Jönssonminnen.se

English first today

All my friends have been notified of our new address.  Wonder how many people have sent ”reverse” moving cards with the wish for ”good luck” to us?  I know for sure 1 (one).  But I do not know what the delivery time for a single transmission is nowadays with all the changes.  Every day, even on Saturdays and Sundays, we have looked in the mailbox that belongs to our apartment.  Have read in the newspaper that the mail would be transferred to every other, but was it really MONTH?  Thought it was DAY or WEEK.

 We have lived in this new nice apartment for three weeks.  It wasn’t clear that we would move from planet Earth when we signed the contract.  Maybe it was something a little small typed that I’m just too pimpinett to put on extra glasses to be able to see.  What I don’t know I don’t suffer from, I thought!  The question is whether it is a suffer that the bill for various services has not appeared.  But I get a notification from the tax office via e-mail, that they have approved the  tax reductions on the services we have hired.  So the companies at least get it as a little patch on the wounds.

 I have contacted Post Nord and asked what is happening.  If you are deleted forever when you move?  Oliver who answered said that it wasn’t so, but that it was apparently the case that I was out far too late to report a change of address to the tax office.  Oh no, Oliver, I made it very early.  I don’t accept that explanation.  The tax authorities may not have had time to get it into the rolls yet, the young man tried.  Okay, I replied.  The Swedish Tax Agency can go to ”Hitta.se” a service where you can look up most people in Sweden, their addresse and phonenumber and check up for themselves.  It’s been right there for a long time.  Maybe even the post office can go in and check for their addressees.  Or do they not have access to Google Maps or hitta.se?

 I have to admit, even I am a little anxious to end up with bad rumour, so I contacted the moving company yesterday.  Introduced me and said I was wondering if they sent me a bill for the move?  Yes, they did.  But it had not come back to ”the sender again” who had happened with three other bills for them last week, he told.

 Is there a postman hesitating with my bill in his hand somewhere in Sweden?  Should he throw it in the dustbin or will he just pay it for me?  Ola, at the moving company promised to take a copy of the bill and send it again.  He has also promised not to send me to debt collection immediately if he does not see the money in the near future.

 It is extremely nice to have a small ”safety net” of understanding people, when this Catch-22 occurs.  The new houseowners of our old home send MMS on the items that show up in their mailbox.  The companies that apparently do not check where they send various addressed items, even though they have stated that they check with the Swedish Tax Agency first are: Swedbank, (new credit cards), account information from COOP.  When I spoke to COOP today, they said that the transmissions were often prepared about six weeks in advance.  Look at it!!  Thought statements about my accountedge were a fresh product. Not a message about what money you had last quarter.  I didn’t accept that explanation from them.

 After the phone-call, my e-Mail honks that I should take part in and fill in a survey on how I found the call with their customer service!  Do they really think I want to burden their already heavy workload with leaving a lot of blah-blah to them?  Better they go in and make an address change in my membership information so the homeowners do not have to send pictures of their mail, though it never reaches us because Post Nord doesn’t accept that we have moved …… yes yes.  We take one thing at a time.

 My dear Froggy and I have had a survey at the post delivery France-Sweden this summer.  His delivery took two and a half weeks for a letter.  He didn’t think it was true it would take such time, he said that it would have gone faster if he had ride by bike with it.  Now there is some problems, he has a little trouble handling his electric bike, he falls and hits himself so badly that he ends up in hospital and X-ray.  So we use the snail mail.  When I received his letter, I decided to see how quickly the reverse was possible.  I wrote a lovely letter to him, sprinkled a little Chanel No 5 and when it was franked, I filmed the letter with a clear addressee.  Let the cam follow as I dropped it in the mailbox and sent the video to him.  Now it’s your turn to wait, I said.  His letter won by two days !!  All this happened while I still existed according to Post Nord.

 Yesterday, husband got tired of being a nomen nescio, logged in and sent SEK 600 to Change of Address.  He asked if he would enter my name as well, and after a long hesitation I said: Okay then.  In fact, did not have much desire to pay this amount to get sent a lot of shit.  The organizations, banks, associations, etc. I have in my life, I have informed about our move.  These I pay money for are advertising kits I have no joy or benefit from at all.  A lot of muttering followed from husband but he had asked.  Finally, he let it be known that he couldn’t make a joint move notification, as I have filed an address lock with the tax authority for my address.  So now I have to unlock and make my own report for a change of address and pay up 600 SEK, me too!!!  Lol lol, guess if they get to see those moneys?

 Is it the case that someone, allied with former  Royal Post Office, discovered that this is a pair of gold trousers?  Sitting there and discarding 600 SEK for every household that moves?  Even though they made all the real address changes themselves?  Do you remember the guy who found banknote after banknote from his ”gold pants”?  Max Lundgren’s children’s book about Mats’ who found a pair of trousers in the attic, trousers with magical power.  This is just as lucrative as ”demanding” each moving individual on 600 SEK.

 I have decided to REFUSE.  And if I do a socially abusive thing, I like to take a month on water and bread in jail, but above all, I let the government pay for my temporary change of address the time they keep me in jail.  Period.

Här kommer svenskan

Alla mina vänner har meddelats om vår nya adress. Undrar hur många som skickat ”omvända” flyttkort med önskan om ”lycka till” till oss? Jag vet med säkerhet 1 (en). Men jag vet inte vad leveranstiden för en enkel försändelse är nuförtiden med alla ändringar. Dagligen, även lör- och söndagar har vi tittat i postfacket som hör till vår lägenhet. Har läst i tidningen att posten skulle övergå till varannan, men var det verkligen MÅNAD? Trodde det var DAG eller VECKA. 

