Jönssonminnen.se

Ny vecka, måndag igen. Nu får vi försöka vara lite ordentliga och festa lite mindre. Gårdagens födelsedagsparty hos sonen fick avsluta festarveckan. 

Talade med lillasyster som numera ligger schemalagd som telefonkontakt på måndagen. Bra sätt att starta upp veckan. Hon berättade att hon hört på nyheterna att ett visst kaos brutit ut i Skåne idag på morgonen då folk skulle åka tåg och buss till sina jobb. Kommunikationsnätet hade drabbats av icke fungerande betalningsautomater. Med påföljd att massor av resande inte lyckats ”validera” sin betalning på resan. Jaha, här sitter jag med min betalda dock ej utnyttjade resa i mobilen. Det var höjdpunkten på middagspartyt igår, att vi gamlingar blev instruerade hur köpa biljett. 

Ett ängsligt -”jag förstår” fick sonen till svar då han på ett lååååångsamt och välartikulerat sätt visat hur vi skulle göra. Nu tar det kanske några veckor till jag repat mod att prova på den nya tekniken. Maken kommer att klämma in sina resor på ”seniortiden ” då hans kort gäller för de där åldriga gamlingarna. 

Ängsligt frågade jag son och sonahustru om de trodde att man kunde be busschauffören om hjälp om man inte hittade vägen genom ALLA knapptryck som behövdes innan man lyckandes få upp den där rastrade rutan som man måste ha för att få läsaren i bussen att anta biljetten. 

Tror vi säkert att du kan, lugnade de mig. Men om de hjälper dig vet vi ingenting om, kom det i nästa ögonblick. Hmmmm, inte lugnade det tillägget. 

Hela hösten har jag läst i dagstidningen massor av boende i Rydebäck beklaga sig att de skulle få förhöjd avgift på bussarna i samband med bytet av betalsystem. De som bor i Domsten skulle fortfarande ha samma pris som övriga staden. Jag har kollat om någon mer än rydebäcksborna skulle gnälla. Men inte hittat någon mer stadsdel. Däremot många från Rydebäck. 

När vi kollade de nya priserna har min ”vanliga” resa från Gantofta till stan ändrats från 22,50 till 42 kronor. Häftigt, eller hur? Nästan 100% höjning. Orkar inte delta i debatten. Men känner onekligen en viss frustration. Vad gör jag? Protesterar? Jag har en gul väst liggande i bilen. Ska jag plocka fram den? I Paris demonstrerar pensionärerna över värdeminskningen på deras pensioner. Detta är väl en rejält tilltagen värdeminskning också, mina dyrare resor. Men den kanske är bara menad som en ytterligare broms om det visar sig att någon gammal tant som jag, skall ge sig ut i trafiken och RESA!!! 

Föreslog till lillasyster att VI SKULLE PROTESTERA. 

Torsdag den 19 december klockan 16.30 står vi iklädda en gul väst vid en busshållplats. Första buss som dyker upp äntrar vi, stapplar oss fram till chauffören och med darrig stämma ber om hjälp att hitta rätt klick i mobilen. Om alla lediga pensionärer gör detta denna dag och denna tid, kommer vi nog att få kommunen att skicka ut seniorkortet till alla som har pensionen som enda inkomstkälla. Detta upprepas alla torsdagar tills kortet anländer i våra brevlådor. Vad tror ni? Skulle det fungera?

Min make som bor i samma hushåll som jag betalar ingen straffavgift på 15 kronor för att han åker en hållplats. Jag får betala 15 extra för att åka mellan Gantofta och Ramlösa. Vi får inte med oss dessa seniorkortsinnehavare så lätt. De bryr sig inte. Därför väljer vi tiden 16.30, då gäller inte deras kort och de skulle få känna lite av den ångest som vi andra pensionärer känner av, närhelst vi ska åka. Jag tvivlar inte att jag även får med mig en massa innerstadsbor i min aktion, om även de vinner ett seniorkort på sina uppoffringar.  Alla seniorkortsinnehavare också, förenen eder! Men vi får kanske hitta på något att locka dem med. Eller hota. 

