Jönssonminnen.se

Visst finns det saker som man ibland önskar att få göra om, i samma ögonblick som det händer. Få en repris, förlänga ögonblicket fastän man vet att det är slut i nästa minut. Eller att man får göra om det trevliga samkvämet man just bevistar, tillsammans med någon man saknar för tillfället i den nuvarande krets. Och jag har blivit en mästare på att uttala dessa önskningar….  högt så att de antas och accepteras innan någon hunnit ifrågasätta konsekvenserna. Och fundera på kostnaderna. Den jag är gift med sedan en tid, undrar JU ofta; har vi råd med det? 

Men med den rätta inlevelsen i hur trevligt jag hade tyckt det skulle vara att göra si eller så, hinner jag utverka ett svar innan den ekonomiska frågeställningen blir framförd. Om det händelsevis skulle hinnas med att fråga, lägger jag huvudet på sned sådär lite smått undrande och svarar med en motfråga; kanske vi inte har råd till….eller? Med den inbyggda vädjan som jag ger i mitt medhåll lyckas jag dupera ändå. Klart vi har råd, får jag till svar. Som om svaret ska ge ett sken av att han vet bäst om vad ekonomin tillåter. Och vid dessa tillfällen protesterar jag inte, då vi tar oss råd. 

Varför jag nu kommer att tänka på detta, är senaste veckans händelser. 

Lördagen började som vanligt ganska lugnt. Melodikrysset och det efterföljande samtalet med brorsan och svägerskan. Läget lugnt i Kristianstad. Sedan fram med lunchen. Då vi satt med eftermiddagskaffet dök makens lillasyster upp. Årets surströmmingsskiva var bestämd till måndagkväll denna vecka. Men vi hade en dam i D4-gänget (uttalas defyra-gänget) att fira av. 

Av alla samtal, under sommaren som gått, insåg vi att det hade blivit trångt med lediga tillfällen att ta hand om henne. Plötsligt hade det blivit akut. Inte många tider lediga så vi fick gå igång. Lördageftermiddag bestämdes att vi firar henne imorgon, alltså söndag! Oj, systemet stängt! Men jag hade min del av förberedelserna klar. Jag hade lagrat upp med dricka och dessert. Och en blomsterkrans till håret fick jag tillverka. Det faller på min lott att tillverka den, och jag måste erkänna att jag blivit en ”fena” på att göra krans efter vad jag har tillgång till. Stommen får jag ha hjälp med då det visar sig att jag alltid har najtråden kvarglömd i Skåne. 

Men söndagseftermiddag hade jag läget under kontroll. 

Tallrikar och bestick på bänken i köket, duken och servetterna framlagda. Disken efter frukost och lunch bortgjord. Maken hade fått tillsägelse att vårt eftermiddagskaffe skulle serveras i engångsmuggar. Så vi inte samlade på oss mer disk före kalaset. Kransen till håret ute på trappan där det var svalt, och där den låg för att rinna av efter att ha varit genomdränkt för att hålla sig fräsch. Brickan med champagneglasen framsatta på soffbordet.

Plötsligt! Föremålet som skulle avfiras kom släntrandes nerför backen för en kopp eftermiddags-kaffe då jag hade allt färdigt. I all hast fick vi se till att allt blev smugit undan och vi fick slå oss ned i avslappade positioner, stickandes och tidningsläsandes. Då hon klev in i stugan, startade vi kaffebryggaren, dock serverades kaffet i koppar, trots tidigare överenskommelse om engångs. 

Sedan räddade Vicky, min bridgepartner i Kanada, oss. Som vanligt tjöt skypen att vår turnering var på gång. Och föremålet för firandet drog sig hem till sin egen stuga. Hon vet att jag brukar spela vid halvfyra-tiden. Jag spelade bridge på webben, samtidigt som jag sprang runt i stugan och dukade bordet, skickade iväg maken med blomsterkransen. Den är förenad med startskottet på enleveringen av firar-föremålet. 

Vicky anmärkte att jag verkade disträ och ofokuserad på spelet. Jag sprang runt som en skållad råtta, brödrosten fram, dukade, hämtade dryck i förrådet i ladan, plockade in blomsterdekorationer och mycket mycket mer. 

Medan Vicky fick bli spelförare och såg många konstiga bud från min sida. Jag var tvungen att agera så att jag fick bli träkarl mesta möjliga tid. Det innebär att jag bara bjuder min hand och min partner tar hand om spelet helt och hållet. Då hon spelade anlände tre av de fyra i gänget, till det dukade bordet och den nyöppnade champagneflaskan. Välkomstdrinkar samtidigt som jag spelade de sista brickorna….  Efter nio spelade brickor ringde Vicky upp på skypen igen och frågade om jag mådde bra… då jag fick berätta för henne att hon varit min räddning för att få firandet att fungera. Hon önskade oss trevlig samvaro och försvann. 

Vi satte oss till bords med kräftor, kantarellpaj och rostat bröd. Mums. Maken hade blivit stugförvisad. Fick inmundiga sin middag på lokal eller vad han kunde hitta. Blev ICA i Hemavan med pizza där de har med den vanliga ”tjugo-minuter” serveringsväntan. 