I tre veckor har vi bott i denna nya fina lägenhet. Det framgick inte att vi skulle flytta från planeten Jorden, då vi signerade kontraktet. Kanske det stod något lite finstilt som jag är alldeles för pimpinett för att ta på mig extra brillor för att kunna se. Det jag inte vet lider jag inte av, trodde jag! Frågan är om det är en lidelse (heter det så?) att inte räkningen för diverse tjänster inte dykt upp. Men jag får en avisering från skatteverket via e-mail, att de godkänt rot- och rutavdragen på de tjänster vi anlitat. Så företagen får i alla fall det som lite plåster på såren. 

Jag har kontaktat Post Nord och frågat vad som händer. Om man raderas för alltid då man flyttar? Oliver som svarade sa att det var inte så, men att det tydligen var så att jag varit ute alldeles för sent att anmäla adressändring till skatteverket. Oh nej, Oliver, jag var ute i mycket god tid. Den förklaring köper jag inte. Skatteverket kanske inte hunnit få in det i rullorna ännu, försökte den unge mannen. Okej, kontrade jag. Skatteverket kan JU gå in på ”Hitta.se” och kolla. Där är det rätt sedan länge. Kanske även posten kan gå in och kolla efter sina adressater. Eller har de inte tillgång till Google Maps eller hitta.se? 

Måste erkänna att även jag ängslas lite för att hamna i dålig dager, så jag tog kontakt med flyttfirman igår. Presenterade mig och sa att jag undrade över om de skickat en räkning för flyttningen till mig? Jodå det hade de. Men den hade inte kommit ”åter avsändaren” som hade hänt med tre andra räkningar för dem senaste veckan. 

Står det en posttjänsteman och velar med min räkning i handen någonstans i Sverige? Ska han slänga den i ”runda arkivet” eller kommer han rent av att betala den till mig? Ola, på flyttfirman lovade att ta en kopia på räkningen och skicka den en gång till. Han har också lovat att inte skicka mig till inkasso genast om han inte ser pengarna inom det närmsta. 

Det är oerhört skönt att ha ett litet skyddsnät av förståelse då detta Moment 22 inträffar. De nya husägarna till vårt gamla hem skickar MMS på de försändelser som dyker upp (eller ner) i deras brevlåda. De företag som tydligen inte kontrollerar var de skickar olika adresserade försändelser, trots att de bedyrat att de kontrollerar med skatteverket först är: Swedbank, nya kreditkort, kontobesked från COOP. Då jag talade med COOP idag sa de att försändelserna ofta förbereddes cirka sex veckor i förväg. Så känn på den!! Trodde kontoutdrag var en färskvara. Inte ett besked vad du hade föregående kvartal. Så den förklaringen köpte jag inte från deras håll. 

Efter samtalet tutar min Mail att jag ska ta del av och fylla i en enkät på hur jag fann samtalet med deras kundtjänst! Tror de verkligen att jag vill belasta deras sedan tidigare tunga arbetsbörda med att lämna en massa blaj-blaj till dem? Bättre de går in och gör en adressändring i mina medlemsuppgifter så slipper husägarna skicka bilder på deras post, att den sedan aldrig når oss för att Post Nord inte accepterar att vi flyttat…… ja ja. Vi tar en sak i taget. 

Min käre Froggy och jag har haft en undersökning på postgången Frankrike-Sverige i sommar. Hans leverans tog två och en halv vecka för ett brev. Han trodde inte det var sant att de skulle ta sådan tid, menade att det hade gått fortare om han cyklat med det. Nu hör det JU till att han har lite bekymmer att hantera sin elcykel, han ramlar och slår sig så illa att han hamnar på sjukhus och röntgen. Så vi utnyttjar snigelposten. Då jag fått hans brev bestämde jag mig att se hur snabbt det gick omvända vägen. Jag skrev ett ljuvligt brev till honom, stänkte lite Chanel No 5 och då det frankerats så filmade jag brevet med tydlig adressat. Lät videon följa då jag släppte ner det i brevlådan och sände videon till honom. Nu är det din tur att vänta sa jag. Hans brev vann med två dagar!! Allt detta hände medan jag fortfarande existerade enligt Post Nord.

Igår tröttnade maken på att vara nomen nescio, loggade in och skickade 600:- till Adressändring. Han frågade om han skulle skriva in mitt namn också, och efter lång tvekan sa jag: Okej då. Hade faktiskt inte stor lust att betala detta belopp för att få eftersänt en massa skit. De organisationer, banker, föreningar osv jag har i mitt liv, har jag underrätta om vår flytt. Dessa jag betalar pengar för är reklamskit jag inte har någon som helst varken glädje eller nytta av. Mycket muttrande följde från maken men han hade JU frågat. Slutligen lät han meddela att han inte kunde göra en gemensam flyttanmälan, då jag har lagt in adresslås hos skattemyndigheten för min adress. Så nu får jag låsa upp och göra en egen anmälan till adressändring och hosta upp 600 pistoler!!! Ha ha ha, gissa om de får se de moneysarna? 

Är det så att någon, lierad med f.d. kungliga postverket, upptäckt att detta är ett par guldbyxor? Sitter där och kasserar in 600 pistoler för varje hushåll som flyttar? Trots att de gjort alla regelrätta adressändringar själv? Minns ni killen som fiskade upp sedel efter sedel ur sina ”guldbyxor”? Max Lundgrens barnbok om Mats som hittade ett påsar byxor på vinden, byxor med magisk kraft. Detta är lika luckrativt detta att ”kräva” varje flyttande individ på 600 pistoler. 

