Jönssonminnen.se

English after the swedish today

Det har tagit en kvinnoålder att förstå, eller att få en liten glimt av somliga begrepp som under min livstid upprepats som ett axiom. Samtidigt som jag inser min tröghet att sätta saker och ting i relation till vartannat, blir jag ändå nöjd, om än dock lite generat nöjd, då jag känner det där ”aha”,  är det så det ligger till…… 

Vissa frågetecken rätades ut då jag vid lördagens middag tillsammans med barn och barnbarn, fick tidsbegreppet genomgånget. Har aldrig tänkt på tiden i relation till min ålder. Men då jag berättade om de långa tidsperioder som förflöt då jag var ung, till exempel våra sommarlov, blev jag serverad en förklaring som Albert Einstein skulle accepterat. 

Då jag vid åtta års ålder, strax efter min ”examen” från första klass i småskolan, gick hem för att vara ledig och ha sovmorgnar i drygt två månader, var denna period 2/96 månader av mitt liv. Alltså drygt två procent av mitt liv. Jättelänge! 

Idag har samma två månader förvandlats till 2/876 månader. Alltså börjar vi närma oss gränser för promilleräkning istället. Och vem vill förknippas med promille? Med förståelsen för tidens flykt och det som jag upplever som tidens acceleration får trots allt sin förklaring, då jag tittar på dessa siffror. Småleende konstaterar jag att detta som jag förmodats förstå då jag gick i småskolan trots allt klargjorts för mig i en senare fas av livet. Ingen behöver veta hur lång tid det tog för mig att fatta, kan de inte räkna, får de leva med den ovissheten. 

Men den stolthet som grott inombords i mitt bröst, sedan jag kände hur jag fått insikt i hur tid uppfattas, mynnade ut i att jag började jämföra många av vardagens saker runt om mig. En sak som gjorde att jag kände mig lurad var, bensinpriset och vårt engagemang i ett av våra stora oljebolag, cirkelK som de heter för tillfället. Många år var vi kunder hos kooperationens eget, OK som det hette. Men då de sålde flera av sina stationer till Preem kändes det inte så viktigt att vara lojal längre. Det blev svårt att hitta de ställen som var kvar i kooperationens och därmed också vår ägo. Så vi lät oss lockas över till Statoil. Blev kunder efter ett löfte om 25 öres rabatt på varje inhandlad liter bensin. Hyfsat bra rabatt tyckte vi. Åren har rullat på och de där 25 örena har minskat till 15 öre för många år sedan. Då för cirka 25 år sedan kostade bensinen cirka 8-9 kronor per liter. Den rabatt vi fick då var 25 öre på varje 8-krona, alltså cirka 3 procent. En ganska vanlig summa som många ”handelsavtal” erbjöd som medlemsrabatt. Igår då vi var iväg in mot sta’n en runda föll min blick på bensinpriset, och min hjärna fortsatte som den gjort senaste dygnen….. 15 öre rabatt på priset 16.04, hur många procent är det? Nu krympte det till promille!!! Vi är nere under en procents rabatt. Och då det är så lågt som decimaler på nollan anser jag att man ska tala promille istället för procent. 

Insikten att vara lurad var inget nytt. Ungefär som det faktum att idag är förhållandet bank/kund hos banken det omvända av vad det var förr. Nu betalar du för att de ska få använda dina surt förvärvade slantar och göra sig förmögenheter på DINA slantar, som du trots din insikt om dåliga affärer för ditt vidkommande inte törs flytta hem i madrassen. 

En numera bortgången svensk komiker som hade en självpåtagen titel, pessimistkonsulent, gör sig påmind då jag sitter och skriver sådant här. Med ett leende i mungipan tänker jag på att vissa av oss inte behöver anlita dessa konsulenter. Vi kan själv….haha. 

Skämmigt tänker jag på vad ett av mina barnbarn sa då hon fyllde år, i de övre tonåren, och vi frågade hur det kändes att bli så gammal. Lite underfundigt tittade hon på oss och sa: Det var bättre förr…. var det vad vi lyckats förmedla till kommande generationer? Inget framtidshopp, bara pessimism? Nej nu får vi skärpa oss!!

