Jönssonminnen.se

Vad är en widget? Jag var iväg och inhandlades Skimsafe-kort på Clas i Sjön igår. Fick en blänkare dagen innan om Skimsafe från min kolorerade veckotidning om att man kunde skydda sina kort i plånboken från att bli skimmade. Och inför vår resa till en av världens största metropoler, kändes det inte fel att skydda sig på all upptänkliga sätt. Men köpa den på nätets är inte att tänka på, resan var dagen därpå. Så in till sta’n och jodå de hade sådana kort hemma. Erkännas bör kanske att…. vi var beredda på att bli utskrattade, att vi gått på en bluff. Idag vet man inte vad som är sant och vad som skojas med. Men de skrattade inte på affären utan expedierade med önskan. Väl hemkommen fick vi näst intill bruka våld för att komma åt kortet, så förpackningens var JU förtroendeingivande så svår som den var att forcera. Verkade väldigt säkert… då vi fått ut kortet fick vi läsa och registrera det på nätet… Jag reagerade att det talades om widget och jag satt där som ett frågetecken . Nu stötte jag på ett av dessa ord igen. Minns när jag gick en kurs om Windows 8. Mannen som höll i kursen talade om dessa gadgets ideligen. Jag ställde en fråga om vad en gadget är men fick ett svar som var minst lika luddigt som mycket av innehållet i hans förklaringar var. Förmodligen är det så att gamla tanter inte ska vara så nyfikna. För förklaringar till dessa digitaliseringsbegrepp finns inte kompatibla för äldre tröga damer. 

Nu satt jag igen med ett sådant problem,men tänkte …jag gör ett försök till. Googlade på widget och jodå de förklarade att det var en ”underbegrepp” till gadget. Kändes nästan som att få på moppo….Bry dej inte tanten lilla, det är en hemlighet. Ah nä, jag ger mig inte. Beslöt mig för att söka information, be om hjälp med förklaring. SMS:ade sonen. Han är kanske mer flexibel än google är. Han förstår att jag inte kan uttrycka mig med de rätta orden. Hör förtvivlan i mina frågor. Och han har en viss vana att tal med folk som behöver få rätat ut frågetecken. 

Widget är en ”small” gadget är den förklaring som jag fått då jag sökt förklaring på nätet. Känner du någon som talar svenska sonen lille?

Har du läst på Wikipedia, fick jag till svar.

Började med att få ordet översatt, men fick en skrälldus av andra utländska ord….som jag inte förstår….sa jag.

Widgetar har du om du sveper (swipar) från vänster till höger på ajfånen. En widget är ett litet fönster på dator eller smartphone. Fönstret visar någon form av information, men är sällan interaktivt!!! Om det däremot inbjuder till interaktion är det en gadget… yippie!!! 

Äntligen något att försöka ta till sig och kanske…jag sa kanske, förstå.

Kan det vara så? Men finns det inga svenska ord för fenomenet? Är det ett hittepåord som uppkommit i dataåldern? Ikoner och appar har JU sin förklaring….men oh så svårt.

Gadget är en benämning på”bra att ha grejor”, widget är ett fönster, ett ”bra att ha fönster” sa sonen i det sista SMS:et som anlände på det ämnet.

Nu är vi på väg utomlands. Resan har avlöpt precis så fint som man kan önska sig. Lagom långa sträckor, inget gnäll som jag hört än så länge från varken oss eller våra medpassagerare. Busschauffören har inte klagat, och vår guide och reseledare har fortfarande ett smile i ansiktet då han svarar oss på all våra tokiga och /eller smarta frågor- båtresan över Östersjön var som den brukar vara vid denna tid på året, då det varit payday och julen börjar göra sig påmind. 

