Jönssonminnen.se

Min kusin har varit ut och åkt buss med de nya linjerna som vi har i Helsingborg sedan juni i år. Han är irriterad över att platserna avsedda för rörelsehindrade ofta är upptagna, inte med rörelsehindrade utan med ofta unga människor som inte gör något försök att flytta sig. Detta berättar han har hänt ett flertal gånger sistlidna vecka. Jag hör hans frustration och säger till honom: SÄG TILL NÄSTA GÅNG! Annars skickar jag min bekant på dej så hon får lära dej. Då hon kliver på med sin rollator ställer hon sig och blänger en kort stund på de som eventuellt sitter på platser för  ”gubbar med käpp” : Flytta dej för där ska jag sitta!! säger hon sedan. Inte, vill du vara snäll och…. eller: kan jag också sitta där? Nej nej, inget fjäsk med folk som redan hunnit före henne. Maken och jag brukar skratta åt henne. Hon är ”The bitch” personifierad, verkligen.  Jag är ganska bitchig jag också, men jag brukar starta med en vädjande önskan om att få sitta. Vi säger till varandra varje gång vi åker förbi hennes hållplats och hon uteblir: ingen stridslysten person idag!! ??.

Ibland (och sådana situationer älskar jag) ber jag att få låna det sätet som damens handväska embarkerat. Sedan då damen i fråga makat sig ur vägen ser jag till att gubben min får den platsen. Han är en dålig halvtaskig bitch. Sedan fixar jag en plats till mej själv på något sätt. Det händer att jag går längre bak i bussen och ber någon ungdom om deras plats. 

Denna vecka har varit lite latvecka. Bridgen i måndags kändes svårhanterlig. Vi hade sabbat två givar, en lill-slam och en på grund av slarv från min sida. Så då vi gick hem var jag lite nedslagen i humöret. Att man klantar till det sådär. Men ett underbart väder gjorde att vi traskade upp till Kopparmölleplatsen, och tog bussen där. Väl hemma gratulerade maken mej till vår vinst. Hur hade det gått till? Jag är fortfarande så här fyra dagar efter förvånad.  Men troligen har de andra också klantat till det för sig lite här och där. 

Tisdagen var jag och tog blodprover på min vårdcentral. Sedan en promenad till ICA-affären och veckans shoppingrunda. Onsdagen gjorde jag mej till och dammtorkade av huset, letade fram lite restgarn och startade en litet projekt med innetofflor för att ha i ryggsäcken. Folk är så duktiga och har inneskor med sig då de kommer, står och balanserar i hallen för att byta skor. men jag vill vara barfota inomhus! Detta döljer jag med att ha strumpor som ser ut som gympadojor. Så soffhörnet under onsdagseftermiddagen och en bra bok. 

Fransmannen på väg ner genom Frankrike till sitt sommarhus så han håller sig lugn, tjoar inte om “a few deals” som brukar sluta med ett par timmar vid datorn. 

Maken tog en tur till soptippen med lite gammal elektronik. Han var lite sur att de hade kommenterat hans fordon. Man måste öppna bommen med ett körkort, och det strular tydligen då man öppnar och ”bara” kör in med en hoj! Problemet anser jag vara deras, inte vårt.

Idag lyckades jag få damen på vårt hyreskontor att lova att hon skulle prata med vår fastighetsskötare. Maken skulle absolut såga itu en gammal träbänk vi haft på altanen i många år, för att cykla med den till tippen, den också. Jag vädjade till kontorsdamen om hjälp. Var gör vi av grovsopor som hyresgäst hos er? Hon skrattade och höll med mej att gamla gubbar må cykla med små laster men icke med en två halva träbänkar. Jag sa att jag skulle ”lufta hans hoj så länge” så får han leta efter en pump, medan hon söker fastighetsskötaren! Hon trodde han skulle göra en insats. Nu råkade jag få syn på honom på gården innan damen på kontoret fått tag på honom, och han lyfte iväg bänken. Den är ganska tung men han fixade det. Där stod gubben min, med överskottsenergi! Vojne vojne, stackars honom. Men vi var inte göralösa. Vi behövde köpa ett bröd.

Vi tog bussen ut på Väla. Handlade en del på Coop men de hade inte mitt bröd så vi traskade bort till Willys. Nöjt konstaterade jag att det bröd som jag alltid köper kostade 5 FEM kronor mindre än det kostar på ICA och Coop! Men man sliter väl skosulor för mer om man ska kuta runt till alla dessa affärer som har så olika prisnivåer. 