VI KRÄVER:

Vi kräver att få samma förmån som alla dessa seniorkortinnehavare har.

Ska jag behöva bilda en facebookgrupp eller ska detta gå att genomföra via mun-till-mun-metoden??

 

P.S. Vi kan JU be någon arbetslös graffiti-målare måla om vår Gantoftabuss från gul till grön. Då sjunker mitt pris på resan med 15 kronor. D.S.

. 

Vaknar ganska tidigt idag. Fortfarande gryning. Men känner mig hyfsat utsövd. Trots mina alldeles idiotiska nattvanor kan jag känna lust att stiga upp och fixa frukosten. Kan inte förvänta mig att gubben ska lussa för mig. Han kan ändå inte de luciasånger jag helst skulle vilja vakna till. Så upp ur varma go’a bingen. När jag kliver in i köket reagerar jag på ett, för mig ovanligt fenomen, belysningen på gångstigen utanför, som lyser upp köket. Ojdå, längesen jag var upp och tassade så tidigt. 

Kaffekokarens gurglande signalerar, precis som Beppes Sigrid brukade göra, ”färdig”…. Jag har snart hittat rätt inställning på brödrosten igen. Jag brukar tappa bort vad den ska stå inställd på då vi använder den till många rostningar. Men de kan få en liten liten höjning till. Lite blekfisiga är de ännu, trots mina småjusteringar den senaste veckan.

Kanske man skulle kolla hur mycket den står på, på skalan vid vredet, när jag hittar den absoluta punkten. Men det får bli med mobben och ett foto av skalan. Annars kommer jag JU ändå inte ihåg det. ”Jag tror det var” ….är ett mycket vanligt förekommande uttryck från min sida. Trots att jag brukar skryta över mitt ”bildminne”, jag hänvisar till det när folk frågar hur jag kan se valören på korten då jag lirar kort, kan jag inte se siffrorna å brödrosten. Om där är några… men på korten känner jag igen om det är si eller så många pluppar, två, tre och fyra är jätteenkla. Men sen femman sexan osv, nu får man se hur många pluppar det verkar synas i mitten. Helt enligt mitt minne för hur många pluppar där är på de olika korten. 

Idag ska vi INTE ut och fira. Vi firade vår 54:e bröllopsdag i onsdags. Och under eftermiddagen kom ett SMS, lunchvännen som har varit upptagen med sin flytt verkar ha ”landat”. Hon ville veta om vi skulle ha en torsdagslunch tillsammans dagen efter. Snabbt samråd med maken….. och vi beslöt, okej, vi firar vår 55:e förlovningsdag då. Ingen vet hur många chanser det finns kvar att dels fira, dels vara i såpass hyfsat skick att vi kan fira. Så kör hårt, livet är kort, som den här inbitne bridgespelaren brukar säga. Det är bara betoningen det hänger på. Så lite firning i Danmark med smarriga danska smörrebröd blev förlovningsdagskalas.

Med anledning av mina uttalanden till vänner och bekanta om att baka lussekatter med majonnäs, vill jag säga: strunta i det! (Skit i det) Jag har gjort den erfarenheten till er. Inget mervärde med den metoden. Bara en viss besvikelse. Inte för att de smakade dåligt, men jag måste få säga att det var slöseri med tid och energi att baka på detta sätt. De blev inte lika läckra i gräddningen, färgmässigt. Och heller inte riktigt samma porösa bröd. Mer kompakta och aningen för söta, saffranssmaken hittade vi inte lika tydligt som vi brukar känna i våra ”vanliga” katter, trots tre kuvert saffran på 5 deciliter degspad. Men absolut ingen uppoffring från vår sida att få dem i sig, de är goda. Och vi är en erfarenhet rikare. Nästa gång vi bakar lussekatter återgår vi till vårt ”gamla vanliga” recept med kesella. 2 dl majonnäs gjorde att saffranet inte torkade ut degen, men gav inget mervärde. Går lika bra med kesella och smör. En bild på föregående års katter bifogas.

