Jönssonminnen.se

När barnen är lika glömska som deras gamla gaggiga föräldrar. Då blir det svårt. 

Inför vår tripp till Tyskland häromdagen hade vi nämnt om resan för sonen. Med förhoppning att möjligtvis få hjälp med leverans av dessa två gamlingar till upphämtnings-platsen. Detta för att slippa ha bilen stående där vandaler och andra busar kommer åt den. Men svaret från sonen var att det var en tuff vecka för hans del, dock skulle han kolla sin kalender. 

Vi beslöt oss senare för att ta oss till platsen själv och har hittat en hyfsat säker parkeringsplats inte så långt från upphämtnings-platsen.

Men vi har samtidigt börjat att ha en plan B med i våra tankar. Dels innebär det en bra gymnastik för hjärnan att finna idéer som alternativ, dels ger det oss en trygghet, hur göra om situationer uppstår som vi inte väntat oss. Så jag nämnde, vad gör vi om inte parkeringsautomaten inte fungerar då vi ska iväg? Maken sa att det är betalning per dygn då vi står mer än 4 timmar. Därför, om vi kör dit sent på kvällen före avresan och löser biljett för 2 dygn så behöver vi inte gruva oss för den detaljen. Sagt och gjort. Och det kändes skönt att de där tidiga morgongöromålen var tryggade. Så efter en natt med viss oro, jag börjar ha lite resfeber då vi ska iväg, smakade frukosten trots allt bra. Vi var på väg att resa, en pyttetripp, men lite äventyr. Några smörmadar, skepparbröd med den goda blå gourmet-osten som jag lyckades hitta på Coop, och några röda paprikaringar som matsäck och iväg. Jag blev avlämnad på platsen där vi skulle hämtas, resväska, käring, mina ”pinnar” (mina gångstavar) och fikaväska. Sen for maken iväg för parkering. Vi var i god tid. Maken hade tjugo minuter på sig. Jag bad honom att komma tillbaks så vi hann med ett toabesök på macken innan vi blev upphämtade. 

Knappt hade han svängt iväg förrän det kom en man fram till mig. Män som kommer fram till mig i mörkret är alltid spännande…Hmm!  Är det ni som ska till Tyskland, sa han? Men, är du ensam? Nej, jag är inte ensam, men maken är för att parkera bilen. Och jag fick berätta för honom hur vi planerat. Jaha, så vi kunde slänga in vår väska och köra bort till parkeringen och hämta maken. Han blev snuvad på sin lilla morgonpromenad. Men vi var på väg! Inte blivit akterseglade. Det är ofta en fasansfull tanke som dyker upp i mitt huvud. Tänk om vi missar avgången på resan. 

Jag sjönk ner i det mjuka baksätet och kände hur jag slappnade av. Plötsligt insåg jag, det är bara vi i hela världen som vet var bilen är parkerad! Vi tre, maken, chauffören i vår bil och jag. Och allt kan hända! Måste slänga iväg ett SMS till sonen. Tog fram google maps och satte en prick på kartan var bilen står parkerad, tog en skärmdump och MMS:ade bilden till ätteläggen. Samtidigt berättade jag att vi lämnat en bilnyckel i köket, på bänken vid kaffebryggaren. 

Tidig morgon, hoppas att jag inte väckte honom med mitt meddelande. Jag visste att han kom sent hem dagen före. Han hade varit i kungliga hufvudstaden med jobbet. Lugnt, inget omedelbart svar.

Vi bytte färdmedel i Lund där bussen väntade oss, bussen som kom från Kristianstad. 

Så trevligt, Johan, den gamle vanlige busschaffören! Han är mysig och kör fantastiskt bra. Känns bra med vana rutiner. Ner genom Malmö och ut över Sundet via bron. Nu plingade min mobbe. Pling pling pling….. redan efter en liten stund på bron! 

Det var tidigt Telia Danmark plingar idag, tänkte jag.  Men nej det var sonen! Som vaknat och fått morgonkaffet i vrångstrupen då han vid en hastig blick på mitt meddelande trott att vi satt och väntade på honom och hans hjälp med körning till uppsamlingsplatsen. Han erkände att det fallit ur minnet att han skulle kolla sin almanacka. Ja ja. Den känslan känner jag till, hur man inser att man sagt en sak och sedan inte kommit ihåg att göra det. Alltför ofta upprepas det numera. 

