Jönssonminnen.se

start in english

Tip tap tip tap …. it’s long after midnight and the pixies have already sneaked away and left the washing up to me.  Sitting here in the darkness and have recently finished a bridge game online.  It’s funny the bridge world at net never sleeps.  It just rolls on.  It happens all the time that people fall off the net, become ”disconnected” and if they do not reappear after three or four minutes, they are usually replaced with a new player.  It’s like the old expression, trams and men you should not run after, there will be a new one in five minutes.

 Suddenly I become aware of what time it is and then that nice little girl appears, ashamed to be up all night … go to bed, l commando myself!

Next morning I slept late. When I arrived to breakfast table the coffee was cold and the butter was warm, not really fresh any more. Can’t blame anyone but myself. 

Whined a little about the grey weather, misty and cold. Read the news and noticed the date, December the 20th. Only one day left for the winter solstice. I can not remember I ever before have longed so much for the sunlight coming back to our part of globe. When the days are so short and without sunshine, I feel the nights are more acceptable. They don’t have to ask for apology for the darkness, no one expect the nights to be anything else but dark, this time a year. But nights are for relax and sleep, and there I sit getting inspiration to type and tell. Just admit the curiosity about myself. Not normal. But not much is normal nowadays. I even think it will be an end of that word, normal. Soon people get lost when they be asked to describe what the word normal means. 

We are supposed to stay home as much as possible. Not any visits in stores and warehouses. Either visiting friends in their homes, nor have any guests in our home. Not go to a cinema to look at a movie or to any music halls to listen at any concert. And for the time being this is normal.  

Every day I socialise with friends at net. And it feels as if am nearer to those I keep company nowadays to at web, than people I am used to socialise with before this virus hit our world. Normally things isn’t the same anymore. And it is also a cause, to my habits staying up late and sleep late in mornings. But to tell stories by writing, has always been easier during nights. Not any other business occupations my mind. I sit all by myself and type, like as if I sit and wonder about what have happened and what will happen in future. 

The writing is a kind of sorting things out. As I need to make a plan what to do and when …. otherwise all thoughts become a misch-masch and I just want to go to sleep. 

Many times I have heard people who writes often do it during nights. Authors has told they find the darkness makes them better to concentrate on the subject, to tell and type. I think it is the dark around them which makes any disturbance impossible. It is like sitting in a bubble and indeed feel the isolation. Sometimes I can hear my husband’s snoring from bedroom and I must say it is like knock knock on my morality. But I use to shake that feeling off and continue my beloved occupation. Write, erase, edit and delete sub edit.

The nearest days I hope we get some nights without any clouds so we can look for the star in east.

Please explain to me when and where I shall look for it to get the best chance to see it. With my miserable eyes I need some guiding, I don’t intend to do any wandering at East, but it is this time of the year it is here. 

Här är svenskan

Tipp tapp tipp tapp…. det är långt efter midnatt och nissarna har redan smitit iväg och lämnat disken till mej. Sitter här i halvmörkret och har nyligen avslutat ett bridgeparti på nätet. Det är lustigt att bridgevärlden aldrig sover. Den bara rullar vidare. Det sker hela tiden att folk faller av nätet, blir ”disconnected” och om de inte dyker upp igen efter tre-fyra minuter  brukar de ersättas med en ny spelare. Det är som det gamla uttrycket, spårvagnar och karlar ska man inte springa efter, det kommer en ny om fem minuter. 

Plötsligt blir jag medveten om vad klockan är och då kryper den där duktiga lilla flickan fram, fy skäms vara uppe hela natten… gå och lägg dej!

Nästa morgon sov jag till sent.  När jag kom till frukostbordet var kaffet kallt och smöret var varmt, inte riktigt fräscht längre.  Kan inte skylla på någon annan än mig själv.

  Gnälldagde lite om det grå vädret, dimmigt och kallt.  Läste nyheterna och noterade datumet den 20 december.  Endast en dag kvar till vintersolståndet.  Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tidigare längtat så mycket efter att solljuset ska komma tillbaka till vår del av världen.  När dagarna är så korta och utan solsken känner jag att nätterna är mer acceptabla.  De behöver inte be om ursäkt för mörkret, ingen förväntar sig att nätterna ska vara något annat än mörka, den här tiden på året.  Men nätterna är för att koppla av och sova, och där sitter jag och får inspiration att skriva och berätta.  Jag måste vara knepig.  Inte normal.  Men inte mycket är normalt nuförtiden.  Jag tror till och med att det kommer att bli ett slut på det ordet, normalt.  Snart går människor vilse o förklaringar när de ombeds att beskriva vad ordet normalt betyder.

  Vi ska stanna hemma så mycket som möjligt.  Inte några besök i butiker och varuhus.  Ingen besöker vänner i deras hem ej heller några gäster i vårt hem.  Man bör inte gå på bio för att titta på en film eller till något konserthus för att lyssna på någon konsert.  Och för tillfället är detta normalt.