 

AND NOW FOR ENGLISH

It has taken a woman’s age to understand, or to get a little glimpse of some concepts that have been repeated as an axiom in my lifetime.  While I realise my inertia to put things in relation to each other, I am still satisfied, albeit a little embarrassed, when I feel that ”aha”, that’s how it is ……

 Some questions were answered when at Saturday’s dinner with children and grandchildren, the concept of time was explored.  Have never thought of time in relation to my age.  But when I told about the long periods of time when I was young, such as our summer holidays, I was served a declaration that Albert Einstein would accept.

When, at the age of eight, just after my ”graduation” from first grade in the school, I went home to be free and have sleeping mornings for just over two months, this period was 2/96 months of my life.  So just over two percent of my life.  Long ages!

 Today, the same two months have been turned into 2/876 months.  Thus, we are beginning to approach the limits for per mille counting instead.  And who wants to be associated with per mille?  After all, with the understanding of the escape of time and what I experience as the acceleration of time, I get their explanation when I look at these figures.  Smiling I find this, which I was supposed to understand when I went to kindergarten after all, was made clear to me in a later phase of life.  No one needs to know how long it took for me to get it, they can count, if not, they have to live with that uncertainty.

But the pride I felt in my chest, since I knew how to gain insight into how time is perceived, resulted as follows, I started to compare many of the everyday things around me.  One thing that made me feel cheated was, the gasoline price and our involvement in one of our big oil companies, circle K as they are currently called.  For many years we were customers of the cooperative’s own, OK as it was called.  But when they sold several of their petrol stations to Preem, it didn’t feel important to be loyal anymore.  It became difficult to find the places remaining in the cooperative’s and thus also our property.  So we let ourselves be fooled to be a customer by Statoil.  Became customers after a promise of 25 öre discount on every liter of petrol purchased.  What a great discount we thought.  The years have gone by and those 25 öre have fallen to 15 öre many years ago.  Those days, about 25 years ago the gasoline cost about 8-9 swedish crones per liter.  The discount we received then was 0.25 swedish crones on each swedish 8, ie about 3 percent.  A fairly common sum that many ”trade agreements” offered as a membership discount.  Yesterday, on our way towards city my gaze fell on the gasoline price, and my brain continued as it did the last day ….. 15 öre discount on the price 16.04, how many percent is it?  Now it shrunk to promille !!!  We are down below a one percent discount.  And since it is as low as decimal places on zero, I think you should speak per mille instead of percent.

The insight to be cheated was nothing new.  Much like the fact that today the bank / customer relationship at the bank is the opposite of what it used to be.  Now you pay them to use your hard-earned sums and make a fortune on YOUR money, which, despite your insight into bad business for your part, do not dare move the money home into the mattress.

 A now-deceased Swedish comedian who had a self-appointed title, pessimist consultant, reminds me as I sit and write something like this.  With a smile all over my face, I think some of us do not need to hire these consultants.  We can ourselves …. haha.

I remember what of my grandchild said when she had her birthday, in her upper teens, and we asked how she felt to be that old.  She looked at us for a while and said: It was better in the past …. was THIS what we managed to pass on to future generations?  No hope for the future, just pessimism?  No now we have to think it over again………..

Tack för det Televerket. Ett gammalt uttryck, som vi använde om mycket, som hände för trettio-fyrtio år sedan då det blev förändringar i samhället. Man tittade på reklamen i TV, och jag sa att man tittade. Verkligen! Man följde mycket av samhällsinformationen som gavs via detta media. Många i min ålder kan humma med i frasen ”för din egen skull” som var en uppmaning att anmäla sin inkomst till försäkringskassan. Televerket meddelade om olika abonnemangsformer, som ändrades lika ofta som man lyckades förstå dem. Och sedan fanns det nånting som hette ”anslagstavlan”. Undrar om den finns ännu. Men hur det än är så måste vi få samhällsinformation. Då, för tjugo, trettio år sedan ”matades” vi med denna samhällsinformation omedvetet genom att följa media på ett ganska alldagligt sätt. Nu för tiden verkar det som att det krävs att jag söker den själv. Annars står jag snopet vid en busshållplats och väntar på en buss som inte kommer den tid jag är van att den brukar dyka upp. Och när den väl kommer går den inte dit jag förväntade mig. 

För tillfället är det stora förändringar som aviseras angående betalningsrutinerna på stadsbussarna här i staden. Jag tror hela länet är involverat i denna förändring. Man ska byta ut våra JoJo-kort. Nu när de börjar kännas bekanta och inarbetade. Men hur, när och vad?