Men där vi satt i stugan, och åt dessa skaldjur, oh så gott, med sörplande och vätska som rinner ner till armbågarna, kände jag lite ruelse. Att inte maken fick vara med. Vi brukar JU gilla dessa kräftor. Därför, då vi var till affären i tisdags sa jag att jag skulle vilja ha en liten minikräftskiva med maken. Bara vi, du och jag gubben min. Men vilken anledning? Vad ska jag skylla på då vi skall ha kalas mitt i veckan? Plötsligt kom jag att tänka på….jag fyller JU år. Jag såg makens tvivlande blick. Jag hade JU bett om att få pengabörsen i Paris som födelsedagspresent. Då han svarat att jag fått födelsedagspresenter för minst tio år framåt! Skulle jag nu börja ha födelsedag flera gånger om året också?? Jag påminde att i augusti, den fjortonde har jag en man som sänder födelsedagskort till mig sedan minst fem år tillbaks. Mannen som skickar kort till mig och jag småpratade om födelsedagar en gång och vi upptäckte att vi båda fyllde den fjortonde, han i april och jag i juli. Troligen redan då memorerade han det, men tog fel på en månad. Första gången jag fick ett kort en månad för sent, sade jag bara tack och sa att det var ett fint kort. Inte en stavelse om att det var fel månad. Kan man väl inte göra? Sedan, året efter kändes det genant att jag inte sagt något. Har förbjudit Vicky att gå ut i klubben med några antydningar att jag har födelsedag på min riktiga dag. Har berättat för henne om korten som anländer en månad efter min födelsedag. 

Nu stod vi i affären med ett paket kräftor. Och velade, kräftskiva eller bara en vanlig vardagsmiddag. En sådan tradig. Det blev kräftor! Så nu har jag haft kräftskiva med maken också. Mysigt. Och det var samma sörplande och nästan behov av dusch efter. Man kan inte äta kräftor snyggt. Det stänker och skvätter då man knäcker klorna. Och glasögonen är alldeles prickiga efteråt.  Undrar hur det ser ut runtom oss, på bord och bänkar? Ja ja. Nu är det avfirat för i år. Men vi tyckte båda om kalaset, så jag erbjöd mig att jag kan ha födelsedag i september också. Firaranledningar är jag en fena att hitta på. 

Denna berättelse blir inte översatt, då min kortavsändare inte fixar svenskan, men jag misstänker att han någon gång går in och kikar efter mina engelska skrönor

English first today

Very often my iPad sounds like an urgent child, a sound you can’t ignore. A tune l don’t know how to manipulate so it will be lower. If I complain about it, most people answer, look under settings and you will find the help you need there. I haven’t found it yet. But I will one day! Hopefully. The sound is very load and annoying. Force me to answer.  But it doesn’t matter. I know who is calling. Even if there has been moments it has been inconvenient to answer. But the load sound doesn’t allow me to ignore. It is Vicky from Saskatchewan who calls. To remind me; it is time! For our daily tournament! And she asks me, what are you doing, when she didn’t find me at the bridge site this very time, our tournament time? And I answer; writing. Now Vicky isn’t fond of writing and she shakes her head and wonders, why and what is so interesting when I need to sit and write all different times. Mornings, afternoons and evenings. 

I tell her I like to sit and contemplate what has happened. As the old woman sitting in her rocking chair and just remember things. She laughs and tells me I am not at that age yet, not mature enough for that rocking chair. And I admit I didn’t keep an eye at what time it is. I have said to her, I know you watch the watch for me too. And she calls when I forget the time. 

You haven’t send me anything for long time, she said, and I told her, I never get to know if she opens the link I send to her, because I never get any response, either negative or positive response. And sometimes l use to send her daughter a link too, so her daughter may remind her about her mail. But according to Vicky her daughter doesn’t get my links either. Curious I thought, why isn’t my mail reaching Canada? Well, I will check it up, I said to her. 

Some days ago the same happened, Vicky called on Skype and I answered. Hurry up she said. There’s a limit how many pairs they will take in tournament today! I logged in and we sat waiting for tourney. What did you do today when you had forgot the time she wondered. I was writing, I told her. And then the tourney started. 

Next day she complained she hadn’t got it yet. What… I asked, what haven’t you got? At our age we don’t wait for much so when we wait, we really do WAIT. I pitied her, but when she told me she waited for my writing I bursted out in a very big laugh. When I told her the other day I wrote, it was a story about how time fly away and our annual bakery day in the shelter where we bake our bread. That bread we put in the freezer, where it nicely transforms to meat from the moose our hunters shoot during hunting season later that autumn. 

It is not easy to translate into english so when we spoke last time about the link I promised to send her, I didn’t even know what to write about. And now she complained she didn’t get it yet!!! Ha ha ha, I laughed and told her, I haven’t written it yet. Not even thought about any subject to write yet.

When we spoke about writing and writing I told her my anxiety to write in english. And how my most writing in foreign language was to Froggy-friend in France. And Vicky who not love to write as I do, laughed again. Why write when Skype is invented, she asked. Then I told her, if I meet Froggy at the pavement I have no idea it is him. We stays incognito to each other, I told her. We wait for that 7 NT (a grand slam) to become bid and made! Then we will appear as human beings, not only characters in writing. I can imagine the question marks hanging above Vicky’s head….