  Varje dag umgås jag med vänner på nätet.  Och det känns som om jag är närmre dem jag nu har på webben än människor jag är van att umgås med innan detta virus slog vår värld.  Normalt är inte samma sak längre.  Och det är också en orsak till mina vanor stanna uppe sent och sova sent på morgonen.  Men att berätta mina skrönor genom att skriva, har alltid varit lättare under nätter.  Jag störs inte av några andra sysslor.  Jag sitter helt själv och skriver och funderar, jag sitter och undrar över vad som har hänt och vad som kommer att hända i framtiden.

  Skrivandet är ett slags terapi, att få ordning på saker.  Eftersom jag behöver göra en plan vad jag ska göra och när …. annars blir alla tankar ett sammelsurium ??och jag vill bara somna.

  Många gånger har jag hört människor som skriver ofta gör det på nätterna.  Författare har sagt att de tycker att mörkret gör dem lättare att koncentrera sig på ämnet, att berätta och skriva.  Jag tror att det är mörkret runt dem som ger mindre störningar.  Det är som att sitta i en bubbla och verkligen känna isoleringen.  Ibland kan jag höra min mans snarkning från sovrummet och jag måste säga att det är som knacka på, på min moral.  Men jag brukar skaka bort den känslan och fortsätta mitt älskade sysselsättning.  Skriv, radera, redigera och ta bort och lägga till.

  De närmaste dagarna hoppas jag att vi får några nätter utan moln så att vi kan kika efter stjärnan i öst.

  Förklara för mig när och var jag ska kika efter den, för att få bästa chansen att se den.  Med mina eländiga ögon behöver jag lite vägledning, jag tänker inte vandra österut, men det är denna tid på året det är här.

Svenskan sist idag

I talked to my friend after my story about when we cooked this year’s brown cabbage and get stuck remember the name of the ”pig farmers” wife and her name.  A very common topic of conversation among my friends, this with ”memories”.  A recurring annoyance, that we don’t remember, neither what it is called nor the methods we usually use when we have to do those traditional things.

 But shame on the one who gives up.  We have all the time in the world to try to reconstruct or recall forgotten and hidden things.  One of these moments appeared when we picked up the saffron bags and raisins from the pantry for this year’s bakery of Lucia buns, the “cats”.

 We had talked about baking them closer to Lucia (dec 13th), so the day before was decided.  A dear phone call from a friend in Stockholm made us a little late.  Nowadays in midwinter, dusk comes almost hand in hand with dawn.  And we do not want to rush.  This year of all years, we can allow each thing take its time.

 Things was weighed, measured and discussed.  Read old notes that were surrounded by memoirs added year after year.  Undated so we don’t know which are the latest findings.  But they are written down, that’s the most important thing.  As we sat and planned how we would handle the baking, I realized that I would not have time to play a bridge tournament with a woman I promised.  So I sent a message, apologizing but that I had to cancel.  Got reply that’s ok.  We will try the next day, she said.

 Our job continued with the dough.  The dough scraper that I use for my large kitchen mixer had hidden well during and after our move.  Found it afterwards when everything was ready, so it remains in our possession.  The work went on smoothly.  My husband does the heavy work and I sit with a coffee cup that contains the soaked raisins.  These raisins to be placed so that the cats get eyes.

 Some things come to mind as the work progresses.  When I picked up the first raisins from the 57% rum, nicely applied them to the cat, you have to lick your fingers.  Mums tasted good.  But suddenly I remembered from last year how unsober I became before all cats got eyes.  Got to change method this year.  Pick them up and let them drain a bit before I attach them.

 The husband rolled dough, created cats and sweated.  I made the final finish with the raisins and fitted the baking sheet in the oven.  You should be somewhat sober about this, so you don’t burn yourself on the hot baking sheet.

 As I sat there sucking on the fingers after the latest raisins, I came to think of what Margareta said about traditions.  She had no specials such ones she felt compelled to maintain.  I replied that traditions are created and maintained as long as you think it is nice.  Traditions that are like a burden can be easily forgotten.  My sister-in-law pointed out when we last spoke that the tradition of cooking brown cabbage , she had her little trick for.  She bought a ”parcel” ready-made cabbage in the store and serves it to my brother at the Christmas table, and he gets so happy.  Thus, my sister-in-law dramatized away this with traditions.  Thought I was fine.  Take care of what is nice and important, but remember that there are people who have their salary because everyone doesn’t do everything themselves.  I took a picture of some cats and sent them to Abu Dhabi, with a thank you for her patience of the cancelled tournament.  And immediately I got a request for the recipe.  It seems to be built into some people’s genes.  I’m the same.  It looks good, let me get the recipe!!!

