Jönssonminnen.se

Det börjar kännas som ”vanligt” igen, med en lista på whiteboarden med alla små påminnelser vad som ska göras och kommas ihåg. Frissan och fotvården är strukna från kom-i-håg-listan nu, men tandläkaren och bilbesiktningen återstår att åtgärda. Ja, kan ni förstå hur skönt vi har det uppe i Norrland där största bekymret består i att handlelappen är genomtänkt. Annars krävs kanske en ny resa till affären , några mil för att vi glömt att anteckna att bitsockret är på upphällningen. 

Antikrundan, vår ”trygga” tidpunkt i tillvaron i Skåne, är genomförd en gång, sedan hemkomsten till Skåne. Och vi känner att enveckorstänket vad livsmedel gäller, kommer man lätt tillbaks till. Och att göra en tur till affären ”för turens skull” som man ibland gör i Norrland, inte förekommer här i södra Sverige. 

Senaste tisdagen mötte vi en dam i affären, en kär gammal vän som berättade hon varit på apoteket och hämtat morfintabletter. Hon hade drabbats av en ryggskada som plågade henne oerhört, sa hon. Jag stod där och liksom famlade i luften efter ett svar och ett fortsatt samtalsämne. Kände att jag inte kunde bemöta detta med smärtor på ett komfortabelt sätt, varken för henne eller mig själv. Hela tiden tänkte jag på hennes make, som den senare delen av våra tidigare möten inte kunnat deltaga pga problem med sin hälsa, och hänvisad till rullstol. Min tanke som hängde i luften var; lever han? Hade min vän fått sin ryggskada i samband med något som hade med vården runt/med hennes make att göra? Jag vet att man gärna offrar sig till det yttersta för att hjälpa varandra. Innebär JU även att så länge man klarar det inom familjen, får ha kvar känslan av sin både sin egen  och partnerns livskvalitet. Men ibland får man ta in hjälp utifrån. Kan kännas tungt men är ett måste. Att överskatta sig själv och sina krafter och kunskaper hjälper ingen, kanske förvärrar i det hela. Men där jag stod med vännen från förr och lyssnade till hennes berättelse om morfinpillren och hon log lite blygt men beklagade sig att hon kände sig lite ”dizzy” då hon tog pillerna. Visserligen tog de bort mesta av smärtan, men hon kunde inte förlika sig med dimmigheten som kom som en följd av de starka pillerna. Jag sa till henne att den dimmigheten gick jag in på systembolaget och handlade dyrt för att uppnå. Då skulle hon väl inte klaga då hon fick den gratis. Hon skrattade och menade på att jag kunde JU alltid skylla på att jag hade lite krämpor som behövde åtgärdas och på det viset skulle det vara legitimt att ta sig ett glas närhelst jag känner för. Sen blev det tyst mellan oss. Jag famlade fortfarande i luften efter att fråga om maken, men hur formulera det? Men hon sa att hon skulle leta upp dottern som hade traskat vidare i butiken. Vi skildes och såhär flera dagar efteråt hänger frågan kvar i huvudet på mig, hur har hon det i sitt liv?

Pratade med väninnan om det där med att inte veta hur man ska fråga…. det är tydligen ett allmänt dilemma. Svåra frågor att ställa. Undviker istället att komma in på samtalsämnet. Och det gör att man tydligt känner hur man flyr ifrån mötet med människan. Inte bra. Jag tror att det är bättre att ställa frågorna, riskera att få ett svårt svar. Det ändrar JU inte situationen, bara gör att man inte är lika ytlig i sin relation till den tilltalade.

Sistlidna lördag hade vi vår egen lilla ”välkommen hem till oss själv-fest”. Maken hade dukat i trädgården och vi satt i det mysiga augustimörkret och åt kräftor. 

Var han hade letat fram våra gamla kräftlyktor är mig ett mysterium, men de fanns med och därmed fick han fram den riktiga mysfaktorn som jag mindes från min barndom med dessa lyktor. Jag är/var lite irriterad på mig själv att jag inte kunde njuta av skenet från lyktorna fullt ut, utan satt och tänkte på brandrisken. Som barn hade vi inte en tanke på hur eldfängda dessa lyktor var, vi bara njöt av den feststämning de spred. Förbaskat att man blivit så ängslig….

Efter att vi sörplat, knäckt klor och smaskat satt vi bara i de ljumma svarta natten och småpratade. Minnen från dagar som låg i vår tidiga bekantskap. Hur vi efter ett av kräftkalasen i kolonin tillsammans med mina föräldrar kom hem till dem dagen efter. Hur min far låg under en filt och ojade sig över hur dåliga djur vi ätit dagen innan, han var såååå sjuk. Måste ha fått i sig någon dålig kräfta. Vi minns inte att han åt så många av skaldjuren, däremot sköljde han ner dem med många snapsar, medan han hänvisade till vad Albert Engström sagt en gång: kräftor kräva dessa drycker. Så vi ska inte skylla de små oskyldiga djuren för hans dagsform den dagen. 

Under tiden vi satt där på vår egen kräftskiva, sades många kommentarer att det var så varmt, och vi hörde ett svagt muller borta över sundet. Mer och mer lät det. Sedan fick vi uppleva ett spektakulärt skådespel i form av blixt och dunder. Jag tycker det är lika vackert varje gång. Men samtidigt är jag lite lite uppjagad, en ren och skär nedärvd vaksamhet, kanske rädsla för vädrets makter gör att jag inte gör något under pågående åskoväder, utan bara sitter och tittar på skådespelet. Och jag måste berömma maken att han beställt ett sådant tjusigt sceneri som avslutning på vår lilla höstfest. Med allt vad man kan begära av en sen augustikväll. Detta sammetsmörker finns inte i norr. Det är nästan så att man upplever det lite exotiskt efter en sommar med ljuset som aldrig tar slut, sommartiden norröver. 

Tillbaks i söder blir det som om semestern är slut för iår. Trevligt att livet har omväxling även för oss pensionärer. Men resorna upp och ner genom landet börjar att kännas av i kroppen. 

Likafullt lämnar vi stugan med några anteckningar på vad vi ska iaktta nästa vistelse däruppe. Dock har maken de senaste åren inte bara iordningställt och ställt av stugan, han har även börjat skriva små manualer till mycket av det som inte finns uppmonterat eller framplockat. Var de olika utemöbler och delar till partytält finns. Vattenpumpen och dess funktioner finns nedskrivna och dokumenterade med foton på de vitala delarna. Båtmotorns förvaring och hantering. Hur omhändertagandet av  dasset görs. Hur hantera scotern och smörjschema till den. Var finns sakerna och hur gör vi med stugans inventarier. Sommaren som gick blev tvättmaskinen inbyggd i en fin kåpa så mössen inte gnager sönder elsladdar och vattenslangar. Tidigare år har vi transporterat in maskinen i en hörna i stugans farstu. Men nu får den bo kvar ute i ladan där den förhoppningsvis klarar vintern lika bra som inomhus. Det blir ofta ner mot trettio minusgrader inne i stugan, så det kan troligen gå på ett ut var den maskinen tillbringar vintern. 