Jag har bestämt mig för att VÄGRA. Och om jag gör en samhällsvidrig grej så tar jag gärna en månad på vatten och bröd, men framförallt, låter jag staten betala för min tillfälliga adressändring den tid de håller mig i fängsligt förvar. Punkt.

Brynolfdagen idag. Jag har inte befunnit mig på dessa sydliga breddgrader på många år. Men denna sommar har mycket varit annorlunda, flyttning och därmed uteblivna norrlandsresor som följd. Hettan i Skåne som vi först hade en släng av runt midsommar gjorde att min längtan till Norrland blev sugande. Men med släkt och vänner som skickade s.g.s. dagliga rapporter om livet där uppe, kändes det som om vi ändå tog del av livet uppe i trakterna med ljus som aldrig ändade. Jag har fått rapport från både surströmmingsskiva och kräftkalas, där jag tydligt hörde att min bortavaro från dessa partyn gjorde de evenemangen lite haltande. En tröst är det JU att man trots allt har en given plats i de trevligheter som förgyller sommaren för oss. 

Mina nära och kära däruppe tillåter inte coronan att ta alla trevligheter från oss. Sommarens årliga stora händelse, gränsmarknaden, har i år uteblivit. Den helg som fungerat som en slags hemvändar-helg, då man mött många många av släkt, vänner och bekanta. Då man fått höra om vänner i förskingringen. Man kan tydligt känna hur viktig denna ”en gång om året-träff” varit för folk däruppe i väglöst land förr i tiden. Då man hade en kyrk-helg en gång årligen där alla dop och bröllop förrättades. 

Detta evenemang som ersatts av denna gränsmarknad har varit lika viktigt som älgjakten. Älgjakten som varit en del av tideräkningen, före och efter Kristus brukar vi sörlänningar dela in vår tid i. I Norrland talar man om jul och älgjakt. Före och efter dessa märkesdagar. Gränsmarknaden är även facebook IRL. Här får man veta hur det är med släkt och vänner, ja det händer att man får ett och annat om fienden också. 

Idag Brynolfdagen pinglade min svåger då vi satt med frukosten. Vi har fått MMS från stugan med tomt där vi tydligt ser gräset runt stugan har blivit slaget. Någon har gjort ”slåttanna”, som det benämns. Oj vad vi har uppskattat detta att folk har skött marken runt stugan så allt inte står där och ser obebott ut. Men samtalet idag gällde batteriet i snöskotern. Skulle svågern se till att få det laddat? Det har JU stått oanvänt hela denna säsong. Lite skämmigt erkände vi att vi glömt be om den tjänsten. Men nu är batteriet på laddning. 

Igår kväll talade jag med sonen i telefon. Han beklagade sig att från och med idag Brynolfdagen, hade Skånetrafiken slopat deras bussförbindelsen under lördagar och söndagar. Oj då sa jag så ”oturligt”. Synd om både son och sonhustrun, då det inte är ovanligt att de har söndagar som arbetsdagar. 

Sedan kom jag och tänka på att våra tilltänkta småmysiga lördagskvällar satte Skånetrafiken P för. En av de fördelar jag sett med att flytta in till sta’n var att man kan åka buss och ”hälsa på folk” lite sporadiskt. Detta begränsade nu Skånetrafiken också. Visserligen såg sonen det som en eventuellt förmildrande omständighet, att slippa föräldrarna i tid och otid. Men att de inte kom till sina arbeten då de hade helgtjänstgöring är JU förödande för dem.

Strax efter samtalet med sonen satte vi oss till bords för vår middag. Maken hade lagat köttbullar med gräddsås och lingon. Mat för en kung! Vi åt och njöt. Jag relaterade samtalet jag haft med sonen. Plötsligt insåg vi att det var absolut sista chansen att göra en oaviserad lördagskvällsvisit hos dem. Vi har inte åkt buss på ett halvt år så lite tvekan, men sedan bestämde vi oss, fram med munskydd. Iväg till busshållplatsen. Vi hade nästan glömt hur man köper biljett. Men till slut lyckades vi. Problemet var att den den rutan med ”raster-fältet” aldrig kom upp. Jag stod en stund och höll mobilen vid läsaren. Inget blippande. ”Skit samma” sa jag, jag har köpt biljett och det syns tydligt att den är aktiverad för tiden har börjat räkna ner. Men maken som inte vill riskera att få hustrun satt på vatten och bröd en månad eller två, gav sig inte. Han tog mobilen och provade. Efter en stund förbarmade sig en ung man och visade att man skulle gå ytterligare ett steg i klickandet på mobilen och trycka på QR-kodsymbolen. 

Väl framme hos sonen blev det en timme i skymningslandet. Sitta i trädgården och bara njuta av svalkan som följer med solnedgången. Ett glas vitt, nej två förresten sen bar det tillbaks hem med elvabussen. Ville inte missa turneringen med jänken. Strax innan vi skulle gå till bussen fick jag syn på en stjärna. Jag blir så glad när jag kan se dem. De har blivit så få och bleka. Samtidigt kom jag att tänka på min egna märkesdag. Inte jul eller någon älgjakt. Nej, Brynolfdagen är den dag som jag brukar se den första stjärnan efter alla ljusa sommarnätter i Norrland.  För några år sedan braskade den på med dels stjärnan och ovanpå det ett fascinerande norrsken. Jag är övertygad än idag att det var för att imponera på mig. Blev tvungen att berätta detta för sonen, som säkert har hört det flertal gånger förr. Men även han börjar vara glömsk. Dock blev han varse att hans mamma inte ser stjärnorna så bra längre. Så då vi precis anlände hemmet, fick vi ett MMS med denna konstellation. Kan ni se på bilden vad det är?