Redan till frukosten hade jag sett ett meddelande i 1177. Det var min doktor som berättade om mina blodprover som togs i tisdags. Jag fick en del ändringar i min medicinering senast vi sågs och nu visade det sig att vi hittat en bra kombination. Men mitt blodsocker ligger för lågt, så det blev först ett svarsbrev till doktorn att jag sänkt insulinet två gånger sedan vi sågs. Trots det var det för lågt. Så lägre dos igen från och med idag, och doktorn tog ett samtal med diabetessköterskan att hon och jag ska träffas. Nu tror jag vad jag vill på det besöket. Brukar bli att vi ses en gång sen hör jag aldrig av henne mer. Jag tror det är dryga två år sedan sist jag träffade henne. Skit samma jag klarar mig än så länge. Men mina kunskaper är inte up to date, så jag kommer att gå dit så får jag höra vad hon har att säga. 

Brev att besvara från gamla elever har jag skött denna vecka också. Och jag håller på att förbereda några lektioner inför hösten. Men helst av allt sitter jag med min bok, lyssnar och stickar. Sedan har jag sett att läsandet på min blogg blivit mer. Förmodligen kollar fler av om det dykt upp något nytt efter vår resa till stugan. Det brukar handla om Norrland när vi är där, och släkt och vänner läser då. Så jag har berättat lite om sommaren och vårt resande där. Ska skriva ihop några tankar om världspolitiken också. Brukar jag göra med jämna mellanrum. Det är jag som sköter den politiken här hos oss, maken sköter den lokala och nationella. Han har haft den stora älgvandringen och Kirunakyrkans flytt att sköta senaste veckorna. Så vi sitter inte och drönar! Icke! Här sköts hela tiden. Nånting. Ibland ber jag maken at göra det eller det, och får till svar: Okej så fort jag hinner! Tyvärr blir mycket bortglömt, det som inte skrivits upp och lämnats på remiss.

Sitter här och känner att jag är ikapp med mej själv. En konstig känsla. Att vara nöjd med livet utan övriga önskningar, känns nästan frustrerande. Jag kan inte komma på vad jag vill sticka, ljudboken jag läser är LAGOM. Man kan släppa och fortsätta precis där man stängde av den senast. Har korresponderat med min husläkare som förklarat att hen är nöjd med mina prover. Även där stöter jag på ordet LAGOM. Sommarhettan har lagt sig och idag har vi väder som gör att man funderar på en eventuell jacka om man ska ut. Bestämmer mig för att kolla av mitt bankkonto så att jag även där är i fas med vad jag tänker. Men men, banken har stängt eller är i alla fall inte nåbar. Det var en av de små avbrott som förekommer oftare och oftare nuförtiden. Är tekniken säker? Kan jag lita på att mina besparingar finns kvar den dag jag vill ha dem?

Plötsligt kommer jag att tänka på en artikel som jag stötte på här om dagen. Att vi äldre oerfarna pengahanterare skall akta oss för kryptovaluta. Jag måste erkänna att jag varit nyfiken på de här omtalade bitcoins, men det har stannat med nyfikenheten. Jag kan nog inte urskulda det på att jag varit duktig på att hantera pengarna ur klokhetsperspektiv. Snarare min snålhet har styrt denna återhållsamhet. Jag har inte köpt ett enda bitcoin. Men jag har undersökt hur mycket jag skulle få betala för det, (den dagen). 

Då jag läste artikeln för några dagar sedan kom jag på att jag behöver inte köpa några bitcoins. Mina pengar är ändå bara en imaginär pengahög för min del. Ett flertal gånger har jag tänkt tanken att jag ska gå ner på banken, men med någon veckas varsel så de hinner förbereda sig där, och be att nu vill jag faktiskt få se på de pengar som de förvaltar åt mig. Få se om där ar några. Eller är det bara ett begrepp, ett ord som man tror är pengar? Jag kan inte låta bli att tänka på detta fenomen att man fortfarande pratar om pengar, som om de vore en klingande valutahög. Som man kan dela i olika högar, en för hyra en för mat osv. Men ju mer tiden rinner iväg desto suddigare blir detta begrepp, att det är ett substantiv, något man kan ta på. 