Sistlidna juni bytte man tidtabeller och busslinjernas sträckning i staden. Några linjekartor på det gamla viset finns inte längre. I alla fall har vi inte funnit några, ÄNNU. Alltså, den samhälls-information om detta stora ingrepp i vår vardag finner vi inte. 

Vi som har tidtabeller och linjekartor som underlag då vi planerar våra stadsresor, känner oss lite förvirrade. Visst finns det andra lösningar, men hur hittar vi rätt i denna djungel av information? Vi bestämde oss för att systemet måste undersökas, detta system som man ”lätt hittar” i datorn. Men det är hemma och inomhus i värme och ljus. Hur gör vi om frågan uppstår då vi står i mörker och småduggande regn ute vid en hållplats på söder eller öster i Helsingborg?

Allt började med att vi for in till stan en dag föregående vecka. Någon riktig plan hur vi skulle åka hade vi inte. Lät slumpen avgöra. Då vi kom in till centrum klev vi av ” vår vanliga” buss. Klev på bussen som kom in på hållplatsen strax bakom vår buss. Och åkte med den till ändhållplatsen. Vi hamnade vid möllan i Hittarp. Perfekt att sitta och ta en lunch-fika. Kaffe och mackor. En blek höstsol som allt eftersom dagen led, blev blekare och blekare. Då vi startat hemifrån hade den lyst med all sin styrka. Därför sa vi att det var troligen i grevens tid vi tog lunchpaus, för sämre väder var på gång. Och vi hade inte tänkt oss att sitta i regnväder vid våra fikaraster.

Naturreservatet nedanför Möllan, ner mot havet fick en snabbvisit för naturliga ärenden. Sedan åkte vi tillbaka mot staden med bussen som hade Rosengården som vändpunkt. 

Efter att ha sett gamla vanliga områden runt Brytstugan och delar av det Helsingborg som är bekant för oss, beslöt vi oss att byta till nästa busslinje. Därför, nästa gång vi kom till knutpunkten bytte vi till buss mot Humlegården. Tänkte göra en liknande loop med den linjen, men då vi anlände Humlegården och den sidans ändhållplats bad chauffören oss stiga av, han skulle byta linjenummer. Detta var en nyhet för oss. Att linjerna alternerade. Alltså bara en fjärdedels loop, sedan slut på den turen. Vi fick i all hast byta buss så vi inte skulle fara vilse.

Skymningen gjorde att vi satte punkt för den dagens resor. Men lite förvånade insåg vi att vi passerat Furutorpsparken flera gånger den dagen.

Hemkomna blev det en liten resumé över dagens eskapader. Vi var rörande överens om att vi hade klarat resandet hyfsat. Men vi hade inte varit utanför vår trygghetsgräns. Vi hade inte sett några områden som var ”nya” för oss. Satt vid middagsbordet och sammanfattade våra erfarenheter. Kändes det som vi var klokare? Nja, en liten bit av kunskapsluckan hade täppts till, med gapet av okunskap hotade fortfarande, stort och djupt. Vad göra? 

Maken beslöt att söka linjekartor för de linjer vi farit under dagen. Fortsatte söka linjekartor över en del av de linjer vi sett och mött under dagen. En karta över hela stadens bussnät har vi inte funnit ÄNNU. Men vi är inte färdiga, långt därifrån.

En stund senare fick jag fem utskrivna kartor i min hand. Fem outforskade linjer. Kan vi jobba vidare med dessa undrade maken, och ja det gör vi. Nu inväntade vi en lämplig dag vad vädret anbelangar, och vi ”låg i startgroparna” för detta. 

Sista onsdagen i oktober såg lovande ut. 

Sätt på motorvärmaren så bilen är varm och behaglig, bad jag maken dagen före. 

Gör jag gärna om du fixar att vi får normaltid i bilen inställd, replikerade han.

Hjälp, det jag hade gått bet på tidigare. Jag klickade runt bland alla inställningar jag hittade, men kom inte på hur jag lyckats ställa in tiden i våras då vi växlade över till sommartid. Hade senaste bilturen sökt runt bland dessa val men avslutat med att vi kunde nog ha det som det var, bara subtrahera en timme när vi tittade på klockan i bilen. Vissa saker kan man nog vänja sig vid. Och minus ett (1) är ju inte så svårt. 