Startade tidigt från Gantofta så redan ” vid elvatiden var jag hungrig som en varg. Men med den trängsel som var på båten var någon lunch där inte att tänka på. Tur som väl var hade vi beslutat oss för att hänga med gänget att äta lunchpaus en restaurant på vägen. God mat…..halva upplevelsen…det var en läcker lunch

Lär vi oss något på gamla dagar mer än att gnälla?  Jo, det ska jag tala om för er, vi kommer underfund med att JU mer man planerar desto enklare gör man det för sig. Kanske en senkommen lärdom men ack så välkommen. Fast för tillfället är planeringen som toppen av berget. Tid att börja titta en gång till och tänka lite mer realistiskt. Senaste två veckorna har det byggts en liten hög på golvet i sovrummet av prylar som vi absolut inte får åka utomlands utan. 

Mediciner, kanske jag klarar mig utan om det skulle uppstå en akutsituation. Men varför inte förbereda med dem. Däremot har tanken farit igenom huvudet på mig, vad göra om ficktjuvar snor min ryggsäck/handväska? Dubbla uppsättningar av allting? Nej det är en omöjlighet. Vem ska transportera allt det? Kläder för en vecka, lätt jobbat, bara räkna dagar och kallingar/trosor. Men det där viktiga, småsakerna. Mobilladdare, paddor så vi kan läsa tidningen, korkskruv, chipspåsen…. den senaste är väldigt skrymmande. Sist vi var i London köpte vi med oss några småpåsar. Det kändes så snopet då de var uppätna att det är bättre med inga påsar alls än en som är för liten eller en som utesluter möjligheter att ha en extra tröja. Påsen tar upp en halv resväska. Får nog gå tillbaka i skåpet igen. Ja ja, livet är fullt av besvikelser. Oj nu gnällde jag i alla fall…fy mej. Förlåt. 

Men planering av vår resa fortgår. Frukt att ha med? En liten flarra nånting i bussen? Behövs det? Stickning, mönster garner. Nedladdade böcker i mobben. Ska inte behöva offra vår surfpott på att ta hem fler böcker. Har maken bibbleböcker i sin mobbe? Herreminje, ska ni vara borta flera år tänker du kanske. Men de där små detaljerna som gör resan friktionsfri. Vi flyger inte så vi har lite transportsträckor. Och jag vet att man sitter inte och tittar ut över landskapet hela tiden. Såhär i packnings- och placeringstiden blir man uppmärksam på att det behövs en nyinvestering av vissa klädesplagg. Maken påstår att jag är ett vandrande skrik efter behov av nyinvesteringar vad det gäller kläder. Men nu behövde han ett par nya jeans. Åkte till affären i måndags. Ett artigt biträde frågade om vi ville ha hjälp. Jatack svarade vi och förklarade vårt behov. Biträdet sneglade på maken….storlek?… ja, de är ju proffs så det dröjde inte länge förrän han tog fram ett par jeans ur hyllan och höll upp framför sig. Han hade frågat strax innan om de skulle vara kroppsnära eller klassiska. Jaha, vad är vad? Klart de ska vara kroppsnära….de ska JU användas, inte bli garderobsvärmare. Men klassiskt? Hur var de? Vi tittade på jeansen han höll fram, tittade på varandra….och tittade en gång till på jeansen. Smala, ja tighta, och slitna hela framsidan ner över låren. Skrynkliga djupa veck ut från ljumskarna. De såg förfärliga ut. Maken hade tappat andan….men jag sa att om han köpte det par biträdet försökte prångla på oss, kunde han hänga dem i garaget då han kom hem och ta in de par som sedan en tid förpassats till garaget som trädgårdsbyxor. De är trots allt mycket snyggare än de par som killen försökte tala om för oss att vi borde köpa. 

Senare hittade vi ett par av modell klassisk som efter djupare studier ser ut precis som de som maken har till vardags. Klassisk betyder alltså i jeans-sammanhang lagom slitna, med en antydan till begynnande fransar längst ner i fållen. Nu är han förvirrad om han har de gamla, de han har nött ett par år, eller de är de nyinköpta han är klädd i….

