Jönssonminnen.se

Ja är det tillåtet att tänka så? Att fundera hur långt ett liv är? Har den senare tiden fått många tillsägelser att inte prata strunt då jag ifrågasätter om vi/jag lever så länge att det är lönt att göra diverse investeringar. Ifråga om tekniken runt datorer och mobiler har vi/jag lugnat ner oss. Vår lilla avlöning räcker inte att köpa en ny mobbe. Jag undrar om det har kostat en och en halv månadslön för att köpa en telefon förr? Någonsin? Om jag riktigt gnuggar mina minnesceller kommer siffran 300 kronor upp i mitt huvud för att installera en telefon, då jag började mitt vuxenliv, men då hade vi en veckolön på runt tvåhundra pistoler… Alltså installation av en telefon kostade runt en och en halv veckas arbete. Visserligen ingick inga fria samtal, abonnemanget kostade, men det är samma idag. Så den investeringen får vi avvakta med…. även om de lovar evig lycka om man köper ny mobbe… 

Ha ha, som ni hör är jag lockad. Men jag får försöka stå emot. 

Däremot blir man ibland ”piskad” till vissa andra, som jag kallar dem, investeringar. Och om man ser till uttrycket jag använder om vad jag är piskad till, framgår klart och tydligt att denne här är en riktig ”miser” snåljåp. Ja ja, jag erkänner. Men tycker att jag har kläder och skor så det räcker för detta livet. Men kan ni tro! Mina skor är finito. Kan inte gå så många mil till… mina go’a sköna Lacoste-skor i mjukt skinn och med den anpassning så att de satt som en handske på foten. 

Men hallå! Såg ni det roliga??? Ska det sitta som en handske om foten?, lustigt som jag kan underhålla mig själv. Hurra vad jag är bra, kan trivas i mitt eget sällskap. Och småskoja. 

Men nu har dessa ”skossar” som de hette, då man talade med barnen om dem, nu har de fått stryka på foten (!) för ett par efterträdare, nej förresten läs två par efterträdare. Ni vet den där ambivalensen som uppträder då man står där i affären och biträdet övertygar en om att man är lika vacker i ”bägge båda” paren skor och man kan inte bestämma sig. Så två par blev det. 

På vägen hem vandrade miserns tankar…… 34,75:- …… ja så mycket kostade mina vita fina pumps med klack… de jag lyckades tjata mig till då jag skulle konfirmeras. Klänningen som syddes för tillfället ifråga av vit yllemuslin, syddes som kjol och blus. Då kunde man få mer användning av plaggen även var för sig. Man gick inte omkring i en bländvit klänning så ofta, det var JU förbehållit konfirmander och brudar. På detta vis blev slöseriet med ”konfa-kläder” lite lindrigare.

Kan fortfarande höra muttrandet från min far. Han tyckte detta med konfirmation var det mest idiotiska påfund. Ingen av mina bröder hade genomgått detta, och nu satt han där och ombads att lätta på plånkan, så hans lilla tös skulle transformeras till en av dessa tokiga ungdomar. Som blev konfirmerade…. blev hon annorlunda? Men en dyr historia för mina föräldrar blev det, ungen skulle JU ha ett armbandsur också! Skorna har jag inte glömt, de skavde som s-t-n, och blev förmodligen aldrig utslitna. Även om de var köpta på Oscaria, som var en stor skoförsäljarkedja, så var de inte fotvänliga….

