Jönssonminnen.se

Today I got a request, my Froggy asked me how to do about remember special days. That man is growing old, as well as I grow an old woman, so those questions isn’t any weird things. We are not shy to tell each other. Days and weeks bypass, and we never noticed we have forgot to do this or  that until it’s over. And the shame appears, make us feel awful. 

We know, by now, but try to find finesses to remember. And my Froggy is a very clever guy. Today when he turned the page at his swedish calendar for next month, before he left for a trip to his summerhouse, he noticed 14th of July and the flag. I have told him that day is my day, and when it is a holiday in France I think they celebrate me, all french people… He asks me to tell how I want him to remember my birthday! Ha ha what a smart idea. Now it is up to me to decide, how important it is to me, getting greetings from him. 

I’m going to tell him a story from my childhood. 

I think I was about 5-6 years old, when we were visiting some friend. My fathers workmate and his family, wife and two sons. The man Hugo, told me immediately he always wanted a daughter but just got sons. I remember his way to express his wish, almost as like a daughter had a bigger value than sons had. Made me feel as a little princess. And after dinner we sat around coffee table. 

Hugo spoke to me and asked me if I knew what an important day I was born. At that time I wasn’t that witty I am nowadays. Otherwise I probably had answered: because I was born this day….

He ask me to sit on his lap and he gave me a hug, I felt the clear sniff from his snuff. I can after all this years still remember how secure and warm bosom he offered me. And how safe the fragrance from his snuff made me. I don’t know if he or I did enjoy this moment most. He had on his lap that girl he never got himself, and I who got full attention from a great storyteller!

Hugo was very interested in history, both Swedish and from all parts of the world. Hour by hour I could listen to him. Fairy tales or history from all world around, it didn’t any matter. Hugo was a master of telling. 

And now this evening he told me the story about the French Revolution and the storming of the Bastille. He was such a good storyteller, I clearly imagined the groups standing at the barricades, waving the banners. He showed me a book where there was a picture from this occurrence. And he finished this story by saying: therefore Inga-Lill, every 14th of July the french people has celebrated this very day after the year 1789. But last years they also have celebrated you!!! Happy to get a “daughter of Marianne” here in Sweden!! 

In my whole life I have had a feeling when I see it is a holiday in France, they celebrate ME and some thoughts of their Bastille…..

Hugo is dead since long time, but I had the honour to have him as my patience when I worked at a old people’s home and we spoke a little. I asked him if he remembered that day when he told me the story about ME and the French Revolution. He didn’t but he remembered I always was very keen to listen to his stories, and he envied my father who had got such a daughter. 

Some people never leave this earth in someones memories. 

I sent this story to Froggy and asked him, if I am allowed to publish this story, which never had been recorded if he not had asked me about any birthday celebration. And his answer was quick. 

He said: Mais biensur, suits-je bête! 14 juillet, la Bastille. Pourquoi n’y ai-je pensé avant?

And I will publish the story today. If I delay the publishing I erase and change the text many many times. And I doubt some stories never get better out of that grammar exploration.

And another gift in advance to me, is realised. I have to live at least 10 years more to earn all this gifts I have got in advance.

Och nu svenskan

Jag fick en förfrågan idag, min Froggy frågade mig hur han skulle göra för att komma ihåg en speciell dag? Den mannen åldras precis som jag, så frågan är inte på något sätt konstig. Vi är så goda vänner numera att vi kan tala om dessa problem som följer med tidens gång. Dagar och veckor passerar och man upptäcker inte att man missat någonting förrän det är försent. Skammen då man inser sin glömska får en att må dåligt.

Vi vet vid det här laget om våra små glömskor, men försöker att hitta på trick för att komma ihåg. Sedan är min ”groda” en klok kille. Idag då han vände blad i sin svenska almanacka, innan han far iväg till sin sommarstuga, noterade han den fjortonde juli och flaggdagen. Jag har berättat för honom att flaggdagen är för min födelsedag, samtidigt som jag talat om för honom att jag är övertygad om att det är därför de har helgdag i Frankrike…. p.g.a. min födelsedag. Han ber mig om hjälp att berätta hur jag önskar bli gratulerad. Smart kille, som jag sa. Nu lägger han ansvaret på mig, hur betydelsefullt jag anser det är att bli gratulerad av honom. 

Och jag ber att få berätta en historia för honom, från min barndom, som har anknytning till Frankrike.

Jag tror jag var 5-6 år gammal, då vi gästade några vänner. En arbetskamrat till min far och dennes familj. Hustru och två söner. Arbetskamraten, Hugo berättade för mig genast vi hälsades välkomna, att han alltid önskat en dotter. Jag minns hans sätt att säga det, fick det nästan till att låta som om döttrar hade ett högre värde än söner. Han fick mig att känna mig viktig, nästan som en liten prinsessa. När vi efter maten satt i rummet för en kopp kaffe, frågade Hugo mig, om jag visste vilken speciell dag jag hade som födelsedag. Om jag varit kvicktänkt hade jag väl kommit med ett svar, det är för att jag är född denna dag… men jag svarade inget. 

Hugo tog upp mig i sitt knä,  gav mig en kram, jag minns värmen, den svaga doft av snuset han alltid hade inlagt. Att det kändes tryggt i hans famn. Han satt med tösabiten, tösen han aldrig fick själv, på knäet och tösabiten njöt av uppmärksamheten från denna utsökta historieberättare.

Hugo var mycket intresserad av historia både svensk och Europas historia. Timme efter timme kunde jag lyssna på honom. Sagor eller om han berättade om historien genom tiderna. Han var en mästare på att berätta, både sagor och sanna händelser.

