösjuk, då bör den byta ägare.

Bild 2. Sen hade mobben gjort en snabb tripp upp mot Stenegade för att återvända ner till hamnplan, 15 min. Ja ja, nu hann nog ägaren ta sig ett bloss också….

Nere vid hamnen tillbringade mobben en timme och sju minuter, vid Jernbanevej. Så länge att mobbens ägare förmodligen intog lunch med dricka…..hmmm… 

Sedan följde en resa i ryslig fart! 43 kilometer med en topphastighet av 157 km/h. Det är ingen varken buss- eller tågresa med den hastigheten. Men som mobbens ägare skrev i sin kommentar…transport med blåljus och tut-tut. 23 minuter mellan Helsingör och Köpenhamn, det var snabbt!  Sen är det två sekvenser med ”no information available” beroende på att mobben troligen var på sjukhuset med sin ägare. 

Bild 3. En niominuters resa från sjukhuset ner till ”Hovedbanegarden” centralstationen i Köpenhamn, ger mig en indikation om att mobben nu åker buss.

På stationen tillbringar mobben 44 minuter, innan den är på väg igen till Hyllie i Malmö. 42 minuters resa. 

Än så länge är mobben i livet! Skönt. Från Hyllie mot Kävlinge snirkligt och krokigt, åker mobben buss?? Verkar så… 16 km och det tog 23 minuter, bör vara buss…..

Bild 4. Mellan Kävlinge och Ramlösa station, 44 minuter visar inte mobben hur den reste. Började den att vara vek och eländig vid denna tid? Men sedan ser jag hur den trots allt hittar sista biten, mellan Ramlösa station och hemmet, en tolv minuters färd. Skönt att den stackaren fick dö på hemmaplan. Nu återstår det att se vad som händer. Om ägaren till mobben ska köpa nytt eller….

Idag ringde väninnan och berättade för mig vad som hänt. Med medföljande hälsningar från den som legat på båren. Som nu är på väg hem till Sverige igen. 

Och då jag berättade för väninnan om att hennes mobbe berättat allt detta för mig som jag skrivit ovan, blev hon imponerad även om hon inte var förvånad. ”Storebror ser dig” är ett gammalt känt uttryck som vi hört genom åren. Men att vi både hjälper storebror och betalar för att storebror ska kunna fungera…..ja, fattar vi det

Marknad, sommarens stora händelse, inköp av onödor på löpande band. Senaste åren har vi blivit härdade marknadsbesökare. Låter oss inte omkullpratas omedelbart av de slipade marknads-knallarna. Lyssnar snällt en stund men ber att få fundera över saken. Att sova på saken, faktiskt. Vi orkar inte i denna värmen att dra runt i alla stånden, utan vi tar det på två dagar. Och vissa fördelar är det med det att vi går två dagar. Vi stod och tittade på vakuumpåsar…..hur har vi det med sådana? Inget som man köper på ICA-affären precis. Behöver vi sådana i sommar??? Vet ej….ska vi köpa?? Nej vi chansar inte. Brukar sluta med att vi har ett inneliggande lager för minst två livstider av sådana prylar man inte inhandlar så ofta. Kommer hem och öppnar skåpet för att lägga in grejen vi köpt och ….kors….det ramlar ut ett överflöd av dem vi köpte förra gången, då vi inte mindes om vi hade blivit utan, eller inte. Vi skulle behövt köpa ett nytt skåp istället, att förvara allt i. Så vi övertalar knallen att lägga sitt krut på en annan kund istället. 

Samtalet med knallen ändrade karaktär, övergick till ett ömsesidigt nyfiket intervjuande. Han undrar om vi åkt långt för att komma till marknaden. Ja, ungefär 4 mil säger jag. Och genast får jag ett ögonkast som skvallrar om att han inte tror oss. Givetvis förstår vi vad han menar. Fyra mil är nästgårds häruppe. Fast för oss då vi är i Skåne är fyra mil en resa. Inte en shoppingtur ens, som det är häruppe. Knallen var från västkusten, göteborgshållet. Så om någon av oss, precis dagarna innan åkt långt så, var det JU knallen.

Så många som reagerar på min skånska dialekt. Var kommer du ifrån säger folk häruppe….. jag bor här, svarar jag. I alla fall en fjärdedel av året. Tvivlande blickar får jag till svar. Jag vet hur det känns att vara invandrare… man hör inte riktigt till gruppen… betraktas som en outsider hela tiden. Fast närmsta kretsen, släkten, ser mig som en del i det hela sedan många år. Vi talar om mansålder, och jag tror det är någonting ditåt…som jag varit en del av gänget här. Och dem av mitt liv.

