Jönssonminnen.se

English first today

Saturday we went by bus and tested a new ticket alternative. Such a hullabaloo last year in newspaper and other media, about the new system to buy tickets for bus and train in Skåne, my part of country. Some years ago we read in newspaper we were going to use our mobile phones to buy the ticket for bus…. it sounded as an utopia. 

I am very fond of having the latest phone, the latest technical devices. I have among many other things, my books in phone, so it is much more than a phone. Actually it is a little computer. And I, old lady have seen most of the development of this little object. 

At first it was a rather big and heavy box. As a big dispatch case, this briefcases seems to be rare nowadays. But the mobile phones cost a lot and the connection was miserable. Today most of this former carrier of portfolio, just carry a laptop a small one in a small bag or small backpack. 

 After some years the phones was less than 1 kilo. What a progress!! When we bought our first mobile phone, its weight was just about half a kilogram and it was rather expensive. When we had spent our money for the purchase, we rarely could use it. Cost a fortune to use it. But we needed the phone when we spent our summers in cottage. 

Time has gone by, and during years the phones has become smaller, the aim to get a phone as small as a matchbox was never  reached, but not far away. The smallest phone in my possession was the last l owned with buttons. The phones became more developed got touchscreens and beyond being a device to speak into, they even started to have a camera. 

I remember when we discovered the possibility to send short text messages!! It was limited to 173 signs, and the space between the words was also counted as a sign! We started to send messages very carefully. Sometimes they escaped before we had written the whole messages. The unfamiliarity to the technic made us clumsy, and by accident we happened to push ”send”. Oh how awkward it was when it happened. We had to pay twice because we had to send rest of the messages and pay one more fee. When I was able to send e-mails there wasn’t any extra cost when our fingers were clumsy and sent the messages in two halves. And even if it happened sometimes, the addressee waited to get the end of the letter and get it understandable, also the addressee felt a bit uncomfortable in the beginning. 

A friend tried to teach me how to use the calendar in phone and how to use the clock to remind me about important times, hairdresser, dentist and so on. I wasn’t very happy at first. Blamed my bad memory I maybe not would hear the alarm for the appointment, because I hadn’t the phone nearby. Rubbish my friend said. Soon the day is here when you not even go to the toilet without bringing your phone. Surprised I looked at her and smiled. 

By that time I had started to borrow books from Library, books in CD format. And transfer to my mobile phone. I really enjoyed to listen to my eternal detective stories when they were told to me as a fairy tale. The soft stories I read as a child I had forsaken many years ago. And when I walk around with the pods in my ears the phone follows me around the house! Sometimes my planning to charge the battery was bad and the penalty for such mistakes were to sit near a plug if I had to listen more before it was charged again. Last year I have used wireless pods, a development which allows me to forget where the phone is. Have to ask my husband to call me so I can find the phone.  

The phone became more and more involved in my life. I communicated by mail with friends and at last I get persuade by my bankman to try and handle my bankaccount by myself. I remember my husband and his suspiscous gazing, when I arrived home with a little black thing, a little box with a secret keycode so I was able to get entrance to my bankaccount, and I told him I would pay my elektricity bills and to insurance company every month in future via internet. Probably I hadn’t been able to do so on my own, but my husband was very curious about all this development around us. He sat at keyboard and read and got updated about internet and bankservice. After that he told me in a much easier version, and I dared to try to use this ”news”.  

Last month we have to use the phone as bus ticket too. And pay for the cinema and just show the ticket as I have in phone. For time being I have two tickets for a movie, next week we will go and look at Puccini’s La Boheme at the cinema in Malmö, I can’t find that performance here in Helsingborg, have to travelling to Malmö. I bought the tickets through phone too. So the phone is like a wallet. Not that nice as my Louis Vuitton wallet, but as safe as it. 

I remember how surprised I was once when I saw a young girl use her phone as a mirror. She sat at the bus and put some lipstick on her lips. Using the camera backwards. It’s incredible how much this little ”machine” can be used. 

Once my granddaughter asked me when we were going by car, she asked if she could use my internet for a while. I stared at her and asked; what do you mean… I just want to get in touch to the net for some minutes, she said. She asked me to hand over my phone and in some second she showed me how to share the connection with another device…… she hadn’t her own unlimited access to internet by that time, that young kid. And I was taught to use my devices when I was away from WiFi. Wow, those kids….teach me old woman. 

Last week my Froggy friend shared pictures from his journey to York and Hampshire. I have been told about this annual journey some times before. This year he sent me pictures with some interesting views, both building, events and places. 

I must admit I envy some people their skill to take photos. And Froggy is one of them. Hi is very good to catch the object, not a lot unnecessary things around, just the important thing. And he shares it, just as the old times postcards. Suits us misers, no need for any stamps. And another proof the phone has become a computer. I’ve got a picture of the Horn of Ulph.  And now I have read the story about Ulph, the viking who gave an oliphant to the kathedral in Minster. This oliphant is a big horn made from an elephant’s tusk, thus much bigger than those horns we associate to the horn we are used to see at a viking and his helmets. And Ulph filled it with wine when he put it at the altar table. (He must have had a bag in box).To be honest I had no idea what my old ansisters, the vikings, did in York. Now I am better updated. Thanks to this mobile phones!! And thanks to Froggy who shared those pictures. 

Some years ago I heard about the new generation, the face down generation. Long since I heard this expression last. When they were spoken about it at that time, we use to tell about teenagers. Nowadays all ages use their phones all the time, to both communicate and to surf on the world wide webb.  And turn on the light in their homes if they aren’t at home themselves.

Often when I sit and chat at bridgesite, it happens I need to look in a dictionary about words I don’t understand. My phone is situated beside me, so I easy can look for the words in dictionary. Or as the other day when a friend of mine and I started to discuss old times cures when we had caught a cold as kids. He told me how his mom had put an pad at his chest smelling Vick. And yes I remembered also that kind of treat. My mom had a blue glass jar where she got that ointment. 

 Couldn’t breathe through my nostriles, and the head felt all too large. Sometimes people say; when men has caught a cold, they suffer really hard. But small children have a hard time too. Often their illness ends up in an otitis, which makes them cry and they gets even more swollen in their respiratory system, and the pain increase.  But the blue jar with the ointment became the object for our discussion, and we laughed at the common memory around that cobalt blue jar. The phone served us with dates about if it still is available to treat children with this pads. I found it was still for sale.

