It should have been a caravan
Travel through Sweden up to our beloved Lapland has changed a little over the years when comparing comfort. Thought about this when we were away in Blekinge’s last weekend and slept in our cozy caravan. Then felt that we have had progress not only in the world of technology but also within our material world. The first car holiday was when we acquired an old Saab 95. This was the summer when the first child was 2 1/2 years old. He had learned to move around, not only inside but in nature, and we realised a camping trip was possible. We were going to sleep peacefully through our beautiful country, and visit grandmother and grandfather in Norrland.
My brothers Stig and Rune were experienced travelers and also owners of some equipment we wanted to borrow. An extremely nice tent with two delimited sleeping spaces and space between, to have packing and kitchen equipment. Sleeping bags, maybe a bit heavy comparing to nowadays sleepingbags but warm. We borrowed these too. Have tried to remind who was the owner of the air beds but I think we had invested in those ourselves.
We started our long trip in Hälsingborg and the first day of the race ended in Gränna. In this little town there was a campsite at beach of Vättern. Here we pitched the tent and it was the coolest place both the husband and I ever remembered that we had camped in. Here we had to work out setting up a tent without instructions and blow up the air mattresses without any air pump. Useful experience for our continued life in camping art.
But everything went smoothly. The next day we were heading north with a wish to reach Mora in a reasonable time before evening. We cooked our coffee on a small, simple gas cooker, (the smallest in the world) and also prepared our lunches. The food consisted of canned preserves purchased in Denmark. So we didn’t starv. The child lived a lot on sour milk, a delicate variation of sour milk named ”Stjärnfil”. A kind of sour cream, almost as nowadays cream fraiche… can’t remember but the fat content was high and he loved it. Sure, he had dinner, even he, but he could eat this ”stjärnfil” breakfast, lunch and evening if he had been allowed.
We arrived at Mora late, just before bedtime and we set up the tent and made our evening meal. Blown up the air mattresses without air pump this day too, with a headache as a result. Now we had reached so far north, the summer night was bright and it wasdifficult to believe it was time to go to bed. The spouse hadn’t any problem fell asleep, he was the only one this summer to have a driver’s license why he was responsible for all time behind the wheel himself. There was some surplus energy left in the child who had to sit during journey in the amazing child seat, consisted of a shaky steel structure hung over the backrest in the back seat. On this chair there was a steering wheel, able to spin, but it didn’t amuse the child many minutes. So there were many words said trying to calm him in the run of the day. It didn’t calm down, but the child tried to keep us alert to his imprisoned situation, he wanted to get lost and move a little freely. A two-year-old is not easy to communicate with and motivates to ”sit still”.
Finally, the whole family slept after all. All the unexpected travel, packing up and down all the time at all the coffee and food bars took its place. We were tired and slept very well all night despite the rather uncomfortable bed.
In the morning, we woke up with a strange feeling. Turned over to back looked up at tent ceeling and felt a light drizzle on our faces. What was this? Also discovered that it was a contagious leakage as we twisted around the air mattresses. Understand now that the fantastic tent we borrowed from the ”brothers” was a great tent if you camped in the Sahara desert, but it offered no protection against rain. During the night it had rained so much. every pit in the air mattresses was filled with rainwater. The eminent sleepingbags had also sucked water all night long.
We were happy to raise and change dresses into dry clothes, bring a cup of hot coffee and pack up tents and other equipment. It was not tempting to turn over and sleep for a while more this morning. We became so early a quick breakfast and pack our equipment we had to wait about one hour for the gate to open and exit the campsite.
The journey continued northwards. We discussed in car our situation, and we had to drive the entire rest of the journey in one stage. During the trip, an overnight stay in the area around Östersund was included. Seemed as an impossibility, with the soak dripping equipment. Therefore, a long day’s run ahead of us. Estimated that an approx. 900-kilometer trip with a cranky car, a tired two-year-old child and a soakwet equipment would be tough.