Jag inleder med rubriken ”Skåne igen – och nu ser ni kanske att jag är kvar lite i norra delen av landet. Beror troligen på alla dessa små tankar, gjorde jag det? Och gjorde vi detta? En liten genomgång av alla detaljer följer onekligen varje år. Detta år glömde vi slå av elen, ett tidigare tillfälle glömde vi nyckeln i låset. Bara att traska in och bosätta sig i stugan….. nej jag tror vi kan lägga tankarna runt stugan åt sidan nu. Sätta punkt.

Många frågar sig säkert hur man umgås med sin levnadspartner i två intensiva dagar, helt hänvisade på att alla ljud som frambringas åstadkoms av endera av oss. Visserligen låter motorn på bilen och vägljudet som ett monotont brus, avbryts den ljudmiljön ibland av att radion rapporterar om något hinder längs vägarna, där det hänt en olycka. Men oftast rör det inte vår färdväg så man lyssnar bara med ”ett halvt öra”.

Det är faktiskt så att vi har genom åren lärt oss att tystnad är också ett sätt att umgås. Bara vara, som vi tänker. Därför blir det desto intensivare då vi får något att tala om som är lite mer tankeväckande. Vi kan grubbla på hur det genom åren blivit mindre jobb med att hålla vindrutan ren från krossade flygfän, och varför. Har vi blivit sämre seende så vi inte kräver samma rengjorda vindrutor? Eller kör vi fortare genomsnittligt så att flygfäna ”sopas upp” över bilen av fartvinden? Eller har vi färre flygfän nuförtiden? Maken tror på det mellersta funderingen. Jag sitter och grunnar om jag ska skriva ner mina funderingar, och jo, det får bli så.. 

En av de sista stugsistedagarna kom ”jäntorna” (våra Norrlands-jäntor) in till oss i stugan. Berättade om sina strapatser på fjällvandringen de precis hade genomfört, och skrattande berättade de, att då krafterna börjat svikta och en dryg mil återstod till målet, hur de triggat varandra med att de skulle, då de anlände hem gå ner till undertecknad för en fika och mina mandel- och kardemummabullar. De är jag världsberömd i hela släkten för, (receptet finns sedan minst femtio år på vetemjölspåsen). Tänk att bara tanken på mandel- och kardemummabullar kan lätta upp då skoskavet börjar tära på ens tålamod. Och krafterna tryter då man måste passera en surmyr och man upptäcker att de där dyra sneakers som man litade så till, blev lika genomsura som myren man gick genom. Vandrarkänga-alternativet spökade, men nej, inte ge efter för sådana tankar. Eftermiddagens fika satt som en salvelse medan tårna viftade nakna under bordet. Och deras berättelser om strapatserna de genomlevt väckte många minnen hos maken och mig. Många gånger har vi vandrat de olika stråken uppe i fjällen då vi var yngre och raskare, så vi vet vad de talar om. Nu är det denna generations tur att utforska fjällvärlden.

Det blev en runda till för dessa jäntor tillsammans med gänget skafferi-rensarna senare på kvällen för att dinera och vårt matförråd minskade lyckligtvis. Alltid ett bekymmer sista dagarna. Man kan inte kasta mat, och ibland räknar man fel vid inköpsrundorna. En härlig gryta med mina sista glass-strutar som dessert. Såja, tomt i den lådan…. helgens meny blev nya upptäckter då vi kombinerade rätter som vi aldrig gjort förr, på grund av att vi hade det ena men inte det andra och tvärt om…. Men det blev succé. 

Måndagsmorgon bar vi ut de sista av packningen till bilen, och iväg. Lite fikabröd inköptes i Tärna och som vi brukar, rastade vi vid Vojmåns fina rastplats. Radio Västerbotten är snarlik radio Malmöhus, det rapporteras om allt möjligt som händer längs vägarna i länet. Är väl bra, men det hade räckt med en eller möjligen två rapporter om någon incident. Men det mals och mals tills man får lust att ta bort inställningen om ”Traffic announcement” och slippa höra deras eviga upprepningar. Ja vi är kitsliga, gnälliga. Men resandet blir inte kortare av att det förekommer irritationsmoment. Västernorrlands län hade några inslag också, dock märker man tydligt att de funderar på hur ofta och hur många gånger man ska sända. Neröver landet var det tyst. Har det inte hänt någonting farligt här undrade jag och vi njöt av att slippa tjatandet. 

Sista etappen måndagskväll blev verkligen jobbig. Jag hade bett att slippa få de sena passen av körningen då mina ögon vill ha dager. Trots det visade sig tröttheten hos maken komma så olämpligt att den inföll med skymningen. Vi hade JU inte riktigt ”koll” på hur länge vi har dagsljuset och när skymningen infaller, då vi kommer söderut igen. Så då det var min tur som förare var det inte så länge dagsljus, skymningen kom mycket snabbt. Vi blir lika överraskade varje år. 

Jag slet med skymningsljuset, vägarbeten och efter några kilometer blev vi hänvisade in på en omväg. In på en äldre del av E4 som vi mindes vagt från länge sedan. Smal med mycket hastighetsbegränsningar och med dagens hårda tryck på trafiksituationen gjorde att det kändes som att min tunga deltog i styrningen av bilen. Plötsligt börjar belysningen på min instrumentpanel att bete sig underligt, ljusare och mörkare för att till slut bli mycket nedsläckt. Jag kunde skönja de stora siffror som anger hastigheten. Men det krävde mycket fokus för att se dem, och fokuset behövde jag till att ratta och styra.  Jag hade ingen reservenergi i bilen vad det gällde frukt eller godis, så det kändes som om energin bara rann av mig. 

– Hade jag haft en påse Ahlgrens bilar nu, så hade jag inte haft en påse Ahlgrens bilar nu, sade jag. Denne signal till maken var tydlig, han kände hur min panik växte. Han hade tolkat mina signaler förr, då jag önskade ha en uppäten smörgås till, tyder på att jag är hungrig eller i alla fall att jag önskat en påfyllning av något som är slut. Man behöver väl inte gnälla, bara markera sina önskningar. Signalen om växande panik gick tydligen fram för han grep mobben och började leta. Han lyckades via google maps få fram en beskrivning hur vi kör till hotellet. 

Vi  hade då hamnat in i stadstrafiken i Gävle. Stadstrafik som jag undviker i dagsljus, förgyllde inte min situation som förare i mörker heller. Och i en stad som jag känner väldigt dåligt till. Väl framme vid hotellet började jag kunna släppa ner axlarna lite, och få en nyckel till rummet. 

Mörkret slöt sig runt oss och det lockade till att tänka positivt, sammetsnätter och kräftskiva. Även värmen överraskade oss. Vi har upplevt det förr, men vi slutar aldrig att förvånas. Att lämna stugan med ett krispigt höstväder och gulnade löv, hela skogen full, för att möta en varm ymnig sensommar. Och jag tänker som Thore Skogman sa, Sverige är fantastiskt.

