Jönssonminnen.se

Oförtrutet gräver vi vidare i våra gömda och glömda vrår. Helt fantastiskt vad mycket man kan samla på sig. Och jag erkänner skamset att det inte varit några regelbundna städningar av de djupa gömmor, vi i dagarna grävt i. Oj så många nostalgi-kickar det väcks i de gamla sinnena hos de två som gräver. Även oförstående blickar utbyts mellan oss. Var kommer de servettringarna ifrån? Minns att dottern fått en servettring i silver från sin morbror och moster vid dopet, med ingraverat namn. Men dessa, ett halvt dussin i nysilver? Ett samtal med svägerskan ger inget napp om de eventuellt kommer från henne, nej. Under tiden vi pratar om de gröna linneservetter jag någon gång i forntiden använt med dessa servettringar, utkristalliserar sig ett minne. Jamenvisst, jag fick dem från min arbetsgivare som julklapp, både ringar och servetter. Jaha, ännu en onöda som jag trots allt anammar som något trevligt. Ska vi ta dem med oss? 

Nu kommer maken med en fotostatkopia av en gammal skrift. En utriven sida ur en kassabok. Ett vagt minne att jag sett skriften någon gång för länge sedan. En darrig gammelmans stil. Med stavning från förr. Och när jag, gamla damen talar om förr – kan ni höra historiens vingsus?  

Jag minns ännu då jag fick möjlighet att läsa min farfars bokföring, hur de redovisades några sålda ägg ibland. Han var kopparslagare, drev i egen regi. Och då de hade några slantar in i hushållskassan för lite ägg eller lite köttbitar från hushållsgrisen, skrev han in det noggrant i sin kassabok också. Och affärsresor…. jag minns särskilt att Alma, hans hustru, min farmor fått en riksdaler för en spårvagnsresa till Råå. 

Hade min farfar levt idag hade han haft hårddisken full av små noteringar med allt möjligt. Denna skrift som ”dök” upp var nedtecknad på sidor från en gammal kassabok. Troligen hade Martin, farfar min, gått i pension vid tidpunkten för skrivandet. 

Visan han skrivit var en visa jag minns mycket väl. Han sjöng den ofta men bara på begäran, och det begärdes ofta av mig. Det var inte bara tonerna och ljudet, det var MIN farfar som sjöng och man insveptes i en mysig atmosfär då han sjöng. Han blev så glad själv åt att sjunga, det kändes tydligt. Men först nu i vuxen ålder kanske jag inser att lite av skrattet i hans ögonvrår berodde på att han fann det lustigt att sjunga en snapsvisa för en liten tös som bad honom att sjunga den varje gång hon kom på besök. Jag försökte tyda texten med hjälp av extra starka lampor och dubbla par läsglasögon – och var så god mina vänner. Här är historien till hur det gick till då Darwins evolution ignorerades och vår Herre skyndade på vår utveckling. Jag tycker att stavningen med fv är så tidstrogen att jag inte ändrat vad stavningen anbelangar, ej heller rättat vissa stavfel som visar det genuina tidsdokument det är.

 

Vi prisar högjutt gamla testamentets dar                     

Då lefde paradisets lif i sär och var

Vår herre skipade både lag och rätt

Men nu förtiden går detta till på annat sätt

Gunås tralala lalla la Gunås tralala lalla la

Gunås tralala lalla la

 

Men när som ondskan börja blifva allt för stor

Så gav gud meniskan två tusen nåde år

Efter denna tid man icke bättrat sig

Skulle varje käft inunder vatten stå

För synd tralala lalla la, för synd tralala lalla la

För synd tralala lalla la

 

Men när de tusen nådaåren tagit slut

Var man ej en smula bättre än förut

Vår herre sände då en väldig syndaflod

Att bota både folk och fä för övermod

Bra fort tralala lalla la bra fort tralala lalla la

Bra fort tralala lalla la

 

Men för att jorden ej för folktom skulle bli

Så lät gud noak från förstörelsen gå fri

Han jämte sin familj från sjönöd räddades

Ock i en ark av herren sjelft instuvades

Med gods tralala lalla la med gods tralala lalla la

Med gods tralala lalla la

 

När de lågo i sin sömn en stormig natt                    

Då stötte arken häftigt uppå ararack

I skortan gubben då på däcket rusar upp

Efter kommer käringen i kort galopp

O skrek tralala lalla la o skrek tralala lalla la

O skrek tralala lalla la

 

Nu blef ett skrik o villervalla i en hast

Man trodde fan skulle taga både båt o last

Men noak rådligast av alla man på däck

kröp ned i skutan för att se om den var läck

Af törn tralala lalla la af törn tralala lalla la

Af törn tralala lalla la

 