The day promised no better weather than which had been sent out over the country at night. A heavy persistent rain that made us drive without any spontaneous breaks. We stayed there for a very necessary pee break. At this time, the fuel tank wasn’t as big as nowadays, so we were also forced to plan a stop for a refuel. When we left Mora-Orsa we had the endless Finnish forests to cross. There is not a gasoline station every mile. So after checking out the list over possible stations we decided for Noppikoski, where they have a fuelstation. This village is located on the border between Dalarna and Härjedalen. It is far between the towns and other villages and we slipped into the fuel station with a very dry car. A sad owner of the station came out and told us, unfortunately they had power failure because of a large forest fire up in the mountain above the villages. Despite the rainfall, this forest fire was on for the second day. When he realized our dilemma with a almost empty gas tank and many miles to go to next possible gas station, he realized that we were stuck with him until the problem was resolved. After some thoughts, he mounted the front of one of the pumps, started a chainsaw that he put on a manual driving wheel and managed to refuel our car. During an deafening sound, the two-year-old was terrified, we got a full gas tank. An approximate amount of the cost was calculated, at this time there were no such features you could read the amount of the pump, and without the electricity we had to guess. Into the car again, which was now again – impossible to look through the window , because all the wet equipment. Further north, turn the fan and heater on to get the cabin a little more comfortable..
Nevertheless the most comfortable was after all inside the car with this pouring drizzle. Coffee we had arranged in a thermos and some sandwiches we were able to make in the car. It was a station wagon so we reached what we had in the car didn’t need to step out in the rain.
We drove on and the weather didn’t invite to any breaks along the way, we went farther and further north. The engine noise and a sustained buzz from the ”vefforna”, the child’s name of the the windshield wipers, made us tired and the child fell asleep in his chair hanging on the backrest. I tried very carefully to lift him out of the seat because of the contorted position didn’t look comfortable. Well, very stupid of me, now he woke up again! Back up in the ”safe” child seat again. It was pity, he could use an hour’s sleep for sure.
Suddenly we heard a creaky sound from the front of the car. Then it became silent. Only the sound from engine and the noise of the road remained. The windshield wiper engine had stopped. The sight throughout window became non-existent in the sustained rain. The driver had to find a place suitable to have an emergency stop as soon as possible. Out in the rain, check fuses on the car and see if he could analyze the problem. Pretty soon he realized the fact that the windscreen wiper engine had dropped off. Burned. In this pouring rain it had made its day, done, gone. Good advice was worth a fortune. What to do? We stood in the deepest Finnish forests (a part of Sweden) with miles to the nearest community. We had passed Sveg and both ”Hogdalarna”. Now it was only deep dark green forest until we reached Östersund in Jämtland. But it wasn’t possible to drive without windscreen wipers.
The coffee mugs were used and plans were made. There was an idea the wipers could be controlled from inside the car. If you stick in your arm below the instrument board, the spouse said, it’s possible to reach a rod the windshield wipers were attached to. This rod could be attached and moved back and forth. In this way it became one ”beat” with the wipers. Genious! But it depended in if you reached this rod, rail. Well the spouse said, it will work if you laydown at the car floor and your arm reached behind the dashboard. At this moment I realized our entire remaining trip was due to me!
Was commanded by the driver to lay down on the car floor with my head under the dashboard as deep as possible. I could have my feet on the seat. Don’t remember the reaction of the child, but probably he felt the seriousness of the moment, and kept calm, maybe quite interested. Now we continued the journey but with significantly reduced speed. On a regular basis, I was commanded from above, those who had contact with the world, to beat with the wipers. Bring them back and forth, relaxed and waited for the next command. My axes ached quite soon but what choice did we have? After a while, I could find a slightly better position and still reach the rod. Satisfied with our emergency solution we left miles beyond. We were indoors sheltered from the rain and the distance to the destination decreased! Of course, our intention was to repair the windscreen wipers as soon as we reached a car garage.