Swedish Lucia saffron Buns 225°

This is a summary of how we bake our saffron cats, these cats which there has been a discussion about every year.  Which recipe should we use?  Which method?  This is the very latest and what we have decided is what gives the best cats and the juiciest bread.

 50 g yeast

 100 g butter

 5 dl milk

 250 gr lean quark (kesella)

 2 letters saffron (1 gr together) can be increased to 3 letters.

 1 1/2 dl sugar

 1/2 teaspoon salt

 2 teaspoons ground cardamom

 About 17 dl wheat flour

 

 1 egg (beaten to brush the buns with)

 Add about 50 grams of raisins to swell in rum or brandy.

 The butter and 1 dl of the sugar are placed in a bowl to room temperature.  Heat the milk to 37 °.  Crumble the yeast in a dough bowl.  Add salt saffron and cardamom.  Pour over the milk, add the kesella and stir in the wheat flour to a loose dough.  Just going to drop the edges of the dough bowl.  Let ferment to double size.

 Meanwhile, stor the butter-sugar mixture until it turns white and porous.

 When the dough is fermented, pour it on a floured baking sheet and knead the butter-sugar mixture into the dough.

 Roll out and punch cats, use parchment paper and roll out a small piece of dough at a time.  The punched cats are impossible to lift over to sheet metal otherwise.  Approximately 1 cm thick (half the height of the punch) is adequate.  Four cats per sheet can fit.

 Or roll ”cords” and make buns in different shapes.  Put raisins as decoration, eyes on the cats or as centerpieces etc. on the buns.

 Leave to ferment, brush with beaten egg and bake for about 8-9 minutes.

Här kommer svenskan

Jag talade med väninnan efter min berättelse om då vi lagat årets brunkål och gått bet på namnet på ”grisehandlarens” hustru och hennes namn. Ett mycket vanligt samtalsämne i våra kretsar, detta med ”kom-ihåget”. Ett ständigt återkommande irritationsmoment, att vi inte minns, varken vad det heter eller metoderna vi brukar utnyttja då vi ska göra de där traditionella sakerna. 

Men skam den som ger sig. Vi har all tid i världen att försöka rekonstruera eller återkalla glömda och gömda saker. Ett av dessa moment uppenbarade sig då vi plockade fram saffranspåsarna och russinen ur skafferiet för årets bak av lussekatter. 

Vi hade pratat om att baka dem närmre Lucia, så dagen före blev bestämt. Ett kärt telefonsamtal från en vän i Stockholm gjorde att vi blev lite senstartade. Så här i midvintern kommer skymningen nästan hand i hand med gryningen. Och vi vill JU inte jäkta. I år av alla år kan vi väl låta var sak ta sin tid,

Det vägdes, mättes och diskuterades. Lästes gamla anteckningar som var omgärdade av minnesanteckningar tillagda år för år. Odaterade så vi inte vet vilket som är de nyaste rönen. Men de är nedtecknade, det är det viktigaste. Medan vi satt och planlade hur vi skulle hantera baket, insåg jag att jag inte skulle hinna att spela en bridgeturneringen med en kvinna som jag lovat. Så jag sände ett meddelande, bad om förlåt men att jag var tvungen att avlysa. Fick svar att ok. Vi provar nästkommande dag, sa hon.

Vårt jobb fortsatte med degen. Degskrapan som jag använder till min stora köksmixer hade gömt sig väl under och efter vår flyttning. Hittade den då allt var färdigt, så den finns kvar i vår ägo. Men arbetet löpte på ”som smort”. Maken gör det tunga arbetet och jag sitter med en kaffekopp som innehåller de blötlagda russinen. Dessa russin som ska placeras så att lussekatterna får ögon. 

Vissa saker dyker upp i minnet efter hand som arbetet fortskrider. Då jag fiskat upp det första russinen ur den 57%-iga rom, snyggt applicerat dem på katten måste man JU slicka av fingrarna. Mums smakade gott. Men plötsligt mindes jag från i fjol hur onykter jag blev innan alla katter fått ögon. Fick ändra metod i år. Fiska upp dem och låta dem rinna av lite innan jag satte fast dem. 

Maken kavlade deg, skapade lussekatter och svettades. Jag gjorde slutfinishen med russinerna och passade plåtarna i ugnen. Detta bör man vara vara någotsånär nykter till, så man inte bränner sig på de heta plåtarna. 