Sometimes it feels a bit comforting it still is available, our old trademarks. 

///All this non sence from my head about the development of the phone mobiles and its ability. ///

 

Svenskan kommer här

I lördags åkte vi buss och testade de nya biljett-köps-alternativen. Ett sådant ”hallaballooo” förra året i tidningar och andra medier, om det nya systemet för att köpa biljetter till buss och tåg i Skåne, min del av landet!  För några år sedan läste vi i tidningen att vi skulle använda våra mobiltelefoner för att köpa biljett till buss …. det lät som en utopi.

Jag är väldigt förtjust i att ha den senaste telefonen, det senaste tekniska.  Jag har bland mycket andra saker, mina böcker i telefon, så det är mer än en telefon.  Egentligen är det en liten dator.  Och jag, gamla damen har sett det mesta av utvecklingen av det lilla objektet.

Från början var det en ganska stor och tung låda.  Som en stor dokumentportfölj, dessa portföljer verkar vara sällsynta idag.  Men mobiltelefonerna kostade mycket och anslutningen var eländig.  Idag ser man de flesta av dessa forna portföljbärare bara bära en liten laptop i en liten påse eller liten ryggsäck.

Efter några år vägde telefonerna mindre än 1 kilo.  Vilket framsteg !!  När vi köpte vår första mobiltelefon var vikten ungefär ett halvt kilo och den var ganska dyr.  När vi använt våra pengar för köpet kunde vi sällan använda dem. Kostade en förmögenhet att använda den.  Men vi behövde telefonen när vi tillbringade somrarna i stugan.

Tiden har gått, och under åren har telefonerna blivit mindre, syftet att få en telefon så liten som en tändsticksask nåddes aldrig, men var inte långt borta.  Den minsta telefonen i min besittning var den sista jag ägde med knappar.  Telefonerna blev mer utvecklade fick pekskärmar och utöver att vara en enhet att prata i, började de till och med ha en kamera.

Jag minns när vi upptäckte möjligheten att skicka korta textmeddelanden !!  Det var begränsat till 173 tecken, och utrymmet mellan orden räknades också som ett tecken!  Vi började skriva mycket försiktigt. Ibland rymde meddelandet iväg innan vi hade skrivit hela texten. Den nyvunna tekniken gjorde oss klumpiga och av en slump råkade man nudda ”skicka”.  Åh hur besvärligt det var när det hände.  Vi var tvungna att betala två gånger eftersom vi var tvungna att skicka resten av meddelandet och betala en avgift till.  När jag senare kunde skicka e-postmeddelanden blev det inga extra kostnader när våra fingrar var klumpiga och vi skickade meddelanden i två halvor.  Och då det hänt ibland, väntade mottagaren på att få slutet på brevet och få det förståeligt, tydligt att också adressaten var lite ovan vid tekniken i början.

En vän försökte lära mig hur man använder kalendern i telefonen och hur man använder klockan för att påminna om viktiga tider, frisör, tandläkare och så vidare.  Jag var inte så entusiastisk i början.  Skyllde på mitt dåliga minne…. kanske jag inte hörde larmet för det jag lagt in som påminnelse, därför att jag hade inte telefonen i närheten.  Skitprat sa min vän.  Snart är dagen här när du inte ens går på toaletten utan att ta med dig telefonen.  Förvånad tittade jag på henne och log.

Vid den tiden hade jag börjat låna böcker från biblioteket, böcker i CD-format.  Som jag överförde till min mobiltelefon.  Jag gillar verkligen att lyssna på mina eviga detektivhistorier när de berättas för mig som en saga.  De mjuka sagorna jag läste som barn hade jag övergett för många år sedan.  Och när jag går runt med hörlurar i öronen följer telefonen mig runt i huset!  Ibland var min planering att ladda batteriet dålig och straffet för sådana misstag var att sitta nära en kontakt om jag tvunget ville lyssna mer innan det laddats igen.  Sedan ett år tillbaka har jag använt trådlösa airpods, en utveckling som gör att jag kan glömma var telefonen är.  Har till och med hänt att jag fått be maken ringa mig så jag kan hitta telefonen.

Telefonen blev mer och mer involverad i mitt liv.  Jag kommunicerade via e-mail med vänner och en dag blev jag övertalad av min bankman att försöka hantera mitt bankkonto själv.  Jag minns min man och hans misstänksamma blick, när jag kom hem med en liten svart sak, en liten dosa med en hemlig kod så jag kunde få tillgång till min bankkonto, och jag sa till honom att jag skulle betala elräkningen och våra försäkringar varje månad i framtiden via internet.  Jag hade förmodligen inte kunnat göra det på egen hand, men gubben min är väldigt nyfiken på all denna utveckling omkring oss. Han satt vid tangentbordet och läste och blev uppdaterad om internet och bankservice.  Efteråt berättade han för mig i en mycket enklare version, och jag tordes använda denna ”nyhet”.

Förra månaden blev vi också tvungna använda telefonen som bussbiljett.  Och vi fick betala för bio och visa bara biljetten som jag hade i telefon. För närvarande har jag två biljetter till en film, nästa vecka kommer vi att titta på Puccinis La Boheme på biografen i Malmö, jag kan inte hitta den föreställningen här i Helsingborg, måste resa till Malmö.  Jag köpte biljetter via telefon också.  Så telefonen är som en plånbok. Inte så vacker som min Louis Vuitton plånbok, men minst lika säker.

Jag minns hur förvånad jag en gång blev när jag såg en ung flicka använda sin telefon som en spegel.  Hon satt på bussen och applicerade lite läppstift på läpparna.  Använde kameran bakfram.  Det är otroligt hur mycket denna lilla ”maskin” kan användas.

 Mitt barnbarn frågade mig en gång när vi åkte bil, om hon kunde få använda mitt internet en stund.  Jag stirrade på henne och frågade; vad menar du ..??. Jag vill bara kontakta nätet i några minuter, sa hon.  Hon bad mig lämna över min telefon och på en sekund visade hon mig hur jag skulle dela anslutningen med en annan enhet … hon hade inte egen obegränsad tillgång till internet vid den tiden, det unga barnet.  Och jag fick lära mig att använda mina enheter när jag var borta från WiFi.  Wow, dessa barn …. lära mig gamla kvinna.

