Jönssonminnen.se – Sida 82 – nedtecknade minnen och berättelser

Bara besvärligheter….lite skitprat….

den 2 december 2018

Nu lyser adventsljusstakarna i alla fönster. Detta innebär att årets sista stora fönsterputsning är avklarad. Kanske många tycker det är ett ”piss i Mississippi”….men för mig har det alltid varit förenat med pust och stånk. Då jag en gång startade ett eget ”hushålle” var det mycket viktigt att ha rena fönster. Givetvis hade vi inte så många decennier bakom oss här i Sverige som vi varit fria från tuberkulos och vägglöss. Skabb var också en ganska vanligt förekommande åkomma som man förknippade med dålig hygien. På sextio-talet låg det inte mer än en tio-års period tillbaka.

Rena fönster innebar ljus inomhus, tuberkelbasilusken är ljusskygg den rackaren. Så därför var rena fönster ett mått på en duktig husmor. Man inte bara tvättade fönsterna, nej de skulle poleras, (något som inte bakterien brydde sig om). Detta gjordes bäst med gamla dagstidningar. Inte den kolorerade veckopressen. Nej de var för glättade. Gamla dagstidningar hade den rätta kvaliteten.Men innan de polerades skulle de tvättas och gnos med gamla bomullstrasor, ja om man lyckades få tag i linnetrasor var de ännu bättre. Detta med trasor och efterpolering var för att undvika s.k. ”mistor” alltså oönskade ränder kvarlämnade på fönstret. Ju bättre husmor desto klarare fönster, utan några mistor. Men nu är min syn sådan att eventuella mistor stör inte mig. Och numera har vi både mer lätt-tvättade fönster med isolerglas och en fönsterputsar-maskin som gör arbetet mycket enkelt. Nästan så jag höll på att säga att det var roligt att putsa fönster. Men det är väl bäst att inte säga för högt, man är förmodligen redan ansedd som knäppis utan att behöva spä på det.

Medan maken tog maskinen och startade med fönsterputsning på utsidan fick jag i uppdrag att fixa till fönsterkarmarna inomhus. Bära bort blomkrukor och dylikt som hindrade putsningen på insidan. Jag var snabbt färdig med det, kände mig lite skamsen som fick den lättare delen av jobbet. I samband med ett toabesök beslöt jag att städa badrummet, medan maken slet med jobbet utomhus. Fram med trasor och rengörings-medel. Och igång med att gno. Jag går metodiskt fram. Gnugga gnugga gno…. sedan känner jag på ytorna så att den där skrovligheten inte finns kvar som skvallrar om kvarvarande smuts. Oj så lent och glansigt det kändes….som den där berömda barnrumpan. Hela badkaret, handfatet och fönsterbågen. Handdukshängarna kranar och sist toastolen. Spegeln fick vänta. Tar jag med fönsterputsarmaskinen. Kan inte känna efter skrovligheter på samma sätt på spegeln…. oerhört nöjd med mitt jobb mötte jag maken i köket där han precis kom in lätt pustande…. nu ”jitt vi vil’..” som de säger på norrländska. Och med var sitt glas vatten framför oss slog vi oss ned vid köksbordet. Det jobb som återstod med att putsa fönsterna på insidan såg vi som ett snabbt avklarat jobb.

Lite småstolt berättade jag vad jag gjort medan han jobbade på fönsterna på utsidan. Maken tittade på mig och undrade om det blivit ordentligt gjort? Alltså ifrågasatte han min noggrannhet?? Jag intygade att jag visst det gjort det ordentligt. Att jag farit fram med fingertopparna överallt och kollat av att skrovligheten var borta! Överallt! Jaha, menade han. Det kan väl inte ha blivit så skrovligt/smutsigt eftersom jag städade badrummet riktigt ordentligt igår eftermiddag.

Han kunde väl hållit tyst om….eller…

Kom att tänka på detta nu idag då jag haft bekymmer med min mobbe. Den har den senaste veckan levt sitt eget liv. Många gånger har jag sett att den kört igång med boken jag läser på Storytel. Jag har haft mobilen bredvid mig i soffan medan jag suttit och skrivit eller läst på iPaden. Flera gånger då jag talat i telefon har även samtalen avbrutits. Mina vänner klagar att det är svårt att tala med mig, dessa ideliga avbrott gör att vi glömmer samtalsämnet. Med påföljd att det blir så röriga samtal. Ett samtal med sonen idag, inte ofta vi talar, mest SMS, men idag avbröts samtalet vid ett flertal gånger. Jag återuppringde….han återuppringde ….och vi höll på så ett flertal gånger.

Har du provat att stänga av och starta om mobben undrade han….. nej, så dumt men det hade jag inte. Stängde ner och omstartade mobben. Ingen ändring. Reine Brynolfsson läste oförtrutet vidare på min bok, utan att jag startat honom. Ringde upp sonen igen för att meddela mitt nederlag. Då började Reine att prata igen medan jag pratade med sonen. Två grova mansröster på en gång….lät för hemskt…. stängde ner alltsammans och gav upp. Visste inte hur jag skulle attackera det. Maken tog mobben, gick in i köket där det är bra ljusförhållanden. Fram med trasor och och en rengöring av mobben blev gjord. Då han återlämnade den menade han, att man kan inte ha en hel hamburgare på ”hemknappen” på mobben. Då lever den ett liv som om den alltid är aktiverad. Den där hamburgaren han talade om var bara lite smuts……ungefär pyttelite….

Mindes sist vi var hem till sonen för att uppdatera och uppgradera min MacBook dator. Lätt fundersam undrade sonen om vi förvarade datorn i kylskåpet då den inte användes…..nej vadå för undrade jag??? Verkade den kall och otillgänglig, undrade jag? Nej men den innehåller ett helt litet lager av matrester ungefär som en ordinär doggybag, sa sonen…. vad han nu menade med det…. tyckte han att vår dator var smutsig??

Men visst tyckte jag att den fungerade lite bättre, mobben, då maken gjort en rengöring av den. Ringde upp sonen för att erkänna att det ”kanske” var lite smuts på mobben som orsakat störningarna. Sonen hade under tiden kollat vad en ny mobbe kostar… en iPhone 8 strax under 9000:-. Dyrt… men onödigt, den var JU bättre…… sen bröts samtalet igen….och igen…..och igen…..trettioett gånger hade jag ringt upp sonen med ett par ord för varje uppringning… lite osammanhängande samtal….men man kanske vänjer sig?