I felt I had to tell Vicky about our Skype conversation, her and mine, is very important to me. It has forced me to talk fluently (hmmm), not sit and look for every word in a translator. And how much she has meant to me and to my last years bridge play. 

 But at Skype that day I told her about the difficulties to tell about this bread trading to meat, she was curious after all. And we ended up in a discussion what kind of bread and what kind of meat. She asked about what animal the meat was from and I tried to explain. It is moose, I said, not mouse. Vicky laughed, Vicky always laugh a lot. And the meat is not from reindeer. She continued asking….deer? But no, not Bambi, and not the one with the red nose who pulls the sleigh for Santa Claus. Can you imagine our talk? Our childhood and its fairy tales is a great help for us. 

And every little call from her, we can socialize like this, I feel as I grow and develop. And develop at my age it is BIG. 

One of the big problems as I encounter is, I can not find the swedish word in my brain. And when I cant find that word, I can’t transfer it at google translator either. Google translator is one of my nearest friends. 

Earlier I realised I forget what I was going to do when I passed a doorway, had to go back through the doorway again and try to fetch whatever it was. Nowadays I don’t even find the words in my memory. And the talk gets stuck, just sit there and say….eh eh eh….. 

But I know I am not alone with this kind of problems. And I imagine I maybe can prevent my brain to drop too many of it’s possibilities by writing and chat as I do. As well as I’ve got recommended to walk around and keep my legs and body in shape. Not same amusement as it is to write and chat.

Här kommer den där svenskan

Mycket ofta låter min iPad som ett bråkande barn, ett ljud du inte kan ignorera.  Ett ljud jag inte vet hur man ska fixa så att den blir lägre.  Om jag klagar på det svarar de flesta, titta under inställningar så hittar du den hjälp du behöver där.  Jag har inte hittat det ännu.  Men jag kommer att göra det en dag!  Förhoppningsvis.  Ljudet är väldigt högljutt och irriterande.  Tvingar mig att svara.  Men det spelar ingen roll.  Jag vet vem som ringer.  Även om det har varit stunder har det varit obekvämt att svara.  Men ljudet tillåter mig inte att ignorera det.  Det är Vicky från Saskatchewan som ringer.  För att påminna mig;  det är dags!  För vår dagliga turnering!  Och hon frågar mig, vad gör du, när hon inte hittade mig på bridgesidan just nu, vår turneringstid?  Och jag svarar;  skriver.  Nu är Vicky inte förtjust i att skriva och hon skakar på huvudet och undrar, vad och vilket är så intressant när jag behöver sitta och skriva alla olika tider.  Morgon eftermiddagar och kvällar.

Jag säger att jag gillar att sitta och fundera över vad som har hänt.  Som den gamla kvinnan som sitter i sin gungstol och kommer ihåg saker.  Vicky skrattar och berättar att jag inte är i den åldern än, inte mogen nog för den där gungstolen.  Och jag medger att jag inte har haft ett öga på tiden.  Jag har sagt till henne, jag vet att du tittar på klockan för mig också.  Och hon ringer när jag glömmer tiden.

Du har inte skickat mig något på länge nu sa hon, och jag sa till henne, jag får aldrig veta om hon öppnar länken jag skickar till henne, för jag får aldrig något svar, vare sig negativt eller positivt.  Och ibland brukar jag skicka en länk till hennes dotter också, så att dotters kanske påminner henne om hennes post.  Men enligt Vicky får dotters inte heller mina länkar.  Underligt tänkte jag, varför når min e-post inte Kanada?  Jag ska kolla upp det, sa jag till henne.

För några dagar sedan hände samma sak, Vicky ringed på Skype och jag svarade.  Skynda dig sa hon.  Det finns en gräns för hur många par de kommer att ta i turneringen idag!  Jag loggade in och vi satt sedan och väntade på turneringen.  Vad gjorde du idag när du hade glömt tiden undrade Vicky.  Jag skrev, sa jag till henne.  Och styrax efter började turneringen, så det blev inte mer pratat.

Nästa dag klagade hon att hon inte hade fått det ännu.  Vad … frågade jag, vad har du inte fått?  I vår ålder väntar vi inte så mycket, men när vi väntar, då väntar vi verkligen.  Jag ömkade henne, men när hon berättade att hon väntade på att jag skulle skicka vad jag skrivit, skrattade jag också riktigt rejält.  När jag berättade för henne häromdagen jag skrev, var det en historia om hur tiden flyger iväg och om vår årliga bakardag i skjulet där vi bakar vårt bröd.  Det brödet vi i lägger i frysen, där det förvandlas till kött från älg som våra jägare skjuter under jaktsäsongen senare under hösten.

Det är inte lätt att översätta till engelska så när vi förra gången talade om länken jag lovade att skicka henne visste jag inte ens vad jag skulle skriva om.  Och nu klagade hon på att hon inte fick det ännu !!!  Ha ha ha, jag skrattade och sa till henne, jag har inte skrivit det ännu.  Inte ens tänkt på något ämne att skriva ännu.