Tisdagen, dag två av vår hemfärd från stugan till hemmet, känns det tydligt att vi kör ”nerförsbacke”. Då vi slutligen förberett oss mentalt att avveckla vårt sommarviste för detta år, är det bara resan kvar. Melankolin lättar och man börjar ställa om för ett sydligt leverne. De tecken på att vi anländer till ett annat liv blir tydligare för varje mil som vi lägger bakom oss. Jag vet inte riktigt när kepsarna slutade synas, men strax söder om Gävle blev shortsen ett allmänt klädplagg. I Norrland är inte shorts så vanligt. Dels behöver man heltäckande kläder för klimatet är inte lika varmt som i Skåne, dels mygg och knott hålls på avstånd. Mil efter mil lade vi bakom oss. Småprat, mycket sporadiskt. Jag försökte lyssna på en bok, men då jag inte hade någon pågående bok utan letade efter en ny tröttnade jag ganska snabbt. Återgick till att titta i kartboken, göra små beräkningar på nästa rast, och var vi kunde tanka. Men det var slut på trafikinformation! Ingenting. Till att vara den tunga trafiksituation som råder längs våra vägar är vi förvånade att det inte händer mer. Några bärgningsfordon längs vägen, men det verkade mest som kunderna deras, var bilar som drabbats av motorstopp. På ett ställe såg vi en bil som hade kört i diket på vänstra sidan av vägen. Konstigt att den hamnat på den sidan. Hade den värjt för något djur? I övrigt såg vi inga incidenter. Och med tanke på hur många fordon vi mött så…

En annan sak vi förvånats över är, inte mer än en enda polisbil såg vi på hela vägen ner genom landet. De har kanske inga semestervikarier och är kort på folk inom den yrkeskategorin.  Jag vill inte påstå att alla kör omdömesgillt, så det hade varit skönt med några bilar längs vägarna. Eller som man gjorde för några tiotals år sedan, placera ut några tomma polisbilar här och där. Folk saktar farten och tänker till trots allt, det ser man tydligt då det förekommer en polisbil i närheten.  

Vi pratade om att bilskollärarna idag lär ut till eleverna att de ska köra aggressivt och försöka balansera på gränsen till det olagliga hela tiden. Nu pratar jag skit, men det är den rådande trafikrytmen överallt längs vägarna idag. Trots allt sker det färre incidenter som vi ser längs vägarna än förr i tiden. Det är som med flygfän, förutsättningarna ändras tydligen. De få stillastående bilar längs vägkanterna vi sett, har lärt sig att försöka så långt som möjligt köra ut mot dikesrenarna. Någon enstaka långtradare med varningsblinkers påslagna, men nästan nere i diket. De gånger vi sett någon bärgningsbil i aktion, har bärgaren rört sig på den skyddade sidan om fordonen. Minns för några år sedan, då vi behövde hjälp av bärgare, hur hon placerade sin stora bärgningsbil med de kraftiga varningsljus ut i vägbanan som skydd för sig och sitt arbete. 

Vad talar vi mer om, då vi sitter och åker? Sista dagens eftermiddag börjar vi tänka till, inköpslista. Mjölk potatis och diverse förnödenheter bör inhandlas. Hur har vi det därhemma? Har vi något i frysen? Vi har inget bröd till frukosten imorgon. Alltså ett besök på någon affär är av nöd. Men vi kan väl försöka att skriva en shoppinglista, eller en handlelapp som det hette då jag var barn. Plötsligt känns det mindre monotont en stund, då vi tänker till vad som är nödiga inköp. Oftast har den där handlelappen bara innehållit tre rader. Bröd – mjölk – potatis. När vi sedan ska betala i kassan flyger det iväg fem- sex-hundringar, lätt. Medan man sitter i bilen är det ganska tomt i skallen efter två dagars körning, men då vi ser alla varor i affären är det lätt att fylla kundvagnen. Detta får mig att tänka på all reklam om att handla på internet. Om man inte själv går runt i affären och plockar varor, utan endast beställer efter behovet som nedtecknats på handlelappen, så många impulsköp man kan undvika. Så man ska kanske trots allt inte fnysa åt idén med att handla över nätet. Kan hjälpa mig motstå lockelser om saker jag inte behöver men ändå kommer hem med.

Då vi anlänt hemmet och landat mentalt också, ringde vi svägerskan och bad henne gå ner till stugan och stänga av strömmen. Det står fyra element och blagar på för fullt. Det hade varit varmt och gott till påsken då vi brukar fara upp, men kanske onödigt dyrt att ha stugan fullt uppvärmd hela vintern. På checklistan som ligger på bordet i stugan, står som sista punkt: stäng av elektriciteten!!! Den listan behöver vi verkligen, kanske kopierad också att ha i reserv

Svenskan efter engelskan denna gång

Mr. Canada asked me if I felt melancholic to end the summer stay.  Yes, it is a very true word.  Melancholy.  I never know if I used the word in my tales before, but when I got the question it immediately felt like it expressed a little of the state of mind I have at this time of year.  Undoubtedly, it is linked to the almost forbidden thoughts if it is the last year I get to experience this.  Like the aging of us sets a  sticks in the machinery, no it is squeak in the machinery and sticks in the wheel.  But should we experience it again?

When we acquired the cottage in the early 90’s, it was in miserable condition.  The rain squeaked into the cabin through a very broken roof.  Good advice from family and friends was;  demolish the misery and build a new nice cottage.  But the cabin we acquired was an old log cabin with a roof with grass on.  Was not included in our world of mind to tear it down.  It wasn’t for the plot we wanted to own.  It was for the charm of the cottage.

If you can now talk about the charm of this leaking misery.

However, we understood that if we could save it, the ceiling was in need of urgent action.  After conversations with the county antiquary in Umeå, which we assumed was best known for the Northern building tradition, we were given tips on how to preserve the grass-roof.  Admittedly, we were given a recommendation on how to change the ground during the turf, from birch bark to ”platonmatta”.  A kind of moisture barrier that is used in drainage work at basement floors, etc.  I acknowledge that it was tempting to ”cheat” with a ”platonmatta”.  This meant that we would have to change the roof during the autumn of -92.  We received the purchase letter at the end of July.  But the autumn rain and winter snow would stay on the outside of the house from now.  Would not spoil further if we could remedy before winter.

In the summer of -93, every free day was spent on the cottage.  My husband hammered and slammed.  Replaced part of the most rotten facade.  Some logs had to be completely replaced.  The gable facing west received a boardsurface.  Could not be saved with less than a minor rebuild.  There we had to give way to our romantic dreams of a log cabin.  But the rest of the house had to retain its facade as it had been since the mid-50s when it was erected in an old place.  The building material consisted of two older log cabins that had been used as homes.  Purchased, drove here and became our summerhouse and relaxation place.

When we sat and ate our meals, most of the time our conversations consisted of what was to be done, in what order and how they were to be made.  Early in our lives as a cabin owner, there was a desire for insulation of the cottage so we could spend some days in it even during the season it was snow and winter.  The first time we talked about this, it felt like a utopia, it lay far away in our minds.  But still, we said it out loud!  At the same time we had a realistic idea, such ideas isn’t for free.  All building and insulation materials.  Did we have any idea what it cost?  No we hadn’t!

We continued to work on those things we felt needed to be done, and got help with contacts to procure materials for interior walls.  Insulation was purchased and the electricity grid was overlooked in the cottage.  More than one light bulb is needed even in a tiny cottage!  We didn’t think of it at first.  But as we lived and used the facilities of the cottage, we became aware of what was a basic need for us.