Men jag kan inte få bilen att tänka…. så nu satt jag där med skägget i brevlådan. Alltså prova igen och igen ….och – taaa-daaa. Lyckades hitta en rubrik med ”sommartid”! Måste närma mig gåtans lösning nu. Nej, skit också, fanns ingen rubrik ”vintertid”. Vad göra? 

Lutade mig tillbaks och försöka tänka. Men!!!! Där var en liten bock i rutan efter sommartids-angivelsen!!Klick, och denna här smarta kunniga kvinna hade ”lugnt och vant” ändrat så att bilen var rätt i tid. 

Utan att med en min antyda att jag kämpat, lät jag maken veta att uppdraget var utfört. 

Dagen efter då vi klev in i bilen var den varm och behaglig. Nu vidare ut på vår upptäcktsfärd. Fyrans linje stod först på tur att ”upptäckas”, så mot Ramlösagården, och Fjärilsdalen. Vilket vackert namn, Fjärilsdalen. En trevlig tur med inte allt för okända områden. Några nybyggda kvarter men trots allt hade de några år på nacken. Inga revolutionerande nyheter för vår del. Ändhållplatsen på andra sidan av loopen, Västergård inbjöd med en blyg senhöstsol. På en bänk intog vi vår medhavda lunchmåltid. 

En dag så här mitt i veckan, var det oerhört lugnt och tyst i denna del av staden. Chauffören vi åkt med, och småpratat med i samband med att vi klev av, tyckte nog lite synd om oss. Fattiga pensionärer som skulle tvingas sitta utomhus för att inta sin lunch, erbjöd oss sitta på bussen och fika. Han skulle ändå inte åka de närmsta tio minutrarna. Jag log och sa att vi tackade men solen som lyste på bänken på andra sidan gatan, vid en liten träddunge var lockande för vår del. Och sedan fick han veta lite mer om vår anledning till bussandet. Förvånat tittade han på oss och sa, all den informationen hittar ni på skånetrafiken.se! Jaså, han kanske inte sökt med samma fråge-ställning som vi gjort.  

 

Ner mot centrum igen efter att lunchen var intagen. Nu stod sjuans linje på tur att upptäckas. Mot Långeberga!. Men vi fick inte åka till ändhållplatsen här. Gustavslund var slutstation för denna buss. Vi hade bara skrivit ut linjekartor för de turer vi tänkt undersöka. Inte tidtabeller. Och de linjer med olika alternativ för varannan buss visste vi inte så mycket om. Visserligen hade vi inte medvetet gjort ett val av någon av bussarna som gick hit eller bara till hälften. Men de hade inte hjälpt i alla fall, denna buss vi åkte med skulle åka hem till bussgaraget. Nu blev vi snuvade på Långeberga. Men skam den som ger sig. Över gatan och ner mot staden med nästa buss, mot Brohult…. Besvikelsen över våra halverade erfarenheter gjorde att vi började planera för eftermiddags-kaffe. Som om javat skulle kunna ge plåster på såren. Men vi hade inget kaffebröd, bara kaffe. 

Beslöt i all hast att vi skulle kliva av bussen i centrum, vid ”Knutan” springa inom på Backhaus och sedan vidare med nästa buss, mot Brohult. Perfekt timing. Vi satt på bussen och hörde denna dam som lovade att bussen var på väg mot Brohult, varje gång bussen stannat och släppt av eller tagit på nya passagerare. Hon lovade otaliga gånger – mot Brohult. Vid Dalhem center blev vi upplysta att nu gick inte denna buss längre….. 

Jaha, de kunde lika gärna sagt – mot Treriksröset, istället för – mot Brohult. Det var lika sant båda utlovelserna. Vi kom aldrig till något Brohult. Men där, vid Dalhem centrum, stod en av ”våra” bekanta 1:an bussar, så vi for med den ner mot Stattena. Där vi bytte till 22:an mot Väla. 

Jag hade klart för mig att det fanns en förträfflig busskur med bänkar och bord vid Väla ändhållplats. Här blev vårt eftermiddagsfika uppdukat. Vi drack, åt och njöt de goda kardemummabullar som inhandlats på Backhaus. Som den skåning jag är, betyder mat- och fikaraster mycket för vardagslunken. Samtidigt med mumsandes av de goda bullarna gjordes en sista planering av dagens resande. Härifrån med buss till 24:an mot Humlegården. Därifrån med 3:an ner mot staden för byte till 1:an eller 2:an. Fick ta den som kom först av dessa. Tiden för sist inköpta biljett började närma sig slutet. Och kosta på en ny om det klarade sig med den gamla ….nej, det var vi inte beredda att köpa. 

