Jönssonminnen.se

English first today

It is also a kind of development to realise you not are going to develope anymore. We sat and had a conversation asking each other how we felt about the move we just started up. And all what follows, the work around it, all decisions you have ahead of you. We have signed a contract for an apartment which is, in my opinion a compact living comparing to what we have had heretofore. Maybe the compactness depends on if we manage to let many many things considered finished in our lives. If we can accept the fact we not have to save all empty jars, if we not have to have a collection of things we maybe or maybe not, get some use for in next decade. If we realise we not will have a lot of apples at any trees this fall to make 25 cans of apple jam from, or have to save a big box of apples to feed the blackbird during winter. When we talk about this fact, I start to worry about my little Robin redbreast, will he manage to survive next years. Stupid thoughts but I can’t stop them. Suddenly my thoughts are not focused for move anymore. 

We continue to speak about making a plan how to organize all of it. What will and can we do on our own and what will we ask professionals to do. After all there’s a lot of people who earn their living on such works as removal firms, cleaning agencies and window cleaning. 

My friend have moved to new apartments at least a dozen of times, same time as we have lived here in this house, about 46 years. And we have spoken about hire her for consult how to organize. She must be better than any expert, she who has an average time at her living, less than 4 years at a place. So many times she has repeated all things to do and think of, she must be considered an expert.

Now my thoughts fly away again. Vicky called over skype and we have a smalltalk as usual. She told me she had been out for a walk yesterday and when she came home…….!!! What, I said that was a long walk. 

Yes, I interrupted her, and she were silent. Looked at me and started to laugh. She knew immediately what I meant. She was brought up in Egypt, in Cairo. When we speak about our childhood she always refer to ”home” and she means Cairo. Now she spoke about Saskatchewan as ”home”. It was news to me, finally she feels herself settled. A little embarrassed she burst out in that laugh, when she realised why I had interrupted her.

When I told Froggyfriend some weeks ago, we were going to sell our house and move, he congratulated me taking that decision. Remember some years ago how he reported to me, step by step the selling of his house and the decorating his new apartment. At first he got it sold, this buyer regretted after a while and he had to start it all over once again. What a horror! Finally the selling was done and he started next phase, to decorate the new apartment. 

I remember his description of the flat, room by room. And a dressing room. But not anything about any kitchen. Maybe they buy all food ready to eat in France. Anyhow I heard how it was a main subject for several month. And how relieved he sounded when he at last moved into his new fresh flat. Remember I envied him making that move, as well as I envied Anne-Marie when she moved and downsized her living last November.

I wasn’t ready at that time. Have to admit, the thought of take that step occured to me, but I felt as an almost utopia. But by a coincident we had a presentation about new built houses in our mailbox. And in the ”right” areas as far as I’m concerned.

Not for a moment I hesitated to make the phone call, because I wanted to hear if there was a long queue  for those flats. And now, we got one of them!!

Now we take one step at a time. We are not used to do such a huge changes in our lifes. Don’t really know what we will save and what we hope to get rid of, one way or another. We have to downsize, much. One bookshelf is released from my audio books today. Will ask my brother to listen and after that ”bin” them. I don’t buy anymore of this kind of books. Different times for me by now, even about my books.

Tomorrow I don’t know what step I will take. Some steps will tear my heart into pieces but have to be done. Probably many many trips to dump. Another step we also will do tomorrow is to change our clocks and watches to summertime.

Wonder were we are when it is time to switch them back this autumn. 

Här kommer svenskan

Det är också en typ av utveckling att inse att du inte kommer att utvecklas längre.  Vi satt och pratade och frågade varandra om hur vi kände oss nu när vi startat vår flyttning. Och allt som följer, arbetet kring det, alla beslut du har framför dig.  Vi har tecknat ett kontrakt för en lägenhet som enligt min mening är ett ”kompakt” boende jämfört med vad vi hittills har haft.  Kanske beror kompaktheten på, om vi lyckas låta många många saker betraktas som färdiga i våra liv.  Om vi kan acceptera det faktum att vi inte behöver spara alla tomma burkar, acceptera att vi inte har en samling saker vi inte kommer att använda nästa decennium.  Om vi inser att vi inte kommer att ha äpplen på några träd i höst för att göra 25 burkar äppelmos från, inte heller måste vi spara en stor låda med äpplen för att mata koltrasten under vintern.  När vi pratar om detta faktum, börjar jag oroa mig för min lilla Robin rödhake, kommer han att lyckas överleva nästkommande år.  Dumma tankar så jag försöker stoppa dem.  Plötsligt är mina tankar inte fokuserade på att flytta längre.

Vi fortsätter att prata om att göra en plan för hur man organiserar allt.  Hur gör vi och vad kan vi göra på egen hand och vad kommer vi att be professionella göra.  När allt kommer omkring finns det många människor som tjänar sitt levebröd på sådant jobb som t.ex. flyttfirmor, städbyråer och fönsterrengöring.

 Min väninna har flyttat till nya lägenheter minst ett dussin gånger, samtidigt som vi bodde här i det här huset, cirka 46 år.  Och vi har talat om att anställa henne som konsult hur man organiserar.  Hon måste vara bättre än någon expert, hon som har en genomsnittlig tid att bo, mindre än fyra år på en plats.  Så många gånger har hon upprepat alla saker att göra och tänka på, hon måste betraktas som en expert.

 Nu flyger mina tankar bort igen.  Vicky ringer på skypen och vi har lite småprat som vanligt.  Hon sa till mig att hon hade varit ute en promenad igår och när hon kom hem ……. !!!  

Vad – ropade jag….  det var en lång promenad!!

Ja, jag avbröt henne och hon tystade.  Hon såg på mig och började skratta.  Hon visste omedelbart vad jag menade.  Vicky växte upp i Egypten, i Kairo.  När vi talar om vår barndom hänvisar hon alltid till ”hem” och hon menar Kairo.  Nu helt plötsligt talade hon om Saskatchewan som ”hem”.  Det var nyheter för mig, äntligen känner hon sig bofast.  Lite generad brast hon ut i skratt, när hon insåg varför jag avbröt henne.