Jag minns för cirka tjugo år sedan letade jag trevliga sparbössor att ge barnbarnen som julklapp eller födelsedagspresent. Men det var näst intill omöjligt att hitta några sådana. Man sätter väl in på deras bankkonto direkt, fick jag till svar i någon affär. Alltså redan då hade man förvägrat barnen att få hålla en peng i näven och värdera den i hur många kolan eller chokladbitar de kunde omsättas i. Jag tycker faktiskt synd om barnen som inte får den sorts relation till vårt betalningsmedel som vi fick då vi växte upp. Jag minns hur häpen jag blev då jag insåg mitt föräldraansvar att ge mitt barn ett förhållande till penningar, som den värdegrund den varit i form av vår valuta. Den som mätte vårt välstånd eller vår fattigdom. Detta som trots allt styr hela vårt liv. Inga pengar, ingen mat. Ingen mat, inget liv. 

Jag minns inte episoden som sådan, men det var en av dessa otaliga gånger man nekade sitt barn att köpa något i affären som inte var vårt ärende just den dagen. Jag svarade att vi inte hade pengar till det som barnet bad att få. Förvånat tittade han på mig och sa att vi hämtar mer ”i väggen”! Detta ”i väggen” var det nya påfund då, att det fanns en automat man kunde hämta pengar i, vilken tid på dygnet som helst. Vilken utveckling! Man behövde inte vänta till banken hade öppet om plånboken var tom. Förut hade detta varit som en liten spärr, att banken inte hade öppnat ännu. Kanske kunde man hantera situationen på annat sätt? Kunde man laga något annat till middag? Kunde man hoppa över det där impulsköpet? Men min snorunge hade upptäckt att ett stort steg i denna pengavärld hade skett. Man kunde gå på bio en kväll fast man hade handlat slut på kontanter. Tänk vilken frihet. 

Jag kan inte låta bli att fundera över detta med folks inställning till pengar. Kronor och ören, vad är det? Betalningsmedel, vad är det? Utanför gymmet idag stod det en hel rad med kickboards som folk hyr för att slippa gå till gymmet! Är det jag som fattar dåligt? Varför hyra färdmedel för att gå och betala på gymmet? Att det är så det ska vara? Tänk jag tror att sådant här blir konsekvenserna av att man inte ser betalningsmedlet. Det kommer inte att vara någon som är ledsen för att de sålt smöret och tappat pengarna. Det blir bara en ytterligare minuspost i ett protokoll som många idag ändå inte har riktig koll på. 

Jag brukar plocka fram reseportmonnän och räkna hur många danska pengar vi har och hur många euro. Det är en röra med växelpengar därför då vi handlat, inte har räknat upp den summan vi ska betala med växelpengar, utan istället sträcker fram en sedel. Jag känner att jag kommit ifrån vanan att hantera pengar som man gjorde förr i tiden. Och för varje liten sväng till utlandet växer högen med cent-mynt och småeuro-mynt. Danska kronor med och utan hål! Men de klirrar. Man brukar tala om att någon har klirr i kassan. Snart förstår inte folk det talesättet heller.

Veckan började med bridgespel. Skönt att vara tillbaka. Och se om hur vi hanterar vardagen efter denna sommar. Maken berättade att han skrivit ner ett litet memorandum om resan till stugan och bifogat lite bilder. Om det blir någon mer resa menade han. Jag frågade om jag kunde få storyn och publicera här. Men nej icke.

Nu har jag ingen sommarbiljett längre. Det innebär att jag har fått gränser att hålla mig inom som begränsar min rörelsevidd. Och det dröjer länge, tio månader innan det finns en sådan möjlighet igen. Att åka runt i hela länet.

Sista dagen beslöt vi oss för den del av länet som ligger granne med oss här i Nordvästskåne. Bjärehalvön. Det gav oss en liten snabbtitt på denna lustiga del av landskapet. Inga sädesåkrar mer än majs. Om det räknas som ett sädesslag. Annars var det potatisblast överallt på åkrarna, där det inte stod stora trälårar med potatis som väntade på att forslas bort. Gröda med ganska kort morotsblast försäkrar oss att vi inte blir utan morötter i vinter. Jag kan inte mycket om lantbruk men är kroniskt nyfiken på vad det är som odlas där vi åker förbi. 