Och nu denna kväll berättade han för mig om franska revolutionen och stormningen av Bastiljen. Han talade om detta för en liten tös så att det blev spännande,  jag kunde se hur folket stod på barrikaderna med viftande fanor. Han tog fram en bok och visade mig bilder från denna händelse. Han avslutade sin berättelse med: därför firar fransmännen denna dag sedan 1789, den fjortonde juli. Men sista åren har de även firat även dig, glada att ha fått en svensk dotter till sin Marianne. 

Hela mitt liv har jag haft en känsla av att Frankrike firar MIG och några tankar på sin Bastiljen… 

Hugo är död sedan länge, men jag hade glädjen att ha honom som min patient då jag jobbade på ett äldreboende, där vi även talades vid lite. Jag frågade honom om han mindes då han berättade för mig om min födelsedag och franska revolutionen. Han kom inte ihåg just det, men han mindes mig som en mycket idog åhörare, och han avundades min far att ha fått en sådan dotter. 

Somliga människor lämnar aldrig denna värld i vissa människors minne.

Jag skickade berättelsen till min fransman och frågade om jag fick publicera den. Denna historia hade aldrig blivit nedtecknad om han inte frågat hur jag önskade bli uppvaktad. Så jag ansåg det vara en ypperlig present för min del. Och froggy tyckte det var bra. Men han svarade att han inte tänkt på sammanhanget mellan deras nationaldag och min födelsedag tidigare! 

Han sa: Mais biensur, suits-je bête! 14 juillet, la Bastille. Pourquoi n’y ai-je pensé avant?

Nu publicerar jag den idag, får den ligga kvar kommer jag att fila och ändra på den. Vissa historier vinner inget på att granskas ur grammatisk synpunkt. 

Och ytterligare en födelsedagspresent är avverkad. Jag får leva minst tio år till för att komma ikapp alla presenter jag tagit ut i förskott.

Engelskan först idag.

Twenty-sixth of June.  Can it be more in the middle of summer?  We arrived at the cottage this afternoon.  After weeks of summer heat that we both breathed over, this part of the country felt cool and comfortable.  The grass around the cottage neatly trimmed when we arrived.  Thank you,  brother-in-law.  Unpacking the car.  And we got together for a cup of coffee from the remaining water from our travel bottles.

Already when we sit down with our coffee, we realize that some heaters that remove the cold on the floor are preferable.  Gazing at the outdoor temperature.  Nine degrees, well maybe a little chilly outdoors.  My Frenchman complained about 37 ° yesterday.  Europe is big.  Well  start the heaters.  I unpack cartons and bags.  My husband takes a trip up the hill to get a can of drinking water.  Then down into the lake for a bucket of water for the household.  No water in the tap until tomorrow.  A new trip up the hill to change back his clogs, he had got them with insoles.  They are  his brother’s, not his.  Gets a little extra exercise when he makes that walk to change, happens every now and then, he has changed them before.  I suggested that he should call and invite his brother in a coffee gourmet so that clogs get changed in a ”naturally” way, but he didn’t think the proposal was good.

The clock on wall has got the plumb assembled and the pendulum started.  So now we are no longer timeless.  On the other hand, we are a little confused, do not really know what day it is.  But it doesn’t matter much.  Until the day we need to go to Systembolaget, the days can move around as they please.  But the Systembolaget has closed some days.  Aie aie aie …. My sister-in-law in Lycksele had a bit more trouble.  She has stuck on the ”Friday”, so she has friday-fiest all the time.  Can become a little boring in the long run.

Our trip was without a caravan for the first time, for many years.  So the halting place have become more noticed.  And also rated.  When we had a caravan we pulled both tables and benches after our car, but now we had to use what is available.  We are most happy about the weather we have had during the trip.  Funny, it is usually very nice weather, when we travel like some nomads up and down through Sweden.  Therefore, our breaks have become cozy-stretch-our legs and drinking-coffee breaks.  

The hotel in Gävle is properly placed if we drive a three-day trip.  Lycksele with accommodation by husband’s kid sister is number two.  Hard to go to bed in Lycksele.  Sat and vigiled late.  Had a little trouble get the brain to understand – it is middle of nigth despite daylight.  But when I heard it snored from all rooms, I also went to bed.

The journey through our country has been pleasant because I managed to knit some decimeters at my new shawl.  I knitted a beautiful shawl last summer when I found a cozy yarn on the market in Tärna.  Wanted one that matched jeans better than the first one I knitted.  This second also became beautiful.  I complained to the my friend some month ago, I didn’t have a suitable brooch to put on the shawl  holding it shut.  But my friend, who is much more updated at fashion than I, she knew.  Immediately she showed me closing devices for shawls.  A variety of models, colors and sizes.  I didn’t even know there were such things invented.  I was presented a gift, such a shawl clip later …

A few weeks ago we had some friends for a little evening socializing.  My goulash I have bragged about,  it was just for me to proof!  Okay, it’s so easy to fix that I can almost do it in my sleep.  But it is good.  The entrance dish, a little foie gras got high marks.  Sending a grateful thought to my Froggy Frenchman … then served the goulash … we told a little about our Paris trip and once again I had to tell about my wallet purchase at Louis Vuitton.  I told about the phone conversation between my Frenchman and me …. and I said Froggy asked: did your lover pay for it?

I laughed at him, the French have their own way of expressing themselves, I justified him.

The sun set and the weather got more chilly, but we sat on the patio and enjoyed the early summer evening.  Someone suggested we should move indoors, but protests from others made me to fetch some fleece blankets and shawls to wear over the shoulders of my guests.  One of my guests said: thank, just one like this I wished for!!  There she sat and looked very satisfied with my latest knitted beautiful Northern Lights flaming blue shawl.