Förra veckan skickade min Froggy-vän bilder från sin resa till York och Hampshire.  Jag har fått höra om denna årliga resa några gånger tidigare.  I år skickade han bilder med intressanta vyer, både byggnader, evenemang och platser.

 Jag måste erkänna att jag avundas vissa människor över deras skicklighet att ta bilder.  Och Froggy är en av dem.  Han är väldigt bra att fånga objektet, inte mycket onödiga saker runt, bara det viktiga.  Och han skickar dem, precis som i gamla tider vykort.  Passar oss snåljåpar, inget behov av frimärken.  Och ytterligare ett bevis på att telefonen har blivit en dator.  Jag har en bild av Ulph-hornet.  Och nu har jag läst historien om Ulph, vikingen som gav en olifant till katedralen i Minster.  Denna olifant är ett stort horn tillverkat av en elefantbete, alltså mycket större än de horn som vi förknippar med hornen vi är vana att se på en viking och deras hjälmar.  Och Ulph fyllde det med vin när han satte det vid altarbordet.  (Han måste ha haft en BiB). För att vara ärlig hade jag ingen aning om vad mina gamla ”anor”, vikingarna, gjorde i York.  Nu är jag bättre uppdaterad.  Tack vare denna mobiltelefon !!  Och tack till Froggy som delade dessa bilder.

För några år sedan hörde jag om den nya generationen, face down-generationen.  Länge sedan jag hörde detta uttryck sist.  När de talades om det vid den tiden brukar vi tala om tonåringar.  Numera använder alla åldrar sina telefoner hela tiden, både för att kommunicera och surfa med hela världen.  Och slå på ljuset i sina hem även om de inte är hemma själva.

 Ofta när jag sitter och pratar på bridgesidan händer det att jag måste titta i en ordbok på ord jag inte förstår.  Min telefon ligger bredvid mig, så jag kan enkelt leta efter orden i ordboken.  Eller som här förleden när en vän till mig och jag började diskutera botemedel från gamla tider när vi var förkylda som barn.  Han berättade för mig hur hans mamma hade lagt en liten ”kudde” på hans bröst och den var doppad i Vick.  Och ja, även jag mindes också den typen av behandling.  Min mor hade en blå glasburk där hon förvarade den mintdoftande salvan. När man inte kunde andas genom näsan, och huvudet kändes alltför stort, då var Vick en lisa.  Ibland säger folk;  när män har hosta och förkylning, lider de riktigt mycket. Men små barn har det också svårt.  Ofta slutar deras sjukdom i en öroninflammation, vilket får dem att gråta och de blir ännu svullna i luftvägarna och smärtan ökar.  Men den blå burk med salvan blev föremålet för vår diskussion, och vi skrattade åt det gemensamma minnet kring den koboltblå burk. Telefonen servar oss med data om det fortfarande är tillgängligt för att behandla barn med dessa ”Vick-kuddar”.  Och ja, vi fann att det fortfarande fanns till salu.

 Ibland känns det lite tröstande att det fortfarande finns tillgängligt, våra gamla varumärken

/// Allt detta från mitt huvud om utvecklingen av telefonen mobilerna dess förmåga.///

English first today

I was asked yesterday, my thoughts about how long time it would take for the postman to swim over the Atlantic Ocean with a small bag with menthol drops for me. It was my Canadian friend who told me he had bought me some menthol drops, to cure my cough. He wondered if I thought the postman arrived before my cough was disappeared for this time. I laughed and told him he had to fill in the declaration for the customs very carefully. Otherwise it would be as the Christmas gift Vicky has sent me. 

She revealed early November she had posted a parcel for me, a gift for Christmas. And she told me it was something I should wear for Christmas. I told her I had some plot Hooded already, but she laughed and said it was a secret. About the same time I had wrapped and sent her a shawl, a combined  Christmas and birthday gift. She is leaving for a cruise those days so she will spend her birthday on a ship somewhere in Caribbean sea. But l didn’t tell her. It was supposed to become a surprise. And some weeks after, when l had told her I was going to visit my brother so no idea for her to call at Skype that day. When we arrived my brothers house and sat down for a cup of coffee, I heard a hazy sound. Suddenly I understood it was my iPhone, and there she was at Viber. Have just a few friends who use Viber so l guessed immediately who was calling me. I answered the call and someone shouted and laughed into my ear – I’ve got it, I’ve got it. 

She had seen the shawl when I knitted it, and begged for it. I had told her it was not very wise to send such handicraft, the customs maybe would destroy it for us. But she insisted, they were not that rude, to destroy a parcel from one old lady to another. After all I decided to take the risk and send it to her. After about two weeks it arrived to her. Without any damage from either the customs nor the delivery. 

When I heard her gratitude I shared her joy. Neither of us had achieved any fortune, but in is like having a penpal far away and receive something in my hand which has left her hand some weeks ago. Something exciting, something exotic. 

Vicky was impressed by the handicraft and went to her bank office, bought a check with US-dollars and sent me in an envelope. Was in my mailbox after five days! Not any swimming, but flying postman this day…. I was stunned. Did she really appreciate the shawl that much? I tried to redeem the check at my bank office. They smiled at me and said, it would take about a month to get the money for the check. And the charge to get it cashed was about 100 US-dollars. The check was at 50 US-dollars! I didn’t know if I should laugh or cry, when I stood there and heard the verdict…. The check was put into a new envelope and returned to sender.

And our next conversation via Skype became a lesson about Sweden and our legislations. Most western country has at first and most important law: You shall have no other gods with me! The first Swedish law is ”Murphy’s law”. An expression about if something is possible to get impossible it shall become the first option. She laughed a lot, and I have no idea if she understand what I meant. I think you have to be at least third generation in Sweden to understand….

When we spoke later on, I told her I had sent my parcel about same time as she told me she had posted a parcel for me. And we agreed my swedish swimming postman won the race. My postman was a faster swimmer than her was. 

Day after day she continued to ask for the Canadian postman’s arrival. But no, not any sight of the parcel yet. Some weeks before christmas she started to investigate about her consignment, and at that time she sent a new parcel to me in case her first sent parcel had disppeared for ever. And every day she started our conversation – if I had recieved any parcel yet. 

