Jönssonminnen.se

Ibland är det trögt att skriva, i starten. Kanske för att jag inte har något som jag tycker verkar trevligt att skriva om. Men sen ser jag att det runnit iväg fjorton dagar drygt sedan sista inlägget. En del kanske undrar, ligger de bara och latar sig dagarna i ända? Eller vad gör de? Ja ja, mestadels spelar jag bridge. Men maken han jobbar, med allt möjligt. Först däckbyte. Detta är nog den djupaste suck av lättnad som maken någonsin släpper ifrån sig, när han törs ge sig ut i trafiken igen med sommardäck på bilen och därmed laglydig. Jag hör ofta norrlänningar säga: du ska int’ gruv’ dig så mycket. Men det lyssnar inte maken på. Han gruv’ sig så till den milda grad att han sover dåligt då vi passerat 15 april, den dag som är den sista med tillåtna vinterdäck. Otaliga gånger har jag hört folk försöker lugna honom med: häruppe till fjälls kan man inte köra ”mer än fast”, länge än. Man måste få ha lämplig utrustning tills väglaget tillåter sommardäck. Men han gruv’ sig ändå.

Senaste dagarna har jag fått rapport från dem som är kvar i Rönäs, att de är s.g.s. fångna däruppe. Väglaget längs Tängvattsvägen är en enda lervälling. Och uppförsbacken upp mot ”Kleiven” är en utmaning för både postman och hemtjänst som har dagliga besök som måste göras in i dalen. 

Vi har anlänt Skåne, men de samtal vi får, gör att vi känner en slags samhörighet med folket i bygderna däruppe. Och de småpratar med oss som om vi är kvar i vår stuga. Visserligen vet de att vi är söderöver, men vet också att det bara är en tidsfråga förrän de ser vår röda bil parkerad framför stugan igen. 

Sista lektionen inför vårens bridge är postad. Examen på fredag. Hoppas de klarar sig själv efter det. 

Jag bad maken förra våren om att hjälpa mig sälja min husvagn. Måste nedgradera vår vagnpark. För mycket att sköta och onödiga kostnader. Men maken hade svårt att slita sig då, för ett år sedan. Nu i förra veckan beslöt jag be sonen om hjälp att avyttra den. På detta sätt behöver inte maken känna någon separationsångest. 

Förståeligt så undrade sonen, besiktigad? Och i vilket skick? Givetvis insåg jag att den måste göras attraktiv om den skulle något annat än skrotas. Så iväg till besiktningen. Ombesiktning på påskjuts-bromsen. Iväg till husvagns-firman som hade in den en dag på verkstad. Tillbaks till besiktningen. Godkänd! Hem och gjorde en tvätt av vagnen. Nu står den i vårsolen och skiner. Den går nog att använda någon/några säsonger till. Jag såg en husvagn i betydligt sämre skick än vår, på husvagns-firman. Den skulle de ha 64.000:- sekiner för! Så kanske skrotfirman inte är det rätta för vår husvagn. Men det känns onekligen som en befrielse att den är på väg till ett nytt liv hos någon som uppskattar den mer än vi gjort senaste året. 

Tandläkarbesöket avklarat och frissan har haft en dust med oss så vi ser ut som folk igen. Lustigt att här i stan blir alla ”måsten” genomförda, och i stugan bara lever vi. Ett lustfyllt liv med så många tillfällen som möjligt att bara slappa och ställa till lite fest. Helt anspråkslöst. 

Bilen ska in på service måndag och jag har några möten att övervara. Som det kan klumpa ihop sig. I stugan har vi nästan  aldrig några evenemang som kräver vår uppmärksamhet. Ska se om jag hinner följa med damerna på en torsdagslunch. Gick inte senaste veckan och då maken har ett besök hos doktorn i Ängelholm inbokat torsdag kommande vecka, går inte det heller. Han bör ha följeslagare om de ger honom något lugnande i samband med behandlingen, annars kommer inte bilen hem. Men de ska inte tro de slipper mig för gott. Nej nej. Jag kommer tillbaka, jag kommer tillbaka ….. som Nacka Skoglund sjöng. 

Medan jag skriver detta kommer postmannen med ett brev, en fråga från mina elever. En som redan satt sig ner med veckans läxa. Bra. Det här med postmannen som jobbar så här på en söndag känns lite lyxigt för min del. Då jag växte upp hade vi två postutlämningar per vardag, måndag till fredag. Lördagen var det endast en utbärning, det var tungt om det emotsedda inte anlände. Då fick man vänta till måndag om man väntade någon post som var viktig eller efterlängtad. Jag tror yrket postiljon är nog inte många som någon satsar på idag. Fast det finns trots allt en liten del som skickas brevledes.och näthandeln håller tydligen igång verksamheten. Själv har jag kommit på mitt drömyrke. 