Lördagens besök på marknaden blev på grund av att vi funderat över natten på flera saker. Dels hur vi hade med påsmaterial till vakuummaskinen, dels ett gobelängtyg som jag fick sådan lust att köpa för att sy trevliga kassar av. Jag vet att nuförtiden har många människor blivit flitigare att använda kassar som de tagit med hemifrån. Och jag har under årens lopp sytt och presenterat mina vänner mina hemmagjorda alster. Har mottagits med glädje. Kassarna får gärna vara vackra så man kan ha dem hängande på en krok i hallen som dekoration. Där är de lätta att komma ihåg att ta med då man går iväg för att shoppa. Från början då jag gjorde mina första kassar, använde jag heminrednings-grejer som hade bytts ut. Typ gamla draperier och gardiner. De slits JU inte, kanske bleks av sol och användning. Men nu hade jag råkat få ögonen på ett mysigt tyg. Genast satte mina pysselgener igång att planera vad man kan använda detta tyg till. Maken muttrade. Du har JU inga ögon för sådant arbete längre sa han. Men men, man kan rita och berätta, visa hur man vill ha det klippt. Sömnaden klarar han galant med den nya fina maskin vi har som till och med trär tråden själv.

Om man kollar stora kända designers så gör de bara skisserna och möjligtvis en prototyp till sina arbeten. Resten får deras kollegor framställa. De som sköter det löpande arbetet. 

Bra kassar kan man aldrig få för många av. Knallen i tygståndet kände igen mig och visste genast vad jag skulle ha. Diskussioner om att inte klippa tumnageln av sig kom som vanligt från denna här, medan knallen kontrade med att: ah nä, en sån snålis var han inte. Han tog istället hänsyn till mönsterrapportena och till och med skänkte mig en halv decimeter gratis för att jag skulle få ut maximalt av mitt köp.  

Vi ville äta lunch i thai-matståndet. Det är så god mat och finns bara att tillgå marknads-dagarna häruppe. Slog oss ner vid ett långbord. Ett par som satt mittemot avnjöt friterad kyckling. Såg gott ut. Men vi ville ha det gamla vanliga, ett spett med kött…vårrulle och ris. Småpratade lite om det fantastiska marknadsvädret. Och plötligt frågade paret mittemot om det var jobbigt att bo i Malmö. Jag vet inte sa jag, jag har aldrig provat. Min bosättning i Helsingborg duger ypperligt, svarade jag. Förvånat tittade de på mig, men konstaterade att jodå, de hade nog hört att det fanns en stad med det namnet. Samtalet spann vidare med försiktiga undringar om livet där nere i södern kontra livet häruppe i norr. De var övertygade att det visslade revolverkulor i luften hela tiden där nere. Det rapporteras dagligen om det i media. Och nog har de rätt. Våldet tycks ha blivit grövre och har kommit närmre oss. 

Jag minns en sommar för länge sedan, vi hörde om ett mord på Edvin Berlingsgatan i min stad. Det skedde medan vi var häruppe på besök i makens föräldrahem. Man berättade på nyheterna i flera dagar om händelsen och detaljerna runt den. Känslan jag hade att vi bodde i ett sådant syndens näste, kommer jag ihåg. Minns även svärföräldrarnas beklagande blickar mot oss. Att vi efter besöket hos dem skulle återvända till dessa farliga trakter. Idag omnämns liknande händelser med en liten artikel. Ser inte ut att vara mer allvarligt än den artikel som för några årtionden sedan rapporterade om ungdomar som snattat i butikerna. Och på mobilen plingar det till en kort signal nu och då, skottdrama här eller där i Sverige, som om det vore ett sorts räkneverk i mobben på hur många skjutna det blivit denna veckan. 

