Jönssonminnen.se

Kära läsare. I mitt oförtrutna arbete att försöka hålla mig tvåspråkig gör jag ytterligare en översättning av en tidigare publicerad historia. Svenskan kommer efter den engelska. Hoppas att den roar er någon minut.

Dear readers. This is a story I told some years ago. But I try to translate for your joy. Be my guest.

Sometime I get very proud when I understand people expect me to handle the most unexpected things. Sitting right now relaxing and have a nice cup of coffee. The spouse, who works with the garden has spoken about the last week, he wants my help with some arborist exercises. The thuja he cut so hard some years ago, has after all supposedly started getting green again.

It stood and looked dead for at least two years, then it started to get some new green buds. This year since spring, it proudly stands there, in its emerald green creation, you can never imagine how hard it was pruned, five-six years ago. 

My spouse layed on knees earlier today at pavement, weeding at our sidewalk, a bunch of school children passed by. They stopped and chat for a while with my husband, wondering what he was doing. He told them that he cleared the weeds between the plates, and one of the children asked very surprised: do you do it yourself ?? Yes dear, who else would  do it? – Was it a wealthy child from a family… with their own gardener? Or?

But now the husband wants the thuja not to grow higher. I agree, it’s nice as it is. But what was in his mind right now? Well, the spouse said: I just want to cut the tree so it doesn’t get higher. It’s pretty high already as it is…

Therefore, to reach to cut, and stand on top of a rickety ladder, with his arms stretched and an electric hedge trimmer while he cuts the tree, he needs my help, he says. To be needed is a nice feeling, if it doesn’t suppose cleaning and tidying. This time it wasn’t those kind of work so I offered my help, whatever he wanted….

Well, he wanted me to hold him, a pinch in his trousers, which I perceive more as a moral support than anything else. And then he wanted me to be standby with a shaft of a raker for him to grab if he were to fall !!!!!!

Can you imagine….. the scenario? How big that help would be? What? He was going to fell down over me with a hedge trimmer in full action from 1,5 meters height. Of course we probably saved my hairdresser’s cost next week….But do I have something to hang my glasses on after that? And was it enough with ONE patch?  Now I have to agree with that child who asked: should you do it yourself?

But having confidence in someone is still a way of telling them what they mean to me.

I usually say to my French partner when we play bridge and he has bid too tight in a contract, and  I feel how he sits there in France and hopes that I will make the contract for us. I almost even feel how he not breath, there ….. at the other side of the bridge table.

Then I can’t help…  but sing to him: you have confidence in me …. and I also write it in the chat so he understands that I know the pressure he had put on me. And I remember how Julie Andrew is dancing in the film Sound of music, with her night bag swinging around her legs singing: i have confidence in me… She tried very hard to convince herself that she had self confidence

Now the tree is cut to right height, hubby has come down to earth without any accidents, I still need a comb now and then and the afternoon coffee is served. We talk a little about the election about Brexit in UK, funny what the world has shrunk. Because we have quite a few English money in our possesion. And we haven’t bothered to return these moneys to change office yet. Thinking of a little trip more, to UK. And that’s why we have to follow what happens in our coming destination.

Now we have to wait and see if we are going out of  EU or if the British are to change their minds again with another election. As I have said before, it is I who handle world politics in our family. So it is important for me to keep up with what happens…..

 

Ibland blir jag väldigt stolt, när jag förstår att folk förväntar sig att jag ska klara av de mest oväntade saker. Sitter just nu och pustar ut med en kopp kaffe. Maken som pysslar med trädgården har den senaste veckan pratat om att han vill ha min hjälp med arboristiska övningar. Den där thujan han friserade så hårt för ett antal år sedan har mot all förmodan börjat grönska igen. 