Nu har i alla fall detta gårdagens skoköp utmynnat i en massa aktivitet inom hemmets fyra väggar. Jag har bestämt mig för att ”gå in”  nyförvärvet inomhus och utomhus så att de inte är sprillans nya då jag ska ut och resa. Maken har förbjudit mig att smyga med de gamla sköna go’a, dock icke vackra, men jag har JU en egen ryggsäck. Där jag packar vad jag vill…. Men, hör ni?  Jag går omkring huset med ytterdojor! Måste då ha både strumpor och skor. Eftersom jag annars alltid är som blåsippan uti backarna, varken skor eller strumpor på då jag är inomhus, känner jag mig instängd och begränsad. Jag som älskar min soffhörna sittandes med fossarna uppe i soffan, kan göra det även med skorna på, de har JU aldrig blivit smutsiga, men det känns syndigt, obekvämt och otillåtet, 

Maken kom just förbi och frågade ”kan jag få kasta dessa skor nu”? Mina sköna fina Vagabond, mina x-föregående älsklingsdojor, som har stått som assisterande om om…. men även de var slut…så jag höll för ögon och öron, och sa: släng dom då…snyft, mina vagabonder…. kände hur en saknad spred sig i bröstet på mig. Han (han den där maken) har troligen gått igenom mina skor, för han var förbi och frågade om jag visste om att jag ägde de här ljusa sommarskorna han fått ögonen på, de ljusa flätade konstfulla mjuka skinnpumps med öppen tå. Jag såg tydligt där han stod med dem i händerna, hur han kände och njöt känslan av det mjuka följsamma skinnet.

Jodå, de visste jag mycket väl. De inhandlades till väninnans bröllop, och hade sedan burits på sonens och dotterns bröllop. Han synade sulor och klackar och undrade om de passade fortfarande… Jag tror de klarar ett evenemang (läs event, ni som inte förstår evenemang) till svarade jag. Så de klarade sig från hans evinnerliga slit- och slängmentalitet. Vad han däremot inte riktigt inser är, att jag igår införde två par dojor i huset och han har bara lyckats få kasta ett par…..så nu leder jag.

Men samtidigt är jag väl medveten att det ställer ett visst krav på mig att inte få låta dessa stå outnyttjade.  Jag får traska runt med dojorna lite mer. Så de får trampa Champs-Élysées, kanske även få åka en tur på Seine. 

Föreslog för en stund sedan att jag hade uppskattat att bli bjuden på en lyxig söndagsmiddag någonstans. Jaha kontrade maken, om vem skulle stå för de fiolerna, undrade han? Ja alltså jag har inga moneysar. Jag var och handlade skor igår…… Maken påminde mig om hur svårt det var att hitta ett näringsställe i sta’n en söndag. Vi hade försökt förr…det var begränsat utbud. Men jag menade att det var inte tvunget med sta’n, Tunneberga gästgiveri eller något liknande dög ypperligt till mig. Han tittade på mig, iddes inte formulera ett svar…… men erkänn att det var ett snyggt försök från min sida. Nu blir det hemmalagat. 

Häromdagen då vi skulle in till sta’n för ett av de där besöken jag talade om igår beslöt vi åter igen oss för att ta bussen. Att köra bil inne i stadskärnan, och att hitta en lämplig parkeringsplats är näst intill omöjligt. Tycker vi. Vi är förmodligen inte insatta i alla möjligheter som finns. Men då jag gillar att åka buss och tåg tar vi gärna dessa kommunikationsmedel. 

Maken skulle besöka sin tandläkare och jag hade hotat lillasyster med en visit. Så beslutet att ta bilen in till parkeringen vid vår dagligvaruhandel, den vi brukar försöka att minska ner till veckohandelsaffär, accepterades av maken. Bussen därifrån, vidare in mot staden. Då vi precis parkerat såg vi bussen lämna hållplatsen. Vi utbytte en blick, scheisse sa jag (die Dame, die Deutsch spricht). Men mister du en står dig tusen åter. Vi var ute i så god tid att det var i själva verket bussen före vår planerade vi missade! Så ingen skada skedd. Tandläkartiden var inte i fara. Då vi strosade bort mot hållplatsen kom ”vår” buss, som nu var på väg mot ändhållplatsen för att vända. Vi hoppade på och fick härmed en liten extra-tripp. Kändes absolut inte fel i den hårda blåsten. Att slippa stå och bli rufsig i håret. Bort till vändpunkten. Kul att titta på folk och lyssna…..fy mej….men jag kan JU inte stänga öronen. 

