Jönssonminnen.se

Idag är det INTE fredagen den trettonde. Inte utan att jag liksom håller andan när jag präntar ner det här. Veckan som varit har varit trevlig med en Oslo-resa som inledde dagarna. Många många år sedan vi var i Oslo senast. Jag minns dessa dagar i norska huvudstaden som heta, ohyggligt heta. En sol som gassade och jag letade skugga hela dagarna. Jag är en riktig gnällspik då det gäller solstekta asfaltdjungler. 

Denna resa visade dock upp ett betydligt behagligare klimat. Kanske norrmännen har tänkt till vad de bjuder sina turister på….eller… Ett besök i Vigelandsparken var en upplevelse. Så många gånger jag haft frågor om denna park och skulptör i mina korsord, gjorde att jag kände mig nästan som expert på området. Nu fick jag uppleva det! Så come on alla korsordskonstruktörer!! Jag är beredd…

Bussbolaget som vi åkte med hade bara oss som resenärer från Helsingborg, så vi fick ett furstligt både upphämtande och återlämnande till hemstaden. De är på väg att etablera sig i vår stad så då får vi väl åka som kreti och pleti. Men till dess så njuter vi. Tack för det Kristianstadbuss… 

Men så idag, fredagen den sjunde. Började med fotvård, tack Gina för mina fina fötter! Sedan iväg upp till macken för biltvätt. Till vår glädje har ”vår egen biltvättar-mack” kommit med i Idrottsrabatt-häftet, så vi kan tvätta bilen på det vanliga stället. Den blev så blank och fin att det gjorde nästan ont i ögonen, som den glänste. 

Bort på ICA på norra delen av staden. Men vad nu då? Hade de fixat inköpsvagnarna med nya lås som krävdes pengar för att låsa upp?? Va? Nu i detta samhälle som mer och mer övergår i kontantlöshet. Jag stod i skjulet för kundvagnar och glodde, gnydde och beklagade mig. Det är inte länge sedan jag kastade de där små plastbrickorna som gjorde att jag kunde få fatt i en kundvagn. Maken började känna efter var han hade plånboken, krafsade neråt låret, bak i häcken för att slutligen skina upp då han lokaliserat plånkan. 

Samtidigt kom en man som strax innan ställt ifrån sig sin kundvagn på andra sidan skjulet, plötsligt kom han fram till mig, sträckte fram handen och sa: du får den här av mig!!! Som en gapande fisk i ett akvarium stod jag och från hans utsträckta hand gav han mig en sådan där kopparpeng som jag inte vet hur mycket den är….. jag får ta fram mitt förstoringsglas för att utläsa om det är en tvåa eller femma eller kanske en liten etta. Förvånat stirrade jag på mannen som leende iakttog mig och önskade mig en trevlig helg…. sedan, utan att tacka frågade jag om hans telefonnummer så jag kunde swischa tillbaka pengen. Skrattande sa han att den bjöd han på! 

Där stod jag och kände mig som den rikaste lillflickan i världen. Oj, vad en liten gest kan göra en människa glad. Började vissla på den där melodin, ”Om jag fick en femöring av mamma då vet pappa, då skulle jag bli så glad så glad så glad”……

Jag berättade för maken som stått alldeles bredvid mig och följt händelseförloppet: jag fick en femkrona av farbrorn ….. senare på dagen, efter mat och ett glas gott sa den älskade till mig, nej du fick ingen femkrona av farbrorn, det var han som gav en femkrona till tanten…. baaaahh….att han bara vågar….

Vi traskade vidare in i affären, kollade om de hade någon landgång i förbutiken. Inga. Alltså fick vi tänka om angående fredagsmyset. Men vi köpte ändå en korv och bröd som fick vara dagens lunch. Det var så sent att jag började vara riktigt hungrig. Fotvård…biltvätt….dags att stilla hungern. Biträdet rabatterade oss rejält för den lunchen, för som hon sa, ni har JU kört långt efter era smörgåsar, och jag har inga. Ännu en gång blev vi glada över människors bemötande. Och lillasyster brukar säga: gratis är gott, men även rabatt på den mat vi måste inhandla är också gott. 

