Jönssonminnen.se

Jag brukar tala om nollväder. Det regnar inte. Solen lyser med sin frånvaro. Det är inte snö. Det är inte under fryspunkten det är inte blåsigt. Det är ingenting.

Som en tråkig fuktig kylig dimliknande dager är vädret denna vecka åtta. Jag brukar under resterande delar av året hänvisa till att det är vecka åtta-väder. Mina närmsta vet vad jag klagar över, denna svårmodiga tid som är varken eller, vad gäller vädret.

Vi förväntas vara nöjda och utnyttja veckan till diverse vintersporter. Skridskor skidor eller andra vinterväderberoende sporter. Det kallas JU numera sportlov. Precis som om det skulle blidka vädergudarna till lite mer vintrigt väder så man skulle kunna idka dessa vintersporter. Men icke sa Nicke. Vi i Skåne är inte bortskämda med väder lämpat för vintersporter. Jag brukar tänka på den dag vi begav oss från Stattena till Kattarp en av dessa tråkiga nollvädersdagar under ett av mina vårvinterlov. Vi var fyra stycken ”göralösa” ungar, som under en av dagarna under vårt vårvinterlov kände för att göra någonting annorlunda. Vi var i åldersgruppen 8-11 år. Och som sagt utan något att ta oss för. Vem som kom på idén att strosa längs järnvägen minns jag inte. Men det är JU spännande att följa järnvägsspåret. Det bär JU ut i stora vida världen. Så vi tog oss ut mot Pålsjö skog, följde sedan spåret vidare österut. Det var spännande. Vi fick med jämna mellanrum ta några snabba beslut att lämna rälsen och hoppa ut i diket eller i åkern bredvid järnvägen, då det passerade något tåg. Men upp på rälsen igen och oförtrutet spatsera vidare.

Inte en tanke på att det innebar fara för oss. Det var bara spännande. Då vi kom till Ödåkra station fick vi ta oss fram via gatunätet. Men vidare ut till Kattarp och hem igen, visserligen längs järnvägsrälsen, som är den väg som är mest lik fågelvägen. Så vi gjorde en sportslig insats den dagen, dessa rackarungar. Annars var det inte mycket sportigt över våra skollov.

Idag har vi gjort en liten resa över sundet för att träffa några vänner och äta en bit mat. Frukost heter det i Danmark, och serveras mellan klockan 11.00 och 16.00. Visserligen gillar jag sovmorgnar, men äta frukost vid 16.00. Det är sent. Men vädret idag var perfekt att strosa i. Runt 7-8 grader och Öresund låg som en spegel. Inte mycket mer att önska vid denna årstid.

Jag fick en vidare förklaring till de moln som rafsats sönder av flygplan. Har småskrattat för mig själv då jag tänkt på en kvinna och hennes förklaring till de streck som flygplanen lämnar efter sig i skyn. Då hon som liten tös frågade sin mor hur de kunde uppstå. Vilken moder har inte någon gång stått svarslös inför barns frågor. Eller, även om man vetat svaren inte tyckte de torra fakta var riktigt de svar barnen tyckte var spännande. Och gjort om svaret lite, justerat sanningen till att bli lite mer mystisk. Tösen fick i alla fall veta att de vita streck som först är smala distinkta för att så småningom breddas och vidare lösas upp, var ett resultat av att flygplanen rafsat upp molnen! Ha ha, hur kan man komma på en sådan förklaring? Men svaret imponerade på tösen, för jag hör tydligt att då hon återger svaret så här ett drygt halvsekel senare, får hon det att låta som den enda vettiga förklaring. Hennes mor lever inte längre, men upprafsade moln ger kvinnan en påminnelse om mamman varje gång hon ser ”upprafsade” moln i skyn.

Jag berättade för henne hur frågvisa barn kunde sätta mödrar i klistret. Minns då jag en gång körde bil genom stan i rusningstrafik och bakom mig, precis bakom förarstolen stod det en nyfiken fyraåring och småpratade med mig: Mamma, sa hon. Vad är höaxi? ? Vet ej svarade jag, men sätt dej ner, bad jag. Det hörde till sjuttiotalet att barnen stod upp för att se ut genom bilrutorna. Innan det blev säkerhetsselar i baksätena i bilarna också. Några minuter senare återkom frågan: men mamma vad är höaxi? ???? Jag vet inte vad du talar om, svarade jag. Jag vet inte vad höaxi är. ???

Men kolla sa hon, där är en till! Och just då kör det en taxi framför oss. Jaha, vadå höaxi, ?undrade jag? Tösen i baksätet stavade lugnt och tydligt bokstäverna på skylten på bilens tak. Hö-a-x-i, sa hon. Och plötsligt insåg jag att denna nyfikna fyraåring hade med hjälp av den ABC-målarbok hon fått några veckor tidigare av min arbetskamrat, memorerat de flesta bokstäver och knäckt koden för att kunna läsa. Så det stavades och ”ljudades” på all text hon kom över. Jag fick förklarat för henne att den fina fågeln på bokstaven T inte var en höna, det var en Tupp. Mysteriet med hennes höaxi var därmed löst. ?