Ah no, I mean, but enjoy it tonight.  I told  her I   wouldn’t let the shawl leave my house.  Her lustful look revealed that she really liked it.

Finally we moved indoors, and I tried to pull my shawl from her shoulders.  But no, didn’t work.  Instead, her partner picked up his wallet and gave me a banknote.  I was busy protesting the shawl is not for sale, he sneaked banknote number two in my hand.  With a very definite look he said: Is it enough or you want some more??  A quick glance at the sum in my hand made me protest and I said: No, not more! Enough!

The moment I said so, I realized that the purchase had been completed … no regret in this purchase.

 Later my other guest pointed at the shawl and said; now do not forget that the shawl belongs to the house so don’t forget return it to the owner when you leave …… suddenly someone said: But her lover has payed for it !!  Ha ha, how international we are….

The money was enough for new yarn and some good cookies to coffee during the trip.  So now I have half a new shawl.  This I will tethered when it is finished…..

This much snow remains at mountain and the boat still on shore.

Såhär mycket snö kvar på fjället och båten fortfarande kvar på strand.

Tjugosjätte juni. Kan det bli mer mitt i sommaren? Vi anlände stugan i eftermiddags. Efter veckor med sommarvärme som vi båda pustat över, kändes denna del av landet sval och behaglig. Gräset runt stugan snyggt klippt då vi anlände. Tack svågern. Packar ur bilen. Och vi fick ihop till en skvätt kaffe av de återstående vattenskvättarna ur våra reseflaskor. 

Redan då vi sitter ner med vår kaffetår inser vi att några element på som tar bort kylan på golvet är att föredra. Sneglar på utomhustemperaturen. Nio grader, nja kanske lite väl svalt. Fransmannen min klagade över 37° igår. Europa är stort. Så på med elementen. Jag packar ur väskor, kartonger och kassar. Maken tar en tur uppför backen för att få en dunk dricksvatten. Sedan ner i sjön för en spann vatten till hushållet. Inget vatten i kranen förrän imorgon. En ny tur uppför backen för att byta tillbaks sina foppatofflor, han hade fått de med iläggssulor. De är hans brorsas, inte hans. Blir lite extra motion då han gör det bytet, händer lite nu och då. Jag föreslog att han skulle ringa och bjuda in brorsan på en kaffegök så att hans foppatofflor kommit till rätta lite ”naturligt” men han tyckte inte förslaget var bra. 

Klockan har fått loden apterade och pendeln igångsatt. Så nu är vi inte tidlösa längre. Däremot är vi lite ”dagavill”, vet inte riktigt vilken dag det är. Men det spelar inte så stor roll. Tills den dag vi behöver uppsöka Systembolaget kan dagarna få flytta runt hur de vill. Men systemet har stängt vissa dagar. Aj aj aj…. Svägerskan i Lycksele hade det lite besvärligare. Hon har kört fast på ”fredagen”, så hon har fredagsmys hela tiden. Kan bli lite tradigt i längden. 

Vår resa var utan husvagn sommartid för första gången, på många år. Så rastplatserna har blivit mer uppmärksammade. Och även betygsatta. Då vi haft husvagn drog vi JU med oss bord och bänkar, men nu fick vi använda vad som stod till buds. Vad vi är mest glad för är det väder vi haft under resan. Lustigt nog är det oftast mycket fint väder då vi far som några nomader upp och ner genom Sverige. Därför har våra fikapauser blivit mysiga bensträckar- och dricka kaffe-pauser. Hotellet i Gävle är lagom placerat om vi kör tredagars-resa. Lycksele med inkvartering hos makens lillasyster är anhalt nummer två. Lite svårt att gå till sängs i Lycksele. Satt faktiskt och ugglade sent. Hade lite svårt att ”natta” hjärnan. Men när det snarkades från alla rum, drog även jag mig tillbaka. 

Färden upp genom landet har varit angenäm då jag lyckats sticka någon decimeter på nya sjalen. Jag stickade en vacker sjal förra sommaren då jag hittade ett mysigt garn på marknaden i Tärna. Ville ha en som matchade jeans bättre än den första jag stickade. Och även den andra blev vacker. Beklagade mig för väninnan i våras att jag inte hade en lämplig brosch att placera på sjalen för att hålla ihop den. Men väninnan som är mycket mer modemedveten än jag, visste besked. Genast visade hon mig stängningsanordningar till sjalar. En uppsjö av modeller, färger och storlekar. Jag som inte ens visste att det fanns sådana. Och jag blev förärad en sådan ”sjalstängare” i samband med en träff, som följer…

För några veckor sedan hade vi några vänner hem på lite kvällssamkväm. Min gulasch har jag skrutit med så det var bara för mig att upp till bevis! Ok, den är så lätt att laga att jag nästan kan göra den i sömnen. Men god är den. Entrerätten, lite foie gras fick högt betyg. Sänder en tacksam tanke till min fransman… sedan serverades gulaschen… vi berättade lite om vår Parisresa och än en gång fick jag berätta om min portmonnä inköpt på Louis Vuitton. När jag berättade om samtalet mellan min fransman och mig …. och jag sa att han frågade: did your lover pay for it? 

Jag småskrattade åt honom, fransmännen har sitt eget sätt att uttrycka sig, urskuldade jag honom.

Solen gick ned och det blev svalare, men vi satt på altanen och njöt försommarkvällen. Någon föreslog att vi skulle dra oss inomhus, men protester från någon annan gjorde att jag hämtade några fleeceplädar och sjalar att ta över axlarna. En av mina gäster sa tack så mycket, just en sådan jag önskat mig!! Där satt hon och myste med min senast stickade vackra norrskensflammande blå sjal. Ah nä, menade jag, men njut av den ikväll. Hon lät meddela att den skulle inte hon släppa ifrån sig. Hennes lystna blick avslöjade att hon verkligen gillade den. 