Men jag kunde lugna honom att vi hade beslutat oss för att fixa det själv. Vi var redan utomlands, men ville bara berätta var bilen stod.  En bra träning för hjärnan, menade jag. Att klara oss själv så långt som möjligt. Men ska jag hämta bilen, undrade han? Och köra hem den till Gantofta? Jag kunde tydligt se i hans skrift att han fortfarande var skärrad och läste bara mitt svar lite halvhjärtat. Nej nej nej! Fadern din har betalt för två dygn på den parkeringen! Den noga utvalda plats som fadern litade hyfsat på. Så låt bilen stå, svarade jag. Men sonen fortsatte och försökte göra sig nyttig som kompensation för sin glömska. Vilken tid kommer ni hem, undrade han? Kan jag hämta er då? Men lille vän, sa jag vi behöver inte två bilar. Men om jag hämtar bilen idag, kör hem den, så kan fadern ”festa” hur mycket han vill. Jag fick nästan vädja till honom. Rubba inte mina cirklar var det en gång en klok gammal grek som sa. Och vi vet att detta är inte bara en fras utan innehåll. Har vi nu lagt ner en massa energi på att planera och verkställa saker och ting så de ska fungera, rör inte till det för oss, vädjade jag. Fadren din kommer INTE att njuta av resan om han ska få annat körschema! Så låt bilen stå! 

Jaha, men varför skicka ett meddelande till mig undrade den ännu inte helt vakne sonen. Jamen, om något händer oss. Då hade ni fått leva med, i händelse av vår död, skulle vi ta med oss hemligheten i graven om var bilen stod. Hur många år skulle ni fundera, vart tog bilen vägen? Så för att undvika den frågan slängde jag iväg meddelandet. Och jag gjorde det precis så fort jag fått tid att göra det. Om jag väntat kanske något hade hänt. Och jag kan inte SMS:a när jag är dö’. Släpp nu detta, sonen lille. Vi ringer och kallar på hjälp om vi behöver. 

Det blev en fantastiskt trevlig upplevelse i lilla staden Burg auf der insel Fehmarn. En liten landsortsstad i norra Tyskland. Här trivs vi. Har varit där ganska många gånger. Hittar smultronställena. Vet var det godaste kaffet finns. Var man får ouzo och retsina till maten om man vill ha grekiskt. Var man hittar det italienska köket. Och givetvis kebab med mera. Dessa ställen med andra länders mat tycker jag är att föredra. Den personal som jobbar där har ett inbjudande sätt att ta hand om sina matgäster. Man känner sig som gäst! 

Skam till sägandes var vi några som konstaterade att de inhemska serveringarna med sina schnitzlar hade personalen ett uppförande gent emot sina gäster, som om vi vore något katten hade dragit in. Jag lovar, inte en tanke på att lämna någon dricks till dem! Trots att vi försöker att tala lite tyska med dem, eftersom engelska är dem mer främmande än kinesiska. 

Då jag beställde ”zwei grossen kaffe und zwei belegte brote, eines mit käse und eines mit eiern,”  på caféet levde  jag upp till mitt rykte som ”die dame die deutsch spricht”, damen som talar tyska! Man har JU google translator på mobben som ligger i fickan! Så svårt kan det vara! Man behöver inte kunna mer än cirka tjugo ord, och att man törs använda dessa, så anses man som en globetrotter. 

Researrangören hade ombesörjt ett fint sensommarväder, med en blek sol. Lagom värme att strosa runt i staden i. Detta måste erkännas. Johan, chauffören såg till att räkna in oss varje gång vi skulle hit eller dit så ingen förlust av resenärer uppstod. Gamlingar är JU trots allt inte att lita på. Men jag är säker att det ligger lite av en ”mamma” i dessa busschaufförer. 

Shopping i butikerna blev bra. Så nu räcker det, om vi inte ökar våra behov. Annars, om det händer, går det sådana här resor ett flertal gånger till under höst och vinter. Jag har koll på läget

Risker kontra vinster. Ja, det är ett problem som har aktualiserats i dagarna. Hur ofta i livet står vi inför dessa valmöjligheter? Jag känner det som de senaste åren har det blivit fler och fler gånger. Några av de val jag tvingats göra är kanske ovidkommande i andras ögon. Tills de själv står i liknande valsituationer. Då blir det kusligt. 