Medan jag satt där och sög av ”finsarna” efter senaste russinen,  kom jag att tänka på vad Margareta sagt om traditioner. Hon hade inga särskilda som hon såg sig tvungen att upprätthålla. Jag svarade att traditioner skapar man och upprätthåller så länge man tycker det är trevligt. Traditioner som är som en börda, kan man låta bli lagom bortglömda. Min svägerska påtalade då vi talades vid senast, att traditionen med att tillaga brunkål, hade hon sitt lilla knep till. Hon köpte en ”korv” färdiglagad brunkål i affären och serverar min bror på julbordet, så han får så han var nöjd. Därmed avdramatiserade min svägerska detta med traditioner. Tyckte jag var bra. Ta vara på det som är trevligt och viktigt, men kom ihåg att det finns folk som har sin avlöning på att alla inte gör allt själv. Jag tog en bild på några lussekatter och sände iväg till Abu Dhabi, med ett tack för hennes avhysta turnering. Och genast fick jag en begäran om receptet. Det tycks vara inbyggt i vissa människors gener. Jag är likadan. Det ser gott ut, låt mej få receptet. 

Lussekatter 225°

Detta är ett sammandrag av hur vi bakar våra lussekatter, dessa katter som det varje år varit en diskussion runt. Vilket recept ska vi använda? Vilken metod? Detta är det allra senaste och det vi beslutat är, det som ger bästa katterna och saftigaste brödet.

50 gr jäst

100 gr smör

5 dl mjölk 

250 gr mager kvarg (kesella)

2 brev saffran (1 gr tillsammans) kan ökas på till 3 brev.

1 1/2 dl socker

1/2 tsk salt

2 tsk malen kardemumma

Ca 17 dl vetemjöl

 (En handfull sönderklippta russin)

1 ägg (uppvispat att pensla bullarna med)

Lägg ca 50 gram russin att svälla i rom eller konjak.

Smöret och 1 dl av sockret läggs i en bunke för att rumstempereras. Värm mjölken till 37 ° . Smula ner jästen i en degskål. Tillsätt salt saffran och kardemumma. Häll över mjölken, tillsätt kesellan och rör ner vetemjöl till en lös deg. Ska precis släppa degbunkens kanter. Låt jäsa till dubbel storlek.

Under tiden rör smör-sockerblandningen vit och porös.   

Då degen är jäst häll upp den på ett mjölat bakbord och älta in smör-sockerblandningen i degen.

Kavla ut och stansa katter, använd bakplåtspapper och kavla ut en liten degklick åt gången. De utstansade katterna är omöjliga att lyfta över till plåt annars. Ungefär 1 cm tjocklek (halva stansformens höjd) är lagom. Fyra katter per plåt ryms. 

Eller rulla ”snoddar” och gör lussebullar i olika skepnader. Sätt i russin som dekoration, ögon på katterna eller som mittpunkter el.dyl. på lussebullarna. 

Låt jäsa, pensla med uppvispat ägg och grädda i ca 8-9 minuter. 

 

Swedish below today

Joke-fully my husband and I use to say, up north where he is born and we have our cottage, they have two events every year. The Hunt of Moose and Christmas, and everything what happens refers to this events. Before or after the hunting season or before or after Christmas. All other try to date something happened is not worth to speak about. So here we sit and write and create some greetings to relatives and friend living far away. We have to send those letters this week to make sure they will arrive the recipient before Christmas. 

Nowadays when we live in a new nice apartment we are a bit confused about all our old traditions, those traditions we during our fifty-five years of marriage have created, what to continue? And what to save and update to our new life? First of all some food must be prepared. I have proposed there is excellent “brunkål” (brown cabbage) to buy in every grocery store for Christmas. But the glance  with the deep disappointment I get from my family, I cant bear. Ok ok, I will make the brown cabbage. And as a matter of fact, it is cozy to stand by the stove, and socialise like this. It is a load of work to cut all cabbage very in small pieces. We curse when the knife not is the right one, for this job. Change tools and continue. Speaking about old times, how we use to do when this work were made by my mother and me. During years I think I have moderated both the work doing the dish and probably changed my opinion how to add the spices. 

Many times I have thought of my  fathers statement regarding the taste of the cabbage made that year. It was the most delicious he ever tasted. And he said it every year. Actually I was so surprised my mother  surpassed herself year by year. First when he got a little “taste portion” when it was just new cooked he enjoyable looked up towards the ceiling and mumbled “oh, Ruth, this is the best you ever done”. Every year this procedure was repeated, and my mother were upgrade as the cook she never had been earlier. As a one man show, as important as most traditional things about Christmas. When we finally get our lunch at Christmas Eve, the praising to the cabbage was told to us children. All other food was just mentioned shortly, meatballs, ham and all other kind of food. Despite most of it was homemade, it wasn’t that important as the cabbage. 

I told my husband about this procedure, and we laugh at it. And compare the traditions we both have in mind from our childhood. Suddenly we remembered an episode from a danish TV series some years ago, where a woman, a pig farmers wife, is cooking this cabbage, a very special Danish dish. We are former Danish here in southern Sweden and you can see it in some of our traditions. When we talked about that pig farmer’s wife, what was her name??? And we were silent, completely quiet. Both of us had admired this woman and we knew her name. How annoying it is not remember her name. Felt as I have a big empty space in head. After a while we gave it up, temporarily but no one of us stopped thinking about it. Three hour later I bursted out in a heavy sigh, told my husband her name. 