Dagen slutade med att vi hade kontroll på ett par busslinjer mer. Och så många människor vi sett och även småpratat med. En dam vid Stattena som visade oss hur de informationstavlor fungerade som finns vid hållplatser som är knutpunkter för stadens bussar. Vid ett tillfälle fick jag en reskamrat som slog sig ner bredvid mig på sätet, innan maken hunnit slå sig ner. Vi småpratade lite och mannen var riktigt mysig. Plötsligt ropade han till, han hade glömt kliva av vid sin hållplats!! Ett bra betyg om mig som sällskapsmänniska, eller hur? Nu fick han ta en annan buss nerför Hälsobacken igen, eller en promenad genom Sofiakällan och dess omgivningar. Och maken fick tillbaks sin tilltänkta plats. 

Sammanfattningsvis börjar vi snart ha lite ”koll på läget” vad det gäller stadens bussnät. Och hur och när vi ska byta linje. Och vi var rörande överens om att riskera att be om en Valpolicella behövdes inte.

Vi vill inte riskera att råka utan för samma fadäs som min moster gjorde en gång. Hon skulle åka ner till systembolaget på Södergatan för att inhandla en flaska vin. Hon hade fått rekommendation om ett gott vin. På den tiden handlade man över disk, (over the counter OTC) så man kunde inte som idag gå runt och leta upp en flaska som liknade den man blivit bjuden på, eller sett hur den såg ut. Därför gällde det att komma ihåg vad vinet hette och gärna också hur det uttalades. Valpolicella, satt moster och mumlade för sig själv medan 5:ans spårvagn styrde, skrikande i skenorna, nerför Bergaliden. Första hållplats nedanför backen hette Knutpunkten. Och här bytte man om man skulle söderut. Man la mynten i bössan, bad att få en ”övergång till söder” och spårvagnsförare rev loss en liten biljett som tjänade som betalning på nästa vagn. Det var olika färg beroende på vilken linje man bad om övergång till. Men söder var söder, så då kunde man ta antingen linjen till Råå eller Lussebäcken. Båda passerade söder. Inte så viktigt att hålla ordning på slutstation för spårvagnen då man bara skulle till söder. Moster klev fram, lade myndigt ner sina mynt i bössan för betalning, sökte ögonkontakt med föraren och sade: En Valpolicella till söder!!! 

Jag ska erkänna att jag bara hört historien så här långt, aldrig hur det redde upp sig. De där bussluffarna är inte riktigt färdiga. Fler linjer står på tur att utforska. 

Mat för änglar tänker jag. Jaha, ytterligare en skröna på ämnet mat. Men vadå? Livet består av äta sova dö….eller hur var det dom sa?? 

Måndagens mat brukade ofta vara pytt-i-panna då jag växte upp. Rester på söndagssteken var inte ovanligt. Det räckte inte att fixa till en middag med hela skivor av den goda steken, men då den skurits ner i småtärningar och blandats med lite stekt lök och potatistärningar blev det en smaklig måltid. Fanns det kvar av den goda gräddsåsen fick den gärna slinka med ner också. 

Vår måndagsmiddag denna vecka blev en räddning av mjölk som hade blivit lite åldrig. Mjöl mjölk och ägg vispades ihop med lite salt, och hälldes i en braspanna. Tre stora potatis revs grovt och ströddes ut i ”pannkaks-smeten”. Sedan lades ett täckande lager av baconskivor över hela skapelsen. In i ugnen och gräddades tills en ljuvlig doft spred sig i hela huset. Lingonsylt fick förgylla den maträtten, och gamla mjölken kom till heders. 

Men när jag tar lingonsylt till maten är det inte tillåtet att ”sno åt sig” skeden med en jätteklick sylt och stoppa ner i mjölkglaset, att avnjuta som efterrätt. Antingen till maten eller till efterrätten. Därför, när vi äter kåldolmar struntar jag i att ta lingon till dolmarna. Lingonen sparar jag till efter maten och sitter och njuter med mjölk, direkt ur mjölkglaset. Mums. 