Så småningom flyttade vi inomhus, och jag försökte smyga av henne MIN sjal. Men nej, gick inte. Istället halade hennes partner upp plånboken och gav mig en sedel. Fullt upptagen med att protestera att sjalen är inte till salu smög han ner ytterligare en sedel i min hand. Med en mycket bestämd blick sa han: räcker det eller du ska ha mer?? En snabb blick på summan i min hand gjorde att jag protesterade och sa: nej det räcker. 

I samma ögonblick jag sa så, insåg jag att köpet var avklarat… ingen ångervecka på det hållet. 

Senare påtalade min andra gäst att, glöm nu inte att sjalen tillhör huset så att du inte ”råkar” få den med dig då du går……då någon plötsligt sa: and her lover payed for it!! Ha ha, vad vi är internationella. 

Pengarna räckte till nytt garn och något gott fikabröd under resan. Så nu har jag en halv ny sjal. Denna ska jag tjudra fast då den är klar

Detta gamla uttryck håller på att mista all sin betydelse. Man har inga varken tior eller tjugor längre.  Detta fick jag erfara då jag flyttade över mina resterande tillgångar till tjusiga portmonnän jag köpte, eller snarare tiggde mig till i Paris. Jag visste att jag hade några mynt OCH en tjuga. Inalles cirka trettiofem riksdaler. Men efter flytten av min förmögenhet återstod endast arton. Tjugan var väck. Jaha. Denna vackra accessoar accepterade inte sådana små sedlar som en tjuga. Nähä. Den förintades, eller som i detta fallet växlades ner till någon/några enkronor. De där som liknar ettöringar.  Efter att ha frågat maken om han sett min tjuga, räckte blicken jag fick tillräckligt som svar. Den blicken berättade för mig om hans besvikelse, att jag efter ett halvt sekels äktenskap inte litade på honom bättre. Han gjorde sig inte kriminell för en sådan ”skitsumma”. 

Väninnan bad att få titta på ”plånkan” då vi möttes över en kopp kaffe på Antikrundan i tisdags. Det är onekligen lite känsligt kapitel det här med att ta upp och visa sin plånbok. Ska man överhuvud-taget ta fram den då man är ute bland folk? Bör man inte överväga rånrisken? Men man måste JU betala för sig. Så jag langade fram den och hon fick beundra den. Jag vet inte om hon gjorde mig till viljes och beundrade den. Tyckte mest det såg ut som en förvånad blick. 

Var det något att ”hymla” om? Den där såg JU ut som vilken pengabörs som helst. Men hon sa inget. Såg mest undrande ut. Jag sa inte de där gamla slitna fraserna om hantverket. Man ska själv ha arbetat med olika handarbeten för att se det. Och jag tror jag har haft mer pysselgöra i mina dagar än hon haft. Så det slutade med att jag beklagade mig för henne att den rackaren, plånboken, slukade pengarna. Inte med en min avslöjade hon att hon var förvånad. Hon om någon vet att pengar försvinner i ett nafs, så där mystiskt. Men hennes blick mötte min trots allt. Som om den bad om ytterligare förklaring. Jag berättade då om tjugan som var försvunnen. ”Puts väck” som min far och mor brukade säga om saker som försvann så där plötsligt att ingen riktigt visste var de tagit vägen. Däremot gjorde hon mig den äran att hon vände och vred och verkligen beskådade mitt nyförvärv, och med ett erkännande sa hon att den var fin. Mina initialer präglade på insidan var ett bevis på min historia jag tidigare publicerat var sann. 

Men i samband med överflyttningen av de kort och den mindre förmögenhet till nya börsen, hade jag lagt det lilla papperet med mina nedtecknade mediciner till ”restaurering”. Det började vara slitet och fransigt i kanterna. Har därmed mist delar av sin viktighet. En medicinlista som är sliten och/eller otydlig gör den mindre trovärdig. Vid tandläkarbesöket i måndags blev det uppenbart att denna lista var ett måste i min plånbok. Då tandsköterskan frågade mig om jag hade några mediciner svarade jag: Ja, det har jag. Sedan började hon fråga har du mediciner för blodtrycket? Ja, det har jag, ljöd svaret. Jaha, och mot det och detta….. hon rabblade som om det var en fråga om tidsnöd. Jag kunde inte svara direkt, för jag kom inte ihåg några namn på mina medikamenter. De byter namn varje gång jag hämtar ut på apoteket. Minst ett eller flera preparat får nya namn, även om den verksamma (obs! ej värksamma) substansen är samma som det preparat doktorn skrivit ut. Men detta omöjliggör att jag på ett enkelt och snabbt sätt kan beskriva vad jag knaprar i mig för daglig dos. Under tiden har jag gjort en ny utskrift som väntade på en inplastning. Och det blev gjort i går kväll, inplastningen. En liten smart lista som inte blir fransig i det snaraste.

Dagen idag började med ett samtal till svägerskan med sång och gratulationer. Sedan tog jag det fina lilla plastkortet med min aktuella medicin, plockade fram min börs för att ombesörja att jag nästa tillfälle blir utfrågad om min medicinering, snabbt kan dra fram detta lilla dokument som på ett snyggt och överskådligt sätt visar min ordination av läkemedel.

Medan jag sitter där och samtidigt ännu en gång känner rikedomen med denna ”wallet” börjar maken skramla i skåpen bakom mig. Han plockar fram min f.d. plånbok. Tittar på den och jag ser att den väcker visst intresse hos honom. Jag förklarar att den är hans ”gamla” plånbok som barnen och jag köpte till honom för många år sedan som julklapp. Den var dyr men även den var av det bättre slaget var det gällde kvalité. 