Har du provat att ”blåsa” den på innehållet, och göra en helt ny omstart, undrade sonen? Fabriksinställningarna tillbaka? Nej där går gränsen för vad jag vågar, sa jag….

Det slutade med att han ”blev med” sina gamla föräldrar på en eftermiddagskopp kaffe istället. Några muffins från vår frys fick följa med som arvode för hans arbete.

En god kopp java, lite kortspel med barnbarnet medan sonen jobbade med att fixa min mobil. Jaha vad har du för lösenord till det och till detta…undrade han med jämna mellanrum… och jag fick prova att minnas…. slutligen hade han gjort en helt ny mobiltelefon med allt vad det innebär.

Än så länge hade Reine hållit sig lugn…. vi spelade några kortgivar sedan råkade jag stöta till mobilen och boken på Storytel började att mumla igen. Hopplöst…. jag får väl kika i min kassa om det fanns, de där nio tusenlapparna som en ny kostar, sa jag. Fick medhåll från sonen som menade att han tömt ut alla idéer om vad som kunde vara felet. Samtidigt sneglade jag på hans fina sladdlösa proppar till öronen, så att man kan lyssna på musik och böcker på mobben. Han berättade att han vunnit sådana. Så nu låg hans nya fina ”vanliga ” öronproppar som följer med då man köper mobbe helt oanvända bredvid mig på bordet. Tittade på dem och helt plötsligt slogs vi av tanken….ska jag prova dem och kolla om Reine håller sig lugn?

Nu har jag en lugn och fin mobbe som inte lever sitt eget liv. Inte så mycket snafs på hemknappen, nyinstallerat nytt mobilt bankID och uppdaterad uppgraderad. Med nio sparade tusenlappar. Sonen är ett par öronproppar fattigare men det var JU inget han använder…..så….

Just innan vi lämnade dem kom jag till att tänka på det där med julklappar…..jag tycker vi kan schwisha varandra var sin liten peng till jul. Så slipper vi all julhandel. Och sen kan vi väl vara överens om en sådär lagom summa på en hundring. Ömsesidigt…. Ja ja plirade han, börja du…. så nu återstår att se vad som händer och sker….

Midsommar anno datzumal…igen

Av Inga-Lill

den 30 november 2018

i Minnen

Because my readers want to continue read my stories, even old ones, l continue my republish but with a copy in english. This I hope, to increase my knowledge in english, I think if….if Saint Peter isn’t speaking my mother tongue, my native language…do you follow??

Eftersom folk vill ha mina berättelser, även i repris tar jag fram någon story från tidigare. Och samtidigt gör jag en översättning till mina utlänningar… på detta viset roar jag mig själv i min eviga kamp att försöka förbättra mina kunskaper i engelska. Tänk om Sankte Per inte talar skånska…. förstår ni?

Midsummer eve anno datzumal

Written 23th of June 2013

Sitting and enjoying the aftertaste of the dinner party. Same joy every year with the premiere of fresh potatoes and herring. The strawberries we were waiting for, they hadn’t been served yet. The weather forecast had threatened with storms, drizzle and lots of thunder. But today they have made a mistake about the last three hours forecasts, it has been really pleasant weather with a little cloudy sky but rather warm made it comfortable to sit outdoors. Even if there had been some gusts which send the vase with flower away, we had to give the flowers a heavier vase and some new water…. But we have managed to keep the porcelain at table. And the food was just as nice as midsummer-menu always are.

Can not help thinking about midsummer in the garden of our little summerhouse. It was in my early childhood. We had a set of those old traditional garden furniture that could be folded together when storing in the little mini-cottage, which was the settlement that was on the summerhouse site when I was little. The furniture was repainted on a regular basis when they became a little threadbare, but I never know they were questioned if they were worn out. But they were used diligently and we used them for the midsummer celebration on the lawn every year. Then the midsummer dinner was served at the tiny table. I know the table was no more than about 120 x 80 cm, but you still sat about 8-10 persons around the table. It was a popular holiday to come and visit our summerhouse during midsummer-holiday when the summerhouse association organized dance on a dance-floor decorated with birches and flowers. A live orchestra and a little lottery, tombola and other activities amused us all.

The table was well laid with all the goodies, even some cold meatballs for us children who did not love the herring. Butter, bread, cheese and freshly cooked potatoes smelling of dill, it smelled summer. Greta and Walter with Aunt Asta were often seen guests, even this midsummer-eve.

This particular midsummerevening was warm and sunny, nice guests and many big and happy laughs. The overwhelmed table was hard to overlook and now Asta was going to make her a sandwich. But where’s the butter? There was the butter! She stood and stretched over the whole table and made a big pit in the butter. Wouldn’t bother for another gymnastics exercise after the butter once more. And she sat herself heavily down to the chair, which at the same moment gave up its last sigh. It broke down, wood for a bonfire was all remaining from that chair. At the same time the feet of Asta. the soles, appeared. Surprised we investigated what happened, what about Asta. Did she survive? Did she breath? We realised Asta was intact, undamaged and we burst out in a huge laugh, even Asta. Apparently, she looked very lazy, laying there at the lawn. After a while we got her up on her feet, checked that the legs and arms were ok, the bread in her left hand was intact too, but where did the butter go? The butter which was the cause of the drama, where was it?

At last we found the butter (it was a kind of a butterfly that evening) which, in this case, got (flew) high up behind Asta, up on the flagpole. There, approx. three meters up on the flagpole, the big piece of butter was stuck, but slowly slipping down on the sun’s hot flagpole so that the sun and butter went down about the same day, and midsummer eve, it is sunset very late, as well as the butter slip.

Midsommarafton anno datzumal

Midsommarafton 2013

Sitter och njuter av eftersmaken av matjessillen. Det är lika välkommet varje år med premiären på nypotatis och sill. Också jordgubbarna förståss. Men så långt har vi inte kommit ännu. Väderlekstjänsten har hotat med världens oväder med ösregn och massor av åska. Men idag har de missat igen, de senaste tre timmarna har det varit riktigt angenämt väder med växlande molnighet och temperatur som gjort att det varit mysigt att sitta utomhus. Visserligen har det kommit en och annan vindil som dragit med sig blomvasen, försökt rycka med sig något uppläggningsfat. Men vi har fixat att hålla kvar faten på bordet, ja blommorna förståss, men de fick nytt vatten i vasen.