Snaskar du också geléhjärtan idag? Dom där mjuka, först sträva av sockerhöljet, som efter en stund i munnen övergår de till att vara glatta goda, jordgubbs-smakande hjärtan. De som blivit en storsäljare i våra butiker senaste åren. Talade precis med svägerskan i telefon. Hon klagade på att min telefon hade dåligt, sprakande ljud som kom och gick. Själv satt hon och smaskade och sög på ett sådant där geléhjärta. Så det lät slörp slörp i min ände av linjen. Men min dåliga ljudåtergivning berodde inte på något godisintag, troligen bara dåligt rengjorda ingångar till mikrofonen. 

Jag kom ändå att tänka på diskussionen vi hade igår, maken och jag. Den där om skämmigt beteende. Och godissnaskande. Har efter att ha varit storkonsument av alla sorters godis till att vara först helt avhållsam, till att som nu, snaska lite då och då. 

Då vi skulle åka till Frankrike i höstas, tog jag beslutet att tillåta mig att äta även det som varit förbjudet i min värld några år. Då, inför resan, insåg jag hur mycket jag sneglar på godis och känner hur suget efter snask upptar min hjärna och jag slösar energi på att påminna mig själv att det är förbjuden frukt. Nu denna Paris-vecka, skulle jag tillåta ALLT, så att inte minnena av resan skulle upptas av allt som jag inte fick smaka på. Nej, här skulle tillåtas. Visserligen undrade maken hur det skulle bli då vi återvänt hem. Skulle vår hushållsekonomi stiga, då jag hamnat i ett beroende som jag inte kunde bromsa? Jag försäkrade honom om att jag hade ”koll” på läget. 

Han har tidigare i livet haft ett förlåtande sinne, så ock nu, då det visade sig att mina försäkringar blev något mindre än det som jag lovat. Inte såpass att vi är nära en konkurs, men jag har fortfarande en tillåtande attityd till mitt snasksug. 

Gårdagens diskussion rörde sötsaker och att jag skulle gå in och köpa en kola på Pressbyrån då vi skulle byta buss i stan. Vi hade ätit på Väla och jag kände jag behövde något att ”spissa å me’”. Detta uttryck jag hörde en ängelholmskvinna använda då hon bjöd på en liten, men riktigt snaskig kaka till kaffet efter maten. Spissa å me’, jag vet precis vad hon menade. Behöver ingen vetenskaplig förklaring, är övertygad om att många förstår vad jag talar om. Dock är behovet större då jag druckit vin till maten, eller är det kanske så, att jag är mer tillåtande mot mig själv och mina lustar då jag druckit ett glas vin. 

Jag ska köpa en förpackning geléhjärtan att ta med på bridgen, sa jag, då jag berättade om mitt besök på Pressbyrån. Onödigt tyckte maken. Denne man är nog den ende världen som inte förstår vad jag talar om då jag talar om att jag är sugen på något sött. Och han undrade varför jag skulle köpa en kola. Du drack ju både vin och vatten till maten. Ska du nu ha en Cola också, undrade han? Nej där går gränsen, någon sådan Cola skulle jag inte ha. Men en kola. 

Samtidigt kom jag att tänka på vad vi skulle ta med oss som gåva till lördagens födelsedagsbarn. Sötsuget i min hjärna löste problemet med vad vi skulle förära den celebrerande damen. Hon får en ask praliner, sa jag. Sådana goda som du och jag gillar, sa jag till maken. Eventuellt kan vi öppna asken till henne då vi överlämnar den, så att hon inte smusslar undan den och att vi aldrig ser röken av den. Eller om vi öppnar den i förväg och snaskar i oss våra favoriter först. Nej hon kanske tror att vi blivit ännu mer tokiga än vi varit. 

Tror du hon äter praliner, undrade maken. Ha ha, det finns vissa axiom här i livet, menade jag, och detta är en av dem. Jag tror inte att hon skäms över det heller, sa jag. Vad då skäms, undrade maken. Jomenvisst är det förenat med en skamkänsla varje gång man tar en sådan ljuvlig chokladbit i munnen och med ett lätt aaaahh låter den smälta på tungan. Skäms du inte då, frågade jag maken. Hans stirrande var svar tillräckligt. Män förstår aldrig kvinnor. Kvinnor som låter sig behagas av livets goda men samtidigt skäms över det. Visst är väl njutning en av de sju….eller?