Men skutan höll ty den var ej af engelsk plåt

Från sverge var varenda bit i noaks båt

O noak glader vid att vara än vid lif

Omfamnar söner döttrar o sitt eget vif 

O grät tralala lalla la o grät tralala lalla la

O grät tralala lalla la

 

Men hadde noak drunknat med sin fru

Vi hadde gästadt uppå havets botten nu

En skål för noak då i botten tömma vi

För han har räddat oss ifrån att fiskar bli

Hans skål tralala lalla la hans skål tralala lalla la

Hans skål tralala lalla la

 

Då jag berättade historien om, och läste texten för maken såg jag det roade leendet i hans ögon, och kommentaren från norrlänningen löd: brännvin måste ha varit dyrt på den tiden. Sjunga så många verser för att få sig en liten pärla på tand….

 

English below today

Stod med en kartong böcker framför mig igår. Blickade ner i den. Kokböcker som jag både köpt själv och som jag fått som julklappar. Böcker om och med handarbeten, några med nya glänsande pärmar. En hel livstids samlande i faktaböcker, läroböcker men även skönlitterära. Jag stod en stund och riktigt kände efter hur jag mådde, där inombords. Kasta alla dessa böcker? 

Men känslan var riktigt skön. Där jag stod i min ensamhet med alla människor runt mig! som var i samma ärende som jag, kasta bort förbrukat material, kändes det som att jag tog ett nytt beslut. Kan jag leva utan alla mina böcker? Ja då, hur lätt som helst. Och jag lyfte hög efter hög och lät dem dansa ner i containern. Sände en tanke till mina bröder med ett bifogat förlåt, de två brorsor som hela sina liv varit i tryckeribranschen. Även om de inte varit sådana fanatiker som sin lillasyster att samla litteratur av alla slag. Jag kan inte minnas om de haft så många intresseområden, som jag haft. Allt från facklitteratur runt yrket till hobbies som näverslöjd, sy dockor, all litteratur med vävning och stick- och virkning. Jag undviker att berätta om all litteratur runt bridgen…. lite skamset tänkte jag på alla författare av denna litteratur som jag öste ner i ”bingen” för begagnade böcker.   De böcker med skönlitteratur kändes inget konstigt att kasta. De var betalda och lästa, därmed också satta punkt för. Men alla faktaböcker antingen de var yrkesböcker eller hobbyböcker kändes som att jag begick lite av ett brott då jag ”hivade” rakt ner i sophögen. Men som om jag behövde få lite tröst, sa jag högt till mig själv: allt som jag behöver söka kunskap om, finns tillgängligt på webben! 

Det finns att läsa om på webben. Jag upprepade det flera gånger som om jag behövde ett mantra att skydda mig med för att hålla skamkänslorna på avstånd. 

Då vi körde hemåt kändes det som jag gjort upp med mig själv om vad som är viktigt här i livet, äga eller ägas. Lite som djungelns lag äta eller ätas. Nu hade jag flyttat mitt tänk från att ägas till att äga. En massa måsten for också med ner i bingen för böcker, visserligen bara imaginära men dock. 

Det är en oerhörd känsla av tillfredställelse att plötsligt stå där med insikten att jag gjorde det utan att gråta, även om det efterlämnade en väldigt konstig känsla av tomhet/frihet. Jag vet inte hur jag ska tolka den. Jag ville nog först och främst låta tomhetskänslan få dominera, för att så småningom ersättas av frihetsupplevelsen som följer. Jag är inte slav under den lasten längre, boksamlarlasten. 

Nu ligger det endast Mossbergs Svenska Floran kvar i hyllan, och Stora Kokboken, den som Tore Wretman en gång i tiden var med om att sammanställa. Mossbergs florabok kan man inte kasta, då stänger man av sig helt vad gäller möjligheten att ”arta” en endaste liten ört. När minnet sviker och man får en blomma uppstucken en decimeter från näsan med frågan: vad är det här? måste man ta till floraboken. För att söka sådan information på webben måste man kunna namnet på örten, men i floraboken kan du söka genom att veta vilken familj växten tillhör. Vidare bläddra på kapitlet om den familjen. Och taaadaa, sådär heter den blomman! Precis som den hetat i alla tider. 

Kokboken har också sin alldeles egna plats i vårt fortsatta liv. Man måste kunna kika hur många grader det ska vara i ugnen då man lagar ”Janssons frestelse” eller laxpudding. Hur mycket ägg och mjöl ska jag ha då jag gör kroppkakor? Sidan 172 och sidan 397 faller upp per automatik då jag provar att slå upp boken. Det är laxpuddingen och kroppkakorna som är de mest lästa. Man skulle JU i och för sig kunna ta en foto av de två uppslagen och lägga i receptsamlingen som jag har i iPadden. Men nej det låter sig inte göras. Lite lite måste få finnas kvar, en eller två böcker…. eller tio tolv. Problemet är att de finns inte med i planeringen att ha några bokhyllor i nya boendet. 