Well, let a little whining escape my lips over the uncomfortable situation, but it was mostly to get a little ”pity over my situation”. Then I hear a bang! A hard bang! What happened? The driver cursed and I felt a braking really sturdy. Had I missed my mission with the wipers? Or…..? The vehicle had stopped, I knew that. But why? Got some help crawling out of my important but very uncomfortable post. Now I also got the explanation for the bang I heard. We were just in a road with roadworks. Here we had met the bus, the important bus which transported milk from farmers to dairy, all mails and daily newspapers,the bus which had caused large stones from the reorganization work up in air. And up on the windshield on our car. That’s where the stone chip usually ends up. Now the whole windshield was opal white of crushed glass. It did not break out but remained in the frame but was completely opaque. The bus that caused the damage had no idea what had happened. He was already far away. My first thought was, I left my uncomfortable position for the rest of my journey before I realized it was awful, we were still more distressed than before. I think asking for help via salvage car was not included in our world at this time.
We had to push out the windshield, put a blanket over the dashboard to collect most of the glass. Because the rain was still pouring down, it was moving all the luggage as far back in the car as was possible. We dressed in warm clothes, my husband took a raincoat and turned it backwards to protect himself as much as he could. He used a pair of sunglasses to keep the rain out of his eyes. A crazy outfit and we were able to laugh at even though our situation was not the most laughable. Now we drove off with a broken windshield wiper motor and no windshield. We also got a little wet in the back of the car. It was a easement for my body to sit upright against my previously uncomfortable position. When we reached Brunflo, a small village just south of Östersund, we found a glass company where we got help a new windshield. Then on to Östersund for a Saab workshop where we could buy a windscreen wiper motor. Just took a moment for the husband to change the motor, and we could drive on.
Our holiday fund had shrunk considerably, but we were undamaged and satisfied, and after all we solved the problems so cheaply. Now further north. Grandmother and grandfather were waiting. Certainly they were completely unaware of our adventures. They had no phone so we had only told by letter that we were going to visit them.
When we arrived at Rönäs we had to start taking care of our borrowed equipment. Hanging the tent and sleeping bags on to dry inside the barn where we went and turned them daily. If I remember correctly, the sleeping bags were quite damp even when traveling home. The tent was drying in less than a week, so it was a good idea to use during our home trip. Probably it went without rainfall, since I don’t remember anything about that trip.
The tent ended as a toy for the children, but it was called the desert tent in the future. The sleeping bags do not know if they are dry yet.
November 2012
Resorna genom Sverige upp till vårt älskade Lappland har genom åren ändrats lite om man jämför komforten. Tänkte på detta när vi var bort i Blekinge senaste Mårtensaftonen och låg i vår mysiga husvagn. Kände då att vi haft framåtskridande inte bara inom teknikens värld utan även inom vår materiella värld.
Första bilsemestern blev i samband med att vi skaffat en gammal Saab 95 herrgårdsvagn. Detta var den sommaren då första barnet var 2 1/2 år. Han hade lärt att traska runt i skog och mark, och vi såg att en campingresa var möjlig. Vi skulle i lugn och ro bila upp genom vårt vackra land, och hälsa på hos farmor och farfar i Norrland.
Mina bröder Stig och Rune var erfarna resenärer och ägde även en del utrustning, som vi bad att få låna. Ett oerhört fint tält med två avgränsade sovutrymmen och utrymme mellan dessa att ha packning och köksutrustning i. Sovsäckar, varma goa vaddstoppade. Dessa lånade vi också. Har försökt att dra mig till minnes vem som var ägare till luftmadrsserna men jag tror vi hade investerat i dem själv.
Vi startade vår långa resa i Hälsingborg och första dagsetappen slutade i Gränna. Nere i Gränna fanns en campingplats vid Vätterns strand. Här slog vi upp tältet och det var den kyligaste plats både maken och jag någonsin kan minnas att vi övernattat på i tält. Här fick vi träna på att sätta upp ett tält utan bruksanvisning och blåsa upp luftmadrsserna utan pump. Nyttiga erfarenheter för vårt fortsatta liv inom campingkonsten.