Måndagkväll satt jag i min myshörna i soffan och hörde hur höstvädret var i antågande. Jag tycker vi har haft en enda lång period med strålande sol och värme. En period som varat från april till slutet av oktober. Detta är alldeles extremt. Aldrig upplevt något liknande. Men allt eftersom hörde jag vinden tog i. Satt och talade med en italienare, boende i Rom. Han sa att det var riktigt höstlikt hos honom. 17° C och blåsigt. men sa han, kommer det en svensk hit så badar han i Medelhavet även vid denna temperatur. så han slängde in en brasklapp att han visste att jag inte uppfattade det som höst med den temperaturen. 

Jag hörde tydligt hur det tog till och blåste hårdare och hårdare. Det slamrade i ventilerna i köksfläkten, som det gör då vinden ligger på från ett visst håll. Senare på kvällen började det regna också, vilket förstärker ljudet av höstrusk. 

Tisdagmorgon, tid för våra vanliga ärenden. Antikrundan, men även en snabb tur ner till stora staden för växling av valuta. Vi har snart vant oss vid det penninglösa samhälle vi numera lever i, då vi var på Väla dagen innan och åt en bit mat, såg jag att det var en restaurang som med en stor skylt talade om att: Vi tar emot BÅDE kort och kontanter. Alltså ett konkurrensmedel idag, de talar om att de accepterar våra pengar. 

Likaledes, då vi far utomlands är vi som småbarn. Vi har en viss reskassa och vi behöver ha det visuellt hur kassan krymper, hur vi närmar oss gränsen för vad vi har råd med. Många skakar på huvudet åt vårt ålderdomliga sätt att hantera pengar och framför allt valuta. Vi behöver se moneysarna för att veta om vi har råd till det eller detta. Därför denna tur till staden för att fixa valuta. Väl avstigna av bussen fick vi hålla i oss. Höststormen var på sin topp. Ett stort trafikdrama utspelade sig framför våra ögon då vi skulle korsa Järnvägsgatan. Det kom en keps farande i stormen. Såg hur allt folkvimmel och även trafiken stannade upp, liksom paralyserade inför att någon nyss förlorat sin keps. En jättestor långtradare fick bromsa in så den inte körde över kepsen. Bussar och bilar tycktes som om de ”höll andan”. En ung man gav sig tappert ut bland all dessa fordon, för att fånga upp kepsen och trafiken började rulla på igen. Kepsen återbördades till sin ägare. En äldre man som var turist. Eller senil. Man går inte ut i Helsingborg med keps i höststorm, om man är boende i staden. 

Min gamle bridgekompis Rune, saligen i åminne, berättade för mig att man kan inte ha keps och rollator i Helsingborg då det blåser. Sticker kepsen i blåsten, är reaktionen ofelbart att man tar sig åt huvudet med bägge händerna. Och då faller man omkull. Rollatorn mister sin funktion. Denne man som vi såg i tisdags hade inte rollator men väl en dramatenkärra. Undrar om han slog sig med den i huvudet då kepsen stack….. så håll i hatten om ni bor i blåsiga Helsingborg. 

Idag onsdag lyser solen åter, vinden har mojnat för tillfället. Luften känns krispig som en isglass. Vi ska iväg och spela bridge i eftermiddag. Problemet är att vi har bara hundralappar och de tar bara emot jämna pengar på bridgen. Inget smågrus. Så tior är de enda mynt de accepterar och tjugolappar. Jag får fara förbi affären och köpa några dixikola, så jag får tillbaka i mindre pengar än en hundring. Jag frågade förra veckan om de hade schwish…men nej det var inget som var aktuellt för den klubben…..ännu. 

Som ni kanske hör är pensionärslivet inget latgöra. Hela dagarna går åt för att planera hur man ska göra sig av med sina slantar. 