The husband had some ideas at an early stage about building the cottage with another room, so there also was room for a bathroom.  Extend the cottage?  Never I agreed to it!  And as usual, when two argue usually one have right.  Not often does he get it right, husband.  Therefore, we are still living with these sanitary inconveniences.  Which is just fine for me.  As usual, I leave the job to the one who considers himself the strongest.  So an eminent outdoor loo with water by the sink and watering can á la anno dazumal, a soap still in its non-liquid format, old fashioned a real bacterial collector.  But we are both grown up with things like bacteria collecting soaps, so the old soaps are good with us.  This summer I heard one of our guests say: It is so nice to go to the toilet at your loo, to have to pour up water in the basin and soap with solid soap as in old times.  Therefore, no one has questioned the missing extension yet.

The cottage did not get bigger.  Although the large fireplace might have required a larger room.  For the sake of harmony.  But at the same time, I knew about this big fireplace long before I became the owner of it.  We had borrowed the cottage one night in the 60’s.  The cabin owners then, knew about my admiration of it. Let me stay one night when they had just left the cottage for that summer.  I enjoyed the cottage, the location by the lake.  The tranquility and the desolate surroundings.  Admittedly a very attractive cabin and I had a a sour throat the week after, but I am convinced that I had get it anyway.

Now the cottage has been slowly restored as our economy allowed and time and energy allowed.  The internal restoration was really no restoration.  It was a new building.  There was no winterhouse when we bought it.  Only one uninsulated single-room cottage with a little rural romance built in.  Difficult to stay for more than a few days.  But now it has become insulated.  And new interior walls.  And new floors with the bottom of the pantry remodeled and renovated.  Nothing followed any schedule for what should be done or how it should be done.

One of my birthdays I received a gift, a water pump.  That summer husband became a plumber.  My father would have been proud of him.  A water pump requires electricity.  So he became an electrician as well.  If you’re wondering if I’ve slipped around as a luxury woman all my life then …. yes I have.  But I have worked in between the luxury-sliding….

I was working on my windows.  The cottage has 48 glass panes.  They failed to look through them because of age and negligent handling.  So we decided to replace all window panes, but keep the window arches in their original condition.  But they needed to scrap all the old layers of paint and put in new putty and paint.  And we have not had a cadre of craftsmen behind us, who did the job for us.  Not like they have on TV in all those renovation-house programs.  We’ve done it ourselves.  Saved a lot of moneysar we never had.  The kitchen became an IKEA kitchen.  It is acknowledged, you can hardly do yourself so cheap and good. We get it thought out with the help of their planners.  Although the kitchen arrived in the flat world famous packages for which IKEA is known.  I sometimes say that IKEA is a very smart business idea, because I, quite not very smart women unpacked assembled them and carried to the kitchen myself.  Section after section and husband put the parts in their right place.  It should be measuredand in right direction.  You want to have the stuff left on the tables and benches when you put them there, not want them to roll down to floor.

I remember when we were done with the interior of the cottage, we sat and had a celebratory evening, husband and I.  Then we suddenly realized that now we should have the time back.  During the renovation so far, the clock included in the cottage purchase had been brought down to Skåne for repair.  Husband was a watchmaker that winter.  Now it was high time to get our watch back in it’s place that was measured for it, as we made some changes to the door post’s placement in our interior work.  The husband solemnly took out the clock, pulled out a stol to step on and climbed up.  When we had celebrated a little, he was not really steady on his legs.  Therefore, no climbing on stols should be allowed.  But we were young (about fifty) so no such precautions were in our minds.  When he found the hook to hang the bell, he leaned a little carelessly and lost the balance, but kept the bell in a firm grip.  When I helped him up from the floor the clock was without a scratch.  I first had to pry the watch out of his grasp, then help him up.  Scratches, on the other hand, had husband, some.  Later the clock came in place and there it hangs and ticks, loud and noisy.  The solder is pulled up twice a day.  It had been enough once a day, but then you can’t have any furniture below.  Then the solder ends up on the furniture and the clock stops.  We have marked these plumbs with right and left.  When they get confused, the clock goes all wrong.  If they come right, the clock goes like a ……. just that clock.  During the two month stay, we do not need to change the hands once.

The shower that we built, downhill, has hot water so we can keep ourselves clean and tidy.  We have built it with some very simple stand and walls of plastic tarpaulin.  The hot water the sun provides us with, we have hoses laid out on the ground like serpentines.  We have learned when it is most advantageous to shower.  Not too early, not too late.  You know how we Swedes are LAGOM!  The year after we made this ”invention” we saw how Ernst Kirchsteiger stole my idea and now taught to all of Sweden how to arrange a summer shower.  Not a sound about who gave him the idea!  Although he should not come and sneak around any more times.

 Husband painted the front door last year.  He has talked about replacing that door for a modern door.  But the resistance on my part has and is firm.  That door you swap over my dead body I have said.  The poor man must manage with some half-measures to renovate.

 Why should everything be a ready and exclusive?  Now, however, there is quite a lot that shows that ”it was not real ready” as the people among us up north say.  It wasn’t better, they mean.  I mean it never really got done.  And I’m probably in good company.  The window frames inside the cabin are in a shade of gray as they have been in our ownertime.  Not beautiful maybe, but I don’t know what would be more beautiful, and why do it have to be more beautiful?  Can’t it be as it is.  Life does not get richer or poorer because I have not done on the windowsill.

 We have nailed a daily newspaper during the insulation as a kind of dating of our restoration of the cottage.  But we have never done any regular documentation.  It would never have been approved by the building committee if it were an inspection today.  Probably much more that would never be approved, but

 

Och nu svenskan

Mr Canada frågade mig om det kändes melankoliskt att avsluta sommarvistelsen. Ja, det är ett väldigt rättvisande ord. Melankoli. Jag vet aldrig om jag använt ordet förr i mina skrönor, men då jag fick frågan kändes det genast som om det uttryckte lite av det sinnestillstånd jag har vid denna tid på året. Onekligen är det kopplat till de näst intill förbjudna tankar om det är sista året jag får uppleva detta. Sätter åldrandet av oss käppar i maskineriet, nej det är gnissel i maskineriet och käppar i hjulet. Men ska vi få uppleva det en gång till?

Då vi förvärvade stugan i början av 90-talet, var den i miserabelt skick. Regnet skvalade in i stugan genom ett mycket trasigt tak. Goda råd från släkt och vänner var; riv eländet och bygg en ny fin stuga. Men den stuga vi förvärvade var en gammal timmerkåk med torvtak. Fanns inte med i vår sinnevärld att riva den. Det var inte för tomten vi ville bli ägare. Det var för stugans charm.

Om man nu kan tala om charm på detta läckande elände. 

Dock förstod vi att om vi skulle kunna rädda den var taket i behov av en akut åtgärd. Efter samtal med länsantikvarie i Umeå, som vi antog kände bäst till den norrländska byggtraditionen, fick vi tips om hur bevara torvtaket. Visserligen fick vi rekommendation om hur vi skulle byta ut underlaget under torven, från näversjok till platonmatta.  En sorts fuktspärr som man använder vid dräneringsarbeten vid källargrunder osv. Jag erkänner att det lockade att ”fuska” med platonmatta. Det innebar att vi skulle hinna lägga om taket under hösten -92. Vi fick köpebrevet färdigt i slutet av juli. Men höstens regn och vinterns snötäcke skulle stanna på utsidan av huset från och med då. Skulle inte fördärva ytterligare om vi kunde åtgärda innan vintern.