Kan inte låta bli att tänka på midsommarafton i kolonin. Det var i mina tidiga barnaår vi hade en uppsättning av de där gamla traditionella trädgårdsmöbler som man kunde fälla ihop vid förvaring i lilla ministugan, som var den bebyggelse som fanns på kolonitomten, då jag var liten. Möblerna målades om med jämna mellanrum när de blev lite skavankiga, men jag vet aldrig att de ifrågasattes om de blev slitna eller mindre stadiga av årens slitage. Men de användes flitigt och man satte fram dem till midsommar på gräsmattan varje år. Sen dukades midsommarmaten på det lilla bordet. Jag vet att bordet inte var mer än ca. 120 gånger 80 cm, men man dukade ändå till 8-10 personer runt bordet. Det var populärt att komma till oss på midsommar då koloniföreningen anordnade dans på lövad dansbana med levande orkester och lite tombola.

Väl uppdukat med alla godsaker, till och med några kalla köttbullar till oss barn som inte älskade matjessillen. Smör, bröds, ost och de dilldoftande nykokta potatisen. Greta och Walter med faster Asta var ofta sedda gäster, så även denna midsommarafton. Soligt och fint och många glada skratt. Nu skulle Asta ha en smörgås och det överbelamrade bordet var svårt att överblicka. Men där stod smöret! Hon reste sig halvvägs, sträckte sig över hela kalaset och gjorde en rejäl grop i smöret. Ville ju inte hålla på där att ta om. Men en klatsch satte hon sig tungt nerpå stolen, som i samma ögonblick gav upp sin sista suck. Den brakade ihop, liknade vara en hög bräder. I samma stund såg vi andra runt bordet fotsulorna på Asta. Överraskade for många av oss upp från bordet och undersökte vad som hände, hur det gick med Asta. Lättade förstod vi att att Asta klarade sig helskinnad och allmänt skratt uppstod. Det såg ju onekligen mycket dråpligt ut. Efter en stund fick vi upp tanten på fötter, kollade att ben och armar var hela, brödet i vänsternäven intakt men var tog smöret vägen?

Så småningom hittade vi smörklicken som i fallet farit högt upp bakom Asta, upp på flaggstången. Där, ca. tre meter upp på flaggstången satt den väl tilltagna smörklicketn som så sakteliga gled ner på den av solen varma flaggstången så att solen och smörklicketn gick ner ungefär samtidigt den dagen

Dementi

Av Inga-Lill

den 24 november 2018

i Minnen

Jaha, nu har jag blivit så fullfjädrad skribent att jag till och med måste gå in och dementera mina skriverier. Dock beror inte, denna gång, att jag far med osanningar i skrivögonblicket. Detta fenomen beror istället på yttre omständigheter, folk ändrar på villkoren för mig. Vad snackar hon nu om? Jo det där med julgran… Men kära nå’n, det är JU en hel månad till jul, kanske du tänker. Men trots allt, kom det på tal förberedelser inför julen…har vi startat med några sådana???

Gårdagens höstterminsavslutning med mina bridgeelever blev ytterligare en punkt i tillvaron. Den ”lustiga” separationsångest som uppstår i avskedsögonblicket varje gång vi säger tack och adjö, den som utlöser små ”sista” frågor innan vi lämnar gruppen, blev igår kväll – hur har ni gjort inför jul? Maken replikerade då att: det mesta löpte planenligt – och då vi slopat julgran, var det återstående julpysslet ganska enkelt.

Kvällens värdinna tyckte det lät hemskt att vi slopat ett av julens allra tydligaste symboler, julgranen. Detta lät sig inte göras, eller tillåtas så hon försvann för ett ögonblick, och återkom efter en stund med en pjäs i plast eller glas eller plastglas. Skrattande berättade hon att hon inhandlat denna pjäs på ett av våra varuhus som säljer en massa ”strunt som vi kan leva utan”, och hon köpte den då som det årets fulaste julattribut. Om den haft någon framträdande plats i hennes hem sistlidna jul vet jag inte säkert, men jag misstänker att den har haft det. Men allt är JU framför allt hur det uppfattas i betraktarens öga, så den kanske har imponerat på någon. Själv anser jag att den är sevärd bara av den anledningen att någon har gjort sig besväret att framställa den, massproducera och få folk att köpa den. Den berättar att till och med konserverad gröt (läs RisiFrutti) går att sälja, till och med utan någon reklam. Jag fick hålla den fina julgranen under resan hem, och då vi åt vår sena supé förgylld med en souvenirflaska från Reims, en stad i distriktet Champagne, hade maken bytt batterierna i granen och den stod bredvid oss och lyste upp vår höstavslutningsfirarmåltid. De gamla batterierna var slut, så de hade tydligen lyst upp julhelgen hos sin tidigare ägare.

Därför kära läsare, vill jag berätta att iår har vi återinfört en julgran i vårt julfirande. Och därmed anser jag att jag gjort rätt för mig genom att upplysa er om att vi tvärs emot vad jag tidigare meddelat, vi har julgran i år också

Novemberljus

Av Inga-Lill

den 21 november 2018

i Minnen

Förkylningarna har så sakteliga gett med sig. Näsan känns uppsliten av allt snytande, men den har i alla fall slutat droppa som en kran. Vi hade en annan kran som droppade här i huset. Duschen är lite svår att stänga helt. Man får ta i för att få den att sluta droppa. Försäljarna pratar så fint om keramiska tätningar och andra tjusigheter då man köper kranar, armaturer. Men trots allt är det som det alltid varit. Då man stängt kranen för det varma vattnet, hörs och syns inget dropp. Men plötsligt efter en halvtimme så ”siger” det fram en droppe, och en till….alltså stäng kranen… först ordentligt, sedan en gång till med rejäl kraft. Nu var det inte översvämning i hela övervåningen, men den vita fina badrumsmattan var inte trevlig att trampa på, splasch sa det när man klev innanför tröskeln. Det är inte så länge sedan jag var orsak till en sådan incident med vattendropp. Så jag lyssnar efter ljud som är nya eller ovana i huset.

