Jönssonminnen.se

A little noice from my mobile phone told me someone tried to contact me. I thought when that tone awoke me, what day it is? Pentecost! Who wanted me something this early morning, and a holiday as well. The first thoughts in my head is worried. What has happened and whom? Sat me up in bed, and grabbed my phone. I wasn’t aware if it was a e-mail or a SMS. And I couldn’t see without my glasses. I don’t know why I get in such a hurry. If something has happened I can not change it, even if I want to. But however, when I get arouse by this signals, it is impossible to turn over and fell asleep again. Fumble to find my glasses, and look from whom the message is. Sister in law up north. We spoke yesterday so what has happened since then? Finally I was able to read, my sight was that clear. The display shows some words from the beginning of any messages and letter before I have unlocked my phone.  I had an idea if I saw it wasn’t any important, maybe I was able to take another while in bed. Those early mornings isn’t my favourite times. So I looked was the display said. “Hä snög” (it snows) was written on my phone. After a long marriage with a man from that part of our country where they speak this funny dialect, this idiom which makes many words almost all misunderstood, I after all smiled and laid down my head on my pillow again. This time a year I must agree with Siv, who sent the message, it is extraordinary to see snow toss up, today Pentecost day. It usually is summer with sun and warm weather this day. 

I tried to relax and maybe be able to snooze some more minutes, but her two words had get me wonder when we last had had such a chilly Pentecost. Not in my lifetime as far as I remember.  But I have never been up north during Pentecost. Anyhow her words tells me she is a bit surprised as well. My continuous snooze didn’t happen. It was just to stay up and make some breakfast. 

Out in kitchen I peeked out though window and found our weather here in southern part of Sweden was not much better than that weather my sister in law complained about. Not to long for any outdoor staying today. The walk may wait to some sunny glimpse appears. A good book or some nice series on TV is the alternative. Not any chilly drinks at our patio tempts today. 

My knitting tempts much more than any walk. And this last book I really relish. Pentecost use to be the start of the summer with sun and warm winds. But not today. The winds are here but brrrrrrr how chilly. Now I have to try and find my measuring tape, because I have made the elastic part of the first sock, time to knit the foot part. And my measuring tape has escaped during this time I didn’t manage to knit, when everything was a blurry grey mess. 

Här är svenskan

Ett litet ljud från min mobiltelefon berättade för mig att någon försökte kontakta mig.  Jag tänkte när den tonen väckte mig, vilken dag är det?  Pingst!  Vem vill mig något denna tidiga morgon och en helgdag också.  De första tankarna i mitt huvud är oroade.  Vad har hänt och vem?  Satte mig upp i sängen och tog tag i min telefon.  Jag var inte medveten om det var ett e-postmeddelande eller ett SMS.  Och jag kunde inte se utan mina glasögon.  Jag vet inte varför jag har så bråttom.  Om något har hänt kan jag inte ändra det, även om jag vill.  Men när jag blir väckt av dessa signaler är det omöjligt att sno på sig och somna igen.  Fumlade för att hitta mina glasögon och kika från vem meddelandet är.  Svägerskan norrut.  Vi pratade igår, så vad har hänt sedan dess?  Till slut kunde jag läsa, min syn var så klarare.  Displayen visar några ord från början av meddelanden och brev innan jag har låst upp min telefon.  Jag hade en idé om jag såg att det inte var viktigt, kanske kunde jag ta en sovrunda till medan jag var i sängen.  Dessa tidiga morgnar är inte mina favorit tider.  Så jag tittade på skärmen.  ”Hä snög” (det snöar) skrevs på min telefon.  Efter ett långt äktenskap med en man från den delen av vårt land där de talar den här roliga dialekten, detta idiom som gör många ord nästan helt missförstådda, log jag trots allt och lade ner mitt huvud på min kudde igen.  Den här gången måste jag hålla med Siv, som skickade meddelandet, det är extraordinärt att se snö dala ner, idag pingstdag.  Det är vanligtvis sommar med sol och varmt väder den här dagen.