Mumsande sa jag att idag bör vi nog köpa en lott. Vi är inte de mest idoga lottköpare. Men någon gång nu och då inhandlar jag en skraplott. 

Då middagen var färdigäten skrapade vi vår lott. De som har ska varda givet…..vem sa så? Vet ej…men 200 kronors vinst finns att uthämta på den lotten. Sicken vicka, som Lars Holmqvist hade ett TV-program som hette… nu ska jag spela bridge

Hemmaplan igen. Sovit i skånska sängen inatt. Underligt att man hänger med i svängarna. Allting går så fort numera. Vi fick tråkigt väder de sista dagarna i stugan. Kallt och regn. Visserligen fryser vi inte ihjäl, men +6° i augusti, efter denna sommar som har varit, då känns denna temperatur onekligen lite kylig. Och det är inte lika enkelt att uppfatta det som mysiga innekvällar. Inte lika mysigt som då oktobermörkret smyger sig på med regn rusk och höststormar. Då man njuter att man har en mysig yllepläd att lägga över axlarna och är glad att man inte har något ärende att göra utomhus. Så vi avbröt ett dygn tidigare än vi spekulerat på förut. 

Vi brukar undvika att ”ligga på vägarna” under helgdagar. Om något inträffar lör- eller söndag så är verkstäder stängda. Något vi fick erfara då vi fick en buss in i husvagnen för några år sedan. En lördag. Hur knöligt det var med assistans längs vägen. Men vi fick hjälp, tur vi inte hade bråttom någonstans. Det där med bråttom har vi inte haft i år heller, varken upp eller hemresa.  

Nu satt vi i stugan och fattade ett beslut att köra en söndag trots allt. Men vi skulle ta det med ro. Lovade vi oss själv. Och det gjorde vi. Många förarbyten, många kafferaster och inte så långa dagsetapper. Ingen som väntade på oss. Kunde ”mosla” oss fram i vår egen takt. 

Övernattningen på ”vår” vildcamping betalades som vanligt med hundra lucidorer. I ett kuvert som stoppas in i en springa mellan ribborna på det fallfärdiga skjulet. Hotet om att det kostar 120 kronor om de kommer på oss med att ”tjuvcampa”, har vi skrattat åt många gånger. Skämtande har vi sagt att vi borde försöka, men nej, där går gränsen. Vi gör oss inte till tjuvar för en så ”sketen” summa som tjugo spänn. Så snällt ner med en hundring i ett kuvert och in i springan…. ett av Sveriges dyraste dassbesök. Det är det enda som finns i faciliteter, förutom soptunnan, men vi hade inget att slänga i den. 

Måndagen körde vi vidare ner genom Härjedalen, Hälsingland och ner mot Dalarna. Siljansbygden är fantastisk, inget att diskutera. Sommarens hetta visade inte längre upp några påtagliga spår efter sig. Men allting verkade ha skördats på åkrarna. Har skördarna blivit brådmogna och fått räddas in tidigare än andra år? Allting var bara stubbåker vart vi såg. Man kan bara undra, vet ej hur och var man får svar på sådant. Jag bara tycker att vi tidigare år har sett mycket skördande på åkrarna då vi kört söderut i slutat av augusti. 

Framåt kvällen möttes vi av regn då vi nådde Östgötaslätten. Detta samtidigt med skymningen gjorde att vi stannade och övernattade på smålandsgränsen. Mörkerkörning och regn, nej tack. 

Så tisdagen körde vi en behaglig dagsetapp. Kunde packa ur husvagnen och fara iväg och inhandla lite förnödenheter innan kväll. Och fick handla med pensionärsrabatt! Det gladde oss verkligen. Efter månader på en av Sveriges dyraste orter vad gäller vanliga dagligvaror känns det som lyx att stoppa potatis, grönsaker och mejerivaror i varukorgen utan att få skrämselhicka. 

