Jönssonminnen.se

Happiness cannot be bought for money. I remember I have told people this fact some times. Especially when someone reminds me you can buy this or that on net or in nearest shop, despite those things is very unnecessary things. I have told them this things doesn’t make me more happy. Instead it makes me the contrary, I get bad conscience because I have spent money for no other cause than fulfil my feeling for luxury or excitement. So many times I have said this “Happiness cannot be bought for money”, I am sure people perceives me as the most boring and scrimp person they met for ages. And I have to agree. I know myself as incurable pessimist. 

But some days just appear and convince me, the happiness isn’t for buy in a store somewhere. Yesterday it was such a day. It started early morning for planning the delivery to brother and his wife. A can of salt licorice has waited to get delivered since I bought it in late August when I was to Germany. My brother has since then asked sometimes about his can. I have also baked a special Christmas cake for them, to remind of a common friend, now deceased. A book found its way to the parcel too, my sister in law use to have a lot of book tips for me. Now she will be paid back for those tip. When the parcel was enclosed we put it in the car and drove to my son who had asked to borrow the car Saturday. Now he became a delivery man as well. 

Now the nice parcel and car were parked outside his house and we went for a walk to a bus stop some kilometres away. I really enjoyed to stroll a winter day like this. Rather foggy, no wind and a temperature not too cold and not too warm. Living as we do, in a town at seaside, makes this winter days with fog almost magic. My husband doesn’t agree but we have to give and take in life. 

When we were back in our surroundings, I went to my post office, there was a parcel for me. I had get an advise in my postbox a parcel waited to become collected. I smiled when I emptied the box before we left house. And of course I was curious what the parcel included, but I guessed. When I had arrived home I took a picture of the parcel and sent to froggyfriend. We are both surprised, the postman is so fast to carry our shipments between our countries. Maybe froggy’s clearly labled “product sample” makes it less interesting for custom. I got a hint last friday he had been at post office and made some secret shipment. Hmmm, he told me. Ha ha, some secrecy! 

Just delivered a parcel for brother and now get a parcel for me. An old Swedish expression my parents often said when we got Christmas gifts or birthday gifts but not that we wanted most. They told us “it is happier to give than to get. When I heard it I felt a bit ashamed I was too greedy. And probably it was the meaning with that expression, be happy what you get. 

But I will tell you a secret, I feel the other way around. Shhh… don’t tell anyone, please. 

When I had sent the picture to froggyfriend, I asked if I was supposed to open it now or wait for Christmas Eve. Open it and eat it he answered. And again I got that luxury feeling, I can not sit and eat such delicacy he had sent, a common day. It was food supposed to have when we celebrate something, or had guests. So no, not open today I said. He laughed and told me it was my daily herring in cans from France. Frauder! I know you. And when I had opened the parcel it included some cans of delicacy, special french such ones. Makes me feel very wealthy. I can brag when I have guests. Wonderful. 

Afternoon coffee was served and we decided to take care of the dough we had in fridge since Wednesday. At first we had spoken about buying those cakes for Christmas, the difficult ones we mostly failed with. They ended up in crumbles many of them. 

We had agreed to buy ten of those cakes having for Christmas. At the mall earlier this week we went to the patisserie to buy some. In front of the assistant I stood, gasped for breath, and asked: is it the prize? Yes she said, and I told her. I think I will go home and make my own. For ten of this cakes the sum was 260:-, in my opinion very expensive. Now we would make a try after all. 

And yesterday we made those cookies which is so difficult to do. When we sat and filled the molds with dough, we decided to make that buns with taste of arrack from the crumbles. The first oven plate with molds were finished. The butter smell was tempting and I waited to get the first failed one to taste. Wait wait…not burn my fingers with the hot molds. Finally I managed to take a mold in my hand, turned it upside down and a whole nice golden brown cooky laid at my palm. Merdum as my froggyfriend use to say. Not for me to taste. Not any failed cooky. Next one ….and same procedure. It kept together, not even a smallest crumble. Mold after mold and the cookies made us so surprised. Next plate into the oven and same thing afterwards. Not one single cooky for us to taste! Have never happened before! It made us almost euphoric with happiness. Never in our fifty six years of marriage the Christmas cookies are so perfect. This kind of happiness isn’t for free, we have to buy the ingredients and do the job. But the happiness we felt were not expected.

I logged in at my bridge site and met froggyfriend there. We played some hands and get some smalltalk. Not very succesful result but some days we don’t play optimal. And the opponents are better than we. After our dinner I logged in again, a Norwegian player who use to ask for play, invited me to a tourney. One of the big tourneys, it used to be 400-500 pair playing it. Yesterday there were only 388 pair. This man from Norway, I sometimes feel a bit  ashamed towards. He invites me sometimes and I reject his invites. But I can not play two tourneys same time. Now I was free for play. We hade great hands and played board after board successfully. After the play the man talked to me, and I heard he sounded glad. Both of us were aware we had played good. But when the result finally appeared and we saw we won the whole tourney, 1/388 we cheered by happiness. What a victory! 

My day yesterday was an endless feeling of happiness. 

Giving away a parcel.

Receive a parcel.

And win one of this big tourneys. 

Happiness can not be bought for money!