Sommaren -93 ägnades varje ledig dag åt stugan. Maken hamrade och slamrade. Bytte ut en del av den mest ruttnade fasaden. Vissa stockar fick bytas ut helt. Gaveln som vetter mot väst fick en brädfordring. Gick inte att rädda med mindre än en smärre ombyggnad. Där fick vi ge vika för våra romantiska drömmar om timmerstuga. Men resten av huset fick behålla sin fasad som den varit sedan mitten av 50-talet då den blev uppsatt på en gammal boplats. Byggmaterialet bestod i två äldre timmerstugor som tjänat färdigt som bostäder. Uppköpta, hitforslade och sammanfogade till vad som blev vårt sommarnöje. 

Då vi satt och intog våra måltider bestod oftast våra samtal om vad som skulle göras, i vilken ordning och hur de skulle göras. Redan tidigt i vårt liv som stugägare uttalades det en önskan om isolering av stugan så att man skulle kunna tillbringa någon dag i den även den årstid det var snö och vinter. Första gångerna vi pratade om detta kändes det som en utopi, det låg långt bort i våra tankar. Men ändå, vi sa det högt! Samtidigt som vi hade en realistisk tanke på att sådant inte är gratis. Allt bygg- och isoleringsmaterial. Hade vi en aning om vad det kostade? Inte! 

Vi jobbade vidare med de saker vi ansåg behövde göras, och fick hjälp med kontakter för att skaffa material till innerväggar. Isolering inköptes och elnätet sågs över i stugan. Det behövs mer än en glödlampa även i en pytteliten stuga! Tänkte vi inte på först. Men eftersom vi bodde och utnyttjade stugans faciliteter blev vi varse vad som var basala behov för oss. 

Maken hade vissa funderingar i tidigt skede om att bygga till stugan med ett rum, så att det även fanns plats för vatten och sanitet, som det så tjusigt heter. Bygga ut stugan? Aldrig att jag gick med på det. Och som vanligt, då två träter har oftast en rätt. Inte ofta han får den rätten, maken. Därför lever vi fortfarande med dessa sanitära olägenheter. Som duger alldeles utmärkt till mig. Jobbet som det innebär överlåter jag som vanligt till den som anser sig starkast. Så ett eminent utedass med stillastående vatten medelst handfat och vattenkanna á la anno dazumal, en tvål fortfarande i sitt icke flytande-format, gammaldags en riktig bakteriesamlare. Men vi är båda två uppväxta med sådana ting som bakteriesamlande tvålar, så de gamla tvålarna har det bra hos oss. I sommar har jag hört en av våra gäster säga: det är så mysigt att gå på toa hos er, att få slå upp vatten i handfatet och tvåla med fast tvål som i gamla tider.  Därför har ingen ifrågasatt den uteblivna utbyggnad ännu. 

Stugan blev alltså inte större. Även om den stora öppna spisen kanske skulle kunna ha krävt ett större rum. För harmonins skull. Men samtidigt visste jag om denna stora spis långt innan jag blev ägare till den. Vi fick låna stugan en natt på 60-talet. Stugägarna då, visste om min beundran av den. Lät mig övernatta en natt då de precis hade lämnat stugan för den sommaren. Jag njöt av stugan, läget vid sjön. Lugnet och de ödsliga omgivningarna. Visserligen en väldigt dragig stuga och jag hade en halsfluss veckan efter, men jag är övertygad att jag hade fått den ändå. 

Nu har stugan sakteligen restaurerats allt eftersom vår ekonomi tillåtit och tid och ork tillåtit. Den inre restaureringen var egentligen ingen restaurering. Det var en nybyggnad. Det var ingen vinterbonad stuga då vi köpte den. Endast en oisolerad enkammarstuga med lite bygderomantik inbyggd. Svår att vistas i mer än några dagar. Men nu har vi fått isolering. Och nya innerväggar. Och nya golv med trossbotten omlagd och renoverad. Ingenting följde något schema för vad som borde göras eller hur det borde göras. 

En av mina födelsedagar fick jag en gåva, en vattenpump. Den sommaren blev maken rörläggare. Min far skulle varit stolt över honom. En vattenpump kräver el. Så han blev även elektriker. Om ni undrar om jag glidit omkring på en räkmacka hela livet så…. ja det har jag. Men jag har jobbat inemellan räkmacke-glidandet.

Jag höll på med mina fönster. I stugan finns 48 stycken glasrutor. De gick dåligt att se ut genom dem, på grund av ålder och oaktsam hantering. Så vi beslöt att byta ut alla fönsterrutor, men behålla fönsterbågarna i sitt ursprungliga skick. Men de behövde skrapas alla gamla lager av färg och sätta i nya rutor kitta och måla. Och vi har inte haft en kader av hantverkare bakom knuten som gjort jobbet till oss. Inte som de har i TV i alla de där renovera-hus programmen. Vi har gjort det själv. Sparat en massa moneysar som vi aldrig haft. Köket blev ett IKEA-kök. Det erkännes, det kan man knappast göra själv så billigt och bra. Det var mest genomtänkt med hjälp av deras planerare. Även om köket anlände i de platta världsberömda paket som IKEA är kända för. Jag brukar ibland säga att IKEA är en mycket smart affärsidé, eftersom jag, ganska osmarta fruntimmer packade upp skruvade ihop och bar in köket själv. Sektion efter sektion allt eftersom maken satte delarna på plats. De skulle måttas till och vägas upp. Man vill JU ha grejorna att ligga kvar på bord och bänkar då man lägger dem ifrån sig. 

Minns då vi var klara med interiören av stugan, vi satt och hade en firar-afton, maken och jag. Då vi plötsligt insåg att nu borde vi få tiden tillbaka. Under renoveringen så här långt hade klockan som ingick i stugköpet varit med ner till Skåne för reparation. Maken var urmakare den vintern. Nu var det hög tid att åter få upp vår klocka på den plats som mätts ut för den, då vi gjort vissa ändringar av dörrposternas placering i vårt interiörarbete. Maken tog högtidligt fram klockan drog fram en pall att kliva på och klev upp. Då vi hade firat lite var han inte riktigt stadig på benen. Därför borde inte något klättrande på pallar vara tillåtet. Men vi var unga (ca.femtioårsåldern) så inga sådana försiktighetsåtgärder fanns i våra tankar. Då han skulle hitta kroken att hänga klockan på lutade han sig lite oförsiktigt och tappade balansen, men behöll klockan i ett stadigt grepp. Då jag hjälpte honom upp från golvet var klockan utan en skråma. Jag fick först lirka loss klockan ur hans grepp, sedan hjälpa honom upp. Skråmor hade däremot maken, några. Senare kom klockan på plats och där hänger den och tickar, högt och ljudligt. Den dras upp två gånger per dygn. Det hade räckt med en gång per dygn, men då kan man inte ha möblerat under den. Då hamnar loden på möblerna och klockan stannar. Dessa lod har vi markerat med höger och vänster. Då de blir förväxlade går klockan efter brandkäppen. Kommer de rätt går klockan som en……. just det klocka. Under två månaders vistelse behöver vi inte ändra på visarna en enda gång. 