Nu idag, onsdag iväg för att reklamera makens armbandsur som han köpte i oktober i fjol. Den där klockan som ”gått efter brandkäppen”, enligt ett gammalt (norrländskt?) uttryck. De tog emot klockan för att skicka på reparation. Lustigt så ofta man tittar på handleden hur mycket klockan är, när man inte har den sittande där. Maken efterlyste två stadiga gummisnoddar så han skulle kunna ha mobilen fastsurrad på armen. I väntan på den vanliga. Plötsligt undrade han vad en Apple Watch kostade…..vet väl inte jag, menade jag. Dessa pyttesmå tingestar har inte lockat mig. Hade de gjort så, hade jag haft en för länge sen. Vi traskade bort till butiken som säljer Apple-grejer. Affärsbiträdet som tog hand om oss frågade vad vi skulle ha den till, applewatchen!! Att kolla vad klockan är, svarade vi. Förvånat tittade hon på oss och frågade igen, ja men vad ska ni använda den till? Va? Hörde hon dåligt? Titta hur mycket klockan är, sa vi lite långsammare och tydligare. Vi fick frågan om vi skulle ha…..sen sa hon något om C3 eller bla bla bla…. vi sneglade över axeln om där var någon kö…..hon pratade fortare än en kulspruta. Nej ingen kö, så jag bad henne upprepa vad hon sa. Ska ni ha….bla bla bla. Och hon förevisade en massa små appar på denna förnämliga ”klocka”. Men vi pratade hela tiden var sitt språk och ingen förstod den andre. Ungefär som den spanske killen Manuel i Fawlty Towers, han som sa ”l know nothing” till allt som sades….så kände vi oss. Det är bara att konstatera att vi troligen är några gamla rester från en tidigare epok med ett annat språk. Det kanske hade hjälpt om de talade låååångsamt och försökte förtydliga som om de talade till en idiot, enligt Hasse Alfredsons gamla sketcher. Jag vet inte. Då det inte existerade någon kö bakom oss kanske det hade varit ett alternativ för att få månglat ut sin vara. 

Nu gick vi därifrån utan någon finessrik dator som vi förmodligen aldrig skulle lyckas få att visa vad klockan var, inte på innevarande laddning. Den laddning som krävs dagligen! Då det gick upp för maken att man måste ladda denna ”klocka” dagligen svalnade intresset genast hos honom. Det minns vi tydligt, hur man satt på sängkanten och drog sin klocka varje kväll i samband med sänggåendet. Och om man missade det så var man tidlös då man vaknade på morgonen…… visst fanns det ett TV-program som hette ”Back to future”? Jag tänker på det med dessa framsteg som tar oss tillbaka ….

Curry republik har en god tandoori kyckling på köpcentret. Fick bli kombinerad lunch-middag. Mums, med ett gott naanbröd till. Så besöket på stora Mammons tempel var trevligt trots allt. Väninnan slängde sig på bussen och mötte upp så vi fick en fika tillsammans. 

Maken provade att  handla ut sin medicin på apoteket, men de hade inte de saker hemma som han skulle ha. Han slog sig ner vid sin kaffekopp något förvånad att de inte hade vanligaste medikamenter. Undrade vad de säljer på apotek nuförtiden? Vi fortsatte vår fika, satt och spånade på livet och dess förtretligheter. Plötligt reste maken sig och sa….jag ska gå inom på apoteket igen. Vi undrade om han ”fått fnatt”, de hade JU inte dina mediciner för tio minuter sedan… vad tror du de tror om du kommer nu igen? Men nej då, det var bara det att han konstaterat att vi båda hade blivit så tysta…. inte likt damer av vårt slag, tysta… Tills han insett att batterierna i hans hörapparater lagt av! Och nu satt han och provade med att läsa på läpparna vad vi sa. Han gillade inte då apparaterna slutade fungera mitt i fikat. Så bort på apoteket och då han återvände efter några minuter kunde han åter delta i vårt fikapladder. Samtidigt fick vi veta att det kostar cirka 20 kronor i veckan för  batterierna till hörapparater. En kostnad som ingått i köpet sist han köpte ”hörorna”. 

Ytterligare en natt i sängen innan jag hunnit publicera det här. Vann turneringen i gårkväll, men det bryr ni er inte om, tror jag. ? Men nu ska jag ta och titta till mina fönsterträd. Det regnar ett mjukt ljummet regn, men får bli inomhus idag. 