Här är svenskan  

Lycka kan inte köpas för pengar.  Jag minns att jag har sagt detta till folk några gånger.  Speciellt när någon påminner mig om att du kan köpa det eller det på nätet eller i närmaste butik, trots att de sakerna är väldigt onödiga saker.  Jag har sagt till dem att saker och ting inte gör mig gladare.  Istället gör det mig tvärtom, jag får dåligt samvete för att jag inte har spenderat pengar för något annat än att uppfylla en känsla för lyx eller spänning.  Så många gånger har jag sagt att ”Lycka kan inte köpas för pengar”, jag är säker på att folk uppfattar mig som den tråkigaste och mest snåla personen som de mött på evigheter.  Och jag måste hålla med.  Jag känner mig själv som obotlig pessimist.

 Men vissa dagar dyker bara upp och övertygar mig om att lyckan inte finns att köpa i en butik någonstans.  Igår var det en sådan dag.  Det började tidigt på morgonen med att jag planerade leveransen till bror och hans fru.  En burk saltlakrits han har väntat på att få levererad sedan jag köpte den i slutet av augusti när jag var i Tyskland.  Min bror har sedan dess frågat ibland om sin burk.  Jag har också bakat en speciell julkaka till dem, för att påminna om en gemensam vän, nu avliden.  En bok hittade också till paketet, min svägerska brukade ha många boktips åt mig.  Nu kommer hon att få betalt för de tipsen.  När paketet var hoppackat lade vi in det i bilen och körde till min son som hade bett om att få låna bilen i lördags.  Han blev budbärare också.

 Nu stod det fina paketet och bilen utanför hans hus och vi tog en promenad till en busshållplats några kilometer bort.  Jag njöt verkligen av att strosa en vinterdag som denna.  Ganska dimmigt, ingen vind och en temperatur inte för kall och inte för varm.  Att leva som vi gör, i en stad vid havet, gör dessa vinterdagar med dimma nästan magiska.  Min man håller inte med men vi måste ge och ta i livet.

 När vi var tillbaka i våra hemtrakter gick jag till mitt postkontor, där låg ett paket till mig.  Jag hade fått en avi i min postlåda, ett paket som väntade på att bli hämtat.  Jag log när jag tömde lådan innan vi gick hemifrån.  Och visst var jag nyfiken på vad paketet innehöll, men jag gissade.  När jag kom hem tog jag en bild på paketet och skickade till froggyfriend.  Vi är båda förvånade, brevbäraren är så snabb att frakta våra försändelser mellan våra länder.  Kanske gör froggys tydliga märktning ”produktprov” det mindre intressant för tullarna.  Jag fick en hint i förra fredagen om att han hade varit på postkontoret och skickat en hemlig försändelse.  Hmmm, shhhh sa han till mig.  Ha ha, lite hemlighetsmakeri!

 Har precis levererat ett paket till brorsan och får nu ett paket tillbaks från Frankrike.  Ett gammalt svenskt uttryck mina föräldrar ofta sa när vi fick julklappar eller födelsedagspresenter men inte de som vi helst ville ha.  De sa till oss ”det är lyckligare att giva än att taga”.  När jag hörde det skämdes jag lite över att jag var för girig.  Och förmodligen var det meningen med det uttrycket, var glad för vad du får.

 Men jag ska berätta en hemlighet, jag känner tvärtom.  Shhh… berätta inte för någon, snälla.

 När jag hade skickat bilden till froggyfriend frågade jag om jag skulle öppna den nu eller vänta på julafton.  Öppna den och ät den svarade han.  Och återigen fick jag den där lyxkänslan, jag kan inte sitta och äta sådan delikatess han hade skickat, en helt vanlig vardag.  Det var mat man skulle ha när vi firar något, eller hade gäster.  Så nej, inte öppna idag sa jag.  Han skrattade och berättade att det var min dagliga sill på burkar från Frankrike.  Bedragare!  Jag känner dig.  Och när jag hade öppnat paketet innehöll det några burkar med delikatesser, speciella franska sådana.  Får mig att känna mig väldigt rik.  Jag kan skryta när jag har gäster.  Underbart.

 Eftermiddagsfika avnjöts och vi bestämde oss för att ta hand om degen vi haft i kylen sedan i onsdags.  Först hade vi pratat om att köpa de där kakorna till jul, de svåra som vi mest misslyckas med.  De slutade som smulor många av dem.

 Vi hade kommit överens om att köpa tio av dessa mandelmusslor att ha till jul.  På köpcentrat gick vi till konditoriet för att köpa lite.  Framför biträdet stod jag, kippade efter andan och frågade: är det priset?  Ja sa hon och jag sa till henne.  Jag tror att jag ska gå hem och göra mina egna.  För tio av dessa mandelmusslor blev summan 260:-, enligt mig väldigt dyrt.  Nu skulle vi nog trots allt göra ett försök.

 Och igår gjorde vi de där kakorna som är så svåra att göra.  När vi satt och fyllde formarna med deg bestämde vi oss för att göra de där bullarna med smak av arrak av all smulorna.  Den första ugnsplåten med formar blev klar.  Smördoften var lockande och jag väntade på att få den första misslyckade att smaka.  Vänta vänta … inte bränna mina fingrar med de varma formarna.  Till slut lyckades jag ta en form i handen, vände den upp och ner och en hel fin gyllenbrun kaka föll i min handflata.  Merdum som froggy brukar säga.  Inte för mig att smaka.  Inte någon misslyckad kaka.  Nästa ….och samma procedur.  Det höll ihop, inte ens en minsta smula.  Form efter form och kakorna förvånade oss.  Nästa plåt in i ugnen och samma sak igen.  Inte en enda kaka för oss att smaka!  Har aldrig hänt förut!  Det gjorde oss nästan euforiska av lycka.  Aldrig under våra femtiosexåriga äktenskap är julkakorna så perfekta som i år.  Den här typen av lycka är inte gratis, vi måste köpa ingredienserna och göra jobbet.  Men den lycka vi kände var inte förväntad.