När vi pratade om att skriva berättade jag för henne min ångest att skriva på engelska.  Och hur min mesta skrift på främmande språk var för Froggy i Frankrike.  Och Vicky som inte älskar att skriva som jag, skrattade igen.  Varför skriva när Skype är uppfunnet, frågade hon.  Sedan sa jag till henne, om jag träffar Froggy på trottoaren har jag ingen aning om att det är han.  Vi förblir inkognito för varandra, sa jag till henne.  Vi väntar på att 7 NT (en grand slam) ska bli bjuden och hemspelad!  Då kommer ut som människor, inte bara som karaktärer i skrift.  Jag kan föreställa mig frågetecknen som hänger över Vickys huvud …

Jag kände att jag var tvungen att berätta för Vicky om vår Skype-konversation, hennes och min, att den är mycket viktigt för mig.  Det hade tvingat mig att tala flytande (hmmm), inte sitta och leta efter varje ord i en översättare.  Och hur mycket hon hade betytt för mig och för mina sista år bridgespel.

Och på Skype den dagen berättade jag för henne om svårigheterna att berätta om denna bröd och kött-byteshandel, hon var ju nyfiken.  Sedan vi hamnade i en diskussion vilken typ av bröd och vilken typ av kött.  Hon frågade vilket djur köttet kom från och jag försökte förklara.  Det är älg, sa jag, inte mus.  Vicky skrattade, Vicky skrattar alltid mycket.  Och köttet kommer inte från renar.  Hon fortsatte att fråga …. rådjur?  Men nej, inte Bambi, och inte den med den röda näsan som drar släden för jultomten.  Kan du föreställa dig vårt samtal?  Vår barndom och dess sagor är en stor hjälp för oss.

Och varje litet samtal från henne, att vi kan umgås så här, känner jag hur jag växer och utvecklas.  Och utveckla i min ålder det är STORT.

 Ett av problemen som jag stöter på är att jag inte kan hitta det svenska ordet i hjärnan.  Och när jag inte kan hitta det ordet, kan jag inte översätta det via google translator heller.  Google-översättaren är en av mina närmaste vänner.

Tidigare insåg jag att jag glömmer vad jag tänkte göra när jag passerade en dörröppning, var tvungen att gå tillbaka genom dörren igen och försöka hämta vad det var.  Numera hittar jag inte ens orden i mitt minne.  Och samtalet fastnar, bara sitta där och säga …. eh eh eh …..

 Men jag vet att jag inte är ensam med den här typen av problem.  Och jag kan tänka mig att jag kanske kan förhindra att min hjärna tappar alltför många av sina möjligheter genom att skriva och chatta som jag gör.  Förutom det, har rekommenderats att gå runt och hålla benen och kroppen i trim.  Inte samma nöjen som det är att skriva och chatta.

Ny månad, igen. Vart tar tiden vägen? Vi räknar augusti tjugohundranitton, hjälp. 

Förra veckan läste jag en annons om uppvaktning undanbedes, Engvar i Boalt som fyllde netti fyra dagar innan (fira dar engan) Larsmäss och han sa att han inte ville ha nåed, varken ”fåre eller bagetterpau”. Och fårresten skulle han ente va himma….Undrar om Engvar också inser att tiden rusar iväg. Han är ju en generation äldre än jag, nästan. Engvar måste känna tiden svischa iväg ännu mer än jag. Han är JU 90 år och 3 dagar i skrivandes stund. Visserligen känner jag inte Engvar man han gjorde ett starkt intryck på mig med sin fängslande annons. Undrar var han var och vad han gjorde på sin fölseda’. Han sa han skulle va’ pau Rammön, och det är inte googelbart.

Då jag var på gränsmarknaden såg jag mannen med de nytillverkade bakredskapen. De olika redskap jag har jagat efter i många år för att få dugliga och behändiga tillbehör vad det gäller mitt tunnbrödsbak. Nu då jag äntligen fått ihop alla tillbehör runt min bakning via loppmarknadsfynd och tillverkning både av maken och våra gemensamma krafter. Och nu hittar jag mannen som snickrar dem, och vackra saker tillika. Så vackra att man kan ha dem till lystnad för ögat! Men det blev inget köp av honom, hade blivit som en ”onöda”, ett köp av överflöd. Sparade dock hans mail-adress ifall ifall. Lilla lappen som låg och flyttades runt i stugan utan att riktigt veta vad som skulle hända. Idag i samband med städning av stugan, slog jag honom en signal för att berätta att jag behöll honom som kontakt i min mobbe. Då han svarade hann hann jag inte säga vem jag var, han sa genast: det var dej jag träffade på marknaden i Tärna. Med detta berättade han att jag låg som en känd kontakt i hans mobbe också. Och att han forskat p.g.a. mitt namn, då han har en svägerska med samma efternamn. Aha, alltså makens systerdotter! Tala om glesbygd. Fick en hälsning via e-mail senare under dagen att han har koll på mig precis som jag vill ha på honom.

I lördags var det ”byadag” i gamla skolhuset som numera heter Byastugan. Rönäs har inte så många permanent boende och skaran krymper. Men det finns en liten klick fortfarande, och de vidmakthåller traditionen om att samlas i byastugan en gång om året, lördagen efter gränshandels-marknaden i Tärnaby. Trevligt arrangemang med kaffe och våffel-servering. I Norrland är kaffe och våfflor ett riktigt kaffekalas. Under senaste tioårsperioden har man dock utökat sortimentet först med grillad korv och nu senaste två åren även med smörgås med rökt sik, det är smarrigt!