Och medan jag sitter här och skrönar fick jag ett mail där min engelske f.d.bridgepartner varnar mig för människor i folkvimlet som råkar ”bump into you” stöta ihop med mig. Det är ”pickpockets” ficktjuvar överallt, säger han. Hoppas att jag kan skriva ett mail till honom då vi är tillbaka i Sverige, att allt gått väl

Hur har ni det med stavningen? Jag tycker det är inte så svårt, med nutidens hjälpmedel. Men med stavar som ska vara till stöd och hjälp, det är ett eget kapitel. Jag har i många år känt att gå med stavar hjälper mig att ha bättre koll på balansen. Samtidigt som att jag upplever att jag kan gå lite längre. Ha ha, gå för långt är JU inte det man önskar, men att orka gå lite längre än utan ”pinnar” det ger mig lite ”pluskänsla”. Maken arbetar febrilt med mina ”pinnar” inför resan som stundar snart, nästa söndag installeras vi på hotellet (stavas det hotel eller hotell eller rentav hottell?) i Paris. 

Jag är medveten om att glömma mina stavar hemma vore fatalt. Kostar taxi överallt var vi ska förflytta oss. Har kommit underfund med att då jag har missat att ta med mina stavar, blir min gång mycket med spänd och jag är orolig att trampa fel. Struttig gång brukar man ange som en detalj i åldrande-processen. Men om man kan likna en ungdom liten stund till… vill man JU det. Eller hur?

Minns min brorsa som skämdes då vi skulle gå på Fredriksdals museum en solig vacker söndag, många år sedan. Då jag tog mina pinnar i samband med att vi klev ur bilen. Ah nä, menade han, ska du traska omkring med de där? Undrade han. Strunta du i det brorsan. Alternativet för din del är ….att sitta kvar i bilen…. log jag och tryckte ner honom i kängorna. Han gick lite snett bakom mig hela rundan, som för att markera att: henne känner jag inte… Synd brorsan, syskonskap hänger med oberoende om vad som händer. 

Detta var i stavarnas begynnelse som gånghjälpmedel. Idag ser man dem som en ganska vanlig syn bland oss de mogna ungdomarna. Men onekligen var jag nästintill pionjär med detta sätt att ta mig fram i London för fyra år sedan. I fjol var det inte lika uppseendeväckande, men fortfarande reste sig folk på bussar och tunnelbanor. Så lite handikappad ansågs man troligen. 

I torsdags, mors födelsedag, var det dags att fira. Lillasyster och jag brukar träffas den dagen då vi har möjlighet. Har blivit vår ”Mors dag”. En trevlig tradition, även om den inte är så förpliktigande att vi skippar våra ordinarie åtaganden. Så det har varit några år vi bara har noterat att  det var Mors dag idag. Men nu i torsdags pinglade lillasyster tidigt på morgonen. Jag hade inte hunnit igenom morgontidningen och slukat frukosten färdigt. Ska vi fira idag, undrade hon? Klart vi ska, menade jag. Jaha, vad ska vi göra frågade vi oss. Bestäm du erbjöd jag lillasyster. Smart sätt att slippa ta beslut…. erbjuda den andra. Jag hämtar dig om en halvtimme, sa hon. Ok, sa jag slök det sista kaffet. Snyggade till frisyren och tandborstning. Bank bank på dörren….hon var snabb.

Vi åkte in till sta’n, lillasyster visste ett kafé som hade gott rykte. Två Systrar hette det och det var kanske passande en dag som den här. Två systrar besöker Två Systrar. Nu fick jag den påtår som jag inte hunnit hemma med den utryckning som blev. Ah, dessa människor som inte vet att sängen är som skönast mellan klockan 9.00 och 10.00 på förmiddagen. 

Vi njöt där vi satt i solen på uteserveringen, tittade på folklivet. I mitten av oktober är solen underbar, inte som den blåslampa-liknande heta sol som varit under sommarmånaderna. Det blev påtår och vi satt och småpratade. Om ditt och datt. Bittan berättade om en vän till henne som varit sjuk i cancer flera år. Nyss hemkommen från en av de tuffa behandlingar hon genomgått, hade hon läkarens ord som en av de bäst bevarade saker han sagt till henne: Lev livet! Hade läkaren rått henne. Och jag kände, då Bittan berättade detta att, ja, den läkaren hade lyckats få sin patient att höra just dessa ord ibland alla tråkigheter som man omges med under dessa förhållanden….lev livet!