Men allting förlöpte helt planenligt. Nästa dag kunde vi styra kosan norrut med en önskan om att nå Mora i rimlig tid innan kväll. Vi kokte vårt kaffe på ett litet enlågigt gasolkök, (världens minsta) och tillredde även våra middagsmål på detta. Maten bestod av konserver inköpta i Danmark. Så vi svalt inte. Barnet levde mycket på Stjärnfil som var en delikat variant av filmjölk, vill minnas att fetthalten var rätt hög och han älskade den. Visst fick han middagsmat han också, men stjärnfilen kunde han äta morgon, middag och kväll om han fick.
Vi anlände till Mora i god tid innan sängdags så vi kunde sätta upp tältet och laga till vårt kvällsmål. Blåste upp luftmadrasserna utan pump denna dag också, med en huvudvärk som följd. Nu var vi så långt norrut att sommarnatten var ljus och det var lite svårt att inse att det var tid att gå till sängs. Maken var inte svår att natta, han var ensam denna sommar om att ha körkort, så han stod för hela körningen själv. Däremot fanns det lite överskottsenergi kvar hos barnet som varit tvungen att sitta i den fantastiska barnstol som bestod en skranglig stålställning som hängts upp över ryggstödet i baksätet. På denna stol var det en ratt som gick att snurra på, men den roade inte många minuter. Så det var många ord som sades i lugnande syfte under dagens lopp. Det lugnade inte, utan barnet försökte hela tiden göra oss uppmärksamma på sin fängslade situation, han ville komma loss och få röra sig lite fritt. En två-åring är inte lätt att kommunicera med och motivera att ”sitta fint”.
Till slut sov hela familjen gott. Allt det ovana med resa, packande upp och ner hela tiden vid alla fika- och matraster tog ut sin rätt. Vi var trötta och sov gott hela natten trots den ovana och ganska obekväma sängplatsen.
Fram på morgontimmarna vaknade vi med en underlig känsla. Snurrade över på rygg och kände ett lätt duggregn i ansiktet. Vad var detta? Upptäckte också att det var ett tjaskande läte då vi snurrade runt på luftmadrasserna. Insåg i detta nu att det fantastiska tält vi lånat av ”brorsorna” var ett ypperligt tält om man campade i Sahara, men något skydd mot regn erbjöd det inte. Under natten hade det duggat på så mycket att varje grop i luft-madrasserna var fyllda med regnvatten. De eminenta vaddsovsäckarna hade också sugit åt sig vatten hela natten.
Det var oerhört skönt att få kliva upp och klä sig i torra kläder, få i sig en kopp varmt kaffe och packa ihop tält och övrig utrustning. Det var inte skönt att ligga och dra sig denna morgon. Vi var så morgontidiga att vi fick stå och vänta ca en timme på att in-och utkörseln från campingen skulle öppna så att vi kunde komma iväg. Färden gick vidare norrut. Vi diskuterade i bilen att vi i detta läge var tvungna att köra hela återstoden av vägen i en etapp. Under planeringen av resan hade en övernattning i Östersundstrakten varit medtagen. Såg det som en omöjlighet, med den genomsura utrustningen. Därför låg en lång dagsetapp framför oss. Beräknade att en ca. 90 mils resa med en halvskranglig bil, en res-trött tvååring och en dyngsur campingutrustning skulle bli tufft.