Då, för någon månad sedan, hade jag en ”klocka”, ett tickande som vi inte brukar ha i huset. Hörde det tydligt i närheten av spisfläkten. Lyssnade, slog på och av spisfläkten, men ingen ändring av ljudet. Efter någon dag upptäckte jag att det var en kran som stod och droppade i duschen, och att jag funnit orsaken till den tickande klockan. Blev oerhört irriterad på mig själv. Sådant bör inte hända igen, lovade jag mig själv. När jag fått en varningssignal via ett ljud som var ”nytt” för oss.

Och denna förkylnings-vecka då jag varit lomhörd, har jag varit extra uppmärksam så jag inte lämnat kvar någon droppande kran eller annat som annars lätt händer med oss skumögda lomhörda gamlingar. Jag har lystrat och lyssnat så att gubben min smått varit orolig för mig, är hon på väg att bli knäpp? En sådan där ”stråltant”? Men en förklaring härom dagen var, att diskmaskinens timer ”hängt upp sig” och stod och tickade…. det ordnade vi med en ”norsk reset”. Dra ut elsladden och sätt in den igen…. nu borde jag väl känna mig nöjd, gjorde jag också.

Trots detta mötte mig en plaskblöt matta i duschen, en kran som inte dragits åt tillräckligt… klarar vi att bo kvar hemma längre? Utan ständig tillsyn? Jag har bett sonen att alarmera om det börjar lukta för strongt hos oss då han kommer in i huset vårt. Nu springer han inte ned dörrarna för oss, så vi kan känna oss nöjda någon månad i taget….

Nu har vi gjort höstens fönsterputsning. Den som är ett ”måste” inför advent. Då vi ska plocka fram adventsljusstakarna. Sedan blir det en hel del tankar som dyker upp i skallen på oss allt efter som december och jul närmar sig. Varje år säger vi att vi ska dra ner på de obligatorier som vi bär med oss i livets ryggsäck. Än så länge är det inte så många traditioner vi lyckats slopa. Julgranen fick se sig om efter annan husly i fjol. Men annars så har vi sagt att vi gör bara det vi orkar och känner för. Och det är konstigt vad vi orkar då det blir ifrågasatt om vi ska ha kvar det ena eller andra. När vi var på Antikrundan igår checkade vi av vad vitkålen kostade per kilo. Underförstått att den dag vi hittar kålen hyfsat bra pris på, så köper vi för att tillaga brunkålen. Ett måste inför julen. Saffranspaketen låg störtexponerade igår, tog ett paket, en gåva från vår ICA-handlare. Även om jag köper den andra sorten då vi ska baka…..hörde ni…?….ska baka…. givetvis får vi ta en dag till lussekatterna.

– Och sedan kommer vi ofelbart att tänka på barnbarnet som frågade oss för flera år sedan:

– När är den där säsongen, farmor och farfar??

– Vilken säsong, undrade vi?

– Där ni bakar all de där småkakorna? undrade ungen…

– Jaha, du menar schackrutorna, Sonjas nötkakor, bondkakorna och mandelmusslorna? Ja de var just dem hon tänkte på och omedvetet slickade hon sig runt munnen…

– Ja men det är ju till jul, upplyste vi…

– Aha…. men det är ju snart insåg barnet och ett varggrin lyste upp hennes ansikte…

Så småkakorna får vi väl fixa…

Men det är även andra saker som vi sagt att det gör vi inte längre…. Så istället för att lockas av all reklam och köplusta, tar vi beslut om att det klarar vi oss utan, eller om det är svårt att släppa det helt så kan man köpa färdigt.

Man får repetera veckodag, onsdag idag? Inte lika naturligt längre att man vet att det är den eller den dagen utan att tänka till. Förr hade vi en dagstidning på hörnet av köksbordet som låg och lyste oss i ögonen vilken veckodag det är. Har vi inte längre, den digitala blaskan släcks ner då vi ska läsa de senaste nyheter som publiceras på SVT Nyheter.

Klockslag? Fixar vi genom en av all de klockor vi har runt om i huset. Har vi ätit middag idag? Ha ha ha… kan kanske tyckas som tokiga frågor men visst kan man känna ett sug efter något ätbart sent på kvällen, och då uppstår frågan ibland….har vi ätit middag idag eller har vi glömt det? Än så länge har vi inte glömt det någon dag, men vi är JU två om att hjälpas åt att komma ihåg. Däremot händer det att jag glömt den där kvällsmedicineringen av mitt insulin. Jag tar det alldeles på ”egen” tid utan samband av någon måltid. Första gången det hände mindes jag inte om jag tagit det eller inte. Jag beslöt att jag måste ha en metod där jag kunde kontrollera om jag tagit eller inte. Men hur gör jag? Skriva ett kryss i en kalender? Nej, funkar inte. Glömmer jag skriva krysset trots att jag tagit… hur göra? Jo, då jag tagit sista av sju uppräknade injektionsnålar söndagkväll, laddar jag om min lilla necessär med sju nya nålar. Det är vid ett flertal tillfällen jag tömt ut nålarna och räknat baklänges – söndag – lördag – fredag – torsdag… ja!!! jag har tagit medikamentet idag…

Det där med middagar är också lustigt. Under sommaren är det gärna lättlagat och ”lätt” mat som står på menyn. Men när dagarna blir kortare och mindre ljusa så infinner sig en lust och längtan efter att laga och äta det där lite långkoksbetonade. Jag hade under vår vecka med host- och nysningar inte andra önskemål om mat än soppa. Så enkelt som möjligt … soppa alla dagar gick bra… men mot slutet av veckan var ärtsoppa en mycket mysig matstund, med varm punsch. Kändes riktigt höstmysigt. I denna ”veva” bröts vår soppdiet för att övergå i lite rejälare mat. Och helt plötsligt blev det både kåldolmar, fiskpudding, fläsk och”lögadoppa” och ”rabbemos” i en lång rad av maträtter, gammaldags husmanskost. Lite småskrattande sa jag att vi kunde väl prova med lite modern mat en dag, pizza eller kinamat…

Så nu får vi försöka att bli lite mer civiliserade och gå på lokal en dag… för tillfället sitter vi och söker information över hur mycket den avgift som kommer efter nyår blir. Hitintills har vi betalat 100:- per månad och capita, för att glo på TV och jag förmodar att lyssna på radio. Jag anser att jag med mina TV-timmar har gjort rätt för mig. Fyra timmar radio, och åtta timmar TV är tolv timmar á hundra spänn, alltså 8,33 per timme. Jag vet inte hur mycket man får för pengarna idag då det gäller underhållning. Men jag tror det är billigt… maken säger att den övergår från att vara TV-licens till att vara ”publik sörvis”-avgift. Han protesterar då jag nämner det med litet mer amerikanskt uttal. Han svär över att vi inte kan göra som norrmännen och som de gör med sin ”rikskringkastning”. Vi är väl inte Amerika… i vilket fall som helst, ska bli spännande att se hur mycket jag får betala för mina program efter nyår.