And we sat down at kitchen table with a “taste portion”. Oh how good! Great! Better than last year. 

With a smile I found, I don’t remember last years taste. But it is better this year. 

Suddenly my mother in law and her baking appears in my memory. She didn’t want to brag, every time she had baked some bread she always said: it was better last time I baked.

I don’t know which is best to say? Because I will proclaim, it is best here and now, what ever happens. 

 

Här är svenskan

 

Skämtsamt säger min man och jag, norrut där han är född och vi har vår stuga, att de har två händelser att räkna med varje år.  Älgjakt och jul, och allt som händer räknas till dessa händelser.  Före eller efter älgjakten, eller före eller efter jul.  Alla andra försök att datera att något hände är inte värt att prata om.  Här sitter vi och skriver några hälsningar till släktingar och vänner som bor långt borta.  Vi måste skicka dessa brev den här veckan för att se till att de kommer fram till mottagaren före jul.

Numera när vi bor i en ny trevlig lägenhet är vi lite förvirrade över alla våra gamla traditioner, de traditioner som vi under vårt femtiofemåriga äktenskap har skapat, hur ska vi fortsätta?  Vad ska vi spara och uppdatera till vårt nya liv?  Först och främst måste lite mat tillagas.  Jag har föreslagit att det finns utmärkt ”brunkål”  att köpa i varje livsmedelsbutik till jul.  Men blicken med den djupa besvikelsen jag får från min familj kan jag inte stå ut med.  Okej, jag ska göra brunkålen.  Och faktiskt är det mysigt att stå vid spisen och umgås så här.  Det är en massa arbete att skära all kål mycket i små bitar.  Vi förbannar när kniven inte är rätt för det här jobbet.  Byter verktyg och fortsätter.  På tal om gamla tider, hur brukade vi göra när det här arbetet gjordes av min mor och mig.  Under åratal tror jag att jag har modererat både arbetet med att göra kålen och förmodligen ändrat min åsikt hur man använder kryddorna.

Många gånger har jag tänkt på min fars uttalande angående smaken på kålen som gjordes det året.  Det var det läckraste han någonsin smakat.  Och han sa det varje år.  I verkligheten var jag så förvånad att min mor överträffade sig själv år efter år.  Först när han fick en liten ”smakportion” när brunkålen var nytillagad, himlade han med ögonen och mumlade ”Åh, Ruth, det här är det bästa du någonsin gjort”.  Varje år upprepades denna procedur, och min mor uppgraderade till bättre kock än hon hade varit tidigare någonsin.  Som en enmansshow, lika viktig som de flesta traditionella saker runt jul.  När vi äntligen fick vår lunch på julafton östes beröm över kålen igen,  så att vi barn skulle förstå.  All annan mat nämndes väldigt hastigt, köttbullar, skinka och all annan mat.  Trots att det mesta var hemlagat var det inte så viktigt som kålen.

 Jag berättar för min man om detta förfarande, och vi skrattar åt det.  Och jämför de traditioner vi båda har i åtanke från vår barndom.  Plötsligt kom vi ihåg ett avsnitt från en dansk TV-serie för några år sedan, där en kvinna, svinhandlares hustru, lagar denna kål, en mycket speciell dansk maträtt.  Vi är tidigare danska här i södra Sverige och man kan se det i några av våra traditioner.  När vi pratade om den svinhandlarens fru, vad hette hon ???  Och vi blev tysta, helt tysta.  Vi båda beundrade den här kvinnan och vi visste hennes namn, men momma ihåg det!  Hur irriterande det är att inte MINNAS hennes namn.  Kändes som jag har ett stort tomt utrymme i huvudet.  Efter ett tag gav vi upp det, tillfälligt, men ingen av oss slutade tänka på det.  Tre timmar senare utbrast jag med en tung suck hennes namn…….

 Och vi satte oss vid köksbordet med en ”smakportion”.  Åh så bra! Mumsigt!  Bättre än förra året.

 Med ett leende och jag avslöjade, jag kommer jag inte ihåg de senaste årens smak.  Men den är bättre i år.

 Pöötsligt dyker min svärmor och hennes bakning upp i minnet.  Hon ville aldrig skryta, varje gång hon hade bakat bröd sa hon alltid: det var bättre förra gången jag bakade.

 Jag vet inte vad som är bäst att säga?  Eftersom jag kommer att förkunna att det bäst här och nu, vad som någonsin händer.

Swedish below today

Many hours we spend in our own company.  Difficult.  We are looking for pastimes.  It has become a pastime.  At the beginning of the pandemic ravages, we sought entertainment to comfort ourselves with.  Nowadays you are happy if you find some pastime.  I sit and think about old stories that I published a few years ago.  See if I can translate them into English.  So dear readers who have my tales as a pastime, here comes a new old …..