Vi har talat om Hallands Väderö många gånger, men inte riktigt visst vad vi ville titta på där. Hedlandskap med betesdjur har vi sett tidigare och alträsken minns vi också. Fyren är säkert samma som förra gången vi var där. Men trots allt reste vi ner till hamnen i Torekov. Vädret var ännu en dag med denna förödande hetta. Trodde att närheten till havet skulle ge oss svalare vindar. Men dagen bjöd på en havsyta som en spegel. 

Vi strosade runt och kikade på folk- och båtliv. Jag kan inte minnas att jag varit i Torekov under turistsäsong tidigare. Jag har varit på skolresa och har även varit på resa med naturskyddsföreningar. Men då under andra tider på året. Nu var det ett tydligt hamnliv med sjöbodar som innehöll olika turistarrangemang. Segelbåtar som kom in för att tanka och ladda batterier, medan man åt dagens på fiskerestaurangen på kajkanten. Det doftade av tång blandat med petrolumprodukter. Lika lite som jag kan om lantbruk kan jag om segelbåtar. Däremot blev det några kommentarer om vilken storlek de olika båtarna hade på sina utombordsmotorer. Här är jag lite mer insatt, ägare som jag är till en utombords fyrtaktarmotor. Den har inte varit i sjön på vår båt sedan innan pandemin. Men har denna sommar fått lite motion då grannen lånat den för att utröna om den är en sådan modell han behöver. 

Vid biljettkiosken till båttrafiken till Hallands Väderö hittade vi prislistan. 250:-/person! Så beslutet att vi har sett vad vi behöver av den ön var snabbt taget. Det var ingen besvikelse, vi hade ju redan förut sagt att det inte hägrade. Samtidigt sparade vi 500 riksdaler!

Vi hittade en bänk i skuggan där vi intog vår fika. Och satt och njöt av livet som lunkade på i precis lagom takt för oss pensionärer. Bänken var en sådan där 17 personers så det kom och gick folk som slog sig ner hela tiden. Ett par satte sig och tittade ut över småbåtshamnen och mannen sa: det var lite båtar här. Kvinnan höll med genom att säga: ja det är mycket båtar här. Sedan var de tysta. Satt och bara relaxade. Jag frågade om de kunde enas? Förvånat tittade de på mig undrade vad jag menade. Ja, en av er sa att det var lite båtar och den andra sa att det var mycket båtar. Samtidigt som ni nickade bifall, båda två. Hur ska ni ha det? Mycke eller lite? Man har inte roligare än så här i pensionärsvardagen…

En glass i denna värme var perfekt och det hittade vi i den lilla sjöbod som hade ett utbud med olika båtattiraljer och kläder för båtfolket. Vi släntrade bort mot busshållplatsen medan vi slickade i oss glassen. Jag har ätit mycket glass i sommar. 

Det var ytterligare en halvtimme till bussen skulle anlända så jag tog en runda bort mot piren längst norrut. Där var en nedförsbacke på halva piren som sluttade ner i vattnet. En isättningsmöjlighet för kajaker och kanske även en rullstollsramp för någon badande? Vet inte riktigt. Men jag frestades att ta av sandalerna och gå ut för att doppa tårna. Ljuvligt att få känna havsvattnet, men otroligt halt. Jag tog inte många steg där förrän jag vände och gick upp på torra delen igen. Uppe på andra halvdelen av piren finns ett litet skärmskydd med krokar att hänga kläder på. Jag frågade maken hur lång tid innan bussen gick? Femton minuter. Svarade han. 

Ibland kan jag vara snabb! I ryggan hade jag baddräkt och en handduk. Av med kläderna bytte om och ner längs stegtrappan som var alldeles bredvid. Tiden var knapp, men jag hann att doppa mig till midjan. Ville inte dyka ner med huvudet. Upp igen och av med badbyxan. Övre delen hade jag ju inte blött ner. Trodde jag. Under bussresan och vidare in med tåget till stan kände jag hur blöt jag var trots allt. Men det var så skönt svalkande. Dessa dagar som man har känt att kläderna har suttit som klistrade på kroppen, idag var det klistrandet beroende på havsvatten, och höll mig sval. 

Under bussfärden mot Båstad hade vi utsikt ut över Laholmsbukten, och kikade in i grannlänet. Så vi balanserade på gränsen. Nu får vi klara oss med kommungränserna, och hålla oss hemma. 