Jag kan inte riktigt minnas förklaring till varför han inte tog den i bruk. Om den var för stor eller om den var för fin. Den låg i skåpen många år innan jag ansåg att den borde få användas inom familjen utan att betraktas som stöldgods. Så jag tog den som min. Och den har skött sig alldeles ypperligt i många år. Nu hade den på nytt fått sin plats i skåpet där vi förvarar lite utländsk valuta. Och idag hade maken kommit på idén om att kanske använda den. Så tittade han i den, kollade dess indelning av fack och kortplatser. Och där i sedelfacket låg den. MIN TJUGA!!! Som jag missat att flytta över då jag bytte plånböcker. Nu har jag koll på mina moneysar igen. Alla trettioåtta riksdalerna! Skönt. Men jag undrar samtidigt, vad ska jag ha dem till? Ingenstans man betalar med pengar numera. 

Fast jo förresten, när vi kommer till stugan och ber grannen handla något stödköp då de far på affären! De har inte Swish ÄNNU. Hon fyller sjuttio idag, den grannen. Så hon kanske inser att hon bör byta betalningsalternativ snart, hon också. Till dess får jag vara utrustad med den gammaldags valutan, kronor. Jag kan inte säga kronor och ören, de sistnämnda finns inte som betalningsmedel längre även om alla varor kostar….och nittiofem…. 19.95….27.95…och så vidare. Större investeringar har slopat öringarna, de kostar 9999:-!!

Sitter på flygplatsen Charles de Gaulle. Slunkit igenom säkerhetskontrollen. Trots vår relativa ovana vid resor börjar maken morska upp sig. Franskan är för hans del ännu mindre än min. Men han har placerat mig på en stol med min stickning. Under tiden gör han vidare och vidare rundor för att informera sig om vilken gate vi ska åka från. Och vilken tid vi ska gå till gaten. Han börjar vara riktigt urban, han den där killen som fyller år på Urbandagen! Han kom just tillbaks med två små flaskor vin. Trevligt. Han trodde jag stickade, ojsan…. 

Men jag har JU min kära padda också. Så efter att ha stickat cirka tjugo varv åkte paddan fram. Sitter och sammanfattar vår resa. Vädergudarna har varit oss nådiga. Solen har visserligen försökt på ett lite blygt sätt dölja sitt ansikte med lite skyar. Men det har varit uppskattat av oss. Lite skyar som dragit fram har gjort att det varit lite svalare mellan varven. Vi gamlingar jublar inte över  ”solsteka”. Tvärtom, det har hälsats med glädje, skyigheten.. Den svunna ungdomen i oss, har satt sina spår. Nu med dessa lätta skyar pustar vi inte och gnäller över värmen lika snabbt som om solen hade stekt.

Vad har vi hunnit med på denna resan?  Notre Dame i sitt elände fick våra tankar, men det stannade vid det. Jag hade vid mitt föregående besök lagt på minnet en speciell hörna, en butik jag gärna skulle vilja besöka. Louis Vuitton, koffertmakaren och hans affär. Visserligen är gamle koffertmakaren död sedan länge men hans väskor och varor är klassiska. Jag har aldrig varit någon handväskanvändare av rang, men fascinerats av denne mans hantering av läder och canvas. Så jag sa till folk som frågade vad jag skulle shoppa i Paris, det är tydligen en viktig detalj i en Parisresa, att shoppa, så svarade jag att jag skulle besöka Louis Vuitton. Jaha, och köpa vadå, undrade någon. Jag svarade att om de möjligen har en miniliten necessär som rymmer min tandborste kanske jag har råd till detta. 

Då vi hittat fram till hörnan med det berömda varumärket möttes vi av säkerhetsvakter. Som tittade på mina nakna sandalklädda fötter,  bad att få se i min ryggsäck. Jag sträckte fram ”ryggan” min nya fina, och han såg min öppnade säck och frågade: var är du ifrån. La Suéde, svarade jag och med en lätt bugning bjöd han in mig i varuhuset. Hur maken slank in bakom min rygg vet jag inte riktigt, men vi blev tydligen varken sedda som terrorister eller tjuvar.

Vi strosade runt och tittade på dessa lyxartiklar. En fantastiskt vacker stor rejäl ”amerikakoffert” fångade mina ögon. Den kunde man ha som soffbord, eller som det numera heter – coffeetable. Men med en prislapp som visade belopp med 6 siffror, brydde jag mig inte om att använda mitt förstoringsglas för att kolla närmre. Vandrade vidare och plötsligt fann jag en disk med små etuier och portmonnäer. Jaha, här låg alltså min tandborstnecessär! Men bredvid låg en vacker portmonnä. Jag stannade och beundrade dem. Maken stannade också. Han hade vid detta tillfälle insett att av oss två, var jag den med mest lokalkännedom. Han insåg vid denna tidpunkt att han var min ”slav” om han skulle hitta hem till hotellet. Får man utnyttja sådant? 

Jag pekade på portmonnän och sa, den kommer man att använda mycket mycket mer än en necessär, eller hur? Han nickade, men insåg i samma ögonblick att det var ett medgivande som kanske lovade mer. Jag stod där och velade, lade fram det ena argumentet efter det andra om vilka fördelarna med denna portmonnä var. Efter en stund menade maken att han kunde köpa den som en födelsedagspresent till mig. Gnyende protesterade jag. Jag har ingen ledig födelsedag förrän en bit in på 20-talet. Jag har redan utverkat födelsedagspresenter för flera år framåt. Jag, denna bortskämda unge ville ha den nu! 