Jag blev tillfrågad av någon marknadsbesökare hur jag skulle göra den 9 september. Vadå 9 september, frågade jag? Jag var inte uppmärksam att valet låg så tidigt i månaden. Men ojdå, jo det blir så i år. Andra söndagen i september. Hur jag tänkt göra vet jag inte ännu. Vi har de senaste åren poströstat. Men var finns det en post idag? Verkar vara enklast att hålla sig hemma och göra som vi gjort i långa tider. Gå upp på byn skola och rösta. Jag fick en karamell av Socialdemokraterna i deras stånd på marknaden. Inget som var mer påkostat än de har haft alla år på marknaden, inga valstugor. Hos Vänsterpartiet snodde jag åt mig två kolan. En mint och en gräddkola. Medan jag lyssnade på deras intensioner, vad göra efter valet. Alliansen, där kunde jag vinna en lunch med en ortens politiker om jag snurrade på ett hjul. Blev inte ens inbjuden till hjulsnurr. De jagade ungdomar. Jag nämnde att jag var röstberättigad jag också, och generat erbjöd de mig att få snurra…. jag gick därifrån. Om jag vunnit hade de insett att jag inte var bybo. Och lunchen hade varit förslösad. För deras del. Men gratis är gott som lillasyster alltid säger. Så jag hade nog gått dit…. men men. 

Söndagseftermiddag, efter sommarprataren inbjöds jag till en tur med båt. Fick sitta vid kaptenens bord då jag intog kaffe med dopp som var det enda de hade på menyn på den båten. Men det var en underbar tur. Soppatorsk ville inte kapten riskera. Därför styrdes mot land och tankades en gång. Vi gled längs strandlinjen och tittade på snön på fjällen, hur mycket det tinat de veckor vi varit här. Kaffe och kardemummabullar smakar bra på sjön. Sjön suger, är ett gammalt uttryck jag hört, och kan bekräfta. Cirka femtio meter från landstigningsplatsen stannade motorn. Jag fick plocka fram årorna och rädda oss från att lida sjönöd. Men jag hade inte räknat med det arbetet. Och jag ror mycket bättre med högeråran än vänster så, om jag inte fått instruktioner från kapten hade vi fortfarande suttit och snurrat runt runt i sjön. Men vi kom iland. Det är en mysig liten roddbåt vi har. Med en sexhästars fyrtaktare i aktern… Yamaha….samma märke som min skoter. Jag vet inte om det finns svenska utombordare att köpa längre. Jag vet att jag sett Cresent motorer, men japanerna har troligen övertagit den marknaden. 

Nu ska vi tända en liten brasa, häruppe är snart de enda platser i landet man får elda på. Vi ska ”sota” lite mat som äldst-svågern brukar säga om våra grillningar. Så fram med lite grönsaker till en sallad…..

Vad ska du göra idag, frågade väninnan, då vi pratade med varann medelst telefonerna i förmiddags. Vet ej med säkerhet, svarade jag. Känner för att skriva, men vet inte riktigt vad jag ska fabulera om idag. Vad då fabulera, säger ni…. fabler är väl om djur…eller? Men minns ni ugglan i ”Fablernas värld”?  Han som sjöng ”djuren är väl också människor”….. då kan man väl fabulera om människor? Kom gärna med synpunkter. Jag gillar att veta om jag har rätt eller fel…

Även om jag inte är utestängd från övriga världen, nyheter når oss häruppe också, så verkar livet väldigt lugnt. Visserligen läste jag i SVTs nyhets-app idag att  Putin och Trump som sin största gemensamma uppgift såg, att splittra EU. Låter onekligen hotande. Ska jag anmäla mig till civilförsvarstjänst? Jag har blivit avförd på grund av min ålder, men nog kan jag göra någon nytta med att stå i främsta ledet och ta emot den värsta skytteelden. Något kan man väl göra för gamla Sverige? Eller ska jag låta dem göra upp om det utan min inblandning? Eller hur har de tänkt att genomföra sin splittring? Inte tror jag att det sker genom att annonsera i twitter eller facebook att: nu hör ni till de stora nya samväldena förenade öst-staterna eller väst-staterna. Jag är i alla fall helt övertygad att jag inte behöver skicka min mail-adress till någon av dem. Den har de helt klart i sina rullor vid den här tiden. Spännande att få följa upplösningen av det hela. 

Jag småspråkade med en amerikan för någon vecka sedan angående försvarsmetoder. Hör ni? Hur mycket jag engagerar mig i världsfreden? Han blev lite imponerad att jag, svenska kvinna, visste vad man utbildade för yrkesgrupp på Key West. Stolt visade han en bild på sitt barnbarn, iklädd uniform. Jag svarade att det med försvar var detsamma som krig. Han menade att krig och försvar var en himmelsvid skillnad. Jaså? Vadå? Svarade jag. Så fort någon nämner ordet ”försvar” är det underförstått något fientligt man försvarar sig mot. Och en fiende är väl inget fredligt? Eller? Han tyckte jag var knepig. 