Sommaren lider mot sitt slut häruppe i norr. Min svåger som gästade kaffe i förra veckan satt och sammanfattade sommarens händelser. Denna extremsommar i alla bemärkelser. Torkan har varit lite mindre aggressiv än den som vi har fått rapporter om från Skåne, men någon större nederbörds-mängd har inte visat sig här uppe i fjälltrakterna mer än senaste veckan. Och då den slutligen kom var det som om den skulle kompensera för hela sommaren. Bäckarna forsar som om de vore vårflod. Och stigen bort till dass platsar i vilken dagstidnings helst, översvämningområde!! för att man nästan behöver bära flytväst. 

Jag är lika förundrad över dessa dramatiska väderomslag som sker häruppe. När jag sneglar ut genom fönstret ler solen mot mig såpass att jag gör en snabb kontroll…..var har jag solglasögonen? Aha, i handväskan. Fram med dem. På med fleecetröja och öppnar ytterdörren. Den slits nästan ur händerna på mig, östa-vinden får bra vindfång i min dörr. Men vad nu? Sken inte solen för en halv minut sedan? Nu piskar regndroppar stora som IKEA-köttbullar på skallen på mig då jag sticker ut huvudet. Av med solbrillorna och jag sträcker in handen efter paraplyn som hänger i hallen, vid ytterdörren. Ut och iväg. Tre steg….sen skäms jag över mig själv. Som helsingborgare borde jag veta att paraply och regnväder hör inte ihop. På stigen, med foppatofflorna fulla av vatten står jag med ett ”ännavänt” paraply. Och regnet som piskar mig i nacken. Men mitt ärende kan inte vänta så det är bara att fortsätta. Förödelsen med de genomsura kläderna och den ännavända paraplixen får jag fixa senare. Väl tillbaka i stugan möts jag av ett leende och en lätt beklagande röst: hur är det? Gick det bra, undrade han den där ”nakne martyren” om ni minns honom… att han kände både empati och sympati med mig framgick tydligt. Det där uttrycket ”olycksbröder” flimrade förbi i min hjärna för ett ögonblick. Och då jag hängde paraplyn på kroken utanför ytterdörren förvissade jag mig att den hamnade på rätt håll. Ooops!

När sommaren byter skepnad och visar hösttendenser inträder ett förhållningssätt i alla stugor häruppe. Ganska lustigt…samma år efter år. Vi får bråttom att hinna med allt som ska utföras. Viktigheter. Under hela juni och juli ”glassar” vi runt och det är som vi lever i evigheten. Allting ”hinns” som norrlänningarna säger häruppe. Sen i slutet av sommaren blir det bråttom bråttom.

Räk-och kräft-aftonen har vi väntat skulle bli ett lämpligt tillfälle för hela sommaren. Det blev nu i söndagskväll. Surströmmingsaftonen hänger naturligt ihop med potatispremiär och när surströmmingen börjar säljas i affärerna. Så den kan vi inte påverka så mycket. Den kommer att äga rum onsdag… en av de sista sommar-höstmarknaderna häruppe löpte av stapeln i lördags i Dikanäs. En by som ligger längs Saga-vägen från Vilhelmina över Marsfjällets skuggsida upp mot Skalmodal och om man fortsätter en liten bit till hamnar man i Norge. 

Men nu i lördags, var det Dikanäs som var dagens utflyktsmål. Med dess höstmarknad. En marknad utan karuseller eller andra tivoliliknande förlustelser. En vanlig gammaldags marknad med traktens utbud. Stånd efter stånd med stickade vantar, strumpor och mössor. Inte mycket som lockade mig till några inköp. Men väl till en och annan idé inför stundande vinter. Jag gick runt och nöp och kände på kvalitéer och garntjocklekar. Lyssnade på försäljarnas presentation av sina varor. Såg hur de olika stickorskorna (jag såg bara kvinnor som producerade stickat) hur de uppskattade sitt arbete och tog betalt för det. Kvalitetsmässigt skiljde ingenting på de vantar som kostade 500:- pix och de som kvinnan i ståndet bredvid sålde för150:-. Men hon med femhundrakronors betraktade sig som konstnär, medan hundrafemtio-kronors kvinnan hade det som tidsfördriv och hobby. Till och med mönster som var hämtade ur samma bok, förmodligen lånade på bibblan eller om de ägde en bok gemensamt…..vem vet. 