I have previously told about our little singing moments in connection with the description of the apartment I grew up in. When I talked about these singing moments, I saw in front of me how father and I, often placed in father’s lap, helped each other and sang songs.  We kept up well with the modern range that was played on the radio, but we also sang together from ”The Green Songbook” which I certainly couldn’t read.  But as often as we sang from it, I knew the songs that belonged to each picture.  What I also remember with these certain moments is that there was a rattling of dishes in the kitchen.  By the time I was on my father’s lap, the washing up hadn’t yet become my area of ??responsibility.  So in the kitchen, mother was washing dishes.  She liked to tune in to the songs, but it was my father and I who decided the repertoire because we took care of the songbook.  It was not often that mother took the initiative to sing, but if you prayed beautifully, mother also sang.  She had a very good singing voice even though it was a bit thin compared to my father’s strong baritone.

 When I asked my mother to sing, she often sang ”In a room at the children’s hospital, where the white beds are.”  Still when I hear the song, I am uncomfortably touched and anxiety creeps into me.  Why now this?  Well, I never think mother sang through the whole song without her being extremely teary-eyed.  There were also times when she refused to sing about the little girl with lung disease at the hospital, when as an alternative we were told ”Why should people fight, why should blood flow”.  I can promise that song was probably the most boring song I have ever heard.  After that song, we did not ask for more songs.  But if she sang about the little girl, it was not uncommon for me to ask about the lyrics and why the song never ended happily.  Mother’s evasive answer to the questions was explained much later.  At one point my father had told me that he had had a girl before but she had died, so he was happy when I was born so he got a new little girl.  In children’s curious ways, I had also asked mother about their little girl, her name was Barbro, but received elusive answers.

 Later in life I have received more information about my sister Barbro.  On the same day that the Germans occupied Denmark, the mother gave birth to an imperfect child, a little girl.  That it was something different with the little girl was eventually discovered.  A probable CP injury in connection with the early birth made Barbro both deaf and blind.  But this was not realized until weeks and even months had passed.  Mother soon realized that she did not see, but this with the hearing took another moment to realize.  And to stand in the middle of these times of unrest with a two-year-old, my brother Stig born in 1938 and a newborn child, at the same time as father was called into the general mobilization, was probably not a cure.  Mother did not like to tell about the time with Barbro, but one thing and another I still managed to ”sneak out” of her, in this respect children are relentless.  Later in life, I received some information from Aunt Greta about how to discover Barbro’s multiple disability.  Mother kept her at home until she was a few years old, but at this time eople were asked to leave the children away, those who were ”abnormal”.  When Barbro then got tuberculosis in her lungs, mother agreed to leave her at a hospital.  She was sent to the sanatorium in Tyringe where she spent her last days.  She died only four years old.  Among old newspaper clippings and collected old papers, we have after my parents’ death found the telegram mother sent to father, he joined the army at the time, and the obituary that Barbro died only four years old.

 At this time, it was something one should forget as soon as possible and try to move on in life.  But much later it has still been as if I understood, this was an equally beloved and thus missing child.  And the song mom sang was a way to process the grief and at the same time confirm this child as a mother felt that they had tried to keep quiet.  When we went to put flowers on Grandma’s and Grandpa’s grave, we always passed by and Mom pointed to the little spot at lawn at cemetary that was Barbro’s grave.  However, no flower was ever planted for Barbro.  There was no stone on the grave so it was a bit of a secret between mother and me, I experienced it as.  When we got home it was reported that we had been and planted flowers with my father’s parents and mom’s.  But it was never mentioned that we looked at Barbro’s grave.

Här kommer svenskan

Många timmar som vi tillbringar i vårt eget sällskap. Svårt. Vi söker tidsfördriv. Det har övergått till att vara tidsfördriv. I början av pandemin härjningar sökte vi underhållning att trösta oss med. Numera  är man glad om man hittar något tidsfördriv. Jag sitter och funderar över gamla berättelser som jag publicerat för några år sedan. Ser om jag kan översätta dem till engelska. Så kära läsare som har mina skrönor som tidsfördriv, här kommer en nygammal…..

Tidigare har jag berättat om våra små sångstunder i samband med beskrivningen av lägenheten jag växte upp i. När jag pratade om dessa sångsstunder såg jag framför mig hur far och jag, ofta placerad i fars knä, hjälptes åt och skrålade visor. Vi hängde gott med i det moderna utbud som spelades i radion, men vi sjöng även tillsammans ur ”Den gröna visboken” som jag visserligen inte kunde läsa. Men så ofta som vi sjöng ur den kunde jag sångerna som hörde till respektive bild. Vad jag också minns med de här visstunderna är att det skramlades med disk i köket. På den tid då jag satt i fars knä hade disken ännu inte blivit mitt ansvarsområde. Så i köket stod mor och diskade. Hon stämde gärna in i sångerna, men de var ju far och jag som bestämde repertoaren eftersom vi hade hand om sångboken. Det var inte ofta mor tog initiativet till att sjunga, men om man bad vackert så sjöng mor också. Hon hade en mycket bra sångröst även om den var lite tunn i jämförelse med fars starka baryton.