Jag minns hur jag blev tillfrågad om hur jag ville att mina tjänstepensioner skulle betalas ut. Livslång utbetalning och en pyttesumma? Fem år och en slant som syntes i handflatan? Tio år, feg-alternativet, med en ”sketen” tolvskilling som min far skulle sagt om den summan.

När jag diskuterar det där med att välja blir det mycket enklare om valet är reversibelt. Men om det verkligen är skarpt läge, då blir det ett velande från min sida som kan dra ut så länge på tiden att förhållandet vinster – kontra – risker blir förskjutna. Ibland kan man kanske låta tiden avgöra till en. 

Jag kände att besöket hos min optiker var ett sådant besök. Jag sa i föregående inlägg att jag har en optiker som inger ett förtroende som gör att jag hostar upp summan han tar för en konsultation. Han droppar i mina ögon så jag famlar mig fram resten av dagen. Han lyser med skarpa ljus så jag har huvudvärk när jag lämnar honom. Han puffar luft i ögonen så att man känner sig generad då reflexen att blinka inte går att hejda. Känns som om man skäms över sitt beteende. Sen ber han mig läsa det där bluddret han har på väggen bakom sig, jag har övergått till att säga tjockis…smalis….tjockis, tjockis och sedan en smalis. Alltså O B D S och sådana bokstäver, tjockisar, har lite mer kropp. Medan I L F P T är smalisar. Jag kan inte se vad de är för några gynnare men jag ser deras konturer, hjälpligt. 

Men allt detta är det värt att offra. Då han på ett lugnt och sansat sätt förklarar för mig att vinsterna i relation till riskerna är inte tillräckliga ännu. Att utsätta sig för en operation av det seende öga jag har, med de risker alla ingrepp har, är inte vinstgivande nog. Han kan inte hjälpa mig med annan styrka på glasen men han menar att jag klarar vardagen med den syn jag har. Däremot, sade han, om förändringen fortsätter i samma takt som den har gjort hitintills, är det dags om ett år. Då går jag in i dimman såpass att vinsterna är övervägande i en relationsmätning. Man kommer aldrig ifrån att även om det görs en åtgärd fortsätter kroppen sin process med åldrande i alla fall. Så återstarr är ett tråkigt ord men oh så sammanhängande med dessa ögonåkommor. 

Oj oj oj, vad jag fått gnälla av mig. Men detta med mina ögon, är en av anledningarna att det blivit desto mer bekvämt att vara hemma. Där jag inte behöver ängslas att göra bort mig. 

Idag då vi var på fika på ICA reste sig en dam upp vid bordet bakom. Jag såg att hon tittade mot vårt bord och hälsade, men jag kunde inte se hennes ansikte. Jag hälsade artigt tillbaka, jag till och med log. Men det leendet sitter som ett grin i ansiktet, ett konstlat grin. Då man inte vet vem det är. Därför är hemma en säker och komfortabel tillvaro. 

Nu sticker vi utomlands ett par dagar, får göra den resan som vi skulle ha gjort i våras. Då maken hamnade på sjukhuset och jag fick be min väninna hänga med på resan. Nu tar vi och gör om den. Det var en liten trevlig tur. Resa buss är alltid mysigt tycker jag. Jag gillar verkligen att åka buss. Har föreslagit maken att vi ska ta någon dag och bara åka runt runt i Helsingborg. Utforska all nya linjer, vart de går och samtidigt se lite nya områden i staden. Matsäck med fika och ge oss iväg. Men nu först till utlandet med den bussen. Jag återkommer med berättelse om hur det är att turista så här i höstdagjämnings-tider. 

Söndagsmiddag, vår middagstid. Klockan är sju på kvällen och för en vecka sedan fick vi dra ner persiennerna så jag inte skulle bli bländad, då vi satte oss till bords. Idag satt vi och kurade skymning i samband med vår middag. Inga persienner behövde fällas. Men ett litet stearinljus på bordet gjorde att vi kunde kura en stund i denna twilight zon. 

