Jönssonminnen.se

Hur hanterar vi kriserna som dyker upp? Jag har en känsla av att kriserna blir mindre och mindre hotfulla. Vad beror detta på? Att de blir mindre farliga i mina ögon, eller beror det på att jag blir bättre rustad att möta kriser? 

Någon gång i mitten av femtiotalet minns jag hur jag blev varse min första uppfattning av krigshot. Då min far kom hem från arbetet och det första han sa då han klev inom ytterdörren var att: nu har det brakat loss igen. Igen! Jag kan förstå med så kort tidsperiod som gått efter andra världskrigets slut var förmodligen tio år som om det bara var en fortsättning på orostider som bara varierade lite i styrka. Men att ett fredligt slut närmast var att betrakta som en utopi. Oroshärden den gången var runt Suez och medelhavsländerna runt detta område. Jag måste erkänna att min världsuppfattning var ganska begränsad på den tiden, och att saker som rörde denna del av världen oroade mig inte. Det som oroade mig var att mina föräldrar blev oroade. Hotet för min del var att vi skulle bli utan mat på grund av förlorade inkomster i familjen. 

I början av sextiotalet blev jag medveten att krisen/oenigheten runt medelhavet fortsatte, då min bror som just gjort sin värnplikt anmälde sig till tjänstgöring som FN-soldat. Mycket vagt hade jag hört om FN-soldater i Kongo, men att det skulle vara FN-soldater i Gaza-området visste jag inte förrän då. Brorsan åkte och var borta ett halvår. Till vilken nytta? Vet ej. 

Livet fortsatte och antingen lärde man sig att leva med återkommande kriser som blossade upp och åter dämpades. Eller så blev man mer hårdhudad. Mer avtrubbad. Eller vad det kan bero på att man inte lät sin vardag påverkas av sagda kriser. Man fortsatte leva som om inget ändå drabbar just ”mig”. Mitt liv fortsatte med familjebildning och vardagsliv. Med barnafödande och arbete. 

Oljekrisen i början av sjuttiotalet var en fortsättning på oroligheter på och runt just den front som min far kom hem och oroade oss alla i familjen på femtiotalet. Dessa oroligheter som gjorde att det stationerades FN-trupper i Gaza, som min bror deltog i vid sextiotalets inledning. De fortsatte alltså nu första halvan av sjuttiotalet mellan oljeproducerande länder. 

Oljekriget innebar att plasten blev en bristvara. Tänk att stora meningsskiljaktigheter ute bland världens länder kan påverka min vardag. Jag minns hur jag kunde sälja vårt skötbord som vi monterade på badkaret för att byta blöjor o.dyl. på bebisen, kunde säljas som begagnat till en hyfsad peng. En plastöverdragen stålställning á la ”Stringhyllorna”. Helt plötsligt blev all form av plast en bristvara. Detta då framställning av plast är beroende av olja. Det är lustigt att man minns sådana små detaljer om hur man påverkats av världsomfattande kriser. 

Världens oroliga tider har växlat. Spänning mellan stormakter har funnits som ett hot som upplevts som överhängande. Sovjetunionens skiftande historia har känts nära, detta troligen för den geografiska läget. Men den förändring med baltstaternas frigörelse gjorde att man upplevde ryssarna som ganska lugna, snälla och mer avlägsna. Baltikum är ju våra grannar med psyke som ”nästan vi nordbor”. Så de gjorde att ryssen fjärmades och baltstaterna blev som en liten krockkudde. 

Den omtalade ”röda knappen” som i min ungdom var ett imaginärt uttryck för en ögonblicklig start på ett tredje världskrig, en röd knapp som satt på skrivbordet i både vita huset i USA och i Kreml i Sovjet. Det behövdes bara en liten meningsskiljaktighet mellan de herrar som hade sin arbetsplats på dessa positioner, då de språkades vid på den ”röda (heta) linjen”, som var ett annat uttryck för ett snabbspår via telefon som fanns på den tiden. 

Politiska oroligheter blev kanske mindre hotfulla. Istället började man inse att man hade andra hot, nya Damoklessvärd hängande över huvudet. Hot som inte var någon nyhet, men som vår utveckling gjort möjliga att plåga oss. Farsoter som vi kan diagnosticera mycket snabbt, men som vi trots allt inte råder bot på innan det hunnit spridas. Vi fick HIV, vi fick svinpest. Sedan dök det upp covid. Influensavarianter som vi med vårt öppna samhälle och med våra resvanor hjälpte till att sprida. 