Men vissa maträtter bara kräver lingon som tillbehör. Som denna goda potatisbaconpannkaka som vi åt i måndags. Inte heller kroppkakor klarar sig utan lingonsylt. Så där sitter jag och sneglar på burken då vi har avnjutit våra måltider. 

Idag blev det dubbel vånda då vi tog oss an resterna av måndagen middag. Men vi plockade även fram två kroppkakor ur frysen, som var en rest från tidigare. Uppstekta kroppkakor är himmelskt goda. Men även potatisbaconpannkakan blev bara godare att bli stekt. Ibland är mikrovågsugnen inget bra alternativ. Jag skrattade åt maken, pär-tängvattnaren, ett namn som används om folket i Tängvattsdalen. Befolkningen levde på små självhushåll. Med potatisodling som enda möjliga odling, då klimatet inte tillåter någon annan gröda att mogna så där långt norrut. Potatis heter ”pären” på ortens språk. 

Jag sa att detta var väl lyxens lyx för hans del. Att får en buffé med uppstekta potatisrätter serverade med smält smör och lingonsylt. Ögonen glittrade på honom. Men även jag gillade anrättningen. 

Efter maten satt vi småpratande. Jag sneglade på lingonsyltburken. Men visste att jag överskridit ransonen flerdubbelt. Kvar på min tallrik fanns lite smält smör och lite rött från sylten. Jag tog matkniven och samlade ihop ett uns av det goda. 

– Hade det varit då…. då jag var unge……sa jag. 

– Ja jag vet svarade maken, då hade du slickat tallriken. 

Jag erkände. 

Mitt förslag var att jag kunde hälla lite smält smör på tallriken och röra ner lite lingonsylt, istället för lingon-och-mjölkglaset. Ett par stora runda ögon mötte min blick tvärs över bordet. Jaså, så du menar att din lingon-och-mjölk-diet ska övergå till att vara lingon-och-smör-diet istället?? 

Det var inget bra förslag insåg jag, av hans blick att döma, men smarrigt, eller hur?

Sedan spann vi vidare på temat slicka tallriken…..ja jag ska inte skvallra, jag lovar. 

Men det är väl en erkänsla att maten var god som serverades? Eller?

Samma som den gången då smörgåstårtan blev av med sin garnering uppe på, då det JU i alla fall var det godaste och man var JU så mätt. 

Sedan pratade vi en stund om skorpor, lingonsylt och vispgrädde. Denna efterrätt som vi fick vissa söndagar då jag var barn. ÄNGLAMAT! De söndagar vi inte åt inkokta plommon med grädde. Efterrätt var viktigt på söndagarna. 

Skrattande dukade jag av och tänkte att dessa små ord roar kanske någon. Gör de inte? 

När vi visste att faster Asta var i antågande, blev vi tvungna att snabbt springa iväg till mjölkaffären med den lilla söta spannen. Inte större än många av de som idag figurerar bland barnens sandlåde-leksaker. De små formar och ”hinkar” som de heter på ”riktig” svenska. Men den var alldeles tillräcklig för att köpa ett mått grädde i.

Vår kära faster kunde absolut inte dricka sitt kaffe svart. Och att ”gå bort och hälsa på” utan att dricka kaffe, ja det var en omöjlighet. Så det blev för oss ungar att göra sig ett ärende bort till Flyborgsgatans mjölkaffär, för detta mått grädde. Hur mycket är då ett mått grädde funderar ni? En deciliter, en hel deciliter!

 Skulle vi i dagens samhälle …. för det första köpa så små mängder som en deciliter? Jag minns då det började finnas tetrapak med grädde var de ofantligt mycket mer. De var på 1 1/2 deciliter eller 3 deciliter grädde! Vad skulle man ha så stora förpackningar till? När det räckte med ett mått? 

Diskussionen kom upp häromdagen då maken blev ombedd att köra förbi Coop och köpa ett långfranska och lite medvurst. Vi tycker att deras långfranska är den bästa, speciellt då den är riktigt färsk, fortfarande ljummen då man stoppar den i papperspåsen, och bär man med sig doften av nybakat under hemvägen. 

Denna delikatess vill jag avnjuta med rökt medvurst som pålägg. Ost är också gott, men denna medvurst ger mig en nostalgisk känsla, så som jag upplever barndomens vardagslyx. Vi hade skollov och skulle ha något gott till lunch, och då fick vi ibland Ettans långfranska och rökt medvurst. Jag kan fortfarande känna välbehagskänslan som denna måltid gav. Ett glas kall mjölk till, mums. 