Duschen som vi monterar upp, nere i backen har varmvatten så vi klarar att hålla oss rena och snygga. Vi har byggt upp den med en mycket simpel ställning och väggar av plastpresenning. Varmvattnet förser oss solen med, vi har slangar utlagda på marken som serpentiner. Vi har lärt oss när det är som mest fördelaktigt att duscha. Inte för tidigt inte för sent. Ni vet hur vi svenskar är LAGOM! Året efter att vi gjort denna ”uppfinning” såg vi hur Ernst Kirchsteiger snott min idé och lärde nu ut till hela Sverige, hur man ordnar en sommardusch. Inte ett ljud om vem som gett honom idén! Fast han ska inte få komma och snoka fler gånger. 

Maken målade ytterdörren förra året. Han har talat om att byta ut den dörren till en modern TÄT dragfri dörr. Men motståndet från min sida har och är fast. Den dörren byter du över min döda kropp har jag sagt. Stackaren får klara sig med vissa halvmesyrer till renovering. 

Varför ska allting vara tipptopp? Nu är det ändå ganska mycket som visar på att ”det var’t inte viller” som norrlänningarna säger. Det blev inte annorlunda menar de. Jag menar att det blev aldrig riktigt färdigt. Och förmodligen är jag i gott sällskap. Fönsterkarmarna inne i stugan är i sin grå nyans som de varit i vår tid. Inte vackert kanske, men jag vet inte vad som skulle vara vackrare, och varför skulle det vara vackrare? Kan det inte få vara som det är. Livet blir inte varken rikare eller fattigare för att jag inte har gjort vid fönsterkarmarna. 

Vi har spikat in en dagstidning under isoleringen som en slags datering av vår restaurering av stugan. Men någon regelrätt dokumentation har vi aldrig gjort. Detta skulle aldrig godkänts av byggnadsnämnden om det vore en inspektion idag. Troligen mycket mer som aldrig skulle godkänts, men men… 

Hur har du det med grammatiken? Kan du din grammatik klart från det du gick i skolan? Jag blir uppriktigt avundsjuk, förtröden på dessa människor som så där tjusigt talar om ordklasser och satsdelar. Vissa människor reciterar eller deklamerar skillnaden mellan adjektiv och adverb genom att läsa en ramsa. En ramsa om att någonting talar om hur någonting är eller hur det görs. Ofta ber jag dem upprepa det en gång till, men min hårddisk i min hjärna vägrar att låta det fastna. 

Läste en bok där huvudpersonen fick i uppdrag att skriva en essä UTAN några adjektiv. Så fascinerad jag blev av uppdraget som gavs till personen. I mitt still sinne startade jag att försöka tänka ett par meningar adjektivfritt. Fick ge upp då jag insåg att jag hade alldeles för luddiga, otillräckliga kunskaper om vad som är adjektiv….och adverb. 

Googlade och hittade på Wikipedia och fick veta att det var semantiskt…..hjälp, vad är det som är semantiskt och vad betyder semantiskt?? Ska jag ”grotta ner mig” i de vetenskapliga humbug-liknande orden eller ska jag skriva vad jag tänker, och strunta i de vetenskapliga termerna?

I hela mitt liv har bibblan varit en del av mitt liv. Jag har lånat böcker. Lånat böcker som om det är det enda som de har av kultur och media-tillgänglighet. Men då jag hittade det här med att ha böcker inlästa, så jag kan lyssna istället för att läsa själv, blev jag fast för den formen av litteratur. Det tilltalar latmajan i mig. I början kändes det lyxigt, som att i vuxen ålder få någon som läste sagor för mig. Den känslan, lyxkänslan sitter kvar till en viss del. Att höra någon som berättar för mig just nu och här, läser en saga för mig. Att stå med stryktvätt, en jättehög ostrukna skjortor, tröjor och några ostrukna lakan, då är det mysigt med en sagoberättare i öronen. Eller sitta en regnig eftermiddag, lyssna hur regnet slamrar på fönsterrutorna, sticka på en färgglad sjal OCH lyssna på en bok. Kan livet vara bättre???

Sagorna har under åren växlat. Otaliga deckare har viskats i mina öron. Den nya genren feel good-böcker har smekt mina trumhinnor. Denna senaste delen, feel good har varit på inrådan av min svägerska och hennes bokcirkels val. 

Då vi har vårt traditionella samtal efter Melodikrysset på lördagarna, och vi relaterar veckans händelser, berättar hon också vilken bok de ska läsa på bokcirkeln som nästa objekt. Genast skriver jag ner titeln, lånar hem boken så att jag nästa vecka kan delta i hennes utvärdering av boken. Ibland har jag hunnit läsa boken innan svägerskan hunnit få boken i sin hand. 

Först prenumererade jag på böcker via internet. Hade tjänsten så att jag kunde läsa det mesta som fanns inläst de senaste tio åren. Men tidigare än så, klassiker från förr fanns inte. Så jag fick hålla mig till den tid som är, inte snegla tillbaka. 

Vid ett tillfälle var jag in på bibblan för att söka upp en bok, en ljudbok som jag ville att maken skulle lyssna till. En bok i en serie som, då den gick som TV-serie, vi båda följde. Nu hade det kommit en uppföljare som jag läst via min litteratur-förmedlare. Problemet var att jag inte kunde dela med mig till maken av denna tjänst. Företaget ville JU hellre ha två prenumeranter än att vi skulle kunna dela. Därför inom på bibblan för att få låna den. Givetvis var en så populär bok utlånad, även som ljudbok. Bad bibliotekarien om att få sätta upp oss på väntelistan för CDn. Hon hänvisade till att boken fanns inne som vanlig textbok. Jag gnydde ynkligt och sa att det var länge sedan jag klarade läsa en hel bok på det sättet. Behöver ofta förstoringshjälp. Jaså sa bibbledamen. Har du inte tillgång till Legimus, undrade hon? Vad är det, fick hon som svar. 

Jag presenterades för denna tjänst och tvekande tackade jag ja. Det där med att erbjudas skattesubventionerade tjänster känns som om man bekräftar att man inte är fit as a fiddle längre. Även om man inte accepterar det, så bekräftar man det. Som ett oåterkalleligt tecken på åldrande. Och vem vill vara gammal? 

Men denna tjänst erbjöds inte bara till de som har synsvagheter. Även folk med lässvårigheter, exempel dyslektiker och de med skriv- och läsproblem av andra orsaker. Plötsligt pekade bibbledamen på maken som var den egentliga anledningen till besöket. Varför läste han CD-skivor istället för vanliga böcker? Fick då erkänna för damen att maken hade aldrig haft den läshunger som jag alltid haft. Därför var han orutinerad att läsa en bok. Skulle inte klaras av på normal lånetid för honom att plöja sig igenom boken. Om man lånar en CD lägger man in den i sin mobbe och kan lyssna i den takt man vill och behöver. 

Då hon hörde detta, ansåg hon att det borde sorteras in under de kriterier som borde få tillgång till Legimus också. Maken protesterade och ville inte höra talas om detta men jag pushade på honom att tacka ja till den tjänsten också. Så då vi traskade hem den dagen var vi båda anmälda som Legimus-användare. Maken kunde genast ladda hem boken och lyssna till den bok som inte fanns inom rimlig tid att låna. Nu fick han tillgång till den elektroniskt. Men jag fortsatte med min bokprenumeration via internet. Kostade några hundringar i månaden, men jag ansåg att det var mitt alldeles egna kulturkonto, och det unnade jag mig.