 När jag berättade för Froggyfriend för några veckor sedan, vi skulle sälja vårt hus och flytta, gratulerade han mig med det beslutet.  Kom ihåg för några år sedan hur han rapporterade till mig, steg för steg försäljningen av sitt hus och inredningen av hans nya lägenhet.  Till att börja med sålde han, men den köparen ångrade efter ett tag och han var tvungen att starta om det hela igen.  Vilken skräck!  Slutligen slutfördes försäljningen och han började nästa fas för att inreda den nya lägenheten.

Jag minns hans beskrivning av lägenheten, rum för rum.  Och ett dressingroom.  Men ingenting om något kök.  Kanske de köper all mat ”färdig att äta” i Frankrike.  Hur som helst hörde jag om det i flera månader.  Och hur lättad han lät när han äntligen flyttade in i sin nya fräscha lägenhet.  Jag minns att jag avundade honom som gjorde det och jag avundade Anne-Marie när hon flyttade och minskade sitt liv i november förra året.

 Jag var inte redo då.  Måste erkänna, tanken på att ta det steget föll mig in, men det kändes nästan som en utopi.  Men av en tillfällighet fick reklam, en presentation om nybyggda hus i vår brevlåda.  Och i de ”rätta” områdena enligt min mening.

Inte för ett ögonblick tvekade jag att ringa, för jag ville höra om det var lång kö för dessa lägenheter.   Det var det tydligen inte. Och nu har  vi en av dem !!

 Nu tar vi ett steg i taget.  Vi är inte vana att göra så stora förändringar i våra liv.  Vet inte riktigt vad vi kommer att spara och vad vi hoppas bli av med på ett eller annat sätt.  Vi måste minska, mycket.  En bokhylla blev tom från mina ljudböcker idag.  Ber min bror att lyssna och sedan ”slänga” dem.  Jag köper inte längre den här typen av böcker.  Nya tider för mig nu, även för mina böcker.

 I morgon vet jag inte vilket steg jag kommer att ta.  Vissa steg kommer att riva mitt hjärta i bitar men måste göras.  Förmodligen många många resor till tippen.  Ett annat steg vi också kommer att göra i morgon är att ändra våra klockor till sommartid.

 Undrar var vi när det är dags att ändra tillbaka dem i höst.

The quarantine continues. We are all victims of our own development. Our travelling around the world as we until now seen as a possibility all of us might use, we all may take advantage of. During times as have past we have sometimes been hit by a thought, we maybe use unnecessary resources by both cardriving and flying around the world. When the thought has appeared in my head I have next moment decided, it’s not for me to worry about. It’s the future and I am dead by then. And my travelling has been the necessary kind. Up and down to our cottage twice a year. 1500 kilometers multipled four times per year, makes 6000 kilometers every year about 30 years, makes 180000 kilometers makes 18 000 Swedish mil. It is as we have driven around the equator four and a half time, just to move between our home and summerhouse. And we have flew some journeys out in Europe last years, unnecessary travelling. But those I must admit, last times we have spoken about all the shame it brings to make this trips with an aeroplane. 

As long as we are prisoners in our own home like this we have many subjects to talk about. And daily phonecalls and other contacts over internet, from friends are highlights of the day. Today I’ve got my delivery from grocery store. My daugther in law left some bags outside our house. Bread, milk, potatoes and some fruit and vegetables, and we will survive for some days more. We send money for the purchase to her high tech iPhone and our money is in her bank account same minute we sent them. Incredible. But in times like this it is maybe this technology which will save the world. We aren’t isolated at all, we just have to change some way to socialize. 

Yesterday I spoke to guru Giri in chat at bridgesite. He told me about what restictions they had to follow in his country. I said something about,,,what will we do it internet goes down. And next second I said wish I not have had any brain, then such a horrible scenario had been a utopia. And he replied, I hadn’t been able to play bridge either without any brain. Which is worse? 

We spoke about all impacts following this immobilizing. And he told me he had peeked at his treadmill as he bought some years ago and it is almost as good as new. 

Today I spoke to my friend, she had been OUT and made an very very important errand. She was blocked from internet because she hadn’t more than the smallest subscription for her internet. She had to go to her operator to exlarge her subscription. When she made that shameful trip to our shoppingcentra, she also stepped into the shop were you can buy sweets. She told me she had bought one of this pots filled with chocolate, like the one she recieved from me at her birthday. She really appreciated that kind of sweets she revealed. Made her busy unwrap the candy for a while and made her feel luxurious having this big pot of her own.

I listened, and no big deal, I followed what she meant. When, she said, when I buy this ordinary sweets they aren’t wrapped in such a nice colorful paper, I just put it in a bowl and my hand is working fast very fast, fetch a candy and put in my mouth followed by another half a minute later. I have almost had this horrible tennis elbow, because of the pace I have, when I have this everyday sweets. As an adult we may allow us to have everyday sweets, not only saturday sweets. But we have to try and prevent our bodies to get worn out and even hurted as far as possible. Therefore I bought this wrapped candies.

I told her about guru Giri who had had some thoughts about his treadmill, and we both of us, immediately meant it was a waste of resources. Think if he steps one step wrong and hurt his ankle he maybe is going to need care by a doctor, it wasn’t any good plan for the time being. If he agreed with us in our plan, sitting in a rockingchair and unwrap some sweets, we will have our hips and ankels unbroken, and no tennis elbow.  Their will be more doctor without any work at orthopedic  department, and they can offer their knowledge to the intensive care. They can use a stetoscop as well as in their own department, and check the temperature any nurse can do. So the orthopedic parts of hospital gets closed. Because old people stays in their rockingchairs. Maybe we have to make it mandatory to all people who have reached the age of seventy. I looking forward someone reads this and tell our goverment how to percieve and accept our idea. And the goverment tell the candy shop to give some rebate to older people when they buy the luxury kind with colorful paper.  