Jag minns min syster då de sålt sitt hus och hon stolt lät proklamera; jag ska inte ha några krukväxter som ska vattnas si och så mycket eller si och så ofta. Han lät mycket bestämd på den punkten. Jag hörsammade hennes önskan, så då jag köpte en ”flytteblomma” blev det en snittblomma som inte varken krävde vidare skötsel eller plats i någon fönsterkarm. Lillasyster har numera en massa Orchidéer överallt i sitt hus… ja ja, men hon tänkte…

Det finns fler saker som vi har bestämt oss för att downsiza, vårt glasförråd. Vi har senaste åren tyckt att det varit kul att införskaffa lite olika sorters glas. Inga dyra handblåsta, hur man nu kan blåsa med händerna. Att mun- och fotmålarna kan använda sig av lite annorlunda metoder förstår jag men inte hur ett handblåst glas blir till. Dock har hela servisen med kristallglas försiktigt inlindats och packats ner i en stor kartong för vidare befordran till sin nya ägare. De trevliga cocktailglasen, de stora rejäla moderna rödvinsglasen har fått göra sällskap med likörglasen i en kartong. Till en annan ny ägare. Därför stod vi handfallna igår då vi skulle servera varm punsch till ärtsoppan. Oj då, inga passande glas. Fick ta till konjakskuporna som vi räddat för egna behov. Det blev inte helt fel, att dricka i en sådan kupa. Prova det, jag rekommenderar. Det sägs JU att nöden är uppfinningarnas moder. De återstående 2 1/2 månaderna innan vi har en ny bostadssituation kommer troligen att innebära många uppfinningar. 

Nu ska jag gå och spela bridge…. 

 

Now for the english

Was standing with a box of books in front of me yesterday.  Looked into it.  Cookbooks that I both bought myself and have got as Christmas gifts.  Books about needlework, handicraft and knittings, some with new shiny covers.  A whole lifetime collection in fact books, textbooks but also fiction.  I stood for a moment and really tried to perceive how I felt, in my heart.  Throwing away all theese books?

But the feeling was really nice.  Here I stood in my solitude with all the people around me!  which was in the same matter as me, throwing away spent material, it felt like I was making a new decision.  Can I live without all my books?  Yes, anytime.  And I lifted bundle after bundle and let them end up into the container.  Sent a thought to my brothers with an apology, my two brothers who have been in the printing business all their lives.  Although they were not such fanatics as their little sister to collect literature of all kinds.  I can’t remember if they had as many kinds of interest as I had.  Everything from literature around my profession to hobbies such as craftwork, sewing dolls, all literature with weaving and knitting and crocheting.  I avoid telling all the literature around the bridge …. a little ashamed I thought of all the authors of this literature that I poured into the ”bin” of used books.  The books with fiction did not feel strange to throw.  They were paid and read, thus also set a point for.  But all the fact books, whether they were professional books or hobby books, felt like I was committing a bit of a crime when I tossed  them straight down to garbage.  But as if I needed some comfort, I said loudly to myself: everything I need to know about is available on the web!

You can read about it on the web.  I repeated it several times as if I needed a mantra to protect myself to keep the feelings of shame at distance.

When we drove home it felt like I had settled about what is important here in life, to own or to be own.  A bit like the jungle theme eat or be eaten.  Now I had changed my thinking from being owned to owning.  And a lot of ”mights” also be brought down in the bin for books, admittedly just imaginary but nevertheless.

 It is an incredible feeling of satisfaction to suddenly stand there with the realization that I did it without crying, even though it left behind a very strange sense of emptiness / freedom.  I don’t know how to interpret it.  First and foremost, I wanted to let the feeling of emptiness dominate, to eventually be replaced by the freedom experience that follows.  I’m not a slave under that adict anymore, the book collector adict.

 Now only Mossberg’s Swedish Flora is left on the shelf, and Stora Kokboken, the one that Tore Wretman once used to compile.  Mossberg’s flora book can not be discarded, then you completely shut down when it comes to the opportunity to specify a single small herb.  When the memory fades and you get a flower viewed a centimeter from your nose with the question: what is this?  you have to go to the flora book.  To search for such information on the web, one must know the name of the herb, but in the flora book you can search by knowing which family the plant belongs to.  Also browse the chapter on that family.  And taaa-daa, there’s the name of the flower!  Just as it was called at all times, before memory was weak.