Dagen lovade inget bättre väder än det som dragit in över landet på natten. Ett tungt ihållande regn som gjorde att vi körde på utan några spontana raster. Stannade vi till var det enbart för en alldeles nödvändig pinkepaus. På denna tiden var bensintanken inte så stor på en bil så något stopp för att tanka var vi också tvungna att planera in. Då vi lämnade Mora-Orsa hade vi de oändliga finnskogarna att genomkorsa. Här står det inte en bensinmack varje mil. så efter koll i kartboken bestämde vi oss för Noppikoski, där har de en mack där kan vi tanka. Detta samhälle ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det är långt mellan samhällena och vi gled in på macken med en mycket törstig bil. En bedrövad mackägare kom ut och meddelade oss, att tyvärr hade de strömavbrott p.g.a. en stor skogsbrand uppe i berget ovanför dem. Trots ösregnet höll denna skogsbrand på för andra dygnet. När han insåg vårt dilemma med en så gott som tom tank och många mil till nästa tankställe insåg han att vi var fast hos honom tills problemet lösts. Efter vissa funderingar hit och dit monterade han av framsidan på en av pumparna, drog igång en motorsåg som han kopplade in på ett manuellt drivhjul och lyckades att tanka bilen. Under ett öronbedövande väsen, två-åringen var skräckslagen, fick vi full tank. En ungefärlig summa på vad det kostade räknades fram, på denna tid fanns inte sådana finesser att man kunde läsa beloppet på pumpen, och all annan utrustning var kopplad till strömmen som inte fanns. Alltså in i bilen igen, som nu var alldeles igen-immad av all den våta utrustningen. Vidare norröver. på med fläkten och lite kupevärme för att få kupén lite torrare.
Det var ju ändå mest komfortabelt inne i bilen i och med detta hällande ösregn. Kaffe hade vi arrangerat på termos och lite smörgåsmat kunde vi fixa i bilen. Det var ju en herrgårdsvagn så vi nådde det vi hade bak i bilen utan att behöva gå ut i regnet.
Vi körde på och vädret inbjöd inte till några raster längs vägen, så vi kom längre och längre norrut. Motorljudet och ett ihållande surr från ”vefforna” som barnet kallade vindrutetorkarna var sövande och tvååringen somnade i sin stol som hängde där på ryggstödet. Jag försökte lirka ner honom på sätet för den förvridna ställningen såg inte bekväm ut. Jaha, det var dumt, nu vaknade han igen! Tillbaka upp i den ”säkra” barnstolen. Det var synd, han hade haft god nytta av någon timmes sömn.
Plötsligt började ett läte höras ett gnisslande, skrikande läte från bilens främre delar. Sen blev det tystare. Kvar var var bara motorljudet och bruset från vägbanan. Motorn till vindrutetorkarna hade stannat. Sikten blev obefintlig i det ihållande regnet. Maken fick ta sig till en plats lämplig att göra ett nödstopp snarast. Ut i regnet, kolla säkringar på bilen och se om han kunde analysera problemet. Ganska snart insåg han det faktum att vindrutetorkar-motorn hade lagt av. Brunnit. I detta hällande regn hade den gjort sitt. Nu var goda råd värda en förmögenhet. Vad göra? Vi stod i de djupaste finnskogarna med mil till närmsta samhälle. Vi hade passerat Sveg och båda ”Hogdalarna”. Nu var det bara mörkgrön skog tills vi nådde Östersund i Jämtland. Men det gick inte att köra utan vindrutetorkare. Kaffetermosen kom fram medan planer smiddes. Sedan framkastades en idé att torkarna kunde styras inifrån bilen. Om man stack upp armen under instrument-brädan kunde maken fixa så att man kom åt en skena som vindrutetorkarna var sammanfästa med. Denna skena kunde man sträcka sig uppåt och föra i sidled, fram och tillbaka. På detta sätt blev det ett ”slag” med torkarna. Genialiskt! Men det var med möda man nådde denna skena om man låg in över bilgolvet och armen inkrånglad under instrumentbrädan. I detta ögonblick insåg jag att hela vår återstående resa berodde på mig!