HÄR KOMMER SVENSKAN

Karantänen fortsätter.  Vi är alla offer för vår egen utveckling.  Vår resa runt om i världen, som vi hittills har sett på som en möjlighet som vi alla kan använda, som vi alla kan dra nytta av.  Under tider som förflutit har vi ibland drabbats av en tanke, vi kanske använder onödiga resurser genom att både åka bil och flyga runt om i världen.  När tanken har dykt upp i mitt huvud har jag nästa ögonblick beslutat, det är inte för mig att oroa mig för.  Det är framtiden och jag är död då.  Och mina resor har varit av den nödvändiga typen.  Upp och ner till vår stuga två gånger om året.  1500 kilometer multipliceras fyra gånger per år, gör 6000 kilometer varje år cirka 30 år, gör 180000 kilometer gör 18 000 svenska mil.  Det är som lika mycket som vi har kört runt ekvatorn fyra och en halv gång, bara för att flytta oss mellan vårt hem och stugan.  Och vi har gjort fler resor i Europa senaste åren, onödiga resor.  Men de måste jag erkänna, förra gången talade om vi om den skam det innebär att göra dessa resor med flyg.

Så länge vi är fångar i vårt eget hem så här har vi många ämnen att prata om.  Och dagliga telefonsamtal och andra kontakter via internet från vänner är dagens höjdpunkter.  Idag har jag fått min leverans från mataffären.  Min svärdotter lämnade några kassar utanför vårt hus.  Bröd, mjölk, potatis och lite frukt och grönsaker, och vi kommer att överleva i några dagar till.  Vi skickar pengar för köpet till hennes högteknologiska iPhone och våra pengar finns på hennes bankkonto samma minut som vi skickade dem.  Otroligt.  Men i tider som denna är det kanske den här tekniken som kommer att rädda världen.  Vi är inte isolerade alls, vi måste bara ändra något sätt att umgås.

 Igår talade jag med guru Giri i chatten på bridgesidan.  Han berättade om vilka restriktioner de hade att följa i hans land.  Jag sa något om ,,, vad ska vi göra när internet brakar ihop.  Och nästa sekund sa jag att jag önskar jag inte hade haft någon hjärna, då hade ett sådant hemskt scenario varit en utopi.  Och han svarade, jag hade inte kunnat spela bridge heller utan någon hjärna.  Vilken är värst?

 Vi talade om alla effekter efter detta immobiliserande.  Och han sa till mig att han hade tittat på sitt löpband som han köpte för några år sedan och det är nästan som nytt.

Idag talade jag med min väninna, hon hade varit ute och gjort ett MYCKET viktigt ärende.  Hon blev utan internet eftersom hon inte hade mer än det minsta abonnemanget för sitt internet.  Hon var tvungen att åka till sin operatör för att-kan upp sitt abonnemang.När hon gjorde den ”skamliga” resan till vår shoppingcentra, gick hon också in i butiken som du kan köpa godis i.  Hon berättade att hon hade köpt en av dessa bägare fylld med choklad inslagna i papper, prasslande papper, likadan som den hon fick från mig på hennes födelsedag. Hon uppskattade verkligen den typen av godis avslöjade hon.  Fick henne upptagen för en stund att packa upp godiset och fick henne att känna sig lyxig med den här stora bägaren för sig själv.

 Jag lyssnade och inga bekymmer, jag förstod vad hon talade om.  När, sa hon, när jag köper det här vanliga godiset är de inte lindade i ett så vackert färgrikt papper, jag lägger det bara i en skål och min hand arbetar snabbt mycket snabbt, hämtar en godis och lägger i munnen följt av en annan  en halv minut senare.  Jag har nästan haft en hemsk tennisarmbåge, på grund av den takt jag har när jag har denna godis.  Som vuxen kan vi tillåta oss att äta godis varje dag, inte bara lördagssötsaker.  Men vi måste försöka förhindra att våra kroppar slits ut och till och med skadas så långt som möjligt.  Därför köpte jag detta inlindade godis, sa hon.

Jag berättade för henne om guru Giri som hade haft några tankar om sitt löpband, och vi båda båda omedelbart var överens att det var slöseri med resurser.  Tänk om han tar ett steg fel och skadar fotleden han kanske kommer att behöva vård av en läkare, det var ingen bra plan för tillfället.  Om han gick med oss i vår plan, sitta i en gungstol och packar upp lite godis, då kommer vi att ha våra höfter och fotleder obrutna och ingen värkande tennisarmbåge.  De kommer att vara mer läkare utan arbete på ortopedisk avdelning, och de kan erbjuda sina kunskaper till intensivvården.  De kan använda en stetoskop såväl som på sin egen avdelning och kontrollera temperaturen vilken sjuksköterska kan göra.  Så de ortopediska avdelningarna på sjukhuset stängs.  För att gamla människor stannar i gungstolarna.  

Kanske måste vi göra det obligatoriskt för alla människor som fyllt sjuttio.  Jag ser fram emot att någon läser detta och berättar för vår regering hur vi ska uppfylla och acceptera vår idé.  Och att regeringen ber godisbutiken att ge lite rabatt till äldre människor när de köper lyxen med färgglada papper.

Today the swedish readers gets the news first

 Fredag, den femte dagen i vår ”karantän existens”.  Över hela världen använder människor ordet karantän.  Även om det finns många skillnader mellan land och vad vi måste hålla oss till och ibland till och med lyda.  Men vi måste hålla dig till våra lokala rekommendationer.  Vilket kräver att vi följer nyheterna.

 Måndag jag läste i min dagstidning människor över 70 år borde tänka två gånger innan de går in i en butik och träffar många främlingar.  Idag läste jag i samma tidning som publicerades idag, en kvinna som klagade över att hon behövde köpa mat.  Annars skulle hon svälta ihjäl.  Och om valet var: Infektion av viruset och bryta lagstiftningen kring viruset eller svälta ihjäl.  Hon bestämde sig för att välja virusrisken innan hon svälter ihjäl.  Lite förvånad att jag märkte att risken hade från måndag att vara en risk fram till idag fredag ??hade ändrats till att vara en inte tillåten sak att göra ???  Vad hände?  Vart jag än letar efter tillkännagivandet att det bör vara förbjudet för äldre att köpa mat, kan jag inte hitta något om.