Nu återstår de färdiga degar som ligger och undrar om de blivit bortglömda i kylskåpet. Men nej oh nej, de är inte glömda. Men våra gemensamma krafter krävs för att baka de sista av våra stipulerade julkakor. Sonjas nötkakor, bondkakor, mandelmusslor och schackrutor hör till ”säsongens” festligheter. Och att de behöver våra gemensamma krafter beror på att jag numera inte är betrodd att skära kakorna från degrullen. Siktar ”snitt” påstår maken. Men chokladklicken på Sonja nötkakor är mitt jobb, de som sammanbinder de två små delikata miniatyrkakorna, så att de blir de där goda som man kan låta smälta i munnen. Hasselnötssmaken då den möter chokladsmaken är hyggligt smarrig. Kan ni gissa vilken som är en av mina favoriter?  Sedan jobbet med att ”tumma ut” mandelmusslorna tar vi som ett gemensamt nöje. Men min bagarpartner väger varje liten degklick, så man kan inte snaska i sig lite deg. Synd tycker jag, det känns lite snålt. Men jag får en ”mögig” blick då jag beklagar mig.

Då dessa bakverk är färdigställda känns det som vi är i mål för i år vad det gäller julförberedelserna. Nja, granen ska JU kläs men det gör vi inte förrän närmre jul. Inget julpynt förrän efter sonens födelsedag. Han ska få veta att det finns BÅDE julklappar och födelsedagspresenter. 

Jaså ni reagerade på att jag sa julgran? Ja det är rätt. Den slopade vi för fyra-fem år sedan. Jag tror i samband med en Londonresa vi gjorde för att fira vårt guldbröllop. Men man är väl inte sämre an man kan ändra sig? Eller? 

På väg in mot sta’n med bussen för någon vecka sedan, klev en dam på med en liten söt minigran. Väl ”nätad” gjorde den transporten av granen ganska bekväm. Maken tittade på den……jag tittade på den … Sedan sa jag att: Ja , käre make det går att ha julgran med på bussen nuförtiden. Lite förvirrat såg han på mig innan han mindes….det där för längesedan. Veckan därefter hade han sett en helt bedårande liten gran utanför vår matvaruaffär. På hans sätt att beskriva den, hörde jag tydligt att hans önskan, var att vi skulle ha den i vårt hus. Så nu står den och acklimatiserar sig i vårt garage, för att flytta in om en vecka. Har fått köpa en ny liten julgransljusslinga, den gamla hade nog gjort att lillgranen ändat upp som en fläck på julgransmattan. För er som vill läsa -> https://www.jönssonminnen.se/2013/01/

Today I got a story from a friend of mine. A good lesson in english language for me. When I had read it I felt I wanted share it. Here it is my dear friends.

This is the story I recieved

One day a professor entered the classroom And asked her students to prepare for a surprise test. They waited anxiously at their desks for the test to begin. The professor walked around the class and handed the question papers with the text facing downwards. Once she handed them all out she asked her students to turn the page and begin….To everyone’s surprise there were no questions! Just a black dot in center of the page

The professor said to everyone’s confusion…..  I want you to write what you see there. The worried students began to do what they’d been told to do. At the end of the class, the professor took all the answers and she read them aloud in front of the students…

All of them with no exception described the black dot, trying to explain its position in the middle of the sheet. After all had been read, the classroom was silent and the professor began to explain….

I’m not going to grade you on this test, I just wanted to give you something to think about. No one wrote about the white part of the paper. Everyone focused on the black dot, and same happens in your lives.

We have a white paper many wonderful things we have or happen around us but we take for granted. And focus our attention and energy on small, dotlike failures and disappointment…The health issue, the money that we need, the luxuries we don’t have

Relationships’ complications, problems with family member, disappointment with friends and so on…

Life is a special gift and we always have reasons to celebrate. It is changing and renewing every day

Our friends, jobs, livelihood, love, family, all the miracles we could see. You need to realize the dark spots are very small and only few. And yet we allow these to pollute our minds

Take your eyes away from the black spot in your life. Enjoy each one of your blessings each moment that life gives you.