Den stod och såg död ut minst två år, sedan började den skjuta några nya gröna skott här och där. I år står den där stolt i sin smaragdgröna skapelse, man kan inte ana hur hårt den blev ansatt då, för fem sex år sedan. Tidigare idag, då han låg på knä och rensade bort ogräset på vår trottoar, kom det en klass lekskolebarn förbi. De stannade och småpratade med maken, undrade vad han gjorde och då han berättat för dem att han rensade bort ogräset mellan plattorna, frågade ett av barnen väldigt förvånat: gör du det själv?? Ja kära nå´n vem ska annars göra det? Var det ett rikemansbarn med egen trädgårdsmästare? Eller?

Men nu vill maken att thujan inte ska växa sig högre. Jag kan för all del hålla med honom, den är fin som den är. Men vad har han nu tänkt? Jo menar maken, jag ska bara toppa den så den inte sticker i höjden. Och den är ganska hög. 

Därför, för att komma åt, och stå överst på en ranglig stege, med sträckta armar och en elektrisk häcksax och toppa den behöver han min hjälp, säger han. Att vara behövd är ju en skön känsla, bara det inte gäller städning och sån´t. Men sagt och gjort jag ställde upp med min hjälp, vad det nu kunde innebära…..

Jo, jag skulle hålla honom i byxbenet, vilket jag uppfattar mer som ett moraliskt stöd än något annat. Och sen ville han att jag skulle hålla fram ett räfsskaft för honom at grabba tag i om han skulle falla!!!!!! 

Kan ni se det framför er? Hur stor den hjälpen skulle vara? Va? Han skulle från 140 centimeters höjd dråsa ner över mej med en häcksax i full aktion….snacka om action… visserligen hade vi sparat in hårfrissan för mig nästa vecka…men plåster är inte gratis. Och har jag något att hänga mina glasögon på? Och det hade räckt med ett plåster? Och nu måste jag hålla med det där barnet som frågade: ska du göra det själv?

Men det där med att ha förtroende för någon är ju ändå ett sätt att tala om för dem vad de betyder för mig. 

Jag brukar säga till min franska partner då vi spelar bridge och han har bjudit snäppet för högt i ett kontrakt. Känner riktigt att han sitter där nere i Frankrike och hoppas att jag ska fixa hem kontraktet till oss. Riktigt hör hur han håller andan, där på andra sidan bridgebordet. 

Då kan jag inte låta bli att småsjunga för honom: he has confidence in me….och jag skriver det också i chatten så han förstår att jag känner pressen på mig. Samtidigt som  jag ser framför mig hur Julie Andrew dansar fram i filmen Sound of music, med sin nattsäck svängande runt benen… men det var hon själv som försökte intala sig själv att hon hade självförtroende.

Nu är thujan kuperad. Maken nedkommen till jorden och kaffet serverat. Vi småpratar lite om valet i England, lustigt vad världen har krympt. Men vi har ganska många engelska pengar som ligger i vårt förvar. Och vi har inte brytt oss om att växla tillbaka dessa moneysar. Funderar på en liten resa till. Och då får vi ju följa med vad som händer i vårt kommande resmål. 

Så nu får vi se om vi ska åka ut ur EU eller om britterna ska röra till det igen med ytterligare ett val. Som jag har sagt tidigare är det jag som sköter världspolitiken i vår familj. Så det gäller att hänga med

Jag vann gårdagens spel! Yippie! Vad jag är bra…. Och ni ska inte tro det är på grund av mina enorma kunskaper i bridge som hjälpte mig på traven….nej då. Ren och skär skicklighet!!! Visserligen hade jag en liten svacka då jag till att börja med inte mindes alla regler som hör till detta ädla spel, Uno. Men så småningom klarnade det. Det surrade i luften av alla regler som vi använde då vi spelade då barnen var små, samtidigt som det även rapporterades om nytillkomna regler som enligt deltagarna var helt ”comme il faut”, internet-regler kallade de dem. 