Senaste pandemin lärde oss att isolering var det första man borde försöka. Så mycket som möjligt fick vi veta. Men i krisen som uppstod följde en del råd om vad som också var viktigt att ta hänsyn till för att försöka begränsa spridning. Man läste och funderade vad som var viktigt och vad som var genomförbart. Man kunde läsa hur folk hamstrade vissa varor, då man riskerade att landets handel skulle begränsas. Vad man även hamstrade var toapapper. Visserligen är jag införstådd med att detta är en av de förbrukningsvaror som man absolut inte kan återanvända. Men behövde man hamstra dem? Det var väl ändå en vara som produceras inom landet, och därmed inte behövs stoppas i några tullar eller beläggas med något införselförbud. Men trots detta blev vi kanske mer uppmärksamma på hur stor förbrukning av denna vara vi hade i mitt hushåll. Alltså ganska bra koll.

Igår dök sonen inom med en påse hembakta surdegsbullar, ville förära oss ett smakprov. Men där han stod i hallen och frågade om toapapper, menade jag att han kunde väl ta själv. Ja men jag vill ha en ny rulle, sa han. Nä nä, duger inte det som finns framtaget? Jag visste att rullen var ganska nybytt och efter min snabba beräkning visste att den skulle räcka en dag till minst. Nä han skulle ha en ny rulle! Hur snorig är du som behöver en hel rulle, eller är du på väg att göra som tyska turister brukade göra förr i tiden, sno med sig rullen då de hittade toapapper på en offentlig toa. 

Han insisterade att det skulle vara en ny rulle. Med tanke på att ”gossen” lider av ett medfött immunbristsyndrom, tänkte jag ett kort ögonblick att det var väl bra att han blivit lite försiktig av sig. Och han fick en fräsch rulle. Pyssel……. smussel ute i hallen och inne på toa. Men jag har inte för vana att störa gossen då han uträttar vad det nu var som han skulle göra.  Lite strul uppstod och jag fick veta att det var fel sorts rulle. Jisses vad den ungen är knepig. Fick sedan då jag besökte denna bekvämlighetsinrättning ett gapskratt. Jag skrattade så att jag nästan…. Ja ja, nu var inte detta någon fara då jag ju befann mig på ett lämpligt ställe. Men framför mig stod det sötaste jag sett på länge, en av mina absolut största favoriter. Fåret Shaun! FÅRET SHAUN! Jag sticker inte under stol att jag är barnsligt förtjust i denna tecknade serie. Det är ingen hemlighet att jag även med glädje ser på Pettson och Findus. Där är så mycket inbyggd psykologi i dessa animerade filmer. Och även utan psykologi kunde jag titta på dem för de är så söta. Nu har jag en ”filmstjärna” på min toa, som jag skrattar åt varje gång jag går dit in. Det var alltså ingen stöld av toarulle som var förestående, utan ett sätt att glädja morsan. Visst är han söt?

Promenaderna som varierat runt om i staden under sommarmånaderna har varit småmysiga. Jag har aldrig varit särskilt road av att gå en och samma runda varje gång då vi tar en promenad. Dessa promenader tjänar som både för att få solljus på näsan och den motion som vi känner att vi mår bra av. Därför har förslag varit tacksamma om nya platser. Ibland har de styrts av nyfikenhet till okända delar av kvarter och platser. Vi har utforskat gångstigar mellan Ramlösa Brunnspark och vår ICA-butik på Råå. Vi har varit in och utforskat villakvarteret vid busshållplats Wallisgatan. Det senaste var snabbt avklarat, men funderingen var gatan fått sitt namn ifrån är fortfarande olöst. Mitt förslag är att bebyggelsen ser ut att vara mellankrigstids-bebyggelse, och kanske fått sitt namn efter en av de stor skandalerna i världshistorien. Kvinnan som hade flera karlar, dock en åt gången!! Det blev rubriker av detta i mitten av trettio-talet må jag säga. Onekligen tycker jag att det var en tunn historia, jämfört med dagens sus i skandalsammanhang. Men så länge jag inte får höra en annan förklaring till varför vi har en gata som heter så i min stad, är det denna kvinna som får bära skulden.

Och gatan som bär ”hennes” namn är mindre intetsägande än eftermälet om skandalens kvinna. På en skala om intressanta händelser hamnar ”simpan” på -2. Absolut inget jämförbart med tidens skandaler runt om i världen. 

Stigen längs landborgen vid Ättekulla och Raus Vång är inget sensationellt. Bänkar att vila sig på lyser med sin frånvaro. Och om det är en ”normalblåsig” dag är det inget som lockar att gå där. Inte mycket vindskydd. Men nu har vi kollat upp den vägen också. Högaborg och Eneborg är avcheckade. Ringstorp och Stattena är genomgångna i alla riktningar. Men det har trots allt startats av en eller annan anledning. Minns inte varför. 