Blev kommenderad av maken att lägga mig på bilgolvet med huvudet in under instrumentbrädet så långt jag kunde komma. Fötterna kunde jag ha uppe på sätet. Minns inte två-åringens reaktion men antagligen kände han väl stundens allvar och höll sig lugn, kanske rent av intresserad. Nu fortsatte vi resan men med betydligt reducerad hastighet. Med jämna mellanrum blev jag kommenderad uppifrån dem som hade kontakt med världen att jag skulle slå ett slag med torkarna. Förde dem fram och tillbaka, slappnade av och väntade på nästa kommando. Axlarna värkte ganska snart men vad hade vi för val? Kunde efter en stund hitta en något bättre ställning och ändå nå skenan. Nöjda med vår nödlösning lade vi mil efter mil bakom oss. Vi var inomhus skyddade från regnet och avståndet til resmålet minskade! Givetvis var vår tanke att få reparerat vindrutetorkarna så fort vi nådde trakter med en bilverkstad.
Lät väl ett litet gnäll undslippa mina läppar över den obekväma situation men det var mest för att få lite ” tyck synd om”. Sen hör jag en smäll! En hård smäll! Vad hände? Maken svor och jag kände en bromsning som var riktigt rejäl. Hade jag missat min mission med torkarna? Eller…..? Ekipaget hade stannat, det kände jag. Men varför? Fick hjälp att krypa fram från min viktiga post. Nu fick jag även förklaringen till smällen jag hörde. Vi var just inne på en vägsträcka med vägarbete. Här hade vi mött postbussen som i sitt följe slängt upp stora stenar från omläggningsarbetet. Och upp på vindrutan på vår bil. Det är ju där stenskotten brukar hamna. Nu var hela vindrutan mjölkvit av krossat glas. Den rasade inte ur utan blev sittande kvar i ramen men var helt ogenomskinlig. Bussen som orsakat skadan hade ingen aning om vad som hänt. Han var redan långt iväg. Min första tanke var att jag nu slapp min obekväma ställning under återstående färd, innan jag insåg det förfärliga att vi var ändå mer nödställda än tidigare. Jag tror, att be om hjälp via bärgningsbil fanns inte med i vår sinnevärld på denna tiden.
Vi blev tvungna att trycka ut vindrutan, hade lagt en pläd över instrumentbrädan att samla det mesta glaset i. Eftersom regnet fortfarande öste ner, blev det att flytta all packning så långt bak i bilen vi kunde. Fram med varma kläder, maken tog en regnkappa på sig bak-fram för att skydda sig så mycket han kunde. Han använde ett par solglasögon för att slippa regnet in i ögonen. En tokig klädsel som vi trots allt kunde skratta åt även om vår situation inte var den mest skrattretande. Nu körde vi vidare med trasig torkarmotor och utan vindruta. Vi blev lite blöta också bak i bilen med det var en lisa för kroppen att sitta upprätt mot min tidigare obekväma ställning.. Då vi nådde Brunflo ett samhälle strax söder om Östersund hittade vi en glasmästare som kunde hjälpa oss. Sedan vidare in till Östersund för en Saab-verkstad där vi kunde köpa en vindrutetorkarmotor. Tog bara ett ögonblick för maken att bryta torkarmotorn, och vi kunde köra vidare.
Vår reskassa hade krympt betänkligt men vi var oskadade och nöjda att vi trots allt löst problemen så billigt. Nu vidare norrut. Farmor och farfar väntade. Visserligen var de helt ovetande om våra äventyr. De hade ingen telefon så vi hade bara berättat via ett brev att vi tänkt åka upp till dem.
När vi anlänt Rönäs fick vi börja med att ta hand om vår lånta utrustning. Hängde tältet och sovsäckarna på tork inne i höladan där vi gick och vände och vred på dem dagligen. Om jag minns rätt var sovsäckarna ganska fuktiga även vid hemresan. Tältet torkade på mindre än en vecka så det gick mycket väl att använda vid hemresan. Förmodligen gick den utan nederbörd, då jag inte minns något om den resan.
Tältet slutade som lektält till barnen men gick under namnet ökentältet i all framtid. Vaddsovsäckarna vet jag inte om de är torra ännu.