 Jag försökte koppla av och kanske kunna snusa kudden några minuter till, men hennes två ord fick mig att undra när vi senast hade haft en så kall pingst.  Inte under min livstid så vitt jag kommer ihåg.  Men jag har aldrig varit norrut under pingsten.  Hur som helst säger hennes ord mig att hon också är lite förvånad.  Min fortsatta snusande kudden blev inte av.  Det var bara att stiga upp och fixa frukost.

 Ute i köket kikade jag ut genom fönstret och fann att vårt väder här i södra Sverige inte var mycket bättre än det väder som min svägerska klagade över.  Inte för att längtar efter någon utomhusvistelse idag.  Promenaden kan vänta tills en solig glimt dyker upp.  En bra bok eller några trevliga serier på TV är alternativet.  Inte några kalla drycker på vår uteplats frestar idag.

 Min stickning frestar mycket mer än någon promenad.  Och den här sista boken tycker jag verkligen om.  Pingst brukade vara början på sommaren med sol och varma vindar.  Men inte idag.  Vindarna är här men brrrrrrr så kyliga.  Nu måste jag försöka hitta mitt måttband, för jag har gjort den resåren på den första strumpan, dags att sticka fotdelen.  Och mitt måttband har rymt under den här tiden jag inte lyckades sticka, när allt var en suddig grå röra.

My devices is still speaking. And I do feel so comfortable with voices who tells me what I type. They have turn to be my friends. From the beginning I perceived them as my saviours, my lifeline. Mostly it is Tessa who speaks.  Even when I write Swedish. Tessa, they English variant of the computer-help reading the letters when I press the buttons, and when I push the “space bar” and the word is done, she even read the whole word to me. She has such a cute accent when I write difficult words in Swedish. Siri, the swedish version, pronounce the Swedish right. I have found how I easily switch the keyboard from English to Swedish, but how I switch between those two ladies who read the text for me when I write, I haven’t found any smart shortcuts for….yet. So I continue have them there in my computer telling me the text I write. And sometimes it is Siri who reads the English and she speaks what we use to say is swenglish. When I am alone during late evenings I don’t use my pods, my friends keep me company when I type. Funny, I could have switched of the sound, but no, they are not that screaming, not very loudmouthed. 

There was days last winter I was so sad, I had lost my ability to see. I tried to see any positive things. I told my sister in law, I was happy I didn’t find that yarn at web, she had sent my a model of. I search for it, called some web shops and asked for it, but no. It was a seasonal yarn and finished everywhere. When it all went black for my eyes I was glad I didn’t find it. When I told Birgitta, I heard her sadness. We have shared a lot of experiences during years with our handicraft. Now it was too much shadow, the knitting was a past thing. 

I realised I had no control on time, I couldn’t see the watch anymore. It was very confusing to drop time and even date. There were days l didnt know immediately if it was Tuesday or Wednesday. My husband answered many many times per day, what time it was. Sometimes with a very clear sigh. Not because he didn’t want to tell, but it is same as when you look at the watch, and a minute after, someone asks you: what time it is. And you have to look at the watch once again. He felt I didn’t had any relation to time at all. That’s why he sighed. 

I found a watch at net and now I can “see” what time it is even in the dark. Maybe it seems unnecessary to wear such a watch now when the treatment has been so succesful but I can’t deny I don’t dare to trust the recovering to last for rest of my life. Maybe I will get into that dark zone again, and I still want to know what time it is. Therefore both my friends Tessa , Siri and my watch will be used. The feeling inside me about my regained eyesight, is it a permanent improvement or just a temporary time I got. I dont dare to ask anyone about it. Most professionals who works with this kind of diseases will not answer. They have no prognoses about it and will not give any promises about this kind of situations. During my time as a nurse I have got a lot of questions from patience’s who has asked about if they are going to get well and for how long they will remain ill. Questions they never get any answers about. No one have any answers on many diseases. So therefore live your life today and not for future. Que sera sera…. 