Först var det med en viss tveksamhet jag berättade var kortleken förvarades, men då jag insåg att om vi spelar Uno deltar alla i spelet. Och undviker att en av gårdagens gäster sitter övergiven i soffan nynnar och läser ”fejan”, för att sedan välta omkull och snarka så hen låter i hela huset. Nej på detta viset involverades alla i juldagens sällskapsspel. 

Jag beundrar samtidigt glytta-glytten på min vänstra sida som, trots att han ett otal gånger fick berätta för mig om det var grönt eller blott ett blått kort jag höll upp framför honom, inte använde den informationen för att sänka mig. Han fortsatte spelet som om han inte hade en aning om vad jag hade på hand. 

Mitt förslag att vi skulle bara ha tre färger – rött – gult – och den ”andra” som jag omöjligt kan skilja på, med mina tradiga ögon, nedröstades omedelbart. Du får träna menade de, jaha, vadå träna? Att resten av livet ha begränsningar. Det vet jag redan… lika väl som sonen menade att jag skall träna att promenera utan mina ”pinnar” som jag kallar mina stavar. Jaha….och falla omkull ”gånger ofta” på grund av att jag inte ser var jag sätter fossingarna? Ja – man kan träna på att falla snyggt menade han… visst är det trevligt med framtidsvyer, framtidsutsikter… 

Diskussionerna gick emellanåt väldigt höga om vilka regler som skulle användas när och mot vem…. sonens vistelse inomhus under nattsömnen hängde löst ett tag, alternativet för deras del är ett dragigt växthus, men  jag har lärt mig att ibland ska man bra knipa käft. Och det blev mitt vapen, det som gjorde att de inte uppmärksammade hur jag satt och smög mig till två snygga ronder, och gick ut som segrare i denna julens sällskapsspel. 

Jag är så glad att det fortfarande finns utrymme för lite gammaldags spel. Fia med knuff och sådana roliga sällskapsspel att samlas runt. Gästerna erkände att de var inte i sin bästa form igår, de hade vakat hela natten över ett annat spel hemma hos dem. Så visst såg de lite ”mosiga” ut då de kom. Men imorgon är vi tillbaka i vardagen igen. Slut på Aladdin-askarna och sällskapsspelen. 

Jag har försök tala med Siri idag. Siri, den där anden i min mobbe. Men jag tror hon är inte skapt för en så’n som jag. Jag har provat att få henne att spela upp min bok på Storytel. Hon startar appen, men då jag ber henne spela upp boken, får jag veta att jag inte har någon bok på Storytel. Nähä, men jag kan JU själv starta och lyssna…så det vet jag att jag har…… däremot en massa dravel om att hon drömmer om det eller det…jag är inte intresserad vad denna ickehumana varelse drömmer…. hjälp… hur gör jag. Om jag vill spela upp min bok måste jag gräva fram mobben ur ”lomman” med mina nedkladdade händer, där jag står och rullar köttbullar! Men jag kan be Siri ringa upp maken, ja till och med ”facetima” honom, det kan Siri. Men starta uppspelning av boken, det fixar hon inte. 

Jag såg ungdomarna satt och pratade med sina Sirisar igår, visserligen bara nonsens, men ändå. Det är kanske början till att prata och få henne att hjälpa mig…. annars slänger jag ut henne…. 

Boken jag för tillfället läser heter Smuts. Och då jag ber Siri att spela upp ”Smuts” svarar han att hon inte kan hitta någon ”Smiths”… jag provar att ändra på mitt uttal, men ingen framgång. En av ungdomarna föreslog att jag skulle lära Siri det där som kristianstadsdialekten har – önivörsöl-vököl’n. (läs universalvokalen, men uttala den önivörsöl-vököl’n). Så blir det lättare senare i livet att samarbeta med Siri. Nu känner jag att jag är ute på minerad mark, börjar starta eventuella dispyter om dialekter och deras vackerhet. Men jag får fortfarande starta min bok själv – ännu…. Jag tror jag ska se om det finns en bridgeturnering att delta i

Läste i en av mina aldrig sinande deckare hur en av de senaste svenska författarna försökte briljera med hur simpelt det var att ha orchideer inköpta på ICA. Det var när hennes kriminalkommissarie kom in i ett hem där de hittat en mördad person. I fönsterkarmen stod ”några enkla orkidéer inköpta på ICA” sa författaren. Och beskrivningen av den mördades hem var att det var inget särskilt som gjorde honom till något intressant mordoffer. 