Förra veckan blev målet att jag behövde komplettera med en rundsticka till mitt eviga stickande. Då går vi ner till garnaffären, sa jag. Men i samma ögonblick jag uttalat orden insåg jag att jag tog i så det var i mesta laget. Hur ändrar man sig? Åka ett par busshållplatser? Och sedan traska. Men då blev det samma gamla vanliga sträckning ner till stan. Nej, vi ”genar” ner över kyrkogården, ner genom Pålsjö skog, till mölledammen. Där är så vackra färger i skogen så här på höstkanten. Vi har haft otroligt fina dagar då vi kunnat ta långpromenader i höst. Att gå en sträcka längs sundet har varit njutbart ofta i höst. Vidare in till garnaffären i city. Stickan inhandlad. Sedan sa mina ben att bussen var alternativ 1, för min del.  Förra söndagen var det julmarknad på Wrams Gunnarstorp. Inte för att vi är så ”köpnödiga”, men jag provade att locka någon att köra oss dit. Erbjöd entréavgiften betald till den eventuelle förare som ställde upp. Sonen körde oss dit men ville inte gå med in, han hade annat för sig. – Ring när ni vill bli hämtade, sa han då han släppte av oss. 

Det doftade av grillad korv, saffran och glögg precis som det ska göra på en julmarknad. Vi strosade runt bland utställarna. Ett par fårskinnstofflor lockade, men jag var inte mogen för det priset. Hur länge lever jag? Men några batteridrivna ljus slank ner i ryggsäcken och en annan liten grej som jag inte kan avslöja. Får berätta efter att tomten varit här. En fika, kaffe med skinkmacka, på deras kafé fick bli dagens lunch. Sedan beslöt vi oss för att promenera till Åstorp och ta pågatåget därifrån. Så kunde sonen sköta det där andra i lugn och ro. 

Det blev en balansgång på dikeskanten längs landsvägen i fyra kilometer, då det varken fanns utrymme för varken cyklister eller gående. Men det var ju mitt på dagen så vi tog chansen att se denna del av Skåne. Vädret ljummet trots november månad. Då vi nådde ortsskylten med Åstorp, bad jag maken ta en bild av mig vid den skylten, skicka till sonen som då borde förstå att han var fri från vidare uppdrag den dagen. Vi slank in på stationen i Åstorp så att vi hann med 15.14-tåget tillbaks till stan. 

De tre första dagarna i veckan är vi upptagna med aktiviteter, och då begränsas vår rörelsevidd. Torsdag blev förslaget att vi skulle gå fyra kilometer nånstans….. men vart? Det var Gustav Adolfdagen, så att traska ner till Börjes konditori och köpa en Gustav Adolf-bakelse blev en bra målsättning.

Staden lockade med ”Höstljus” på Sofiero. Ska vi gå dit och titta undrade jag på fredagen? Googlade på öppettider och såg att det var kvällstid. Givetvis. Det måste vara mörkt ute för att man ska se dessa ljusinstallationer som visas där. Men vi bör gå dit en gång i livet, sa vi. Entréavgiften var hög och vi beslöt oss för att investera i ett kulturkort. Priset för detta blev lägre än tvåentréavgifter så för första gången i livet köpte vi ett sådant kort. Det blir därför ett krav på att det måste användas minst en gång till och ett krav på att vi måste fortsätta leva. Vojne vojne, man gör ris åt sin egen rygg.  

De senaste åren har julmarknaden på Fredriksdal fått klara sig utan oss. Lite på grund av ointresse men även prismässigt. Nu finns det ingen pardon i år, även om vi veckan efter planerar att besöka Skansen och deras julmarknad. Vi måste få kulturkortet att löna sig. 

Väldigt vad jag blivit tyst. Är det någon som saknat mitt tjafsande? Kanske någon som tror jag har blivit datorlös. Eller sjuk. Men nej, det är så att jag stött på problem vad det gäller min stickning. Så mycket jag stickat och producerat genom åren, kanske inte allt sådär vackert, men mycket av det ändamålsenligt. Koftor med krusidulliga mönster. Stickade med olika garnfärger. Vantar kan jag nog räkna in i dussin. Sjalar kan jag inte räkna. Vi ska inte tala om alla sockar. Det är säkert en bakomliggande diagnos vad gäller mitt stickande, men jag kan inte det latinska namnet på den. Dock sedan drygt en vecka sitter jag här med ett litet arbete, en så kallad fuskpolo. Sonen bad mej förra vintern om om en sådan då han kände att det var kallt om nacken då det var kyligt och blåste. Nu är ju vår stad ett riktigt blåshål, så jag vet vad han talar om. Den fuskpolon jag stickade gjorde jag helt utan något mönster. Den blev inte bra alls. Även om jag är van stickerska så behöver jag ha mönster. Jag kan inte skapa själv, bara kopiera. Men han använde den i alla fall, den var bättre än inget.