En dam tjoade och bad chauffören göra ett extra stopp vid en hållplats som passeras av den buss vi åkte. Ingen reaktion från chauffören. För miljondelen av en sekund tänkte jag hjälpa henne att tjoa. Men hejdade mig i samma stund. Då jag insåg att anledningen damen ifråga sa sig ha, var att det gick mycket snabbare att byta till ”ettan” om han stannade där!? Denna hållplats som inte finns med i hans körplan. Då han svängt runt hörnet hade vi buss ”ett” strax bakom oss. Och den stannade på sin ändhållplats cirka tio meter bakom vår buss. Enligt damen stannade de direkt efter varandra om hon fått sin vilja igenom, och hon hade sparat ungefär femton steg. Bägge bussarna var i god tid  enligt tidtabellen så chaufförerna gjorde sig ingen brådska. 

Nu var damen ifråga ingen mobilpratare, hon hade sin rollator att hålla i ordning på. Annars hade hon hunnit ringa flera vänner eller lägga ut på Facebook hur nonchalant hon blivit behandlad, innan bussen for vidare med damen ifråga. 

Även vår buss startade in mot stora staden. Vi var först ensamma i denna stora buss. Efter en stund klev de på två tjejer i tjugo-femtio-årsåldern. Ni skulle bara veta hur besvärligt det är att gissa åldern på folk numera. Om det är så att ålderstecknen inte blir lika tydliga som tidigare, eller om det är min bedömningsförmåga som falnat. Men dessa kvinnor som äntrade bussen var ensamma. Trots detta talade de hela tiden, högt och ljudligt. Jag ville egentligen inte höra deras banala pladder, bara njuta av bussresan. 

Men då jag råkade höra en av dem tydligt informera sin samtalspartner att: också tvättade jag händerna…. !!! Då vände jag mot maken, log mot honom och sa: jag är så glad att du finns, kan åka buss med mig så att vi kan sitta här och tiga tillsammans. Inget stressande mobilsamtal som visar medpassagerarna att jag har minsann vänner….. eller vad det är som är så tvunget med dessa samtal. De generar medpassagerarna, men framför allt gör de att du inte längre har din tid för dej själv. 

Idag då jag pinglade väninnan fick jag till svar: jag sitter på bussen….är det något viktigt??? Alltså hon, min väninna törs åka buss alldeles själv utan att måsta ha någon att hålla i handen då hon är ute i ärenden…. bra gjort väninnan

Nu får jag se om hon pinglar då hon kommer hem…..

Jag var en runda ut i trädgården i eftermiddags. Maken spolade ur komposttunnan, höststädade den inför vintern. Han hade sällskap av två vackra rödhakar som studsade runt honom där han pysslade. Lustigt, vi har inte sett dem på länge men de tycks ha sitt vinterviste här hos oss. Det gillar vi. Min favoritfågel. Även om de verkar vara lite oenigheter om vem trädgården tillhör, brukar Robin Rödhake och koltrastarna enas senare under hösten och vintern. De vet troligen att de inte inkräktar på varandras födosök. Då jag var min lilla vända utomhus, förvånades jag över hur ljummet det var i luften ännu. Trots att almanackans blad för september månad är på väg att ta slut. 

Det är ovanligt varmt fortfarande, tycker jag. Eller är det så att även känslan för vad som är varmt och kallt avtar med åren? Precis som syn och hörsel? Visserligen har jag de senaste veckorna svept en sjal över axlarna om kvällarna. Precis som om det krävs det en varm nacke och skuldror för att det ska vara mysigt. Men jag tänker varje dag jag hänger tillbaks sjalen över soffryggen, den måste jag ta med då vi ska ut och åka. Den ersätter alla de koftor och tröjor jag aldrig lärt mig att använda. 