 Jag loggade in på min bridgesida och träffade froggyfriend där.  Vi spelade några händer och småpratade lite.  Inte särskilt framgångsrikt resultat men vissa dagar spelar vi inte optimalt.  Och motståndarna är bättre än vi.  Efter vår middag loggade jag in igen, en norsk spelare som brukar fråga om spel bjöd in mig till en turnering.  En av de stora turneringarna, det brukade vara 400-500 par som spelade den.  Igår var det bara 388 par.  Den här mannen från Norge känner jag ibland lite skam mot.  Han bjuder in mig ibland och jag avslår hans inbjudningar.  Men jag kan inte spela två turneringar samtidigt.  Nu var jag ledig för spel.  Vi hade bra händer och spelade hand efter hand framgångsrikt.  Efter spelet pratade mannen med mig och jag hörde att han lät glad.  Vi var båda medvetna om att vi hade spelat bra.  Men när resultatet äntligen dök upp och vi såg att vi vann hela turneringen, 1/388 jublade vi av lycka.  Vilken seger!

 Min dag igår var en oändlig känsla av lycka.

 Ge bort ett paket.

 Ta emot ett paket.

 Och vinn en av dessa stora turneringar.

 Lycka kan inte köpas för pengar!

I have not any idea if I have a whole scenario about women’s emancipation in my country. But some incidents during life nevertheless has become a kind of memorial points as for my life. 

The other day my spouse told me our eldest grandchild maybe were going to introduce his “fekt” a Swedish word for fiancé, the male part of an engaged couple. I looked at him and asked if it was a boy? No it is a girl, he answered . I told him the word he used was about a male. Oh my god. Today we lower our voice when we talk about anything like this. What is acceptable and what do we need to change when we are among other people? 

He answered it was one of the “foreign” word he were taught by my father when my hubby and I were just married. We went by chance home to my parents for a FIKA, a cup of coffee and a while smalltalk. When we arrived, my father was alone. All by himself! My mother were away! Meeting her “fekt” he told us! I had heard that expression many times before, but my husband were surprised, he didn’t know that word. And above all, he didn’t know the meaning of that word, fekt. 

 My mother met her brothers wife over a glass of wine and had a nice cozy time now and then. I remember what a reaction around all relatives when we discovered they had a glass of wine instead of the usual cup of coffee. Coffee were the common drink in women’s meeting, even tea occurred but mostly in finer company. 

Those two ladies were as people are mostly. So coffee had been accepted. But they drank wine! We tried to keep the rumour about them inside nearest relatives. Somehow I think my father saw them as a kind of repudiated women. Not a common dinner party, but a glass of wine as the most important for them. He never thought of his own “meeting” with his brothers, not always as any dinner parties, just an evening with playing some hands of cards, and drinking groggs. When he arrived home after those evenings he weren’t very sober. But my mother, when she arrived home you’d never guessed she were anything but coming from a coffee evening. Maybe a glass of liqueur, just for the taste of fest. Despite that, my father acted as a forsaken husband. It was as a true crime comparatively with having a lover, when a lady met a friend, a female one, and drank wine. 

One of the stories about them were, when they before next meeting had discussed whet wine they were going to taste next time. And they had decided an Italian wine. My aunt was asked about making the purchase of the wine. She went by tramcar and had to change tram.  If you told the tram driver you were going to another tram you had to ask for a ticket when you paid for your trip, and which tram you headed next. The most common expression when we went by tram was. “Change for south”. 

At this time no one had any mobile phone with a picture at the bottle they wanted, nor any easy memory pad with the difficult foreign name of the wine, my aunt had in her memory repeated several times the name of the wine. Suddenly she stood beside the tram driver and loudly asked for a “Valpolicella”. Smiling the tram driver handed over a ticket for the tram which passed the shop where you could buy similar products. 

This old story appeared to me when my husband used the word fekt in an inaccurate way. But my next thought was the change during times. We are allowed to meet and have a glass, between ladies in Sweden nowadays. 

Women’s right to vote in general elections , Sweden has its first female prime minister, if we get married the sex doesn’t matter, women join the army, times has really change and nowadays we are allowed to drink a glass of wine on our own. Horray!

här är svenskan

Jag har ingen aning om jag har ett helt scenario om kvinnors frigörelse i mitt land.  Men vissa händelser i livet har ändå blivit ett slags minnespunkter för mitt liv.

 Häromdagen sa min make till mig att vårt äldsta barnbarn kanske skulle presentera sin ”fekt”, ett svenskt ord för fästman, del av ett förlovat par.  Jag tittade på honom och frågade om det var en pojke?  Nej det är en tjej, svarade han.  Jag sa till honom att ordet han använde handlade om en man.  Herregud.  Idag sänker vi rösten när vi pratar om något liknande.  Vad är acceptabelt och vad behöver vi förändra när vi är bland andra människor?

 Han svarade att det var ett av de ”främmande” ord han lärde sig av min far när maken och jag precis gift oss.  Vi åkte av en slump hem till mina föräldrar för en FIKA, en kopp kaffe och en stund småprat.  När vi kom hem till dem var min far ensam hemma  Helt själv!  Min mor var borta! För att träffa sin ”fekt” berättade han för oss!  Jag hade hört det uttrycket många gånger tidigare, men min man blev förvånad, han kände inte till det ordet.  Och framför allt visste han inte innebörden av det ordet, fekt.