Har ni lagt märke till att det aldrig finns någon ensam vindruva i en förpackning? Aldrig en lös druva! Och jag är övertygad att vår herre inte skapt vinstockarna till att vara så precisa att de producerar klasar som väger exakt 500gr. Så någonstans i produktionsledet finns det en gubbe som står och väger klasarna och snaskar i sig de druvor som är för många för förpackningens rätta vikt. Undrar hur många kilo per arbetsdag han får i sig. Men det är JU gott. Så inte mej emot om de frågar om jag vill ha det jobbet. Nu får du sluta tramsa kan jag tydligt höra någon säga. Och ja jag lovar. Till nästa gång jag är på tramsehumör. Läste förresten i dagens blaska att de som skriver såhär som jag gör, söker bara självbekräftelse, vilket härmed uppfyllts för dagen. 

Försiktigt sätter jag ner foten då jag lämnar trappstegen, ner på blankisen som omger vår trappa. Jag vet att den är hal, isen, och med det cirka halvcentimetertjocka smältvatten som ligger ovanpå vet jag också att det är absolut omöjligt att försöka jäkta. Det slutar förmodligen i ett kallbad för lilla rumpan i isvattnet som inte dräneras bort om det inte får hjälp. Så sträcker jag mig, tar ett stadigt tag i spark-styret. Häver över min tyngd på det och elegant, hm, tar jag mig bort mot dass. Känner snöns mjukhet, hur den ger efter då jag trampar ner utan att ha kvar min kroppstyngd kvar på styret. Får försöka att koncentrera mig och inte trampa nytt steg förrän jag säkrat upp hur jag ”hänger” över sparkar’n. Småskrattar för mig själv där jag smyger mig fram. Talltitan hälsar ”godmorgon” med sitt spröda ”sity” och jag svarar med en vissling. Samma melodi, samma tonläge. Och hon talar om att hon hört mig, sity sity svarar hon. Denna promenad inleder dagen idag, gråmulen men varm. Jag känner, ja nästan hör hur våren gör sitt, på snötäcket. 

Maken hade precis hällt upp en rykande kopp nybryggt kaffe och petat ner min bröd i brödrosten då jag lämnar stugan. Vet att det är lagom rostat då jag återkommer till frukostbordet. Slår mig ned efter att ha tagit mina mediciner, kollat datumet och morgonritualen med att plocka fram dagens tidning. Långfredag, egentligen borde det inte funnits någon tidning idag alls. Denna dag, årets tråkigaste och längsta. Den dag då vi som barn inte fick väsnas, inte pyssla med saker som skramlade. Lustigt, mina föräldrar som inte var ett dugg religösa, trots det, var det förknippat med varsamhet denna dag. Troligtvis var det av hänsyn till andra människor och deras helgfirande, eller så var det skammen som det skulle innebära att ha en familj som inte förstod att hålla sig i schack just denna dag. 

Jag läste dagens nyheter, mest om trafikolyckor längs våra vägar. Till och med Trump i Amerika höll sig lugn. Undrar vilken kyrka han tillhör. Nej förresten, jag bryr mig inte. Han bryr sig säkert inte om vilken jag religion jag tillhör. Men dagens tidning var tunn. Inga serier alls. Man bör inte skratta långfredagen! Punkt!! Visst får man en eggstra macka så här till påsk, frågade jag maken. Det var små mackor på den senaste brödet. Och hemma hos sonen vet jag att de får hyvla en eggstra skiva ost och stoppa i munnen just denna  dag, långfredag. Kan man få en macka till då, om man inte tar så mycket pålägg? 

Jäntorna kommer ner från vägen, liksom smygandes i det lösa föret. De ska låna en såg för att snickra till något i sin stuga. Vet inte riktigt vad, men jag tvivlar inte på att de fixar det. De började sin snickarkarriär redan i tidiga barnaår. Tror inte de börjat skolan ännu, då de tillbringade någon dag hos oss här i stugan/ladan för att snickra ihop en skohylla till sitt hem i Lycksele. Sa, att det förmodligen bodde en tusenfoting i deras hem, och att de snubblade över alla dessa skor i hallen. Så nog har de snickarvana. En skoter kommer körandes bakom stugan, en man med ett litet barn framför sig. Kör ut något hundratal meter på sjön, inspekterar föret och vänder vid de stora ”blå” fläckarna. Kör man i dem står det som en kaskad av vatten efter en. Inget mysigt före för en nöjestur. Det är inte som igår då vi for på årets ”sjörunda”. Nåt år har vi väntat för långt ut på våren och det har varit svårt att köra. Men igår tog vi vårturen runt sjön. Många grupper med fiskare och kaffekokande turister runt i backarna. 