Lotteri och tipsrunda hör också  till träffen, men det som är viktigast är att man träffas och umgås. Folk kommer till och faller ifrån, dels några nyinflyttingar och sedan en viss naturlig avgång. Tidens tand visar sig tydligt vid dessa årliga träffpunkter. 

Äldst-brorsan tog sig till gamla skolan med rollatorns hjälp. Det är drygt en och en halv kilometer. Då han begav sig hemåt stod rollatorn kvar där han lämnat den, övergiven. Då räckte käppen tydligen som gånghjälpmedel. Jag fick ta hand om rollatorn och ”kuta ikapp”. Aj fan, sa han då han såg mig komma och vi slog följe resten av vägen, dock med ombytta hjälpmedel. Han med rollatorn och jag fick låna hans käpp.. 

Småpratandes tog vi oss hemåt, äldst-brorsan undrade om det skulle bli bakdag snart. Fick till svar att vi inväntade rätt vindförhållanden. Inte detta starka ”östavä’r” som rådde för tillfället. Och imorgon är det söndag och det är vilodag! Men vi låg i startgroparna. 

Plötsligt stannade jag till, där på vägen låg en peng, en glansig gammaldags femöring av järn. Det måste vara en riktig lyckopeng tänkte jag. Böjde mig och plockade upp den, hörde mitt sällskap skratta åt mig. Denna skiffer som finns överallt här i fjällen, att den kan forma så runda fina blygrå glänsande flagor, precis så att de liknar de gamla femöringarna! Jag lät stenen glida ner i fickan trots allt och den får tjäna som lyckopeng några dagar. 

Skrattande berättade jag för Vicky i Saskatchewan om episoden med den glömda rollatorn, men fick tunghäfta då jag skulle säga rollator på engelska…. vad heter det? Och har de sådana i Kanada? Men hon sa att de var ett populärt ”senior-thing” och heter walker i hennes land. Jag tänker på fantomen eller vad han heter, den där seriefiguren med badbyxor och ögonmask. Visst fanns det en walker i den storyn? 

Tisdagen blev bakdag. Vi gjorde en rejäl degstöpa. Ca 5 liter degspad, och det var rekordstor för vår del. Men vi har inte tänkt att baka fler gånger i år, så vi tog till stort. Maken får verkligen ta till med armstyrka för att knåda en så stor stöpa. Jag berömde honom ett flertal gånger. Det kändes som om det behövdes för att orka få degen jämn, slät och klumpfri. Men där var inte mycket kvar till kanten och det dröjde inte länge innan degen började jäsa och som en pyrande vulkan skicka ut små degklickar, ut över degtrågets kanter. Oj då, man kanske bör tänka sig för innan man bestämmer hur mycket vätska man ska använda före bakningen. Men jag fångade upp, lyfte tillbaks och stampade ner degen igen i kärlet. En kopp kaffe borde vi få unna oss innan arbetet tog vid. 

Jag väger degämnena och 300 gram blir lagom. Även om jag tidigare berättat att gräddaren bara klarar 273 gram. Se tidigare inlägg

38 goda brödkakor blev dagens skörd. Inpyrd rök i håret och kläderna. Men vinden hade varit snäll hela dagen så jag kände ingenting av svedan som brukar komma i ögonen om de ryker in. Och inte ett enda degämne förolyckades, utan hela utbakningen gick som på räls. Gräddaren brände inte ett enda heller. Vad vi börjar vara proffsiga på detta hantverk. Lustigt, tänker vi båda; är detta sista gången vi bakar på detta sätt? Orkar våra gamla kroppar en gång till?

Men släkten vet att det finns bröd inför älgjakten i höst, innebär att det kanske blir några köttbitar till goda grytor nästkommande år? 

Onsdagen startade med tvättstuga. Blir lite tvätt i samband med bakningen. Och dags att renbädda. Tvättmaskinen gick igång och stugan blev veckostädad då vi ändå hade maskinen igång. Vi hade inte en milliliter mjölk hemma så en shoppingrunda planerades under dagen. Men här såväl som i Skåne far vi inte ifrån maskiner som jobbar. 

Därför med huset nystädat, tvätten på torkvindan gav vi oss iväg till affären. Jag startade med att gå in på förbutiken för att lösa in en skraplott som jag vunnit på i förra veckan. Linda expediten lyckönskade till vinsten och då jag bett att få ersatt med ny lott, spottade hon på fingrarna och med en inlevelse som troligen inte ingick i priset, valde hon fram två nya lotter. Mumlande om att de var nog lyckolotterna för denna vecka, sträckte hon fram dem för att scanna dem i kassan. Samtidigt blev allt svart i butiken. Blipp blipp hörde jag trots att det blev i övrigt helt tyst. Fläktsystem och allt tystnade. Troligen har de någon form av batteribackup i sina kassaapparater, eftersom mitt köp blev färdigt. Sen var det bara att traska ut ur affären. Då det blir strömavbrott evakueras butiken. Så snällt vandrade vi ut och hängde utanför affären en stund. 

Även Systembolaget hade blivit evakuerat, och då vi suttit på bänkarna utanför butiken en kvart, kom personal från Systembolaget ut och informerade. De hade varit i kontakt med Vattenfall som sagt att avbrottet troligen inte var avhjälpt förrän vid 18-tiden. 

