Jönssonminnen.se

Jag letade i befintliga kok- och bakböcker efter något recept som innehöll sådana ingredienser mitt skafferi innehöll. Men som vanlig är vid sådana undersökande expeditioner är det alltid en eller flera grejor som fattas. Hade inhandlat några fina nektariner på Konsum då jag var i Tärna, utan att ha några baktankar vad göra med dem. Jag köpte alla de saker som jag behövde för att göra en smörgåstårta. 

Denna idé om smörgåstårta som jag fick då jag talade med en svägerska om vad det fanns för möjligheter till catering häruppe i Lappland. Fick tips om ett näringsställe som förmodligen skulle kunna hjälpa mig att göra en smörgåstårta. Jisses, smörgåstårta är JU det enklaste som finns, jag hade bara inte tänkt tanken på detta alternativ. Ha ha ha, skrattade jag, tack kära svägerska. Du löste problemet för mig. Matlagerskan i mig har blivit bekväm, men vill ändå få ställa till lite fest då och så. Däremot fanns det ingen tårta till kaffet med i planeringen. Detta grämde mig lite. 

Så jag letade igenom de böcker jag har efter recept. Letade på internet efter något recept. Det slutade med att jag fick göra som Kajsa Warg. I alla recept jag läst fattades jag en eller flera ingredienser. Så vad göra?

Kollade skafferiet och beslöt mig för att göra ett försök.

Såhär gjorde jag:

Inga-Lills hastigt påkomna Mandel-Nektarin-tårta. 175°

1 3/4 dl mandelmjöl

1 3/4 dl socker

125 gr smör & raps, flytande

3 ägg

3 msk vetemjöl

1/2 tsk bakpulver

3 dl vispgrädde

1/2 tsk socker

2 gelatinblad, hade inte fler i skafferiet men det var tillräckligt.

2 msk Kahlua

25 gr vit choklad, finriven

3 nektariner skivade 

Smörj och bröa en låg form med veckad kant. Lägg ett bakplåtspapper i botten på formen.

Jag mätte upp mandelmjölet och sockret, rörde ihop och ställde skålen på vågen. Sprutade ner 125 gr smör och raps. Rörde sedan ner äggen, ett åt gången. Blandade vetemjölet med bakpulvret och siktade ner detta i ägg-mandelmjöl-blandningen. Hällde smeten i formen, och gräddade 30-35 minuter.

Lät kakan kallna. Och under tiden den kallnade fortsatte jag med:

Blötlägg 2 gelatinblad i kallt vatten minst 5 minuter. Skiva upp nektarinerna i fina klyftor. Vispa grädden. Krama ur de blötlagda gelatinbladen och lägg dem i en kastrull med 2msk Kahlua. Värm försiktigt och så fort gelatinbladen lösts upp ta kastrullen från värmen. Rör ner en rejäl klick av den vispade grädden i Kahluan och häll sedan ner den i den vispade grädden. Bred ut över den nu kalla mandelkakan. Dekorera med nektarinskivorna, strössla över den finrivna chokladen. 

Kakan blev uppskattad, även om någon undrade över om det var en parmesan-gräddtårta? Den finrivna vita chokladen kom till i sista stund som en kompromiss. Hade annars tänkt att pensla nektarinskivorna med en geléglasyr gjord på multisocker/vatten med några droppar citron. Dels bevarar denna glasyr både färgen och fukten på frukten, och förhöjer även utseendet på kakan. 

Knepet med att röra ned lite av den ingrediens som gelatinblandningen ska ner i, gör att man får ett säkrare resultat. Risken om man häller ned den nyss upplösta gelatinröran direkt i grädden blir att den klumpar sig. Direkt den kommer ned i den kalla grädden bildas en klump, en stor gelatinklump. Örk, tvi. Allting förstört. 

Nu är det väl förmodligen inte så ofta husmödrar står och pysslar med att göra geléer och aladåber längre. Men om de skulle göra så en gång hoppas jag att mitt råd finns hos någon, längst in i huvudet. Så att de kan bespara sig misstaget med gelatinklumpen. 

Jag hade gjort två smörgåstårtor, en laktosfri och en för vanliga dödliga. Allt eftersom kvällen led tog gästerna från båda tårtorna, till synes utan urskillning. Inte mitt fel. Men inga allvarliga sjukdoms- eller dödsfall inrapporterade ännu, vid middagstid dagen efter. Och jag sade faktiskt ingenting om tårtan till kaffet efteråt. Men den var varken laktosfri eller ok för eventuella vegetarianer. Man kan ha agar-agar istället för gelatin, men jag har inte haft någon anledning ännu att byta ut dessa produkter med varandra. Och några 3 dl laktosfri vispgrädde ägde inte detta hushåll då jag uppfann min kaka. 