Men jag upplevde något konstigt, något jag hört andra berätta om men inte varit i närheten av själv. Att bli vilse. Mitt på ljusa dagen! Ingen dimma! Bara en liten regnskur som dolde solen för en halvtimme ungefär. Vi puttrade fram i sakta mak, tittade på landskapet längs sjökanten. Lustigt så olikt det är om det är snö eller barmark. Vinkade på fiskefolk som vi passerade. Somliga besvarade vinkningen somliga stirrade på oss som om vi var utomjordingar. Så småningom kom vi fram till ”Johan Måns” och vi stannade, förundrade över stället finns kvar och att det fortfarande verkar som om det används. Skoterspår runt stugan och tunet berättar att, om gamgården inte använts så är det i alla fall tillsyn av den nu vintertid. Det finns ingen ström framdragen till detta gamla boställe. Varje gång vi är nära denna stuga förundras vi över fönsterna som sitter, inte mitt på väggarna, utan ute i hörnen. Alldeles upp mot knuten på stugan. Varför har de gjort så? Vår ständiga fråga…. men sen kommer svaret på frågan, vi vet hur svårt det är att möblera inne i stugan vår. Hur vi än tänkt ställa en soffa är det ett fönster i vägen. I en liten stuga får man göra anpassningar efter vad man haver. Kajsa Warg skulle förstått mig, om ni inte gör det. 

Vi puttrade vidare, följde landbacken . Några fler grupper med fiskare passerades. Maken stannade till, pekade på några käppar, sådana där snökäppar som de sätter längs vägarna vintertid, som stod ute på isen. De markerade skoterleden över sjön och upp på Joe-fjället. Nickande sa jag att det kände jag igen det från tidigare år, då vi kört en tur upp längs den leden. Nu kom det en liten regnskur som dolde solen för oss. Men vi for vidare längs strandlinjen, strykandes som ett par tjuvar på spaning efter något intressant. Och där stod en liten stuga, nästan nere vid vattenlinjen. MEN! Vad nu då? Där stod en bil bredvid stugan, hur kan det vara en bil på ”sö’rsidan” sjön?? Det finns ingen väg! Och om det finns ens en tillstymmelse till väg sommartid, finns det ingen som plogar den nu på vintern, tänkte jag. Samtal under pågående färd är uteslutet, så fråga maken om det underliga fick vänta. Motorbullret från skotern och vår dåliga hörsel och skoterhjälmar omöjliggör denna form av kommunikation. Får väl fråga maken, senare, varför han aldrig berättat om dessa stugor. Efter en stund uppenbarade sig fler stugor. Ojdå, och de var inga nybyggen. Och DÄR, där var det en gård, ett gammalt boställe!  Och vid gården en stolpe med gatlykta! Alltså elektrifierade trakter! Och en plogad väg! Aldrig hört talas om dessa byggnationer. De måste ha förbindelse med Hemavan österifrån, tänkte jag. Där vid Joe-fjällets fot. Maken stannade till och frågade om jag hade något ärende upp på min lilla ö. Den lilla ö som jag drömmer om att äga. Stirrade på ön och funderade, har vi inte kommit längre? Det är JU en mil till slutet av sjön från min ö. Började vara nöjd med turen, kände att jag inte ville sitta två och en halvmil till innan vi var hemma. Ärligt talat, har du åkt fem minuter, sker det inte mycket mer. Och vi hade JU besökt ”Johan Måns”. Men det är lite kul att se bosättningarna från sjösidan. Vilket vi gör sommartid med båten och vintertid med skotern. Log lite mot maken och skakade på huvudet. Med en gest, ett rullande hjul, vi fortsätter menade jag. 

Någon minut senare stod där en liten timrad stuga, exakt likadan som den som står i ”grönvika”. Jag blinkade och blinkade. Jodå det var samma stuga, inte bara likadan. Nu började jag förstå sammanhanget. Vi hade strukit strandlinjen och jag hade aldrig märkt då vi ändrade riktning från att köra österut till att vända och bege oss hemåt och västerut. Solen var JU fortfarande dold och att ha några landmärken runt sjön hade jag missat. Visserligen kan jag fjälltopparna. Tolvhobben, Ti’hobben, Artfjället, Olfjellet, Oxtinderna och Sytertopparna känner jag mycket väl till. Men jag hade tittat längs sjön och inte högre upp på fjällsidorna. Och den väg som jag sett ledde till och förbi gårdarna var ”vår” väg, den väg vi for varje gång vi far till affären! Alltså ingen hemlig bosättning längs någon hemlig väg, dold för omvärlden! Insåg att jag tappat bort väderstrecken totalt. Vi hade inte långt kvar till vi var hemma i tryggheten där jag hade koll på norr och söder. Upptäckten av att ha tappat orienteringen gav mig en obehagskänsla så stark att jag nästan blev illamående. Fick stå bredvid skotern flera minuter då jag klivit av, för att låta kompassen i hjärnan snurra rätt. Jag hade alltså farit vilse, mitt på blanka dagen! Usch en sådan otrevlig upplevelse.