One day I had get a note from my postoffice there was a parcel waiting for me. I told Vicky but said I hadn’t had the time to bring it home yet. Later that day I went to postoffice. The woman at Office, brought the parcel and revealed for me it was from Paris. She was lectured by me, France wasn’t just Paris, and she blushed about her curiosity. But I had got a Christmas gift from Froggy!! Some cans with Foie Gras, goodie, goodie! And as far as I could see, the customs hadn’t decreased that amount…. But Vicky started to sound desperate, when I told her it wasn’t her delivery. She continued to ask, but when my Christmas was celebrated she became silent. Almost as she felt ashamed she didn’t manage to give me this gift in time for Christmas. I pitied her, but decided not to make up any lie. I saw the sadness in her eyes every time we happened to mention it. And parcel number two wasn’t fast either. 

Vicky is a woman who celebrates christmas twice, our christmas and her own orthodox christmas-time, and between those she have new years celebration too. 

New year we celebrated in Norrland, a short trip to surprise a brother in law at his 70th birthday. The last thing I did before departure for airport was, to check my mailbox..  And when we arrived home again, the first I did was, to check the mailbox. No postman had visited

Last week when I was at bridge site and played, Vicky sent me a messages in private…. where she told the parcel had returned to her addresse in Saskatchewan! After more than two month, she got her parcel back. I presume the postman had been swimming more than half the way over Atlantic ocean, yes I think he must have seen our Swedish shore before he turned around. What a waste of energy, but the next day I was told the declaration for customs wasn’t filled in right. Vicky went to postoffice again and complained. The postal official, had made that error and now the latest news is, the parcel is on its way again. 

We have had a subject to speak about for month and ponder and speculate around. I have to admit I feel how my vocabulary increases, when I have this smalltalk to Vicky so often. Both of us know, we continue because of the win-win situation it brings both of us. She feel she decreases her loneliness and I am developing my english knowledges.

Just an hour ago my postman had get such a bad conscience , therefore he put a parcel in my mailbox. And in a hurry I went there and fetched the delivery. Fortunately it was well wrapped in a thick plastic bag because it was soaking wet. But when Vicky called just after I got it, she was able to see her second parcel has arrived. After about six weeks. 

Soon we have to find a new subject to discuss hopefully. 

 

Och nu svenskan

Jag blev tillfrågad igår, om hur lång tid jag trodde  det skulle ta för postmannen att simma över Atlanten med en liten påse med mentol karameller till mig.  Det var min kanadensiska vän som sa till mig att han hade köpt mig några mentolpastiller för att lindra min hosta.  Han undrade om jag trodde att postbudet anlände innan min hosta försvann för den här gången.  Jag skrattade och sa till honom att han måste fylla i tulldeklarationen mycket noggrant.  Annars skulle det bli som julklappen som Vicky har skickat till mig.

Vicky avslöjade i början av november att hon hade skickat en paket till mig, en julklapp.  Och hon sa till mig att det var något jag borde bära till jul. Jag svarade henne att jag redan hade en tomteluva men hon skrattade och sa att detta var en hemlighet.  Ungefär samtidigt hade jag slagit in och skickat henne ett sjal, en kombinerad jul- och födelsedagspresent.  Hon åker iväg till en kryssning de dagarna så att hon tillbringar sin födelsedag på ett fartyg någonstans i Karibiska havet.  Men jag berättade inte för henne. Det var tänkt att bli en överraskning. Några veckor efteråt, när jag berättade för henne att jag skulle besöka min bror så det var ingen idé för henne att ringa på Skype den dagen.  När vi anlänt till min bror och satt ner med en kopp kaffe, hörde jag ett svagt underligt ljud.  Plötsligt förstod jag att det var min iPhone, och där var Vicky på Viber.  Har bara några få vänner som använder Viber så jag gissade omedelbart vem som ringde mig. Jag svarade och någon ömsom skrek och skrattade i örat – jag har fått det, jag har fått det….

Hon hade sett sjalen när jag stickade den och bad om att få den. Jag sa till henne att det inte var så klokt att skicka sådana handarbeten, tullarna kanske skulle förstöra det för oss.  Men hon insisterade, de var inte så oförskämda, att förstöra ett paket eller dess innehåll från en gammal dam till en annan.  När allt kommer omkring bestämde jag mig för att ta risken och skicka den till henne.  Efter ungefär två veckor kom det till henne.  Utan skada från varken tullen eller leveransen.

 När jag hörde hennes tacksamhet delade jag hennes glädje.  Ingen av oss hade uppnått någon förmögenhet, men det är som att ha en brevvän långt borta och ta emot något i min hand som har lämnat hennes hand för några veckor sedan.  Något spännande, något exotiskt.

Vicky blev imponerad av hantverket och gick till sitt bankkontor, köpte en check med amerikanska dollar och skickade mig i ett kuvert.  Det läg i min brevlåda efter fem dagar!  Inte någon simning, utan flygande postbud idag …. Jag var imponerad.  Uppskattade hon verkligen sjalen så mycket?  Jag försökte lösa in checken på mitt bankkontor.  De log mot mig och sa att det skulle ta ungefär en månad för att få pengarna. Och avgiften för att få den löst var cirka 100 US-dollar.  Checken var utställd på 50 dollar!  Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, när jag stod där och hörde domen …. checken lades i ett nytt kuvert och returnerades till avsändaren.

 Och vår nästa konversation via Skype blev en lektion om Sverige och vår lagstiftning.  Det flesta länder i väst har som en början och även den viktigaste lag: Du ska inga andra gudar hava jämte mig!  

Dock är den första svenska lagparagrafen: -”Murphys lag”.  Om något är möjligt att bli omöjligt ska det vara det första alternativet…  Hon skrattade mycket, och jag har ingen aning om hon förstår vad jag menar.  Jag tror att man måste vara minst tredje generationen i Sverige för att förstå …

 När vi pratade senare, berättade jag för henne att jag hade skickat min paket ungefär samtidigt som hon berättade att hon hade sänt ett paket till mig.  Och vi enades om att min svenske postman vann simtävlingen.  Min postman var en mycket snabbare simmare än hennes.