Today I have visited my yarn shop!! My husband will get two, maybe even three pairs of stockings, a project I hide last autumn, when the dark hit me. I have seen him during winter sit with yarn and needle trying to mend his stockings. He had become used to my homemade stockings but he isn’t able to knit himself, he says…. and that old man, he will be released from that teaching from me. So now I let Tessa and Siri have a rest, I will start a pair of stockings. What a wonderful feeling, a knit in my hands and a book in my ears. Can life be better?

Svenskan

Mina enheter talar fortfarande.  Och jag känner mig så bekväm med röster som berättar för mig vad jag skriver.  De har blivit mina vänner.  Från början uppfattade jag dem som mina frälsare, min livlina.  Mestadels är det Tessa som talar.  Även när jag skriver svenska.  Tessa, den engelska varianten av datorhjälpen som läser bokstäverna när jag trycker på knapparna, och när jag trycker på ”mellanslag” och ordet är klart läser hon till och med hela ordet för mig.  Hon har en så söt accent när jag skriver svåra ord på svenska.  Siri, den svenska versionen, uttalar svenska rätt.  Jag har funnit hur jag enkelt byter tangentbordet från engelska till svenska, men hur jag växlar mellan de två damerna som läser texten åt mig när jag skriver har jag inte hittat några smarta genvägar för …. än.  Så jag fortsätter att ha dem där på min dator och berätta för mig texten jag skriver.  Och ibland är det Siri som läser engelska och hon talar det vi brukar säga är svengelska.  När jag är ensam på sena kvällar använder jag inte mina poddar, mina vänner håller mig ändå sällskap när jag skriver.  Roligt, jag kunde ha stängt av ljudet, men nej, de är inte så skrikiga, inte särskilt högljudda.

 Det var dagar senate vintern jag var ledsen att jag hade tappat min förmåga att se.  Jag försökte se några positiva saker.  Jag sa till min svägerska, jag var glad att jag inte hittade det garnet på nätet, hon hade skickat ett mönster av till mig.  Jag sökte efter det, ringde några webbbutiker och bad om det, men nej.  Det var ett säsongsgarn och slut överallt.  När allt blev svart för mina ögon var jag glad att jag inte Hitta the det.  När nämnde det för Birgitta hörde jag hennes sorgsna svåra.  Vi har delat många erfarenheter under många år med våra hand ar beet.  Nu hade det blivit för mycket skugga,  men stickningen var en sak.

 Jag insåg även att jag inte hade någon kontroll på tid, jag kunde inte se klockan längre.  Det var väldigt förvirrande att släppa tid och till och med datum.  Det fanns dagar som jag inte visste omedelbart om det var tisdag eller onsdag.  Min man svarade många gånger om dagen, vilken tid det var.  Ibland med en mycket tydlig suck.  Inte för att han inte ville berätta, men det är samma som när du tittar på klockan och en minut efter frågar någon dig: vad är klockan.  Och du måste titta på klockan igen.  Han kände troligen att jag inte hade någon relation till tiden alls.  Det var därför han suckade.

 Jag hittade en klocka på nätet och nu kan jag ”se” vilken tid det är även i mörkret.  Kanske verkar det onödigt att ha på sig en sådan klocka nu när behandlingen har varit så framgångsrik men jag kan inte förneka att jag inte vågar lita på att återhämtningen ska hålla resten av mitt liv.  Kanske kommer jag in i den mörka zonen igen, och jag vill fortfarande veta vad klockan är.  Därför kommer både mina vänner Tessa, Siri och min klocka att användas.  Känslan inom mig om min återbvunna syn, är det en permanent förbättring eller bara en tillfällig tid jag fick.  Jag vågar inte fråga någon om det.  De flesta yrkesverksamma som arbetar med denna typ av sjukdomar svarar inte.  De har inga prognoser om det och kommer inte att ge några löften om denna typ av situationer.  Under min tid som sjuksköterska har jag fått många frågor från patienter som har ställts om de ska bli friska, och hur länge de kommer att förbli sjuka.  Frågor som de aldrig får svar på.  Ingen har några svar på dessert frågor.  Så lev ditt liv idag och inte för framtiden.  Que sera sera ….