Nu ska vi ta itu med förberedelser till morgondagens påskfirande. I år är vi lite lata. Det blir en smörgåstårta, eller egentligen tre. De två första för de får inte plats på en bricka, sen den tredje för att vi har en gäst som är lite laktoskänslig. Hon får en egen liten kär tårta. Min ”Froggy” får bjuda på små krustader med foie gras till välkomst-drinken. Det är han stolt att få bidra med. Han blir glad då han får veta att jag skryter över honom, lika väl som han skryter över mig bland sina vänner. 

Nu ska jag anmäla mig till kökstjänst. Och hacka paprika till ostkrämen jag har mellan lagerna med bröd. 

Våran smörgåstårta 4 pers

• 12 skivor formfranska, gärna med lite fullkorn.
• 4 dl creme fraiche
• 150 gr leverpastej 
• 200 gr brie ost
• 1/2 dl hackad gurka
• 1/2 finhackad röd paprika
• Garnering:
• 1 isbergssalladhuvud
• 1 kg räkor med skal
• 2 kiwis 
• Tomater 
• Gurka
• Dill

Mosa sönder leverpastejen och rör ner 1 dl creme fraiche. Blanda i den hackade gurkan. 

Lägg ut 4 skivor formfranska, eventuellt kantskurna. Bred över leverpastejröran. 

Mosa brie-osten och blanda i l dl creme fraiche. Rör ner den finhackade paprikan. Täck med 

 4 skivor bröd på leverpastejröran, och bred ostkrämen över. Täck detta med de sista brödskivorna och packa in i glad pack, plastfolie. Låt vila över natten.

Skala de tinade räkorna. Skala kiwin och skiva dem. Skiva gurkan. Finhacka isbergssalladen.

Bred ett tunt lager med 1-1 1/2 dl creme fraiche blandat med lite majonnäs över hela smörgådtårtan och runtom kanterna(sidorna). Lägg salladshack över tårtan och tryck salladshack i sidorna. Garnera med de skalade räkorna, halva kiwiskivor och halva gurkskivor. Dekorera med tomater, gärna skurna som ”rosor” , några citronskivor ev. några physalis och dryssla över lite djupfryst dill. 

Jag, den där inbitna skåningen har alltid haft ett lite tvehågset förhållande till sparkstöttingar. Uppväxt i en landsända där snövintern var något som inte fanns varje vinter. Trots det minns jag hur vi traskade flera kvarter för att hitta bästa backen för kälkåkning då det kom lite snö. Man fick vara ute i god tid. Oftast var all snön bortsliten efter några timmar, endast mörkbrun hårt sliten lerjord att åka kälke på. Skridskoåkning fick vi traska upp på ”Kremman” för att idka. Kremman var den vallgravsliknade damm som var anlagd runt krematoriet. En ganska lång promenad för barnsben. Men skulle vi få vintersporta var det vad möjligheter som bjöds. Lilla Anna-backen var ett alternativ till Kopparmölleparken vad det gällde kälkåkning. Skidor som krävde ett något mer samman-hängande snötäcke var lite mer sällsynt. Detta trots att jag växte upp i en av stadens ytterkanter. Men vägar kors och tvärs, ofta saltade gjorde att skidor inte var så eftertraktansvärt. 

Jag var inte så gammal, kanske 7-8 år då jag fick en sprillans nygjord sparkstötting av min kusin Karl-Axel. Jag vet inte varför jag förärades den, troligen var jag en av de enda flickor i den ålder i släkten just då. Och Karl-Axel hade själv tillverkat stöttingen. Jag minns att den förvarades uppe på vår vind, och den vägde ganska mycket. Därför tror jag inte den var ner på marknivå och fick glida på snö mer än någon sällsynt gång. Tror bara att jag mest satt på den då vi var upp på vinden i något ärende. Under åren som gått har jag undrat, var tog den vägen? Den är min, fortfarande. En gåva från Karl-Axel till mig. För evigt försvunnen. 

Nu är en sparkstötting inte saknad på samma sätt i Skåne som den kanske skulle varit om jag bott i Norrland då jag fick den. Så det har passerat år emellan gångerna den har dukit upp i mitt minne. Dock har jag alltid varit lite småförtjust i detta färdmedel. Har gärna lånat något stöttingar då jag varit i Norrland vintertid. 