Ja jag läser om dessa ruskigheter och tycks heller inte tröttna på de intriger som det verkar vara nya varianter på hela tiden. Jag lyssnar och ibland håller jag med författaren om att det är hiskeligt att sådant får hända mitt lilla hörn av världen. Men sedan kan jag reagera så att vi blir ovänner, jag och författaren, då han/hon gör människorna mindre värda för att de lever ett vanligt Svensson-liv. Och handlar de flesta av sina varor på närmsta butik. Springer inte på Östermalms-hallen då de ska ha en ”sillabit”. Det går bra med närbutiken. Varför får inte de vara huvudpersoner ibland? Måste de vara det senaste innefolket, med vanor som i mina ögon är helt främmande? Uteliv, med restaurant-besök dagligen… och med lite drogproblem som är mer upp-to-date än en pipa och tobak var, då Sherlock Holmes var kommisarie… 

Den bok jag läste i förra veckan höll nästan på att få sorteras in under ”den läser jag inte vidare”….men jag ångrade mig. Läste ut den för språket var förhållandevis riktigt bra. Kan JU vara ett dilemma, då språket är oerhört bra men innehållet i boken är tamt. Ska …ska inte läsa vidare?

Men jag var halvsur över hennes nedlåtande kommentar över mordoffrets banala smak då det gällde blommorna inköpta på ICA. Sist jag var i min affär gick jag en runda bort till blomsteravdelningen för att konstatera om det verkligen var så simpelt med ICA-blommor. Kunde inte se några skamligheter. De var som en samling vanliga blommar, vilka som helst. Men de var blommor, söta, vackra, trevliga. Om de av någon anledning skall nedvärderas kräver jag en mer ingående förklaring till detta…. lika så de banaliteter som gör att vanliga svenssöner inte får ha ledande roller….

Kanske maken som har en benägenhet att vilja sortera ut allt som inte platsar i vårt hem längre, har kanske ett bättre sorteringsbegrepp än jag har. Han har i alla fall bättre ögon än jag, så han anser att han har en förbehållen rätt att slänga och skicka vidare till kompost. Men då han i förra veckan menade att nu kan vi väl kasta den blomkrukan med enbart en vissen lök i, möttes han av mina protester. Jag hade tagit blomvattningen denna vecka. 

Annars har han diskvalificerat mig som blomvattnare, säger att han får torka golv överallt där jag spiller…. men nu tog jag vattenkannan utan vidare diskussion, hade vattnat drygt hälften av våra fönsterträd, då han upptäckte vad jag gjorde. Jag hade hunnit till ”röda rummet”. Då kom han smygande efter för att kolla om han behövde ha stövlar på inomhus resten av dagen. Men nej jag hade varit så försiktig… och sedan pekade han med hela handen, lite sådär militäriskt och menade: har du sett vad du vattnar? En dö lök!!! Förnärmat upplyste jag honom om att vissa växter tar en paus då och då, går in i en viloperiod. Vänta du till våren så ska du få se en som fått tillbaks sin livsgnista! 

Detta utspelade sig i onsdags, som är vår ordinarie blomvattnardag. Idag kom han bärande med en kruka från just – röda rummet! Jag började min protest men svalde orden i samma ögonblick krukan kom närmre. En blek stängel med en blomknopp på gång hade utvecklats ur den ”döa löken”. På fyra futtiga dagar har denna blomma satt knopp. Den som normalt brukar blomma vid påsktid. Denna gammaldags blomma som INTE finns att köpa i någon affär! Hade den känt sig hotad? Vet den inte att den är en av mina skyddslingar? Denna Äkta makar-blomman. En sådan som man delar med sig av till vänner och bekanta. Men att uppbringa i en affär….finns inte!!!