Jag tycker det är kul att försöka skriva och tala engelska. Inte länge sedan jag inte tordes öppna munnen och prova annat än svenska. Kändes fånigt att prata ett språk man inte behärskar. Men vissa stunder är det enda möjligheten att nå folk på annat sätt. Så prata…prata fel…prata mycket….och prata mindre fel… så småningom kommer man underfund med att det är inte så farligt att säga några fel här och där… därför fortsätter jag att översätta en del av mina skrönor här på mina sidor… jag ska ta en del av de jag finner småmysiga och prova att översätta. Jag har en del läsare som inte fixar annat än deras eget språk….engelska… en av dem gav mig en tillrättavisning en gång, då jag sade fel på engelska. Vi hade klått upp henne riktigt ordentligt i en bridgematch, och hon sade syrligt att jag hade använt ordet learn istället för teach…. jag sa att hon var välkommen med sina kommentarer då hon var minst lika bra på att tala mitt språk som jag var på att tala hennes…annars klarade jag mig med de lärare jag hade… hon är numera en av mina vänner, följare… så jag tror att jag ska skriva om smörklicken som dalade i samma takt som midsommarsolen…. den kommer …..snart

It should have been a caravan

Av Inga-Lill

den 15 november 2018

i Minnen

Dear readers. As desired I will repeat a story I wrote in November 2012. Many comments about it have reached me during years and even request about a new updated version… i made my new version in english, and the swedish text you will find below….after the english….read and laugh dear reader////

It should have been a caravan

Travel through Sweden up to our beloved Lapland has changed a little over the years when comparing comfort. Thought about this when we were away in Blekinge’s last weekend and slept in our cozy caravan. Then felt that we have had progress not only in the world of technology but also within our material world. The first car holiday was when we acquired an old Saab 95. This was the summer when the first child was 2 1/2 years old. He had learned to move around, not only inside but in nature, and we realised a camping trip was possible. We were going to sleep peacefully through our beautiful country, and visit grandmother and grandfather in Norrland.

My brothers Stig and Rune were experienced travelers and also owners of some equipment we wanted to borrow. An extremely nice tent with two delimited sleeping spaces and space between, to have packing and kitchen equipment. Sleeping bags, maybe a bit heavy comparing to nowadays sleepingbags but warm. We borrowed these too. Have tried to remind who was the owner of the air beds but I think we had invested in those ourselves.

We started our long trip in Hälsingborg and the first day of the race ended in Gränna. In this little town there was a campsite at beach of Vättern. Here we pitched the tent and it was the coolest place both the husband and I ever remembered that we had camped in. Here we had to work out setting up a tent without instructions and blow up the air mattresses without any air pump. Useful experience for our continued life in camping art.

But everything went smoothly. The next day we were heading north with a wish to reach Mora in a reasonable time before evening. We cooked our coffee on a small, simple gas cooker, (the smallest in the world) and also prepared our lunches. The food consisted of canned preserves purchased in Denmark. So we didn’t starv. The child lived a lot on sour milk, a delicate variation of sour milk named ”Stjärnfil”. A kind of sour cream, almost as nowadays cream fraiche… can’t remember but the fat content was high and he loved it. Sure, he had dinner, even he, but he could eat this ”stjärnfil” breakfast, lunch and evening if he had been allowed.

We arrived at Mora late, just before bedtime and we set up the tent and made our evening meal. Blown up the air mattresses without air pump this day too, with a headache as a result. Now we had reached so far north, the summer night was bright and it wasdifficult to believe it was time to go to bed. The spouse hadn’t any problem fell asleep, he was the only one this summer to have a driver’s license why he was responsible for all time behind the wheel himself. There was some surplus energy left in the child who had to sit during journey in the amazing child seat, consisted of a shaky steel structure hung over the backrest in the back seat. On this chair there was a steering wheel, able to spin, but it didn’t amuse the child many minutes. So there were many words said trying to calm him in the run of the day. It didn’t calm down, but the child tried to keep us alert to his imprisoned situation, he wanted to get lost and move a little freely. A two-year-old is not easy to communicate with and motivates to ”sit still”.

Finally, the whole family slept after all. All the unexpected travel, packing up and down all the time at all the coffee and food bars took its place. We were tired and slept very well all night despite the rather uncomfortable bed.

In the morning, we woke up with a strange feeling. Turned over to back looked up at tent ceeling and felt a light drizzle on our faces. What was this? Also discovered that it was a contagious leakage as we twisted around the air mattresses. Understand now that the fantastic tent we borrowed from the ”brothers” was a great tent if you camped in the Sahara desert, but it offered no protection against rain. During the night it had rained so much. every pit in the air mattresses was filled with rainwater. The eminent sleepingbags had also sucked water all night long.

We were happy to raise and change dresses into dry clothes, bring a cup of hot coffee and pack up tents and other equipment. It was not tempting to turn over and sleep for a while more this morning. We became so early a quick breakfast and pack our equipment we had to wait about one hour for the gate to open and exit the campsite.

The journey continued northwards. We discussed in car our situation, and we had to drive the entire rest of the journey in one stage. During the trip, an overnight stay in the area around Östersund was included. Seemed as an impossibility, with the soak dripping equipment. Therefore, a long day’s run ahead of us. Estimated that an approx. 900-kilometer trip with a cranky car, a tired two-year-old child and a soakwet equipment would be tough.