Sitter här i kväll och förundras över blåsten, det tjuter runt knutarna på huset.  Men det är JU helt normalt vid denna tid på året med blåsväder. I fjol vid pass denna tid, satt vi på Kastrup en hel natt. For iväg på eftermiddagen dagen före vårt tidiga morgonflyg. De hade varnats i radio om att Öresundsbron troligen kom att stängas för trafik senare på kvällen och natten. Så vi tog vårt pick och pack och stack över med färja och sedan tåg på danska sidan. SMS:ade vår beställda chaufför att hon fick sovmorgon. Vi kunde själv!!. En dryg natt på Kastrup, men vi var många i samma situation. Och vi hörde att bron hade stängt ganska tidigt, så det var ett klokt beslut vi tog. I år ska vi inte flyga, det blir buss och den går från svenska sidan. 

Så det får blåsa och vina runt knutarna bäst det vill. 

Fyra veckor har vi varit hemma på min gata i sta’n. Nu är snart allt det som gamlingar som vi bör göra, gjort. Tandhygienisten, tandläkaren fotvård och frissan är avbetat. Och plånboken lite slankare. Fast igår då jag gick till bussen kände jag hur mitt hår viftade runt skallen på mig….igen!!! Så började vi räkna…. jaha, fyra veckor sedan Maria fick skala fram oss ur sommarfrillan. Hon fick sopa ihop på golvet så hon fick en stor hög efter oss. Hur kan håret växa så mycket? Och vad fina och städade vi kände oss då …. men nu får vi snart göra henne den äran en gång till. 

Jag tog in några kvistar från min klängros idag. Rosorna är utblommade för länge sedan, men hela busken dignar av vackert orange-färgade nypon. Hänger där som om de vore reklam för Ekströms nyponsoppa. Jag har aldrig sett den busken så full av frukt. Så nu har jag de här trevliga höstdekorationerna på köksbordet. Denna underliga sommar har verkligen gett oss mycket annorlunda upplevelser. 

Har haft min fransman inkopplad på att leta en karta över Paris, med engelsk text. Han hittar ingen, bara en tysk, och fransk givetvis. Kan jag vara utan. Så jag får istället åka dit och hoppas att hotellet har eller kan hänvisa till var vi kan köpa en. Utan karta klarar man sig inte! Såg då vi var i Oslo senast. Den staden är inte svår att hitta i, men kartan gav utflykten en ytterligare dimension. 

Så sjal och karta, det är viktigt i min packning. 

Nu ska jag iväg imorgon för att ha ett ”kurstillfällen” med mina elever. Undrar om de har pluggat i sommar? Jag skickar iväg veckans ”lektion” söndagen innan vi ska träffas, så de har veckan på sig att läsa. Visserligen har jag har många gånger hört att då de kör till träffen, kör den ena och den andra sitter och läser högt under bilfärden!! Så flitiga och pålästa är mina duktiga elever….hmmm…Det är att ha god tilltro till sina inlärningsmetoder. Ha ha. 

Men jag får väl utgå från att de vill fortsätta, då de inte ger upp. Kämpar på med det jag lyckats förmedla, trots att de är mitt uppe i livet med jobb och ungdomar hemma. 

Nästa vecka är det tid för läkarbesök. Kan vara kul att träffa min husläkare, har inte sett henne på tre och ett halvt år. Det har verkligen varit glest mellan våra träffar, men det är JU skönt att det inte behövts oftare. Tisdag ska jag ta en flirt med min optiker. Kanske….kanske han kan hjälpa en gång till….. stickningen ligger mest och vilar bredvid mig i soffan. Korsorden i Allers har maken fått ärva. Men det har hänt mirakel tidigare. Optikern har fixat min syn förut! Ipaden är en lisa, den kan jag förstora det mesta på. Så dagstidningen läser jag obehindrat där medelst förstoring. Allers med sina korsord kan jag också förstora. Men jag kan inte skriva med penna på min fina ipad. Och om jag ser lösningen på korsordet i paddan och ska pränta ner det i tidningen, så hittar jag inte var det ska skrivas. Däremot SVT-appen och deras nyheter kan man inte förstora. Konstigt tycker jag. Borde inte denna tjänst vara mer anpassad till synsvaga?  