Nu satt maken och jag och mumsade detta ”godis”, då jag observerade att det var väldigt många skivor korv i förpackningen. Jag frågade om han köpt till ett helt kompani? Han tittade frågande på mig och undrade vad jag menade. Men det var så många skivor i asken att jag vid ett snabbt överslag räknade med att vi förmodligen inte kom ihåg att vi ägde denna delikatess och åt av den förrän bäst föredatumet var passerat med råge. Snålmajan i mig menade att det hade räckt med den vanliga storleken på förpackningen. Vad då vanliga, undrade maken? Ja, sådär ett hekto, svarade jag. I dessa tider då man talar om att vara ekonomiskt tänkande från alla synvinklar behöver man JU inte köpa mer än det man konsumerar inom rimlig tid, sa jag snusförnuftigt. 

Jag fick efter måltiden veta att den förpackning som han hade inhandlat innehöll 140 gram medvurst. Jaha, och varför har man nu ökat på förpackningarnas storlek, undrade jag? 

Plötsligt dök detta fenomen upp mina tankar, varför ”gjorde man om” folks tänkande då det gällde hur mycket ett mått grädde var, den gång då man började saluföra grädde färdigförpackad från mejeriet? Jag vet med säkerhet att man bara bad om ett eller tre mått grädde då man köpte detta. Jag har aldrig sagt: en deciliter grädde till tanten i mjölkaffären. Föralldel, hon visste hur mycket hennes mått innehöll. Man sa ändå bara hur många mått man önskade. Precis som man fortfarande idag mäter i skopor, antingen ovett eller glass. 

I mjölkaffären hängde dessa ”mått” i form av decilitermått och litermått. Ett runt ”kärl” med en vidhängande lång stav som avslutades med en krok så att de gick att hänga upp på kanten av den mjölkkanna eller gräddkanna de skulle användas i. Denna stav fungerade som handtag. Jag vill inte kalla dem skopa, därför att skopa har en lite annan utformning. Trots allt hade de samma funktion som en skopa. Att ”skopa upp” mjölken eller grädden till kunden.

Och lika manipulerad känner jag mig över detta smygökningskonsumerande, som den där känslan jag kommer på mig själv med att ha, då jag inhandlat någon total onöda, som det gjorts reklam för i min dagliga blaska. Bara ”som av en händelse” har man berättat hur bra det är att äga denna produkt, en produkt som jag knappast visste fanns, och därmed bevisat att jag klarat att leva utan en hel mansålder (fast jag menar en kvinnoålder) innan.

Sedan talar man vitt och brett om att man bör ha ett sinne för hushållsekonomi, och se till att få ner matsvinnet. Samtidigt som samhället vill göra oss uppmärksamma på förpackningsraseriet. Maken har många år tyckt jag var en knäppgök som inte packar apelsinerna i en plastpåse då jag handlar sådana. Jag tar en famn full, bär dem till vågen och efter vägning för de göra sällskap med andra grönsaker och/eller rotfrukter i deras påse. Jag har inte ätit apelsinskal de senaste sjuttio åren och om jag behöver skalet som zest tvättar jag JU ändå av frukten under rinnande vatten.

Kan ni förstå min förvirring? Ska vi köpa 50 procent mer grädde än vi behöver då faster Asta slinker in på en kopp kaffe? Och 140 gram medvurst istället för som vi alltid gjort tidigare i livet, köpt ett hekto? Vi spar JU förpackningskapaciteten. Med matsvinnet? Ska jag behöva äta fyrtio procent mer av den ”rögade” korven? 

Detta mystiska hemliga budskapet om ökning av förbrukning gör att jag inte kan riktigt sköta världspolitiken som jag kanske borde. Både mina åsikter om Trump och krigen i Syrien kommer aldrig på pränt. Jag har tillräckligt att ta ställning till med dessa konsumtionsproblem. 

 

Dessa uttryck som man hör genom tid. ”Stick och brinn” var ett vanligt förekommande sådant för X antal år sedan. Vad menade folk med det svaret? Jag tyckte av tonläget att döma, blev man ombedd att dra dit ”pepparn växte”. Ett äldre uttryck för att man skulle ”ta sig i brasan”, eller som min far brukade säga: ”ränn mig i röven”, ett uttryck jag ofta hör danskarna säga. Ord, ord, ord som uttrycker samma sak. Vissa uttryck vill man JU inte gärna återge, de väcker obehag. Men kanske är det beroende på när man hört det och i vilket sammanhang, och vem ordet sagts till. 