Jag måste erkänna att jag har läst igenom tidningen varje dag och försökt hålla mig uppdaterad om vad som händer.  Jag har inte börjat sprida rykten om någonting.  Det räcker utmärkt som det är, utan att göra människor ännu mer rädda.  En sådan liten partikel som inte ses utan mikroskop kan förlama en hel värld.  Och vår valuta påverkas också av Corona.  Varje dag tittar jag på den sidan i min tidning och ser hur min rikedom växer.  För några veckor sedan växlade jag lite pengar inför mitt lunchmöte i Helsingör.  Vi åt ganska billigt den dagen och jag återvände till Sverige med mycket ”hopfällbara pengar” i plånboken, inte den trevliga plånkan som köpts i Paris, utan den andra där jag har utländsk valuta. (Klicka på ordet valuta så länkas du till en annan skröna) Och från dag till dag ser jag på noteringen om utländsk valuta hur jag blir mer och mer rik, beroende på ändringen av värdet mellan svenska och danska valutan.

 Får mig att tänka på den dagen, för några år sedan, jag besökte min svägerska, bosatt i Norge.  Vi åkte till butiken för att köpa mat.  I ett hörn i butiken hittade jag några nystan garn, fint garn och väldigt billigt.  13 norska kronor per nysta, jag tog tre nystan.  39 kronor, det var billigt för två par strumpor.  När vi skulle betala hade jag bara en sedel, 100 svenska kronor. Man kan betala i Norge med svenska pengar men växlingen  är dålig, väldigt dålig.  Min svägerska tittade på min sedel, ryckte den ur min hand och sa: Jag kommer att betala för dig eftersom kursen är så dålig för närvarande.  Jag stod förvånad men ok det var en smart idé.  Måste erkänna att min svägerska överraskade mig också för att jag kände inte henne som något matematiskt geni.  Vi transporterade väskorna ut i bilen och körde till hennes hem.

Några timmar senare kom jag ihåg hur hon snappade min sedel från mig, men ingenting mer hade sagts kring den affären.  Ska jag fråga henne om det?  Vad hände med min 100 kronor?  Vad ska jag göra och när?  Beslutade att låta det falla i glömska.  Men utan tvekan tänker jag varje gång jag läser om valutaväxling, tänker jag på hur mina billiga strumpor visade sig bli ett par dyra.  Och det händer då och då jag snålt tillåter mig undra om jag någonsin får tillbaka min hundring och jag kan betala på ett anständigt sätt.  När allt kommer omkring spelar det ingen roll. Strumporna jag stickade av det garnet, är uppslitna för länge sedan nu.

 Idag har vi sett att vi börjar ha ”hål i skafferiet” en viss brist.  Vi bestämde oss för en pizza och på väg för att handla den stack jag in på en bensinstation och köpte lite mjölk.  Väl hemkomna tog jag en bild av den läckra pizzan och skickade till min son med bekännelse: vi rymde från vårt hus en kort stund, son, men nu tillbaka ….. ha ha ha, svarade han genast: aja baja, . men nu kommer vi att överleva några dagar till.

 Sitter och känner mig lite förvirrad.  Det är svårt att veta vilken dag det är.  Och när jag väl kommer ihåg, är det den här dagen jag borde varit och lärt mina kära elever att bjuda och spela bridge.  Vi har avbokat och för tillfället försöker vi skapa en grupp på en webbplats.  Mycket tvekan från dem säger mig att de fortfarande känner sig bekväma i vår lilla grupp när vi träffas.  Inte ute i stora världen.  De flesta av dem känner sig troligen ännu inte redo för den utmaningen.  Söndag kommer jag att se hur många av dem som kommer till vår mötesplats.

 I morgon börjar jag spela vid ett bord med några franska människor i karantän.  Vi är alla mycket tacksamma för att det inte finns något speciellt virus i vår dator ännu.  Men varje gång vi skickar ett litet meddelande via mail är min Froggy-vän mycket angelägen om att tillägga att han använder ett filter för virus, den kära mannen …

And now for the english 

Friday, the fifth day in our ”quarantine existence”. All over the world people use the word quarantine. Even if there is a lot of differences between countrys and what we have to stick to and sometimes even obey. However you have to stick to your local recommendations. Which requires you follow the news. 

Monday l read in my daily newspaper, people over 70 years old should think twice before they entered a shop and meet a lot of strangers. Today l read in same newspaper published today, a woman who complained she needed to buy some food. Otherwise she would starve to death. And if the choice was: Infection by the virus and break the legislation around the virus or starve to death. She decided to choose the virus risk before starving. A bit surprised I noticed the risk had from Monday being a risk until  today Friday had changed to being a not allowed thing to do??? What happened? Whereever i search for the announcement it should be forbidden for older people to make their food purchase, l can’t find any. 

I must admit, l have read the paper through thoroughly every day, trying to keep me updated about what happens. Haven’t started any rumours about anything. It is seriously enough, without make people even more afraid. Such a little particle not seen without a microscope can paralyse a whole world. And our currency is also affected by the Corona. Every day l look at that page in my newspaper, and see how my wealth is growing. Some weeks ago I made an exchange for my lunch meeting in Elsingore. We ate rather cheap that day and I returned to Sweden with a lot of folding money in my wallet, (click at the word wallet and another story appears) not the nice one bought in Paris, but the other one where I keep foreign currency. And from day to day I see at the notation about foreign exchange how I get more and more wealthy, depending on the value between Swedish and danish value.