Ibland lönar det sig inte alls att man planerar sin dag. Hur väl man än planerar dyker det upp händelser som inte fanns med i vår sinnevärld. Men man lär så länge man lever. Och det är ju något positivt att man lyckas lära, även om det blir på förargelsens altare. Vi hade biljetter för att åka och titta/lyssna på Verdis mästerverk Aida, som avslutade Birgit Nilsson-festivalen i Båstad denna sommar. Vi började veckan med att skriva in i vår fina ”handle-lista”: paraplyer. Vi hade diskuterat att investera i ett par små sådana som viks och skjuts ihop till mindre än en minivinflaska. Jäkla jämförelse, men jag har slutat bära med mej den där lilla flaskan, för det uppstod aldrig något ”rätt” tillfälle. Så ett miniparaply fick överta platsen i ryggsäcken. Så där! Nu var vi rustade för regn eftersom operan var ett utomhusevenemang. Tills vi läste informationen, paraplyer förbjudna. Damn! Men vi behöver ha dem permanent i våra ryggar i alla fall. Men de får väl bli hemma den dagen vi ska på föreställningen. Däremot packades ett par engångsponchos. Sådana där som tåler en halv regnskur. Men regler är till för att följas. Och våra vanliga ryggsäckar fick också bli hemma. De hade större mått än 30x30x10, så fram med de små barnryggsäckarna vi gjort av gamla mjölk- och filförpackningar. De blev alldeles perfekta måttmässigt.

Vi insåg att vi inte skulle ha vår vanliga mattid, så hur gör vi då? Vi hade att ta hänsyn till resan både dit och hem. Det var trots allt en lyxkänsla över det hela, att gå på opera. Det är ju inget man gör dagligen. Så vi beslöt att lyxa till hela dagen. Vi fick planera in middagsmaten på eftermiddagen, så champagn och ostron fick vi hoppa över. Det bör vara kväll om man ska ha dylikt på menyn, tycker jag. Men vi kände ändå att dagen skulle gå i slapphetens och lyxtillvarons tecken, så beslöt vi oss för att äta ute nånstans. Vi kan ju åka varthelst med våra sommarkort så det blev Väla. Tidigt en lördageftermiddag, då finns det förmodligen inget annat än vanlig mat, de där ostronen och champisen får vara. På Väla är restaurangernas utbud med vanlig mat för folk med snabba beslut om att ta en måltid ute. Så vi for iväg dit och åt i lugn och ro. Bussen ner till Hbg:s C var full som vanligt. Var får folk alla sina pengar ifrån, som kan shoppa loss närhelst vi är ute och rör oss? 

Vi var i god tid till tåget som skulle ta oss till Båstad. Ingen av oss kände någon stress. Det var mysigt att sitta på stationen och kika på folk, medan vi inväntade vårt tåg. 

Plötsligt dök det upp information på tavlan om avgångstider. Oj då, det var vårt tåg som var försinkat på grund av ett växelfel. Men bara med 8 minuter. Okej, det skulle ordna sej. Vi hade tolv minuters bytestid mellan tåg och buss i Båstad. Det krympte i det samma ner till 4 minuter, men vi visste att lokförarna är mästare på att att köra in förlorad tid, så ingen oro. 

Plötsligt visades en ny avgångstid, med sjutton minuters fördröjning! Där sket den bussen sig! Lugnande sa jag till maken att vid en station står där alltid taxis och väntar. Det blir att ”lätta på lädret”, och bita i det sura äpplet. När väl tåget anlände 23 minuter försenat, hade vi klart för oss hur vi skulle hantera situationen. Öresundståget med mjuka säten och dämpad ljudmiljön gjorde resan på den knappa halvtimmen det tar till Båstad bekväm och förväntansfull inför kvällens evenemang.