Och nu svenskan

Jag fick en historia på engelska av en vän. En bra språklektion för mig. Men då jag läst den kände jag att jag ville dela med mig. Så var så goda mina vänner.

En dag kom en professor in i klassrummet, och hon bad sina elever att förbereda sig för ett överraskningstest. De väntade ängsligt i bänkarna på att testet skulle börja. Professorn gick runt i klassen och delade ut frågorna, lade dem på deras bänkar med texten nedåt. När hon delat ut dem alla , bad hon eleverna att vända bladet och börja …

 Till allas förvåning fanns det inga frågor! Bara en svart prick i mitten på sidan….

 Professor sa, till allas förvirring

– Jag vill att du ska skriva det du ser…

De oroliga studenterna började skriva vad de såg. I slutet av lektionen samlade professorn in alla svaren och läste dem högt framför eleverna …

Allihop utan undantag beskrev den svarta pricken, de försökte förklara pricken och dess position mitt på arket. När allt hade lästs upp var det helt tyst i klassrummet 

Professor började förklara …. Jag kommer inte att betygsätta er för det här testet, Jag ville bara ge er något att tänka på. Ingen skrev om den vita delen av pappret. Alla fokuserade på den svarta pricken,  och samma sak händer i era liv.

Vi har en vitt papper, många underbara saker har vi som händer runt omkring oss men som vi tar för givet. Och riktar vår uppmärksamhet och energi på små, prickiga misslyckanden och besvikelser… Hälsofrågor, de pengar som vi behöver, den lyx som vi inte har

 Relationer och dess komplikationer, problem med familjemedlemmar, besvikelse med vänner och så vidare …

Livet är en speciell gåva som vi alltid har skäl att fira. Det förändras och förnyas varje dag. Våra vänner, jobb, försörjning, kärlek, familj, alla mirakel vi ser….

 Du måste inse att de mörka fläckarna är mycket små och bara få. Och ändå tillåter vi dessa att förorena våra sinnen

 Ta bort ögonen från den svarta fläcken i ditt liv. Njut av vart och ett av de ögonblick som livet ger dig.

Sist jag skrev fick min väninna ett nytt ord att stuva in i sitt förråd. I måndags när lillasyster dök upp på en elvakopp började vi tala dofter lukter odörer och smaker. Hon uppenbarade sig med en behaglig lätt parfymdoft. Vårt hem fylldes med en fräschör, och jag påtalade detta för henne. Jag berättade att jag bett sonen påpeka om vi började sprida en ”sunkig” doft omkring oss, vi, hans gamla föräldrar. En inte alltför ovanlig händelse runt gamla människor. När det blir längre mellan städdagarna och den personliga hygienen också blir glesare åtgärdad. Lillasyster tittade förvånat på mig och frågade om jag kände doften? Annars hade jag väl inte påtalat den för henne, menade jag. Men att du kan på flera meters håll känna den, menade hon. Tror du jag chansar och tror att du luktar gott replikerade jag? Klart jag känner den. Då började hon sniffa runt sina handleder och påstod att hon inte kände någon doft alls. Har jag vräkt på för mycket frågade hon ängsligt? Nej absolut inte, menade jag. Men du fick vårt hem till att dofta rent och nystädat! 

Kanske man ska ta detta i beaktande, att sonen inte ska sniffa efter sunkighet utan också om vi börjat att använda köpedofter…. 

Sedan fick den alspånsrökta pastramin några minuters uppmärksamhet. Den, som jag dukat fram till kaffet och de nybakat frasiga småfrallorna. Jag gillar den, pastramin har lite mer karaktär än kokt skinka, men lite mindre aggressiv än den rökta skinkan. Och på frallor, ja då känns det som lyxens lyx. All form av vardagslyx glädjer vi oss åt. 