Så nu står min lilla bleka blomma i köksfönstret, den ska få känna sig som huvudblomma under julen, få spela en huvudroll bland allt pynt som annars bärs fram och får en kort tid som ögonfägnad. 

 

Another story I will republish written in 2010. Dear readers be my guest…

When kidsister whistled…

Have looked and looked at the ads in the newspaper today. It’s Mother’s Day tomorrow and the newspapers dominates by advertising about all the stunning gifts mom wants. Surely you would like to give mom the best thing you can imagine. To mom, your own little mom. I saw the world’s finest cake server shaped like a high heeled women’s shoe. How delicious! I should have been able to buy to my mother! But my mother will not get that cake slicer, that server, she isn’t alive anymore.

Suddenly I think of a rainy disgusting december day in the late 1950s. It started to approach Christmas and we, my kid sister Bittan and I wanted to buy some christmas gifts for the family. Don’t remember exactly how much our total assets were, probably it was around five crowns. It was not any big sums but we counted, searched all the hidden places for savings and decided to walk down town, to look if we managed to find something we could afford. 

We would buy for Dad, Mom, Stig and Rune. It was a long way to walk down town to Epa on Kullagatan, but if we didn’t go with the tram we had some more money to spend. Epa was the big departement store, with this new modern things as escalators. Escalator, how amusing but we didn’t dare to go twice ride a day. The risk of being seen and detected was great by the staff in the store, we two strange snotty kids without any adult company. But I still remember the joy of getting an escalator ride. Then we went around in the shops and looked watched and counted how much we could afford, and what idea we may get of any gifts.

As we stood and pushed our noses against a shop window in a store of a goldsmith, we saw a cake server. Oh, how nice it was. In frosted silver and with rose pattern on the entire shaft. Adorable! We still hadn’t bought a single item for anyone so we had the entire amount of money left. The cake slicer was expensive, very dear. It cost 2:45 kr. It was almost half of our total assets. Could we afford it?

I remember, we had to look around for a long time to find something for father and the boys, our two brothers. Which one of us who came up with the idea that we would buy something in common to Stig and Rune, I do not remember but we bought the smallest bottle of aftershave lotion for the boys. What father got I’ve forgotten ages ago. But hurray, we had left 2:45 so we could buy the awaited cake slicer. The lady in the shop probably understood our sacrifices because she made her best effort to make a beautiful parcel, wonderful paper and laces.

Now, we had no more money for the tram home, so the only option was…  walk home by foot. It had been dark for several hours, december the daylight isn’t many hours. None of us had a thought of we maybe were missed. We had walked around for a long time in the shops to solve the problem of the other christmas gifts, but the cake server was bought in a second.

Walking uphill to our part of town through a park, some dark streets and still a slight rain. We were tired, our feet ached, but the possession of the gift to mom, her cake server took most of the fatigue away.

At home we were awaited by a mother who sat looking through a window after us. There she often sat when she started to worry about where her ”kids” had disappeared. We already saw when we entered the dooryard we probably had a dusting to wait, and yes, mom was mad…….

This phenomenon from many of us is, if one has been really worried about someone, it often changes in a sense of anger when you realize the danger is over. And it was no sinecure to arrive home that evening. When mother told us how angry she was!

Then followed a hearing in detail …. what we had bought. In her anger she was convinced we had bought candy for most of the money. She would never understand and expect how much we had counted and divided the money, getting enough to buy her a cake slicer. She finally squeezed the secret out of us, about what we bought for the dad and our brothers. 