Nu har jag hittat ett bra mönster på en riktigt fräck polokrage. Den verkar mysig. I ett garn som är mjukt och lent, där förhoppningsvis inte sonens skäggväxt gör om ytan på kragen till en bomullstuss-liknande yta meddetsamma. Karlar med skägg får man tänka till två gånger, innan man bestämmer vad för garnkvalitet man ska välja på saker som går upp mot haka och hals. Idealet hade kanske varit stålull, men det är ingen värme i den ullen. Problemet är att jag inte klarar av mönstret. Det är inte så konstigt, trots engelskan som jag knäckte översättningen på ganska snabbt. Man blir varse alla dessa uttryck man har inom olika hantverk. Det är knepiga ord som dyker upp om man googlar. Man får gissa lite här och där. Förra veckan då jag var på stickkaféet som jag deltar i varannan onsdag, dök där upp en ”ny dam” som undrade om hon kunde få lite hjälp. Hon hade med sig ett arbete som hon sa sig gått bet på, hon förstod inte texten i mönstret. Jag tittade på mönstret och insåg att det var en AI-översättning. Från ett danskt mönster. Jag har stickat efter norska mönster och har lärt mej vad norska stickerskor talar om i mönsterna då de talar om ”rillor” och andra konstiga ord. Länkar och kedjor brukar vi inte använda oss av här i landet, men på mönstret vimlade det av sådana. Det liknade faktiskt de lustiga uttryck jag mött i norska mönster. Vi diskuterade och då vi skildes verkade damen ifråga lugn och pigg på att sticka vidare. Vi får se på onsdag hur det fortlöpt. 

Men jag då. Jag kommer nästa vecka till stickkaféet och är kvar på varv sju eller nåt sånt. Om jag inte rivit upp och börjat om många många gånger, hade polon varit färdig och en halv till stickad. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Ren och skär ouppmärksamhet. Plötsligt har det smitit en maska! Inget ovanligt. En av de människor som är den mest vana att hämta upp tappade maskor är just denna här. Men denna teknik som jag stickar i, gör att jag inte kan plocka upp och maska upp de tappade maskorna. Jag stickar patentstickning. Det är nästan premiär för min del. Jag tycker garnet börjar se nött ut då idag då jag startade från början igen, för säkert tjugonde gången. Maken sa igår då jag bad honom om hjälp att nysta upp det jag rev upp, att det här behöver jag faktiskt inte träna på längre. Det är jag mästare på numera, sa han. Med ett lite pillemariskt smil. Ja ja, men nu är det ju så att jag bestämt att jag köper mer garn om detta blir utslitet, svarade jag. Och då insåg han att det skulle troligen bli fler insatser från hans sida med upprivehjälp. 

Jag har sex veckor på mig till sonens födelsedag, har jobbat i drygt två veckor på arbetet. Och när jag kollar vad jag lyckats sticka idag, så är där ett litet fel. Men inte större än att jag kan acceptera det. Har flyttat en uttagning två maskor till höger. Men alla maskor är hitintills kvar. PEPPAR, PEPPAR. När jag river upp nästa gång blir det justerat, det där felplacerade uttaget. Som ni hör har jag redan nästa omstart inplanerad. 

Jag har läst slut på mina 100 timmar på bokklubben, och tänker inte köpa till några extra-timmar. Nya perioden börjar den tredje denna månad. Under tiden lyssnar jag på radio och någon podd. Men jag har svårt att hålla intresset vid liv med att lyssna på poddar. 

Var Bror Rexed den storebrodern som såg oss då….på den tiden? Nu är det AI som är vår storebrors, den där som ser mig. Vad än jag hittar på så är jag övervakad. Är det bra eller ruskigt? Det är många år sedan jag senast tänkte på det där med att ha en storebror. Det har passerat drygt trettio år sedan jag miste min äldste bror, den som jag förknippar med storebror. Han som kunde samtala med mig, som kunde trösta och ta hand om mig då jag behövde stöd från ett syskon under uppväxten. Så det uttrycket ”storebror ser dig” har aldrig låtit hotande i mina öron, snarare förtröstansfullt och tryggt. I vuxen ålder fick talesättet en annan innebörd, inte samma trösterika som jag uppfattade som barn. 

Nu hade skepnaden bytt gestalt till att vara en myndig makt, någon man ínte ville skulle knacka en på axeln och påpeka några misstag man gjort. För visst har man klantat till det ibland. Händelser man hoppas aldrig kommer till kännedom för någon. Som man skamset gömt längst in i sina gömmor. Men idag blir det lättare att glömma eventuella klantigheter. 