The cookbook also has its very own place in our future lives.  You have to be able to look at how many degrees it should be in the oven when preparing ”Jansson’s temptation” or salmon pudding.  How much eggs and flour should I have when making ”kroppkakor”?  Page 172 and page 397 fall out automatically when I try to look up the book.  Salmon pudding and kroppkakor are the most read.  You could take a photo of the two spreads and put in the recipe collection I have on the iPad.  But no…. it can’t be done.  Some must be left, one or two books …. or ten twelve.  The problem is, they are not included in the planning to have any bookshelves in the new accommodation.

 I remember my sister when they sold her house and she proudly proclaimed;  I should not have any houseplants that should be watered si and so often.  She sounded very determined on that point.  I obeyed her wish, so when I bought a ”flower-for-housewarming” it became a cut flower that did not require further maintenance or space in any window sill.  Kid-sister now has a lot of Orchids everywhere in her house … yes ok, but she thought …

There are more things we have decided to downsize, our glass holding.  Recent years, we have found it fun to procure some different types of glass.  No expensive hand blown, (how to blow with your hands).  The mouth and foot painters can use slightly different methods, but I do not understand how a hand-blown glass is created.  However, the entire crystal glass dinnerware has been carefully wrapped and packed into a large box for further promotion to its new owner.  The nice cocktail glasses, the big big modern red wine glasses have had to make company with the liqueur glasses in a box. To another new owner.  That is why we stood paralyzed yesterday when we were to serve hot punsch to the pea soup.  Oh help, no matching glasses.  Got to take to the cognac glass which we saved for our own needs.  It wasn’t entirely wrong to drink in such a cup.  Try it, I recommend.  It is said the restitution is to be the mother of inventions.  The remaining 2 1/2 months before we have a new housing situation will probably mean many inventions.

 Now I go and play bridge ….

English first today

Thursday and the usual call from Canada around time for afternoon coffee sounded. In this ”stay home-times” I answer almost every day. Vicky called, and was a bit ashamed she had looked after the tourney we used to play wednesday afternoon. She confessed she had mixed up the days, and the subject for the day’s topic of the conversation was established! Both of us had realised we weren’t very good keeping updated what date and week day it is. Not any new issue for none of us but even more luminous during last month. 

Some gossip about play and players in bridge club were told. Vicky waited for her granddaughter to visit her. She thought of baking some pita bread, by using sociale distance between herself and grandchild. Milah should do all the work with the dough, and she was going to both do the job and documentary job around the ingrediens and how to do. 

My comment was, what a clever way to teach our relatives and transmit the methods. I could imagine how Vicky put a scale at table beside the bowl and how she and her grandchild for every single ingrediens measured  and weighed and get it written down! And still had the sociale distance.

Had to compliment her, telling her about how my mother in law taught me to do the dough l had asked her to tell me. She answered: it’s easy….  you just put some of this and some of that. Mix it and bake. And 5 minutes in oven. There were no details about how much and in which proportions,  neither how many degrees in oven? Took me some years before l had figured out the idealic recipe for our bread. So I admired Vicky’s idea to teach her grandchild how to do. 

We ended the conversation by Vicky telling, I will come and play that game tomorrow Inga. What play I wondered? The wednesday tourney…..

I had to ask her a serious question, Vicky what day is it today, I asked. Tuesday she replied. I didn’t say anything and after some seconds when she saw my face, I could see the doubt started to appear in her eyes. After about half a minute I slowly explained to her, the cause there wasn’t any Wednesday-tourney today is….it is Thursday today. And it means also there isn’t any Wednesday-tourney tomorrow Friday either. Suddenly she realised how she had mixed up everything, and she started to laugh. My first word every day when she calls is: Vicky what day is it today. And she has not been wrong since. I‘m sure she doesn’t push the ”call button” before she has convinced her what day and date it is. 

Now l have started to practice our memory by telling what we had for supper yesterday and the day before that and back one day at a time. Even this simple thoughts make us feel good when we can extend our memory. And cheating by document it and read from a list, no thats not fair, don’t give any satisfaction. 

 

Här kommer svenskan

Torsdag ljöd det vanliga samtalet från Kanada runt tiden för eftermiddagskaffe.  I dessa ”stanna hemtider” svarar jag nästan varje dag.  Vicky ringde och skämdes lite över att hon hade inte hittat turneringen vi brukade spela onsdag eftermiddag.  Hon erkände att hon hade blandat dagarna, och ämnet för dagens samtalsämne fastställdes!  Båda av oss hade insett att vi inte var så bra att hålla oss uppdaterade vilket datum och veckodag det är.  Inget nytt för någon av oss men ännu mer uppmärksammat under sistlidna månad.

 Vi inledde med lite skvaller om spel och spelare i bridge klubben.  Vicky väntade på att hennes barnbarn skulle besöka henne.  Hon tänkte på att baka lite pitabröd genom att använda social distans mellan sig och barnbarnet.  Milah skulle få göra allt arbete med degen, och hon skulle både göra jobbet och dokumentera, både om ingredienserna och metoden att baka brödet.