Tovade produkter fanns men jag tyckte att deras utbud kunde varieras mycket mycket mer. Jag har inget behov av tovade prydnadstomtar, ej heller tovade grytunderlägg. Det finns så mycket mer man kan göra medelst tovning. (Ska jag säga med mina sjutusen stickade vantpar, ha ha) strosade vidare och erbjöds smak av tunnbröd och olika ostar från diverse småbruk runt i trakterna. 

En man med firma i Vilhelmina hade utställning med kaminer och kassett-insatser för öppna spisar. Jag stod och tittade på hans sortiment. Vi har talat om en sådan investering till stugan, men det har hitintills stannat vid diskussionen. Vi har inte undersökt marknaden häruppe i norr, och från Skåne transporterar man kanske inte sådana prylar. Är JU ganska skrymmande. Så jag stannade till hos försäljaren som för tillfället talade med en annan kund om kaminer. Smyglyssnade lite, det hade med säkerhetsavstånd och så att göra då man installerar kaminer och spisar. Skadar aldrig att man hör om dessa fakta. Då de var färdiga kom han fram till mig och frågade om han kunde hjälpa mig? Jag förklarade att jag ville veta var han fanns så jag visste hur långt från stugan han hade sin firma. Vilhelmina …ok. Sedan presenterade han två olika kassetter han hade med i utställningen. Och han hann nästan förklara skillnaden på dessa, då en man bakom mig plötsligt avbröt med att fråga om dessa kassetters verkningsgrad….eller vad det var. Försäljaren lyste upp. Här var det en man som visste vad han pratade om. Han skiftade inriktningen och slutade tala med mig, fortsatte att tala om kaminer och kassetter på detta språk som förenade dessa kloka karlar. Jag snodde på klacken och gick! En så oproffsig försäljare får gärna fortsätta sin affärsverksamhet med dessa karlar. Att han förlorade en bra kund med sitt uppförande har han förmodligen ingen susning om… men han blir heller inte anklagad för att ha kvinnoaffärer….ha ha. 

En god lunchfika i bygdegården stillade hungern, och gjorde också att vi inte lockades till impulsköp av diverse sylter, safter eller marmelader som ändå hamnar längst in i skafferiet och glöms bort. En stycken försäljare av marknadskarameller såg jag och han gjorde inga strålande affärer. Timmarna bara rullade iväg. Vi hade sagolik tur med vädret, så där i Sagavägs-trakter.

Ingen sol som gassade och gjorde oss svettiga. Bara så där lagom skönt, lagom varmt. I detta landet lagom. Så våra kläder passade, annars klär man sig för det väder man har hemma på morgonen, vilket under dagen visar sig att det var ett felaktigt val.

Så småningom hamnade vi längst ner på bygatan där den gulmålade gamla handelsboden stoltserade sedan säkert hundra år. Hamreby stod det med jättebokstäver över entrén. Och den var öppen!! Lite förvånad blev jag då jag visste att byn hade både en ICA och en Konsumbutik. Kan inte vara underlag för tre butiker i en by med så lite bebyggelse. Knappt för dessa två livsmedelsaffärer heller. Men förklaringen var kanske skylten som blygt satt på hörnet av denna stolta byggnad; ATG och Svenska Spel!! Alltså hade denna butik som sålde gummistövlar, ullgarn, ljusmanschetter á la 70-tal, fiskenät för sikfiske och mycket annat som man aldrig hittar i en normal nutida affär, denna butik hade ortens spelare som fasta kunder. Och på detta vis drivs denna handelspunkt vidare, denna affär som var forböndernas rast- och samlings-plats, långt långt innan det fanns något som hette ICA eller Konsum. Enligt min svägerska drivs den av två systrar, barn till mannen som lät uppföra denna stolta byggnad, ”Hamreby”. 

Jag botaniserade i hyllorna, och jag kände mig som om jag besökte tider som flytt. Plötsligt fick jag något i ögonvrån, ögonvrån på mitt dåliga öga! En kaffepanna! En riktig gammaldags kaffepanna att ha med i skogen och använda över öppen eld! En sådan skönhet!! Med svängd pip! Jag stelnade till. Beundrade den. Den ska jag ha!!! Åh, som den blänkte och lockade! 