The day promised no better weather than which had been sent out over the country at night. A heavy persistent rain that made us drive without any spontaneous breaks. We stayed there for a very necessary pee break. At this time, the fuel tank wasn’t as big as nowadays, so we were also forced to plan a stop for a refuel. When we left Mora-Orsa we had the endless Finnish forests to cross. There is not a gasoline station every mile. So after checking out the list over possible stations we decided for Noppikoski, where they have a fuelstation. This village is located on the border between Dalarna and Härjedalen. It is far between the towns and other villages and we slipped into the fuel station with a very dry car. A sad owner of the station came out and told us, unfortunately they had power failure because of a large forest fire up in the mountain above the villages. Despite the rainfall, this forest fire was on for the second day. When he realized our dilemma with a almost empty gas tank and many miles to go to next possible gas station, he realized that we were stuck with him until the problem was resolved. After some thoughts, he mounted the front of one of the pumps, started a chainsaw that he put on a manual driving wheel and managed to refuel our car. During an deafening sound, the two-year-old was terrified, we got a full gas tank. An approximate amount of the cost was calculated, at this time there were no such features you could read the amount of the pump, and without the electricity we had to guess. Into the car again, which was now again – impossible to look through the window , because all the wet equipment. Further north, turn the fan and heater on to get the cabin a little more comfortable..

Nevertheless the most comfortable was after all inside the car with this pouring drizzle. Coffee we had arranged in a thermos and some sandwiches we were able to make in the car. It was a station wagon so we reached what we had in the car didn’t need to step out in the rain.

We drove on and the weather didn’t invite to any breaks along the way, we went farther and further north. The engine noise and a sustained buzz from the ”vefforna”, the child’s name of the the windshield wipers, made us tired and the child fell asleep in his chair hanging on the backrest. I tried very carefully to lift him out of the seat because of the contorted position didn’t look comfortable. Well, very stupid of me, now he woke up again! Back up in the ”safe” child seat again. It was pity, he could use an hour’s sleep for sure.

Suddenly we heard a creaky sound from the front of the car. Then it became silent. Only the sound from engine and the noise of the road remained. The windshield wiper engine had stopped. The sight throughout window became non-existent in the sustained rain. The driver had to find a place suitable to have an emergency stop as soon as possible. Out in the rain, check fuses on the car and see if he could analyze the problem. Pretty soon he realized the fact that the windscreen wiper engine had dropped off. Burned. In this pouring rain it had made its day, done, gone. Good advice was worth a fortune. What to do? We stood in the deepest Finnish forests (a part of Sweden) with miles to the nearest community. We had passed Sveg and both ”Hogdalarna”. Now it was only deep dark green forest until we reached Östersund in Jämtland. But it wasn’t possible to drive without windscreen wipers.

The coffee mugs were used and plans were made. There was an idea the wipers could be controlled from inside the car. If you stick in your arm below the instrument board, the spouse said, it’s possible to reach a rod the windshield wipers were attached to. This rod could be attached and moved back and forth. In this way it became one ”beat” with the wipers. Genious! But it depended in if you reached this rod, rail. Well the spouse said, it will work if you laydown at the car floor and your arm reached behind the dashboard. At this moment I realized our entire remaining trip was due to me!

Was commanded by the driver to lay down on the car floor with my head under the dashboard as deep as possible. I could have my feet on the seat. Don’t remember the reaction of the child, but probably he felt the seriousness of the moment, and kept calm, maybe quite interested. Now we continued the journey but with significantly reduced speed. On a regular basis, I was commanded from above, those who had contact with the world, to beat with the wipers. Bring them back and forth, relaxed and waited for the next command. My axes ached quite soon but what choice did we have? After a while, I could find a slightly better position and still reach the rod. Satisfied with our emergency solution we left miles beyond. We were indoors sheltered from the rain and the distance to the destination decreased! Of course, our intention was to repair the windscreen wipers as soon as we reached a car garage.

Well, let a little whining escape my lips over the uncomfortable situation, but it was mostly to get a little ”pity over my situation”. Then I hear a bang! A hard bang! What happened? The driver cursed and I felt a braking really sturdy. Had I missed my mission with the wipers? Or…..? The vehicle had stopped, I knew that. But why? Got some help crawling out of my important but very uncomfortable post. Now I also got the explanation for the bang I heard. We were just in a road with roadworks. Here we had met the bus, the important bus which transported milk from farmers to dairy, all mails and daily newspapers,the bus which had caused large stones from the reorganization work up in air. And up on the windshield on our car. That’s where the stone chip usually ends up. Now the whole windshield was opal white of crushed glass. It did not break out but remained in the frame but was completely opaque. The bus that caused the damage had no idea what had happened. He was already far away. My first thought was, I left my uncomfortable position for the rest of my journey before I realized it was awful, we were still more distressed than before. I think asking for help via salvage car was not included in our world at this time.

We had to push out the windshield, put a blanket over the dashboard to collect most of the glass. Because the rain was still pouring down, it was moving all the luggage as far back in the car as was possible. We dressed in warm clothes, my husband took a raincoat and turned it backwards to protect himself as much as he could. He used a pair of sunglasses to keep the rain out of his eyes. A crazy outfit and we were able to laugh at even though our situation was not the most laughable. Now we drove off with a broken windshield wiper motor and no windshield. We also got a little wet in the back of the car. It was a easement for my body to sit upright against my previously uncomfortable position. When we reached Brunflo, a small village just south of Östersund, we found a glass company where we got help a new windshield. Then on to Östersund for a Saab workshop where we could buy a windscreen wiper motor. Just took a moment for the husband to change the motor, and we could drive on.

Our holiday fund had shrunk considerably, but we were undamaged and satisfied, and after all we solved the problems so cheaply. Now further north. Grandmother and grandfather were waiting. Certainly they were completely unaware of our adventures. They had no phone so we had only told by letter that we were going to visit them.

When we arrived at Rönäs we had to start taking care of our borrowed equipment. Hanging the tent and sleeping bags on to dry inside the barn where we went and turned them daily. If I remember correctly, the sleeping bags were quite damp even when traveling home. The tent was drying in less than a week, so it was a good idea to use during our home trip. Probably it went without rainfall, since I don’t remember anything about that trip.

The tent ended as a toy for the children, but it was called the desert tent in the future. The sleeping bags do not know if they are dry yet.

Och nu på svenska:

November 2012

Resorna genom Sverige upp till vårt älskade Lappland har genom åren ändrats lite om man jämför komforten. Tänkte på detta när vi var bort i Blekinge senaste Mårtensaftonen och låg i vår mysiga husvagn. Kände då att vi haft framåtskridande inte bara inom teknikens värld utan även inom vår materiella värld.