Dag efter dag fortsatte hon att fråga om den kanadensiska brevbäraren hade kommit fram. Men nej, inte något på paket ännu.  Några veckor före jul började hon undersöka vad som hänt, och vid den tiden skickade hon ett nytt paket till mig om ifall hennes först skickade paket hade försvunnit för alltid.  Och varje dag startade hon vår konversation med frågan – om jag hade fått något paket ännu.

 En dag fick jag en avi från mitt postkontor var det ett paket som väntade på mig.  Jag berättade för Vicky men sa att jag inte hade haft tid att hämta det ännu.  Senare samma dag gick jag till postombudet. Biträdet hämtade paketet och avslöjade för mig att det var från Paris.  Hon fick en upplysning, Frankrike var inte bara Paris, och hon rodnade över att ha avslöjat sin nyfikenhet. Jag hade fått en julklapp från Froggy !!  Några burkar med Foie Gras, goodie, goodie!  Och så vitt jag kunde se, hade tullen inte minskat det antalet burkar … Men Vicky började låta desperat, när jag sa till henne att det inte var hennes leverans.  Hon fortsatte att fråga, men när min jul firades blev hon tyst.  Nästan som om hon skämdes att hon inte lyckades ge mig denna gåva i tid till jul.  Jag tyckte lite synd om henne, men bestämde mig för att inte prova med någon lögn.  Jag såg sorgen i hennes ögon varje gång vi nämnde det.  Och paket nummer två var inte heller någon snabb leverans.

Vicky är en kvinna som firar jul två gånger, vår jul och hennes egen ortodoxa jul och mellan dem har hon också nyårsfirande.

 Nyår firade vi i Norrland, en kort resa för att överraska en svåger på hans 70-årsdag.  Det sista jag gjorde före avresan var att kontrollera min brevlåda … Och när vi kom hem igen, var det första jag gjorde att kontrollera brevlådan.  Ingen postbud hade besökt oss.

 Förra veckan när jag var på bridgen på nätet och spelade, skickade Vicky mig ett meddelande privat … där hon berättade att paketet hade återvänt till hennes adress i Saskatchewan!  Efter mer än två månader fick hon tillbaka sitt paket. Jag antar att postmästaren hade simmat mer än halva vägen över Atlanten, ja jag tror att han måste ha sett vår svenska strand innan han vände.  Vilket slöseri med energi, men nästa dag fick jag höra att tulldeklarationen inte fyllts i rätt.  Vicky åkte till postkontoret igen och klagade.  Posten hade gjort felet och nu är de senaste nyheterna, paketet är på väg igen.

Vi har haft ett ämne att prata om i månader och fundera över och spekulera runt.  Jag måste erkänna att jag känner hur mitt ordförråd ökar, när jag har detta smalltalk med Vicky så ofta.  Båda vet, vi fortsätter på grund av win-win-situationen som det ger oss båda.  Hon känner att hon minskar sin ensamhet och jag utvecklar mina engelska kunskaper.

 För bara en timme sedan hade min brevbärare så dåligt samvete, därför lade han en paket i min brevlåda.  Och i en hast gick jag dit och hämtade leveransen.  Lyckligtvis var det väl inslaget i en tjock plastpåse eftersom paketet var dyngsurt. Men när Vicky ringde strax efter att jag fått paketet  såg hon att hennes andra försändelse har anlänt. Jag ”stilade” i min nya scarf.  Efter ungefär sex veckor.

 Snart måste vi förhoppningsvis hitta ett nytt ämne att diskutera.

Host host host, säger jag. Min trognaste läsare klagar att jag har varit tyst senaste tiden. Jag erkänner att jag inte gått till torgs med de ljud jag frambringat senaste veckan. Så nu skriver jag ner lite av hur jag låtit senaste tiden. Visserligen är min hosta världskänd, då jag beklagat mig över min brist på nattvila, då jag fått frågan -”hur mår du?”. Det har fortsatt med….bättre? Och jag har passat på att gnälla och skylla mina misstag, både i bridgespel och stavning, på den oupphörliga hostan. 

Vicky i Saskatchewan kommenderade mig att gå till doktorn med min hosta. -Jaha, och…. skulle jag smitta ner honom också? Räcker det inte att jag smittar ner maken? Men hon menade att jag skulle få medicin. Hur förklarar man för henne hur det fungerar i Sverige – och på engelska. Om man uppsöker läkare blir jag botad på ungefär sju dagar, blir jag hemma och spar pengar för ett resultatlöst läkarbesök blir jag frisk på en vecka. 

Jag talade om att jag var hemma från Norrland för franske Froggy, och sa att jag inte tålde flygplatser i Stockholms-området. Fick svininfluensa efter att ha varit på Arlanda senast. Nu denna gång var det bara vanlig vinterinfluensa. Men så var det JU bara Bromma, de var kanske tur för mig. Den är inte lika stor som Arlanda och ger tydligen inte lika allvarliga drabbningar av sina infektioner. Ja ja, man kan bara spekulera. Froggy erbjöd mig sitt sällskap med ett förslag om ett rendezvous senare den dagen. Lät trevligt. Kunde ändå inte göra något speciellt mer än hosta och hosta. Sneglade på klockan och såg att det var jättetidigt i Kanada. Så jag väntade inget samtal från Vicky just då. 

In i badrummet och satte igång att fylla badkaret. Lite skumbad känns alltid uppiggande. Men det omöjliggör ”apelsinkuren”, som en vän till mig föreslog många år sedan. Anita, vännen sa att om man kände sig snuvig och hostig, skulle man tappa upp ett hett bad. Samtidigt som man gled ner i vattnet skulle man låta två apelsiner göra en sällskap. Ligga där och titta på apelsinerna som guppade runt i vattnet och gav ifrån sig den mest förföriska doft. Och man kan gno lätt på dem och frigöra de oljor som sitter i skalet. Efter cirka 15 minuter är det tid att skala apelsinerna och njuta dem klyfta för klyfta. Låta saften rinna nedför hakan och slicka saften i sig. Jag har aldrig provat men onekligen låter det syndigt gott. 