 

English after the swedish today

Fjortonde augusti. Vi har bott här drygt två veckor, gubben och jag. Hur går det undrar vänner och bekanta. Lite fundersamt tänker vi efter, ja hur går det. Att ha flyttat och gjort en så stor omvälvning av vårt liv fanns inte med i vår sinnevärld för cirka ett halvår sedan.

Jag hade visserligen berättat för Anne-Marie att jag faktiskt var avundsjuk på vad hon gjorde för cirka ett år sedan. När hon flyttade till en mindre lägenhet och lät minska ner sitt liv efter vad behov hon har idag. Många års samlande utan att se att livets nödvändigheter minskat, har slutat i att vi, lika väl som Anne-Marie, haft oerhört mycket liggande i hörnor och vrår. Hon var så duktig som tog tag i sitt boende då, för ett år sedan. Inte utan att hon inspirerade oss till att göra sammaledes.

Lite oroliga funderingar från vänner och bekanta angående hur vi ska klara av den lilla ytan som vi förfogar över, om den ska räcka till för oss. Ha ha, ja visst har även vi tänkt så. Men om man betänker de hem vi båda växt upp i, har vi rejält svängrum jämfört med de hemmen. Jag är uppväxt i en 54 kvadratmeter stor lägenhet, två vuxna och fyra barn. Vi var inte trångbodda! 

Maken är uppväxt i en stuga tillsammans med tio syskon, föräldrar och farmor. Några farbröder som aldrig lämnade sitt barndomshem förrän konkurrensen om platsen runt matbordet blev prekär. Vi har gjort en uppskattning, mycket noggrann sådan att de hade cirka åttio kvadratmeter på de två våningar den stugan innehåller. Så han har också jämförelsetal att ta till om det blir diskussioner. 

Att vi inte har klart avdelat kök och vardagsrum gör att jag hade vissa dubier angående matos. Jag hade deprimerande tankar att jag förmodligen inte skulle få stekt fläsk och bruna bönor, eller fläsk och ”lögadoppa”. Men i tisdags lagade jag kroppkakor, där det ingår fyllning med fläsk- och lök-hack. Ventilationen i huset är oerhört effektiv. Medan vi pysslade med tillagningen tänkte jag på Johannes Brost och hans sketch om ”oh fy fan, djävla svenskar, lukta stekta fläsket flera kvarter!!” Men inget matos avslöjade oss. Vi kan nog ha surströmmingsskiva om vi sätter på fläkten! Yuppie!!

Och tre meter bort från spis och ugn känns ingen matos. Ventilationssystemet har vi inte riktigt fått klart för oss ännu. 

Det var många många broschyrer över alla dessa maskiner att läsa igenom. Kyl, frys, tvättmaskin, torktumlare spishäll och ugn var ganska enkla, men mikrovågsugnen var nog den svåraste av de som ingick i den maskinella runt dagliglivet. Sedan hittade vi en ytterligare broschyr som gällde ventilation. Oj då, kunde det vara något svårt? Ja minsann, det var en hel halv vetenskap på hur den sköttes. Men vi tror vi förstår. 

Man talar mycket om att saker och ting är integrerade. Jag vet inte om mitt kök är integrerat i vardagsrummet eller om det är vice versa. Men det är allt i ett. Förra boendet var också en öppen planlösning, dock icke lika mycket som här. Men en fungerande fläkt är ett måste anser jag. Och om jag riktigt riktigt noga känner efter, förnimmer jag en svag doft av purjolök då det görs en purjofisk i ugnen just nu. Hade inte kunnat känna den om jag inte visste. Mums…

Detta att laga mat, husmanskost, är ett bevis på att vi har hittat rytmen i vardagslivet igen. Surströmmingen får dock vänta lite, tror jag. Men igår läste jag en bok där man bjöd på surströmmingsskiva. Författaren kunde verkligen beskriva detta. Snålvattnet rann på mig då jag läste om hur de olika personerna hade sitt eget sätt att rensa strömmingen på. Hur de tillredde tunnbrödsklämmor med potatis och lök, med strömmingen som gjorde att det blev fulländat. Inte ens Enid Blyton och hennes Fem-böcker fick mig att bli så sugen på något som denna författare jag läst senaste dagarna. Får väl fundera på det där med surströmming en gång till…

Vi har ett restaurangbesök att se fram emot. Bad sonen med familj följa med oss ut på sta’n en kväll för att fira och tacka för all hjälp vid flytten. Vill inte berätta för dem att det är för att få tips om var vi hittar ett hyfsat ställe dit vi kan ta oss, då vi vill göra en kväll ute någon gång. Det är väl bra att låta son med familj rekommendera var de tror är hyfsat bra. Det är verkligen fördelen med att bo i sta’n. Att kunna ta en utekväll, utan att behöva ta taxi. Trevligt. 

Här kommer engelskan

Fourteenth of August.  The spouse and I have lived here for just over two weeks.  Friends and acquaintances are wondering how me make it.  We think a little thoughtfully, well how are you.  Having moved and made such a big upheaval of our lives was not part of our mental world about six months ago.

 Admittedly, I had told Anne-Marie that I was actually jealous of what she was doing about a year ago.  When she moved to a smaller apartment and had her life reduced according to what needs she has today.  Many years of collecting things without seeing that the necessities of life have diminished, have ended in the fact that we, as well as Anne-Marie, have had an enormous amount lying in corners.  She was so good at taking care of the move to her new home, a year ago.  Will not denie, she inspired us to do the same.