Vi pratade julskyltning, som maken och jag varit på i söndags. Båda var vi lätt besvikna över den skyltning vi såg på stadens gågata. Jag tittar inte så mycket på skyltning av kläder, men hos juvelerarna stannar jag gärna och tittar på glittret av guld och diamanter. Men oj så besviken jag blev. Där var bara små prislappar. Mellan 10.000:- upp till 20.000:- visade många skyltar. Men själva varorna fanns inte. De var bortplockade ur skyltfönsterna! På självaste julskyltnings-söndagen! 

Jag sa till maken att det var sista gången jag gjorde mig besväret att gå på julskyltning. Då vi nådde Stortorget fanns det inga marknadsstånd. Här brukade jag köpa glögg av SLK Lottakåren, men de fanns inte här. Däremot stod biblioteksbussen uppställd tvärsöver trottoaren. Med en bibliotekarie som stod och bjöd oss att titta in i bussen. Hon ville presentera den och ge oss en turlista. Jag berättade för henne att bokbussen var vi bekant med, och den del av bibblan vi använder idag, Legimus, har de kanske inte med på bussen. Det blev trots allt en pratstund med henne då vi fick information om vad som händer med Legimus närmsta tiden. 

Lillasyster fick också höra att vi inte sett de magnifika ljuskronorna tända över Södra Storgatan. Vi var för tidigt ute, så de fanns men var inte tända. När vi passerat Trädgårdsgatan vände jag mig om och tittade norrut, och fick se dem tändas. De är verkligen pampiga. 

Södergatan hade juldekorationerna tända, men inget som skvallrade i övrigt om julskyltning. Ingen julmusik över gator och torg. Granen på GA-torg var vacker, men ingen dans runt den eller några lottstånd. Bara tystnad utom av trafikbruset. Vi strosade vidare bort på sydhamnskiosken och åt en gammaldags porting, korv och mos. Något ville vi ha som förr. 

När vi satt vid fikat med lillasyster började vi tala om smaker och smakstark mat. Detta angående att jag kände hennes parfymdoft. Jag undrade om hon, då hon inte kände dofter längre, om hon smakade vad maten smakade. Vi var överens om att vi alla kände sött och salt, men sedan? Ja sen finns det JU surt och beskt, eller hur är det. Maken hade hört om umami så det passade han på att tala om. Umami sa lillasyster? Vad är det? Oj då, snabbt kom han på att byta ämne…..också finns det JU lönnsalt, fortsatte han. Jaha, vad är det då? Jag provade med att det är motsatsen till lönnsirap. Men vi fick veta att pizzan på Torino är lönnsalt. Minst en liter vatten extra dricker man sedan man ätit den pizzan. Och trots att man, strax efter att man ätit sistan på  pizzan, feel good. Så då det gått en timme övergår man till feel bad. 

Nu kom jag onekligen att tänka på flera av de boktitlar jag fick tips om via min svägerska. Då vi undrat lite vad betyder detta med ”feel good”? Ett flertal av dessa böcker har varit urtråkiga. Varför heter de feel good-böcker? Många av dem innehåller så många duktiga människor att man bara får dåligt samvete då man läser dem. Jag brukar benämna dessa som feel bad-böcker. Den enda som troligen feel good är författarinnan när moneysarna rasslar in på hennes bankkonto, då böckerna säljs. Kanske även då hon skriver dem, att hon feel good. Skrattande brukar jag säga att jag feel good när jag får gnälla av mig här i dessa anteckningar. 

Nu förväntar jag mig  – att någon kommenterar att jag sagt ”hon” inte ”hen”. Men alla feel good böcker jag läst hitintills är skrivna av kvinnor. Punktum, som dansken säger.