Efter bara några minuter i skumbadet, hör jag från vardagsrummet signalen från iPad och Skype att Vicky är extra morgonpigg. Maken sticker in huvudet och låter meddela att han inte besvarat samtalet. Jag ringde upp Vicky via Viber och berättade varför jag inte svarat. Hon skrattade och sa att hon hade gärna sett mig där i badet….ja ja, nu är jag ju ingen exhibitionist. Men jag talade om för henne att jag hade ett rendezvous med fransmannen om någon timme. Då ville jag JU gärna vara ren och lukta gott. 

En stunds tystnad följde…..sen sa hon – you’re kidding. You’re pulling my leg. Och jag erkände att jag gör allt för att göra detta. Men här kan jag tydligt inse hur vi använder oss av ögonen såväl som öronen, då vi samtalar med varandra. Hur min illfundiga glimt i ögonen redan då jag säger saker och ting, avslöjar att jag skämtar. Och Vicky är van vid detta. Men då vi talar via Viber ser hon mig inte, och jag kan få henne att tvivla på mitt förstånd, då han inte ser spillevinken i mina ögon.

När jag senare spelade med fransmannen sa han att han uppfattade att jag inte var lika fokuserad som jag brukar vara, att jag förmodligen var påverkad av min hosta. Jag sa att jag glömde titta på korten, var så fascinerad över hur ung han såg ut trots att han nyligen passerat ännu en födelsedag. Fick ett gapskratt till svar. I själva verket vet ingen av oss hur den andra ser ut. Trots många år av både spel och brevväxling, har ingen av oss lämnat en bild av oss. Detta är ett sätt att dölja sin skröplighet inför varandra. Bara visa de färdigheter vi kan anse är acceptabla att redovisa. Har nämnt vid något tillfälle att om vi möts på gatan vet vi inte om detta faktum, att jag nyss mötte en kär vän. Fick till svar att om jag möter George Clooney på gatan ska jag titta efter ordentligt, för enligt Froggy är det hans dubbelgångare. Han har sagt att om jag skulle bjuda och spela en bricka i storslam då skall han skicka sitt signerade foto till mig. Behöver du inte svarade jag, jag vet hur George Clooney ser ut. 

Senare på kvällen då jag spelade med yankeenTom, som jag spelar med dagligen, blev det tal om krassligheter igen. Vi hade varit krassliga samtidigt och Tom berättar om sin svåra ”fatigue”. Han har tidigare år förklarat om denna fatigue, trötthet som följer efter dessa vinterförkylningar. Jag vet precis vad han talar om men, jag känner att vi bara gnäller och gnäller. Trots allt är det vad som upptar våra sinnen om vårt allmäntillstånd för tillfället.

Svårt att hitta något vettigt att berätta. Medan jag skriver detta ringer Vicky upp för att höra hur det går med min hosta. Så trots allt ger det en öppning i ett samtal. Sedan pratar vi lite väder och vind. Precis som riktiga engelsmän. Vicky har tufft med minus 30°. Hon får värma upp bilen en lång stund innan hon kan köra för att handla. Lite bridgeprat följer och då vi startar med det kan vi prata hur länge som helst. 

Annars fortskrider min stickning så sakteliga. Samtidigt som jag läser om böcker av Camilla Läckberg. Froggy har startat läsa hennes böcker och tydligen gör han som jag, läser en författare åt gången. Och han började fråga mig om personerna i böckerna. Då det är minst tio år sedan jag läste dem får jag repetera. Men denna författare har så trevligt språk att det gör jag gärna. Så jag är inte ”göralös” på något sätt. Och skulle jag få någon lust att göra något kroppsligt ansträngande, sätter eller lägger jag mig snarast och väntar på att lusten ska bedarra. 

Jaha, nu har jag gjort det, daterat någonting med det nya årtalet. Det kan faktiskt dröja ganska länge innan man skriver och daterar någon form av dokument, då man inser att man skriver in ett nytt årtal, eller som i det här fallet ett nytt decennium. Och det följs givetvis av tanken, är detta den sista gång man upplever ett nytt decennium. Ganska lustigt att jag också upptäcker att här är ett ord som jag stavar fel till i min skalle. Jag uttalar det med ett långt E på båda ställena, därför skrev jag in det med bara ett N. Men min eminenta padda (min iPad) talade om för mig att det var felaktigt. Jaha, får låta det bli två N då. Och ändra lite i mitt uttal. Vad gör man inte för världsfreden. 

Väcktes idag av lillasyster som tyckte att vi slarvat med våra måndagar, och det veckovisa samtal vi etablerat senaste åren. Men jag måste erkänna att måndagen som gick glömdes fullständigt bort av mig. Vi har varit ut och rest. Och jag menar att vi verkligen har varit ut och rest. Inte det där vanliga, att vi är ute och reser då vi tappar bort veckodagar och datum. 

Vi tog en tripp till snön, Norrland och makens lillebrorsa. Han fyllde 70 år dagen före nyårsafton. Kunde väl vara kul att celebrera honom. Så vi talade med hans hustru, letade en flygbiljett och kom överens med makens syster om att landa hos henne och följa med henne då hon for upp till jubilerande ”brorsan”. 

Otaliga gånger har jag hört talas om dessa korta dagar som är så här runt vintersolståndet, men aldrig upplevt det själv. Ingen idé att släcka lampan för den korta stund det är dagsljus, brukar de säga som bor däruppe i norr. Och vi fick uppleva några helt fantastiska soliga dagar däruppe i norr. Gick en liten, miniliten promenad i måndags, (den dag jag borde ha ringt lillasyster). Vägen var plogad men inte sandad. Alltså perfekt sparkföre! Tog några foton på solen precis klockan 12.00. Den vilade trött på bergskammen, och det var det högsta den ville visa sig den dagen. Onekligen var jag överrumplad att det kan vara så lite dag. Jag har hört om det otaliga gånger, men se det med egna ögon är trevligt, och det blir mindre otroligt trots allt. Skickade iväg ett foto till Frankrike  på solen då den stod som högst på himmelen, jag hade berättat för min franske vän om dessa korta dagar, som han uppfattade som verkligt exotiska.

.