  Min mor träffade sin brors fru över ett glas vin och hade det mysigt då och då.  Jag minns reaktionen hos många släktingar när de upptäckte att de tog ett glas vin istället för den vanliga koppen kaffe.  Kaffe var den vanliga drycken vid kvinnomöten, även te förekom men mest i finare sällskap.

 De här två damerna var som människor för det är mest.  Så kaffe hade accepterats.  Men de drack vin!  Vi försökte hålla skvallret om dem inom närmaste släkten.  På något sätt tror jag att min far såg dem som ett slags förkastade kvinnor.  Det var inte en vanlig middagsbjudning, utan ett glas vin som det viktigaste för dem.  Han tänkte aldrig på sitt eget ”möte” med sina bröder, inte heller som några middagsbjudningar, bara en kväll med lite kortspel och dricka några groggar.  När han kom hem efter dessa kvällar var han inte särskilt nykter.  Men min mor, när hon kom hem hade du aldrig kunnat gissa annat än att hon kom från en kaffeträff.  Kanske ett glas likör, bara för smaken av fest.  Trots det agerade min far som en övergiven make.  Det var som ett genomgånget brott jämfört med att ha en älskare, när en kvinna träffade en vän, en kvinnlig, och drack vin.

 En av berättelserna om dem var, när de inför nästa möte hade diskuterat det vin som de skulle smaka.  Och de hade bestämt sig för ett italienskt vin.  Min moster blev ombedd att köpa vinet.  Hon åkte spårvagn och fick byta spårvagn.  Om du berättade för spårvagnsföraren att du skulle med en annan spårvagn, berättade du vilken spårvagn du skulle med härnäst.  Det vanligaste uttrycket när vi åkte spårvagn var.  ”Övergång till söder”.  

På den tiden hade ingen någon mobiltelefon med bild på flaskan de ville handla, inte heller någon enkelt noteringshäfte med det svåra utländska namnet på vinet, min moster hade i sitt minne upprepat namnet på vinet flera gånger.  Plötsligt ställde hon sig bredvid spårvagnsföraren och bad högljutt om en ”en Valpolicella”.  Leende lämnade spårvagnsföraren över en biljett till spårvagnen som passerade butiken där man kunde köpa liknande produkter.

 Den här gamla historien dök upp för mig när min man använde ordet fekt på ett felaktigt sätt.  Men min nästa tanke var förändringen under tiderna.  Vi får träffas och ta ett glas, damer emellan i Sverige nuförtiden.

Kvinnor har rösträtt, Sverige har sin första kvinnliga statsminister, om vi gifter oss spelar könet ingen roll, kvinnor gör militärtjänst, tiderna har verkligen ändrats och jag får ta ett glas vin på egen hand. Hurra

A heavy scent of allspice fills my home today. Some smell from cooking is impossible to avoid. Cabbage, onion and some spices you can not hide from people around you with a normal senses. Today we have decided to invite my friend to taste a meal we like and use to prepare, often with a thought having for some days. Have some leftovers the day after and some in freezer. It feels like a fortune having this self made dinners with our “touch and spices” waiting for a day when we get out of ideas what to serve for dinner. When my friend and I have had discussions about cooking I have mentioned this meal now and then. It has made her curious to taste. Probably because it doesn’t sound as any exciting food, this potato dish. Today when we easily can chose among all kind of dishes from around the world, an old Swedish dish probably sounds boring. But I have tried to persuade her to taste this old Swedish food, and how our specific meals stays out in comparison to the whole world’s food, and we still have many similar dishes around the world. In India I have eaten buns made of potato with stuffing by meat of lambs and garlic. Very good. And during years i have bumped into recipes with this ingredients I use in my dish. Therefore I think the elder I get the more I realise we have the same food all over the world, but we have our own way of preparing the food.

Meanwhile we prepare this food today the stuffing for our “potato buns” the smell from both pork, onion and allspice fills our home with the scent. The fan above the stove works as much as possible but this flavour it hasn’t any chance to clean from air. I must admit I hesitate if it makes any difference to use the fan or not. When we have the sitting room and kitchen without any separating walls. I try to use the fan as low as possible. It has become a question in my conscience using a lot of electricity unnecessarily. Like using the elevator for eight steps in stairwell when I bring my walker. So stupid of me, to once think to carry the walker those eight steps with the walker and risk falling and injuring myself so I have to switch to a wheelchair. Then I have no option, the elevator will become a necessity for me. 

For the moment I am convinced it doesn’t make any disparity about using the fan or not. But I will not take the risk, getting my cozy sofas smelling onion and pork. Smiling I remember a story from my childhood.  

My uncle Erik, mom’s younger brother was invited to dine with us following Sunday. Mom knew he liked cabbage rolls and she has determined to make this dish. A quick phone call the day before and Erik gladly said: Yes thanks dear sister. He was hurrying away to catch a bus so the phone call was very short. Next day my mom started to prepare the dinner. Some of us kids were looking forward to both a tasteful dinner and a guest not very often seen in our home. He was a bachelor and had a very wide circle of acquaintances, and we loved when we rarely get him as our guest. He were engaged in a lot of social life, both union and political. Very enthralling man with a lot of funny stories from his challenging life. But when the time for the dinner was, Erik didn’t appear. The food was ready, the drinks were chilled and the unusual napkins at every plate was nicely prepared. We children were water combed and mom had just blown our noses so we looked presentable. But we went hungry and tired to be nice and neat. About fifteen minutes delayed my uncle appeared. With a bouquet of flower for the hostess, my mother. His big smile and the promise about getting food soon made him excused. Our waiting was ended. 