Vi blev ju alltså inte förvånade att vi var akterseglade av bussen då vi anlände stationen. Däremot blev vi perplexa att det inte stod några taxibilar och väntade. En bil, storbil, stod där men var reserverad. Så där fick vi tji. Ett sällskap stod och diskuterade lite upprört, och jag förstod att även de var var i bryderi angående hur vi skulle lösa situationen. Jag frågade om de skulle vara med på en lite större taxi om jag ringde och försökte rekvirera en. Tyvärr fanns inte en bil att uppbringa förrän upp emot en timme senare. Och då gick nästa buss, som dock icke tillät oss att nå fram i tid. Komma släntrande 10- 15 minuter in efter att föreställningen börjat, nej. Det kändes nästan nonchalant mot artisterna. Vi beslöt att gå till Centercourten. Men fick snart veta att det var drygt 4-5 kilometer att gå. Jag kände desperationen gripa tag i mig. Visserligen kan jag traska en halvmil, men min takt är bara strax runt/sämre än 5 km/h. Och skulle jag komma fram småsvettig, kissnödig och flämtande? Jag tog beslutet att försöka få någon att köra svarttaxi till oss. Klev helt enkelt ut framför en bil som saktade ner vid en korsning. Vinkade tydligt att jag ville ha kontakt med föraren. Han öppnade fönstret vid sin sida och jag förklarade vårt dilemma för honom. Frågade hur mycket han ville ha för att köra oss till Centercourten? Mannen var i vår ålder och förstod vår penibla sits. Jag vill inte ha något, men hoppa in så kör jag er. Snabba ryck för jag har lite bråttom. Vi hoppade in, en dam från följet som också var akterseglade hängde med oss i bilen. Det var bilkö då vi närmade oss torget och kyrkan, dit vi skulle. Sista biten får ni gå för jag kör inte in i den röran, sa mannen. Vi var jublande tacksamma för att ha fått lift den biten, så vad var det att klaga över. Att vi fick promenera 200 meter. Jag lämnade en 200-hundring i bilen då vi klev av. Han kan inte bli stämd för svarttaxi-körning. 

På torget stötte vi på en bridgekompis som vi vet sjunger i konserthuskören. Den kören var med på denna föreställning, och han stod där laddad inför framträdandet. Givetvis är det en stor uppgift att få vara med på scen och sjunga Aida! Jag fick en snabb beskrivning var jag kunde få se honom bland alla körmedlemmarna. Han var uppspelt och förväntansfull. Jag lovade att jag skulle ställa mig upp mitt bland publiken och vifta och tjoa på honom då jag hittade honom visuellt. Generat skrattade han och insåg att jag anade hans sångarglädje gjorde honom riktigt uppåt. 

Vi kom i god tid, hann med ett toabesök och leta oss fram till vår plats på läktaren. Och vi var glada att vi med den uppraggade föraren hunnit i tid. Det hade varit osnyggt att dyka upp efter artisternas entréer. Och vilka artister. Sångare som lever ett liv så udda från vanliga människor. Jag hade hört huvudrollsinnehavaren berätta om sitt liv, då hon var sommarpratare i P1 den 22 juli i år. Jag visste inte då att jag skulle få avnjuta hennes sång såhär denna sommar. Då jag insåg detta lyssnade jag en reprisgång på henne. Det är onekligen som ett liv skilt från oss vanliga dödliga. Det är ett kall om något. Jag undrar om det går att leva ett familjeliv tillsammans med deras yrken. Det kostar nog mycket att få stå där i rampljuset och motta applådåskan. 

Även om historien runt Aida är tunn, kan berättas på mindre än en kvart, så är föreställningen nästan 3,5 timmar lång. Med så mycket scentid är det ingen sinekur heller. Och körmedlemmarna har ingen chans att smyga bakom scenen en enda gång. Dansarna som visualiserade kriget mellan Egypten och Etiopien och segerfesten var fantastiska. Koreografin är vad jag förstår upp till varje koreograf. Och dagens sådan var fin. Jag är ingen som förstår mig på balett, ändå förmedlade dessa dansare både krig och fred på ett nästan akrobatiskt sätt. 

Tänk att 3,5 timmar kan gå så snabbt. Och det där regnet vi ängslades för höll sig i schack. Efter föreställningen hade vi inga tider att passa. Nu kunde tåget få vara hur försenat det ville.  Vi traskade upp de där 200 meterna och hittade en buss vid hållplatsen. Den skulle inte gå förrän tjugo minuter senare, men vi klev på för att få sittplats. Det vällde fram folk mot bussen. Då vi åkte bort mot station öppnade sig himlens portar. Det regnade inte, det öste ner. Vi hittade en nisch vi kunde skyla oss lite under medan vi plockade fram våra ponchos. Men oj oj oj, vad vi han bli blöta. Med starka kastvindar som blåste upp regn under ponchon. Och huvan som blåste av. På de 50 meter vi hade fram till kuren på perrong-hållplatsen blev man så blöt att jag ångrade att jag inte sprang dit med en gång. Jag hade inte varit blötare.

En sådan tur att detta skyfall inte kom under pågående föreställning! Då tåget anlände station stod tågvärden och skrattade åt oss våta kråkor. Många med oss hade inga regnkläder, men det var det samma med blötan. 