Maken anslöt efter en stund på min promenad och erbjöd sig att skjutsa mig nedför vägen då vi skulle vända. Jag skulle vara passagerare på sparkarn då han styrde!!! Ever never!!! Nej nej, jag vet nog hur de här norrlänningarna far fram. Skulle aldrig våga. Har inte haft och vill inte ha whiplash-skador. Inte sådana, att man tar dem på beställning i alla fall. Så jag avnjöt vändande tur i nedförs-lutet i min egen takt. Maken kan få bjuda på andra förlustelser, men inte sparkturer. 

Det blev ett småmysigt kalas för sjuttioåringen. Visserligen smögs det med TV-tittande lite i hörnorna, medan det dukades och dekorerades till jubileums-middagen. Det pågick ungdoms-VM i ishockey och dessa norrlänningar är trogna vintersporterna. Men då middagsmaten stod på bordet var det matfrid. En riktigt trevlig samvaro mellan alla helgdagar som annars upptar dagarna såhär i midvintern. Trots allt tycker jag synd om dessa som har sina födelsedagar inklämda mellan alla helger. Eller som sonen min eller vår drottning, som har sina dagar mitt i julstöket. 

Hemfärden ner mot Lycksele blev en resa med en sagolik vintervärld. Jag kan förstå alla dessa sagor och sägner om tomtar och troll då jag sitter och ser detta vinterlandskap. Stenar och stubbar med snöhättor. Småplantor som är begjutna med snötyngder som gör att de i fantasin kan likna alla möjliga figurer. John Bauers värld är inte svår att förstå då jag ser de här vyerna. Jag tog många bilder från bilfönstret, och jag vet är att de bara till att kassera, men det var som om jag var tvungen att försöka dokumentera. Plötligt tog det stopp, tjoff lät det…. och vi låg i diket. 

Men landningen var mjuk. Bilen hade hamnat så att den hade lätt slagsida åt höger. Dörrarna helt blockerade av snö. Föraren hade tufft jobb att försöka få upp sin dörr. Maken klättrade från passagerarsätet över till baksätet och lyckades få upp vänster bakdörr, där han tog sig ut. Sedan fick vi damer hjälp att komma ut också. Ingen sinekur för oss gamlingar. Räddningstjänst blev larmad. Då ingen av oss hade några skador blev enda hjälpbehovet att dra bilen ut ur snödrivan och upp på vägen igen.

Jag liftade till stan med en av de bilister som stannat för att se om vi behövde någon omedelbar hjälp. Ingen hade någon glädje av att även jag också stod kvar och frös i väntan på bärgningsbilen. Och om behovet fanns att bärga bilen in till stan, så har bärgaren inte plats för tre stycken i bärgnings-bilen. Bilföraren (svägerskan min) blev omhändertagen av räddningspersonal, fick sitta in i en varm bil, så jag bad om plats för maken också hos den jag fått lift med. Hans mor som åkte den andra av de bilar som stannat såg till att vi blev placerade i bilen och vårt bagage blev instoppat i bagageutrymmet. Kvinnan småpratade lite lugnande med oss, hon insåg troligen att vi trots allt var lite skärrade av händelsen. Jag insåg att hennes tal var inte särskilt norrländskt. Och jag utbrast: du talar JU som folk!! Skrattande berättade hon att hon var också skånska. Men hon undrade vad jag gjorde häruppe så långt norrut. Jag berättade att vi bara var på kort besök för att fira ett jubilerande syskon till maken. Men torsdag skall vi flyga hem igen. Oj då, sa hon. Ska vi med samma flyg? Jag ska också flyga till Skåne på torsdag, sa hon. Precis innan dörren stängdes om oss, hann jag slänga ur mig en förfrågan om hon ville ha passagerare i bilen då hon körde till Umeå. Och, jadå, det var inte fel att slippa köra ensam. Mer blev inte sagt då och där. Jag frågade vad skjutsen till Lycksele kostade, då vi klev av utanför svägerskans hus. Ingenting fick jag till svar. Jag gav den unge mitt kort med namn, tel.nr. och adress.. Man går inte omkring med kontanter, men jag menade att han kunde skicka fakturan om han ändrade sig. Skall man svischa krävs det att man har ett telefonnummer. 

Dagen därpå ringde den unge mannens mamma, Marie, och frågade om det fortfarande var intressant att resa med henne ner till flyget. Sicken lycka. Bilskjuts till flygplatsen! 

Vi blev hämtade utanför dörren i Lycksele. Slapp halka omkring ner till busshållplatsen. Det var isgata över allt. Och då vi for med bilen österut ner mot Umeå såg det ut som om hela världen var glaserad. De snötäckta fälten bredvid vägen var som om de hade en rejäl isskorpa ovanpå. Jag undrade där jag satt komfortabelt i bilen, om isskorpan hade hållit att gå på. Det var inte skare, det var regn som frusit på ytan. Som en enorm marängbakelse såg det ut. Men det uppenbarade sig inget tillfälle att prova att gå på isskorpan. Får vara som en obesvarad fundering hos mig tills nästa möjlighet dyker upp. Det händer att vi får sådana fenomen då vi är i stugan vid påsk.  

Vi var i god tid till flyget, marginalerna var väl tilltagna beroende på väderutsikterna. Men inget oförutsett hände. Så en fika på flygplatsen och sedan var det bara att vänta på ombordstigning.

Vi sa att vi skulle inte dröja med att ställa oss i kön vid gaten. På uppresan fick vi inte sitta tillsammans. Visserligen ingen större katastrof, men inte roligt att i nästan två timmar vara utan sitt resesällskap.  Nu var det återigen något krångel vid gaten och där stod vi….. barnfamiljerna med ledsna barn stod först i kön. Jag kände mina fötter började värka, men inte ge tappt. Flyga är bekvämt!! Djupa suckar hjälpte föga. Det gjorde mer och mer ont i fossarna. Slutligen ahhhh…. gå ombord! Nu var det bara den långa vägen utanför gaten bort mot planet, mörker, is, halka, trappan upp och in i planet… maken hade hittat en plats för båda bredvid varandra… 

Då vi landade på Bromma var vi inte så försenade, hade tid att hämta andan innan nästa flight. Toabesök och sedan gick jag för att titta efter något att äta. En bar med öl och pajer att värma i en mikro var inget intressant. Men någon form av mat kände vi att det borde vi få tag på. I pressbyrån låg det korvar och rullade på en grill. Jag har inte lyckats att lära mig uppskatta dessa korvar. Trots att jag är en riktig korva-maja, så gillar jag varken smaken eller konsistensen på dessa korvar. Fortsatte bort mot en kyldisk, där jag fann en räksallad som såg riktigt god ut. Men bara en! Sista för dagen… tog ett samtal med maken. Skulle han kunna tänka sig att vi delade på den och en bulle med ost? Den var ingen liten sallad… vi beslöt oss för detta alternativ. 