Första bilsemestern blev i samband med att vi skaffat en gammal Saab 95 herrgårdsvagn. Detta var den sommaren då första barnet var 2 1/2 år. Han hade lärt att traska runt i skog och mark, och vi såg att en campingresa var möjlig. Vi skulle i lugn och ro bila upp genom vårt vackra land, och hälsa på hos farmor och farfar i Norrland.

Mina bröder Stig och Rune var erfarna resenärer och ägde även en del utrustning, som vi bad att få låna. Ett oerhört fint tält med två avgränsade sovutrymmen och utrymme mellan dessa att ha packning och köksutrustning i. Sovsäckar, varma goa vaddstoppade. Dessa lånade vi också. Har försökt att dra mig till minnes vem som var ägare till luftmadrsserna men jag tror vi hade investerat i dem själv.

Vi startade vår långa resa i Hälsingborg och första dagsetappen slutade i Gränna. Nere i Gränna fanns en campingplats vid Vätterns strand. Här slog vi upp tältet och det var den kyligaste plats både maken och jag någonsin kan minnas att vi övernattat på i tält. Här fick vi träna på att sätta upp ett tält utan bruksanvisning och blåsa upp luftmadrsserna utan pump. Nyttiga erfarenheter för vårt fortsatta liv inom campingkonsten.

Men allting förlöpte helt planenligt. Nästa dag kunde vi styra kosan norrut med en önskan om att nå Mora i rimlig tid innan kväll. Vi kokte vårt kaffe på ett litet enlågigt gasolkök, (världens minsta) och tillredde även våra middagsmål på detta. Maten bestod av konserver inköpta i Danmark. Så vi svalt inte. Barnet levde mycket på Stjärnfil som var en delikat variant av filmjölk, vill minnas att fetthalten var rätt hög och han älskade den. Visst fick han middagsmat han också, men stjärnfilen kunde han äta morgon, middag och kväll om han fick.

Vi anlände till Mora i god tid innan sängdags så vi kunde sätta upp tältet och laga till vårt kvällsmål. Blåste upp luftmadrasserna utan pump denna dag också, med en huvudvärk som följd. Nu var vi så långt norrut att sommarnatten var ljus och det var lite svårt att inse att det var tid att gå till sängs. Maken var inte svår att natta, han var ensam denna sommar om att ha körkort, så han stod för hela körningen själv. Däremot fanns det lite överskottsenergi kvar hos barnet som varit tvungen att sitta i den fantastiska barnstol som bestod en skranglig stålställning som hängts upp över ryggstödet i baksätet. På denna stol var det en ratt som gick att snurra på, men den roade inte många minuter. Så det var många ord som sades i lugnande syfte under dagens lopp. Det lugnade inte, utan barnet försökte hela tiden göra oss uppmärksamma på sin fängslade situation, han ville komma loss och få röra sig lite fritt. En två-åring är inte lätt att kommunicera med och motivera att ”sitta fint”.

Till slut sov hela familjen gott. Allt det ovana med resa, packande upp och ner hela tiden vid alla fika- och matraster tog ut sin rätt. Vi var trötta och sov gott hela natten trots den ovana och ganska obekväma sängplatsen.

Fram på morgontimmarna vaknade vi med en underlig känsla. Snurrade över på rygg och kände ett lätt duggregn i ansiktet. Vad var detta? Upptäckte också att det var ett tjaskande läte då vi snurrade runt på luftmadrasserna. Insåg i detta nu att det fantastiska tält vi lånat av ”brorsorna” var ett ypperligt tält om man campade i Sahara, men något skydd mot regn erbjöd det inte. Under natten hade det duggat på så mycket att varje grop i luft-madrasserna var fyllda med regnvatten. De eminenta vaddsovsäckarna hade också sugit åt sig vatten hela natten.

Det var oerhört skönt att få kliva upp och klä sig i torra kläder, få i sig en kopp varmt kaffe och packa ihop tält och övrig utrustning. Det var inte skönt att ligga och dra sig denna morgon. Vi var så morgontidiga att vi fick stå och vänta ca en timme på att in-och utkörseln från campingen skulle öppna så att vi kunde komma iväg. Färden gick vidare norrut. Vi diskuterade i bilen att vi i detta läge var tvungna att köra hela återstoden av vägen i en etapp. Under planeringen av resan hade en övernattning i Östersundstrakten varit medtagen. Såg det som en omöjlighet, med den genomsura utrustningen. Därför låg en lång dagsetapp framför oss. Beräknade att en ca. 90 mils resa med en halvskranglig bil, en res-trött tvååring och en dyngsur campingutrustning skulle bli tufft.

Dagen lovade inget bättre väder än det som dragit in över landet på natten. Ett tungt ihållande regn som gjorde att vi körde på utan några spontana raster. Stannade vi till var det enbart för en alldeles nödvändig pinkepaus. På denna tiden var bensintanken inte så stor på en bil så något stopp för att tanka var vi också tvungna att planera in. Då vi lämnade Mora-Orsa hade vi de oändliga finnskogarna att genomkorsa. Här står det inte en bensinmack varje mil. så efter koll i kartboken bestämde vi oss för Noppikoski, där har de en mack där kan vi tanka. Detta samhälle ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det är långt mellan samhällena och vi gled in på macken med en mycket törstig bil. En bedrövad mackägare kom ut och meddelade oss, att tyvärr hade de strömavbrott p.g.a. en stor skogsbrand uppe i berget ovanför dem. Trots ösregnet höll denna skogsbrand på för andra dygnet. När han insåg vårt dilemma med en så gott som tom tank och många mil till nästa tankställe insåg han att vi var fast hos honom tills problemet lösts. Efter vissa funderingar hit och dit monterade han av framsidan på en av pumparna, drog igång en motorsåg som han kopplade in på ett manuellt drivhjul och lyckades att tanka bilen. Under ett öronbedövande väsen, två-åringen var skräckslagen, fick vi full tank. En ungefärlig summa på vad det kostade räknades fram, på denna tid fanns inte sådana finesser att man kunde läsa beloppet på pumpen, och all annan utrustning var kopplad till strömmen som inte fanns. Alltså in i bilen igen, som nu var alldeles igen-immad av all den våta utrustningen. Vidare norröver. på med fläkten och lite kupevärme för att få kupén lite torrare.

Det var ju ändå mest komfortabelt inne i bilen i och med detta hällande ösregn. Kaffe hade vi arrangerat på termos och lite smörgåsmat kunde vi fixa i bilen. Det var ju en herrgårdsvagn så vi nådde det vi hade bak i bilen utan att behöva gå ut i regnet.