Väl hemma i Helsingborg var det lugnt. Inget regn. Och vi anlände centralen strax före midnatt och hann bussen hem som gick fem minuter efter midnatt. Så hemvägen flöt på utan varken förseningar eller urspårningar. Bara lite mycket blöta. 

Nu ikväll är det svarta natten. Efter att ha haft dessa ljusa nätter, som varit speciellt ljusa i år då vi inte hade mer än kanske två dagar med mulen kvälls- och natthimmel. I övrigt känns det som extra ljusterapi med all denna sol och alla bad som följt det fina väder. Men nu är vi tillbaka till detta sammetsmörker som utmärker augusti. Det blev ingen kräftskiva i Norrland i år, men det är vi beredda att kompensera oss för här hemma i Skåne. 

Normalt glömmer vi något då vi far hem, men oftast finns det hjälp att få det tillrättat. Vi har haft en nyckel sittande i dörren ett år då vi lämnade stugan. I år hade vi kört cirka en mil då vi insåg att vi inte stängt av strömmen. Lite onödigt. Även om vi inte har några grejor kopplade till ström då vi lämnar stället, brukar vi slå av vid huvudströmbrytaren. Men grannen är kvar denna vecka och han hade lite jobb runt i skogen och ängarna, så han lovade att gå förbi och bryta strömmen. 

I Hemavan slank vi inom affären och köpte två paket av de där smaskiga kex som vi bara hittat där. Körde vidare ner mot Storuman och beslöt oss för en lunchfika där. En kopp kaffe och en macka skulle smaka bra. Men vi är i vildmarkerna ännu tydligen. Kaffemaskinen på ICAs fikahörna strejkade. Det var för all del måndagsmorgon, och då verkar allt lite skört. Ok, vi tar en macka och dricker vatten, det går alldeles utmärkt. Tyvärr var deras kyldisk trasig så några mackor fanns inte heller. ICA hade inte sin bästa dag. Vi beslöt oss för att smita över till Coop-butiken, de kanske hade börjat ha fika. Men nej, ingen fika där heller. Vi köpte en förpackning vindruvor och då vi skulle betala stod vi där med skammens rodnad på kinderna. ”Köp medges ej”! 

Jaha, så var vi där, med den situation vi fasat för många gånger….en kassaapparat som skriker ”DU HAR INGA PENGAR”!! Jag halade fram även mitt Coop-kort och gjorde ett nytt försök, men samma oförskämda kassaapparat skvallrade om oss. Jag fick snabbt betala med ett bankkort, men missade förmodligen min medlemsförmån. Vi körde vidare ner mot Lycksele, i hopp om att hitta en kopp kaffe nånstans. Jag ringde svägerskan som bor i Lycksele, men hon svarade inte. Jag visste att hon varit bortrest under helgen, på barndop. Hon var kanske inte hemma igen. Upprepade att försöka nå henne, men icke. Vi slank in i en liten shop vid torget där vi lyckades hitta en mugg kaffe. Fick gräva fram vår nödkost, ett par tunnbrödsklämmor med ost och paprika. Vindruvorna var perfekta som resgodis. Då vi kört halva nästa etapp ner mot Umeå, ringde svägerskan. Hon var hemma men hade inte hört telefonen. Hon ville att vi skulle vända tillbaka för att dricka kaffe hos henne. Tyvärr nekade vi till det erbjudandet. Vi är inte så vana bilförare längre därför förlänger vi inte resan för en kopp kaffe. Det skulle inneburit ca 8-10 mil till. Kände att Storumans gästvänlighet med trasiga möjligheter och en oförskämd kassaapparat hade sänkt humöret lite. Så den koppen kaffe vi fått i oss fick duga. 

Trafiken flöt på bra och då vi närmade oss Umeå såg vi att klockan inte var så långt liden, vi skulle hinna till bilfirman redan den dagen innan de stängde. Det innebar att vi kunde få sovmorgon på tisdagen och endast ta oss ut till flyget. Bra för oss. Vi är inte så flinka och vi behöver tid att leta busshållplatser. Så vi körde in på bilfirman i god tid måndag eftermiddag. Lastade ur vår packning lämnade bilen och traskade bort till busshållplatsen. Den kunde vi sen tidigare. Vidare in på hotellet och installera oss där. 