Men affärsvärlden har uppfattat att detta är en idé att ta fasta på, geléhjärtan till Alla Hjärtans Dag. Och dessa kort man kan skicka. Jag har inte tänkt tidigare i livet på, att ett Valentin-kort ska vara till ”den ende av det motsatta könet”. Men har väl förstått på senare tid att man inte skickar Valentin-kort till vem som helst här i Sverige. Från amerika har jag fått flera Valentinecards, och de förknippar inte dem så att det bara är till DEN ENDE. Där skickar man till alla kära vänner, dock av motsatt kön. Fast jag vet inte i dessa moderna tider om dessa valentinhälsningar snart börjar vara unisex-hälsningar. En affärsidé som har sitt ursprung långt innan reklamen började att styra våra liv. Detta faktum att vi styrs av reklam, och vår vardag blir mer och mer universell.  

Då jag var och handlade häromdagen föll mina ögon på pinatas, i min ICA-affär! Pinatas, som jag bara läst om tidigare. Men då jag såg dem i affären visste jag omedelbart vad det var, pinatas! Kanske har jag fått hjälp med detta på grund av danskarnas ”fastelavns-firande”. Butikerna i Danmark är fulla av attiraljer så man kan ”slå katten ur tunnan”. I Denmark är tunnorna visserligen trätunnor men i ett mycket tunt och skörare material än de var, då jag var liten. Den gamla sed som jag minns från mina tidiga barnaår. Att bli ”kattakung” var en hederstitel som bara kunde erhållas en gång per år, genom att vara den som slog sista slaget på en tunna, upphängd i ett rep, så att tunnan sprack och godiset regnade ned över de deltagande barn som befann sig under tunnan. Nu kan man tydligen bli pinata-kung här i gamla svedala också, medan det troligen bara är min generation som känner till begreppet katta-kung. Så lustigt att en gammal sed visar sig ha en liknade variant på samma tema på andra sidan jordklotet. Många gånger har jag läst detta begrepp ”godisregn” som utlovats i samband med festivaler och andra evenemang.och undrat om det har sitt ursprung i dessa seder med att slå på tunnor och pinatas. 

Nu tänker jag tillverka några fastlagsbullar att ha till eftermiddagskaffet, en sed som vi gärna töjer lite på. Från jul till påsk, nästan. Som de sjunger i visan; nej de är inte sant nej det är inte sant, för däremellan kommer fastan.

English first this time

Read in the newspaper about a young man who ”forgot” to join the meeting about doing his duty as a soldier he was called for. Surprised, I commented the article, while I asked if it was possible to forget, when my husband was young and this call came. No, certainly not. That day was, in the 50s and 60s, a great day in a young man’s life. A a special day. Just as important as confirmation in church was.

Admittedly, the husband thought, it was awkward so far away, it gave a lot of headaches. How would the young man get to the site of the meeting, four hundred kilometers away. And at this early morning hours. But it was not a thought of trying to ”shirk” from this social duty. So relatives and friends were contacted, bed and breakfast arranged by relatives. Bus money was not needed. He went by the state’s expense to this important meeting with the magisterial persons who would judge one’s fitness as an adult man and individual. So in case of war he could defend his country, women and children.

The article in today’s newspaper described this young forgetful man was sentenced to fining for his forgetfulness. Of course he should have a penalty of some kind. In a democracy it is not just rights, it is also obligations to fulfill.

Otherwise, I think we are pretty good at being obedient. Most of us. Or…?

I slipped into my health center yesterday. My doctor asked me when I was on an annual check in August last year,  I should come for a control sample a few weeks into this year. I will send a call she said. Why, I was wondering, just tell me when the test is to be taken then I come and check it out. With a slight doubt in her eyes she turned around and met my gaze.

Yes, I said it! She turned around and saw me in the eyes.

My ”family doctor” is sitting so she turns her back against the visitor’s chair, which I was asked to sit down at, as she checks on her computer. And my family doctor doesn’t say a word without checking out her computer. Either on the latest blood tests, or how the ECG looked. But she admitted my promise would reduce the state’s costs, postage and envelopes and secretarial fees.

Kindly I went to my health carecenter (HCC) yesterday, in order to take a control test on my blood now, week 6, all according to the doctor’s wishes. At my last visit to HCC, I had taken a photo on the information board about open times for both emergency and sampling. At 2:30 pm to 3:00 pm Tuesdays and Wednesdays they were open.

After the ”anticroadtrip” (our weekly shopping day)  in grocerystore, it was perfect time to get for my bloodtest. But I was a bit early, I might sit and peek in a newspaper or look at people in waitingroom. I entered the doors and up to the slot machine for a queue ticket. The clock was 1,53 pm.