Den där resan vi gjorde från Rönäs-Gantofta för många år sedan dök upp i mitt minne. Vi var inte ägare till stugan på den tiden. Hade varit och hälsat på i makens barndomshem någon vecka. Skulle hem till jobb och vardagslunk igen. Då vi bestämde oss för att åka ner genom Norge. Och samtidigt skulle vi göra ett försök att hitta en gammal handelsbod som eventuellt kunde ha någon ”skogs-panna” med svängd pip kvar i sina lager. Jag vet inte hur många handelsbodar vi var in i, men de var många. Och jag minns fortfarande de förvånade ansiktsuttryck som vi fick se då vi lyckades förklara vad vi var spekulanter på. 

Hade blivit något av ett ”måste” att hitta en trevlig sådan kaffepanna. Inte för att vi var utan ”skogspanna”, hade faktiskt flera stycken. Men en var för liten, en var oerhört bönglig efter år i ryggsäckar. Vi var arvtagare till dem av olika anledningar. Jag tror att det senare följde med ytterligare två stycken i stugköpet. Även de med mindre skavanker och opassligheter. Och vi hade fortfarande efter minst trettio år inte hittat den där som hade allt….hade ”det”… Men där på Hamreby i Dikanäs stod den och ropade på mig. Oj då vilket köpsug jag fick! Skulle jag fråga maken? Göra stora investeringar så här på ålderns höst brukar vi gemensamt bedöma behovet av. Men mindes plötsligt hur han lät sist jag på en loppmarknad fick syn på en kaffepanna, en väldigt charmig.

Jaha, menade han, hur många behöver du….samtidigt…. och där gick proppen ur mig den gången. Men det var ju loppis och begagnat. Nu stod jag redan i kön till kassan med min blanka fina nya ”svängd-pip-försedda” kaffepanna. Kanske? Ska jag fråga? Jag beslöt mig för att ta en bild av pannan, skicka som ett MMS och sedan pingla en signal, för att väcka hans uppmärksamhet. Han hör inte alltid då det kommer meddelanden. 

Några minuter senare fick jag ett bekräftande: den ska vi ha…..vad kostar den? Skit du i det, kontrade jag. Vilket gjorde att han trodde den var jättedyr. 

Jag kände mig rik som ett troll som gjort detta fynd efter att ha letat efter en sådan i minst trettio år. I bilen hem satt jag med kannan i knäet och beundrade den. Fick medhåll av mina svägerskor att den var fin. Ingen andades en stavelse om att den skulle vara trevlig att ha ängsblommor i. Häruppe är kaffepannor ett heligt ting och de används till vad de är avsedda för: koka kaffe i.  Så nu får vi se om vi lever till det tillfället då vi får inviga den. Kaffebönor har vi, kaffekvarn investerades i senast i vintras. Ska vi sota ner pannan över öppen eld? Eller ska vi använda den på vanliga keramikhällen inomhus? 

Givetvis hör jag dina tankar….vad kostade den??? Jag fick en spänn tillbaka på en ”Ingmar Bergman”. Det var väl inte farligt? Två hyfsade flaskor vin kostar mer

Jag vet ett ställe som bara dräller av kantareller. Ja nu poppar den där gamla slagdängan upp i huvudet på mig. Jag har träningsvärk i bakhasorna, efter att varit bort i backen där det visserligen växer en och annan en, men som inte heter enebacken. Däremot heter den Gemacken. Ett lustigt namn som troligen har samiskt ursprung. Men träningsvärken gav i alla fall några liter svamp.

Sommaren lider mot höst här uppe i norr. Daggen lämnar inte skuggan längre. Fukten i luften stannar kvar i och på markerna. Rävrumpor syns i björkarna här och där. Detta fenomen som jag inte sett så tydligt i södra delarna av vårt land, att en kvist mitt på den i övrigt gröna björken plötsligt en dag är alldeles gul. Det benämns som rävrumpor häruppe. Vi är faktiskt i dagsläget ägare av två präktiga rävrumpor i träden på vår tomt. 