Och tydligen hade brorsan uppmärksammat min glädje över spark-stöttingar. För cirka tjugofem år sedan kom de till min födelsedag med en begagnad spark fastbunden på sitt takräcke på bilen. Jag fyller i mitten av juli. Inte den vanligaste last man ser på biltakräcke, och definitivt inte mitt i sommaren. Jag lovar att de som såg ekipaget lade märke till det! Det var en spark som funnits i svägerskans barndomshem under hennes uppväxt. Den var rostig och medfaren, men hos oss fick den ett nytt liv. Efter några år i Skåne, där den mest stod oanvänd, fick den flytta med upp till stugan och snön. Jag hade visserligen tidigare inhandlat en spark att ha då jag ismetar. Men två stycken är inte fel. Många som kommit förbi under åren och lånat sparkar’n. Nu kan kompisarna också sitta med då vi ismetar. Och vilken skillnad på gamla rejäla stöttingar jämfört med dem som tillverkas idag. Den gamla är mycket mer stabil och körvänlig. Det går att styra den och hålla sig kvar på den tänkta färdvägen. Även då man fått upp farten så det viner runt öronen. 

På en av de sista loppmarknaderna HSOK (Helsingborgs Skid-och Orienteringsklubb) hade på Koarp hittade jag en spark till. Den låg ihopfälld på sommarängen. Såg både ledsen och malplacerad ut. Jag pratade med försäljaren, han som hade hand om den trodde att den skulle förbli osåld och följa med de grejer som till sist hamnar på tippen. Men icke sa Nicke!! Så till det humana priset av tjugo kronor blev jag ägare till ytterligare ett vinterfordon.

Här slängs ingen ”sparkar”. Den fick ett nytt hem hos mej. Även den krävde lite slipning och lackering. Men under all smuts och rost kom slutligen fram ett märke där det står: Göteborgs sparkfabrik. Alltså har det funnits en sparkstötting-fabrik i staden som sällan ser en snöflinga! Hur många äger en sådan raritet idag??? Mer än jag? 

Nu denna vinter har föret varit sådant att en sparkstötting har varit till god hjälp. De dagar då det varit lössnö som man trampar igenom, har sparkar’n varit till god hjälp. Man har inte trampat så djupt, innan man har flyttat över tyngden på sparkstyret. Och kängorna har både suttit kvar på fötterna och följt med i nästa steg. De dagar det varit kallt och stigarna blivit glashala har sparkar’n fungerat som en rollator. Både balanshjälp och som stöd i halkan. Att det sen varit jätteskojigt att gå på dass ger även det ett mervärde. Efter uträttat ärende kliver jag ut, vänder sparkar’n och stiger upp med en fot på en av de där ”stå-krumelurerna” som är fastsatta på medarna. Ett litet spark med foten och i ett huj är jag tillbaka vid stugan. Inga rovor på den hala gångvägen. 

Ouiiiiiii…….  lät lillasyster då hon fick medelst telefonen åka med på en sparktur häromdagen. Jag refererade steg för steg och då vi visslade iväg hörde hon suset i telefonen. Och jag hörde tydligt att hon upplevde delar av sin gröna ungdom, hon också. Även jag känner mig tuff och betydligt yngre för de tre sekunder de tar med den sparkturen från dass till stugan. 

Ett flertal gånger har jag förnöjsamt nickat och erkänt för mig själv, nu har jag rollator-vana. Så den dag jag får svårt med både ork och balans är en rollator inte ett okänt alternativ för mig. Men än så långe är pinnarna, mina gångstavar, mina bästa vänner. Ger mig stöd och jag kan känna mig för hur det är med nivå-skillnader. Och egentligen är JU mina ”pinnar” ersättning för käppen som fordom var ett tecken på ålder och ostadighet. Så nu har även sparkar’n fått ta en roll som rollator. 

Idag fredag, just innan vi gått in i stilla veckan är mina kyllingar upphängda efter att stugan städats. Påsken är lite smyginledd. Vi får töja på firandet före påsk istället för att fira efter. Då påsken är så sen som i år. Så nu blir det äggkokande och sillätande. Mumsfilibaba.

Nu får min fransman rätt. Han brukar maila och fråga när jag ätit min ”herring” så vi kan spela några brickor. Jag kontrar med att så fort han svalt sista snigeln för dagen är jag beredd. 