Nu ska jag ta och göra kväll. Imorgon är en annan dag….eller vad var det Jan Johansen sjöng???

Vi har en stor skylt på vår brevlåda som vädjar till alla utbärare av reklam att inte dyvla på oss denna onödiga bunt av lockande glättiga broschyrer. För håll med om att de är lockande, många annonser. Ska man verkligen bli så vacker som modellen på bilden är, om man köper den eller den varan. Det kan vara allt från annonser över snygga kläder till undergörande elixir som ger en bättre syn eller slätare hy. Jag är precis lika lättlockad som alla andra, ja ja men, min medvetenhet om hur lätt-duperad jag är finns. Oh ja, jag skäms att berätta men kanske kan det vara en salvelse att höra för vissa, att de inte är ensamma om denna svaghet. Det är liksom lite mindre skämmigt om man inte är unik om dessa laster. Och jag vet att allt började med en orm……eller hur det var? 

Minns glyttaglytten som tillbringade någon dag hos oss i tidiga barnaår. Jag fick en bunt reklam i brevlådan. Julhandeln låg i startgroparna. Jag gav tösabiten en katalog ur reklambunten, från leksaksbutiken och en  penna, sa att hon kunde ge mig lite tips om hennes önskningar inför julen. Kryssa för det det önskar, sa jag. Ha ha ha, vilken opsykologisk farmor! Och vilken smart unge! Givetvis var det ritat ett tydligt kryss på allting i katalogen utom de tyngsta krigsleksaker som hon tydligen inte fann intressanta! Det hedrar dej tjejen, att de fick vara otippade!! 

Men kan vi, bara för att vi sätter upp en skylt på brevlådan, skydda oss för att slippa läsa och lockas? Jag har inbillat mig det och gått i fällan. Reklamen når oss i alla fall och jag till och med ber om den!! Som kund hos den eller den butikskedjan, säger jag jatack om de frågar om de får informera mig om deras utbud och deras kampanjer. Så nu sitter jag här med en överfull brevlåda, läs e-post, som är ändå billigare för deras del när de skickar mig denna nästan dagliga påminnelse om hur underbara resor det finns, hur billigt det är med några burkar kaffe. Om jag bara handlar för 200:-. Att vi sen kör bil och/eller åker tåg/buss för dubbla summan av den insparade förtjänsten, påminn oss inte, snälla….. 

Uppe i Norrland hör man ofta ursäkten att: det är för turen, som man sitter och åker långa resor för att reklamen t.ex. sagt att osten är billig i Tärnaby torsdag. Ofta är osten slut eller har de inte fått hem den ännu, men den besvikelsen kan man inte visa. Nej man säger att det var trevligt med bilturen till byn. Och man skulle ändå tanka!

Igår var vi ut på Mammons tempel för att köpa en cykellykta som realiserades efter sommaren. 30 kronor är jättebilligt för både lyse både fram och bak! Med medföljande batteri. Kors så billigt! Tåg in till stan, middag på etablissemang och jag hittade några onödiga moccabakelser då vi stack inom för en liter mjölk på ICA. Så cykellyktorna kostade några hundra spänn…. men de är fina….

Torsdagskväll, satt i soffan och lyssnade på bok. Stickade på ett par vantar. Då tutade det i mina öron. Brev damp ner i lådan.  Sneglade på klockan. Var det min bridgepartner som anmälde återbud? Annars är det väl ingen vid denna tid på dagen som mailar… men nej. Det var researrangören vi åkt med senaste åren, som erbjuder sista minuten-resor. Och dessa har jag själv bett om att få information om. Så den reklamen får jag själv avbryta om jag vill få slut på den. En enkel manöver att klicka avbryt….längst ner på sidan. 