Makes me think of that day, some years ago, I was visiting my sister in law, living in Norway. We went to the store to buy some food. In a corner in the shop I found some balls of yarn, nice yarn and very cheap. 13 Norwegian kronor per ball, I fetched three balls. 39 kronor, that was cheap for two pairs of stockings. When we were going to pay, I only had a bill 100 Swedish kronor, you can pay in Norway with Swedish money but the exchange is bad, very bad. My sister in law looked at my bill, jerk it out of my hand and said, I will pay for you because the course on money is so bad for the moment. I stood surprised but, ok it was a smart idea. Have to confess my sister in law took me by surprise also because I didn’t know her as any mathematic genius. We carried out the bags into the car and drove to her house. 

Some hours later, I remembered how she snapped my bill from me, but nothing more had been said around that affair. Should I ask her about it? What happened to my 100 kronor bill? What to do and when? Decided to let it fell into forgetfulness. But without any doubt I think every time I read about currency exchange, I think of how my cheap stockings turned out and became a pair of expensive ones. And it happens from time to time I wailing allows me to wonder, if I ever get my bill back and I can pay in a decent way. After all it doesn’t matter. That stockings I knitted by that yarn, are worn out long times ago by now. 

Today we have seen our food storage started to have some shortage. We decided to go for a pizza and on our way l popped into a gasoline station and bought some milk. When back home l took a picture of the delicious pizza and sent to my son, confessing: we escaped from our house for a short while, son, but now back…..ha ha ha, he answered immediately: aja baja, an expression you use when you want to get attention from a small child and say: not to do so…. but now we will survive some days more.  

Sit and feel a bit confused. It is difficult to know what day it is. And when l remember, it is this day I should be and taught my dear pupils to bid and play bridge. We have cancelled and for the time being we try to create a group at a website. A lot of hesitating from them tells me they still feel comfortable in our little group when we meet. Not out in big wide world. Most of them doesn’t feel ready yet for that challenge. Sunday l will see how many of them arrives to our meeting place. 

Tomorrow l will start play at a table with some french people in quarantine. We all are very grateful that special virus not are in our computer yet. But every time we send any little message by mail my Froggy friend is very anxious to tell he use a filter for virus, the dear man…

I find it more comfortable to write in english, because I use the words I know, therefore the english first today

I am still alive. That is a fact I have been so close to answer when l hear all complaining around the world. A pandemic has changed everything for us. Yesterday afternoon I spoke to an indian man living in Chennai (known by me as Madras) he told me even they where hit by the problems around the virus. 

Yesterday I recieved a video from my dear froggyfriend. He loves to send me jokes especially with a British accent. I feel as when swedish and norwegians teases each other here in Scandinavia. This time it was two british men relating to the president of USA,  what they heard from Mr Trump who said:

In stage one he said: Nothing is going to happen

In stage two he said: Maybe it is going to happen, but we will not do anything about it

In stage three he said: Maybe we should do something about it, but there is nothing we CAN do

In stage four he said: Maybe there was something we could have done….but it is too late now anyhow…

This is a story I don’t know it I shall laugh at or cry at. There is a huge crises which every country have to try and overcome. For the moment I appreciate all kind of stories which makes us laugh. We need them, all of them. We need to speak about the horror somehow. Every person say something about the virus. We need to talk about it. But there is not much to say. Only two sentences …. and we have said all there is to say. 

How long will it last? 

Nobody knows for sure. 

That’s all fact we have for the moment and it isn’t any fact, only questions.

I feel as the whole world is paralysed by this pandemic. When we were hit by the Swine influenza, nine years ago we were scared. But I feel this is much more severe, so grave because many people get it as a minor flu and don’t realise they are vectors, people who carry around the virus.

They Swine influenza made you very ill, very high fever and a lot of pain. No doubt if you were hit by that illness which also was seen as a pandemic.  

Vicky in Saskatchewan told me today, all school and universities were closed in her country. And when she said it I saw the fear in her eyes. We spoke a little about when we last time had such an overall crises in world an we thought it was the war about the Suez Chanel in the autumn 1956. Not too many years after WW2 ended, and we heard the sabre-rattling. At that time the whole world where keeping their breathe and waited very anxiously what should happen that time. It was a disagreement between states at that time. 

Now we have a United world against a tiny little particle, named Covid 19. And as soon as people realise what the terrorbalance in this particular ”war” is, l am convinced most people stop to complain and start to look for their own possibilities to develope ideas about how to do and when to do. When I looked at a press conference with some ministers at TV today, I noticed our prime minister who usually wear a party symbol on the jacket, today he and all the politicians had changed  and wore a swedish flag instead. Signaling it is armistice between all political parties for the moment. One for all, all for one…..

Froggyfriend sent a message he wanted to play yesterday, and asked me to propose a time… I suggested half past seven, even if I know he has to change his time for supper a little. I am convinced that man live with only one hand free. The other one he has his watch so he not will miss any rendezvous, neither he want to be too early. Maybe someone will think he is too keen if he is early. Not too much or too little. I have thought so many times I should say 19.34 sharp, to check up if I am right. We played half an hour and after that suddenly he said: now Macron will speak to us, I’m back in thirty minutes, and he run away. Half an hour later he was back telling me he was in quarantine at first for 15 days, followed by some nasty words I’m convinced his mother didn’t allow him to use. 

France wasn’t  the first and only country in world with this kind of restictions. Later in my bridgeclub at net I heard about Ireland had closed many places, but the irish were the most hurt because their pubs was closed. Many states in US told about restictions, one by one and  I know by now USA isn’t any dream for a tourist. Not many decent places where to get a beer or a glass of wine. There were a lot of ”jokes” about the virus and once again I realised it is the way to cope with a threat you can’t avoid. 

Today when l was away to my pedicure l realised how empty the streets were. Just a few retired people were out for a slow walk to get some fresh air, and stretch their legs.

Made a quick errand into the grocery store, to get some bread. People, other customers looks as they are ashamed and don’t look at each other. And I must confess, also I think it over once more, do I have to do this purchase. But if I don’t today, I have to go tomorrow. We have not stored up anything. Anyhow, I have arranged a younger person who have promised to buy what I will send a list about. And we will go there and fetch it without any direct contact, and payment over internet. I feel it is my duty to try and keep myself away from any contagion. 