Det mumsades och avnjöts så kakan fick klart godkänt, jag lovade även att nedteckna recept medan det fanns kvar i mitt minne. Löftet är härmed uppfyllt. Och som vanligt glömmer jag att ta ett foto av kakan då den är färdig. får bli en bild av en kvarvarande bit. håll till godo.

Svenskan sist idag

Finally the chilly summer ended. We have no idea for how many days we can enjoy this warm nice weather, maybe the summer itself knows and our SMHI (swedish meteorological and hydrological institution). But we don’t.  But up here in northern country we are very fast when an opportunity for some outdoor socializing appears. The tent, which protects from both mosquitoes and small raindrops were raised in less than an hour. The furniture for ourdoorlife were carried from their winterization. And we sent a request: anybody who wants a BBQ tonight? Noone who sent any objections. Everybody had waited for this very day when we start our summer and the great life up north. We sat up a approximate time when the BBQ would start. And when that time approached people arrived from west, east and even north. Everybody carried something in their arms. 

I had been too positive about the time, but it wasn’t any problem. Our neighbours know by now where to find clothes for table, glass and plates, napkins and silverware, (even if they are made of plastic) and the table became laid. Meanwhile the hosts was occupied with ”last minutes job”. Making the fire prepared for BBQ and something to greet the summer and guests with.

We don’t own any fancy gas barbeque, but an old fireplace where we put some firewood. Many hands offering help with the fire and we sit around it and socialize. Sip on a drink and enjoy life. 

The bench is made from some plank, probably from some old barn. The poker which become used to turn the firewoods and put them together, is made from strings they use to hang the grass over to dry the grass so it ended up as hay, no fancy things bought for a lot of money by the local ironmonger. 

That ironmonger who last week greeted us and said: welcome ”summer”, and shook our hands. Made us feel as we are something between tourists and inhabitants of the village. We have last years bought some small ”oddments”, some baskets made of steel, so the small pieces of food not fell down in the fire when we BBQ. But any ”big” customers we aren’t any longer by that ironmonger.

Most of our energy we put on ideas for the food. Easy to cook food, and how to enjoy our meals. After all we try to introduce one new ingrediens, not to get stuck in oldtimers food. But l suggested we should have an evening with all kind of old times porridge. Noone found that idea fun. Pity. 

But l think the reason they didn’t like the idea is, they have no idea what wine goes to porridge. I agree it is difficult to find a nice fit to the rye- or barley-flour porridge, But I am sure the porridge made by wheat (mannagrynsgröt)  is suitable to a nice roséwine. I have to make my own test. Maybe porridge boiled by polenta goes with both white and rosé?

No, our neighbours has get lazy and poor on ideas. We make it easy. We don’t use homemade spicemixtures anymore. We buy it ready for cooking. 

After all it is a privilage to our age. During ages we have made all this tests and tasted all this mixture you will find in grocerystore by now. It is my generation who has developed all this taste. And all this awful taste which never get to the shelves at grocery. Depends on years of tests by my generation!!

Because of that we indulge ourself in buying ready for pot. 

The other day when we visited the grocery store I met a friend and workmate from my time as nurse up here. She said; how nice to see you. Summer has arrived! Have you been here for long? And i asked her, how long is long? We haven’t been here that long the rememberance in mobilphone has rang for changing bed-linen. But the rememberance to change underwear has rung last week so it is more than a week but less than a fortnight. I don’t know how important for her to know, but now she does….know.

Och nu svenskan

Äntligen gav den kyliga sommaren med sig. För hur länge vet bara den, och kanske SMHI. Inte vet vi. Men häruppe har vi inte långt från tanke till handling. Då gårdagen inledes med sol blev det fart på speleverket. Vi reste det nya fina tältet. Hörde med folket runt oss….grillning idag??? Inga protester. Startgroparna var vid denna tidpunkt urholkade. Vi hade legat länge nog i dem. En tidpunkt angavs väldigt ungefärlig som start för kvällens evenemang.  

Vi är inte lika snabba som förr. Affären behövde besökas. Men när klockan närmade sig matdags kom folk från både öst väst och norrifrån. Alla hade sin del av måltiden i famnen. Och det blev uppslutning runt elden. Vi har en sådan där gammaldags grill. Man eldar med ved för att grilla på glöden som så småningom bildas. Detta ger ett samkväm som känns naturligt häruppe i norr. En tjusig gasolgrill hade varit oerhört malplacerad häruppe. Nej sitta på en bänk byggd av lite brädor som troligen varit vägg i någon gammal lada. Hukande med en gammal metallkrok. Förmodligen en gammal hässjesträng. Som böjts till och fungerar som en spiskrok. Som fungerar så att man kan hugga tag i ett vedträ och ”möx” på det lite, såpass att det brinner bättre. Eller i alla fall så pass att den som för tillfället håller i hässjesträngskroken känner att han/hon fått delta i eldandet. 