When we were sitting at the table the conversation flowed on. But suddenly my father asked about Erik’s delay. Even my father were affected by the disturbance Erik caused us with his late arrival. Erik laughed and once again asked for apology, but he told us, he had four sisters with voices which sounds so similar, he had been busy to run around our town to try to smell where he would find the right smellof cabbage rolls by sniffing through the letter drop in their front door. Of course it was a big lie, but my uncle didn’t want to tell he probably had been stuck with some friend in a conversation somewhere. Funny, I have nowadays a relative who has the same way to forget about the time…

Now I will continue to prepare our food. And maybe some delicious dessert. After all it is Sunday.

BTW, my last story I didn’t translate to english. Today I have received a letter which makes me suspect some friends after all have tried to follow and maybe made an own translation. My friend Giri, for the moment visiting his son in California, but is heading home to India next Saturday, sent me a link to a video and I will share it with you. He think it is an unknown song in Sweden, but as well as some dishes all over the world are like, even music is likewise.

här är svenskan

En tung doft av kryddpeppar fyller mitt hem idag.  En del lukt från matlagning är omöjligt att undvika.  Kål, lök och vissa kryddor kan du inte dölja för människor omkring dig som har normala sinnen.  Idag har vi bestämt oss för att bjuda in min vän att smaka på en måltid som vi gillar och håller på att förbereda, ofta med tanke på några dagars måltider.  Ha några rester dagen efter och några i frysen.  Det känns som en förmögenhet att ha de här egentillverkade middagarna med vår ”touch and kryddning” i väntan på en dag då vi får slut på idéer om vad vi ska servera till middag.  När min vän och jag har haft diskussioner om matlagning har jag nämnt denna måltid då och då.  Det har gjort henne nyfiken på att smaka.  Förmodligen för att det inte låter som någon spännande mat, den här potatisrätten.  Idag när vi lätt kan välja bland alla slags rätter från hela världen låter en gammal svensk rätt förmodligen tråkig.  Men jag har försökt övertyga henne om den här gamla svenska maten. Hur våra specifika måltider sticker ut i jämförelse med hela världens mat, man har fortfarande många liknande rätter runt om i världen.  I Indien har jag ätit bullar gjorda av potatis med fyllning av kött av lamm och vitlök.  Mycket delikata.  Och under flera år har jag stött på recept med dessa ingredienser som jag använder i min maträtt.  Därför tror jag att ju äldre jag blir desto mer inser jag att vi har samma mat över hela världen, men vi har vårt eget sätt att tillaga maten.

 Under tiden jag sitter här och skriver, lagar vi denna mat. Fyllningen till våra ”potatisbullar”, doften från både fläsk, lök och kryddpeppar fyller vårt hem.  Fläkten ovanför spisen jobbar på så mycket som möjligt men den här doften har den inte någon chans att eliminera.  Jag måste erkänna att jag tvekar om det gör någon skillnad att använda fläkten eller inte.  Eftersom vi har vardagsrum och kök utan några separata väggar försöker jag använda fläkten så mycket som möjligt.  Det har blivit en samvetsfråga om att använda el i onödan.  Som att använda hissen de åtta steg i trapphuset när jag tar med min rollator.  Så dumt av mig, att ens en gång tänka på att bära rollatorn de där åtta stegen och riskera att ramla och skada mig själv så jag måste byta till rullstol.  Då har jag inget val, hissen blir en nödvändighet för mig.

 Dock, för tillfället är jag övertygad om att det inte gör någon skillnad om att använda fläkten eller inte.  Men jag tar inte risken att få mina mysiga soffor luktande av lök och fläsk.   När jag tänker på dofter, leende minns jag en historia från min barndom.

 Min morbror Erik, mors lillebror var inbjuden att äta middag med oss på söndagen som följde.  Mor visste att han gillade kåldolmar och hon hade bestämt sig för att göra den rätten.  Ett snabbt telefonsamtal dagen innan och Erik sa: Ja tack kära syster.  Han skyndade iväg för att hinna med en buss så telefonsamtalet blev väldigt kort.  Nästa dag började min mor förbereda middagen.  Några av oss barn såg fram emot både en smakfull middag och en gäst som inte sågs särskilt ofta i vårt hem.  Han var ungkarl och hade en mycket bred bekantskapskrets och stort samhällsengagemang, och vi älskade när vi fick honom som gäst.  Han var engagerad i mycket, både fackligt och politiskt.  Mycket fängslande man med många roliga historier från sitt spännande liv.  Men när det var dags för middagen dök inte Erik upp.  Maten var klar, drycken var kyld och servetterna vid varje tallrik var snyggt vikta.  Vi barn var vattenkammade och snutna så vi såg presentabla ut.  Men vi var hungriga och trötta på att vara snygga och presentabla.  Cirka femton minuter försenad dök min morbror upp.  Med en bukett blommor till värdinnan, min mor.  Hans stora leende och löftet om att vi snart skulle få mat gjorde honom snart ursäktad.  Vår väntan var över.