Vaknar upp till en strålande sol. Idag lyser kökslampan då vi vaknar. Hade inte riktigt koll på vilka lampor som lyste igårkväll då strömmen bröts. Eller rättare sagt inatt. Det har aviserats om det och jag vet att i vår brevlåda hemma ”på min gata i stan” ligger det ett postkort, att vi blir strömlösa för en natt p.g.a. underhållsarbete på elnätet. Hade hört grannarna häruppe muttra att det skulle bli strömlöst en natt, men inte mindes jag vilken. Då vi inte kan lagra upp energin mer än vi gjort, är det inga vidare åtgärder från vår sida. Visserligen undrar jag varför de ska göras, dessa underhålls-arbeten mitt i smällkalla vintern och i kolsvarta mörkret häruppe. 

Sällan det sker något liknade under sommarmånaderna. Då, då det ändå är ljust dygnet runt och vi inte behöver elen för att värma huset. Men då ska jobbarna ha semester. Sen ska de ”skjuta in” bössorna inför älgjakten. Sen ska de baka inför älgjakten. Sen ska de gå igenom sin utrustning inför älgjakten. Sen är det älgjakten. Sen är det lite licensjakt på några oskjutna älgar efter älgjakten. Sen är det vinter igen. Jul och strax är det påsk. Ja ni vet hur tiden rullar på. 

Så nu blev vi strömlösa inatt. Och jag mindes inte vilka lampor som var påslagna eller inte. Törnade in då jag varit ut en runda i svarta polarnatten, slagit en drill och snabbt in igen.  -19° och ett blygt norrsken. Snabbt ner mellan lakanen och blåste ut stearinljuset. 

Det är tisdag och vi är brödlösa. Och visserligen säger ordspråket bättre brödlös än rådlös. Men det har blivit lite av rutin att ha vår provianteringsrunda på tisdagar. Häruppe i norr får vi inte någon rabatt för att vi håller affärerna fria från virriga pensionärer de andra dagarna. Vi försvinner ändå i mängden av alla virriga norrmän som bevistar affären måndag-lördag. Söndag är det lugnt för då har Systembolaget stängt. Så det kommer inte dessa horder av norrmän den dagen. Då kunde vi ju ha våran shoppingdag. Men det händer att även vi kanske vill ta en liten tripp inom gröna butiken.

En gemensam överläggning hur vi hanterar närmsta dagarna slutar med att vi inviterar oss på kaffe hos Marta, makens lillasyster. Erkänner för henne då vi ringer och bestämmer tid, att jag tänker göra som jag brukar då vi gästar henne vintertid. Vi fikar småpratar sedan försvinner jag in på hennes toa, tar en dusch medan jag är i civiliserade byggnader. Och då vi (även maken gjorde som jag) lämnar henne doftande nyduschade och med näsorna skinande rena, säger jag som jag brukar: Att om hon uppskattade vårt besök, kommer vi gärna igen för en ny kaffevisit. Och inombords tänker jag att jag kan tänka mig att ta med ett paket av de goda kakorna som de bjöd på, och som jag skämdes att ta mer än en av. Men de var supergoda. 

Har sett dem i affären, och lite syrligt sagt till mig själv, de gamla vanliga sortens duger ypperligt till mig. Fast sista gången jag skulle ha ett paket av dem fick jag leta länge efter dem. Mina vanliga kex som jag brukar lyxa till tillvaron med då jag är här uppe i stugan, jag hittade inte dem bland alla de andra sorterna som numera finns. I alla möjliga smaker. Som den sura gamla tant jag är, stod jag och mumlade för mig själv att de ska minsann vara som förr, annars kan det vara med det kexköpet. Slutligen föll ögonen på ett paket där de bara angivet ett annat namn, innehållet i kexen: nougat hette paketet, inte varumärket ballerina. Jaha, tänkte jag. Ytterligare ett varumärke som är så inarbetat hos kunderna att de inte behöver skriva namnet längre, bara färgen och formen på omslaget är som förr…. 

Men hallå! Det var ju det jag efterlyste. Att det skulle vara som förr…. nästa gång kanske jag köper den sorten vi fick hos svägerskan. Enligt henne är hennes make ett riktigt kakmonster, han kan sortimentet i hyllan för de goda kakorna. Syns inte på honom, han har inte likadana gener som jag har. Han är byggd som en hässjestör. Men hans konsumtion av kakor garanterar att hans kunskaper är mycket större än mina.  

Nästa vecka är det påskveckan. Då blir det troligtvis liv och rörelse häruppe i fjällvärlden. Det är som om turismen fortfarande är lite trevande. Skidbackarna i byn är mycket glesa med skidåkare. Uppe på fjället där vi var under måndagen var folktomt. Det brukar vara folk överallt i back-sluttningarna, gäng som solar, fiskar och gör upp eldar för kaffe och korvgrillning. Inte ett spår av några sådana aktiviteter ännu. Det är som om hela världen håller andan. Ska bli spännande att se påskexplosionen, den då allt händer. 