Men det förekommer lite nytt bland attiraljerna trots allt. Lite grillkorgar att ha grönsaker i. De hade annars fallit ner i elden, sparris och annat småplock.  Lite nya influenser på vad man ska ha bland de grillade gör också det att vi känner hur vi trots allt hänger med i tidens gång. 

Samtidigt som vi njuter av att envist vägra den nya tidens grillutveckling av grillar och metoder att grilla, lika väl sneglar vi på vad som är årets nyaste grillmat och testar den. Vi har genom åren testat och sorterat in i vårt sortiment, likväl som vi har ”sågat” vissa års ”måsten”. Halloumi var fjolårets måste, igår kom ingen halloumi. Jag föreslog att vi skulle ha ett grötparty någon dag. Men den idén föll inte i god jord. Kanske vi ska skylla Systembolaget för det fiaskot. Jag har aldrig läst eller hört om vilka viner som passar tilltal kornmjölsgröt, eller rågmjölsgröt. Mannagrynsgröt behöver ingen vidare presentation. Det fattar väl de flesta att ett rosévin passar förträffligt till en god mannagrynsgröt. Men polentagröten kanske blir bättre med ett vitt?

Ska bli spännande vad som blir årets ”fluga”. Fast det verkar som om åldern på folket gör att de snarare väljer enklare alternativ. Ska det tillföras några nymodigheter ska de först och främst vara mycket enkla att tillaga, helst bara klippa upp en färdig förpackning. För några år sedan var det en omöjlighet att tillaga något som var marinerat med en färdig marinad eller grillolja. Men de flesta håller samstämmigt med mig då jag säger att det duger alldeles förträffligt med de färdigmarinerade köttstycken som finns på affären idag. Det är inte så att vi ändrat oss vad de gäller smaken, men vem tror du det är som genom åratal smakat och provat ut sortimentet som finns idag. Både de goda saker som finns, men vi har även provat oss igenom alla äckliga saker som aldrig blev någon succé. Därför unnar vi oss att köpa färdigfixat. Det är JU trots allt godkänt av min generation. Annars skulle de aldrig funnits på hyllorna i affären!!

Jag mötte en gammal bekant, en f.d. arbetskamrat till mig då jag var till affären. Hon sa; så trevligt att se er. Nu är sommaren kommen. Han frågade: har ni varit här länge? Hur långt är länge, tänkte jag. Jag svarade att. Vi inte riktigt hade koll på vad hon menade med länge. Vi har kanske inte den sortens tidmätning som hon har. Men jag sa att vi inte hade passerat två veckor ännu, för påminnelsen i mobilen att vi skulle bädda rent i sängarna har inte ringt ännu, sa jag. Däremot ”byta kallingarna” hade ringt och det sker veckovis. Och det hade åtgärdats, så nu fick hon själv ta ställning till om vi varit här länge. Vad det nu har för betydelse för henne

And today I have the English after the Swedish

Nolavä’r, östavä’r, västavä’r. Här talar man om vindriktningen många gånger om dagen. I förrgår var det nolavä’r, då kunde vi inte städa. Mattluddet blåser in i stugan igen då vi skakat mattorna. Så då tog vi en dag ledigt. Igår var vinden lite mer gynnsam vindriktning, men den var kanske lite hård. Så vi borde nog överväga det där med städning en gång till. Fast jag ska avslöja att jag tog med hartassen på utedasset, skakade mattan som samlar gräs och lite fjolårslöv. Man ställer JU inte skorna utanför dass då man går in där, lika väl som man inte ställer skorna då man kliver in i en bil. Så nu är där veckostädat. Kanske tid för en ny doftgran, en sådan man köper på macken att hänga i bilen. Det är min uppfinning för att blanda dofterna på dass och förhoppningsvis förvirra för besökaren. Även om de flesta människor vet varför jag hängt den där. Om de inte vet, är det kanske tid för dem att uppsöka läkare, dels en öron-näs- och hals-specialist dels en allmänläkare för resten av huvudet. 