Imorgon är det höstdagjämning. Ännu en sommar har passerat. Jag har fått ett schemaförslag inför hösten. Mina bridgeelever har beslutat att de vill ha några kurs-kvällar under hösten, så det känns bra, det bryter vardagslunken . Jag måste trots allt göra en liten planering av träffarna, trots att jag tydligt sagt att jag inte skriver ihop fler lektioner förrän de behärskar det jag skrivit tidigare. Det är som Maslows behovstrappa, man kan inte hoppa över något trappsteg. Måste kliva steg för steg, då de har en önskan om att lära tillsammans, då får de kämpa tillsammans

Har en tid hos optikern måndag. En förhoppning att han ska hjälpa mig finns, men samtidigt har jag en känsla av att han inte är någon trollkarl. Visserligen har jag ett oerhört förtroende för min optiker,  men ställer inga omöjliga krav på honom. Han har tidigare gånger efter noggrann undersökning sagt att det vore att lura mig om han föreslår någon åtgärd. Varken nya glas eller någon remiss för ytterligare undersökning. Och förmodligen blir resultatet samma imorgon. Men hoppet är det sista som överger människan. Så jag traskar dit, utsätter mig för hans skarpa ljusblixtar och kanske även ögondroppar som gör tillvaron ännu mer dimmig än den är för mig ”normalt”. 

I veckan som kommer ser det ut som september ska bjuda på sådant härligt väder, som denna årstid brukar ha. Indiansommar. Får man säga så? Indian? Är det fult? Vad ska man då döpa om sommaren till. Det gick JU bra att lära om till ”chokladbollar”. Men den här sommarn som är så ljuvlig nu på höstkanten? Kan man få förslag eller ska vi bara låta ett gammalt uttryck få lov att kvarstå? Trots allt är ingen säker på var uttrycket härstammar från.

Då jag googlar på det får jag fram två förklaringar. Alltså är det inget vi rackarungar har hittat på. Då kanske det får lov att finnas kvar i vårt vokabulär. Nu hopp i bingen, så får jag se vad min optiker kan hitta på med mig imorgon.

English text after the swedish this time

Nu måste jag skriva på svenska igen.  Vänner brukar klaga när jag inte skriver på tre-fyra dagar.  Och förra gången jag skrev klagade några vänner att jag bara skrev på engelska.  Även om de förstår allt, accepterar vissa inte att jag inte gjorde någon översättning.  Varför?  Kändes de utestängda?  Jag vill säga dem att de inte är det.  Uteslutna.  När jag sitter här och skriver handlar mina tankar båda om jag har något att berätta såväl som jag bara tänker. Tänker på dem ….. mina vänner, jag måste hålla kontakten med även de hemliga läsarna.  De jag kan se på räknaren men aldrig får några tecken från, inte som en kommentar eller som något skvaller.  Men sedan gillar jag att skriva, det är mitt sätt att sitta och reflektera över livet och vad som händer omkring oss, jag känner trots allt att jag pratar med de hemliga läsarna och mina närmaste vänner.

Och här sitter jag och ler.  Varför är det inte tillräckligt bra bara att läsa min småprat.  Inget allvarligt, bara små problem.  Och gör det inte till någon affär då jag inte översätter.  När jag nästan aldrig får någon kommentar, vet jag inte om dig, kära läsare.  Det här är mitt sätt att översätta mina egna tankar till ett annat språk.

Och många många gånger fastnar jag, för när jag har en tydlig tanke i hjärnan, men när jag ska skriva det, försvann det från jorden !!  Ett enda vanligt ord !!  Fruktansvärd.  Och när jag har tappat ordet kan jag inte heller översätta det.  Inget ord att skriva i översättaren!  Häromdagen skulle jag berätta om min lilla nallebjörn som jag bär som en maskot på ryggsäcken.  Jag försökte Hitta ordet för maskot, denna talisman.  Men jag kände bara ett stort tomt utrymme i mitt huvud!  Hjälp, det var hemskt.  Kändes som om jag inte kunde andas, eftersom jag tappade all koppling till mitt språk.  Och det var min egna svenska språk!  Kunde inte andas men mina hjärtslag ökade. Jag gnällde som en baby och bad om hjälp.  Vad heter den björnen, sa jag till make.

– Han såg på mig, mycket förvånad och också lite förvirrad:

 – Jag har aldrig hört något namn på den sa han.  Du har bara tagit hand om den som ”björnen” sa han.