Det kom fram ett biträde som frågade om hon kunde hjälpa oss. Jag bad att få titta på portmonnän. Hon bad oss vänta en stund, sa att hon skulle se till att någon skulle ta hand om oss. Erbjöd oss att sitta ned efter att ha sneglat på mina gångstavar. Jag tackade men bad att få se oss omkring så länge. Med några minuters mellanrum återkom hon och erbjöd sittplatser om vi hade ändrat oss, samtidigt som hon aviserade att vi snart skulle bli expedierade. Jag hade fullt upp att titta på både varor kunder och personalen. Vilket omhändertagande av sina kunder. Ingen skillnad beroende på någon kund, ungdomar i ”trasiga” jeans eller vackra damer med sidenscarfer.  Och vilka blomsteruppsatser överallt! Fräscha snittblommor enorma uppsättningar. Borde fått skrämselhicka bara av dessa blomsterarrangemang och deras kostnad. En ung expedit kom fram till oss. Presenterade sig och frågade vilket språk vi föredrog. Jag sa att svenska hade varit att föredra men jag kanske inte kunde begära detta? Leende svarade han på engelska, och vi tittade på portmonnän. Inte ett ögonblick att han visade de andra varorna i samma monter. Bara det kunden frågade efter. Smart idé. Låt kunden få erfara att den gjort ett bra val! Lugnt och utan åthävor lät han oss tro att det var ett mycket bra val!

Ha ha, jag hade ”åkt fast” på en affärsidé som dessa varuhus kan hålla sig till. Jag sa att jag bestämt mig för ”pengabörsen” även om den i mitt resterande liv skulle vara väldigt tom after att ha inhandlat just denna. 

Mannen hade en svart handske på högerhanden så att han inte skulle avsätta något eventuellt hudfett på läderytorna. När han visade oss portmonnän hanterade han den som om det varit något ytterst ömtåligt. Men detta var deras sätt att visa respekt för detta hantverk, samtidigt som de gjorde kunden uppmärksam på att det var en dyrgrip. Och detta gjorde mig faktiskt glad. Jag som under kurser jag haft, sagt till mina elever att aldrig underskatta ett riktigt hantverk.

Jag fick en fråga om de skulle skriva mina initialer på portmonnän. Givetvis ville jag det. Skulle jag nu ändå förverkliga en sådan önskning kunde det vara rejält. Så vi blev ombedda att sitta ner i en soffa och under tiden som vi väntade, serverades vi ett glas champagne. Det sker aldrig på ICA!!! Vi satt med våra bubblande drycker. Val av storlek på bokstäver och vilka bokstäver gjordes. Sedan satt vi som två paschor, studerade folk som passerade. 

Slutligen kom expediten med ett litet kolli till oss, en shoppingkasse med firmans logga på. Varligt tog han fram en liten kartong. På sidan drog han fram en låda, som en liten byrålåda. Ur den tog han, fortfarande med denna varlighet, fram ett tygkuvert och ur detta tygkuvert plockade han fram min portmonnä. Som om den vore gjord av maräng. Jag log inombords och tänkte att så väl inlindad skulle inte denna produkt få leva sitt liv. Han öppnade och visade mina initialer och överräckte så att jag kunde titta, då han såg min kisande blick. Mitt förstoringsglas hade jag använt så han visste att jag inte såg sådär bra…. Efter avslutad affär undrade han om de kunde hjälpa oss med att ordna fram en bil eller på något annat sätt stå till vårt förfogande. Men vi tackade för oss, jag sträckte fram handen för att tacka som jag ofta gör då vi handlat och uppehållit någon personal någonstans. Då drog han av sig sin svarta smäckra vante och tog mig i hand. Merci beaucoup, sa jag och han log, svarade att han gärna talat mitt språk om han kunde. Jag lärde honom, då och där, att det heter ”tack så mycket” på svenska. Han sa att han hoppades kunna imponera på en kollega samma dag, en kollega från La Suéde. Maken och jag fortsatte ner genom våningarna. Precis då vi skulle lämna varuhuset, stannade jag till och viskade, jag borde kanske uppsöka en toa innan vi ger oss iväg ut på stan. Genast slöt det upp ett biträde bredvid mig och frågade om han kunde ”can I help you Madame”? Lite pipigt frågade jag om det fanns en toalett. Elegant vinkade han till sig en annan man som följde mig upp via hissen upp på översta våningen igen. Och in på en elegant kundtoalett. Men där fick jag klara mig själv! Där gick gränsen för deras tjänstvillighet. 

Den tjusiga varan knölades ner i ryggsäcken på makens rygg innan vi gick vidare. Vi tordes inte traska runt på stan med en sådan dyrgrip. En promenad ner mot Triumfbågen och strosa runt på Champs-Élysées fick avsluta denna utflykt. 

Nästa dag blev det Seine, ströva runt, ströva längsmed. Och åka båt på en stilla flytande flod är enormt rogivande. Precis den takt vi föredrar nuförtiden. En film jag såg i mina unga ”Stilla flyter Don” kom upp i mitt minne många gånger då vi flöt fram i stilla mak och avnjöt en delikat lunch häromdagen. Efter att vi fått ”koll” på vilken dag resan till Champagne avlöpte, hittade vi denna båttur via nätet. Efter vår senaste Londonresa då vi åkte en tur på Themsen, en båttur med teaparty, var vårt önskemål att hitta något liknande på Seine. Vilket vi gjorde, så….

Maken firades med en flodtripp efter eget önskemål. Annars är han väldigt modest i sina önskningar, säger att han har vad han behöver. Det är det tråkigaste svar man kan få då man vill ha hjälp med presenttips till födelsedagen. Nuförtiden då man törs fråga, och man kan hantera svaren…..nu när jag kan fixa det, nu har folk vad de behöver. Typiskt! 