Dagen som stundar visar lugnt väder, visserligen helmulet och svalt. Nu kan vi inte ge vädret någon skuld till eventuella latardagar. Så ….. ut med mattorna. Fram med trasor och dammsugare. Rotborsten fram till det smutsiga skostället. Jag tar det i duschen. Oj så fint det blev! Här har jag gått i 10 dagar och irriterat mig på det. Så var det så enkelt åtgärdat. Men varför bry hjärnan med sådana tråkigheter om hur vi ska attackera städningen? Vid vår ålder går det mesta på rutin. 

Jag var på 4:de juli firande inatt. Vi hade en annan variant på turneringen. Lustigt dessa jänkar har så mycket firande de försöker hålla ihop landet med. De firar mors dag, fars dag, St Patrics day, Veteranday, Valentineday, alla judiska helg- och bemärkelsedagar, de kristna helgdagarna har de precis som vi i Sverige. Jag bara noterar att det är viktigt för dem att fira och önska varann: happy this or happy that…. som en länk. Reflektioner på hur de i landet behöver hålla varann i hand???

Nej nu ska vi inte tala politik, även om det är min avdelning i den här familjen, att sköta världspolitiken. Den mer lokala, Sveriges och den kommunala sköter maken. Eller missköter. Vi är i alla fall rörande överens att om något går snett på endera hållet anses vi inte som ensamt ansvariga för den katastrofen. Sen brukar vi bara ”stämma av” lite då och då vilket ansvarsområde nya problem sorterar under. Jag har kanske nämnt att jag funderar på en politisk karriär. Grunnat på om jag skall ställa upp i nästa riksdagsval med ett nytt parti, med en ända partifråga, ha en utredning om utredningar. Jag hade inte blivit arbetslös närmsta sekel. Vad tror du?

Nu känns stugan fräsch och fin. Veckostädad. Skönt. Jag tar fram handarbetet jag har med från Skåne, en blus som jag haft i många många år. Den har blivit sliten i kragen, konstigt jag har JU inte använt den mycket. Tycker jag varit rädd om den. Har alltid känt den som lite extra. Nu vid senaste tvätten och då jag stod och strök den, såg jag till min förfäran att slitaget gjorde att den ”gapade” i kragen. Lamslagen stod jag där och insåg att mitt klädförråd krympte betänkligt. Vi talar tvåsiffriga procentsatser! Hjälp. 

Men med den där ynkliga rösten som bara jag kan frambringa, frågade jag maken om han tycker om sin fina symaskin som han fått i gåva av mig. Den maskin jag fått gett upp, på grund av min syn inte tillåter sådant längre…. men som han tycker det är trevligt att vara ägare till…. Med en suck undrade han vad som var dagens problem. Jag svarade det är bara en raksöm, en liten en…. Ordnar jag förmodligen lätt svarade han, och symaskinen fick följa med på semester till stugan. 

Kragen är nu avsprättad och fastnålad ”ännavänd” meddelst förstoringsglas och extra ljus. Ligger nu och väntar på att han ska hinna. Maskinen står och stampar fötterna i farstun…

Det tar jag så fort jag hinner är det vanliga svaret jag får då jag ber om hjälp med saker och ting. Och om jag upprepar vädjan svarar han lika sävligt som alltid: he’ hinns’. 

Slog på radion för ett kort ögonblick då vi satt med vår lunch. Jag har i år lyssnat på en del av sommarpratarna i några minuter. Sedan slagit av igen. Musiken är inte i mitt tycke. Bara denna pop som hör till tiden. Gör inte jag. Hör till tiden. 

Maken sa häromdagen att om jag bara ville höra Calle Jularbo och Harry Brandelius skulle jag nog söka andra program. Jaha. Okej då. Men jag har min musik i min mobbe så jag kan lyssna och njuta när jag vill. En bridgespelare, en kanadick, på bridgesidan skickar länkar till mig med ”min sorts musik” varje dag jag loggar in. Det är gamla musikaler, operetter och opera. Klassisk musik som jag kan lyssna på otaliga gånger. Jag skickar tillbaka nordisk musik till honom och vi utvidgar vårt gammaldags musikintresse. För några veckor sedan skickade jag Säterjäntans söndag med en norsk naturbegåvad sångerska och en violinist som får mina öron att gråta, och kanadicken lyssnar fortfarande på den nordiska klangen. Som kompensation har jag fått länkar till South Pacific, en musikal med mycket mysig musik, även en av mina gamla favissar är från just den filmen. Men Calle Jularbo och Harry Brandelius får vara kvar i Sverige, tror jag. 