 A little worried thoughts from friends and acquaintances about how we should manage the small space that we have at our disposal, if it should be enough for us.  Ha ha, yes of course we have thought so too.  But if you consider the homes we both were brought up in, we have a lot of leeway compared to those homes.  I grew up in a 54 square meter apartment, two adults and four children.  We were not overcrowded!

 The spouse grew up in a cottage with ten siblings, parents and grandmother.  Some uncles who never left their childhood home until the competition for the place around the dining table became precarious.  We have made an estimate, very accurate such that they had about eighty square meters on the two floors that the cottage contains.  So he also has comparative figures to use if there are discussions.

 The fact that we have not clearly divided the kitchen and living room means that I had some doubts about food.  I had depressing thoughts that I probably would not get fried pork and brown beans, or pork and ”onion sauce”.  But last Tuesday I made potato dumplings, which include a filling with pork and onion mince.  The ventilation in the house is extremely efficient.  While we were busy with the cooking, I thought of Johannes Brost and his sketch about ”oh damn, devilish Swedes, smell the fried pork for several blocks !!”  But no food revealed us.  We can probably have a fermented herring disc if we turn on the fan!  Yuppie !!

 And three meters away from the stove and oven feels no smell of food.  We have not really figured out the ventilation system yet.

 There were many many brochures of all these machines to read.  The fridge, freezer, washing machine, dryer, ceramic hob and oven were quite simple, but the microwave was probably the most difficult of those that were part of the machine around daily life.  Then we found another brochure on ventilation.  Oh well, could it be something difficult?  Yes indeed, it was a whole science on how it was handled.  But we think we understand.

 There is a lot of talk about things being integrated.  I do not know if my kitchen is integrated in the living room or if it is vice versa.  But it’s all in one.  The previous accommodation was also an open floor plan, though not as much as here.  But a working fan is a need, I think.  And if I try really, really hard, I can smell a faint smell of leeks when a leek and fish dish is made in the oven right now.  Had not been able to feel it if I did not know.  Yum …

 This cooking, home cooking, is proof that we have found the rhythm in everyday life again.  The fermented herring, however, will have to wait a bit, I think.  But yesterday I read a book where they offered a fermented herring party.  The author could really describe this.   It really tempted me when I read about how the different people had their own way of prepare the herring.  How they prepared flatbread sandwiches with potatoes and onions, with the herring that made it perfect.  Not even Enid Blyton and her Five Books made me so hungry for something like this author I read the last few days.  May well think about that fermented herring again …

 We have a restaurant visit to look forward to.  Asked the son and family to come with us out downtown one evening to celebrate and thank him for all the help with the move.  Do not want to tell them that it is to get hint where we can find a decent place where we can go, when we want to have an evening out sometime.  It’s good to let son and family recommend where they think is pretty good.  That’s really the benefit of living in the city.  To be able to take an evening out, without having to take a taxi for transport home.  Nice.

Svenskan sist idag

My friend asked me if I remembered to count the windows before l fell asleep first night in our new apartment. And yes, I did remember. An old Swedish tradition says, it is a mandatory thing to do when you sleep on a new place first time. What will happen if you forget? You might not dream about your additional spouse. At my age and with a spouse since 55 years, it maybe feels a bit weird, but anyhow I did count the windows. When I woke up I was unable to remember anything from a dream. But in my mouth I had a pod. An ear pod from my mobile phone. I always have a book going on in phone and use to read, (read listen) when I go to bed. Was very surprised when I found that pod in my mouth. And of course I got worried. 

Usually I listen to a book during days when I do some house holding too. A perfect occupation when I do dull and boring work like ironing the laundry or cleaning windows. I am not any George Formby, who were singing when he cleaned windows. And many times I have thought of being careful when I make things where I need water. Not drop the pod into water. When I have been at the toilet I have been extra careful and think about not lean my head in any directions, and drop focus about the pods. So when I woke up and after a while discovered what I had in my mouth , I was very surprised. Well, it was still very early and I took the pod out of mouth and put it on my beside table, turned over to other side and fell asleep again. Some hours later I woke up and I was wondering if it had been a dream, about the pod. Naturally I hope for it, it wouldn’t be any success to keep pods in that wet environment as a mouth is. 

I put the pods in ears and tested it. Sound on right ear, but all silent at left ear. The left one, where I switch on and off my books, didn’t work. Horrible! No sound and no possibility to handle the phone via the pod. And all this happened the first morning in my new home. I was very busy to unpack what we had moved, and wasn’t able to make any further investigations about how to do with my damaged pod. 

My granddaughter passed by and I complained my situation to her. She couldn’t hide her laugh. But her recommendation to put the pod in rice for a day or two sounded really smart. When I grew up we often put some rice seed into the salt to keep it dry and protect against clod in the salt because it had got wet or dump. Old knowledge but I didn’t think about it. After two days the pod still was not working. My music sounds odd, with mono. When I read books I can hear but not good enough for me. The decision to buy a new pair of air pods for my ear, was easy to take. Yesterday I visited the store where I make my purchase of iPads and iPhones. The man in store couldn’t hide his laugh either, as well as my grandchild, when he heard what had happened to my pods. Even behind his mask to protect against corona, I saw his eyes get wet from tears because of  his laughing.

Now I have to ask my grandchild helping me to set the new pair of pods. After all I can use the old ones to listen to the news at iPad, don’t need to hear stereo sound at that devise.  

As long as there is new things to buy when I have destroyed the old one, I can agree to that expression all youngsters use nowadays: no danger, they say. And I always think, I didn’t realise any danger, nor any threat.  