 Idag har jag besökt min garnbutik !!  Min man får två, kanske till och med tre par strumpor, ett projekt som jag gömde förra hösten, när mörkret slog mig.  Jag har sett honom under vintern sitta med garn och nål och försöka laga sina strumpor.  Han hade blivit van vid mina hemstickade strumpor men han kan inte sticka dem själv, säger han … och den gamle mannen, han kommer att bli befriad från det lärandet från mig.  Så nu låter jag Tessa och Siri vila, jag börjar ett par strumpor.  Vilken underbar känsla, en stickning i mina händer och en bok i öronen.  Kan livet bli bättre?

Despite second vaccination, do you think l have any risk getting Ebola? This request I get from my husband when we passed by a meadow yellow by buttercup. I said l wanted some, a small bouquet and my husband reminded me, they don’t endure many hours indoors. I know that but five flowers from this meadow with thousands of them, couldn’t harm anyone, could it? I picked five and went on our walk. Suddenly he asked if there were any risk to get Ebola, he said and, and I heard his anxiously talk about danger we have to look up for. Smiling, I told him, ebola were not very big danger for us to get….. but ..and then I was silent. What was the name of it, that disease you risk to get because of the ticks which are in grass and among plants. For a while I thought tick-borne encephalitis, but it wasn’t that sickness he meant. I knew, but was the name of the other one. It was the most silent walk we have done for long. Kilometres back home was all quiet. We stopped and took some pictures, and some comments about the flavour from those blooming trees we passed by. But it sounded as we both tried to hide our attempt to find the name of the disease.

It is so irritating to realise the emptiness inside ones head, it is like an echo of silence. You may laugh at it but I think I suffer when I feel this blocking feeling. 

First thing I did, when we arrived home was, to write this confession over our aging. Second I did was to look up what that disease is named, borrelia and I have to admit some of the letters is same as in Ebola. But fortunately we may avoid that disease here in Sweden. 

After this walk we made today, I feel I am allowed to look at my last chapter of a forty hour long series. There is a lot of movies which has temptied me already, so I am not without entertainment. 

Svenskan här

Trots andra vaccination, tror du att jag har någon risk att få ebola?  Denna förfrågan fick jag från min man när vi passerade en äng gul av smörblommor.  Jag sa att jag ville ha några, en liten bukett och min man påminde mig om att de inte tål många timmar inomhus.  Jag vet att men fem blommor från denna äng med tusentals av dem, kunde inte skada någon, eller hur?  Jag valde fem och fortsatte vår promenad.  Plötsligt frågade han om det fanns någon risk för att få ebola, och jag hörde honom oroligt tala om faror vi måste se upp för.  Leende sa jag till honom att ebola inte var särskilt stor fara för oss att få ….. men … och så tystade jag.  Vad hette den, den sjukdomen du riskerar att få på grund av fästingarna som finns i gräset och bland växterna.  Ett tag tänkte jag fästburen encefalit, men det var inte den sjukdomen han menade.  Jag visste, men vad var namnet på den andra.  Det var den tystaste promenad vi har gjort länge.  Kilometrarna hemåt var tysta.  Vi stannade och tog några bilder och några kommentarer om doften från de blommande träd vi passerade förbi.  Men det lät tydligt att vi båda försökte dölja vårt försök att hitta namnet på sjukdomen.

 Det är så irriterande att inse tomheten i huvudet, det är som ett eko av tystnad.  Du kanske skrattar åt det men jag lider när jag känner den här blockerande känslan.

 Det första jag gjorde när vi kom hem var att skriva denna bekännelse över vårt åldrande.  Det andra gjorde var att slå upp vad den sjukdomen heter, borrelia och jag måste erkänna att några av bokstäverna är desamma som i ebola. Lyckligtvis kan vi undvika den sjukdomen här i Sverige.

 Efter denna vandring vi gjorde idag känner jag att jag får titta på mitt sista kapitel i en fyrtio timmars lång serie.  Det finns många filmer som redan har frestat mig, så jag är inte utan underhållning.