Jaha, här satt vi och klockan var 15.15. Maken och jag tittade frågande på varandra. Vad göra? Vinden var sval och vi var inte klädda för att sitta i nästan tre timmar på byns bänkar. Strömavbrottet hade lamslagit hela Tärna fick vi veta så gästa kaffe hos någon var uteslutet. Vi beslöt oss för att köra hem igen. Där har vi i alla fall gasolkök så vi kan koka lite kaffe. 

Vi körde hem till stugan, och maken sa att han skulle rigga upp gasolköket på altanen. Jag menade att vi kan väl kika om vi har ström i stugan. Vilket vi hade. Så på med kaffet. Jag slog en signal in till ICA för att höra om de fått tillbaks strömmen, men nej. Fast de kunde meddela att delar längst väst i byn hade fått tillbaks den, så hopp om att den skulle komma inom det närmsta sa de…..

Medan vi avnjöt vårt kaffe lät det pip pip om mikrovågsugnen vid ett flertal tillfällen. Den piper då strömmen kommer tillbaks, så förmodligen hade vi flera små strömavbrott under vår fikapaus. Svägerskan dök upp i samband med att vi drack kaffe. Hon lät meddela att Vattenfall hade aviserat strömavbrott till kvällen. Klockan 21.00 och hela natten, var hon informerad. Hon undrade om inte vi också blev varslade om dessa planerade underhållsarbeten? Jodå, svarade vi. Men de ligger hemma i postlådan i Skåne. Trots makens vädjan om att få dem via SMS klarar inte Vattenfall av att ge oss den tjänsten, inte då vi enligt maken vill ha både e-post och SMS. Då blev det ingetdera. 

Men jag passade på att ladda upp alla mina ”devicer” så jag inte skulle bli rådlös under kvällen. 

Åkte till affären så vi var där strax före klockan 18.00. Inom på systemet först. Talade med expediten i kassan om hur länge de varit strömlösa. De hade fått tillbaks strömmen men blivit tvungna att utrymma butiken två gånger till innan allt verkade klara sig resten av dagen. 

Kul att det händer något häruppe. Spännande hur vi reagerar på dessa infrastrukturstörningar. 

Väl hemma i stugan igen fick vi en sen middag, med en pipande mikrovågsugn. Precis då jag skulle till att diska gick strömmen igen. Hurra tänkte jag, slippa diska. Men den glädjen var kort. Nu får jag skynda mig för 21.00 tar de strömmen igen. 20.40 var allt snyggt i huset och vi slog oss ner och inväntade det stora långa avbrottet, men det blev inget!! Då jag kröp till sängs efter midnatt var det fortfarande ström i ledningarna som vanligt. 

Idag medan jag satt och skrev ihop det här, SMS;ade sonen att strömmen stängs av idag 8 augusti klockan 23.30 till kl. 5.00 imorgon bittida. Så nu får jag ladda mina devicer igen!!

Och vi tar det säkra före det osäkra. Dukar kvällens planerade grillmåltid på papperstallrikar. Så disken av bestick får anstå till morgondagen

Mina första minnen angående kläder och klädsel är förknippade med hemsömnad. Hur man skulle stå stilla medan mor och faster Asta viftade runt öronen på mig med knappnålar och ändrings- nypningar i både tyg och då det följde en skinnbit med då de nöp. Kanske inga direkta mardrömmar, men en lätt rysning är det onekligen förknippat med dessa ”provningar”. 

Att det sedan renderade i ett nytt plagg, en klänning eller en ny kappa, gjorde att det trots allt blev uthärdligt. Men jag kan aldrig minnas att dessa plagg var förknippade med någon längtan. Det var bara ett måste, i vårt klimat måste man ha kläder på kroppen. 

Genom min skolgång blev jag givetvis påverkad av modets växlingar. Hur man skulle ha tröjor som gick två varv runt kroppen ena vintern för att nästa vinter knappast dölja naveln. Jag minns då alla skulle ha s.k. college-tröjor, en grå tröja i ett material som var tvärrandigt i strukturen, en bomullströja trevlig till både kjol och långbyxor. En sådan ville jag ha. Grått är JU inte så vågat, mer ett ordinärt vardagsplagg. Så jag framförde mina önskningar till min mor. Hon var inte så van att jag gnällde och gnölade om kläder. Men som jag sa, kläder på kroppen måste man ha. Så vid nästa inköpstillfälle hade mor bett mig att beskriva denna tröja såpass att hon anade hur den såg ut. 

Vår ”hovleverantör” av kläder till min familj tittade oförstående på oss då vi stod framför honom och uttalade vår önskan av denna ”tvärrandiga” tröja. Men plötsligt sken han upp och hämtade ute från sitt lager, det var ett gediget lager med varor från dekader, han hämtade en svart-och-grön-randig ylletröja. Men den var randig på tvären, det enda gemensamma den hade med mitt önskemål. Mor nöp i tröjan, bedömde kvaliteten och om den var prisvärd. Jag stod bredvid och hoppades innerligt att mor skulle förkasta plagget, men hon fick ett så lockande erbjudande om priset att tröjan kom att bli min. Jag var nog ensam i världen med en sådan tröja. En stickig ylletröja som var så långt ifrån den modetröja som många av mina kompisarna bar. 