Men jag har inte gjort detta ännu. Så upp med mail-programmet. Smög kärvänligt bort till maken i ”hans” soffa. Förvånat tittade han upp, och mina smidda ränker är avslöjade i samma ögonblick jag närmar mig hans soffhörna. Jag behöver inte försöka dölja mina avsikter, fungerar ändå inte. Så jag erkände….lite sista minuten i höst, sa jag. 

Vi kan väl kika vad de har i höst. Europas huvudstäder lockar. Jag har visserligen sagt att jag inte är färdig med London, har varit dit tre vändor. Men vad mer har de? Berlin? Wien? Prag? Prag är vi överens om att det finns mycket mer där att se för vår del, men Rom eller Paris, borde vi inte ge dessa städer en chans? 

Språkmässigt är jag oerhört ängslig både för Frankrike och Italien. Men vad är det värsta som kan hända? Att inte bli förstådd är inga bekymmer. Det problemet har vi JU då vi går in i en affär i Sverige och möter en snabbtalande ung expedit. (Jag skrev om det i ”Sovit skånska sängen” i augusti i år) så det är vi tränade på, det dilemmat. Därför beslöt vi att nu gör ett försök att åka till det land med den horribla rotvälskan som de frambringar då de talar. Frankrike. Rom får vänta. Men Paris är inte så långt. Och vet ni vad? Vi ska få delta i en champagne-provning. Undrar om vår ekonomi någonsin hämtar sig? Nu gäller det bara att hålla sig vid liv och inte dra på sig några krämpor som hindrar oss. 

Men ett par träffar med mina bridge-elever, hinner vi. Förmodligen kommer det lite goda råd om vad vi MÅSTE göra då vi besöker den staden. Och Ian, min bridgepartner får äntligen sina råd åtlydda. Jag har ett flertal gånger frågat honom som engelsman, uppväxt i London, vad jag absolut bör besöka i London, då jag varit på väg dit. – Paris har han svarat!! Du ska ta snabbtåget till Paris! Tok där, har jag svarat. Jag åker väl inte till London för att besöka Paris! Men han har vidhållit att Paris är mycket mycket mer värdefullt att besöka än London. Så nu kära fransmän….upp till bevis. 

Om inget annat att göra kan jag JU gå på ”bia” och hoppas att de inte har dubbat den danska filmen ”The guilty” som hade premiär i Frankrike den 18 juli. Gått på biorna i Danmark sedan juni och går upp på biorna i USA i oktober. Men Sverige, åh nej, vi tycks inte få se den… ett annat alternativ är att åka över till Helsingör och se den. Så får jag göra franska saker i Paris. Jaha, varför nu denna film? Jo ”min” fransman rekommenderade mig att gå och se denna film. Han sa att den var mycket bra. Givetvis väckte det min nyfikenhet på vad det är för en film. Då jag letat på nätet har jag sett trailrar och det är många av mina favoritskådisar från Danmark. Även temat verkar vara i mitt tycke. Så….jag släpper inte mina försök att hitta filmen och kanske få se den. 

Detta är JU ett helt naturligt beteende för oss, att bli nyfikna vad andra talar om och rekommenderar. Detta ingår förmodligen i lektion ett, på reklammakarna charmskola. Och det får gärna vara lättfångat. Så efter att ha smugit mig ner bredvid maken i soffan med mina förtjusande bilder över Sacré-Cœur, Notre Dame och Eiffeltornet, kanske tjejen uppväxt på Röamöllegatan känner sig som hemma på Moulin Rouge, det dröjde inte länge förrän vi var överens, (i alla fall jag) om en vecka kan vi väl offra av vår dyrbara tid för att ge fransmännen en chans. Bonne chance, som min groda brukar säga.  