Plötsligt sa lillasyster, jaha, vad gör vi nu? 

Förvånat stirrad jag på henne, vadå vad göra? 

Ja, undrade hon. När ska du senast vara hemma, undrade hon? 

Jag måste hem till klockan 23.15, sa jag. Klockan var bara vid middagstid ännu.. jag har inte mitt insulin med i ryggsäcken, sa jag. 

Okej, menade syrran. Ska vi Tura?

Vadå Tura, undrade jag. Har vi inte firat färdigt. 

Nähä, sa hon. Vi har inte haft riktig ordning på den här dagen på flera år, så här bör firas bättre än så här. Och ja, nog hade hon rätt. Men Tura? Jag var inte klädd för att åka ut och dinera. Inte klädd i dansk-börsen heller. Kände ett visst motstånd att göra något så oplanerat. Mina kära stavar hade inte fått följa med heller i samband med den snabbutryckning som gjordes. Så jag tänkte, hur klarar jag mig ur det här? Plötsligt ringde orden i öronen på mig, orden lillasyster sagt en stund tidigare: lev livet! Jag bejakade hennes planer på en fortsättning på dagen men ynkligt erkände att jag inte var något ”gåare” utan mina stavar. Kan du låna av mig, sa hon. Jag ska ändå hem och ställa bilen och rasta hunden en sväng.

Hemma hos syrran sökte hon fram ett par stavar. 

Men oj så fina sa jag. 

Har jag fått av dej, svarade hon. Inte för att jag mindes att jag gett henne ett par stavar men jag betvivlade det inte. De detaljer jag kräver av ett par stavar fanns där. Så möjligheten att en som visste vad de köpte hade gett henne dem. Jag använder dem inte sa hon så du kan få tillbaks dem.

Nu övergick vi till vidare planering av dagen, vädret lockade oss att göra dagen till den fest vi ville ha, det var JU trots allt Mors dag. Så jag föreslog buss ner till färjorna. Nej, menade syrran. Det blir en taxi. Oj då, där översteg jag en gräns. Åka taxi mitt på dagen, nykter… men vad då? Lev livet! Lite tvehågsen ställde jag mig till förslaget att tura med de stora båtarna. Men plötsligt mindes syrran att Aurora var på varv, för den vanliga översynen. Aha, ingen av de andra båtarna lockar till att sitta många vändor. Så iväg till sundsbussarna. Vid biljettkassan stod två damer som först köpt biljetter sedan ångrat sig och skulle avstå från sin resa. Ville sälja tillbaka biljetterna. Kassörskan beklagade att det gjorde hon inte, men menade att de var giltiga i tre månader, så de kunde använda dem nästa gång. Damerna var inte intresserade av det alternativet. Jag sa att vi köper dem av er för en hundring. De hade betalt 118:- pistoler för dem men antog erbjudandet. Snåljåparna, jag och min syster log och kände oss mycket nöjda med vårt kap. 

Satte oss i väntrummet. Då sa lillasyster: det var inte som fars hatt! Oj då, kände hon till den historien? Den när far var på realisation, hittade en slokhatt han gillade, gick fram till biträdet och gav honom en tiokronors-sedel, lite sådär chevalereskt försökte han även pruta på hattskrället, för han sa till expediten: du får en tia för hatten, inte ett öre mer. Det passar mig utmärkt svarade biträdet, för den hatten kostar 9,75:- min far prutade alltid…på allting.