Men som sagt, kläder måste man ha på kroppen i detta klimatet. Inte en enda kommentar från någon kompis någonsin att den var varken ful eller snygg. Så det var ett hyfsat plagg trots allt. Varm och skön att ha på då den värsta stickigheten gett med sig då tröjan blev tvättad. Jag hoppades att tröjan skulle krympa i tvätten så att lillasyster skulle få överta den, för jag älskade inte plagget. Men icke att den krympte. Det är nog det enda ylleplagg i världshistorien som inte krympt vid tvätt. Tvärtom breddades den i randningen. Och då randningen var på tvären blev alltså tröjan längre. Den gick en bit ned om rumpan efter första tvätten och sedan förlängdes den ytterligare en bit för varje gång den tvättades. Då den började nalkas knäskålarna slapp jag bära tröjan. Jag var lite ängslig, att förslag om att den skulle justeras genom att klippas av, skulle dyka upp. Men jag vet att den förpassades i soporna så småningom, då den blev tunnare ju mer den växte på längden. Ingen förlust för min del. 

Senare i livet har jag inga direkta minnen om mitt klädval eller klädönskningar. Däremot har jag minnen från då mina favoritplagg har gett upp och jag varit tvungen att kasta dem. Antingen för de blivit för uppslitna eller för att de inte hängt med i utvecklingen, i min utveckling….då jag blivit rundare och plaggen bara hängt där och blivit utan ägare. 

Så ett intresse som varit mycket litet angående klädedräkt har gjort att jag inte är någon modedocka. Den referens jag är uppväxt med, hel och ren, är det som räcker för min del. Även om jag inom hemmets fyra väggar inte alltid är fläckfri. Jag har en förmåga att sätta en klick mat på bröstet varje gång jag tagit på en ren tröja. Oftast bara en gång, en klick. Om jag så envisas med att ha tröjan en hel vecka, blir det sällan fler klickar/fläckar. Men byter jag, så genast plipp….så sitter där en ny. FLÄCK.

Detta har gjort att jag slutat att fundera över vad jag har på mig. Det har hänt att jag farit iväg för att hålla en kurs, och strax innan jag ger mig iväg så skall jag bara….något att stoppa i mun… ser inte att det plippade… Men det problemet är löst med att jag inleder lektionen med: den här fläcken kom dit då jag stoppade i mig…. och den fläcken har jag hundraprocentig-koll på, så ni kan släppa fokus på den nu och lyssna på vad jag har att säga istället. Mina fläckar har därför aldrig förargat någon. 

Men med denna ”lediga” förhållning till kläder har också gjort att jag kan klä mig lite hur som helst. Bara det är bekvämt. Sedan har jag på senare tid försökt få maken att acceptera mina restgarnstrumpor. Och han har tydligen slutat att tycka synd om sig själv också. Kan till och med se det som en resurs att hustrun inte är så modemedveten att hans dåliga sinne för att kombinera färger inte stör henne. Nu gäller det dottern, kommer lapskojsstrumporna tillbaks med vändande post? Eller kan hon tänka sig att ha dem djupt nedstoppade i stövlarna där ingen annan än hon ser dem?

Jag blev glad då jag stickade dem. De spritter av livs- och stick-glädje med sina många färger.  Vill ni se dem innan hon eventuellt stoppar dem djupt ner i stövelskaften?    

Och vill ni se det jag skrev i ett tidigare inlägg om modet genom min liv så har ni det här. Klicka på det här

Det känns som om jag har stulit rubriken av någon svensk klassiker. Men det har troligen inte varit belagt med något straff, att stjäla lite ord och idéer av andra då det gäller rubriker. 

Sitter här i soffan, fortfarande rätt slö efter dagens oerhörda värme. Klockan har passerat halv elva på kvällen men det är fortfarande ljust ute. Lätt skymning kanske jag ska säga, för då jag försökte sticka lite fick jag ge upp. Jag klarar inte att sitta under lampan. Det är för hett med lampljuset. Gnäll, gnäll och åter gnäll. 

För cirka en vecka sedan aviserade maken att det skulle bli regnigt under marknadshelgen. Den helg då man har gränshandels-marknad här i Tärnaby. Det är alltid sista helgen i juli. Och de dagar man går man ur huset för att besöka marknaden. Man träffar folk. Både släkt och vänner. Och man strosar runt bland marknadsknallarna för att titta på deras produkter. Här uppe i Norrland är det mycket handarbeten. Både material till och färdigställda produkter. Så där går jag runt och stjäler idéer och småpratar med försäljarna. 

Så väderutsikterna maken aviserade med lite regn gjorde ingenting. Hellre lite svalare och några regnskurar än den hetta det visade sig bli. Gårdagen fredag, första marknadsdagen blev en rekorddag vad det visade sig temperaturen. Inte konstigt att vi var hängiga igårkväll. Trots det pratade vi redan då om att vi skulle göra en tur idag också in till marknaden. Vi skulle bara utrusta oss med rejält med vatten och solskydd. 