 – Ja ja,  svarade jag, men vad säger du om att den bärs sådär på ryggsäcken?

– För att vara ärlig sa han, jag tycker att det är barnsligt, men det är din business, inte min.

–  Jag menar vad kallar du det när jag har den här saken som en liten ”typ av lycka .”

 – Åh, svarade han, en maskot?

 Och där satt jag, generad men lättad.

Min kära herr Kanada och jag talade igår.  Och jag sa till honom att jag hade varit en duktig fru och tillbringat mycket tid framför spisen idag. vad lagade du till middag, frågade han.  Och där satt jag!  Fångad i min egen fälla.  Varför starta en sådan konversation?  Men som vi säger i Sverige, om du har sagt A måste du också säga B.

 Hur säger jag “kåldolmar” på engelska?  Och om han vill att jag ska tala om  receptet?  Vad gör jag?  Jag började tänka och tänka.  Men javisst, Vicky och jag hade en gång diskuterat den typen av mat, rullar och dolmar, olika rullar.  Och plötsligt kom jag ihåg cabbage = kål!  Ja, ett ord i det djupaste hörnet i min hjärna.  Så jag berättade för honom om den maträtten och korsade mina fingrar i hopp om att han inte skulle fortsätta att be om något recept.  Phew, vilken lättnad … han gjorde inte det.

Jag är säker på att jag hade varit tvungen att bli “bortkopplad” från sajten om han hade frågat.  Precis som barnen brukar säga: att de råkade köra in i en tunnel då man ställde besvärliga frågor till dem, som de önskade slippa svara på. Lättare att prata vardagen utan för mycket detaljer.  Men under vårt småprat måste jag ibland använda översättaren.  Mest när mina vänner säger något ord som jag inte känner till.  När jag talar och inte kan hitta ordet i hjärnan, försöker jag ett annat sätt att uttrycka vad jag vill säga.  Ibland stavar jag det fel, och förhoppningsvis får jag ett  ord i chatten med rätt stavning.  Inte någon lång historia, berättar bara för mig hur och varför jag sa det fel.  Bara en korrigering.

En gammal vän har varit väldigt bra på att hjälpa mig med den engelska grammatiken.  Och för några dagar sedan frågade han mig om jag ville spela bridge med honom.  Visst sagt sa jag och registrerade oss för en turnering.  Min vän frågade hur jag gjorde det, han kunde inte hitta rätt till webbplatsen med de här nya uppdaterade sidorna.

 Jag skrattade lite och svarade;  Jag betalade (payed) 100 dollar för ditt deltagande, men ta det lugnt.  Jag skickar en räkning.

Betalt (paid), var hans svar.  Ett enda ord igen och jag kommer förhoppningsvis att stava pay och paid rätt resten av mitt liv.  Och jag jämförde det med say och said.  Glad att vissa saker fortfarande kommer att finnas kvar i mitt minne.

 Och med kåldolmarna gjorde vi ett test.  Min svägerska berättade förra veckan att hon hade sett ett TV-program där kocken rekommenderade att lägga kålen i frysen i minst två dagar.  Därefter läggs det i kylen ytterligare en dag.  Efter att du hade gjort det, behövde du inte koka det.  Bara skala av kålbladen.  Vi försökte den här metoden och jag blev förvånad över att det verkligen fungerade så bra.  Jag har aldrig tidigare i min livstid lyckats göra 28 fina kåldolmar från bara en kålhuvud!  Fantastiskt!  Idag kommer vi att smaka den här maträtten till middag och jag hoppas att smaken kommer att godkännas.

 Ta i trä!!!

Och nu i publiceringsögonblicket har jag just ätit kåldolmarna. Det fungerade ypperligt! Kommer aldrig att koka ett kålhuvud igen före kåldolmsframställning! 

And now for the english text

Now l have to write in Swedish again.  Friends use to complain when I not write for three-four days. And last time I wrote, some friends complained I only wrote in english. Even if they understand all of it, some doesn’t accept I didn’t make any translation. Why? Did they feel excluded? I will tell them: you aren’t. Excluded. When I sit here and write, my thoughts are both about if I have something to tell as well as I just think, think of them…..my friends, I have to keep in touch with those secret readers. Those I can see at the counter but never get any sign from, not as a comment nor as any gossip. But then I like to write, my way to sit and reflect about life and what happens around us, I think after all I’m talking to those secret readers as well as to my nearest friends.