Sedan snabbt över sundet. Blomsterhandlarna har sina blommor utspridda över hela torget så det blev att strosa och njuta synen av blomsterprakten. Vi hade ännu inte riktigt bestämt vart vi skulle ta vägen. Men jag är övertygad att lillasyster hoppades att jag skulle föreslå Hyacint på torget. Vid affären Brostæde-is var bänkarna fortfarande inbjudande utplacerade. Vi satte oss en stund, kände inget jäkt, ville båda att vi skulle vara överens om vart vi skulle ta vägen. Jag kunde gå långt med mina nyfådda stavar. Så inga problem för min skull. Vidare upp mot torget, in på Hyacint och beställde våra smørrebrød. Dejligt, med ett glas svalt øl till syrran och ett glas svalt vitt till mig.

Eftermiddagen rullade på och under samtalets gång tror jag att jag sa: lev livet minst ett dussin gånger. De gånger då vi trevande undrade om det var passande att tycka eller tänka som vi gör. 

Men Luther har en fast plattform på våra axlar, där han sitter och har många synpunkter på vad som är passande att göra eller inte. Jag undrar om Luther levde livet? Han fick på moppo för sitt nytänkande i alla fall. Men han kanske uppfattade det som om han levde livet på det viset.

Medan jag har suttit här och orerat, har maken kollat mina 4 par stavar och visat mig i vilket skick de befinner sig i. De blir ett par som inte varit utomlands förr som följer med på bussen. Sedan lånar  jag makens som går att fälla ihop och ha i en resväska. De får åka med som reserv. De har dels resvana, dels är de enda par vi äger som är så korta ihopfällda. Om jag tappar bort mina vanliga är jag inte så handikappad, om jag har ett par extra. Så brorsan, du får inte följa med till Paris och skämmas över mig. Du får sitta hemma. Jag kanske skickar ett vykort…..får se

Ibland är jag riktigt avundsjuk på de som har sådan ordning i sin tillvaro att de gör upp en veckomatsedel. En meny som lotsar dem igenom de där grå vardagarna med ett mål mat som förgyller den dagen. Är det i övrigt en tråkig dag kan JU alltid en smarrig måltid göra dagen mindre outhärdlig. Idag hade vi egentligen inte behövt en så smarrig måltid. Blev liksom dubbelt trevlig dag. Maken hade svängt ihop en oerhörd god potatisgratäng till den färdiglagade fläskestegen vi inhandlat på antikrundan idag. Dagen var JU ändå lite småtrevlig med den shoppingturen.

Vi var helt eniga om att gratängen var så delikat att den mycket väl kunde ha fungerat som sovel till några kokta potatisar. Hade inte behövt något annat sovel. Jag småskrattade, vad är det här sovlet som han talar om, maken. Jo det är det som man äter till potatisarna så det blir lite mindre fattigmansaktigt, än att bara äta potatis. 

Så sovel = fisk, fläsk, falukorv, sill, kalops, dillkött, kylling och så vidare. 

Vi skåningar kanske inte använder ordet sovel så ofta, men i Norrland är det vardagsmat. Varför jag avundas folk som har sådan ordning i tillvaron med veckomatsedel, innebär också det att de kan få ändra på ordningen. Och äta ärtsoppan på onsdagen istället för torsdag. Så som vi gör,  beslutar dag för dag, blir det inga ändringar. 

Det kan väl kanske tyckas som banalt, men då vi satt vid middagsbordet idag och småpratade om att  idag skulle vi INTE köra diskmaskinen efter maten. Det var så lite i den att det borde gå att klara en dags disk till. Genant ämne. Under gårdagen sa jag att jag precis strax förut laddat maskin med en sådan där diskmedels-tablett. Tyckte jag i alla fall. Och vi tittade frågande på varandra….hade vi inte tömt maskinen på rena disken? Bara tryckt in lite mer tallrikar? Nåväl, nu var den igång igen så nu blev det rent förhoppningsvis. Riktigt rent. Synd bara på miljön när minnet börjar att spela oss sådana spratt. Så dagens samtalsämne vid middagsbordet snurrade runt detta ämne. Hur göra för att memorera att maskin ska tömmas? 