En liten stund på rummet för att låta själen hinna ikapp, sedan iväg för att få något till livs. Samtidigt kollade vi var den buss gick från som vi skulle med tisdagsmorgon. Vi är båda riktiga nördar då det gäller att planera och kolla upp saker och ting. Det roar oss också. Att inte chansa och missa eventuellt flyg. Har hört från två håll hur bekanta till oss missat sina flyg nu senaste våren. Detta på grund av dålig planering i ena fallet, inte ha en Plan B om en del av resan till flygplatsen blir försenad, och det andra vill jag nog också skylla på planering då man sitter på flygplatsen och inte har koll på klockan, utan både missar tiden och anrop från Gaten. Vi är troligtvis helt tokiga på andra hållet, jag förnekar det inte. Men jag tror att vi skulle ha svårt att förlåta oss om det händer sådana malörer som vi orsakat. 

En varm dusch var skönt efter att bara skött sin hygien i sjön i tre veckor. Visserligen jublar jag inombords att få ha levt detta liv, med så enkla förhållanden. Då vi hade runt trettio grader blev det flera dopp varje dag i sjön. Vi hjälptes åt lite med hårtvätt och tvätta ryggarna på varandra. Med det vatten som funnits till hands. Inget fusk i år med någon skopa ljummet vatten i en spann för att skölja håret. Sista kvällen i stugan stod vi vid 23.00-tiden och tvättade varandra på ryggen i sjön. Skrattande sa jag att det var väl romantiskt att bada nakenbad mitt i natten. Maken menade att det borde vara månsken för att räknas som romantiskt. Så jag fick dämpa ner mig. Inte låta fantasin skena iväg. Nej vi måste vara sansade. Nu på hotellet kändes det som om vi halkat in i en slentrian med vanlig varmdusch, inte alls så spännande.

Frukosten på hotell är alltid aptitlig, men man kan bara äta sig mätt. Då vi packat ner lite smartare denna gång så att de saker man inte får ha med i handbagaget hamnade i de väskor vi skickar incheckade. Då behöver man inte stå och vända ut och in på sitt bagage i säkerhetskollen. Lite småstolta över oss själv. Även om det är glömt till nästa gång, men nu var det ju bara tre veckor sedan sist. 

Iväg bort mot busshållplatsen. Vi valde att ta en promenad istället för att åka en hållplats bort till busstation. Att krångla sig upp på en buss med tre resväskor var sin ryggsäck och mina fördömda vandringsstavar för att kliva av nästa hållplats, nej vi gick. Vädret var blåsigt och hot om regn hängde över oss. Men vi blev inte blöta. Då bussen närmade sig flygplatsen fungerade inte bommen som hindrar andra trafikanter att köra bussgatan. Just då kom det ett skyfall. Bussföraren menade att vi fick gå den sista biten. Nej tack inte i detta ösregn sa jag. Vi är i så god tid att vi kan vänta. Efter ca tio minuter lyckades han få ordning på automatiken och bommen gick upp. Vi kom fram torrskodda till flygplatsen. Väl där checkade maken in bagaget och fick fram våra boardingkort ganska snabbt. Det fungerade trots att sonen inte vakade över oss denna gång. Träning ger färdighet. Jag mindes plötsligt priset för en kopp kaffe på denna cafeteria sedan i fjol. Jag erkänner att jag gick in i bloggen från föregående år för att koll priset, men 59:- då med en tydlig information att påtår ingick icke! Så i år skickade jag maken att fixa lite java till oss. Han kom med två muggar balanserandes mot bordet, tydligt påverkad och andfådd. Drick det med värdighet, sa han och jag log. Visste varför han var så svettig. 

Jag var lite nervös för flygningen, man hade varnat för ett oväder som kom in från Skottland, Floris, med skyfall och blåst. Och de kändes tydligt med en massa turbulens under resan. Men vi kom hem, efter mellanlandning på Arlanda. 

Idag har onsdag nästan kommit tillbaka till vardagen. En ny resa är avslutad, och vi känner att vi klarade av detta i år också. En form av bekräftelse att än så länge fixar vi det. Men digitaliseringen av vår värld gör det svårare för var dag som går. Väl hemkomna såg vi att den där apparaten som inte ville medge köpet i Storuman var en förarglig jäkel. Vi har nästan sjuhundra på Coop-kontot så kära läsare, akta er för Storuman. De har inget kaffe och har låst era pengar…