Next to the button for sampling, there was a handwritten patch attached with tape : CLOSED.  Well. I knew that I was too early, but was I forbidden to print a queue ticket? Peering I checked on the sign beside, the sign with opening hours. But, oh then. I wasn’t so much early, the opening hours had been changed to 14.00 to 14.30. So it was only 7 minutes for them to open up. The thoughts occupied my head and hesitantly, I stood there. As a sheep. Would I dare to press the button? Seven minutes early? What if I press the button even though the surgery was CLOSED?

Suddenly a lady came up beside me wondering if I was going to the sampling. Yes I replied, but I do not know if the button is appended with any shameful message, if I press.

SHE IS IN A HURRY, CAN’T WAIT, it may scream out in the speakers if I press before the CLOSE patch is removed. The lady laughed at my anxiety, take my queue ticket, she said, I made an error, pressed the wrong button when I arrived a quarter ago, got another queue ticket and nothing happened when I pushed for sampling so it’s probably not made dangerous in  any way.

Thankfully I took the ticket, sat down on the couch, placed just next to the machines for queue tickets. There were quite a few people in the waiting room. So the only newspaper that was vacant was a magasine a religious one, and I can manage without. A study of people instead. Always interesting. Every individual I have to make my own idea about. Guess sex, age and diagnosis. Funny but it suits me due to the profession I had during my working age.

Suddenly the time was 2.00 pm. And a whole bunch of people from the waiting room’s sofas chairs raised and walked toward the slot machine for tickets for queueing. At least six-seven people. I sat next to the machine, I heard what they said when they headed there. The same uncertainty as I felt myself some minutes ago.  Should you dare to press the button even though there is a CLOSE patch taped next to it, the button was not hidden!  Common murmur and many discussions was heard. And in what order would they press? Who had waited the longest time? I realized where I sat with my tag, the ticket which made me served before all those who now stood and hesitated if they would dare to press the button.

A unanimous decision from the herd was heard, we’ll press, and in what order was decided in a hurry. Then it also was decided one in the gang would step in and admit their civil disobedience to the staff who forgot, excatly 2.00 pm go out and remove the CLOSED-patch. Soon, a white-dressed woman appeared to loosen and collect the patch. The delegated person who was sent away to inform the staff was probably not dared to detach and carry the patch when she went for her appeal. Instead, it required an turn-out by a white clothed to retrieve the note.

I had a very hard time not to laugh out loudly because the episode I witnessed. At the same time I sat and was ashamed of having made this robbery towards all this people. Well I couldn’t help a woman pitied me, old half blind me. Could I help it? But despite my bad eyes, I felt the ”filthy” looks the young woman sitting next to me, sent me all the time. She was in place when I arrived, so she was fully aware I had squeezed into the queue. She was in the gang who didn’t dare to press the button, despite the CLOSE-patch.

I did recognize, we are obedient and kind. It’s called civil obedience not to make a revolution against a taped paper slip.

I also read the retired people had made a common demonstration march in Paris the other day about their salary were reduced in value. However, they weren’t dressed in the yellow vests which has become a symbol of all sorts of rebellions in the old revolutionary republic of France nowadays. Probably, retired people in France cannot afford to buy yellow vests. 

But I own a yellow vest. Should I dress up in it next time I am out and do such ugly things as squeezing in the queue?

OCH NU TILL SVENSKAN.

Läste i tidningen om en ung man som ”glömt” att inställa sig till mönstringen som han var kallad till. Förvånat kommenterade jag artikeln, samtidigt som jag frågade om det var möjligt att glömma den dagen då maken var ung och kallelsen kom. Nej sannerligen inte. Den dagen var, på 50- och 60-talet en stor dag i en ung mans liv. En form av bemärkelsedag. Lika viktig som konfirmationen ungefär. 

Visserligen, menade maken, var den besvärlig så till vida, att den gav en massa huvudbry. Hur skulle den unge man ta sig till platsen för mönstringen fyrahundra kilometer bort. Och där infinna sig tidig morgontimme. Men det var inte en tanke på att försöka ”skubba” från denna samhällsplikt. Så släkt och vänner kontaktades, husrum anordnades. Busspengar behövdes inte. Man åkte på statens bekostnad till detta viktiga möte med de myndiga personer som skulle bedöma ens duglighet som vuxen man och individ. Så att man i händelse av krig skulle kunna försvara sitt land, kvinnor och barn. 

Artikeln i dagens tidning beskrev att den unge glömske mannen blivit dömd till att böta för sin glömska. Klart att han ska ha en påföljd av något slag. I en demokrati är det inte bara rättigheter, det är även skyldigheter att uppfylla. 

Annars tror jag vi är hyfsat duktiga på att vara lydiga. De flesta av oss. Eller…? 

Jag slank in på min vårdcentral igår. Min läkare bad mig då jag var på årlig kontroll i augusti ifjol, att jag skulle komma in för ett kontrollprov några veckor in på detta året. Jag skickar en kallelse sa hon. Varför det undrade jag, säg bara när provet ska tas så går jag och kollar det. Med ett lätt tvivel i ögonen vände hon sig om och mötte min blick. Ja, jag sa det! Hon vände sig om och såg mig i ögonen. 