Men jag har ögonen på mig hela tiden. Det visade sig bland annat i onsdags då jag öppnade min iPad för att läsa dagens tidning. På skärmen var en karta över den del av Helsingborg där min Ica-butik ligger. Och på den kartan var där en liten symbol, en shoppingvagn! 

Måndagar och tisdagar är där en kartbit från del av staden där jag går och spelar bridge. Men iPad vet tydligen ingenting om bridge, för då hade det funnits en symbol med en kortlek eller liknande. Min iPad har aldrig fått följa med varken på bridgen eller på veckoshoppingen. Men den håller koll på mig. 

Börjar jag ha förföljelsemani? Fick ett samtal från min audionom häromdagen. De ville berätta för mig om den nya generationen hörapparater. De som är så fantastiska. Jag lyssnade en stund, men avbröt sedan och bad att få veta priset på apparaterna. Än en gång fick jag höra om deras förträfflighet. Men jag ville veta priset! 32 000:- svarade killen som talade så varmt om dessa fina mojänger. Jag svarade så att de mojänger jag har, de jag köpte hos dem för tre och ett halvt år sedan är till full belåtenhet. De svarar helt upp till mina behov. Och de fungerar som jag har hoppats. Jag streamar böcker, TV osv med dem. Så om jag ska köpa något onödigt köper jag hellre en mobiltelefon, berättade jag för uppringaren. Trettiotvå tusen! Kan jag ha till något annat kul. 

Efter samtalet blev det talat om det till kaffet.  Erkände att jag ömkade denna yrkesgrupp som har en gedigen utbildning inom vården. Med sina kunskaper om hörseln. Nu sitter de istället som några påstridiga telefonförsäljare och försöker övertyga oss gamlingar om att man kan köpa sig till lycka! 

Jag undrade om det var möjligt att någon kan gå in och mixtra via min mobil, så att mina hörapparater lägger av? Om nu min iPad kan ha koll på var jag är, kanske man kan mixtra med mina mojänger via mobilen. 

Är det konstigt att man blir konstig? Fast jag brukar säga att man kan inte bli det man redan är….. 

I slutet av augusti lovade jag att fixa kaffebröd den dag vi skulle ha sopplunch på bridgen. Jag föreslog att sådär i mitten av oktober tyckte jag en hemlagad äppelpaj med vaniljsås kunde vara attraktivt. Förslaget mottags med glädje. Många av våra bridgevänner är ensamboende. Det är inte lika trevligt att svänga ihop även det enklaste hushållssysslor då man är ensam. Så jag gick hem till maken och berättade för honom vad jag åtagit mig. Med en suck nickade han, antecknade vilket datum som gällde. Hur många deltagare? Osv. Den där sucken är mest teatralisk, det vet jag sedan långa tider tillbaka. Men det ger ändå ett sken att vara besvärligt. Samtidigt som han tittade över receptet som låg i gömmorna sedan den tiden då vi brukade bjuda på paj på vår “gamla” bridgeklubb. Där fanns uträkningar på hur mycket per person vi brukar beräkna. 

Det har varit en och en halv månads planering. Låter kanske lite överarbetat, men vi har fått titta efter när de rätta äpplena dök upp i affärerna. Vi har ingen trädgård längre att plocka äpplen i, så det blir att köpa som gäller. Smöret var på extrapris i början av september, så det kunde vi köpa då. Men hur stora aluminiumformar behövde vi? Hur många går in i vår ugn per gräddningstillfälle? 

Sist, då på den tiden vi plockade äpplen i vår trädgård, hade vi bil att lasta in hela härligheten i. Nu hade vi funderingar över logistiken. Hur forslar man 8 stora formar med färdigbakad paj med buss och bussbyte. Och fyra liter färdig vaniljsås? Jag måste erkänna att vi har fått tänka efter riktigt rejält. 

Onekligen kommer vi beroende  på vår ålder att ängslas att vi ska missa något. Glömma någon detalj. Men så länge vi kan diskutera och hjälpas åt i planeringen, är det bara roligt att ta på sig något. Inte bara se det omöjliga i det hela för att vi inte har bil längre eller för att hjärnan inte kan hantera lite större saker längre. Det känns som en sort hjärngymnastik.

Det blev antecknat på vår anslagstavla att det var sopplunch den 14 oktober. Det har som stått som i eldskrift att vi skulle fixa paj med vaniljsås till cirka 40 pers, fastän det inte stod en enda bokstav om pajen. Bara sopplunch. 