Vid ett riktigt sent kvällsmål igår-kväll, som inte är brukligt hos oss, sitter vi där och upptäcker att det faktiskt är trevligt att umgås över en smörgås. Småpratar om tidens flykt. Brer en macka och skamset kollar jag om maken ser att jag trycker ner smör i de stora gliporna i brödet. Och givetvis, det ser han. Men tiger som muren samtidigt som han hyvlar tjocka ostskivor för egen del. Det bröd jag för tillfället föredrar har stora”luftbubblor” inuti, men brödet är så gott att jag inte hittat någon konkurrent till det … ännu, men det kostar matfett för att få mackorna som jag vill ha dem. Småpratet glider över på makens kusin och hans stora familj. Han och hustrun är duktiga bagare och bakar allt bröd själv. Men detta norrländska tunnbröd kräver också mycket matfett. Och med en stor hungrig barnaskara lyckades kusinen med hustru att få barnen att acceptera bröd utan matfett på. Att det blivit en ”snackis” talar bara om hur tiderna har ändrat våra referenser. 

Jag berättade för maken om min far och hans återkommande historia. Då han växte upp bestod matfett på smörgåsen antingen av riktigt smör eller fett som smälts i stekpanna i samband med fläskstekning. Fittamad är ett skånsk benämning på en vanlig smörgås. Men till vardags ansåg min farmor att man kunde äta brödet utan matfett. Och det var ju ingen omöjlighet, men ännu bättre då man kunde ”snika” sig till lite smör. 

Far berättade att han och hans bröder hade kommit på att om man bredde på smöret och sedan vände mackan upp och ned så syntes inte matfettet. Och deras morsa höll sig lugn. Men snart såg hon spåren i smörbyttan, gick fram till den för tillfället snaskande gossen, och bad att få se på smörgåsen. Det sträcktes fram en ”torr” brödskiva under ögonen på henne. Vant vände hon handen och kände på undersidan på mackan och sedan – pang. Örfilen som hamnade på kinden/örat smetade in matfettet hon fått med från mackan. Sen fick gossarna ha lång tunga om de skulle få i sig matfettet. Jag vet inte hur många gånger jag hörde historien genom min uppväxt. Men den har lämnat efter sig det, att man ska inte ta något i onödan på mackan. Därför är dubbelsovling förbjudet i vårt hem. Om vi trots allt gör det någon gång, smakar det trots allt inte bra. Synden ger en besk smak.

Vi började fundera när margarinet dök upp i Sverige. Maken hade tidiga minnen från sitt besök i stora staden Umeå, i samband med att han fick gjort en operation i sitt knä. Detta hände i början av 50-talet. Hos hans faster, där han kvarterats in före och efter sjukhusbesöket, hade det diskuterats om de första margarinerfarenheter han hört talas om. Tipsen om hur man blandade margarin med smör, så det trots allt blev ätligt. Själv nickar jag instämmande på tidsfunderingen. Jag måste ha varit runt sex-sju år vid den tiden. Minns hur jag, på en av de första reklamfilmerna på biografen, blev presenterad för något som Smakade Som Smör och lanserades under namnet ”Tre Ess”, vilket anspelade till detta uttryck; smakar som smör. Ett barndomsminne för båda som vi kunde tidsbestämma. Kul. 

Vi spånade vidare på det där med reklam. Minns du reklamen för Pepsodent, undrade jag? Den, där det i pappasken fanns ett litet snöre med. Och om man drog längs snöret med naglarna kunde man höra ”PEPSODENT”. Nej det där var Stomatol-reklamen, kontrade maken. Jag fick stryka på foten där vid lag, han hade nog rätt. Den reklamen var för honom även bekant från ett besök han gjorde i kungliga hufvudstaden med en skolresa. Jag vet vad han tänkte på, den gigantiska neonskylt med Stomatol-reklam lyste upp Stockholm på sin tid. Jag vet inte om Stomatol finns fortfarande. Men jag minns att jag var imponerad och nyfiken på dessa varumärken. I mitt hem fanns bara Colgate-tandkräm. Men tvålen som vi använde var av betydligt mer omskrivet märke. Jag vet inte var jag läst det men, att nio filmstjärnor av tio använder Lux då de tvättar sig är jag övertygad om att hela världen vet. Lite trösterikt att om, om jag skulle bli filmstjärna var jag i alla fall väl bekant med en av de saker som skulle finnas i man necessär. 