Vi körde på och vädret inbjöd inte till några raster längs vägen, så vi kom längre och längre norrut. Motorljudet och ett ihållande surr från ”vefforna” som barnet kallade vindrutetorkarna var sövande och tvååringen somnade i sin stol som hängde där på ryggstödet. Jag försökte lirka ner honom på sätet för den förvridna ställningen såg inte bekväm ut. Jaha, det var dumt, nu vaknade han igen! Tillbaka upp i den ”säkra” barnstolen. Det var synd, han hade haft god nytta av någon timmes sömn.

Plötsligt började ett läte höras ett gnisslande, skrikande läte från bilens främre delar. Sen blev det tystare. Kvar var var bara motorljudet och bruset från vägbanan. Motorn till vindrutetorkarna hade stannat. Sikten blev obefintlig i det ihållande regnet. Maken fick ta sig till en plats lämplig att göra ett nödstopp snarast. Ut i regnet, kolla säkringar på bilen och se om han kunde analysera problemet. Ganska snart insåg han det faktum att vindrutetorkar-motorn hade lagt av. Brunnit. I detta hällande regn hade den gjort sitt. Nu var goda råd värda en förmögenhet. Vad göra? Vi stod i de djupaste finnskogarna med mil till närmsta samhälle. Vi hade passerat Sveg och båda ”Hogdalarna”. Nu var det bara mörkgrön skog tills vi nådde Östersund i Jämtland. Men det gick inte att köra utan vindrutetorkare. Kaffetermosen kom fram medan planer smiddes. Sedan framkastades en idé att torkarna kunde styras inifrån bilen. Om man stack upp armen under instrument-brädan kunde maken fixa så att man kom åt en skena som vindrutetorkarna var sammanfästa med. Denna skena kunde man sträcka sig uppåt och föra i sidled, fram och tillbaka. På detta sätt blev det ett ”slag” med torkarna. Genialiskt! Men det var med möda man nådde denna skena om man låg in över bilgolvet och armen inkrånglad under instrumentbrädan. I detta ögonblick insåg jag att hela vår återstående resa berodde på mig!

Blev kommenderad av maken att lägga mig på bilgolvet med huvudet in under instrumentbrädet så långt jag kunde komma. Fötterna kunde jag ha uppe på sätet. Minns inte två-åringens reaktion men antagligen kände han väl stundens allvar och höll sig lugn, kanske rent av intresserad. Nu fortsatte vi resan men med betydligt reducerad hastighet. Med jämna mellanrum blev jag kommenderad uppifrån dem som hade kontakt med världen att jag skulle slå ett slag med torkarna. Förde dem fram och tillbaka, slappnade av och väntade på nästa kommando. Axlarna värkte ganska snart men vad hade vi för val? Kunde efter en stund hitta en något bättre ställning och ändå nå skenan. Nöjda med vår nödlösning lade vi mil efter mil bakom oss. Vi var inomhus skyddade från regnet och avståndet til resmålet minskade! Givetvis var vår tanke att få reparerat vindrutetorkarna så fort vi nådde trakter med en bilverkstad.

Lät väl ett litet gnäll undslippa mina läppar över den obekväma situation men det var mest för att få lite ” tyck synd om”. Sen hör jag en smäll! En hård smäll! Vad hände? Maken svor och jag kände en bromsning som var riktigt rejäl. Hade jag missat min mission med torkarna? Eller…..? Ekipaget hade stannat, det kände jag. Men varför? Fick hjälp att krypa fram från min viktiga post. Nu fick jag även förklaringen till smällen jag hörde. Vi var just inne på en vägsträcka med vägarbete. Här hade vi mött postbussen som i sitt följe slängt upp stora stenar från omläggningsarbetet. Och upp på vindrutan på vår bil. Det är ju där stenskotten brukar hamna. Nu var hela vindrutan mjölkvit av krossat glas. Den rasade inte ur utan blev sittande kvar i ramen men var helt ogenomskinlig. Bussen som orsakat skadan hade ingen aning om vad som hänt. Han var redan långt iväg. Min första tanke var att jag nu slapp min obekväma ställning under återstående färd, innan jag insåg det förfärliga att vi var ändå mer nödställda än tidigare. Jag tror, att be om hjälp via bärgningsbil fanns inte med i vår sinnevärld på denna tiden.

Vi blev tvungna att trycka ut vindrutan, hade lagt en pläd över instrumentbrädan att samla det mesta glaset i. Eftersom regnet fortfarande öste ner, blev det att flytta all packning så långt bak i bilen vi kunde. Fram med varma kläder, maken tog en regnkappa på sig bak-fram för att skydda sig så mycket han kunde. Han använde ett par solglasögon för att slippa regnet in i ögonen. En tokig klädsel som vi trots allt kunde skratta åt även om vår situation inte var den mest skrattretande. Nu körde vi vidare med trasig torkarmotor och utan vindruta. Vi blev lite blöta också bak i bilen med det var en lisa för kroppen att sitta upprätt mot min tidigare obekväma ställning.. Då vi nådde Brunflo ett samhälle strax söder om Östersund hittade vi en glasmästare som kunde hjälpa oss. Sedan vidare in till Östersund för en Saab-verkstad där vi kunde köpa en vindrutetorkarmotor. Tog bara ett ögonblick för maken att bryta torkarmotorn, och vi kunde köra vidare.

Vår reskassa hade krympt betänkligt men vi var oskadade och nöjda att vi trots allt löst problemen så billigt. Nu vidare norrut. Farmor och farfar väntade. Visserligen var de helt ovetande om våra äventyr. De hade ingen telefon så vi hade bara berättat via ett brev att vi tänkt åka upp till dem.

När vi anlänt Rönäs fick vi börja med att ta hand om vår lånta utrustning. Hängde tältet och sovsäckarna på tork inne i höladan där vi gick och vände och vred på dem dagligen. Om jag minns rätt var sovsäckarna ganska fuktiga även vid hemresan. Tältet torkade på mindre än en vecka så det gick mycket väl att använda vid hemresan. Förmodligen gick den utan nederbörd, då jag inte minns något om den resan.

Tältet slutade som lektält till barnen men gick under namnet ökentältet i all framtid. Vaddsovsäckarna vet jag inte om de är torra ännu.