Samtalet löpte på, vi funderade på vad vi åt igår. Vad åt vi dagen före det? Det var även här jag önskade att jag lärt mig göra en veckomatsedel. Nu var det en minnesträning som nästan gav oss huvudvärk. Vi vet att vi ätit varje dag. Men vad? Ha ha vi klarade fem dagar bakåt, men det värkte fram så vi var rent utschasade efteråt. 

Måndag, söndag, lördag, fredag och torsdag fixade vi…sen var det stopp. Sen gick vi in i dimman som vi brukar uttrycka det då allt blir suddigt och vagt. Inte konstigt förresten. Torsdag åts det danska smörrebröd och kolkades lite vitt till det. Så var det med den dimman. 

Jo, jag upptäckte att då vi kommit hem från stugan efter sommarvistelsen, och jag skulle packa en liten rese-necessär inför vår weekend i Oslo, hade jag ingen talk. Scheisse… den talk som jag använder när jag ska vara lite ”fin” och eftersom jag inte kan använda deodoranter längre, den talken står kvar i hygienlådan i stugan.  Jag hittar ingen deo längre utan att jag får sveda av dem. Så jag har en talk att ta då jag ska vara lite ”uppklädd”. Men jag tänkte att det berättar jag inte för maken, han behöver inte få veta att jag missat att packa den. Jag vet JU var den är och den rymmer ingenstans. Men i förra veckan avslöjade han att han saknade den på sin vanliga plats på badrumshyllan. Hur kom du att tänka på den undrade jag. 

Som man ibland säger, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Nu erkände jag min glömska och samtidigt sa att, jag skulle sakna den då vi skulle ut och resa. Finns väl att köpa menade maken. Så vi for ut på Väla för att inhandla talk och fråga på Telia om telefon- och surf-priser. Vi var in i all parfym- och skönhetsshopar. Men de skakade på huvudet. Talk? Vad var det? De hänvisade till apoteket. Och till slut gick jag in på apoteket för att fråga efter talk. Jo de hade Dialonpuder, sånt man pudrar bebisar i rumpan med. Men nej tack. Där gick gränsen, kände jag. Inte ville jag gå omkring och lukta som en nypudrad bebis. 

Hem och letade på nätet. Hittade tillslut en butik som förde min ”gamla” sorts talk. Och jag undersökte priser och fraktkostnader. Pay pal, jaha. Vad är det? Surfade vidare och läste om pay pal. Skulle jag öppna ett sånt konto? Vad är det? Beslöt att fråga sonen vid tillfälle. Ska inte laborera med moneysar på nätet om jag inte vet vad det är. Lade ner projektet med mitt talk. 

Idag på antikrundan var vi bort i hyllan för rakblad och rakhyvlar, maken behövde fylla på. Och i ögonvrån ser jag i hyllan bredvid…..där står mitt talk!!! Och tjugo kronor billigare än de på nätet! Frakten fixade jag tillika själv! 

Jag sa att dagen ändå var lite småtrevlig. Visst var den. Vi fick ytterligare en strålande solig dag med värme som var mer än vi är vana vid i mitten av oktober. Att ha altandörren stående öppen till långt fram på eftermiddagen känns som om sommaren aldrig tänkt övergå i höst. 

Men om man tittar på träd och buskar, så börjar lövverket glesna ut betydligt. Senaste veckan har hösten verkligen anlänt. Grannens lysande guloranga träd har falnat i färgen. Och jag såg längs Kyrkvägen, där vi passerar Råå-ån, in mot Icaaffären, jag såg att nu har naturen bestämt sig för att gå i vintervila. Det är snart dags att ställa tillbaks klockan till normaltid. Detta sker när vi är ute och reser i Europa. Så vår resa blir en timme kortare än om vi tagit resan som går veckan därpå. Smällar man får ta

Vad kostar ett telefonsamtal? Om jag ringer till en mobbe? Eller om jag ringer till en av de unika människor som idag har kvar sitt ”fasta” abonnemang? Har det blivit en djungel av olika taxor för att förvirra oss? Eller är yngre generationer helt på det klara med vad ett samtal kostar, oberoende om varifrån och eller vart de ringer? Eller folk Skypar idag? Eller Facetimar?