 Vi satt vid bordet, samtalet flöt på.  Plötsligt frågade min far om Eriks försening.  Till och med min far var irriterad över förseningen Erik orsakat oss med sin sena ankomst.  Erik skrattade och bad ännu en gång om ursäkt, men han berättade att han hade fyra systrar med röster som lät så lika, han hade varit upptagen med att springa runt hela stan för att försöka lukta var han skulle hitta rätt lukt genom att nosa igenom brevinkastet på deras ytterdörrar.  Naturligtvis var det en stor lögn, men min morbror ville inte berätta att han förmodligen hade fastnat med någon vän i en konversation någonstans.  Lustigt, jag har en släkting även i nutid som har samma sätt att glömma tiden…

 Nu ska jag fortsätta förbereda vår mat.  Och kanske någon läcker efterrätt.  Det är trots allt söndag

Apropå min senaste berättelse översatte jag inte till engelska. Tyckte det var svårt att berätta om traditioner på annat språk.  Idag har jag fått ett brev som får mig att misstänka att några vänner trots allt har försökt följa och kanske gjort en egen översättning.  Min vän Giri, som för tillfället besöker sin son i Kalifornien, men är på väg hem till Indien nästa lördag, skickade mig en länk till en video och jag kommer att dela den med dig.  Han tror att det är en okänd låt i Sverige, men liksom vissa rätter är likvärdiga överallt är det likadant till och med musik.

Här har jag skrivit lite nostalgi. Dofterna har jag tipsat om, men musiken bjuder jag på så här. Klicka på de understrukna låttitlarna i min berättelse och lyssna. Detta är för mig julmusik. Har ni några tips på låtar som absolut bör vara med också, berätta det för mig. Läs lyssna och njut. Den eventuella reklam som kommer med är för att ni ska hinna med personliga saker som….

Idag har jag pratat med brorsan. Han är som så många gubbar i hans ålder, inte så snara att ta tag i samtalsämnen. Men han är snar att kontra antingen med en kommentar, oftast lite smårolig, eller så sjunger han en strof eller två på en sång som dyker upp i huvudet på honom då vi pratar. Brorsan är precis som jag, ingen ungdom längre. Men ändå finns det ändå en del gemensamheter sådär syskon emellan. Lustigt, att man kan säga ett ord sen börjar han sjunga. Oftast någon gammal slagdänga från den tid vi var unga. Då vi numera bor på var sin sida av Skåne blir väderleksrapporten ett inledande av samtalet som vi har varje vecka då Melodikrysset är inskickat. Idag var det ”White Christmas” som avbröt det småprat vi bedriver via högtalarna på respektive telefoner. Brorsan sjöng och vi kvinnor, svägerskan och jag, rapporterade hur många grader utomhus och hur djup snön är. Idag var det inga frågor med Max Hansen i krysset. Tackar jag för. Då det har varit någon fråga om denne man, sjunger brorsan ”Det måste vara underbart, att helt din kärlek vinna”. Hans röst är precis rätt för den repertoaren, men när han återkommer den femte gången med den sången, brukar svägerskan och jag sucka och be honom vända på skivan. Jag är övertygad att han kan sjunga ”Diggilo-diggilej” utan att behöva tänka, men den kräver inte samma sorts djupa brösttoner som den operett-repertoar han gärna plockar fram ur hjärnvindlingarna. 

Förr i tiden, innan internet var en vanlig företeelse för oss gamlingar, bestod samtalen i att hjälpa varandra med de luckor i krysset vi inte lyckats lösa. Med Googles hjälp fixar vi det själv. Men våra samtal fortsätter. Klockan 11.00 när Anders Eldeman läst snabbgenomgången pinglar jag brorsan med hustru. Veckans händelser avhandlas, de blir inte så mycket hallaballo, mest bara besök hos doktorn och matinköp. Lite böcker diskuteras och menyn närmsta dagarna runt värt samtal. Den förestående julen diskuteras lite, men med den pågående pandemin hör jag att man krymper ner på alla ”måsten”. Ändå måste vi erkänna för varandra att vissa saker måste vi ha kvar. 

Tankarna går tillbaka till tiden då vi var barn och julen bestod av dofter och musik. Synintrycken har visserligen lämnat lite minnen, men dofterna är de som jag mest förknippar med julen. Musiken är också ett minnesväckande inslag. Har man hört Hosianna till första advent, vet man vilken tid på året det är. Brorsan som sjungit i kör så här i mogen ålder, har dessa årstidsbundna sånger mer aktuella än jag har. Så när Melodikrysset sänder sin julspecial, klår han mig på fingrarna vad gäller att hitta titeln på melodierna. Men vem som skrivit texten eller musiken är vi kanske jämbördiga vad gäller att hitta svaren. 

”Knallejul” är precis repeterat av mig, och Fritiof Anderssons paradmarsch sjöng maken och jag i onsdags då vi gick till bussen och snön knarrade så trevligt under våra fotsulor. Undrar om Anders Eldeman väntar till sista krysset innan jul med; Det strålar en stjärna. Det är ju trots allt en adventssång. Jag kan inte minnas att de har spelat Leroy Anderssons ”The typewriter”  men för mig är det också en form av musik som förknippas med julen. Hur man skriver en tydlig önskelista till tomten. Man vill ju inte att ens brev hamnar i papperskorgen därför att tomten inte hunnit besöka sin optiker och fått de mest optimala glasen i sina brillor.

Vid luciatid är det sånger som jag känner är så svenska att de värmer inuti bröstet av stolthet, att man fått ta del av genom sin uppväxt. Att inte vissa politiker än så länge spelat på denna nostalgi förvånar mig. Kanske jag inte bör väcka den björn som sover. Goder afton, både herre och fru, är en favorit för min del. Enkel rak text utan några krusiduller. Jag måste få erkänna att många av de sånger vi lärde oss att sjunga i både skolan och de körer jag deltagit i, läraren/körledaren satte en heder i att ha sådana sånger som många av barnen knappt förstod den fina texten i. Istället blev det de som hade en fin melodi de som man gärna sjöng många gånger. Pepparkaksgubbarna blev alltid omsjungna. Stilla natt och Det är en ros utsprungen hör till dem som bara bör sjungas självaste julafton, tycker jag. Brorsan må sjunga dem när som helst. Jag är säker på att han njuter de melodierna vilken dag som helst. Rudolf med röda mulen hörde faktiskt till mina favoriter då jag var småbarn. Inte för jag visste vad Rudolf var för ett slags djur, men kossor hade mular och de var mysiga djur enligt mig. Jag fick senare veta att det var en ren, en sådan som Tomten körde i sången Jingle bells, och då klarnade min bild av den Tomte vi sjöng om i skolan. Att vi sedan hade någon konstig ”hemmagjord” som alltid dök opp när far var ut för att köpa tidning. Den snåljåpen unnade sig alltid en tidning julafton, trots att vi fått veta att ”Kvällspostens” eller Dagblaaaadets” försäljare skulle man aldrig gynna. Vi höll oss till A-pressen.