Men med rumporna följer gula löv som släpper och dalar ner på marken. Och lurar mig då jag letar svamp. Jag kan tydligt känna hjärtat skuttar till då jag ser en samling av dessa löv…..eller är det kantareller?? Får traska dit och kolla, nej det var inte löv denna gång. Så mums mums….fram med svampkorgen och plocka plocka.

Vi bjöd makens syskonbarn på en bit middagsmat i tisdags. Hon kom för att hämta sin  lilla barnryggsäck som vi gjort till henne. Som ”värdinnegåva” bar hon på en påse kantareller. Jag blev glad för redan då hade jag en tydlig värk i benen efter min skogspromenaden dagen före. Makens syster kom också på en tallrik mat. Och alla pratar om rikedomen som växer runt omkring oss, detta skogens guld. Mycket vill ha mer, sa mina föräldrar om detta fenomen att man aldrig blir nöjd. Jag hade fått lite älgkött som jag lagade en god gulasch på. Så nu gapar skafferiet tomt på lök och paprika.

Jag minns då vi hade Per och Mona som gäster här några dagar, för sådär tio år sedan. Mona var riktigt duktig på många sorters svamp, inte bara kantareller. Hon plockade och tillredde en måltid med sin skörd, en himmelskt ljuvligt god svampstuvning. Jag minns fortfarande att jag var misstänksam emot henne och hennes kunskaper, men vi lever ännu. Och jag minns hennes glittrande ögon då hon skrattande svarade att hon INTE hittat receptet i någon deckare… måste erkänna att avundsjukan över vissa kunskaper hos dessa svampkunniga gnager lite i mig. Men tänker man, det är bara att plugga. Problemet är att svampsäsongen är relativt kort….och vem ställer upp som försökskanin? Nej jag håller mig till kantareller. Tror jag….

Jag sa till min fransman, häromdagen, att det är ganska lustigt, mina brev till honom har nästan alltid en liten sekvens som handlar om mat. Ha ha, ja vi säger så om varandra då vi nämner varandra i umgängeskretsen, min fransman eller min groda, och han kallar mig vikingen eller ”Bernadotte” som är mitt alias i hans ögon. Kortdrottningen från landet med ett kungahus som stammar från hans land… Precis som på dessa sidor talar vi gärna menyer, alltid något matprat. Och jag tycker det är trevligt att berätta för honom om hur mitt tunnbröd som jag bakar häruppe, ersätts och omvandlas till älgkött där det ligger i frysen. Älg på kontinenten är JU lite exotiskt. Han berättar gärna om sina jakter på fasan och småvilt. Och hur han tillreder sina ”casseroles” med detta vilt. Så vårt matprat gör att man får lite idéer om annat än falukorv och potatismos. 

Vi har varit på utflykt till grannlandet. I måndags bjöd maken på en dagstripp. Ja jag säger maken bjöd på denna tripp. Det var mest han som satt bakom ratten. Tunneln över högfjället mot Mo i Rana var öppen i år. Sist vi kom där var den stängd för underhåll. Då vi passerade Umbukta en liten by strax inom norska gränsen, talade vi om att fika där. Umbukta var det ställe forbönderna stannade och övernattade vid då de gjorde sina handelsresor till Norge. Dock beslöt vi oss för att köra vidare till Mo och se om vi kunde få en smörgås och kaffe där. I Umbukta var alternativet våfflor. Därför vidare ner mot Mo. Och där fann vi ett fik med räksmörgås och kaffe. Mums fillibabba. 

Vidare ner längs E6:an. Jag sa om vi inte svänger av denna väg hamnar vi hemmavid. Men vi tog en väg över fjället till en ort som heter Korgen. Där svängde vi mot Hattfjelldal. Tydliga spår av nysnö på fjälltopparna skvallrar om att sommaren går mot sitt slut. Men vilka dramatiska vyer som vi fick se. Och vägar som var krokiga så vi stundtals kunde läsa på vår egen bils registreringsskyltar bak. På vissa ställen sa jag till maken; här är vägen så smal att dåligt två cyklister kan mötas…..än mindre en bil och cykel. Krokig och smal till trots så mötte vi både bilar och långtradare längs vägen. Jag erkänner att jag stundtals blundade med ett bankande hjärta. Då vi anlände Hattfjelldal hittade vi en bar som vi kunde få ett mäl mat. Pizzan kostade 249:- pistoler….tordes inte beställa en sådan. Kebebtallriken var tillagad med får som huvudingrediens. Jag älskar inte fårkött…så det fick bli kyckling. Den var god, det var bara det att den var nästan vegetarisk. Mycket majs och lite kyckling, men gott… Jag mindes den gången vi åt på en McDonalds-restaurang på Mo. Hamburgaren var mindre än gurkskivan… så mina förväntningar var inte högre. 