But dear Froggy told me the other day about danger. He was out riding his electric bike when he discovered he had get a puncture at his rear wheel. He had to step off the bike and walk beside it. When he happened to touch the pedal, the bike got an impulse and started to rerun, as if you stepped the pedal. Faster and faster while Froggy desperate tried to stop the vehicle. He lost his balance and fell on the bike. A hospital visit followed and after scanning his head and he had got some pads on his wounds he entered home. He told me and said it was close to his right eye, one of the parts which had hit the pedal. But as a miracle the eye were saved.

 When he told me about the accident, I thought once again if it is an option for us to buy electric bikes. Maybe we will reconcider it. 

Och här svenskan

Min vän frågade mig om jag kom ihåg att räkna fönstren innan jag somnade första natten i vår nya lägenhet.  Och ja, jag kom ihåg det.  En gammal svensk tradition säger att det är en obligatorisk sak att göra när du sover på en ny plats första gången.  Vad händer om du glömmer?  Du kanske inte drömmer om din tillkommande make.  I min ålder och med en make sedan 55 år känns det kanske lite konstigt, men jag räknade i alla fall fönstren.  När jag vaknade kunde jag inte komma ihåg något från en dröm.  Men i munnen hade jag en air pod.  En pod från min mobiltelefon.  Jag har alltid en bok som pågår i telefon och använder för att läsa, (läs lyssna) när jag går till sängs.  Var väldigt förvånad när jag hittade den i munnen.  Och naturligtvis blev jag orolig.

 Vanligtvis lyssnar jag på en bok under dagar då jag gör ett hushållsbestyr också.  En perfekt sysselsättning när jag gör tråkigt arbete som att stryka tvätten eller putsa fönstren.  Jag är inte någon George Formby som sjöng när han putsade fönster.  Och många gånger har jag tänkt att vara försiktig när jag gör saker där jag behöver vatten.  Tappa inte podden i vatten.  När jag har varit på toaletten har jag varit extra försiktig och tänker på att inte luta huvudet i några olika riktningar eller släppa fokuset om poddarna.  Så när jag vaknade och efter ett tag upptäckte vad jag hade i munnen blev jag mycket förvånad.  Nåväl, det var fortfarande mycket tidigt och jag tog podden ur munnen och satte den på mitt bredvid bordet, vände mig till andra sidan och somnade igen.  Några timmar senare vaknade jag upp och undrade om det hade varit en dröm, om podden.  Naturligtvis hoppas jag på det, det skulle inte vara någon framgång att ha podden i den våta miljön som en mun är.

 Jag satte poddarna i öronen och testade dem.  Ljud på högra örat, men helt tyst på vänster öra. Den vänstra, där jag slår på och stänger av mina böcker, fungerade inte.  Fruktansvärd!  Inget ljud och ingen möjlighet att hantera telefonen via podden.  Och allt detta hände den första morgonen i mitt nya hem.  Jag var väldigt upptagen med flytten och kunde inte göra några ytterligare undersökningar om hur jag skulle göra med min skadade pod.

 Min barnbarn kom förbi och jag klagade min situation till henne.  Hon kunde inte dölja sitt skratt.  Men hennes rekommendation att lägga podden i ris för en dag eller två lät riktigt smart.  När jag växte upp lade vi ofta lite riskorn i saltet för att hålla det torrt och skydda mot klumpar i saltet eftersom det hade blivit vått eller fuktigt. Gammal kunskap men jag tänkte inte på det.  Efter två dagar fungerade podden fortfarande inte.  Min musik låter konstigt, med mono.  När jag läser böcker kan jag höra men inte bra nog för mig.  Beslutet att köpa ett nytt par poddar var lätt att ta.  Igår besökte jag butiken där jag köper iPad och iPhones.  Nu måste jag be mitt barnbarn hjälpa mig att ställa in det nya paret.  När allt kommer omkring kan jag använda de gamla för att lyssna på nyheterna i iPad, behöver inte höra stereoljud där.

 Så länge det finns nya saker att köpa när jag förstör de gamla, kan jag acceptera det uttryck som alla ungar använder idag: ingen fara, säger de.  Och jag tänker alltid att jag inte insåg någon fara eller något hot.

 Men kära Froggy berättade förresten om faran.  Han var ute och cyklade på sin elcykel när han upptäckte att han hade fått en punktering vid bakhjulet.  Han var tvungen att stiga av cykeln och gå bredvid den.  När han råkar röra vid pedalen fick cykeln en impuls och började köra igen, som om du trampade på pedalen.  Snabbare och snabbare medan Froggy desperat försökte stoppa fordonet.  Han tappade balansen och föll på cykeln.  Ett sjukhusbesök följde och efter att ha skannat huvudet och fått några plåster på såren kom han hem.  Han berättade för mig och sa att det var nära hans högra öga, ett av de sår som hade träffat pedalen.  Men som ett mirakel räddades ögat.

  När han berättade om olyckan tänkte jag än en gång om det är ett alternativ för oss att köpa elcyklar.  Vi kanske bör ompröva det.

Engelskan först idag

Wednesday’s newspaper contained a report about the high buildings on Elineberg.  Wondering which Elin got to name the district?  But it did not appear from the article.  However, it was said it was time for a major renovation of those high buildings.  And when I read, I simultaneously made an estimate, how long ago it was as my husband and I were sitting on the steps with our breakfast coffee cup on an upside-down moving box in front of us.  We were new apartment owners, the first of April 1965.

 A newly produced apartment, still fragrant of freshly painted.  We had no kitchen furniture the first day, they were bought at Måttes later the same day.  I remember we could afford three chairs and a kitchen table with tubular steel legs and surface of new rather new invention of plastic.  We had depleted ourselves by buying both a dining table, bookshelf and a sofa bed, these teak furniture.  So in the kitchen we got to have a little less expensive furniture.  I do not remember how we brought it home, but most such problems were solved within the family, which in this now consisted of my husband and I.  This first morning in the apartment, we still hadn’t had time to bring the kitchen furniture home.