Since Christmas till Monday last week my world had been a bit curious. Weird. But I have stopped become surprised when I have had to cope with the view without any details, the loss which made me confused. Have tried to understand the sight I have despite deformed pictures. The lines have been more wavy than an ocean in stormy weather. The grey spots when I tried to focus. When l spoke to someone and tried to look into their eyes, they just looked as a grey sponge, without any details as eyes nose or mouth. I know for sure, when I speak to another person, if they NOT look at me and my eyes, I get pensive. Why not look at me when we speak to one another? Therefore I have been very careful and tried to focus at that “sponge” somewhere where I estimate their eyes are located. Of course I have known, my eye problems hasn’t been seen by others as any visible defect. But some has noticed my clumsiness.I have developed a rather good behaviour to look normal. Most of my friends know I am not and will never become normal. But other people, you can always try to fool. 

Last Monday I fetched my new spectacles by Gustav and a new-old world appeared to me. To be honest I had given up the faith I would get back so much better sight. Even though Gustav sounded very confidence-inspiring when I spoke to him in phone before the visit, I must confess I had dropped the hope to see as well as I do now with my new glasses. 

Last week I have walked and looked at the trees, flowers and some birds. Took pictures from buds on the bird-cherry tree and sent to my sister in law. We use to talk about the cobbler, the shoemaker who gets his annual holiday between bird-cherry tree and lilac. During the time between those two kind of trees are  blooming the children are barefoot and that cobbler gets some days rest. Usually the holiday use to last less than a week. But Birgitta and I annually speaks about this kind of spring signs every year. I saw a yellow pad in middle of the pond. Stood and looked at it, hesitated, shall I say what I thought? Yes of course, husband still helps me to confirm or deny what I see. So I asked him to take a picture at that pad, those kabbleka. And he did, without telling me it was just dandelions as use to be the alternative when I see some yellow flowers and talk about them as rare plants. 

For the moment my world is still confused, the correction of glasses has made me see much much better. But I have to accept I cant see as the eagle Gustav promised me before the surgery of the cataract. When we still had no idea something else should hit my eye, this macula of retina. As husbands kid sister use to say, you may not tell about the future, you haven’t seen it yet. 

After all, I still will reject if King and Silvia invites me to be the Swedish people’s representative at the dinner for the Nobel Prize winners from now on. My wavy world makes me have some problems with distance assessment. Among others to handle the cutlery when I eat. In home sweet home it doesn’t matter, but at any restaurant or other dining place, I feel a bit insecure. Yesterday when we were out dining at our neighbourhood pub, we got the food served at a piece of wood instead, not an ordinary plate. Suddenly a piece of meat escaped from the “wooden plate” and I in next moment stopped the meat piece with my right tit. Prevented my blue trousers from getting a big juicy stain. But of course my jumper was affected by the sauce the meat was served together with, which tasted wonderful but not on my clothes. The stain became much smaller at my jumper than it should have been in my lap. And today it is laundry day. So tomorrow the sorrow is gone. Do not focus what you don’t see, focus what you SEE!

Svenskan

Sedan i julas till måndag förra veckan har min värld varit lite underlig.  Konstig.  Men jag har slutat bli förvånad när jag har tvingats hantera vad jag ser, utan några detaljer, förlusten som gjorde mig förvirrad.  Har försökt förstå den syn jag har trots deformerade bilder.  Linjerna har varit mer vågiga än ett hav i stormigt väder.  De grå fläckarna när jag försökte fokusera.  När jag pratat med någon och försökt se in i deras ögon såg de bara ut som en grå svamp utan några detaljer med ögon, näsa eller mun.  Jag vet säkert, när jag pratar med en annan person, om de INTE ser på mig och mina ögon, blir jag fundersam.  Varför inte titta på mig när vi pratar med varandra?  Därför har jag varit mycket försiktig och försökt fokusera på den ”svampen” någonstans där jag uppskattar att deras ögon är placerade.  Naturligtvis har jag vetat att mina ögonproblem inte har synts av andra som någon synlig defekt.  Men vissa har märkt min klumpighet. Jag har utvecklat ett ganska bra beteende för att allt ska se normalt ut.  De flesta av min vänner vet att jag inte är och kommer aldrig att bli normal.  Men andra människor, man kan alltid försöka lura.