Yes, yes, she counted in some seconds, it was cheap, Mother could figure it out! But the rest of our money!? The pressure was tough, but we kept quiet. Probably she had pushed us too hard by now, we could not find anything to sneak off any longer, so my kidsister  almost cried; -You ever never get to know what your cake server cost  anyhow!! 

Never I have seen mother so overwhelmed before, and she swallowed the remaining scolding she had waiting for us.

Då Bittan, lillasyster inte kunde hålla tyst

29 maj 2010

Har suttit och tittat på annonserna i tidningen idag. Det är mors dag imorgon och tidningarna svämmar över med reklam om allt fint mor önskar sig. Visst vill man gärna ge mor det finaste man kan tänka sig. Till mor, sin egen lilla mor. Jag såg världens finaste tårtspade formad som en högklackad damsko. Vad läcker! Skulle jag nog kunnat tänka mig köpa till mor. Men min mor kommer inte att få den tårtspaden….

Kommer att tänka på en regnig disig decemberdag i slutet av 1950-talet. Det började närma sig jul och vi, min lillasyster Bittan och jag skulle inhandla julklappar till familjen. Minns inte exakt hur mycket våra samlade tillgångar var, men vill minnas att det var runt fem kronor. Det var inga stora summor men vi räknade ihop, letade i alla gömmor och traskade ner i stan. Vi skulle köpa till far, mor, Stig och Rune. Det var långt att traska ända ner till Epa på Kullagatan, men om vi inte åkte spårvagn hade vi lite mer pengar att köpa för. Epa låg vid konsul Olssons plats i nuvarande Nordeabanken-huset. 

Man kunde passa på och åka rulltrappa, men vi vågade bara åka två gånger per man. Risken att upptäckas var stor, två snoriga ungar utan vuxet sällskap. Men jag minns fortfarande glädjen att få åka rulltrappa. Sen gick vi runt i affärerna och tittade och räknade vad vi hade råd till.

När vi stod och tryckte näsorna mot ett skyltfönster i en guldsmedsaffär fick vi se en tårtspade. Oh, så fin den var. I nysilver och med rosenmönster på hela skaftet. Bedårande! Vi hade fortfarande inte köpt en enda sak till någon så vi hade hela kassan kvar. Tårtspaden var dyr, jättedyr. Den kostade 2:45 kr. Det var nästan hälften av våra samlade tillgångar. Hade vi råd till det?

Minns att vi fick leta runt länge, länge för att hitta något till far och pågarna, våra två bröder. Vem av oss som kom på idén att vi skulle köpa något gemensamt till Stig och Rune minns jag inte men vi köpte en mini-liten flaska luktegott till pågarna. Vad far fick har jag glömt för längesen. Men hurra, vi hade kvar 2:45 så att vi kunde köpa den hett åtrådda tårtspaden. Damen i affären förstod troligen våra uppoffringar för hon lade hela sin själ i att få till ett vackert paket.

Nu hade vi inga pengar till spårvagnen hem heller utan att det var bara att traska hemåt. Det var mörkt sedan flera timmar, men vi hade inte skänkt en tanke på att vi var saknade. Vi hade gått runt länge i affärerna för att lösa problemet med de andra julklapparna, sen var ju tårtspaden inhandlad i ett huj.  

Uppför Hälsan och genom Kopparmölleparken, sen var Hjälmshultsgatan och Grubbagatan passerade. Vi var trötta i benen, men innehavet av tårtspaden förtog det mesta av tröttheten.

Väl hemma mottogs vi av mor som satt i badrumsfönstret och spanade efter oss. Där satt hon ofta då hon började vara orolig för var vi ”ungar” höll hus. Vi såg redan då vi kom in på gården att vi hade en avhyvling att vänta. Mycket riktigt. 

Fenomenet för många av oss är ju så, att om man varit riktigt orolig för någon/något övergår det ofta i en sorts ilska när man inser att faran är över. Och jodå, det var ingen sinekur att komma hem den kvällen. Som mor skällde!