Affären blir ”knökafull”, går knappt att gå in i för att tro att de ska gå snabbt. Köerna till kassorna, trots full bemanning, är halvtimmeslånga. Smartast är om man går in två man, och att en ställer sig i kassakön med kundvagnen, och den andra kutar runt och plockar vad de ska ha. Ingen taktik norrmännen lärt sig ännu, så trängseln med de kutande kunderna är inte så tjock. Några tankar på att ta en fika medan man far på sin inköpsrunda, bör undvikas. Inte en stol att sitta på inte en hyfsad smörgås kvar att köpa. Men denna påskvecka inbringar mycket av hela årsvinsten för affärerna häruppe. Jag kommer onekligen att tänka på färjeturerna till Danmark runt påsk och jul, då jag var liten. Minns en gång då det var så tjockt med folk att jag funderade om jag bara skulle lyfta på fötterna och låta mig föras med i folkhavet då vi skulle gå av båten. Det var innan det började stå en man med räkneverk, tryckte ett knäpp för varje passagerare och räknade hur många det gick på båten. Jag minns inte jag lade märke till denna procedur förrän efter Estonia-katastrofen. 

Nu har det gått en dag till och jag har inte publicerat. En dag med sol och nästan vindstilla. Helt fantastiskt. Maken har varit iväg och titta ut en trevlig liten björk som jag ska pynta med fjädrar. Och sätta utanför fönstret vid vårt matbord. Brukar göra fåglarna lite försiktiga någon dag men de kommer snart igen. Så nu ska jag ut i solskenet. Får ta det pö om pö. Fräknarna värker fram på näsan på mig. Och läpparna protesterar mot solens attacker. Smörjer och smörjer. Tycks som om solkrämer mest är något dyrt klet på flaska. Verkar inte så effektivt. 

Jag sa i förra inlägget att allt var som vanligt. Sa att vi väntade oväder, men vi var förberedda. Ha ha, trodde vi ja. Men oj så fel man kan ta. Vi lider ingen nöd sa jag. Småpyssel och lite program som låg och väntade på SVTPlay. Och bridgen, den kära bridgen. 

Ovädret gjorde stigen bort till dass i det närmsta ofarbar under gårdagen. En ren nordpolen-expedition för varje besök. Det var en omöjlighet att försöka ta sig dit i upprätt ställning. Mest låg jag och kröp och försökte resa mig upp igen efter att ha antingen blåst omkull i stormen, eller trampat igenom snön som inte bar längre i det hårda regnet. Det kändes som mina skidstavar, mina kära stavar, nästan växt fast i händerna på mig. Men där jag låg och kravlade runt i den sörjiga djupa snön, kändes de som om de var i vägen. Ingen hjälp av dem, bara som ett ytterligare hinder. Slutligen kom maken till undsättning. Ta ”sparkar’n” menade han på. Och JA!! Att jag inte sett den möjligheten. Nu hade jag ”bara” stormen som hinder. På vägen till dass. Hem ställde jag mig på medarna och fick hoppa i rätt tid så jag inte blåste för långt iväg. Fast precis vid trappan har det bildats en isbana som man får smyga över. Ingen sand eller salt hjälper här. Bara försiktighet. 

Vi är JU inte ”matlös” som de säger här uppe, så middagsmaten serverades i rätt tid. Sedan var det bridge och TV någon timme. Ville inte titta på alla sparade program. Visste att fredagen också skulle vara stugsittardag. SMHI hade varnat ännu en dag oväder. Så spara, spara för säkerhets skull.

Kröp isäng med min mysiga bok, mobben bredvid mig på nattduksbordet. Vaknade imorse, blev liggande en stund för att lyssna. Blåste det fortfarande? Jodå. Samma intensiva ylande av storm runt stugknutarna. Men klockan nästan nio. Så tid för frukost. Reste mig och sträckte mig efter lite kläder. Det är kallt i stugan då man lämnar den go’a sängvärmen. Ja nästan ruggigt. Gick bort till termometern för att avläsa. 1,5 grader plus utomhus. Men inne i stugan bara 18,7. Inte konstigt att jag tyckte det kändes svalt. Samtidigt som jag inser att med den oerhörda stormen inne på sitt andra dygn, verkar som om den gör stugan utblåst. 

Maken klev precis in genom dörren och lät meddela att det var lite lättare att gå i snön idag. Brukar bli så nattetid. Att det blir fastare, som en slags skare. Sedan går han ut i köket för att förbereda frukosten. Återkommer ut i rummet och gör ett tecken med armarna, finito…. vad då undrar jag? Vad då finito? Ingen ström säger han. Jaha. Jaså. Jag sa igår, att vi skall vara glada att elen funkar. Vad gör vi om vi blir utan ström några timmar? Stugan blir nog ganska snart kall och ogästvänlig. 