 Min kommentar var,  vilket smart sätt att lära våra ättlingar och överföra metoderna.  Jag kunde are framför mig hur Vicky satte en våg på bordet bredvid degskålen och hur hon och hennes barnbarn för varje enskild ingrediens uppmätte och vägde och fick det nedskrivet!  Och höll fortfarande den sociala distansen.

 Var tvungen att berömma henne och berätta om hur min svärmor lärde mig att göra degen jag hade bett henne lära mig.  Hon svarade: det är lätt …. du tar bara en pjott av detta och något av det.  Blanda det och baka.  Och 5 minuter i ugnen.  Det fanns inga detaljer om hur mycket och i vilka proportioner, eller hur många grader i ugnen?  Tog mig några år innan jag hade kommit fram till det ideala receptet för vårt bröd.  Så jag beundrade Vickys idé att lära barnbarnet hur man gör.

 Vi avslutade samtalet genom att Vicky berättade, jag kommer att spela det den turneringen imorgon Inga.  Vilket turnering undrade jag?  Onsdags-turneringen…..

 Jag var tvungen att ställa en allvarlig fråga, Vicky vilken dag är det idag, frågade jag.  Tisdag svarade hon.  Jag sa ingenting, men efter några sekunder när hon såg mitt ansikte såg jag tvivlet började dyka upp i hennes ögon.  Efter ungefär en halv minut förklarade jag långsamt för henne, orsaken till att det inte fanns någon onsdagsturnering idag är … det är torsdag idag.  Och det betyder också att det inte finns någon onsdagsturnering i morgon fredag heller.  Plötsligt insåg hon hur hon hade blandat ihop allt och hon började skratta.  

Mitt första ord varje dag när hon ringer är: Vicky vilken dag är det idag.  Och hon har inte haft fel sedan dess.  Jag är säker att hon inte trycker på ”ringknappen” innan hon har övertygat sig om vilken dag och datum det är.

 Nu har jag börjat träna vårt minne genom att berätta vad vi hade för middag igår och dagen innan det och vidare bakåt, en dag i taget.  Till och med dessa enkla tankar får oss att må bra när vi kan tänja vårt minne.  Och fusk genom att dokumentera det och läsa från en lista, är inte accepterat,  och framför allt det ger ingen tillfredsställelse.

English… look out below

Hur är det med våra seder? Vem har hittat på dem? Och varför har de blivit seder? Varför accepterar vi ”våra” seder och fnyser på näsan åt andras? Och för den delen, vad är sed och vad är tradition?

Frågan blev aktualiserad då väninnan och jag talade om och runt hennes dotters förestående bröllop. Jag fick höra om denna unga kvinnas bröllop, och fick höra att detta var ett beslut som kommit till skott, så här i virustider. Ytterligare ett bevis att vår värld är inne i ett skede som vi som lever nu, inte upplevt tidigare. Först var det svårt att förstå att vi kanske borde ta till oss att vi lever under ett hot, ett hot som innebär att vår högstående tekniska civilisation kommer att såras. Tillika rätt ordentligt. Men också att vi inte ser oss som om vi ska leva i oändliga tider. Ett annars vanligt tankesätt så här i vardagen. 

”Normalt” planerar vi för år och dekader. Men viruset har gjort att vi tar livet och tiden lite mer på allvar. Därför hade nu denna dotter med sambo beslutat att legalisera sitt mångåriga förhållande genom att gifta sig på ”gammaldags manér”!  

Då vi småpratade om bröllopet nu i corona-tider tyckte jag att de tagit ett riktigt beslut. Nu kunde ingen anklaga dem för att ha en enkel ceremoni. Alltså inget påkostat hallaballoo. Ställa till en fest kan de göra senare om de känner för. Utan bara visa att detta var ett sätt att det var hög tid att ta ansvaret gentemot varandra och verkligen göra det, inte bara tala om att man borde…  

Väl insatt i vilka besvärligheter man lämnar partnern i, om det händer endera parten något, hade uppmärksammats då en nära släkting och även en vän till brudparet hade lämnat jordelivet i unga år. Alldeles för tidigt, men sådant gör att vi inser vår egen litenhet i världsalltet. För en stund sägs det, vi borde se om ”vårt hus”. Och sedan rullar livet på igen, precis som tidigare. Utan att vi gör det vi borde ha gjort. Fortsätter leva ”på stockholmska” som det hette en gång i tiden, på 60-talet. Utan att ha klara papper på att man delar ljuvt och lätt. 