Och kan ni tänka er, medan jag suttit här och fabulerat har min blus blivit som nästan ny. Hänger på en galge i hallen. Mitt klädförråd är tillbaka på 100 %. Skönt. Hur många paltor det innebär att ha 100 % vet jag inte men det är JU givetvis upp till ägaren, att tycka att det är tillräckligt eller inte. Eller hur? Men det ger en nöjd känsla inombords att jag ytterligare en gång fått rädda någonting från sophögen. Fast den hade aldrig hamnat på någon sophög. Bara hamnat i bra att ha-högen. Ett sådant mysigt tyg kan man ha till mycket. Och när den eminenta symaskinen ändå var framme passade maken på att uppdatera sin gamla ”verktygsväst”, en sådan man har på sig då man snickrar. Sist han satte i kilar i sidorna så den nådde runt hans lekamen, var nog några år sedan. Jag har många gånger då vi varit på byggvaruhus, stått och nupit i sådana västar och frågat om han inte vill ha en sådan ny. Fnysande har han svarat att han har en sådan. Men det är ganska många år sedan den gick att knäppa sist. Nu provade han den stolt och sa: går jag upp i vikt en gång till så slänger jag skiten…. 

Hoppas vi får lite mer sommarvärme, bara lagom, men ändå. Vi vill grilla och hoppas kunna sitta utomhus någon dag. Men enligt väder-appen får vi nöja oss med inomhusmåltider ytterligare en vecka. Det blir stickning och bridge för hela slanten. 

Nya fina ”party-mygg-tältet” står i ladan. Uppspänt för att impregneras. Är gjort och skall torka ett dygn eller två. Så det är på gång att bäras ut.

Jag berättade för Vicky i Saskatchewan om hur man talar häruppe. Antingen diskuterar man fåglar eller vädret. Mycket djupa diskussioner om fåglar och vädret. Tur jag har mina böcker….

 

Here it is in english

Birds and the weather

Wind from north, wind from east, and wind from west.  Here you talk about the wind direction many times a day.  The day before yesterday it was wind from north, then we could not tidy the house.  The dust from carpets was blowing into the cabin again when we shook them.  So then we took a day off.  Yesterday, the wind was a little more favorable wind direction, but it was perhaps a bit harsh.  So we should probably consider that about cleaning again.  Although I am going to reveal that I made a very neat touch of tidying the outhouse, our loo, shook the carpet that collects grass and last year’s faded leaves. Washed the basic and a new towel.  You do not put the shoes outside that house when you enter, as well as you do not leave the shoes outdoors when you step into a car.  So now there’s tidied.  Maybe time for a new fragrance fir, a wunder baum, one you buy at a petrol-station to hang in the car, to get a nice smell into the car.  It is my invention to blend the scents of the loo and hopefully confuse the visitor.  Although most people know why I hung it there.  If they do not know, it is perhaps time for them to seek medical advice, an ear-nose and throat specialist and a general practitioner for the rest of their head.

The day that goes by shows calm weather, albeit completely cloudy and cool.  Now we cannot give the weather any debt to any lazy days.  So ….. out with the carpets.  And go ahead with rags and vacuum cleaner.  The rough brush  to the dirty place for shoes.  I’ll take it in the shower.  Oh so nice it became!  Here I have been annoyed for 10 days over that dirty disc.  And it was so easily done! But why bother the brain with such boredom about how to attack the cleaning?  At our age, most things go on routine.

 I was on the 4th of July celebration tonight.  We had another variation on the tournament.  Funny these yankees have so much celebration, they are trying to keep the country together.  They celebrate Mother’s Day, Father’s Day, St. Patric’s Day, Veteranday, Valentineday, all Jewish holiday and memorial days, the Christian holidays they have just like us in Sweden.  I just note that it is important for them to celebrate and wish each other: happy this or happy that …. as a link.  Reflections on how they in the country need to hold each other’s hand as like a chain ???

 No, now we should not speak politics, even though it is my department in this family, to manage world global politics.  The more local, Swedish and municipal administrators is my husband to manage.  Or mismanage.  In any case, we have an agreement, if something goes wrong in either direction, we are not considered alone responsible for that disaster.  And we usually only ”check out” from time to time which area of  responsibility new problems sort out under.  Perhaps I have mentioned I am thinking of a political career.  Based on whether I will be in the next parliamentary election with a new party, with one party issue, having an investigation about all investigations.  I will not become unemployed next century.  What do you think?

Now the cottage feels fresh and nice.  Weekly tidied.  Phew.  I pick up the work I have from Skåne, a blouse that I have had for many years.  It has become worn in the collar, oddly I have not used it a lot.  I think I have been afraid to worn it out.  Have always felt it as a little extraordinary.  Now at the last laundry and when I stood and ironed it, I saw to my dismay that the wear made a ”gap” in the collar.  Paralyzed I stood there and realized that my clothing store was shrinking.  We speak double digit percentages!  Help.