Jag måste tillstå att vi verkligen gillar att få göra något sådant här ibland. Och få känna att vi fixade det. Att allt fungerade med både att få hem ingredienserna, tillaga dem. Paketering och forsla ned hela alltet till klubblokalen. Ha med tillräckligt många serveringskärl till vanilj-såsen. Det mesta av själva tillagningen gör gubben min helst med mig borta från hans domäner, köket. Så att jag inte stör honom. Det är tyst i huset då han jobbar med sån’t. Man kan nästan höra Margareta Krooks kommentar; Nu koncentrerar JAG mig! som hon sa då de spelade Fia med Knuff. 

Jag undviker att störa, håller mig gärna i bakgrunden. Även om min nyfikenhet gör att jag har koll på alltihop, hela tiden. En liten repetition att alla ingredienser är med accepterar han. Åtta stora formar gräddades på kvällen före denna sopplunch. Då vi skulle åka buss med dem var det inte möjligt att göra det samma dag. De måste vara kalla. Vaniljsåsen tillreddes efter recept på paketet. Alltså färdigköpt lösning på denna del av kakan. 36 portioner hade vi att räkna med. Hur mycket vaniljsås äter du då du får äppelpaj? De flesta har ingen aning. Och att det INTE ska räcka till är faktiskt en fasa. 

Vår ordförande stod i köket då vi anlände klubblokalen. Han rörde i soppgrytan och kryddade upp till hans belåtenhet. Vice ordföranden och vår numera ständiga sekreterare rullade ut pappersdukar och klippte till. Det är första gången jag deltar i detta eminenta arbetslag, men det kändes ganska skönt att bara hugga in. Inget att diskutera. Alla visste vad som skulle fram. Tallrikar glas bestick kaffekoppar assietter letades fram ur skåp och lådor. Lite fina höstdekorationer från trädgården gjorde dukningen till ett välkomnande arrangemang. Klubbmedlemmarna anslöt och halv tolv satt alla till bords. Vi åt och drack. Så mysigt med sällskap till bords. 

Bridgespelet som ju trots allt är det viktigaste blir extra roligt då det är många deltagare. Kaffet som serveras i pausen fick sällskap av pajen. Det var många som uppskattade den trots vårt oerhört enkla recept. 

Det är en 1,2,3 paj. Vilket innebär att man tar en del matfett, två delar socker och tre delar mjöl. Vi har under årens lopp gjort vår egen variant med fifty-fifty strö- och rörsocker. Ger lite ”kolasmak”. Mjölet är också hälften vardera av grahams- och vetemjöl. En nypa salt i den smuliga röran innan den strös över äpplena eller rabarberna gör att den blir, i vårt tycke smarrig. Det blev många kommentarer om hur god den var. Alla nöjda och belåtna. Och vi kände: mission completed. Det är så kul att inse att man kan ännu.

Bridgespelet var roligt och vi kände att vi spelade hyfsat bra. Så sammanfattningsvis kändes dagen bra. Då vi strosade ner mot stationen för att ta bussen hem, tyckte jag att det kändes lite konstigt. Lite lättsamt? Eller? Men med en lätt ryggvärk var det väl inte konstigt efter allt spring och sittande hela dagen. Lite yr kan jag mycket väl märka då jag börjar vara trött. Men varför gnälla? Det hjälper inte. Däremot jublade jag att jag hittade ett par fickor att hålla händerna i på min jacka. Det är inte mycket jag använt jackan under sommaren så upptäckten gladde mig. Jag har alltid gillat att gå med ”händerna i lommorna”. Då vi stod vid hållplatsen kom jag på varför det var så underligt. Jag hade glömt mina gångstavar!! Jag hade traskat flera kvarter och inte saknat dem. Jag hade kommenterat att jag kunde hålla händerna i lommorna! Men inte en tanke på varför det var så fantastiskt. Jag har inte gått ”löst” utan stavar eller rollator på många år! Vi skrattade åt min glömska, samtidigt som vi såg det positiva i det hela. Att jag traskat så långt innan jag saknade dem. Idag har vi varit förbi och hämtat hem ”pinnarna” som jag kallar dem. Visserligen har jag flera par, men dessa är de jag trivs bäst med. Nu är de hemma igen! 

Senaste helgen då vi satt och planerade inför vår resa till Stockholm, noterade vi att man inte får gå in på Nationalmuseum och ha gångstavar med sig. Det klarar inte jag pep jag. Men då vi lusläste det finstilta såg vi att man kan få låna en rollator. Så ett besök där har fått ett nytt betänkande. Antingen stavlös eller låna en rollator. Jag vet hur tröttande det är att gå i den takt man går på dylika etablissemang. 

Men utan mina pinnar har jag svårt att klara mig. De ger både stadga och trygghet. Samtidigt som jag tänkt att de är ett vapen om någon dummar sig mot mig.