En taxi ner till kajen där båt-turen utgick från, sitta i skuggan på Seine-stranden och sedan, ombord. Betjäningen förstklassig. Delikat mat, dricka hur mycket vi önskade och levande musik. 

Jag brukar få ilningar av obehag då jag läser att det ska vara LEVANDE musik. Brukar innebära det samma som  ”skrällig och öronbedövande”. Gubben och jag brukar lämna dessa föreställningar med en lättnadens suck, Men jag fick ångra dessa farhågor. 

En ung leende fransyska framträdde med en mjuk behaglig stämma, musikerna, hennes kollegor, var troligen i någon ”låda” någonstans. Men hon strosade runt på båten med sin mikrofon och med en oerhört behaglig röst sjöng en repertoar vi känner igen som ”gamla franska slagdängor” varvat med evergreens från både Europa och Amerika. Maurice Chevalier, Edith Piaf, Charles Aznavour varvades med Frankie Boy. Men melodierna var som balsam i öronen på oss, vi som fasat för musiken som normalt brukar vara som en plågoande för oss.  Sångerskan slog sig ner ibland oss gäster lite då och då, och fram-manade hjälp i sången. Jag trodde att det bara var i Sverige vi idkar allsång, men hon fick många gäster att nynna med i musiken. Utan att det blev för mycket. Visserligen hade vinet gjort oss både mer avslappade och även mer lättlockade. Denna seglats lades till i minnet bredvid vårt teaparty från London. Kan ligga där i minnet. Mysigt. 

Söndagen var ingen sovmorgon. Bussen startade klockan 9.00. Men underbart väder och en resa genom jordbruksbygder med vinodlingar mil efter mil. Jag skulle kanske flytta till Frankrike. De anser inte vin som alkohol. Det är en måltidsdryck. 

När Disneyland invigdes i Paris ville inte fransmännen gå dit. På restaurangerna serverades inga alkoholhaltiga drycker, så fransmännen fick äta sin mat utan dricka! De vägrade besöka Disneyland. Senare insåg man att man borde överväga i vilket land man etablerat sig i. Och då tilläts denna dryck. Numera ordnas många konferenser och seminarier på Disneyland. Jag fick denna ståndpunkt om måltidsdryck bekräftad ytterligare en gång måndag lunch på en restaurang. Vi bad om en enkel lunchtallriken men då jag inte såg någon meny, bara griffeltavla med ”dagens” undrade jag om det fanns möjlighet att få ett glas vin till. Kyparen stirrade på mig i flera sekunder, sedan undrade han vad jag menade. Jag sa att vi snart skulle lämna landet och att vi ville ha ett glas vin. Han skrattade och sa att ”i detta landet serverar vi inte maten TORR”, så det så!

Vår bussresa under söndagen var som det lilla barnet skrev i sin uppsats om resan till Lund. Hon skrev: och bredvid domkyrkan var där en glasskiosk. Det var för henne det viktigaste. Vi var till Reims, tittade på katedralen som skadats så svårt under sista (måtte jag ha rätt här) världskriget. Vi fick en guidad tur och kunde efter detta känna oss trygga med att Notre Dame kommer att rustas upp igen. Efter att ha sett denna dom, och dess restaurering verkar det realistiskt att få se även Paris stolta dom renoverad.

Lunch i Epernay. Sedan vidare till en champagneodlare. Imponerande. Här gjorde vi en rundvandring som fick all reklam man ser i tidningar och TV att blekna. Jag var beredd att handla mycket! Men begränsade möjligheter att flyga med tunga champagneflaskor satte stopp för mina planer. Fick bli några flaskor bara. Men alltså……  trots domen i Reims var champagnetillverkningen det mest intressanta. Tillbaks mot Paris på sen eftermiddag. Valdag och mors dag även i Frankrike gjorde att trafiken var seg. Vi fick känna av storstadstrafiken. 

Om ni reagerar på att de var en lång story, jag fortsatte givetvis då jag kom hem. Allt detta blev inte nedtecknat där på flygplatsen. Men jag kände att detta vill jag dela med mig så jag lägger ut det på min sida. 

Debatten om dialekter har varit ett genomgående tema sista veckan i dagstidningen. Skånskans vara eller inte vara har varit en het fråga. Och jag njuter. I fulla drag. Det är ett ämne som verkligen fascinerar mig. Kan man välja bort sin dialekt för att folk har svårt att höra vad man säger? Då tycker jag att man hellre väljer bort åhörarna. Är de så inskränkta att de bara lyssnar på hur man säger det, istället för vad man säger, ja då är de heller inte värda att lyssna på. Visserligen kanske det är lättare för folk idag att våga stå på sig och inte tvingas till talpedagoger så fort ett framträdande ska göras av en människa med tydlig dialekt.

Visst är det trevligt att bli tillfrågad: – var kommer du ifrån? Och det är ett ämne som aldrig tar slut, dialekter och deras olikheter. Maken och jag kommer ideligen på oss med att ta till med dialektord som vi tycker är kul att uttala och använda. Speciellt då vi ”lånar” dem ur varandras barndomsspråk. 

Idag kom vi till att diskutera släkten på makens sida. Denna släkt från dessa norrländska byar där blodet inte blev utbytt, där dubbelkusiner snarare var regel än undantag. Som maken berättar om dessa anfäder, bröder som var gifta med systrar. Och därmed uppkom dessa dubbelkusiner. När cykeln blev överkomlig i pris späddes blodet lite mer. Och där vi satt och talade insåg jag att inte alla generationer var i fas. 