But with that pitiful voice that only I can produce, I asked my husband if he likes his fine sewing machine that he received as a gift from me.  The machine I have had to give up because of my eyes does not allow to use anymore …. but he thinks it is nice to be the owner of …. But he wondered what was the problem of the day.  I answered it is just a straight stitch, a small one …. I probably take care of that easily, he answered, and the sewing machine had to come along on ”holiday” to the cottage.

The collar is now detached and stitched ”the other way around” helped by specified magnifying glass and extra light.  Now lies waiting for him to catch up.  The machine is standing and stamping the feet in the porch …

 I make it as soon as I can, the usual answer I get when I ask for help with things.  And if I repeat the appeal, he responds as safely as always: ”he’ hinns’.”   (It will be made…..)

Turned on the radio for a short moment when we sat with our lunch.  This year I have been listening to some of the storyteller in this specially ”summer program” for a few minutes.  Then switched off again.  The music is not in my taste.  Only this pop that belongs to the time.  I don’t do.  Belong to the time.

Husband said the other day, if I just wanted to hear Calle Jularbo and Harry Brandelius I would probably look for other programs.  Well.  Okay then.  But I have my music in my mobilephone so I can listen and enjoy whenever I want. 

A bridges player, a Canadian player, on the bridges page sends links to me with ”my kind of music” now and then when I log in.  There are old musicals, operetta and opera.  Classical music I can listen to countless times.  I send back Nordic music to him and we expand our old-fashioned music interest.  A few weeks ago I sent Säterjäntan’s Sunday with a Norwegian nature-gifted singer and a violinist who makes my ears cry, and the canadian still listens to the Nordic sound.  As a compensation I have received links to South Pacific, a musical with very cozy music, even one of my old favorites is from that particular movie.  But Calle Jularbo and Harry Brandelius may remain in Sweden, I think.

And if you can imagine, while sitting here and imagining, my blouse has become almost new.  Hanging on a hanger in the hall.  My clothes store is back at 100%.  Phew.  How many tatters it means to have 100% I do not know but it is of course up to the owner, to think that if it is enough or not.  Right?  But it gives a happy feeling inside me, I have once again saved something from the garbage can.  Though it had never landed on any garbage.  Just got into ”good to have-pile”.  One can use such a cozy fabric.  And when the eminent sewing machine was still at the table, my husband decided to update his old ”tool vest”, such one you wear when you are carpentry.  Last time he put in wedges in the sides so it reached around his body, was probably a few years ago.  I have many times when we have been to a building department store, stood and pinched in such vests and asked if he does not want such a new one.  Hissing he has answered; he has one.  But it is quite a few years since it was able to zip it last.  Now after the sewing, he dressed it proudly and said: do I put on weight once more then throw away this shit ….

Hope we get some more summer heat, just a little, but still.  We want to grill and hope to sit outdoors some day.  But according to the weather app, we have to lay the table for indoor meals another week.  There will be knitting and bridge for me all days.

 New nice ”party-mosquito tent” stands in the barn.  Stretched to be impregnated.  Is done and should dry one day or two.  So it’s about to be carried out.  Today it will be pea soup for the wine.  Our daily problem is what should we serve to the wine today …. secular problems …

I told Vicky in Saskatchewan how they speak up here north. Either one discusses birds or the weather. Very deep discussions about birds and the weather. Lucky I have my books ….

Min svägerska kommenterade mina fina blommor då jag talade om att vi anlänt till stugan och hade lagt in några foton. Jag berättade då att jag traskat runt på tomten, pekat på dem och stolt sagt att: de där är mina! Fotot var det med båten, där det framför båten vajar smörbollar i massor. 

Jag sa då jag fick veta att de väckt uppmärksamhet, att de är helt gult på ängarna runt stugan av dessa smörbollar. Och jag njuter lika mycket varje sommar då jag får vada runt i denna rikedom.

Men ärligt talat så vadar jag inte. Jag trippar så försiktigt om jag måste sätta ner fötterna bland dem. Nu hade det inte funnits smörbollar här runt stugan heller om det inte varit för att de vet att jag är ”blomtokig”. Så svågern som skött om att slå gräset runt stugan innan vi kom upp hit, han rör inte en endaste en av mina smörbollar, inte heller går han fram med någon klippare östra sidan av stugan, som också är alldeles gul. Men inte av smörbollar utan av fjällviol. Otaliga gånger då jag rundar stugan mumlar jag den gamla dikten: 

Rosor äro röda                                                                                               

Violer äro blå

Smultron äro söta

Ock du är likaså

Och sedan säger jag förnöjt till mig själv, utom MINA violer …. för de är gula.