Då vi styrde kosan mot Sverige igen fick jag ansvara för körandet. Men nu var vägarna både rakare och mycket bredare. Jag behövde inte sitta och sikta och få träningsvärk i tungan då vi hade möte på vägen. En oerhört trevlig tripp, där man ser så tydliga skillnader mellan våra två länder. 

Nu har du inte skrivit på eoner.. klagar väninnan då jag pinglar henne för att höra om ni lever nere i södra Sverige. Som om det är en massa händelser häruppe I Norrland som kan vara berättansvärda. Oj då ett nytt ord, berättansvärda… jomenvisst, visst rullar dagarna på här också. Men jag vet inte om det är så uppseendeväckande. Vädret har blivit svalare. Men vi har fortfarande en konstig sommar. Inga mygg. Inga fåglar. Tranorna som brukar vara bakom ladan har jag varken sett eller hört i år. Sjöfåglarna har blivit sällsynta. Förr brukar vi ha rödbena som traskade i strandkanten. Flera år sedan jag såg henne. Inga svalor i år som kommit för att hämta mat till sina ungar. De enda vi sett är sädesärlan, gulärlan och talgoxen som häckat runt oss. Lite grönsiska har flockats runt oss såhär i slutet av sommaren innan de ger sig iväg söderut. Myggen som vi inte saknar har ändå varit förutsättningen för många småfåglar. Humlor har glatt surrat omkring fötterna på oss, de som är specialiserade på vitklöver. Denna blomma som växer när allt annat torkat bort. Det är som om något hänt med vår gamla värld. Som om något har förändrats, katastrofalt. 

Bakningen är på gång. Vårt årliga tunnbrödsbak. Maken högg ved i går, rustade till vår ”bagarstuga” så den kan nyttjas. Dagen idag var tänkt att vara bakdag, men så fick vi en middagsinvitation så vi sköt på bakningen en dag. En mål mat går före allt annat anser vi. I våra yngre dagar hade inte de olika evenemangen kolliderat, men vi har ingen anledning att komprimera de olika händelserna. Här tar vi en dag i taget. 

Lördagen var det Rönäs-dagen i byastugan. Den byggnad som jag alltid tänker på som gammskolan. Det hus där maken gick sina 6 första skolår i. Det hus har i dag har övertagits av byalaget. Stugan  sköts av dem och hyrs ut till boende, eller som bagarstuga. I källaren finns en riktigt fin vedeldad stenugn som man kan baka i vilken dag på året som helst, oberoende av väder och vind. Nu håller man en dag på sommaren öppet hus i stugan med samling av bygdens folk. Kaffe och våfflor, lotterier och pilkastning. I all anspråkslöshet. Men det är trevligt att träffa bygdens folk, så här en gång om året åtminstone. Fast huvaligen vad folket åldras runt omkring oss. Gamla gubbar och kärringar!! Inte klokt…. 

Det är kanske också därför jag inte har så mycket att berätta. Gårdagen, måndag blev en mellandag, mulet och kyligt. Hann avsluta mina äppelvantar, de blev trevliga. Tittade på en deckare och gjorde minsta möjliga på mesta möjliga tid. En riktig slappardag. 

Nu tar vi bagarmössan på i morgon. Maken har gjort i ordning en ny kvast till bakhällen. Varit i skogen och grävt björkrötter för att foga samman kvastriset som han fixade tidigt i våras då björken fortfarande savade. Det är mycket som vi försöker att hålla kvar av de gamla traditionerna runt vårt tunnbrödsbak. Nyköpta fina bakspjälkar eller fjälar duger inte, nej vi använder det gamla. Ser det som det roligaste, att ha kunskaper om historien häruppe.

Nu får vi traska iväg till middagsbjudningen. Värdinnan har säkert maten klar på minuten