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. Varför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Senare i livet har jag fått mer upplysningar om min syster Barbro. Samma dag som tyskarna intog Danmark födde mor ett ofullgånget barn, en liten flicka. Att det var något annorlunda med den lilla tösen upptäcktes så småningom. En trolig CP-skada i samband med den tidiga förlossningen gjorde att Barbro var både döv och blind. Men detta var inget man insåg förrän veckor och till och med månader hade gått. Att hon inte såg förstod mor ganska snart men det här med hörseln tog ytterligare en stund att inse. Och att mitt under dessa orostider stå med en två-åring, min bror Stig född 1938 och ett nyfött barn, samtidigt som far kallades in i den allmänna mobiliseringen, var nog ingen sinekur. Mor berättade inte gärna om tiden med Barbro men ett och annat lyckades jag ändå ”luska ur” henne, härvidlag är ju barn obarmhärtiga. Senare i livet fick jag vissa uppgifter av faster Greta om hur man upptäckt Barbros multihandikapp. Mor hade henne hemma tills hon var något år, men på denna tiden uppmanades man att lämna ifrån sig de barn som var ”onormala”. När Barbro sedan drabbades av tuberkulos i lungorna gick mor med på att lämna henne ifrån sig. Hon skickades till sanatoriet i  Tyringe där hon tillbringade sina sista dagar. Hon dog endast fyra år gammal. Bland gamla tidningsklipp och samlade gamla papper har vi efter våra föräldrars död hittat dels telegrammet mor skickade till far, han låg inkallad i beredskap då,  dels dödsannonsen att Barbro avlidit blott fyra år gammal.

På denna tid var det något man borde glömma så snart som möjligt och försöka gå vidare i livet. Men långt senare har det ändå varit som om jag förstått, detta var en lika älskat och därmed saknat barn. Och sången som sjöng var ett sätt att bearbeta sorgen och samtidigt bekräfta detta barn som mor upplevde att man försökt tiga bort. När vi gick för att sätta blommor på mormors och farfars grav, gick vi alltid förbi och mor pekade på den lilla plätt som var Barbros grav. Däremot sattes aldrig någon blomma till Barbro. Där var ingen sten på graven så den var lite av en hemlighet mellan mor och mig upplevde jag det som. När vi kom hem rapporterades att vi varit och satt blommor hos farmor och farfar, och hos mormor. Men det nämndes aldrig att vi tittat till Barbros grav.

Svenskan sist idag

This very day Anders is the name in my calendar. An old Swedish name. I find it fun to remember old expression about weather and wind, about what will happen if we do this or that. Anders is a very important day to notice, because whatever the weather is today, the Christmas Eve will be the opposite. If the sun shines today and it is rather warm, Christmas will become snowy and cold. 

With a smile I sit and remember some years ago, when I had a lesson and the pupils, all grown up people, some of them already grey haired, sat and listen to me. Suddenly we where interrupted by Anders, almost every time a  latecomer. He sneaked in and curled up, hopefully not to be seen. But when I had become silent, everyone in the audience followed Anders every step. He tried to get invisible by sitting down as soon as possible and bowed his head deep. The silence that followed was as we use to say in Sweden a “speaking silence“. A silence which felt embarrassing. Both for Anders and even for me, because I had forgotten what I spoke about!! There I stood and the pupils sat waiting for listen to my teaching. Suddenly I remembered it was the “Anders-day” in calendar. And l asked Anders to raise. His cheeks was blushing but he rose. I saw in his eyes some kind of panic, he hadn’t made his homework!!! But slow and nice I asked him to tell what weather we had to look forward to that years Christmas Eve. Anders stared at me, swallowed and after a while he started to explain what he thought was the weather forecast for Christmas. I interrupted him, wished him a happy names day, and said thank you for the forecast. 

During his small speech, I had found my theme again and was able to continue my teaching. I never revealed to Anders I had noticed the panic in his eyes and my suspicion about the homework. And not told anyone how I dropped the theme in a middle of a sentence like that. Nowadays it happens rather often. Just a little interference and I have dropped focus. By now my home is full of dropped focuses. And when I sometimes occasionally find them, I have no one to tell them to. 