Och om ni läser var jag ville göra, så var det att stå främst i kohorten. Som den lejoninna som försvarar sin avkomma. Så jag emottar Putins och Trumps avsikter med….. försvar….de får skjuta mig först….före de ger sig på mina landsmän. 

Jag som senaste åren känt mig lite värdelös, jag gamla käringen med mina vantstickningar. Men nu inser jag att jag har en funktion att fylla i samhället. Behöver alltså inte känna det som en sorts allmosa då Magdalena skickar mitt månatliga bidrag. Gör faktiskt själ för det genom att finnas till. Kanonmat kallades min fraktion i det kalla kriget. Nog bäst jag slutar att tala om för omvärlden att vi har en strategi här i mitt lilla land också. Det kanske betraktas som landsförräderi. Storpojkarna kanske blir oroliga, då de inser att de inte överraskar oss. 

Att vi har helt klart för oss våra respektive platser i en eventuell krissituation. Vi har JU som en av de få länder i världen fått upptryckta broschyrer i brevlådan. Om krisen kommer…. vojne vojne, vår broschyr hänger på anslagstavlan i köket hemma på min gata i stan. Så vi får försöka dra oss till minnes vad som står i broschyren. Fast den finns väl att tillgå på nätet, hoppas vi. Så vi inte överraskas mitt under pågående sol- och badsäsong. Då vi har den hemma Jag fick faktiskt en nätupplaga av min engelske bridgepartner någon vecka innan den kom ut i brevlådan. Den väckte onekligen lite uppmärksamhet ute i Europa. Både fransmännen och många engelsmän kunde följa utgivningen av den i sina vanliga nyhetsblaskor. Några veckor innan vi fick dem ut i hushållen. Så de vet vår strategi! Undrar om Pravda också hade någon artikel om broschyren? Eller de stora blaskorna i Donalds land? 

Nej nu får jag sluta prata världspolitik. Annars kanske man blir inkallad till någondera post, kanske de vill ha mig med i strategi-gruppen. Han den där med en massa guldlöv på krage och ärmar inser vilken kapacitet han har ute i landet bland oss livserfarna.

Fotbolls-VM är slut. Jag fick gratulera min ”Groda”, min franske vän, till segern. Han berättade för mig att de hade bett för sina mannar i kyrkan söndagsmässan. Ja ja, svarade jag. Man kan alltid be om alla sorters support. Det gör man JU överallt nuförtiden. Men visst var det trevligt att det var ”mitt” lag som vann. Allt eftersom VM fortlöpte fick jag ändra mig angående favoritskapet. Givetvis höll jag på de våra först. Då de åkte ut fick jag hålla på England och Frankrike… hade så att säga en gardering. Som en gammal sömmerska. Med sitt tips. 

Jag råkade ut för en situation förra veckan. I mitt bridgespel. Då min engelsman och jag lyckades ta oss till final. Och fick då möta den spelare som jag spelar med den senare turneringen… dagligen. Min engelsman sa: nu ska det bli spännande att se var du har din lojalitet partner. Han vet JU att jag spelar med dem båda, och anade jag lite svartsjuka…eller? Men jag förklarade att detta hade ingenting med lojalitet att göra. Det var som jag brukar säga: do or die…. vinna eller dö….fritt översatt. Och jag slapp dö….denna gång. Men vi båda vet hur det svider i hjärtat då vi förlorar finalen. Har vi gjort allt för många gånger. Nu var det min andre partner som fick lida med den svedan. 

Vi har fått sommarvärme häruppe i fjällen också. Under perioden april-maj-juni var det en enda lång het sommar i södra Sverige. Häruppe brukar det vara svalare och skönare med mina mått mätt. Nu har vi fått hit den erbarmliga hettan. Vattnet i vår dusch, den soldrivna varmvattenberedaren, kan vi koka potatis i. Man får vänta till sena kvällar att duscha Om man inte är uppe vid sex-tiden om morgnarna. Och det är inte denna här… men vårt vatten i sjön, som vi normalt använder att kyla vitvinet i, håller cirka 20 grader. Så det är lagom att ta sig ett bad i, riktigt skönt. Och grillkvällar blir mer attraktiva då man inte behöver bära långkalsonger. Men det är konstigt att det sällan blir lagom…. i detta landet Lagom. 

Nu kära läsare, fick jag ihopsvamlat detta idag. Kom gärna med idéer om vad ni vill höra om. Så jag slipper bli inblandad i de stora gossarnas göranden och låtanden