Men när började man sälja margarin i Sverige? Plötsligt blev vi nyfikna på om det inte är äldre än vi, denna uppfinning med detta matfett. Trälådan som står på golvet bredvid ”öppenspisen” i stugan med texten ”konstister” på ena sidan, och på andra sidan står det ”konsumentföreningen Solidar” är vi medvetna om att den har några år på nacken. Men vi har småmysande konstaterat att vi äger ett musée-föremål. Skulle den vara yngre än vi? Nej oh nej, så får det inte vara. Maken sträcker ut sin hand för att grabba tag i mobilen och googla för en tidsbestämning. Oj då, ingen mobil vid hans sida, han känner om den ligger i byxfickan. Ingen mobbe. Jag tittar om min finns inom räckhåll, men nej ingen jag heller. 

Plötsligt inser vi att vi suttit och fabulerat om gamla tider. Och klarat oss hyfsat bra utan våra devicer, som maken envisas kalla dem (dom). Att vi klarat oss utan dem så länge! En hel måltid! Trots att samtalet vandrat runt, med tydliga frågeställningar om när, var och hur. 

Kanske beroende på att jag inte en enda gång blivit påmind om vilken språkpolis jag är. Något som jag normalt inte förnekar men gärna kör igång frågeställningar runt. Och gärna vill googla på om jag har rätt eller fel. 

Senare då jag var tillbaka till min käre mobbe satt jag och lyssnade till en bok. Den eviga men mysiga stickningen i händerna. Soffhörnet är så mysigt med dessa aktiviteter, bok och sticke. Men det blir tyst runt oss. Maken har sitt i sin device, så ingen av oss led av tristess. Plötsligt började jag skratta högt, men i samma ögonblick bad jag om ursäkt för att jag störde om han satt med något han lyssnade på. 

Idag till lunch relaterade jag för maken om det vanliga lördagsmorgon-samtalet med bror och svägerska. Hälsoläget, vad som hänt senaste veckan och nya boktips. Då vi pratade böcker kom jag att tänka på vad jag skrattade så gott åt i går kväll. Måste få berätta för maken som tycker jag är makalös med mina språk-kommentarer. 

I min deckare var det det vanliga ”morgonmötet” på polisstation. Hur en av kommissarierna sade om gärningsmannen: 

– Han har nog inte ……och fick direkt ett påpekande att ingen visste ännu om det var en hon eller han. 

– Ok, sade kommissarien, HEN då…. sedan fick han strax efter en ny kommentar: 

– Nu sa du det igen!!! 

– Vadå menade kommissarien?? 

– Han, svarade hans kollega.

– Men jag sa aldrig….

– Jo du sa den skyldige. Måste vara en maskulin person då man har ett E som ändelse. 

Här tog vårt lunchsamtal ny fart, maken nickade igenkännande. Han kunde det där att bli avbruten och ifrågasatt, av en språkpolis. Samtidigt som vi insåg att vi inte visste hur situationer skulle hanteras då vi talade om alla dessa ”hen” som blir mer och mer förekommande. Tidningarna skriver ibland om den misstänkte, har de angivit könet nu? Eller menar de den misstänkte/misstänkta? Jag tror svenska akademin har fått något att syssla med. De får försöka lösa problemet med en ny ändelse till alla dessa adjektiv. Och dessa ord som har en ändelse som pekar ut om det är en man eller kvinna, t.ex. maka make. Samtidigt kan de bestämma att alla cyklar ska se ut på samma sätt så syskon kan ärva varandras cyklar. 

Kommer att tänka på den gång för länge sedan man läste om den ok-ände, som slagit en annan. Vadå annan? Slagit ett annat ok eller en annan ände? 

Visst är språket fantastiskt? Inte konstigt att vi blir förvirrade ibland. 

Till sist vill jag bara säga att dagens väder har braskat, idag Anders-dagen. Alltså har vi en slaskig jul att se fram emot. Nu ska jag tända våra elektriska adventsljusstakar.