 Förra måndagen hämtade jag mina nya glasögon hos Gustav och en nygammal värld dök upp för mig.  För att vara ärlig hade jag gett upp tron ??att jag skulle få tillbaka så mycket bättre syn.  Även om Gustav lät väldigt förtroendeingivande när jag pratade med honom i telefon före besöket, måste jag erkänna att jag tappat hoppet att se lika bra som jag gör nu med mina nya glasögon.

 Förra veckan har jag gått och tittat på trädens blommor och några fåglar.  Tog bilder från knoppar på häggen och skickade till min svägerska.  Vi brukar prata om skomakaren, skomakaren som får sin årliga semester mellan hägg och syren. Mellan dessa två slags träd blomning brukar barnen gå barfota och skomakaren får några dagars vila.  Vanligtvis är semestern mindre än en vecka.  Men Birgitta och jag pratar om denna typ av vårtecken varje år.  Jag såg en gul kudde mitt i dammen.  Stod och tittade på det, tvekade, ska jag säga vad jag trodde?  Ja naturligtvis, maken hjälper mig fortfarande att bekräfta eller förneka det jag ser.  Så jag bad honom att ta en bild vid den där dynan, med kabbleka.  Och det gjorde han utan att berätta för mig att det bara var maskrosor som brukade vara alternativet när jag ser några gula blommor och pratar om dem som sällsynta växter.

 För tillfället är min värld fortfarande förvirrad, korrigeringen av glasögon har fått mig att se mycket mycket bättre.  Men jag måste acceptera att jag inte kan se som örnen Gustav lovade mig innan operationen av grå starr.  När vi fortfarande inte hade någon aning om att något annat skulle drabba mitt öga, den här gula fläcken.  Som makens lillasyster brukar säga, du du inte räkna ut något i förväg.

 När allt kommer omkring kommer jag fortfarande att avvisa om kungen och Silvia bjuder in mig till att vara det svenska folkets representant vid middagen för Nobelprisvinnarna från och med nu.  Min vågiga värld gör att jag har problem med avståndsbedömning.  Bland annat att hantera bestick när jag äter.  Hemma spelar det ingen roll, men på någon restaurang eller annan matställe känner jag mig lite osäker.  Igår när vi var ute och åt på vår kvarterskrog, fick vi maten serverad på en träplatta, inte på en vanlig tallrik.  Plötsligt rymde en bit kött från ”träplattan” och i nästa ögonblick stoppade jag köttbiten med mitt högra bröst.  Förhindrade att mina blå jeans fick en stor saftig fläck.  Men självklart påverkades min tröja av såsen köttet serverades tillsammans med, som smakade underbart men inte på mina kläder.  Fläcken blev mycket mindre på min tröja än den förmodligen skulle ha blivit i mitt knä.  Och idag är det tvättdag.  Så i morgon är sorgen borta.  Fokusera inte på vad du inte ser, fokusera på vad du SER!!

Sunday morning, still half sleeping. A sound beside my bed wakes me up, tut-a-tut -a-a-tut. Postman in my mobile phone plays his signal, I have got a mail. I am not very alert, when I open my eyes my first thought is: what day is it? Oh, ok Sunday, and it is allowed to sleep late, isn’t it? Stretch my body and turn over to look if my husband is awake, and he is. At least he isn’t in his bed anymore. And it is this late he maybe having a little nap at the couch in living room. Before l stood up I made a quick summary what l made last night. After our dinner yesterday evening I logged in at my bridge site, was invited for a small tournament, 9 boards play. This week is a Spring Festival Week at my bridge site so I looked for one of this festival tourney, was invited by a player and we played 18 boards. Eighteen boards is what a beginner player find almost lethal, after such a tourney they feel brain dead for some days. But I am not a beginner anymore, even if some rude players thinks I am when I have made a bad play in some hand. After this 18+9 I was invited for a 16 boards tourney. Yes, a well known partner so no hesitation, give it a go…. not a chatty one, this partner. So only play and enjoy.we didn’t win the tourney, but I felt how my thoughts were counting, evaluating and guessing. Really a challenge for my brain. 