 Over the years, we have reminded each other: do you remember when we sat and looked out over Denmark, how the sun shone on Elsinore in the morning light?  Yes, we remember that very well.  We were completely captivated by the view we had from the ninth floor out over the channel and Denmark.  This tiny apartment was our first shared residence was very modern and nice.  It was an apartment for a maximum of two people.  Everything was small.  No bathtub, only shower.  Refrigerator that was as small as the one we had in our caravans later in life.  But the balcony was big.  Almost as big as half the apartment.  Admittedly, the larger apartments in the house were equipped with both larger bathrooms and larger kitchens than ours.  I never thought this standard would ever be considered old, but the article said that a major renovation was imminent in these houses.

 One of the ladies interviewed said she would probably manage the rest of her life without a dishwasher, as she had done in all the years before.  And she wondered where the landlord would squeeze both the washer and dryer into her square bathroom.  But it is time for renovation whatever the lady thinks, so she’ll see if the bathroom is still square when they are finished.  If she then chooses to hand wash the rest of her accommodation, it is a choice she has made entirely herself.

 In the moving times like these, I stuck to the article, both with the nostalgia kick it gave and with a view to what I have experienced over the years for standard increases in terms of housing.  With the help of my brother’s exuberant descriptions, I remember how it smelled after the neighbor’s wife was in the shared toilet that was on the stairwell in the house where I lived my first years of life.  Remember the water tank high up under the roof with a hanging chain and a handle at the end of the chain.  The handle was made of porcelain, and you were not allowed to push it with the chain so that there was a risk that this handle would hit the wall and crack.  The porcelain handle was apparently less virus- and bacteria-bearing than a wooden one. Even at this time, people thought about hygiene, even though it was difficult to maintain it.  No sink, just the ”throne” with its flushing system.  Imagine, I remember this establishment!  I did not reach this handle with the mysterious function so it never happened that I had to pull it myself.  And probably if I had been helped to reach up, I would not have had the strength to make this fascinating thing work.

 I was only 2 1/2 years old when we moved into the apartment that I associate my whole childhood with.  And the one that lives on in our consciousness as ”Röamöllagatan”. (Red mill street)

 When I then joined my first own apartment, the standard was not much higher than the one I grew up with, if you look at the facilities. But the laundry room was a big boost for me.  Modern fully automatic washing machines, so you sat like a queen and watched while the machine did all the work.  Just that it was called fully or semi-automatic machines.  The semi-automatic ones had to be fed with water by hand, while the fully automatic ones were connected to water, so they both rinsed in and out, washed, rinsed and centrifuged!  Some semi-automatic ones were partly powered by electricity for the movement of the washing drum, and by gas for heating the water.

  All these heavy tubs of wash liquor were to be moved around the laundry room were just a memory after my move.  But one thing that also disappeared in connection with this move was the stone mangle.  At this stage, I switched to mangling with the electric mangles that were in this modern laundry room.  Those who say they were just as good have never seen a perfectly stone-mangled shiny linen cloth.

 The next move in terms of standard change was when we moved into a virtually newly produced house in the late 60’s.  We now had a place for washing machine with prepared both electrical outlet and water in the bathroom.  Drying cabinets were standard in the apartments.  Washing machine had to wait until our economy allowed this.  But we had a common laundry room in the basement so we did not suffer any hardship.  Small washes could always be ”washed up” and hung in the drying cabinet in the bathroom.  What was also appreciated in this apartment was a guest toilet.  Two toilets, what a luxury!

 When we moved into our house six years later, we did not think we had two toilets, one on each floor.  It was just like that.  And we have had to decide on all the facilities with the mechanical equipment ourselves.  Subject to afford and needs.  Dishwasher was a wish for a long time, but in the end our finances also allowed us this ”luxury”.

 These days we are packing the last ones before our move to an apartment again.  This time a dishwasher, washing machine and dryer are included as standard.  Is this a luxury?  I think it feels luxurious.  Or is it a smart way for all landlords to avoid discussions about fluff in the dryer filter?  And avoid having extra rooms for washing machines?  How do I mangle my linen cloths now?  My latest mangle is at the dump.  My daughter-in-law has suggested that there are laundries that do an excellent job with linen cloths, so I must believe her.

 However, in summary, I can look back and see this as a separate chapter in the biography that I will never write.  The biography that all my fuss here on these pages has been a part of.

And here the swedish

Onsdagens tidning innehöll ett reportage om höghusen på Elineberg. Undrar vilken Elin som fått ge namn åt stadsdelen? Men det framgick inte av artikeln. Däremot berättade man om att det var tid för en större renovering av höghusen. Och då jag läste gjorde jag samtidigt ett överslag, hur länge sedan var det som gubben och jag satt på trappsteget med vårt frukostkaffekopp på en upp- och ned-vänd flyttkartong framför oss. Vi var nyblivna lägenhetsinnehavare, den förste april 1965. 

En nyproducerad lägenhet, fortfarande doftande av nymålat. Vi hade inga köksmöbler första dagen, de köptes på Måttes senare samma dag. Jag vill minnas vi hade råd till tre stålrörs-stolar och ett köksbord med stålrörs-ben och perstorps-platta. Vi hade JU utarmat oss genom att köpa både matbord, bokhylla och en bäddsoffa, dessa möbler i teak. Så i köket fick vi ha lite mindre dyrbara möbler. Hur vi fick hem dem minns jag inte, men de flesta sådana problem löstes inom familjen, som i detta nu bestod i gubben och jag. Denna första morgon i lägenheten hade vi fortfarande inte hunnit få hem köksmöblerna.