Nåja, då väninnan och jag talade vidare framkom det att dottern ställt lite frågor om hur vigselceremonin brukar gå till… väninnan låt mig förstå att hon tyckte traditionen med att fadern för sin dotter till altaret var helt otroligt fånig. Nu är inte brudens far i livet längre så det kom inte upp som förslag. Jag lyssnade då hon sa detta om att ”överlämna” sin dotter. Som en produkt, som en handelsvara. Jag hummade och tänkte på att jag aldrig sett Smetanas opera ”Brudköpet” ännu. En sak som borde läggas i listan över saker jag vill göra innan jag dör….

Ok, svarade jag lite disträ. Det är inte särskilt svenskt. Att ha döttrar som handelsvaror. Samtidigt som jag omedvetet anklagar andra kulturer för detta, genom att uttrycka osvenskheten i det. Men här i landet ringmärker JU maken sin nyblivna hustru genom att ge henne ett vårdtecken. Är det inte också ett sätt ”att lägga beslag på”.

Så var vi inne på ämnet ”vad vi brukar göra”.  Jaha, alltså detta tillskrivs en sed. Eller tradition. Och var kommer den ifrån, undrade jag. Inget svar. Hörde hon inte eller var det en sådan där ”nu körde jag in i en tunnel och hörde inte vad du sa”….byta ämne snabbt….reaktion. Gitter inte spekulera. Det händer att vi grottar ner oss på ämnen som inte ens sju vise kan svara på. Så ibland släpper vi…. Men det har blivit en del seder som vi aldrig ens hört talas om då vi växte upp, om som nu betraktas som det svenskaste som finns. Detta samtal hade vi för några dagar sedan. Jag ringde upp idag för att höra att bröllopet gått av stapeln som planerat, och jadå. De var man och hustru nu. Så nu är de i hamn, som man brukar säga …..mycket om hur man brukar göra avhandlas mellan väninnan och mig. 

 And here for the english

What about our customs?  Who invented them?  And why have they become customs?  Why do we accept ”our” customs and snort at others?  And for that matter, what is custom and what is tradition?

 The issue was raised when my friend and I talked about and around her daughter’s approaching wedding.  I heard about this young woman’s wedding, and was told that this was a decision that came to a close like this in virus times.  Further proof that our world is at a stage that we who are living now, have not experienced before.  At first, it was difficult to understand that we might have to realise that we are living under a threat, a threat that will mean our high-tech civilization will be hurt.  But also that we have to understand we aren’t to live in infinite times.  An otherwise ordinary way of thinking like this in everyday life.

 “Normally” we plan for years and decades.  But the virus has made us take life and time a little more seriously.  Therefore, this daughter and her partner had now decided to making their longstanding relationship legalised by getting married in ”old fashioned way”!

 When we talked about the wedding now in corona times, I thought they made the right decision.  Now no one could accuse them of having a simple ceremony.  So no fancy hallaballoo.  They can do a party later if they feel like it.  Without just showing that this was a way that it was high time to take responsibility for each other and really do it, not just say that you should …

 Well aware of the difficulties one leaves the partner in, if either something happens, had been noticed when a close relative and also a friend of the bridal couple had left the earth life in young years.  Far too early, but doing so makes us realise our own smallness in the universe.  For a while it is said, we should take care of our own……  And then life rolls on again, just like before.  Without doing what we should have done.  Continues to live as partners and not as married couple. Without having a marriage  certificate and have promised each other to have and to hold, for better or for worse….

 Well, when my friend and I talked further, it emerged that the daughter asked a few questions about how the wedding ceremony was like … My friend told me she thought the tradition of the father takes his daughter at the aisle was incredibly stupid.  Now the bride’s father is no longer alive so it did not come up as a suggestion.  I listened when she said this about ”handing over” her daughter.  As a product, as a commodity.  I hummed thinking that I had never seen Smetana’s opera “The Bride Purchase” yet.  One thing that should be added to the list of things I want to do before I die ….

 Okay, I answered a little distractedly.  It’s not very Swedish.  Having daughters as merchandise.  While I unconsciously accuse other cultures of this, by expressing the ugliness of it.  But here in this country husband is putting a ring on her new wife\s finger by giving her ”a sign of care”.  Isn’t that also a way of ”seizing”.

 So we were on the topic ”what we usually do”.  Well, so this is attributed to a custom.  Or tradition.  And where did it come from, I wondered.  No answer.  Did she not hear or was it one where ”now I drove into a tunnel and did not hear what you said” …. change topic quickly …. reaction.  Wouldn’t even speculate.  It happens that we get caught in some topics that not even seven wise men can answer.  So sometimes we let go …. But there have been some customs that we never even heard of when we were growing up, which are now considered the most Swedish thing there is.  We had this conversation a few days ago.  I called today to hear if the wedding was going off as planned, and yes.  They were husband and wife now.  So now they are safe by now, responsibel towards each other….. a lot about how to do the dissertation between my friend and me….