My partner sometimes by accident gets disconnected and I stopped breath when he was late in bidding or play. Please don’t forsake me I said once and that time he bid immediately. Fortunately he wasn’t disconnected at all yesterday. Probably better weather in his part of the world yesterday. When last card were played I get another invitation, to play one of this Festival tourney. The festival ends up today, Sunday. Another 18 boards. Ok, can’t resist to challenge my brain for this last one. Now I was going to play 18+9+16+18=61 boards. I know the dealer in this Festival tourneys is a hard one. No mercy from his side, just very difficult deals. I just admit I felt my brain has become slow last hours. Sixty one deals with fifty two cards per deal makes 3172 cards to watch and remember and figure out who has them on hand. 

I can not remember if I dreamt something last night, but most of our dreams become hidden in our minds. 

But the sound which woke me up, what was that about? I rubbed the sleep from my eyes and checked the display on my iPhone. There was a message: how did you like the awakening? Who sent this stupid request? My awakening may have been soft and slow if not this postman and his demanding signal was like a hammer in my head. Of course it was horrible, what do you think after 3172 memorised cards and memory from some misplay from me? This awakening is not for a human, especially not a Sunday morning. Damn you fool who made me this entering to the day. But it was not far from high noon so, raise and back to normal life. At the breakfast table I looked once more at the message about the awakening on the display. I realised it was a request from my new contractor, Netflix. 

Since Easter, when we had my son and his family as guests, I have been a subscriber at Netflix. That evening we told about the english court and their loss of the eldest in royal family. My son said, maybe I may repeat that series about the Crown. I was of course curious and asked about that series. Tempt an old lady like that! And now I also have access to a lot of series and movies. What I didn’t thought of was, I invited another “kind of authority” to check my life and what i do. Some days ago I looked at the movie “Awakening” with Robert de Niro and Robin William, a movie I saw many years ago, but enjoyed to look at once more. During times between the times I saw them my sense to experience things has changed and I discover more and even different things comparing to the first time I saw it. 

So my experience from the awakening, the movie is good. But the other one awakening, you are watched whatever you do or think from another “authority” was not any surprise but I don’t like to get reminded about it. And the third, dear Netflix, don’t awake me early (ok, late) Sunday mornings like that. If I not am noticed as a late viewer at movies at your media, doesn’t mean I sleep as an innocent baby. I maybe am out playing around at other sites!! Let me sleep as long as I want please. 

Här kommer svenskan

Söndag morgon, fortfarande halv sovande.  Ett ljud bredvid min säng väcker mig, tut-a-tut -a-a-tut.  Brevbäraren i min mobiltelefon spelar sin signal, jag har ett mail.  Jag är inte särskilt vaken, när jag öppnar ögonen är min första tanke: vilken dag är det?  Åh, ok söndag, och det är tillåtet att sova sent, eller hur?  Sträcker på kroppen och vänder på mig för att se om min man är vaken, och det är han.  Han är åtminstone inte i sin säng längre.  Och det är så sent som han kanske tar en liten tupplur i soffan i vardagsrummet.  Innan jag steg upp gjorde jag en kort sammanfattning av vad jag gjorde igår kväll.  Efter middagen igår kväll loggade jag in på min bridge-sida, blev inbjuden till en liten turnering, 9 händer.  Den här veckan är en vårfestvecka på min bridgespelare så jag letade efter en av dessa festivalturneringar, blev inbjuden av en spelare och vi spelade 18 händer.  Arton givar är vad en nybörjare anser är nästan  förenat med död, efter en sådan turnering känner de sig hjärndöda i några dagar.  Men jag är inte nybörjare längre, även om vissa oförskämda spelare anser att jag är det när jag har gjort ett dåligt spel på någon hand.  Efter 18 + 9 givar blev jag inbjuden till en turnering med 16 givar. Ja, en välkänd partner så tveka inte, ge det en chans …. inte en pratsam, den här partnern.  Så bara spela och njut. Vi vann inte turneringen, men jag kände hur mina tankar räknade, utvärderade och gissade. Verkligen en utmaning for hjärnan.