And here I sit and smile. Why isn’t it good enough just to read my smalltalk. Nothing serious, only small problems. And please, don’t make it any issue when I don’t translate. When I almost never get any comment, then I don’t know about you dear reader. This is my way to translate my own thoughts to another language. 

And many many times I get stuck, because when I have a clear thought my head, when I’m going to write it, some words just disappeared from the earth!! A single common word!! Horrible. And when I have lost the word I can’t translate it either. No word to write in translator! The other day I was going to tell about my little teddy bear I carry as a mascot on my rucksack. I tried to remind the word for mascot, this talisman. But I just felt a huge empty space in my head! OMG it was awful. Felt as I couldn’t breath, as I dropped all connection with my language. And it was my own tongue! Couldn’t breath but my heartbeat increased. Whining like a baby, I asked for help.

– What’s the name on that bear, I said to spouse. He looked at me, very surprised and also a bit confused: 

– I have never heard any name of it he said. You just have taken care of it as the “bear” he said. 

– Yes yes, I answered but what do you say about it being carried like that on my rucksack? 

– To be honest, he said, I think it is childish, but it’s your business, not mine. 

– I mean what do you call it when I have this thing as a little “kind of lucky thing….”

– Oh, he answered, a mascot? 

And there I sat, embarrassed but relieved. 

My dear Mr Canada and I spoke yesterday. And I told him I had been a good housewife and spent a lot of time in front of the stove that day. What did you made for dinner, he asked. And there I was! Caught in my own trap. Why start such a conversation? But as we say in Sweden, if you have said A you have to say B too. 

How do I say “cabbage rolls” in english? And if he want me to tell the recipe? What do I do? I started to think and think. But oh yes, Vicky and I had once discussed that kind of food, rolls, different rolls. And suddenly I remembered cabbage! Yes, one word in the deepest corner of my brain. So I told him that dish, and crossed my fingers hoping he not would continue to ask for any recipe. Phew, what a relief…. he didn’t.

I’m sure I have had to get disconnected from the site if he had asked. Just as the children usually do when they ”happens to run into a tunnel without any connection” when they been asked difficult questions, requests they wants to avoid answering. Easier to speak everyday life without too much details.

But during our smalltalk I sometimes have to use the translator. Mostly when my friends say some word I’m not familiar to. When I speak, when I can’t find the word in my brain, I try another way to express what I want to say. Sometimes I spell it wrong, and hopefully I get a single word in chat with the right spelling. Not any long story, telling me how and why I said it wrong. Just a correction. 

An old friend have been very good at helping me with grammar. And some days ago he asked me if I wanted to partnering him at bridge table. Certainly, I said and registered us for a tournament. My friend asked me how I managed to do the registration, he couldn’t find his way to site with this new updated pages. 

I laughed a little and answered; I payed 100 dollars for your entrance, but take it easy. I will send you a bill.

Paid –  was his answer. One single word again and I will spell pay and paid right rest of my life, hopefully. And l compared it with say and said. As well as he once told me the difference between advice and advise. Happy some things still will remain in my memory.

And about the cabbage rolls, we made a test. My sister in law told me last week she had watched a TV-program where the chef recommended to put the cabbage in freezer for at least two days. After that move it into the refrigerator for another day. After you had done so, you don’t have to boil it. Just peel off the cabbage leaves, one by one. We tried this method and I was surprised it really worked out so well. I have never before in my lifetime managed to make 28 nice cabbage rolls from just one cabbage! Amazing! Today we will taste this dish for dinner and I hope the taste will be approved. 

Touch wood!!!

And now at the moment of publication, I’ve just eaten the cabbage rolls.  It worked great!  Will never boil a cabbage again before making cabbage rolls!

Where are you? Friends? Who never told you’re going to be absent? You, virtual friends who made my world to grow. And get more multifaceted. You, who spoke to me and said good morning when l just was going to bed, a bit ashamed over my late habits. Who got my brain to understand our planet was a living planet all around the clock. This is one of the disadvantage when you make friends in this world. This pretended friends, you never meet in real life, IRL. And what about it? Do l ought to be sad or sorry to lose them? Do I have to realise this is a stupid world? Or shall I join those friends of mine, even if I in a future just miss them. And they not appear anymore? Without any sign about their disappearance? In real life friends also disappear. 