Men nu stod vi där med den dystra sanningen. Frukosten dukades fram men inget kaffe, ej heller några rostade mackor. Jag sa att jag väntar en stund, väntar till vi får elen tillbaka. Så att jag får rosta mitt bröd. Maken bredde och åt ostmackor och drack mjölk. Vi satt och tittade ut genom fönstret på våra vårgäster, snösparvarna. De återkommer i samband med vårens oväder. Och kalasar på fröerna på vårt tak, detta ”grästak” där de alltid hittar fröer på vinterståndarna. Lite dystert konstaterade vi att båda två hade ganska lite laddning på våra mobiltelefoner. Så inget slösande! Visserligen hade även masten som servar oss med kommunikation inte heller någon el. Men efter en stund fick vi ett samtal från svågern som ringde för att höra om vi var strömlösa. Så masten i Hemavan funkade tydligen. Jag bad dem korta ned samtalet då vi inte hade så mycket laddat. 

Det är bara någon vecka sedan jag såg serien ”Nedsläckt land” i TV. Och ja, jag är benägen att inse hur bortskämda vi är med att det mesta fungerar. Infrastrukturen, även om den ibland haltar så rullar det mesta på. Men nu satt vi här, maken och jag, utan ström. Jag satt fortfarande fastande, väntade på ström så jag skulle kunna få mina toasts. Slutligen bestämde jag mig för att istället äta lunch. Lunchen som många gånger för mig är fil och müsli. Den behöver ingen ström! Gick bra det också. 

Våran brevlåda som fått en kyss av plogbilen var på lagning i ladan. Maken klädde sig rejält och gick ut för att reparera den. Jag gjorde ett par vändor förbi honom under förmiddagen. Trotsade stormen då jag blev tvungen. Efter någon timme km maken in för att få en tuschpenna med sig då han skulle upp till vägen för att montera upp brevlådan igen. Ville skriva i siffrorna lite tydligare. Ny postman i trakten, han bör få hjälp. 

Jag plockade fram de önskade pennorna, kollade att de fungerade och gav maken dem. Samtidigt sträckte jag fram en termoskanna. Ta med lite hetvatten, så kan vi ha Nescafé till lunch-mackorna bad jag. Svågerns vedspis vet jag står och glöder, när det är strömavbrott. Så lite hetvatten är inga bekymmer att uppbringa. 

Maken vänder för att ge sig iväg. Men i samma ögonblick han lämnar stugan hör jag hur han först svär en ramsa och sedan gapskrattar. Ja ja. Visst är det spännande med oväder, men att det är så kul, det visste jag inte. Innan han klev in i stugan, lämnade han vedkälken med den nyreparerade brevlådan precis bredvid trappan. Nu cirka tre minuter senare stod den på stranden, minst femtio meter nedom stugan. Jag måste hålla med om det dråpliga i händelsen. Som om vi gamlingar inte har tillräckligt med att ta oss fram dit vi ska, utan att vi ska kuta och fånga in rymlingar i form av vedkälkar med nylagade brevlådor som last. Han fick i all hast ta min ”sparkar”, försiktigt ta sig ned till kälken och därifrån styra den tillbaks till gångvägen. Köra tandem med en ”sparkar” och en vedkälke kräver både starka armar och ork. Men han hade en trogen supporter som stod i stugan och följde honom steg för steg. Och hejade på honom. Slutligen var min sparkstötting tillbaks på tunet igen och ordningen återställd.

Nu tänker de flesta av er, femtio meter kan väl inte vara så svårt. Men jo det är det. I full storm och djupsnö som inte bär. Det är verkligen tungt. 

Senare fick jag en termos hetvatten så smörgåsar med ost och paprika fick bli lunch för idag, med hett kaffe. Fortfarande ingen ström. 

Det blev ingen läsning av dagstidningen. Ingen vet hur länge vi behöver vänta på laddning av våra enheter med paddor och mobiler. Så inget lyssnande på boken heller. Bara nynna och vissla för oss själv. Stickningen fortskred allt eftersom dagen gick. Stugan började kännas lite sval. Fram med värmeljus och stearinljus. Nu efter lunch hade snöfallen blivit glesare och det var flera minuter med starkt solsken in genom fönsterna. Och oj, vad den värmer den solen. Känns tydligt under dessa förhållanden som vi drabbats av. 

Strax efter halv fyra plingade det till i köket, – pling! Mikrovågsugnen sa till att nu hade vi ström i ledningarna. Löfte om ljus under kvällen. Varm mat. Och laddning så vi kan använda våra mobiler och paddor. 

Men oj vad vi är bortskämda med att allt ska fungera.  En nästan heldag utan ström, då kommer man på hur mycket som vi är beroende av denna energi.