Ja det var många frågor, undrar om det kommer att visa sig en massa svar bland kommentarerna som brukar dyka upp efter mina skrönor.

Vi for ut på Väla för att besöka den enda kvarvarande del i Helsingborg, av det en gång så stolta Kungliga Telegrafverket. Tänk alla dessa telefonister som inte finns längre, som var kuggar i det maskineri som gjorde att vi kunde kommunicera runt vårt land och även runt vår jord. Nu har de tjänstemän/tjänstekvinnor bytts ut mot ungdomar bakom datorskärmar. Antingen har pensionsåldern gått långt ner i åldrarna, eller så har jag blivit åldersblind. Men inte en enda av dessa som jobbar på Telia idag ser ut att vara mer än högst trettio år. Undrar var de tar vägen då de faller för åldersstrecket?

Vårt ärende var att vi ville veta kostnaden för att surfa ute i Europa och vad det kostar att telefonera. Lugnt och sansat förklarade biträdet att det kostar som hemma. Aha, lät ju bra. Men hur mycket kan man surfa? Och om det tar slut, surfmängden? Vad göra? Gå in på teliasidorna och köpa tillägg. Lät ju enkelt. Men om man nu surfat upp hela potten? Ja men det löser vi på hotellets nätverk. Allting löser sig. Biträdet glömde dock att berätta för oss att dongen vi har en extrapott på, den sparade som vi inte nyttjat tidigare, den gäller inte utomlands… nähä. Men ta emot telefonsamtal då jag blir uppringd? Hur debiteras jag? Kostar inget…. inte inom EU. Och om jag behöver ringa hem till Sverige från Frankrike? Kostar samma som hemma, fick jag till svar. Jaså, hur mycket då? Biträdet sneglade på sin datorskärm och svarade – ingenting, sa han. Men om jag ska ringa ett samtal inom Frankrike? Från Frankrike? Hur mycket? Samma, sa biträdet. Samma som vadå? Gratis! Jaha, men om jag vill ringa en taxi i Paris? Det beror på vad de har för överenskommelser blev svaret. Jaså, inte gratis alltså? Så det kan bli dyrt? Eller? 

Vi gick vidare till ett apotek för att leta efter panodil som tycks bara en bristvara. Efter ytterligare fem minuter gick jag tillbaka till Teliabutiken. Ny nummerlapp…..vänta …vänta. Sedan var det ett nytt biträde som gjorde ett nytt försök att reda ut begreppen för mig. 

Om jag ringer hem till Helsingborg från Frankrike kostar det samma som hemma. Ok. Och om jag ringer någon inom EU från Paris kostar det ingenting. Om jag ringer Paris från Sverige kostar det multum, alltså inte samma som hemma. 

Men om jag åker över till Danmark kan jag ringa resterande EU och det kostar ingenting??? Då kostar alla samtal som hemma…… hjälp HJÄLP! 

Vet ni vad, jag tror jag gör som norrmannen struntar i vad det kostar, han tankade för en hundring varje gång han tankade. Struntade i alla prishöjningar…. tycker det låter lite som det gamla talesättet: man får rätta munnen efter matsäcken…. 

Varför använder man sig av ett sådant uttryck ”som hemma”? Ska jag känna mig trygg med det? Det är som vanligt…. Tack för det Televerket. Ni får det uttrycket av mig om ni behöver ändra markant i er marknadsföring….DET ÄR SOM VANLIGT….. inte att det är förvirrande som vanligt, nej nej, det ska låta tryggt och förtroendeingivande. 

Jag tror jag går och kysser kudden och ser om jag är klokare imorgon då jag vaknar