År passerade, jag hade min dyrboksprenumeration. Maken lånade via bibblan tjänst och läste. Jag gillade inte den svarta rälia sidan med vita bokstäver som han sökte sina böcker på. Svåra att se. Inget som lockade. Att bara bli irriterad över sin sviktande syn ytterligare, gjorde att jag ifrågasatte tjänsten. Om man har svårigheter med synen, vill man inte ha en svart sida med vita bokstäver, eller vill man det? Sådär som tjuriga gamla människor kan vara, sådan är jag. Sur och avvisande. Innan jag satt mig in i ämnet ordentligt. 

En dag satt vi och diskuterade böcker vi läst i vår ”gröna ungdom”. Fanns de inlästa? Skulle vara mysigt att lyssna på dem som ljudböcker…. min dyra fina bokklubb hade inget sådant….. medan makens tjänst på biblioteket hade. Vi sökte bok efter bok. Jodå de fanns att ladda ner och lyssna på. Nu insåg jag att jag hade mindre urval på min dyrköpta bokklubb än om jag tog tag i min tillgång till Legimus. Fram med inloggningskoder och logga in! Alla nya miljöer på nätet tar sin tid. Speciellt vi som inte surfar runt så mycket ÄNNU. Men jag hittade en knapp med inställningar!! Det första jag gjorde var, att göra om den rälia svarta sidan till vit med svart text! Men sedan innan jag hittade sökfunktioner osv, tog lite tid. Insomningsläge är en viktig detalj för mig som har mina böcker som godnattsagor. Hittade en sådan funktion också till slut. Även om jag uppfattade dessa inställningar lite svåråtkomliga. Men man vänjer sig. Det ”tråkiga” utseendet på sidan, helt fritt från flärd som jag var van vid på min dyrbokklubb, gjorde inte att man satt och sökte länge på sidan. Ladda ner vad jag lånat hem och lyssna. Men jag hittade många många böcker på flera språk. Jag kan läsa gamla Alistair Maclean, de som jag sökt efter men inte hittat bland bibblans vanliga sortiment av ljudböcker. Finns de bara inlästa någonstans i Sverige, kan jag ta hem dem till min mobbe. Det dröjde bara några månader, sen sa jag upp min dyrprenumertion. Och jag läste och letade bland de utbud som verkade vara oändligt. Dock läste inte inläsarna alltid med samma inlevelse som jag vant mig vid att höra vissa skådespelare som gav extra liv i bokens händelser då jag hade dyrköpta inläsningar. Men det var JU handlingen jag ville ha. Sen är det upp till mig att tolka texten som jag får den. 

Så småningom har jag blivit mycket nöjd med mitt kontrakt med Legimus. Hoppas jag sköter mig efter bästa förstånd. Man kan inte bara ladda hem utan måste lämna tillbaks böckerna igen då de är lästa, och det verkade vara väldigt viktig manöver, enligt bibbledamen som introducerade oss på tjänsten. Inte för att jag förstår men det är ju så att lån ska tillbaka. Så det är bara att inrätta sig efter regelverket. Och trots allt hade dyrbokklubben samma policy, att böckerna fick inte stanna i min mobil hemladdade mer än ett visst antal åt gången. Och samtidigt som jag sa upp min prenumeration försvann böckerna det datum som jag betalt till. Inte en dag extra. 

För cirka fjorton dagar sedan hände något. Plötsligt såg min app med mina ljudböcker annorlunda ut. Hjälp! Jag gillar inte överraskande förändringar. Vad hade hänt. Någon datanörd har varit in och pillat på utseendet. Suckande fick jag sätta mig ner och titta och försöka förstå. Vad bestod ändringen i? Jaha, det jag klagat över med den tråkiga färglösa sidan hade plötsligt fått lite färger. Ljusa fina pastellfärger som gjorde att den var fullt läslig även för mina ögon. Och den skrek inte ut längre: HANDIKAPPAD, utan att om någon sneglade över min axel då jag valde och/eller körde igång min bok, skulle de inte ana att jag fick den till mig medelst 17:e paragrafen i upphovsrättslagen.

Lite besvär att åter leta upp de inställningar jag behöver, men jag fann dem ganska snart då man faktiskt använder ett ganska enkelt dataspråk. Så alltså, allt frid och fröjd. Tills igår!

Då jag skulle starta att läsa igår kväll var jag utloggad från Legimus. Vojne vojne. Jag provade att logga in men någon lösenords-kod hade jag inte. Jag letade och letade. På mina hemliga ställen där jag har koder. På mina mindre hemliga ställen, men icke.  Jag hade ingen tillgänglig litteratur längre. Visserligen är jag på väg hem om en vecka, men vad göra en hel vecka utan böcker???

Så jag satte mig och författade ett brev till bibblan, och förklarade min nöd. Sände iväg och genomled en näst intill sömnlös natt.då jag vaknade i morse hade jag ett svar från bibblan. En bibliotikarie skrev att Legimus hade inte alls ändrats som jag angivit i mitt brev till dem. Det såg likadant ut som de gjort sedan 2015. Men mannen som skrivit brevet ville att jag skulle sända mina personuppgifter så skulle han hjälpa mig…………..

Kan du höra?? Ingen ändring….mina personuppgifter? Nu fick jag den där krypande misstanken om att jag kanske inte fattat att jag blivit ”hijacked” på nätet. Så det blev telefon till bibblan istället. Fick tala med mannen som svarat på mitt brev. Och som fortfarande vidhöll att ingenting ändrats. Jag berättade att jag inte tänkte lämna ut mina personuppgifter till en tjänsteman som verkade vara så dåligt insatt i vad om hände inom biblioteksvärlden. Efter några minuter samtal erkände han att han nu hade gått in och tittat på appen ….och jominsann!! Den var helt ny, fräsch. Så då hade han lärt sig något nytt. Försök att lyssna till vad folk säger, och vad har de för referenser? 

Han fick mina personuppgifter och jag fick en ny kod för inloggning, en ny som jag fick bestämma själv. Kanske, förhoppningsvis den inte försvinner lika djupt i glömskans valv som den förra tycks ha gjort. 

 

English after the swedish today

Många gånger har jag fått frågan; hur är det däruppe? Och mitt vanliga svar blir oftast; jotack bra. Sen följs mitt svar av nästa fråga. Ja men, hur är det? Egentligen? Vad då egentligen, undrar jag? Är det ljust ännu undrar folk? Dygnet runt? Och blir det sen mörkt och svart, för att vara så under vintern? Jag kan inte låta bli att leende besvara att även här är årstidsväxlingar. Då jag i mitt stilla sinne undrar hur jag enklast kan förklara det här med ljuset….och mörkret. 

Samtidigt som jag fascineras av dessa snabba väderväxlingar som är så speciella här i fjällvärlden, är jag förtjust i detta med att årstidsväxlingarna är mycket mer markanta. Ibland brukar jag säga att jag inte ser första stjärnan förrän Brynolf-dagen. För er som inte kan almackan utantill kan jag berätta att Brynolf har namnsdag den 16 augusti. Alltså idag. Då blir det så mycket skymning att man kan se en stjärna, även om det är den mest ljusstarka. Sen blir det några till eftersom dagarna går, eller nätterna. Eftersom det inte är mörkt ännu vet jag inte om jag lyckas skönja stjärnan i år, eller mina skraltiga ögon sätter punkt för detta. Men fullmånen som lyste över sjön i natt ser jag än så länge. Och det fantastiska ljusfenomen som jag såg på himmelen i norr sistlidna natt, var även det helt fantastiskt. 