The english below today.

Sitter och redigerar vår beställningslista vad vi önskar få hem från affären nästa vecka. Vi har så smått börjat vänja oss vid att vi inte klarar oss utan leverans skött av personal som servar oss efter beställning via tekniken. Då jag gillar att sitta och skriva och berätta är steget inte långt till att göra en trevlig, i mina ögon, lista över förnödenheter som vi uppskattar att få levererade hem till oss på ett virusskyddat sätt. Men det är lustigt vad min ipad försöker skydda mig från skammen att stava fel och/eller använda ord som inte finns. Därför ändrade ipaddish från mitt försök att beställa lite chokladkola, då jag poängterade att de skulle vara Riesens, genast skrev paddan: riesenschnauzer. Jag vill inte ha något jäkla hundgodis…. nej riktiga onyttiga kolor, om det nu ändå ska festas. Så det så. Vidare genomgång av hemmets behov av inköp, och jag rabblade som alltid; salt och tändstickor. Maken frustade att de där tändstickorna var ett överspelat behov, och jag log mot honom. Men en gång i min barndom då vi satt och planerade veckans inköpslista, sa alltid mor dessa två viktiga saker. Mest för att inte missa att köpa dem om vi behövde. Det fanns inga kvälls- och helgöppna affärer om vi glömde något. Och salt var viktigt, ävenså dessa tändstickor då vi hade gasspis. 

Jag minns när de första tändarna med stiftmekanism dök upp. De ersatte många askar tändstickor. Men mor fortsatte att rabbla denna väl inarbetade fras….salt och tändstickor, i all sin tid.   Dock fnyser min make åt mitt sätt att alltid lägga till frasen. Jag tycker den är nostalgiskt kul. 

Idag bad jag honom om att göra en ny uppskattning av vårt toapapper, och han sa att det inte var någon kris än på någon vecka. Jag kontrade med att jag inte ville vänta och konstatera att vi nått något förtvivlat krisläge i detta fallet. Hur menade han när han sa kris….vad talade han om då? Lite mummel var vad jag fick till svar, lite halvkvädna visor. Okej, sa jag, jag skriver på handlelistan och präntade snyggt 1 paket Lambi, varmed min eminenta ipad nedtecknade 1 Lamborghini. 

Inte alltid jag kollar vad som fastnar på skärmen, men nu hade jag alltså beställt en italiensk lyxracerbil. En sådan som man troligen kan byta mot två stycken Rolls Royce och ändå få lite växelpengar tillbaks. Ja riktigt säker är jag inte, men jag har heller aldrig varit spekulant på en sådan kärra. Den har säkert ingen choke som jag kan hänga handväskan på så…det får vara för min del. 

Men man får vara försiktig med vad man säger, så man inte blir anklagad för att ha sagt något som man inte sagt, men som devicen gjort om. 

Idag lördag har vi tagit lite helgledigt från vår flyttplanering. Vi har sistlidna vecka fått en ganska god blick för vad ungarna kan tänka sig att ta hand om så vi slipper kasta bort eller ge till loppis-verksamheter. Innehållet i våra bokhyllor är utglesat, men även det som står kvar är paxat för. Känns mycket lättare om det visas något intresse för det som samlats under lång tid och kommit att betraktas som kära ägodelar. Hur man nu kan bli kär i en ägodel…. 

Igår kväll, då jag var in på bridgeklubben på nätet, var det en man som sa: idag är det dag 52….. vi andra blev givetvis oerhört nyfikna vad han räknade. En snabb uppskattning om denne yankee och hans tideräkning blev plötsligt huvudintresset i klubben….vad var det han räknade?? Många förslag framkom, men till slut avslöjade han att det var så många dagar sedan han fick återbud från sin frisör som inte kunde klippa honom. Jag kan tänka mig hur han känner det, då jag brukar känna mig långhårig då det börjar närma sig frisörbesök. Hur ska han inte känna det då det är ytterligare 52 dagar över tiden. Vi fick höra att han inte var ensam om att sakna sin frisör. Någon lånade sin hustrus hårnät då han skulle spela bridge, en som hade klippt sig själv men bara framtill så att han kunde se. Någon hade klippt så han önskade att andra inte kunde se. En spelare erkände att han vävde vackra band för att kunna sätta upp en hästsvans. Lefty satt och avundades oss allihop. Längesedan jag har haft något hår att klippa, sa han. Du kan få lite av det långa som jag sitter på, sa Inge i Kanada…. vad hon nu menade med det???  Ingen vågade inte fråga… 

Min bridgepartner beklagade sig för några veckor sedan att han var så långhårig. Vad är problemet sa jag sådär hurtigt, ta en sax och klipp. Törs inte sa han, sist jag klippte luggen själv blev mamma arg…. jaså svarade jag, när var det?  Jag var fyra år och jag använde en papperssax, sa han. Ha ha ha, vilken unge har inte någon gång provat att karva lite i sitt eget hår. Men hans mamma var troligen mycket tydlig att aja baja, så gör man inte…  

Men trots allt, dessa avslöjanden som kom från vänner som jag spelar med dagligen, gjorde att vi insåg att vi hade samma dilemma världen över. Att frisören som vi knappt tänker på mellan besöken, plötsligt är en så efterlängtad individ.  