Jag är mellan….två arbeten. Mellan, precis som de arbetslösa brukar säga att de är mellan två arbeten, eller de hemlösa som är mellan två bostäder. Trots allt tycker jag att ordet i detta fall andas optimism. Senaste sjalen är färdig, trådar fästa och då kan man unna sig att festa. Men jag är inte göralös, bara hialös. Nästa projekt ligger färdignystat bredvid mig. Vid ett tillfälle hade jag berättat på mitt stickkafé att jag ville sticka något i lila. Violett. Men mitt färgseende gör att jag behöver hjälp vid garnköpen. Jag kan absolut inte köpa garn på nätet, trots att det är så bra sidor med presentationen av olika garner. Men färgerna går jag bet på. Och tyvärr har maken inte det förtroendet att hjälpa mig. Så det blir att be om hjälp i garnaffären, som numera känner till mitt bekymmer med färger. Men då jag sa det på stickkaféet, kom en av deltagarna med tre rejäla härvor garn, stora härvor. Dels två i lila och en härva i ett grå-svart som man kan blanda ihop i en sjal. Det lockar mig till att frångå det slaviska följandet av mönster jag gjort senaste året. Nu låter jag min trygghet som gammal stickerska komma till nåders. En vän kommenterade för ett tag sedan att mina sjalar var konstverk. Jag rättade henne och sade att; nej de är kopior av köpta mönster. Hon vidhöll att de trots allt var rena ögonfröjden. Jag höll med och tackade, det var ju jag som valt mönsterna i alla fall. Men nu tar jag fram det där garnet som jag fick på kaféet. Och jag kommer att blanda och ge. Får se vad som blir av det hela. Nu kanske jag producerar ett konstverk. 

Mellan dessa arbeten har jag försökt att inse att sommaren är slut för i år. De långa ljusa dagarna är inte våra längre.

Och oj så så fort det mörknar fort om dagarna. Visserligen har vi passerat höstdagjämningen. Men det brukar inte vara så tidig skymning. Härom dagen satt vi på busshållplatsen vid Pålsjö skog strax innan gatljuset tändes. Maken undrade vad det var för blinkande ljus inne i skogskanten. Jag hade sett det virrande blinkandet och småleende mindes jag hur vi sprang omkring och lyste med ficklampor vid denna tid på året. Kvällarna med ett begynnande höstmörker var faktiskt spännande efter den långa sommaren med ändlösa dagar. Så rik man kände sig om man ägde en ficklampa som man kunde smyga med i mörkret på gårdar och de områden som inte var upplysta av gatljus. Man klickade, tände och släckte, tills batterierna gav upp sin sista suck. Sedan fick man hitta på annat att pyssla med tills det blev råd att köpa nya batterier. Jag sa till maken, att om vi hade haft nutidens möjligheter till batterilängd och laddningsbara mobiler, med dess lyskraft, hade vi nog inte upplevt samma fascination över att lysa på allt och ingenting i höstskymningen. Men tydligen fanns det några ungar där i skogsbrynet som gladdes åt att kunna lysa och blinka.

Där vi satt vid busshållplatsen, våta som kråkor, var vi på väg hem efter en heldag på luffen. Det började med att vi kollade över vår utländska valuta. Många danska pengar. Varje dag kollar jag valutan i tidningen hur det svänger hit och dit med ett par ören. Vi beslöt att åka över sundet och äta upp vad vi fick för pengarna. Men först  en tur på promenad-kontot. Det hade varit lite lite traskande senaste veckan. Så vi tog bussen ner mot Pålsjö skog. Nu äntligen skulle vi strosa längs Stenbocksgatan och kolla upp vad det var för träd som växte mellan de olika fileerna. Många gånger hade vi sagt att det där måste vi titta närmre på, de träden såg lite exotiska ut. Vi har haft lite extrakoll på träd runt om i staden under våra promenader, men denna rad av träd längs hela gatan mellan Tågagatan och Hälsovägen var outforskade. Det är  Kinesisk sekvoja. Ett träd som enligt Wikipedia är listat som hotat. Men nu har vi förstått att det är litet udda och inte konstigt att vi reagerat för det. 

Men de danska pengarna ”brände i lomman”, så vidare ner längs ”hälsan” och ner på  Sundstorget. Bilderna som är monterade vid nergången till sundgaraget, bilderna från flydda tider har vi tittat på tidigare många gånger, men man kan titta igen. Nya detaljer dyker upp framför ögonen på en. Verkligt underhållande anser vi båda, och jodå nya upptäckter pekades ut av båda två.