Min ”husläkare” sitter nämligen så att vänder hon ryggen mot besöksstolen som jag anvisats att sitta ner i, då hon kollar i sin dator. Och min husläkare säger inte ett ord utan att kolla i sin dator. Antingen på senaste blodvärdet, eller hur EKG:et såg ut. Men hon tog fasta på mitt löfte om att vi skulle dra ner på statens kostnader, porto- och kuvert och sekreterararvode. 

Så snällt gav jag mig åstad igår, för att planenligt ta ett kontrollprov på mitt blodvärde nu i vecka 6, allt enligt läkarens önskemål. Vi hade vid senaste besöket på VC tagit ett foto på informationsskylten om öppet-tider för både akut- och provtagning. Klockan 14.30-15.00 tis- och onsdagar var där öppet. 

 

Efter antikrundan på veckans inköpsrunda, var det precis lagom att ta sig dit. Nu blev jag visserligen lite i tidigaste laget, men man kan väl sitta och kika i en tidning eller titta på folk. Jag seglade in genom entrén och fram till automaten för turnummer och klockan var 13.53.

Bredvid knappen för lappar för provtagning satt det en handskriven lapp fasttejpad: STÄNGT, stod det på den. Jaha. Det visste jag JU, att jag var för tidig, men var jag förbjuden att trycka fram ett turnummer? Kisande kollade jag på skylten strax bredvid, skylten med öppettider. Men, oj då. Jag var inte SÅ mycket tidigare, öppettiderna hade ändrats till att vara 14.00 till 14.30. Alltså var det bara 7 minuter till att de skulle öppna. Tankarna upptog mitt huvud och tvekande stod jag där. Som ett fä. Skulle jag våga trycka? Sju minuter för tidigt?  Det står klart och tydligt på lappen: VÄNLIGEN RESPEKTERA DESSA TIDER! Vad händer om jag trycker knappen trots att det stod STÄNGT på den fasttejpade papperslappen? 

Plötsligt kom det fram en dam bredvid mig som undrade om jag skulle till provtagningen. Ja svarade jag, men jag vet inte om knappen är apterad med något skämmigt meddelande, om jag trycker. 

HON ÄR HIALÖS, kanska det skulle skrikas ut i högtalare om jag trycker före att STÄNGT-lappen avlägsnas. Damen skrattade åt min ängslan, ta min lapp sa hon, jag tryckte fel då jag kom för en kvart sedan, och inget hände så den är förmodligen inte apterad på något sätt. 

Tacksamt tog jag lappen, slog mig ner på soffan som står strax bredvid automaterna för turnummer. Det var ganska många människor i väntsalen. Så den enda tidning som var ledig var Stridsropet, och den klarar jag mig utan. Lite studerande av folk istället. Alltid intressant. Varje individ får jag göra mig en egen föreställning om. Gissa kön, ålder och diagnos. Lite småklurigt, men passar mig med den profession jag haft. Plötsligt blev klockan 14.00. Och en hel hop av människor från väntsalens soffor och fåtöljer reste sig och gick bort mot automaten för turnummer. Säkert sex-sju stycken. Jag satt så nära så jag hörde vad de sa då de slöt upp runt automaten. Samma osäkerhet som jag själv känt då jag stod där. Ska man våga trycka trots att det sitter en STÄNGT-lapp tejpad bredvid? Knappen var alltså inte dold. Allmänt sorl och många diskussioner uppstod. Och i vilken ordning skulle de trycka? Vem hade väntat längst? Generat insåg jag att här satt jag med min nummerlapp, som gjorde att jag trängt mig före alla dessa som nu stod och tvekade om de skulle våga trycka. 

Ett unisont beslut från hopen hördes, vi trycker, och en viss turordning upprättades i all hast. Sedan beslöts att en i gänget skulle traska in och erkänna sin civila olydnad för personalen som glömt att prick klockan fjorton tåga ut och ta bort STÄNGT-lappen. Snart uppenbarade sig in vitklädd kvinna för att lossa och inhämta lappen om att det var stängt. Den delegerade person som blev ivägskickad för att informera personalen tordes alltså inte att ta loss och bära med sig lappen in till dem. Det krävdes istället en utryckning av en vitklädd för att hämta lappen. Jag hade oerhört svårt att hålla tillbaks skrattet över den episod jag bevittnat. Samtidigt som jag satt och skämdes över att ha gjort denna kupp med att tränga mig i kön. Kunde väl inte jag hjälpa att en människa förbarmat sig över mig, gamla halvblinda människa. Kunde jag hjälpa det? Men trots min uschla syn, kände jag de ”mögiga” blickar som den unga kvinnan som satt bredvid mig, skickade mig hela tiden. Hon var på plats då jag anlände, så hon var fullt medveten om att jag trängt mig. Hon var med i gänget som prick klockan fjorton reste sig för att hämta en nummerlapp.