Hade också fått ett löfte av den knalle vi köpt wrapmasters av för något år sedan, att hon skulle åtgärda den vi har, inte behövde vi köpa en ny (en sådan ”maskin” man rullar ut plastfolie från). Det hade varit vår tanke igår, att köpa en ny. Blev ombedda att komma igen med den gamla, vilket gjorde att beslutet att fara dit idag också, blev lättare att ta. 

Och sen finns det några knallar som säljer garn. Gissa om jag går i spinn? När jag står där och nyper och njuter av alla dessa sorter och mjukheter. Föregående dag hittade jag ett nytt garn med färger som fick mig att smälta, som om jag inte redan varit på god väg att smälta i hettan…. nu köpte jag och hittade även ett garn till de där bäddsockorna jag tydligen är skyldig sedan år tillbaka. Vissa saker ligger på en hylla i glömskans vrå. Och dessa bäddsockor har förmodligen hamnat där när några nya mjuka garner har lockat. Eller ett nytt spännande mönster. Nämnde för väninnan om det där med de underbara färgerna, och genast ansåg hon att den sjalen var till henne! Ahnä, det var ju min! Gruvade mig hela natten. Jag vill ha den själv. Okej, jag är väl hagalen. Men det är inte ofta jag stickar för att själv behålla. Jag stickar och ger bort, byter bort och ”presentar”. Men nån gång händer det att jag ”bara ska ha”.

Nåväl, i förmiddags lät jag meddela henne om hon skulle ha en sjal fick jag köpa mer garn och något hon valde själv. Detta är nu ordnat. Så nu har jag garn för flera månader

Fast jag håller på med ett par pytt-i-panna strumpor. Måste färdigställa dem först. Får bli till dottern. Tror det är hennes garn. Pytt-i-panna strumpor blir till så att jag tar alla garnrester i ungefär samma färg. Väger garnet och gör två nystan. Nästa restnysta som harmonierar med det föregående blir också vägt och nystas upp på de första garnbollarna. På det viset kommer jag att ha samma mönster-färger på båda strumporna. Och som maken säger, de ska JU ändå vara nere i ett par skor. Funderade på att kalla dem för trasstrumpor, som trasmattor. Men det lät som om de var trasiga. Så det lät inte bra. Nästa namn på de där restgarnstrumporna var ”non-stop-strumpor” …. att garnet aldrig tog slut. Men då kanske ägaren slänger dem after första lilla hålet som uppenbarar sig. Tolkar det som att de inte får stoppas. Inte snällt precis, om strumporna kan lagas och användas några tvättar till. Haft funderingar på ”lapskojs-strumpor” för det var en resträtt vi brukade bli serverade i skolan, lapskojs. Kan ni se vilka bekymmer man kan ha för att man är lite ”knäpp”. 

Idag hittade jag ståndet med marknadskarameller. Ojdå. Sådan där marmelad du vet som är så god. Och jag fick rabatt för jag pratade skånska. Undrar vad nästa kund får sin rabatt för? Jag känner att dessa knallar har en jargong som gör att kunden känner sig verkligen utvald.

Sist, strax innan jag vände kosan hemåt hittade jag ett stånd med nytillverkade redskap för tunnbrödsbak. Kavlar och alla dessa olika spjälkar, spadar och ”fjälar” man använder vid både kavling och gräddning. ”Fastnade” i ståndet hos mannen och hans hustru, som tillverkat dessa och pratade brödbak. Även här väckte min skånska lite uppmärksamhet. Men det dröjde inte länge förrän även jag ansågs förtrogen med hantverket, att baka tunnbröd. Det är lustigt, man känner som om det växer fram en kollegialitet när man talar samma språk, även om det i detta fall var skånska-norrländska. Men ämnet var gemensamt. Fick lite tips om länkar på nätet där man värnar om denna bakkonst. Dock stötte jag på en spärr. Man måste ha ett facebook-konto för att kunna följa deras sidor. Detta gör att jag inte kommer åt all information jag önskar.

se tidigare inlägg.

Känner att jag inte vill ha ett konto på facebook. Men om jag skaffar ett hemligt? Har haft ett tidigare, och är övertygad att om jag försöker skaffa ett nytt konto med min e-mailadress aktiveras det gamla genast. Och det vill jag inte ska hända. Får grunna på hur göra. 

Då vi kom hem till stugan igen hade vi fått tillbaka elektriciteten. Den hade varit borta hela dagen. Denna gång hade vi vårt lilla gasolkök med så vi fick morgonkaffe. I vintras då vi var strömlösa en hel dag var vi sämre rustade. Inget morgonkaffe då. Det innebar även att morgonduschen fick bli i sjön. Det är bara en vecka sedan vi mätte 12 plusgrader. Så jag är inte så tapper att bada ….ännu. Men då solen steker så det smärtar i skinnet, då måste man tvaga av sig svetten på något sätt. 

Då vi passerade affären i Hemavan var det stora samlingar folk utanför butiken. Mitt i semestertider, lördag då massor av norrmän kommer över gränsen för att handla, och butiken har strömavbrott. Då får de stå utanför och vänta. Hade varit lukrativt att ha en glasskiosk just där och då i 30° och obarmhärtig solsteka. Strömmen kom tillbaks vid 15-tiden. Även Systembolaget hade stängt. Hann troligen inte ha öppet alls idag. Stackars norrmän. Helgtorka