Nu ska jag träna och repetera de här sångerna, så jag inte behöver googla dem. Adams julsång ska sjungas av Jussi Björling, ingen annan duger. Ingen kan uttala ljuden U som han kan. Happy New Year får vänta en vecka till, om ni accepterar det ABBA.

Under tiden ska vi försöka att tillaga den brunkål som är ett måste för vår jul. Doften från den hör till julbordet. Pepparkakorna kan man låta stå kvar några stycken på ett fat så doftar de också. Offra en apelsin eller två och peta i några kryddnejlike-spikar så är julen fixad. 

På detta vis skapar vi jul med dofter och musik. 

No one has complained for some weeks about absent tales here on my pages. Is it because I have been too boring? No, I think it is because people has ended up in all this arrangements before upcoming times. Christmas, and unfortunately this year the threatening pandemic increase again. We have, most of us get a relaxed behaviour towards the precautions around the virus and its infectious. But the news tells us we have to return to earlier times. Check up where we have our masks and the 2 meters distance is for us to follow again. Poor people who lives in the northern parts of Sweden, they had some days ago returned to the comfortable distance of 3 metres….!

Must say I have been a little careless last month, not back to the hugs and kisses. But shake hands. People has commented: the hugs may wait till pandemic is gone. Together with the thought, is this wise? Some time in the early pandemic I remember we spoke about this way to greet one another never will come again. Probably we never get back to those way to greet each other again. 

Now we have turned almanac sheets for last time this year. And we have got snow and winter in Helsingborg. It is very rarely, this early in December and we had at least 20 centimetres of snow. I read in my newspaper one of the knight of the pen was surprised he had heard so many snow-blowers in his surroundings here in town. We haven’t get enough snow to be a reason being an owner of such a machine. I am sure the owners cried by happiness getting this snow. They have to hurry up to “blow away” the snow before it melt away, all of it. Use to happen in a day or two here in my town. But we can never say for sure. The weather has been extremely odd last years.  

Today have we baked our saffron buns for Christmas. I haven’t been trusted last years to make the bakery. Instead I have had that important work to put some raisins as eyes at the buns, so the “cats” can see. Every year we have discussions what recipe is the best. In our books we have many different methods how to do. And every year we write a little note beside the recipe; this is best! This note is written beside every recipe in our cookery book. Without any date. Of course we’re sure it was this one we used last year. Or was it this on the next page. One thing I am very convinced about, the recipe with 200 mayonnaise in the dough, is NOT the right one. It was not better than the old ones. It wasn’t inedible, but expensive and didn’t tasted any more than the usual one tastes. 

Funny with this bad memory, I am convinced many recognise this feeling, the almost scaring sense when we not can sort out what we decided last year. Over and over we promise to make better and more clear notes in our handwritten recipe books, to keep them personal and private. Another option is to make a big black cross over the recipe which I have disapproved. 

After all, this is a confession even we have joined that race, the race making all this necessary things and preparings before Christmas. When we were in grocery store last week, we happened to lay our eyes on a bag of hazelnuts. Despite our determination to not bake a loads of cookies this Christmas, we had to buy hazelnuts. We use to bring a box of “Sonjas hazelnut-cookies” as a birthday gift to our son. He has his birthday the week before Christmas. Last year we tried to decrease our “had to do-things” when we had moved into our nice apartment. Didn’t want to dirty our flat with flour. Keep it as nice as possible in the flat. But some weeks ago when we sat and played some cards with son and his daughter, my son complained about the missed cookies last Christmas! Oh what a pity, I said. It was Corona times and we were supposed to keep as quarantined as possible. But his answer about put a box of the “mandatory gifts” at the doorstep was not prohibited. Well, yes I heard what he said. And I think any try to find any excuse not to bake is out of the question. Therefore hazelnuts is in my larder beside the chocolate, which needs to glue the two small biscuits together.  

And as dinner the other day, we ate the very last portion of brown cabbage with ham. This cabbage we make for Christmas every year. A dish we are unable to eat any food without Christmas Eve. So now we have to do more of that food too.  Meanwhile we sat and enjoined that cabbage my spouse wondered if our grandson has done that dish yet. We have sent him some recipes, but as far as l know, it is only the  beetroot recipe he has tried. If he tells us he has made this cabbage this year and we just have to fetch it up, I will be there immediately. 

The promises from earlier year, not pay too much attention about all this customs and traditions are not taken seriously. Hopefully we have transmitted to next generation something, otherwise we have to cope with it is gone. Let future generations pick what they think is important and let the other customs be forgotten. Forsaken. We can’t keep them all. 

Now I have to struggle with my next task. Where to attach my almond grinder so I can grind the hazelnuts?  But as I use to say, we solve the problems when they appears. 