Hade varit ut för ett besök på dass innan jag skulle krypa i säng. Jag brukar ofta stå och fundera om jag ska ta mobben med ut på dass då jag gör mina besök vid den tiden då alla sover.men beslöt igår att låta den vara. Vem kan jag ringa om jag blir nödställd? Maken som snusar gott i sängen har inga hörapparater på sig så ringa honom är ingen idé. Ok en snabb pinkarrunda ut i natten. Men då jag strosade tillbaks till stugan noterade jag att det var riktigt skumt ute. Lyssnade efter ljud, tyst som i graven. En snabb runda ner om stugan för att beundra fullmånen som lyser upp en gata över sjön, så skarp att man borde kunna smyga på den, försiktigt. Tillbaka till stugudörren. Men vad är det i norr? Lustiga molnformationer i norr. Konstigt. Man har lärt att ljuset aldrig är i norr. Ljuset kommer från öster, söder och till sist i väster. Men aldrig i norr. 

Som jag stod där kände jag att detta måste jag föreviga. Nu är jag visserligen bland världens sämsta fotografer, men det är värt ett försök. Väcka maken som är en mycket bättre fotograf än jag, och be honom om hjälp var uteslutet. Innan jag fått liv i honom, på med hörmaskinerna och förklarat mitt ärende borde fenomenet ha försvunnit. Så jag tog min mobbe och gjorde som vanligt (min svägerska påstår detta) tog några kopior. Alltså samma bild, klicketiklick, flera gånger. Beundrade bilderna, både fullmånen och molnformationerna i norr. Förmodligen vinner jag inte några priser för mina eminenta bilder, ej heller något journalistpris, men jag är nöjd med mina bilder. Klockan är två på natten då de är tagna.

.

 

I morse då vi steg upp var utsikten genom fönstret lika med noll. Jodå, vi hade rullgardinerna uppe. Men jag satt där jag satt på sängkanten och spanade som jag brukar, ner mot strandkanten för att eventuellt se om det regnade, oj, sa jag, nu är det verkligen augusti… Augustimånad innebär dessa mornar med dimma så tjock att man kan skära den med kniv. Så någon strandkant såg jag inte, bara en mjölkvit vägg. Och efter morgonhälsningen vidtar spekulationerna om dimman ska lätta uppåt eller om den ska slå ner. 

Maken hoppades på det håll som inte innebär att det regnar. Birgitta har otaliga gånger försökt lära mig att: Om dimman lättar uppåt blir det sådant väder, och om den slår ner blir det sådant…. ena alternativet är att det blir regn och andra alternativet att det blir solsken. Tyvärr kommer jag aldrig ihåg vilket som genererar vilket. Men idag blev det ett strålande solsken under förmiddagen för att övergå i regn nu så här vid tiden för eftermiddagskaffet. Men vi fick tvätten torr, duschade i det vatten vår Herre sköter om att värma, och vårt myggtält är nedpackat för i år. Då det blev sol, sedan regn, och dimman……ja jag måste erkänna jag kollade aldrig vilket håll den for.

Idag dagen då Brynolf har namnsdag är det Cirka en månad till den dag, höstdagjämningen, då dag och natt är lika långa varhelst du befinner dig på jordklotet. Då byter vi dagslängd med dem som bor söder om ekvatorn. Jag tycker det är kul att tänka så. Nu har vi haft solen längsta tiden, var så goda, nu får ni därnere i söder ha den lite mer

And now for the english

Many times I have been asked;  how is it up there in northern Sweden?  And my answer is usually;  it is alright, thank you.  Then my answer is followed by the next question.  Yes but, how is it?  Actually?  What do you mean, I wonder?  Is it bright daylight all night yet, people wonder?  Around the clock?  And does it suddenly get dark and black, to be so in the winter?  I can’t help but smiling I answer, here too are seasonal changes.  Then, in my mind, I wonder how I can most easily explain this with the light …. and the darkness.

While I am fascinated by these rapid weather changes which are so special here in the mountain world, I am delighted in this facts, the seasonal changes are much more significant.  Sometimes I say I don’t see the first star until Brynolf Day.  For those of you who not know the calendar by heart, I can tell you that Brynolf has a name day on August 16th.  So today.  There is so much twilight that you can see a star, even though it is the brightest star.  It will be some more as the days pass, or the nights.  Since it’s not dark yet, I don’t know if I will be able to see the star this year, or my unpleasant eyes is too bad.  But the full moon that shone over the lake tonight I see so far.  And the amazing light phenomenon that I saw in the sky in the north last night, it was also fantastic.

Had been out for a visit to the loo before I would go to bed. I often think about bring my mobilephone when I go out and make my visits at the time when everyone is asleep. But yesterday decided to leave it.  Who can I call if I’m distressed?  The husband who sniffs deep in bed has no hearing aids so calling him is no idea.  Ok out for a quick pee-round in the night.  But when I strolled back to the cabin I noticed that it was twilight outside.  Listened for sounds, quiet as in the grave.  A quick round behind the cottage to admire the full moon that lights up a street across the lake, so sharp that one should be able to sneak onto it, gently.  Back to the cottage entrance.  But what is it in the north?  Funny cloud formations in the north.  Strange.  I has been told, learned that the light is never from north.  The light comes from the east, south and finally west.  But never in north.

When I stood there, I felt that I had to perpetuate this.  Now I am among the world’s worst photographers, but it is worth a try.  Wake up the husband who is a much better photographer than I, and ask him for help was out of the question.  Before I get him awake, the hearing aids placed in his ears and explained my case, the phenomenon should have disappeared.  So I took my iphone and did as usual (my sister-in-law states this) took some copies.  So the same image, click click, several times.  Admired the pictures, both the full moon and the cloud formations in the north.  Probably I won’t win any awards for my eminent pictures, nor any Pulitzer Prize, but I’m happy with my pictures.

This morning when we got up, the view through the window was equal to zero.  Yes, we had the blinds up.  But I sat where I sat on the bed edge and scouted as I usually do, down to the beach edge to see if it was raining, oh, I said, now it is really August … August month means these mornings with fog so thick that you can cut  it with a knife.  So I didn’t see any beach edge, just a milky white wall.  And after the morning greeting, speculation begins whether the fog should lighten up or if it should turn down.

The husband hoped in the direction which doesn’t mean it will be raining.  Birgitta has tried countless times to teach me: If the fog lightens up, it will be such weather, and if it turns down it will be so …. one alternative is that it will be rain and the other alternative that it will be sunshine.  Unfortunately, I never remember which one generates which one.  But today it became a brilliant sunshine in the morning to turn into rain now like this at the time of the afternoon coffee.  But we’ve got the laundry dry, showered in the water our Lord is managing to heat, and our mosquito tent is packed for this year.  When it got sun, then rain, and the fog …… yes I have to admit I never checked which way it went.

Today is the day when Brynolf has his name day, it is about a month to the day, autumnal equinox,  when day and night are the same length wherever you are on the globe.  Then we change day length with those living south of the equator.  I think it’s fun to think that way.  Now we have had the sun for the longest time, here you are….. it is your turn by now, you down there in the south now you may have the sun a little more.