Nu ska jag spela en turnering som jag spelar en gång per vecka, en turnering jag betalar 1,25 dollar för att delta i. Men sedan slipper jag reklam på min bridge-sida i exakt en vecka! Så den ram som omger hela sidan med blinkande blixtrande bilder som jag hela tiden försöker undvika kan jag köpa mig fri från… kom och köp konserverad gröt var en mycket uppseendeväckande revysång en gång i tiden. Då det inte fanns med på världskartan att man köpte färdigkokt gröt, det som är det allra enklaste av all kokkonstens rätter att fixa till. Kom och köp frihet från reklam!!! Visst är vi tokiga …

Satt och letade i mina gamla nedtecknade skrifter om jag skrivit något om denna speciella dag som det är idag. Val till riksdagen. Men hittar inget. Jag har tydligen inte något bra system för att katalogisera mitt pladder. Bara skriver på. Precis som ett samtal, inget man kan gå tillbaka i. Det är kanske min nästa uppgift här i livet att få ordning på dessa skrönor. 

Jag hade väl aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle kunna producera så mycket ”väsen om ingenting” för att citera gamle William….ni vet han Shakespeare….(förlåt Wille, jag har inte frågat om jag får nämna dej på nätet)

Jag letade efter om jag skrivit hur jag minns valdagen då jag var barn. Kan inte hitta något….så jag kanske tjatar, men jag tar det igen. 

Denna söndag var aldrig kolonidag förrän tidigast sen eftermiddag då både middagen var avnjuten och röstsedeln avlämnad. Det var något visst, man kände den stämningen redan tidig morgon. Far och mor var noga med att vi skulle följa med till vallokalen. Kan så här långt långt efter känna att det var en av de saker de lade oerhört mycket vikt vid, att lära ut och informera om dessa rättigheter men även plikter som ett valdeltagande innebar. 

Det var inget man slarvade ifrån sig. Och man gick icke till vallokalen varken okammad eller slarvigt klädd. Nej, söndagsfinkläder, nysnuten näsa och rosett i håret. Det var så det kändes lika högtidligt som julafton. Mina föräldrar var uppväxta i demokratins vagga och principen med rösträtten, en människa en röst, var inte gammal. Så det var verkliga allvarliga saker för dem. Och onekligen känner jag att det viktiga ansvaret som följer med att leva i denna sorts demokrati, har de lyckats överföra till mig. Aldrig att jag skulle fundera på att skolka från denna plikt. Undrar hur mina ätteläggar gör? Ligger de på soffan? Har vi varit tydliga tillräckligt att detta måste göras?

Sedan några valår tillbaka har vi röstat i förtid. Föregående sekel poströstade vi i Hemavan. På den tiden då det fanns något som hette postkontor. I år gick vi på ”bibblan” och röstade. I god tid. 

Har suttit och haft TV påslagen men minns ändå de kvällar då valvakan följdes i radio. Det dröjde länge innan man fick veta vad röstningen lett till. Jag tror det gick flera dagar. 

Så denna dag har varit lite extra helgdag, inte bara vanlig septembersöndag. Det har blivit fixat lite äppelmos och en äppelpaj till eftermiddagskaffet. Den delikata laxen som inhandlades i fredags blev en ypperlig valdagsmiddag. Satt länge vid den måltiden och småpratade om hur det var då vi var små. Maken berättar gärna om söndagsnöje för dem var att gå på de olika frikyrkoförsamlingarnas söndagsmöten. Och själv gick jag på ”bia”, matiné-föreställningen som kostade 75 öre. Jag har traskat många många söndagar från Stattena både ut på söder och ner till ”bibblan”. Man fick inte både bio-pengar och spårvagnspengar. Och när man någon gång lyckades utverka moneysar till spårvagnen också, så gick man ändå, och på vägen hem köpte man en portion potatismos i ”korvaludan” på Stattena. Det var smaskens. 

Dessa nostalgiska samtal gjorde att middagen kändes högtidlig. Vi satt i lugn och ro. Talade om detta med demokrati, och hur den yttrade sig i samhället på den tiden kontra nuförtiden. 

Vad vi var rörande överens om var, att vi i vårt land går till valurnorna som fria män och kvinnor och anser att den rättigheten är en plikt som bör upprätthållas