Slog oss ner vid ett bord och jag funderade hur vi skulle klara av att äta med denna enda lilla plastgaffel som följde med salladsförpackningen. Men vi brukar kunna dela på det mesta. Plötsligt fiskar maken upp en grej ur innerfickan på sin vinterrock. Och så apterar han denna mojäng så det blir en sked med gaffel och kniv. Jag glömmer äta, bara sitter där och stirrar. Var har du fått den ifrån, undrar jag? Den vann jag på byastugu-dagen i somras, svarade han. En så’n där grej man undrar vad man ska ha den till… men nu hittade han ett tillfälle där den passade ypperligt, och då han såg hur förtröden jag blev, njöt han av sin vinst ännu en gång…. jag såg då han ätit färdigt hur han ömt tog hand om mojängen för att ha kvar den om flera tillfällen skulle komma…   

 

 

Jag läste i en av mina böcker om en man som gjorde en raggardusch. Men vad i hela friden är det? Blev nyfiken och letade efter begreppet på nätet. Fick veta att det var ett sätt att kamouflera sin sunkiga kropp med billig deodorant, då tid och ork inte tillåter en vanlig dusch. Jaha. Så mitt barndomsminnes ”kattatvätt” har fått en uppdatering. Inte uppgradering, bara uppdatering av namnet, fast kanske tillägget med deodoranten i själva verket är även en uppgradering. Däremot känner jag att begreppet har fått lite maskulin karaktär. Raggarna var killar, unga ännu finniga män. Med brylkrämen i håret och hockeyfrilla som hette ”brass” på den tiden. Men brass är något annat nuförtiden. Något man röker. Fast det heter nog något annat numera det också. Hänger ni med? 

Vad, om denna snabbsanering sker av en kvinna? Jag provade med ”spättedusch”? Men maken sa att spättorna hängde inte med raggarna, de var knuttarnas moatjéer. Vad heter det då när en kvinna gör en snabbuppfräschning så att hon ska bli lite mer presentabel? Duger det med lite luktegott ur flaska eller lite talk som doftar? Men att dessa unga damer var så obetydliga att de inte fått något eget epitet???? Raggarbrudar, alltså…. så patriarkaliskt. 

Jag tycker det är kul att följa språkets vindlingar genom tid. Men en sak som jag inte riktigt förstår ännu, är svaret man får i tid och otid: – ingen fara….!!!! Vadå ingen fara. Jag känner inte att jag varit hotad. Jag vet med säkerhet att jag inte hotat någon heller. Ändå blir jag underrättad att det inte är någon fara å färde. Vad är det jag har missat? 

Nu har vi några veckor framför oss då det pratas och önskas God Jul och Gott Nytt År. Till höger och vänster. Tack det samma. Och en God Fortsättning. Och ett Gott Slut. De dammas bara fram en kort tid dessa fraser, så de blir inte så slitna. Kanske därför de inte ändrats så mycket så jag kan komma på något. Dessa julhälsningar klingar likadant i mina öron idag som de gjorde då jag var unge. Men de skrivna julhälsningarna har blivit mer digitaliserade och riskerar att försvinna i flödet av all reklam. Men det finns faktiskt en och annan som inte har dator. De får en gammaldags julhälsning från mig på ett gammaldags julkort. Jag är faktiskt barnsligt förtjust att skriva brev och andra hälsningar till folk. De får bli som en mix mellan ”förr-i-tiden” och ”nu-för-tiden”. 

Nu står vår lilla söta gröna granna gran i stugan. Den är oerhört fin. Jag har klätt den med julgranskulor modell mindre. De stora vi haft tidigare harmonierar inte med vår numera lite mindre pompösa gran.

Pratade precis med Vicky i Saskatchewan som för tillfället ligger däckad i en förkylning. Fast hon säger ”a flu”, jag tror att de kallar allt för influensa därborta. Hon berättade att hon skickat mig ett nytt ”parcel” därför det hon skickade för två månader sen inte dykt upp. Vi fortsätter att sända små brev och ibland småpaket till varandra. Vi hoppas att denna tjänst ska finnas i vår livstid. Då vi pratade via Skype, visade jag henne våra advents- och juldekorationer. Det är JU lite spännande att få se och höra om andras traditioner. 

Vicky blev fundersam då hon såg min adventsljusstake i fönsterkarmen. Jag såg hur hon lade pannan i djupa veck. Är det en Hannuhka symbol, undrade hon. Är du jude? Hon lät mycket förvånad. Nej kära vän, det är en vanlig svensk ljusstake. Och jag har inte konverterat. Vi har talat om religioner så många gånger, hon är en trogen kyrkobesökare. Och jag har berättat om mitt svala intresse för kyrkan och dess budskap. Jultraditionerna som är en sammanblandning av kristendomens jul och forna tiders midvinterblot har jag försökt förklara för henne. Samtidigt känner jag att det är nyttigt att få tala om vad det är vi håller på med. 

När min fina julhalmbock blev förevisad för henne tjöt hon av förtjusning. Oh, adorable, sa hon. Men varför en bock? Jag fick berätta för henne att jultomten var ett ”nytt” påfund. Inte så gammal figur. Men bocken har en äldre plats i vårt julfirande. Och min ”Hannuhka-ljusstake” som inte är en Menora, är lika gammal och svensk som bocken.   

Det är så kul att få utbyta alla dessa traditioner med varandra. Jag känner att man får ibland gå ner i de djupaste hjärnvindlingarna för att hitta svaren på vissa av våra ständigt återkommande traditionella göranden. De fungerar som en sorts minnesträning. 

Detta blev en lång story på ämnet raggardusch. Men sådant som raggardusch ska vi inte syssla med. Nu ska det bli ett riktigt jula-bad. Har vi inte gjort på minst 363 dagar. Så det får bli, antingen det behövs eller ej.