My lesson this week is cancelled for the time being. We work on alternative ideas how to meet and teach/learn bridge. That little particle has made us busy, very busy. 

If we spend all energy we for the moment spend on complaining about everything, we change to spend it on inventing ways how to do if the virus gets bigger… we maybe have a chance to win this battle.

Nu till svenskan

Jag lever fortfarande.  Det är ett faktum jag har varit så nära att svara när jag hör alla klagande runt om i världen.  En pandemi har förändrat allt för oss.  Igår eftermiddag pratade jag med en indisk man som bodde i Chennai (känd av mig som Madras). Han berättade även om de drabbades av problemen kring viruset.

 I går fick jag en video från min kära froggyfriend.  Han älskar att skicka mig skämt särskilt med en brittisk accent.  Det känns som när svenskar och norrmän retar varandra här i Skandinavien.  Den här gången var det två brittiska män som berättade till USA: s president, vad de hörde från Trump som sa:

I etapp ett sa han: Ingenting kommer att hända

I etapp två sa han: Kanske kommer det att hända, men vi kommer inte att göra någonting åt det

I etapp tre sa han: Kanske borde vi göra något åt ??det, men det finns ingenting vi KAN göra

I etapp fyra sa han: Kanske var det något vi kunde ha gjort … men det är för sent nu hur som helst …

Det här är en berättelse som jag inte vet om jag ska skratta åt eller gråta av.  Detta är en enorm kris som varje land måste försöka övervinna.  För tillfället uppskattar jag alla slags historier som får oss att skratta.  Vi behöver dem alla.  Vi måste prata om skräcken på något sätt.  Varje person säger något om viruset.  Vi måste prata om det.  Men det finns inte mycket att säga.  Endast två meningar …. och vi har sagt allt det är att säga.

Hur länge kommer det vara?

Ingen vet säkert.

Alla de fakta vi har för tillfället och det är inga fakta, bara frågor.

Jag känner som om hela världen är förlamad av denna pandemi.  När vi drabbades av svininfluensan var vi rädda, då för nio år sedan.  Men jag tycker att detta är mycket allvarligare, så allvarligt eftersom många människor får det som en mindre influensa och inte inser att de är smittbärare, människor som bär runt viruset. Svininfluensa gjorde dig mycket sjuk, mycket hög feber och mycket smärta. Utan tvekan visste du att du drabbadats av den sjukdomen som också sågs som en pandemi.

Vicky i Saskatchewan sa till mig idag att alla skolor och universitet var stängda i hennes land.  Och när hon sa det såg jag rädslan i hennes ögon.  Vi pratade lite om när vi senast hade en sådan övergripande kris i världen och vi trodde att det var kriget om Suez-kanalen hösten 1956. Inte många år efter att andra världskriget slutade, och vi hörde vapenskrammel igen.  På den tiden höll hela världen andan och väntade vad som skulle hända.  Det var en oenighet mellan stater vid den tiden. 

Nu har vi en hel förenad värld mot en liten liten partikel, med namnet Covid 19. Och så snart människor inser vad terrorbalansen i detta ”krig” är, är jag övertygad om att de flesta slutar klaga och börja leta efter sina egna möjligheter att  utveckla idéer om hur man ska göra och när man ska göra det. När jag tittade på en presskonferens med några ministrar på TV idag, såg jag vår premiärminister som vanligtvis bär en partisymbol på jackan, idag hade han och alla politiker ändrat och bar en svensk flagga istället.  Signalerar att det är vapenstillestånd mellan alla politiska partier för tillfället.  En för alla, alla för en…..

Froggyfriend skickade ett meddelande om han ville spela igår, och bad mig föreslå en tid … Jag föreslog halv sju, även om jag vet att han måste ändra sin tid för middag lite.  Jag är övertygad om att människan lever med bara en hand fri.  Den andra han har sin klocka så han inte kommer att missa någon rendezvous, inte heller vill han vara för tidig.  Kanske tror någon att han är för angelägen om han är tidig.  Inte för mycket eller för lite.  Jag har tänkt så många gånger att jag borde säga 19.34 ”sharp” för att kontrollera om jag har rätt.  Vi spelade en halvtimme och efter det sa han plötsligt: ??nu kommer Macron att prata med oss, jag är tillbaka om trettio minuter och han försvann.  En halvtimme senare var han tillbaka och berättade att han var i karantän till en början i 15 dagar, följt av några otäcka ord som jag är övertygad om att hans mor inte tillät honom att använda.

Frankrike var inte det första och enda landet i världen med denna typ av restriktioner.  Senare i min bridgeclub på nätet hörde jag om Irland hade stängt många platser, men irländarna var mest skadade av att deras pubar var stängda.  Många stater i USA berättade om restriktioner, en efter en och jag vet nu att USA inte är någon dröm för en turist.  Inte många anständiga platser att ta en öl eller ett glas vin.  Det fanns många ”skämt” om viruset och återigen insåg jag att det är sättet att hantera ett hot du inte kan undvika.

Idag när jag var till min fotvård insåg jag hur tomma gatorna var.  Bara några pensionärer var ute på en långsam promenad för att få lite frisk luft och sträcka på benen.

Gick snabbt in i mataffären för att få lite bröd.  Människor, andra kunder ser ut som de skäms och ser inte på varandra. Jag måste erkänna, också jag tänker, måste jag göra det här köpet.  Men om jag inte gör det idag, måste jag fara i morgon.  Vi har inte lagrat någonting.  Hur som helst, jag har ordnat en yngre person som har lovat att inhandla det jag skickar en lista på.  Och vi far dit och hämtar det utan direktkontakt och betalning via internet.  Jag känner att det är min plikt att försöka hålla mig borta från smitta.

Min lektion den här veckan har blivit inställd för tillfället.  Vi arbetar med alternativa idéer för att träffas och lära bridge.  Den lilla partikeln har ställt till det för oss, varit besvärligt.