Herre gud, sa jag, där ”schekar” det på en generation. Javisst, svarar maken. Tills vi båda skrattande insåg att den dialekt jag ”snott åt mig” var ren och skär bondska från inre Norrland. Vi blev på det klara med det i samma ögonblick som jag frågade: och hur stavas ”schekar”. Jag fick en djup och ingående lektion i vad ordet betydde, men stavningen fick jag hitta på själv. Maken beskrev hur de, då de fiskat med nät gjorda av bomull, långt före nylonnätens tid, hur de blev tvungna att hänga dem på tork så de inte ”klistrade” ihop innan de skulle i sjön igen. Men det gjorde man väl genom att ”greij” dem frågade jag. Ytterligare ett ord som hade sitt ursprung ur fiske- och bondbefolkningen. Scheka dem gjordes genom en första torkning, sedan ”greijd” man dem så att de lätt skulle kunna läggas ut i sjön igen, fick jag till svar. Med den nyare tidens nät gjorda av konstfiber blev momentet med schekning överflödigt. Men ordet lever kvar som en glosa som tydligt beskriver differensen mellan två olika saker, två olika stadier. Kul, tycker jag. 

Sedan har vi ett evigt dilemma inom familjen, heter det att man ska ”sjå sej litt’” eller ”kan du hia dej litta”? Vilket är det rätta? Roliga ord är väl värda att bevara tycker jag. Jag har många min bekantskapskrets som jag hört använda orden: ”he’ hinns” när man talar om saker som bör göras. Det lustiga är att även mina skånska vänner ibland använder detta uttryck, och oftast med ett leende på läpparna. De vet att de varit ut i landet och lånat andra dialektord. Maken säger att han ska göra det eller detta ”så fort jag hinner” på renaste svenska, så vet jag att det är ett uttryck som har sina rötter i Norrland. Det sägs med lite av skammens rodnad på kinderna att han glömt bort, eller medvetet skjutit på göromålet. 

Men jag blir så glad då jag hör gamla ord och fraser används. Återbruk är aldrig fel. 

Nu ska jag försöka sticka färdigt min ryggsäck, den säck som blivit överflödig då jag fick se Ulrikas nya ”rygga”. Jag hade beslutat mej för att göra en ny till mig. Den gamla hade börjat ge upp. Hålen för dragskon var alldeles söndriga. Hade lagats flertal gånger, men åter börjat vara farligt nära att gå sönder. Som alveoler vid ett emfysem, ja ni som kan det där förstår. Färdslen började vara fransiga, jaha ett nytt dialektord. Färdslen är de där man hänger över axlarna då ryggsäcken ska bäras. Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte komma på vad de heter på skånska/svenska. Har talat om dessa som färdslen ett halvt sekel. Men i alla fall, jag beslöt att göra ett sista försök att tillverka en ny ”rygga”. Letade i gömmorna men saknade det svarta garnet. Beställde och satte som mål att sticka ”ryggan” i stugan under påskresan. 

Svågern som var upp veckan innan vi skulle anlända, blev ombedd sätta ut vår brevlåda. Garn beställdes på nätet och adresserades till stugan. Och där låg ett paket garn och väntade på mig då vi kom fram. Först packa ur bilen, fixa till de vanliga göromålen i samband med vår ankomst. Sedan fram med garn och stickor. Det är svårt med svart garn, men jag skall fixa det. 

Då vi varit två dagar i stugan kom svåger och svägerska ner på kaffe och våfflor. De vet att vi brukar ha det i beredskap och de gillar att få beställa det. ”Vi kommer in på kaffe och våfflor” kan de säga i telefon. Ska vi ta med något då vi passerar affären? Och så dök de upp för en trevlig eftermiddags-samvaro.

Svägerskan har senaste åren blivit en inbiten stickerska. Därför blir våra träffar mycket prat om stickning och mönster. Förra våren lärde jag henne hur man stickar en estnisk fläta. Kul då man kan byta erfarenheter. 

Vad stickar du nu undrade hon, och jag visade mitt just påbörjade arbete med ”ryggan”. Hon tittade och sedan sa hon, jag köpte en mysig ”rygga” i vintras så jag behöver inte någon ny på mången dag. Och så visade hon sin fjällräven/väska/ryggsäck. En kombination av både väska och säck. 

Där satt jag helt övertygad om att någon ny ryggsäck behövde jag inte sticka. Den där hon hade var allt jag önskade av en sådan väska. Dagen efter gick jag in i sportaffären och inhandlade en till mig utan att fundera vad den kostade. Alla mina tidigare erfarenheter av Fjällrävens produkter gör att jag anser dem prisvärda. Såja, lite reklam mitt ibland mitt tjafs. Kul va? 

Birgitta kom inom vid fikatid för att betala mjölken jag köpt till dem i affären. Lite småprat och förfrågningar om senaste handarbetena som vi sysslade med. Men då jag visade min stickning sa jag att den hade blivit överflödig, nu då jag hittat denna mysiga väska i affären. Jag tog fram den och visade henne den. Ja vi har ungefär samma smak för väskor, det såg jag tydligt i hennes blick. Hon vände och vred på väskan, och jag såg hennes förtjusning. 

Diskuterade med Siv per telefon dagen efter. Sa att jag har löst frågan om eventuell födelsedagspresent till Birgitta som fyller sjuttio i början av juni. Visserligen lite dyr, men vi fick väl försöka skramla ihop fler som ville vara med på presenten. Två dagar senare fick jag veta att Birgitta varit in i sportaffären och inhandlat en ryggsäck till sig själv! Så där gick den idén om intet. 

Men jag bör sticka färdigt ”ryggan” i alla fall. Kan inte låta ett halvfärdigt arbete ligga