Erkänn att vi är lydiga och snälla. Det kallas civil lydnad att inte göra revolution mot en fasttejpad papperslapp.

Jag läste att pensionärerna hade gjort en gemensam demonstrations-marsch i Paris häromdagen mot att deras pensioner minskat värdemässigt. Dock hade de inte iklätt sig de gula västar som annars blivit en symbol för alla sorters uppror i den gamla revolutionsrepubliken Frankrike. Förmodligen har inte pensionärerna i Frankrike råd att köpa gula västar. Men jag äger en gul väst. Ska jag kanske ta den på mig nästa gång jag är ute och gör sådant fult som att tränga mig i kön?

Nu byter maken ut de röda ljusen i den vackra ljusstaken av  gjutjärn. Den nyinvestering vi gjorde inför julen 2017, trots att vi sagt att det var färdigköpt vad det gällde julpynt för vår del. Vi stod då, hösten 2017, på en julmarknad där det var presenterat de vanliga tomtarna, fårskinnsprodukter, marmeladburkar och så vidare. Plötsligt var där ett stånd med smide. 

Och smidesljusstakar. Jag vet inte om det var den gamla genuina bondgenen som väcktes i oss. Erkännes att ljusstakar är ett favoritobjekt för min del. Men så var JU ljusstakar ett måste i hemmen förr i tiden. De har övergått till att vara en onödig lyxvara. Men det är JU Kyndelsmässotid, kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss, jämför engelskans candle och isländskans kyndill. Det finns i vår almanacka den 2 februari beroende på att det är 40 dagar efter Jesu födelse, och den dag Maria kyrktogs. Nu tänker ni, oj vad hon blivit religiös. Men nej jag är inte mer religiös än de flesta av oss. Trots att jag gillar historien till hur våra högtider är uppkomna. Erkänn att du själv håller helg under julen. 

Jag erkänner glädjen över levande ljus och dess betydelse för oss. Ljuset de sprider ger både ljus och värme. Signalerar liv och fest. Fest i vardagen ibland, och fest om de tänds vid ett vackert dukat middagsbord. Ljusen i födelsedagstårtan behöver ingen beskrivning. 

Men är det ljuset, värmen eller den farliga elden som fascinerar oss? Jag vet inte. Men vi har under senaste veckorna tillåtit oss att ha ljus brinnande till måltiderna. Fick ett ljus av glytta-glytten i julklapp. Ett likadant som jag högt och ljudligt uttryckte min avundsjuka över då vi var hem till dem några veckor tidigare. Ett bastant grovt stadigt ljus i formen av en tomte med luvan rakt upp i vädret, en hög luva, Så nu har det brunnit ett ljus då vi haft eftermiddagskaffe och till middagen nästan varje dag. Och vi har hjälpts åt att se till att de blev släckta, ljusen. Kanske lite av farlighets-känslan också gör att det känns lite extra med dessa ljus. Det är JU inte helt ofarligt med kombinationen gammelfolk och tända ljus. Detta faktum har gjort att vi tillåtit oss ljus på bordet, men ett ljus som, om det skulle bli bortglömt, inte orsakar någon vådeld. Förankrat och försäkrat i en skål som tagit hand om eventuellt nedrunnet smält stearin. Med ett delat ansvar att övervaka och släcka i tid. Men smidesstaken med de röda ljusen har bara stått och glatt oss i fönstret. Inte varit tända. Den är så vacker i sig själv. Dock tyckte vi att tiden med de röda ljusen var överstånden. Så vita långa ljus har inhandlats och en anpassning gjordes av maken. Skrattande sa han: de kommer att bli en besvikelse då vårsolen tittar in och ljusen kommer att böjas som slokande blomsterstjälkar. Men den tiden den sorgen. Nu njuter vi av de rena vita. 

Många har anklagat mig för att vara en kalenderbitare. Men i går upptäckte vi att det var en ny månad sedan tre dagar tillbaka. Ingen hade vänt almanacksblad! Ingen hade gjort anteckningar om elmätarens siffror. Nu är vi inte bara ”dagvill” nu är vi till och med ”månadsvill”. Fastän min fransman skrev i torsdags att han tjuvtittat på februaribladet redan dagen före. Jag har skickat en svensk kalender till honom så han kan se några vackra bilder från Sverige. Trots det glömde vi månadsskiftet i fredags. 