 Om vi ??spenderar all energi vi för tillfället spenderar på att klaga på allt, ändrar vi det för att hitta på sätt att klara oss oavsett om viruset brer ut sig … vi kanske har en chans att vinna den striden.

Svenskan sist idag

The wind is howling outdoors. We are recommended to stay indoors if we don’t have any very serious errand to do. I was ironing some laundry, when I got a phone call from our new renter. We were going to sign the contract for our new apartment tomorrow. However the company had decided to redirect any meetings over phone and mail, both e-mail and regular old slow mail, because of the world situation around the corona virus. It made me glad when l heard about this decision. All morning I have thought about the more and more bothersome situation around us. It is a responsibility for all inhabitants to slow down our everyday life, but when we have an important appointment to do, who wants to put a stop? 

Someone has to do so. And we got to change our plans about signing contract. Although we have an appointment with our hairdresser tomorrow, Friday the 13th… I laughed and said when I heard about the date, hope she not will cut our ears that sinister date. We can’t cancel that one, we have to risk our ears. 

Whatever the Corona virus caused us until now, but the storm we have today is another reason we are recommended to stay at home if possible. We have no trains at our ordinary route today. The communication to Denmark is closed for the moment. So we are really double isolated. 

I have a ticket for an opera performance in Malmö Tuesday next week. And I have determined to stay home. It is my little contribute to the safeguard around the world about Corona. I will never get that money back, but if I had gone it had get even more expensive, train ticket and some pop corn. 

Some days ago I complained when I spoke to my sister in law, I was without any yarn for knitting. During winter I haven’t bought any new yarn and not have had any special object waiting. Must admit that is a very odd situation for me, not have a new project waiting when I finish the last. 

At first I felt a bit luxuary, but it lasted not long that feeling. It turned to feel as a restless existence l normaly had ended by go to the yarnshop and buy some yarn. Hubby is always in need of some new stockings. He worns them out almost as quick as I reach to knit new to him. 

Now the storm and Corona have made him walk around barefoot. I continuously follow the news about what happens around us because those force majeure goings-on. And as far as I know no one has said anything what and how this barefoot people has to act. 

Somewhere just before christmas we sat some people and spoke about weather. Last winter didn’t appear, we went from autumn to spring, without any winter between. Peculiar. But when we talkad about it we agreed, we hadn’t had any storms during fall. Storms as we usually have at least 4-5 times those month, october to december. It had been a very calm fall. Now the storms had hit us one by one. They are named in alphabetic order and I think we are at F-something by now.

I have to admit I think of it as: more and more, less and less as it use to be. Everything, weather and all what happens in world, war and virus.

That expression more and more, less and less I have got from my friend. She used it when she told about some friends of her, and I was so fascinated by the words and asked her if I might quote her on that. Of course she said, and I am convinced she has waited for them to appear in my eternal stories, somehow. 

Yesterday I got a report – my Froggyfriend is still going strong. He is located in regions nearby the italian border. Last news I got from him was some nice pictures from Mont Blanc, so he is able to take a walk or maybe a ski tour. 

Monday I got a report my friend in town, still is alive. Even if the answering machine told me the telephone subscribtion was cancelled, but I saw in my app she was charching her mobile phone. Admittedly it hasn’t to be done by her, but I am convinced I had got a message if something would happen to her. She had get another telephone operator that’s why she had been under cover for some days….

After all we, hubby’s kid sister and I, use to start and end our conversation over phone with the words: no died or born since last time we spoke. Just to make it clear we haven’t forget some important news. At our age the news about newbies isn’t many but the death is a usual thing nowadays. 

The process about our move to a new apartment has started. We have to dig in deepest drawer for documents about a house we have lived in for over 45 years by now. Do we have all documents we need? Probably, but where? During years we have changed our minds about which places are safe and in what places will we remember to find them? We have had two burglaries in our home and after those events we decided to move all of our important  documents to a safety box into bank office in our village. After some years the office was closed, and we moved the documents into town and their safety box. Even that office became closed and we had to move the papers once again. This time almost everything had become digitalized, so we decided to be our own safety box. But some papers are so well saved we have to think more than once to find them. And when we search for one paper we find another and get surprised we have almost forget about that subject. Amazing so many things we have collected during a lifetime. Are we able to sort out and throw away all we don’t need anymore. Where to put the limit? Sentimentality, how much may it cost? One more thing that surprised us is, some of our just new-bought things has getting that old!!

Regardless, l have some things from my childhood, I have difficulties to just cut the ownership from. As well as hubby. We both know, noone else wants most of those things. We just can’t cope with the separation from them. But hopefully there are some more garbage collectors among children and grandchildren, who can see the value in some of those things too. We may write an advertice and invite them to come and empty our house. 

We have to make a plan how we do and when we do. There’s already an agreement about what furniture we will spare and what we want to get rid of. But all chinas and glasses in cupboards and drawers? Is there any interest for all this? Note! This is not any advertisment YET! 

Now I will go and play some bridge, it is a nice rest for my fuzzy brain.

 

Och nu svenskan

Vinden tjuter utomhus. Vi rekommenderas att stanna inomhus om vi inte har något viktigt ärende att utföra.  Jag strök lite tvätt, när jag fick ett telefonsamtal från vår nya hyresvärd.  Vi skall teckna kontrakt för vår nya lägenhet i morgon.  Företaget hade emellertid beslutat att omdirigera eventuella möten via telefon och post, både e-post och vanlig gammal snigelpost, på grund av världssituationen kring coronaviruset.  Det gladde mig när jag fick höra om detta beslut.  Hela morgonen har jag tänkt på den mer och mer besvärande situationen omkring oss.  Det är ett ansvar för alla invånare att ändra på vår vardag, men när vi har en viktigt möte, vem vill sätta stopp?

Någon måste göra det.  Och vi måste ändra våra planer för att underteckna kontraktet.  Även om vi har ett möte med vår frisör imorgon, fredagen den 13 … Jag skrattade och sa när jag hörde om datumet, hoppas att hon inte kommer att klippa hack i öronen det olyckliga datumet.  Vi kan inte ändra den tiden, vi måste riskera våra öron.