Sen följde en utfrågning i detalj vad vi köpt. I sin ilska var hon övertygad att vi köpt godis för merparten av pengarna. Hon skulle bara anat som vi fått räkna och dividera för att få pengarna att räcka till alla.  Vi fick till slut klämma fram med vad vi köpt till far och pågarna. Ja, ja det var ju billigt, det kunde mor själv räkna ut! Men resten!? Pressen var hård på oss men jag tänkte inte skvallra. Till slut hade hon presssat oss så vi inte kunde hitta något att försvara oss med längre, så avslutningsvis klämde Bittan ur sig; -Du får ändå aldrig reda på vad din tårtspade kostade!! Jag har aldrig sett mor så överrumplad förr, och hon blev dödstyst, svalde resterande bannor som hon hade på lager.

Tisdag hade vi beslutat att ha champagnefrukost. Blev ingen. Maken ansåg att han förmodligen var tvungen att vara ”körduglig” under dagen. Ok, får väl finna mig i det. Han var JU körduglig i lördags hela dagen då vi var i Tyskland. Så jag fick hjälpa honom med att svälja ner ouzon som serverades på den grekiska restaurangen vi hittat, och som vi gärna besöker igen. Men det har inte än så länge idag behövts några uppoffringar från min sida….ingen ouzo. Bara kaffe än så länge. Hoppas att han bryter sin körduglighet ikväll. Vi ska gå ut för en bit mat. Blir Glada Änkan, som vi minns sedan ifjol med glädje. Deras goulasch heter DUGA!! Men det är en ungrare bakom grytorna, så han vet hur det ska vara… 

Dagens hårda arbete bestod i att gå på ”Antikrundan”. Väninnan satt i fikahörnan och avnjöt en fika då vi långt om länge fått uträttat våra förbutiksärenden. Lillasyster med vidhängande unge dök upp och sällskapade oss en stund också. 

Nu är alla julkorten skrivna och skickade till dem som jag misstänker inte bor bakom skärmen lika mycket som jag… och så de utrikes vänner… Lustigt, jag har skickat till Norge, Monaco, Frankrike och Kanada. Och de kostar lika mycket alla fyra… så om jag ska skicka ett julkort till en vän i Helsingör kostar det lika mycket som till Vicky i Saskatchewan…. det är inte betalt per mil de vill ha. Ganska lustigt. Sen är väl snart den tiden förbi då man har kuvert i sina lådor hemma, brevpapperna har jag saknat ett par år. Förra året beslöt maken att vi skulle inte skicka kort till hans syster i Norge, då vi upptäckt hur dyrt portot var. Jag ringer julafton och önskar god jul istället, menade han. Systern var snacksalig och maken tyckte han borde inte vara för tvär. Han är ingen telefonpratare direkt… men samtalet kostade 3 1/2 gång så mycket som portot. Iår får syrran ett vanligt julkort, hon också…. med utlandsporto…

Jag kan väl erkänna, att jag stod en stund och valde mellan alternativen, köpa två häften julfrimärken 2×10 st eller 1×10 plus ett vanligt porto… jag skulle ha 11 vanliga julfrimärken. Jag beslöt mig för 1 + 1×10 st så det inte ligger överblivna i någon hörna till ingen nytta. Förmodligen blir de bortglömda om jag köper mer än de jag för ögonblicket behöver.  

Var inom på apoteket för att hämta ut lite insulin. Bad samtidigt att få köpa en Piller-plopper. Jag vet inte vad de heter men då jag lyckades hitta den på nätet häromdagen stod det att de fanns att köpa på apoteket Hjärtat. Bra tänkte jag, det är JU mitt apotek… men se där gick jag på en nit… de fanns bara att köpa via deras digitala tjänster…. jag stod framför receptarien och tappade hakan….”Så du menar att jag,…. gamla tanten måste köpa en dator för att få möjlighet att köpa en sådan mackapär som är till för gamla människor som inte lyckas trycka ut sina piller ur blister-förpackningarna??” Rodnande erkände receptarien att så var troligen fallet. 