Vad är det första du ska göra då man släpper loss oss? Jag ska gå till min Maria och be om en klippning.

The english here today

Sitting and editing our order list what we want to get home from the store next week.  We have gradually become accustomed to the fact that we can not do without the delivery by staff who serve us after ordering through the technology.  Since I like to sit and write and tell, the step is not far to make a nice, in my eyes, list of supplies that we would appreciate having delivered to our home in a virus-protected way.  But it’s funny what my ipad is trying to protect me from the shame of spelling mistakes and / or using words that don’t exist.  Therefore, ipaddish changed from my attempt to order some chocolate fudge, when I pointed out that they would be Riesens, immediately wrote the device: riesenschnauzer.  I do not want any damn dog candy …. no, I want real useless candy, if it should still be a fiest.  Further review of the home’s need for purchases, and I gabbled as always;  salt and matches.  Hubby sighed those matches were an innecessary need, and I smiled at him.  But once in my childhood as we sat and planned the week’s shopping list, mom always said these two important things.  Mustn’t  miss buying them if we needed to.  There were no evening and weekend open shops if we forgot something.  And salt was important, also these matches when we had gas stove.

I remember when the first lighters with the pin mechanism appeared.  They replaced many boxes of matches.  But Mother continued to say this well-worked phrase …. salt and matches, all her life.  However, my husband giggles at my way of always adding the phrase.  I think it’s nostalgic fun.

 Today I asked him to make a new estimate of our toilet paper, and he said there was no crisis yet in a week.  I contended that I did not want to wait and note that we have reached some desperate crisis situation in this case.  How did he mean when he said crisis …. what was he talking about then?  A little grumble was what I got in response, some small bleary vocals.  Okay, I said, I write on the shopping list and nicely printed 1 package of Lambi, with which my eminent ipad wrote down 1 Lamborghini.

 Not always do I check what is written on the screen, but now I had ordered an Italian luxury sportcar.  One that you can probably exchange for two Rolls Royce pieces and still get some change money back.  Yes, I’m not sure, but I’ve never been a speculator on such a car.  It probably has no choke where I can hang the purse on so … so I don’t care.

 But you have to be careful about what you say, so that you are not accused of saying something that you did not say, but that the device did.

Today on Saturday we have taken a kind of holiday time from our relocation planning.  Last week we got a pretty good look at what the kids can think about to take care of so we don’t have to throw away or give to charities.  The contents of our bookshelves are a lot less, but even what is left is made a reservation for.  Feels much easier if there is some interest in what has been collected for a long time and come to be seemed as dear property.  How to fall in love with a property ….???

 Last night, when I was at the bridge club online, there was a man who said: today is day 52 ….. the rest of us, of course, became extremely curious what he was counting.  A quick estimate of this Yankee and his timing suddenly became the main interest of the club …. what was he counting ??  Many suggestions emerged, but in the end he revealed that it was so many days since he got a message from his hairdresser who couldn’t cut his hair.  I can imagine how he feels about it, as I usually feel long-haired as it begins to approach hairdressers time.  How shouldn’t he feel when it is another 52 days over time.  We were told that he was not alone in missing his hairdresser.  Someone borrowed his wife’s hair net when he would play bridge, one that had cut himself but only in the front so he could see.  Someone had cut so he wished others could NOT see. One player told us that he weaved beautiful ribbons so he could have a ponytail. Lefty sat and envied us all.  Long ago I’ve had some hair to cut, he said.  You can get some of the long I sit on, Inge said in Canada …. what she meant by that ???  No one dared to ask …

My bridge partner complained a few weeks ago that he was so long-haired.  What is the problem I said quickly, take a scissors and cut.  He doesn’t dare he said, the last time I cut the pile myself my mom got angry …. ok, I answered, when was it?  I was four years old and I used a scissors for paper, he said.  Ha ha ha, what kid has not ever tried to carve a little in their own hair.  But his mother was probably very clear, so you may not do like that…

 But after all, these revelations that came from friends I play with daily made us realize that we had the same dilemma all over the world.  That the hairdresser, whom we hardly think of between visits, is suddenly such a long-awaited individual. What is the first thing to do when corona restrictions release us?  I’ll go to my Maria and ask for a haircut.