Min partner blir ibland av misstag frånkopplad och jag slutade andas när han var sen med att bjuda eller spela.  Snälla, snälla överge mig inte, sa jag en gång och den gången bjöd han direkt efter.  Lyckligtvis kopplades han inte alls igår.  Förmodligen bättre väder i hans del av världen igår.  När det sista kortet spelades får jag en ny inbjudan att spela en av denna festivalturneringar.  Festivalen slutar idag, söndag.  Ytterligare 18 givar.  Ok, kan inte motstå att utmana min hjärna för denna sista.  Nu skulle jag spela 18 + 9 + 16 + 18 = 61 givar.  Jag vet att givarna i de här turneringarna är svåra.  Ingen nåd från ”the dealer’s” sida, bara mycket svåra givar.  Jag erkänner att jag kände att min hjärna har blivit långsam de senare timmarna.  Sextioen givar med femtiotvå kort per giv ger 3172 kort att titta på och komma ihåg och ta reda på vem som har dem på handen.

 Jag kan inte komma ihåg om jag drömde om något i går natt, men de flesta av våra drömmar gömmer sig i våra sinnen.

 Men ljudet som väckte mig, vad handlade det om?  Jag gnuggade sömnen från mina ögon och kollade skärmen på min iPhone.  Det kom ett meddelande: hur tyckte du om att vakna?  Vem skickade den här dumma förfrågan?  Min uppvaknande kan ha varit mjukt och långsamt om inte denna brevbärare och hans krävande signal var som en hammare i mitt huvud.  Naturligtvis var det hemskt, vad tycker du efter 3172 memorerade kort och minne från något felspel från mig sida?  Denna uppvaknande är inte för en människa, särskilt inte en söndag morgon.  Jäkla du, som fick mig att vakna så här i dag.  Men det var inte långt ifrån middagstid så, stig upp och tillbaka till det normala livet.  Vid frukostbordet tittade jag än en gång på meddelandet om uppvaknandet på displayen.  Jag insåg att det var en begäran från min nya medialeverantör, Netflix.

 Sedan påsk, när vi hade sonen och hans familj som gäster, har jag varit abonnent på Netflix.  Den kvällen samtalade vi om det engelska hovet och deras förlust av den äldsta i kungafamiljen.  Min son sa, kanske ska jag se serien om ”The Crown” igen.  Jag blev naturligtvis nyfiken och frågade om den serien.  Fresta en sådan gammal dam!  Och nu har jag givetvis också tillgång till många serier och filmer.  Vad jag inte tänkte på var att jag bjöd in en annan ”typ av auktoritet” för att kontrollera mitt liv och vad jag gör.  För några dagar sedan tittade jag på filmen ”Awakening” med Robert de Niro och Robin William, en film som jag såg för många år sedan, men tyckte om att titta på en gång till.  Under tiden mellan de gånger jag såg filmen, har min känsla för hur att se och uppleva saker förändrats och jag upptäcker fler och till och med olika saker jämfört med första gången jag såg filmen.

 Så min erfarenhet från ”Uppvaknandet”, filmen är bra.  Men det andra uppvaknandet, ”DE” tittar på vad du än gör eller tänker från en annan ”myndighet” var ingen överraskning men jag gillar inte att bli påmind om det.  Och den tredje, kära Netflix, väck mig inte tidigt (ok, sent) söndagsmorgon på det viset.  Om jag inte märks som en sen tittare på filmer i ert media, betyder det inte att jag sover som en oskyldig bebis.  Jag kanske är ute och ”playing around” på andra platser !!  Låt mig sova så länge jag vill snälla.