Men idén om att hon skulle beställa den från sitt företag och att jag kunde komma in och få den över disk hos dem, mitt vanliga apotek då? Han stod länge och sökte information på sin dator, kallade på sin chef som också blev involverad i problematiken. Och de studerade sida upp och sida ner på datorn för att avsluta med ett beklagande och en huvudskakning…nej det var endast en digital tjänst. Ett litet försök att upprätta företagets renommé halvviskades fram av receptarien, att om jag hade ett mobilt BankID var hon kanske beredd att göra ett försök att hjälpa mig…. för att vara helt ärlig, vet jag inte hur hon hade tänkt att lösa det…??? Och om jag svarat: det har jag…hade jag då avslöjat att jag trots allt ägde en dator? Så jag sa, ge mig mitt insulin så får jag kolla med era konkurrenter om de har pillerploppern i sitt sortiment… 

Jag fick mitt insulin, men samtidigt sa receptarien att hon skulle skriva ett meddelande till höga vederbörande i företaget och berätta om att de borde få möjlighet att ta hem till sitt apotek av firmans sortiment! Bra tjejen tänkte jag…du har sett problematiken…

Kvällen på ”Änkan” blev mysig, trevlig. Hål i kassan men vad då….vi firar bara 53 år en gång… och jag var inte i skrivdugligt skick då vi kom hem. Tillika serverade maken ett glas limenad med tydlig smak av Frankrike-resa. Smarrigt.  Därav den fortsättning som följer….

Vaknade relativt tidigt dagen som följde. Tankarna som är de första i huvudet är…vilken dag är det?…. ska vi göra något särskilt idag? Ja bridgen ikväll…men annars? Nääää… verkar inte så. Ska jag sno mig på andra sidan och törna in igen? Eller ska jag vara en duktig flicka och stiga upp och vara en flink husmor, göra brunkålen till jul? Snodde mig först på andra sidan men sedan var det som om samvetet trängdes så att bingen kändes nästan obekväm… Jaha, acceptera att brunkålen bör göras. Och det är en av de tyngsta sysslorna inför julen. 

Då vi stod i affären förra veckan visade jag maken de fina ”korvar” med brunkål som fanns. Ahnä, menade han. Brunkålen släpper vi inte, inte ännu i alla fall. Ok, då har vi en dag som vi inte har tråkigt, menade jag. I skrivande stund är sista portionen vitkål färdigbrynt, väntar på att första braspannan ska bli färdig i ugnen. 

Förslaget mottogs först inte med förtjusning då vi satt vid frukostbordet, när jag sa att vi skulle göra brunkål idag. Som om gårdagens festyra skulle få ebba ut först, så där lite mjukt. Tankarna på att ha gjort jobbet med kålen hjälpte till att mjuka upp ebbandet….tror jag. 

Jag kommer ihåg att i min gröna ungdom blev ombedd av min mor: kommer du hem och skär kålen så gör jag brunkål så det räcker till er också. Ja ja, jag antog erbjudandet och på detta viset lärde jag mig hur vi tillagade detta udda jultillbehör. Jultillbehöret som det absolut inte går att avvara.

Resan jag sneglat på, att åka till Skottland 6 dagar över jul är idag slutsåld. Och ja, vi får väl stanna hemma och se Kalle Anka istället. Njuta vår brunkål och skinka. 

Skrivit lite mellan hushållssysslorna så nu går sista braspannan in i ugnen för färdigstekning av brunkålen. Ryggen säger också att den börjar känna sig färdig. 

Får bli lite soffsitt med några varv stickning eller en turnering bridge… under eftermiddagen. 

Middagen behöver vi inte tänka på. Vi köpte lite griljerad julskinka att ha till hands då brunkålen är färdig. Som en sorts belöning till oss. Med knäckebröd… ingen dålig mittiveckanmiddag