Föregående vecka blev våra shoppingkassar färdiga. En kasse förärades min fotvårdare. Alla människor ha glädje av en kasse. Vi var och åkte buss i veckan som gick. Jag tycker om att åka buss. Och då stadens gator och torg mest liknar en byggarbetsplats, känns bussen som ett ypperligt alternativ. Skulle på lasarettet för en mammografi. Det är inte varje dag vi åker buss till lasarettet. Så det blev att studera Skåne-trafikens tidtabeller. Hur hittar jag dessa ”läge A och D” inne vid Helsingborg C? Vi sitter då hemma vid köksbordet och gör upp en ”körplan”. Vi måste vi ta i beaktande gångtider mellan våra tågtider och de olika buss-hållplatserna. 

Vi vägrar att likt skadskjutna kråkor vimsa omkring inte på ”Knutan” och leta bussens läge A eller D. Så lite i smyg gör vi en färdrutt redan hemma, innan vi ger oss iväg. Och då vi anländer in till ”stora staden” går vi säkert och (som det ser ut) resvant mellan de olika hållpunkterna, med näsan i vädret. Så att de som ser oss tror att vi är ett par globetrottrar med resor som vardagssyssla. Aldrig att jag skulle avslöja vad de kostat oss i surfmängd att få fram denna kunskap. Aldrig. Det vilar onekligen en viss triumf över att vi funnit allt detta snåriga informationsflöde som finns, och att man hittar det!!

Som belöning unnade vi oss ett besök på ett bageri med en god kopp kaffe efter vår promenad från lasarettet och ner till sta’n. Ner genom Himmelriksgränd, gränden som fått ett så underligt namn. Ner mot Bruksgatan. Halvvägs genom ”himmelriket” började make tjoa glatt. 

Men hallå, hörde jag. Att man ska springa på dig här, sa han. Och framför oss kom det en människa som tydligt visade att hon kände oss. Vem är det, tänkte jag? Men då hon kom närmre visade det sig att det var mitt barnbarn som kom kämpandes uppför gränden. Med en ryggsäck som vägde ett halvt ton! Puss och kram, skepp som mötas. Barnbarnet vidare hemåt och vi vidare ner mot det hägrande kaffet.

Gott kaffe och en delikat kardemummabulle förgyllde vår eftermiddag. Även om vi var överens om att bullen smakade precis som de vi bakar själv och har i frysen. Det var JU också ett trevligt konstaterande, att vår egen närproducerade husmanskost, och fikabröd är godkända som människoföda. 

Veckan som är har inletts med en lista för maken om vad han får äta och inte. Han ska genomgå en ny undersökning av sin tjocktarm nästa måndag. Och förberedelserna är rigorösa. Men eftersom det är en lista, lång som en följetong över vad som inte är tillåtet, har vi gjort en matsedel för veckan. Vi vill inte riskera att behöva starta igen från dag 1, så det är lättare att ha en regelrätt lista. Och så kan vi analysera våra maträtter dag för dag så vi inte gör något misstag. 

Jag har ringt brorsan och gratulerat honom. Han slapp min sång, den gör han bättre själv, ”så mycket bättre”. Lillasysters frisyr är kontrollerad, hon var lite rufsig men det kunde rättas till med lite spott på fingret och den femfingrade kammen.  Varje gång jag trycker på FaceTime-knappen minns jag min mors ord. Då hon sa till oss, det kommer en dag då man inte kan svara i telefon utan att kamma sig först. Jag tror att hon i sin vildaste fantasi inte skulle kunna inbilla sig var vi står idag, rent tekniskt. Även detta småsnack som jag producerar här, slänger ut i rymden så att du kan läsa det. Nej nej, inte hennes ätteläggar få uppleva detta med tekniken som för henne var näst intill en utopi. Kanske borta i amerikat… eller ryssarna. Men inte vi vanliga svenssöner eller jönssöner.

En gammal nött ramsa från tidiga barnsben har surrat genom mitt huvud denna söndag. En kall vinterdag med helmulen himmel. Men med kvardröjande tunt lager snö. Så där så att det bleka dagsljuset återspeglas och gör midvinterdagen lite mindre mörk och dyster. Jag talade förra skrönan om tygerna som legat som små skatter i mina gömmor. Det vackra gobelängtyget och tyget med alla fåren.

Visserligen är våra skapelser inga mästerverk som ska gå till historien eller något museum. Men de har blivit till de mysiga shopping-kassar som jag hela tiden tänkt det skulle bli. Nuförtiden har JU folk börjat använda medhavda kassar igen. Inte dessa engångs-plastkassar. 