 Oavsett vad Corona-viruset orsakat oss tills nu, men stormen vi har idag är en annan anledning till att vi rekommenderas att stanna hemma om möjligt.  Vi har inga tåg på vår vanliga rutt idag.  Kommunikationen till Danmark är stängd för tillfället.  Så vi är verkligen dubbelisolerade.

Jag har en biljett till en operaföreställning i Malmö tisdag nästa vecka.  Och jag har bestämt mig för att stanna hemma.  Det är min lilla bidrag till skyddet över hela världen mot Corona.  Jag kommer aldrig att få tillbaka pengarna, men om jag hade gått hade det blivit ännu dyrare, tågbiljett och lite popkorn.

 För några dagar sedan klagade jag när jag pratade med min svägerska, jag var utan garn för stickning.  Under vintern har jag inte köpt något nytt garn och inte haft något speciellt objekt som väntar.  Måste erkänna att det är en mycket udda situation för mig, att inte ha ett nytt projekt som väntar när jag slutar det sista.

 Till att börja med kände jag mig lite lyxig, men det varade inte länge den känslan.  Det visade sig att jag fick känna mig som en rastlös existens, som hade slutat med att jag gått till garnbutiken och köpt lite garn.  Maken är alltid i behov av några nya strumpor.  Han sliter ut dem nästan lika snabbt som jag lyckas sticka nya till honom.

Nu har stormen och Corona fått honom att gå runt barfota.  Jag följer kontinuerligt nyheterna om vad som händer runt oss då detta force majeure pågår.  Och så vitt jag vet har ingen hitintills sagt något om vad och hur detta barfotafolk måste agera.

 Någonstans strax före jul satt vi några människor och talade om vädret.  Förra vintern dök inte upp, vi gick från höst till vår, utan vinter mellan.  Egendomligt.  Men när vi pratade om det enades vi om, vi hade inte haft några stormar under hösten.  Stormar som vi brukar ha minst 4-5 gånger månaderna oktober till december.  Det hade varit ett väldigt lugn höst.  Nu hade stormarna drabbat oss en efter en.  De heter i alfabetisk ordning och jag tror att vi är vid F-något nu.

 Jag måste erkänna att jag tänker på det som: mer och mer, mindre och mindre som det brukade vara.  Allt, väder och allt som händer i världen, krig och virus.

Det uttrycket mer och mer, mindre och mindre har jag fått från min vän.  Hon använde det när hon berättade om några vänner till henne, och jag blev så fascinerad av orden och frågade henne om jag kunde citera henne på det.  Naturligtvis sa hon, och jag är övertygad om att hon på något sätt har väntat på att de skulle dyka upp här i mina eviga berättelser.

 Igår fick jag en rapport – min Froggyfriend lever fortfarande.  Han befinner sig i regioner nära den italienska gränsen.  De senaste nyheterna jag fick från honom var några fina bilder från Mont Blanc, så han verkar kunna ta en promenad eller kanske en skidtur.

 Måndag fick jag en rapport som sa att min vän i stan fortfarande lever.  Även om telefonsvararen berättade att telefonabonnemanget hade upphört, men jag såg i min app att hon laddade sin mobiltelefon.  Visserligen, det behöver inte göras av henne, men jag är övertygad om att jag hade fått ett meddelande om något skulle ha hänt henne.  Och hon hade en annan telefonoperatör, det var därför hon var undercover några dagar …

 När allt kommer omkring vi, min svägerska i Lycksele och jag, börjar och avslutar vår konversation via telefon med orden: inga dödde eller födde sedan förra gången vi pratade.  Bara för att göra det klart att vi inte glömmer några viktiga nyheter.  I vår ålder är nyheterna om födda inte många men döden är en vanlig sak för oss idag.

 Processen med flytten till en ny lägenhet har börjat.  Vi måste gräva i djupa lådor efter dokument om ett hus vi har bott i i över 45 år nu.  Har vi alla dokument vi behöver?  Förmodligen, men var?  Under år har vi ändrat oss om vilka platser som är säkra och på vilka platser kommer vi att komma ihåg att vi har dem?  Vi har haft två inbrott i vårt hem och efter dessa händelser beslutade vi att flytta alla våra viktiga dokument till en säkerhetsbox på bankkontoret i vår by.  Efter några år stängde kontoret, och vi flyttade dokumenten till stan och deras säkerhetsfack.  Till och med det kontoret blev stängt och vi var tvungna att flytta tidningarna igen.  Den här gången hade nästan allt blivit digitaliserat, så vi bestämde oss för att vara vår egen säkerhetsbox.  Men vissa papper är så bra sparade att vi måste tänka mer än en gång för att hitta dem.  Och när vi söker efter ett papper hittar vi ett annat och blir förvånade vi nästan har glömt.  Fantastiskt hur många saker vi har samlat under en livstid.  Kan vi sortera bort och kasta bort allt vi inte behöver längre.  Var ska man sätta gränsen?  Sentimentalitet, hur mycket kan det kosta?  En sak till som överraskade oss är att några av våra just nyköpta saker blivit så gamla !!

 Hur som helst, jag har några saker från min barndom, jag har svårigheter att bara kapa ägandet från.  Såväl maken.  Vi vet båda, ingen vill ha de flesta av dessa saker.  Vi klarar bara inte separationen från dem.  Men förhoppningsvis finns det några fler skräpsamlare bland barn och barnbarn som kan se värdet i några av dessa saker också.  Vi kan skriva en annons och bjuda in dem att komma och tömma vårt hus.

 Vi måste göra en plan hur vi gör och när vi gör det.  Det finns redan en överenskommelse om vilka möbler vi skonar och vad vi vill bli av med.  Men allt porslin och glas i skåp och lådor?  Finns det något intresse för allt detta?  Notera!  Detta är inte någon reklam YET!

 Nu ska jag gå och spela lite bridge, det är en trevlig vila för min virriga hjärna.