Mina smörbollar sköter tiden till oss. De böjer lite lojt sina blomskallar mot solen. På morgonen då jag tittar på dem genom ”östrefönstret” ser jag bara nacken på dem. Går jag ut genom dörren och tittar bortåt ladan ser jag hur de njuter av solen, då tittar de åt mitt håll. Under dagen vänder de sig så att de följer solen. Även mulna dagar håller de koll på vilket håll de ska vända sig. Har vi bara kontroll på vad som är öst och väst kan vi titta på smörbollarna och vet vad klockan är. Jag förundras över att de inte vrider nacken av sig!

Det är knappt en vecka kvar att njuta av smörbollarna, sen släpper de sina blomblad och marken blir täckt av de mörktgula, nästan orange blombladen. 

Men blomsterprakten är inte slut med dem. Jag börjar syna marken after fjällgentianan efter smörbollarnas slut. Dessa små små blå blommor. Ungefär 1/2 centimeter och med en midnattsblå färg, den lyser nere i gräset med sin intensiva färg. Men de lyser bara soliga dagar.

Mulna dagar är de slutna.

Så då får jag vara nöjd med alla de andra sorterna. Och de är många.

Rödblära, midsommarblomster, saltgräs, smörblommor, daggkåpa, älggräs, humleblomster, borsttistel, rödklöver, vitklöver, slåtterblomma, kråkklöver, hundkex, blåklocka, hönsbär, skogsstjärnblomma och många många fler breder ut sig där inte det blir slagit.

Jag har blommor runt mig hela tiden. Jag brukar säga till mina gäster då vi samlas i vår stuga eller på grillplatsen. Saknar ni blommorna på det dukade bordet, se er runt i markerna och gör som jag, njut….

Today I got a request, my Froggy asked me how to do about remember special days. That man is growing old, as well as I grow an old woman, so those questions isn’t any weird things. We are not shy to tell each other. Days and weeks bypass, and we never noticed we have forgot to do this or  that until it’s over. And the shame appears, make us feel awful. 

We know, by now, but try to find finesses to remember. And my Froggy is a very clever guy. Today when he turned the page at his swedish calendar for next month, before he left for a trip to his summerhouse, he noticed 14th of July and the flag. I have told him that day is my day, and when it is a holiday in France I think they celebrate me, all french people… He asks me to tell how I want him to remember my birthday! Ha ha what a smart idea. Now it is up to me to decide, how important it is to me, getting greetings from him. 

I’m going to tell him a story from my childhood. 

I think I was about 5-6 years old, when we were visiting some friend. My fathers workmate and his family, wife and two sons. The man Hugo, told me immediately he always wanted a daughter but just got sons. I remember his way to express his wish, almost as like a daughter had a bigger value than sons had. Made me feel as a little princess. And after dinner we sat around coffee table. 

Hugo spoke to me and asked me if I knew what an important day I was born. At that time I wasn’t that witty I am nowadays. Otherwise I probably had answered: because I was born this day….

He ask me to sit on his lap and he gave me a hug, I felt the clear sniff from his snuff. I can after all this years still remember how secure and warm bosom he offered me. And how safe the fragrance from his snuff made me. I don’t know if he or I did enjoy this moment most. He had on his lap that girl he never got himself, and I who got full attention from a great storyteller!

Hugo was very interested in history, both Swedish and from all parts of the world. Hour by hour I could listen to him. Fairy tales or history from all world around, it didn’t any matter. Hugo was a master of telling. 

And now this evening he told me the story about the French Revolution and the storming of the Bastille. He was such a good storyteller, I clearly imagined the groups standing at the barricades, waving the banners. He showed me a book where there was a picture from this occurrence. And he finished this story by saying: therefore Inga-Lill, every 14th of July the french people has celebrated this very day after the year 1789. But last years they also have celebrated you!!! Happy to get a “daughter of Marianne” here in Sweden!! 

In my whole life I have had a feeling when I see it is a holiday in France, they celebrate ME and some thoughts of their Bastille…..

Hugo is dead since long time, but I had the honour to have him as my patience when I worked at a old people’s home and we spoke a little. I asked him if he remembered that day when he told me the story about ME and the French Revolution. He didn’t but he remembered I always was very keen to listen to his stories, and he envied my father who had got such a daughter. 

Some people never leave this earth in someones memories. 

I sent this story to Froggy and asked him, if I am allowed to publish this story, which never had been recorded if he not had asked me about any birthday celebration. And his answer was quick. 

He said: Mais biensur, suits-je bête! 14 juillet, la Bastille. Pourquoi n’y ai-je pensé avant?