Sedan bort till Sundsbussarna för en överfart till Helsingør. En stad som visar upp en sorglig skepnad, jämfört med före pandemin. En grå stad där affärstråken består av tomma lokaler med skyltar ”Till leje”, att hyra väldigt tätt. På de mest frekventerade stråken är det nästan varannan lokal som står tom eller en nyligen etablerad frisör. Hur kan dessa frisörer finansiera sin verksamhet då inte de gamla vanliga affärsägarna kunde hålla ruljansen igång? Jag ser sällan någon köbildning runt dessa ”företagare”, varken i min stad ej heller i Helsingør. Ja ja, inget jag kan påverka. Jag har inget skägg som ska justeras, de strån jag har låter jag maken noppa, det trivs han med att får göra. Rycka lite sådär segt…. Så det känns att jag lever. Så frisörerna lever inte på mig. 

Vi gick så sakteliga och studerade skyltarna utanför de restauranger och krogar som finns kvar längs stora gatan och torget. Inte mycket mening att fråga Siri om någon restaurang i Helsingør, för min mumlande skånska gör att Siri spelar upp Bruce Springsteen’s ”Born to run”. Jag stannade till för att läsa på en skylt då en kvinna frågade mig, vill ni sitta inne eller ute? Inomhus svarade jag utan att förstå att jag just blivit kund hos denna dam. Det var en ”inkastare” som frågat. Det var för all del den krog vi ofta besökt före pandemin, så det var inget dåligt val. Dock….

Smörrebröden som man äter med god aptit, precis som förr, hade tappat bort hälften av räkorna och krassen, den underbara gröna ”peppriga” dekoren, den lyste med sin frånvaro. Men fiskfilén med remoulade, den vet danskarna hur den ska serveras. Den var ”lun”, ljummen med en knaprig panering och det goda danska rågbrödet. Vi hade småskrattat åt att det på skyltarna stod att det serverades ”frisksmorte” smörrebröd, och maken hade frågat om ordet frisksmorte. Han kanske anade ugglor i mossen. Men dessa mackor var verkligen frisksmorte, nygjorda.

På tillbakavägen ner mot hamnen noterade vi att flera av de butiker som mest bestått av spritförsäljning inte fanns längre. Neddragna gardiner som om ett krig brutit ut. Öde. Jaha, vi får hoppas att systemet lever kvar i vårt land. Det system med alla flaskor. Glassförsäljningen på Brostræde, som varit en institution i hela mitt liv, har övergått till att vara en glassbutik med en massa gelatofinesser. Visserligen gjordes reklam för hjemmebakte strutar. Men vad hjälper det då det inte finns den sortens gräddglass som man fyllde strutarna med. Så ingen glass! Det får hamna i historiken. 

Sundsbussen hem gick snabbt, en påse kola gjorde att vår danska valutareserv nu är nere i två kronor, danska. Och då vi sneglade på klockan såg vi att vi hade varit upptagna med annat än att åka vanlig buss mellan 15.00 och 18.00. De där magiska timmarna då det kostar pengar för oss pensionärer att åka buss. Annars betalas det via våra skattepengar. Då vi klev ut på busstorget inne på centralen fick jag syn på 5:an. Vi hade beslutat att åka till Stattena, smita inom på Hemköp för ett bröd, sedan vidare hem. Snabba ryck bort till bussen, som precis stängde dörrarna. Jag vinkade då jag befann mig vid bakdörrarna. Chauffören öppnade igen och vi slank upp på bussen. Maken lite tvekande då han inte fått upp sitt busskort. Jamen skynda på, sa chauffören till oss. Vi är sena. 

Då jag sjunkit ned på sätet kändes det som om vi fått lite av en bassning, en avhyvling att vi fördröjt bussen. Det kändes som om man var en liten unge som hittat på hyss. Men den lilla stund han fick vänta på oss kan inte ha orsakat förseningen. Eftersom klockan på Rådhuset just slog sex, hade vi, om vi varit en minut tidigare inte kunnat åka med våra seniorkort. Och då vi inte hade någon brådska hade vi i det läget inväntat nästa buss. Så han fick skylla sig själv som så gärna ville ha oss som sina kunder/passagerare.

In på Hemköp på Stattena köpcenter där vi fann vårt bröd. Lite djupfryst fisk och ett paket kex slank med också. Jag bad maken att gå bort och packa ner varorna, så skulle jag fixa betalningen. En ung man stod precis bakom i kassakön, och han sa förvånat; vad gjorde du? Betalade du med klockan? Var det tekniken eller min uppenbarelse som väckte hans förvåning?? 

Det kändes som om vi gjorde en snabb runda inom butiken, visste inte när nästa buss gick. Men då vi kom ut från affären var det drygt 10 minuter till nästa buss, så vi beslöt att gå bort till Johan Banérsgatan. På dessa tio minuter öppnade sig himmelens portar och då vi kom fram till hållplatsen var vi våta som kråkor. Men det var varmt i luften så det gjorde ingen skada. Vi var snart hemma och kunde skala av oss det blöta. Vårt promenadkonto var snyggat till.