During some years by now I have find myself very good to find different explanations in my head why they are absent. Oh it is summerholiday I sometimes think about friends living at southern part of our globe. When the winterhurricane roar outside my window. But they never appeared again. And I have seen the celebration of holy days in other religions as the reason when some of my friends are absent, but mostly they return. I had a friend who announced she was going for a journey, and I wished her a safe flight. Never heard from her again. And didn’t read anything about any flightaccident. 

Although her visits at theese site we met, was very sporadic, we enjoyed our meeting. Now she is gone. Haven’t seen her last six month. Sad. And the sadness get deeper when I never get to know the cause of her disappearance. But this is the new world. Which, as I said, includes this disadvantages. Anyhow, it will not stop me to make new friends all the time. 

Yesterday I was told by an american player, he had put me on his friend list. We didn’t play together but met as opponents. His partner was a player wellknown by me since earlier. A player with a very bad behavior. And when he and I had played together some while ago I made him blacklisted by me. As a precaution I not would spend and waste time with this rude player in future. Yesterday as our opponent, he bid and made a slam, and after all he is rather smart, to figure out where the cards are and how to play them so his opponents doesn’t get any trick, or as less as possible. But in communication with his partner he is a disaster. And playing bridge is like dancing Tango, it takes two. When he had played the hand his partner said; even if you made this hand very nice I will still keep you in my ”list of shit”, as a kind of explanation he didn’t like his partner. I told the player who said so, even you? I have blacklisted that player since earlier because of rudeness. 

After the tourney I was contacted by this american, and he told me he had put me as his friend, if it okey for me? So the balance in world stays. One on ”shitlist”and one new friend. 

There was a swedish composer who wrote about terror balance in late fifties. Does he know how right he was?

But after all I make many many more friends to whom I continue my friendship, than I meet unpleasant people. And my list of friends are growing day by day.

But my list of absent friends I never know what happened to, is also getting extended. When I think of them, it is a sad feeling inside me. IRL we mostly get to know why they disappeared, either an advertisement, an obituary in my newspaper or I get told by the related or some friend. And you can put an end of that relationship in your mind. At my age this kind of news is not very odd. At my age funerals happens more often than wedding and baptism. 

But I like to know what happened. And when. Sometimes my curiousity never gets answered. 

I remember once when ”bridge at net” just had started in my life. My mentor from Örebro introduced me in this club I participate daily by now. We met two ladies, who didn’t do the most excellent play. But oh how fun they had. Smalltalk and giggling about their bad play during the game. I really envied them their relaxed behavior. And they didn’t seem sorry for their loss. As I still was a beginner at net, I didn’t follow their english so good. But I heard them say; sis, to each other so I understand they were siblings. I asked them if they were sisters and again, giggling – they said they were. And so the time passed by. Kala, one of the ladies and I talked a lot during times and Kala as well as I was curious about other parts of the world. I remember when I spoke to her about a holiday we had that very day – Kristi himmelfärdsdag – and I put myself in a very hard position. My still bad english and explanation how Jesus get to heaven that very day, and I tried to do it as serious as I was able to. Afterward I wrote about it in my blog how to express something about swedish traditions in a foreign language, how difficult is was to me. And of course I never mention any person without their permission, so I had to ask Kala. She laughed at me and wanted to read it. Well, I said it is in swedish. But sent the link to her. Next day she told me she were proud to be in my blog. But you don’t know what l have written about you, I protested, it’s all in swedish. Yes I know, she said and at that time she told me how she asked her brother to help her. How to copy my story and paste it an a translator and now she were able to read it, hocus pocus, sim sala bim!! As a magic finesse. One old lady teach another old lady. 

Kala is nowadays at my list with absent friends, but I know when and how it happened when she died. Because we were told about it by her sister as in reality wasn’t her sister. They were very very close friends and they felt as near as sisters, pretended sisters the remaining lady told me. I didn’t get to know it as long as Kala were alive. And I still see them as those sisters who told me how close friends you can get at net. My friend Vicky in Canada, I can’t get into my head, I can’t understand she isn’t  a real friend, in real life…….IRL!