Här är svenskan

Ingen har på några veckor klagat på frånvarande skrönor här på mina sidor.  Är det för att jag har varit för tråkig?  Nej, jag tror att det beror på att folk har hamnat i alla dessa arrangemang inför kommande tider.  Jul, och tyvärr i år ökar den hotande pandemin igen.  Vi har, de flesta av oss fått ett avslappnat beteende rörande försiktighetsåtgärderna kring viruset och dess smitta.  Men nyheterna säger oss att vi måste återvända till tidigare tider.  Kolla upp var vi har våra masker och avståndet på 2 meter är för oss att följa igen.  Stackars människor som bor i de norra delarna av Sverige, de har för några dagar sedan återvänt till det bekväma avståndet på 3 meter…!

 Måste säga att jag har varit lite slarvig förra månaden, inte tillbaka till kram och puss.  Men skaka hand.  Folk har kommenterat: kramarna kan vänta tills pandemin är borta.  Tillsammans med tanken, är detta överhuvudtaget klokt?  En tid under den tidiga pandemin minns jag att vi pratade om att det här sättet att hälsa på varandra kommer aldrig att komma igen.  Förmodligen inte.

 Nu har vi vänt almanacksblad för sista gången i år.  Och vi har fått snö och vinter i Helsingborg.  Det är väldigt sällan, så här tidigt i december och vi hade minst 20 centimeter snö.  Jag läste i min tidning att en av journalist var förvånad över att han hade hört så många snöslungor i sin omgivning här i stan.  Vi har inte tillräckligt med snö för att det ska vara en anledning att vara ägare till en sådan maskin.  Jag är säker på att ägarna grät av lycka att få den här snön.  De måste skynda sig för att ”blåsa bort” snön innan den smälter bort, alltihop.  Brukar hända efter en dag eller två, här i min stad.  Men man kan aldrig säga säkert.  Vädret har varit väldigt konstigt de senaste åren.

Idag har vi bakat våra saffransbullar till jul.  Jag har inte blivit betrodd sista åren att göra bakandet.  Istället har jag haft det viktiga arbetet med att sätta lite russin som ögon på bullarna, så att ”katterna” kan se.  Varje år diskuterar vi vilket recept som är bäst.  I våra böcker har vi många olika metoder hur man gör.  Och varje år skriver vi en liten lapp bredvid receptet;  det här är bäst!  Denna anteckning är skriven bredvid varje recept i vår kokbok.  Utan något datum.  Naturligtvis är vi säkra på att det var det här vi använde förra året.  Eller var det detta på nästa sida.  En sak jag är väldigt övertygad om, receptet med 200 majonnäs i degen, är INTE det rätta.  Det var inte bättre än de gamla.  De var inte oätliga, men dyra och smakade inte mer än de vanliga smakar.

 Lustigt med detta dåliga minne, jag är övertygad om att många känner igen den här känslan, den nästan skrämmande känslan när vi inte kan reda ut vad vi bestämde förra året.  Om och om igen lovar vi att göra bättre och tydligare anteckningar i våra handskrivna receptböcker, för att hålla dem personliga och privata.  Ett annat alternativ är att göra ett stort svart kors över receptet som jag har ogillat.

 När allt kommer omkring är detta en bekännelse även om vi har gått med i det racet, racet om allt det här nödvändiga och alla förberedelser före jul.  När vi var i mataffären förra veckan råkade vi få ögonen på en påse hasselnötter.  Trots vår beslutsamhet att inte baka en massa kakor denna jul var vi tvungna att köpa hasselnötter.  Vi brukar ta med en kakburk med ”Sonjas nötskakor” som födelsedagspresent till vår son.  Han fyller år veckan före jul.  Förra året försökte vi minska våra ”måste göra-saker” när vi hade flyttat in i vår fina lägenhet.  Ville inte smutsa ner vår lägenhet med mjöl.  Ha det så fint som möjligt i lägenheten.  Men för några veckor sedan när vi satt och spelade lite kort med sonen och hans dotter så klagade min son på de missade kakorna förra julen!  Åh vad synd sa jag.  Det var Corona-tider och vi skulle hålla oss i karantän så mycket som möjligt.  Men hans svar om att ställa en låda med ”obligatoriska gåvor” vid tröskeln var inte förbjudet.  Jo, jag hörde vad han sa.  Och jag tror att alla försök att hitta någon ursäkt för att inte baka i år är uteslutet.  Därför finns hasselnötter i mitt skafferi bredvid chokladen, som måste till för att limma ihop de två små kakorna.

 Och som middag åt vi den allra sista portionen brunkål med skinka.  Den här kålen gör vi till jul varje år.  En rätt vi inte kan undvara julafton.  Så nu måste vi göra mer av den maten också.  Under tiden satt vi och njöt av den sista kålen, undrade min make om vår glyttaglytten har gjort den rätten ännu.  Vi har skickat några recept till honom, men så vitt jag vet är det bara rödbetsreceptet han har provat.  Om han berättar att han har gjort den här kålen i år och vi bara kan hämta upp den så är jag på plats direkt.

 Löften från tidigare år, inte ge för mycket uppmärksamhet på alla dessa seder och traditioner tas inte på allvar.  Förhoppningsvis har vi överfört något till nästa generation, annars måste vi anse dem som borta.  Låt kommande generationer välja vad de tycker är viktigt och låt de andra sederna glömmas.  Överges.  Vi kan inte behålla dem alla.

 Nu måste jag kämpa med min nästa uppgift.  Var fäster jag min mandelkvarn så att jag kan mala hasselnötterna?  Men som jag brukar säga, vi löser problemen när de dyker upp.