Då jag var på garnaffären för att köpa en rundsticka så jag kunde färdigställa arbetet jag tvingats lägga åt sidan p.g.a. mina ögons skröplighet, landade min blick på ett garn. 

Tillverkaren till garnet kallade firman för ”Stick och spinn”. Tyckte hon att uttrycket/namnet var kul? Kändes det nästan bekant? Ett uttryck barnen använde då de växte upp. Uttryck har JU en benägenhet att vara modegrejor. Så det är ”ingen fara” att ta upp gamla uttryck. Bara lättare för kunden att minnas namnet på tillverkaren.

Ett underbart garn, äppelgrönt, mjukt ullgarn låg där och lockade mig. Hemspunnet, handfärgat. Det hade framställts av någon som verkligen gillade att arbeta i naturmaterial. Och som troligen njutit i lika hög grad som jag gjorde av den lustfyllda  färgen. Att garnet fått ett namn som också berättade att det inte lämnat spinnerskan/färgerskan oberörd. Det hette Granny Smith. Ett namn som sade mig vad associationer de/den haft som framställt det. Jag blev köpnödig, verkligen oerhört hagalen. Hittade också en liten ask som det fanns småhärvor som harmonierade till mitt äppelgarn, åtta små söta härvor á 10 gram. 

Stod där helt andfådd och räknade på hur mycket strumpor blir det av en härva – av två härvor av äppelgarnet. Och om jag lägger till en 10 grams-härva? Eller två, men vilken ska jag ta? Mörk eller ljus? Har inte varit så tvehågsen på mången god dag. Klarade inte av att välja, bestämde mig för hela asken, alltså alla åtta småhärvorna.

Väl hemma öppnade jag påsen med garnerna som om de vore en godispåse. Vilket det JU var. Lars Roos spelade örongodis på sin tid, detta var mitt ögongodis. Jag ställde asken på soffbordet som en dekoration. Men jag fick inte ta itu med det förrän jag stickat färdigt sjalen jag höll på med. Någon självdisciplin måste jag JU ha.

När sista maskan var stickad och sjalen uppspänd för fixering, kunde jag inte vänta längre. Jag tog mina härvor. Vägde dem, nystade små söta nystan av respektive garn så jag hade en aning om hur mycket som varje strumpa krävde. Och sedan stickade jag! Och stickade! 

Garnet som har ett litet innehåll av syntetmaterial för att öka slitstyrkan, gjorde att jag inte lyckades skarva/sköta garnet som jag brukar, då jag stickar i ullgarn. Jag brukar ta sista decimetern på återstoden av det jag just stickat och halvera det. Alltså tvinna upp och ta bort halvdelen av trådarna.  Sedan gör jag sammaledes med det nya garn som ska stickas vidare på. Tvinna upp och ta bort hälften av trådarna ungefär en decimeter. Tvinna ihop garnändarna, blöta dem och gnugga ihop dem. En form av tovning. En bra metod som lämnar arbetet helt utan skarvar , skarvar som kräver trådfästning efteråt. 

Men detta garn tillät inte denna metod. Så det spretade garnändar åt alla håll och kanter då jag stickade dem. Men de är fästade nu och strumporna är levererade till dottern som tycks bli lika glad som jag för dessa härliga färger och garner. Och då jag tidigare berättat för er om mina både pytt-i-panna-strumpor och lapskojs-strumpor, ska ni nu få se de mina strumpor som jag gav namnet Äppelpaj. Och mitt räknande i butiken var till ingen nytta. Jag ville ha vad jag köpte. Det blev fem strumpor! Fem stycken, ha ha ha. Inte hela par. Men den udda strumpan eller de fem udda strumporna får se till att samarbeta. Jag har hört talas om tvättmaskiner som försnillar en strumpa då och då. Då är det inte lika sårbart om ett par strumpor består av fem stycken.

Nu har den lilla ”pralinasken” skickats vidare. Den ask som har gett oss små felmeddelanden att den innehåller ärbart godis. Små praliner, vilket den inte innehållit, men väl ögongodis