Så nu är alltså även tyget med ”boskapen” sydda. Och det blev som förra gången vi sydde. Jag pekade designade och måttade med saxen. Sen räddade maken mina fingrar och tyget från, som han sa, en katastrof. Han tycker jag siktar så snett, och menar att han gör det mycket bättre. Gör han JU inte alls, men om jag håller med kan jag JU lösa lite korsord, snacka i telefon och diverse annat som håller mig från vassa föremål. Jag nålar ihop alsterna och överlämnar med tydliga instruktioner hur jag tänkt. Sen gör han som han vill i alla fall. Men mina nålningar sitter som små påminnelser och gör sitt jobb, en och annat litet stick förorsakar de trots allt. Även påminner honom om vem som är designern, jag hör hans svordomar och jag lutar lite beklagande på huvudet och ger lite ”tyck-synd-om”, så där så han känner att jag inte låter för matriarkalisk. 

Det blev istället jag som fick försiktigt blöta bort blodfläckarna som råkade hamna på remsan som ska bli handtag. Jag har varnat skräddaren otaliga gånger för dessa nålar som sticks och på de mest oväntade ställen. Jag har fortfarande känslan kvar efter att ha fått en nål olyckligt rakt in i magen av tyget som hänger ned framför symaskinen med nålar på korsan och tvärsan. 

Man har fått in siktet perfekt på sömmen, försiktigt de första stygnen….. sådär…. sen kan man trycka till på ”gaspedalen” och swisch så löper tyger så fint under pressarfoten…… men aj aj aj, plötsligt sitter det en hulling in i det mjuka hullet, på magen….men, oj vad djupt den hinner innan man har hunnit bromsa maskinen och farten på tyget, som borrat den vassa nålen  in i ”bugafläsket”. Och här känns kanske plåster lite onödiga. Plåster på magen, nej… Men när det fortsätter att blöda ur fingerblomman, då nålarna varit där och stört, så det uppstår små röda fläckar överallt på tyget, ja då kanske man kan offra ett Bamseplåster. För att skona våra fina alster. 

Sammanställde en lektion i bridge till mina elever som oförtrutet kämpar på i sin egen takt. De vill ha lektionerna i hemmiljö, med lektioner som baseras på deras utveckling. Inte på lärobokskapitel som ska forceras vecka för vecka. Så nu sätter jag ihop ett kapitel som är att jämställa med ett ”nationellt prov”. Statistiska prov hette de på den tiden jag gick i folkskolan. Sak samma. Läraren vill ha en koll på vad han/hon lyckats förmedla….

Fortsätter mina skriverier måndagmorgon. Somnade utan publicering igår. 

Frukosten aväten. 

Tidningen genomgången. 

Måndagstidningen presenterar veckans lunchmeny. En liten idékälla till veckans matsedel för vår del. Maken beklagar sig över hur dyra luncherna blivit. Prisökningen på många luncher efter januarilönen tycks vara 10%-ig. 

Jaha, menar han. Inte fick vi några 10 procent i lönelyft i vår januarilön. Fick du, frågar han lite sarkastiskt. Som om han inte har koll på tanten och hennes uschliga lön….

Ringer lillasyster på FaceTime, och vi får en pratstund om hälsa och väderlek. Tanter i vår ålder talar hälsa och väderlek…..inte partajande och events. 

Maken räknar ”pjåddar” för sista dagen det här årets fågelräkning. Detta år har han fått sköta det helt själv. När jag idag på morgonen rapporterade in de vackra röda domherrar jag såg, avfärdade han det med att det var de röda Ingrid Marie-äpplen han bjudit koltrastarna på. Alltså inga domherrar….jag gjorde ett försöka att arta dem som papegojor också men….bahhhh, nu får du ge dej, menade han. Det är pjåddamat! Ingen succé alltså, med mina fina kunskaper om vad det finns för röda fågelarter på vår jord. Återgår till min padda och dessa noteringar.

Nu ska vi färdigställa får-kassarna. De ska få handtag. Sen kan vi plocka undan symaskinen och städa bort trådstumparna. De här milstolparna att man fått gjort något av de målsättningar som legat och smugit i gömmorna, innebär en sorts triumf över att jag hann det också!!! 

En annan målsättning jag har är, (att) jag ska försöka förändra språket. Jag läste för några månader sedan att vi svenskar var benägna att använda ordet ”att”, mindre och mindre. Detta infinitiv-märke som jag ser som ett av mina mest använda ord….behöver jag det så mycket? Kanske en smygande internationalisering på gång? Ska prova (att) utesluta ordet i mina skriverier de gånger de absolut är överflödiga. Det är mycket påtagligt då jag översätter mina skrönor till engelska, att ordet saknar tyngd. Det gör inte meningen varken mer eller mindre tydlig, det bara finns där. Men när jag översätter, ord för ord, ser jag hur ”svengelskt” det blir med alla dessa ”that”…. har noterat (att) en av våra tävlingsledare, en norrman, har många många ”that” med i sin information till oss spelare. Helt i onödan. Det skriker scandinav om oss då vi hör detta överflöd av ord. Så jag kanske får ett lite strängare språk, lite mindre samtalslikt. Mer rapportliknande. Får se vad som händer…..