Tomorrow the last month of this year, December. We have decorated our home as we are expected to do this days and weeks. Have to admit, I am as a child, when I put this advent candlesticks in the window frame. This year I have bought a new one, a Lucia and her maids. Staffan is in lead for the whole queue of white dressed girls. An old tradition, mixed up from both events and legends. But there is no Swedish girl, who hasn’t participated in such event sometime. And many boys. Now I have my own show, and probably I will sing for hubby the songs which are connected to Lucia. He can “forget” to put on his hearing aids for some hours the 13th of December. 

At our patio we have some balcony flower boxes, where I have some flower plants, which can bear some frost. And around them I have put my Christmas birds, some birds with lights. And one of them has all his days in my ownership wore a scarf, made of cotton. This year it was worn out and I knitted a new one out of mohair wool. Blue, cozy. He looks so nice in his new suit. The other four I have put between the plants, they are more protected against the cold wind. 

This is very childish of me to sit and write and tell about this. But in times like this, I do what I find amusing. It is a way to dig deep in brain for words in another language, and it suits me. 

I pick up words, I type and spell, and at last but not least I get satisfaction I get confidence. 

 

           

Here some of my christmas birds

 

Here the Swedish 

Den här dagen är Anders namnet i min kalender.  Ett gammalt svenskt namn.  Jag tycker att det är kul att komma ihåg gamla uttryck om väder och vind, om vad som kommer att hända om vi gör si eller så.  Anders är en mycket viktig märkesdag, för det väder som är idag kommer till julafton att vara det motsatta.  Om solen skiner idag och det är ganska varmt, blir julen snöig och kall. 

Med ett leende sitter jag och minns för några år sedan, när jag hade en lektion och eleverna, alla vuxna människor, några av dem redan gråhåriga, satt och lyssnade på mig.  Plötsligt avbröts vi av Anders, nästan varje gång en ”komma-för-sent-kille”.  Han smög in och kröp ihop, hoppades inte bli sedd.  Men när jag hade blivit tyst följde alla i publiken Anders varje steg.  Han försökte bli osynlig genom att sitta ner så snart som möjligt och böjde huvudet djupt.  Tystnaden som följde var som vi brukar säga i Sverige en ”talande tystnad”.  En tystnad som kändes pinsam.  Både för Anders, men även för mig, för jag hade glömt vad jag pratade om !!  Där stod jag och eleverna satt och väntade på att få lyssna vidare på min undervisning.  Plötsligt kom jag ihåg att det var ”Anders-dagen” i kalendern.  Så jag bad Anders resa sig upp.  Hans kinder rodnade men han reste sig.  Jag såg i hans ögon någon form av panik, han hade inte gjort sina läxor !!!  Men långsamt och lug to bad jag honom att berätta vilket väder vi hade att se fram emot i år på julafton.  Anders stirrade på mig, svalde och efter ett tag började han förklara vad han trodde var väderprognosen för julafton.  

Jag avbröt honom, önskade honom en trevlig namnsdag och sa; tack för prognosen. Under hans lilla tal hade jag hittat mitt tema igen och kunde fortsätta min undervisning.  Jag avslöjade aldrig för Anders att jag hade märkt paniken i hans ögon och min misstanke om läxorna.  Och berättade inte för någon hur jag tappade temat mitt i en mening.  Numera händer det ganska ofta.  Bara lite störning och jag har tappat fokus.  Nu är mitt hem fullt av tappade fokusar.  Och när jag ibland hittar dem, har jag ingen att berätta dem för.

 I morgon den sista månaden i år, december.  Vi har dekorerat vårt hem som vi förväntas göra i dessa dagar och veckor.  Måste erkänna att jag är som barn när jag sätter de här ljusstaken i fönsterkarmen.  I år har jag köpt en ny, en Lucia och hennes tärnor. Staffan är ledande för hela tåget av vitklädda tjejer.  En gammal tradition, blandad från både händelser och legender. Dock finns det ingen svensk flicka som inte har deltagit i ett sådant evenemang någon gång.  Även många pojkar.  Nu har jag min egen show och förmodligen kommer jag att sjunga för maken de låtar som är kopplade till Lucia.  Han kan JU alltid ”glömma” att sätta på sina hörapparater i några timmar den 13 december.

 På vår uteplats har vi några balkonglådor, där jag har några blommor, som tål lite frost.  Och runt dem har jag satt mina julfåglar, några fåglar med elljus i.  En av dem har alla sina dagar i mitt ägande burit en halsduk, gjord av lite bomull.  I år var den sliten och jag stickade en ny av mohairull.  Blå, mysig.  Han ser så snygg ut i sin nya dress.  De andra fyra jag har placerat mellan växterna, de är mer skyddade mot den kalla vinden.

 Det här är väldigt barnsligt av mig att sitta och skriva och berätta om detta.  Men i tider som dessa gör jag det som jag tycker är roligt.  Det är ett sätt att gräva djupt i hjärnan efter ord på ett annat språk, och det passar mig.

 Jag plockar upp ord, jag skriver och stavar, och jag får tillfredsställelse, självtillit.