Genom åren har vi påmint varandra: minns du då vi satt och tittade ut över Danmark, hur solen lyste på Helsingör i morgonljuset? Jodå, det minns vi mycket väl. Vi var helt betagna av den utsikt vi hade från nionde våningen ut över sundet och Danmark. Denna lilla etta som var vår första gemensamma bosättning var mycket modern och fin. Det var en lägenhet för högst två personer. Allting pyttesmått. Inget badkar, enbart dusch. Kylskåp som var lika litet som det vi har haft i våra husvagnar. Men balkongen var stor. Nästan lika stor som halva lägenheten. Visserligen var de större lägenheterna i huset utrustade med både större badrum och större kök än vår lilla etta. Aldrig jag ägnade en tanke på att denna standard en gång skulle räknas som gammal, men artikeln sa man att en stor renovering var förestående i dessa hus. 

En av damerna som intervjuats menade att hon förmodligen skulle klara resten av sitt liv utan diskmaskin, som hon gjort i alla år förut. Och hon undrade var hyresvärden skulle klämma in både tvättmaskin och torktumlare i hennes fyrkantiga badrum. Men det var tid för renovering vad än damen tycker, så hon får väl se om fortfarande badrummet är fyrkantigt då de är färdiga. Väljer hon sedan att handdiska resten av sitt boende, är det ett val hon helt och hållet gjort själv. 

I flytt-tiderna som dessa fastnade jag för artikeln, både med nostalgikicken det gav och med en tanke på vad jag genom åren upplevt för standardhöjningar vad gäller boende. Minns med hjälp av brorsans utbroderande om hur det osat efter att grannfrun varit på den gemensamma toaletten som fanns i trappan i huset där jag bodde mina första år i livet. Minns vattentanken höööögt upp under taket med en nedhängande kedja och ett handtag i slutet av kedjan. Handtaget var i porslin, och man fick inte dänga med kedjan så att man riskerade att detta handtag skulle slå mot väggen och spricka. Handtaget av porslin var tydligen mindre virus- och bakteriebärande än ett dylikt av trä  Redan på denna tid hade man tankar runt hygien, även om det var svårt att upprätthålla den. Inget handfat, bara ”tronen” med sitt spolsystem. Tänk att jag minns denna inrättning! Jag nådde inte upp till detta handtag med den mystiska funktion så det blev aldrig att jag fick dra i det själv. Och förmodligen om jag fått hjälp att nå upp hade jag inte haft ork att få denna fascinerande tingest att fungera.

Jag var bara 2 1/2 år gammal då vi flyttade till den lägenhet som jag förknippar hela min barndom med. Och den som lever kvar i våra medvetanden som”Röamöllagatan”. 

Då jag sedan blev med lägenhet var standarden inte så mycket högre än den jag växt upp med, om man ser till lägenheten. Men tvättstugan blev ett stort lyft för min del. Moderna helautomatiska tvättmaskiner, så man satt som en drottning och tittade på medan maskinen gjorde allt jobbet. Bara det att det hette hel- eller halvautomatiska maskiner. De halvautomatiska fick man mata med vatten för hand, medan de helautomatiska var anslutna till vatten, så de både spolade i och ur, tvättade sköljde och centrifugerade! Vissa halvautomatiska var dels drivna med el för tvätt-trummans rörelse, och med gas för uppvärmning av vattnet. 

 Alla dessa tunga baljor med lut som skulle flyttas runt i tvättstugan var ett minne blott efter min flytt. Men en sak som också försvann i samband med denna flytt var stenmangeln. I detta skede övergick jag till att mangla med de elektriska manglar som fanns i denna moderna tvättstuga. De som talar om att de var lika bra, har aldrig sett en perfekt stenmanglad glänsande linneduk. 

Nästa flytt vad gäller standard-ändring var då vi flyttade in i ett så gott som nyproducerat hus i slutet av 60-talet. Vi hade nu en plats för tvättmaskin med förberett både elektriskt uttag och vatten i badrummet. Torkskåp var standard i lägenheterna. Tvättmaskin fick vänta till vår ekonomi tillät detta. Men vi hade gemensam tvättstuga i källaren så vi led ingen nöd. Småtvätt kunde man alltid ”vaska” upp och hänga i torkskåpet i badrummet. Vad som också var uppskattat i denna lägenhet var en gästtoalett. Två toaletter, vilken lyx! 

Då vi flyttade in i vårt hus sex år senare tänkte vi inte på att vi hade två toaletter, en på vardera våningsplan. Det bara var så. Och alla faciliteter med den maskinella utrustningen har vi fått besluta om själv. I mån av råd och behov. Diskmaskin var ett önskemål länge men till slut lät vår ekonomi oss även denna ”lyx”.

I dagarna håller vi på att packa de sista inför vår flytt till en lägenhet igen. Denna gång ingår diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare som standard. Är detta lyx? Jag tycker det känns lyxigt. Eller är det ett smart sätt för alla hyresvärdar att slippa diskussioner om ludd i torktumlarfiltret? Och slippa att hålla med extra lokaler för tvättmaskiner? Hur manglar jag nu mina linnedukar? Min mangel är på soptippen. Svärdottern har tipsat att det finns tvätterier som gör ett utomordentligt jobb med linnedukar, så jag får väl tro henne. 

Dock kan jag så här sammanfattningsvis blicka tillbaka och se detta som ett eget kapitel i den biografi som jag aldrig kommer att skriva. Den biografi som allt mitt tjafs här på dessa sidor varit som en del av.