And I will publish the story today. If I delay the publishing I erase and change the text many many times. And I doubt some stories never get better out of that grammar exploration.

And another gift in advance to me, is realised. I have to live at least 10 years more to earn all this gifts I have got in advance.

Och nu svenskan

Jag fick en förfrågan idag, min Froggy frågade mig hur han skulle göra för att komma ihåg en speciell dag? Den mannen åldras precis som jag, så frågan är inte på något sätt konstig. Vi är så goda vänner numera att vi kan tala om dessa problem som följer med tidens gång. Dagar och veckor passerar och man upptäcker inte att man missat någonting förrän det är försent. Skammen då man inser sin glömska får en att må dåligt.

Vi vet vid det här laget om våra små glömskor, men försöker att hitta på trick för att komma ihåg. Sedan är min ”groda” en klok kille. Idag då han vände blad i sin svenska almanacka, innan han far iväg till sin sommarstuga, noterade han den fjortonde juli och flaggdagen. Jag har berättat för honom att flaggdagen är för min födelsedag, samtidigt som jag talat om för honom att jag är övertygad om att det är därför de har helgdag i Frankrike…. p.g.a. min födelsedag. Han ber mig om hjälp att berätta hur jag önskar bli gratulerad. Smart kille, som jag sa. Nu lägger han ansvaret på mig, hur betydelsefullt jag anser det är att bli gratulerad av honom. 

Och jag ber att få berätta en historia för honom, från min barndom, som har anknytning till Frankrike.

Jag tror jag var 5-6 år gammal, då vi gästade några vänner. En arbetskamrat till min far och dennes familj. Hustru och två söner. Arbetskamraten, Hugo berättade för mig genast vi hälsades välkomna, att han alltid önskat en dotter. Jag minns hans sätt att säga det, fick det nästan till att låta som om döttrar hade ett högre värde än söner. Han fick mig att känna mig viktig, nästan som en liten prinsessa. När vi efter maten satt i rummet för en kopp kaffe, frågade Hugo mig, om jag visste vilken speciell dag jag hade som födelsedag. Om jag varit kvicktänkt hade jag väl kommit med ett svar, det är för att jag är född denna dag… men jag svarade inget. 

Hugo tog upp mig i sitt knä,  gav mig en kram, jag minns värmen, den svaga doft av snuset han alltid hade inlagt. Att det kändes tryggt i hans famn. Han satt med tösabiten, tösen han aldrig fick själv, på knäet och tösabiten njöt av uppmärksamheten från denna utsökta historieberättare.

Hugo var mycket intresserad av historia både svensk och Europas historia. Timme efter timme kunde jag lyssna på honom. Sagor eller om han berättade om historien genom tiderna. Han var en mästare på att berätta, både sagor och sanna händelser.

Och nu denna kväll berättade han för mig om franska revolutionen och stormningen av Bastiljen. Han talade om detta för en liten tös så att det blev spännande,  jag kunde se hur folket stod på barrikaderna med viftande fanor. Han tog fram en bok och visade mig bilder från denna händelse. Han avslutade sin berättelse med: därför firar fransmännen denna dag sedan 1789, den fjortonde juli. Men sista åren har de även firat även dig, glada att ha fått en svensk dotter till sin Marianne. 

Hela mitt liv har jag haft en känsla av att Frankrike firar MIG och några tankar på sin Bastiljen… 

Hugo är död sedan länge, men jag hade glädjen att ha honom som min patient då jag jobbade på ett äldreboende, där vi även talades vid lite. Jag frågade honom om han mindes då han berättade för mig om min födelsedag och franska revolutionen. Han kom inte ihåg just det, men han mindes mig som en mycket idog åhörare, och han avundades min far att ha fått en sådan dotter. 

Somliga människor lämnar aldrig denna värld i vissa människors minne.

Jag skickade berättelsen till min fransman och frågade om jag fick publicera den. Denna historia hade aldrig blivit nedtecknad om han inte frågat hur jag önskade bli uppvaktad. Så jag ansåg det vara en ypperlig present för min del. Och froggy tyckte det var bra. Men han svarade att han inte tänkt på sammanhanget mellan deras nationaldag och min födelsedag tidigare! 

Han sa: Mais biensur, suits-je bête! 14 juillet, la Bastille. Pourquoi n’y ai-je pensé avant?

Nu publicerar jag den idag, får den ligga kvar kommer jag att fila och ändra på den. Vissa historier vinner inget på att granskas ur grammatisk synpunkt. 

Och ytterligare en födelsedagspresent är avverkad. Jag får leva minst tio år till för att komma ikapp alla presenter jag tagit ut i förskott.