Jönssonminnen.se

What about the payment on the buses in my town? We have since some years only had the option to pay either with a usual credit card or buy a ticket by an app in mobile phone. When this options were a fact for most people we had to follow the rules or take a walk. I noticed now and then when people tried to get a free ride by a quick stay at the controls where you put the phone to register your bought ticket, but it was never heard any beep. The little noise telling you, you’ve passed the test for a paid ticket. Sometimes the driver at the bus called the passenger back and urged him to pay. When corona virus had killed one of our bus drivers, the front door became closed and the front controls out of work. 

Now the drivers weren’t involved in the check of payment. Since then there are a lot of free passengers. As far as we can see, all of us sitting there and watch the passengers entering the bus. And yes! Look there was a pair of retired people…just one of them paid for the ride. In fact it was my spouse and I, a pair of oldies who has since long counted the price for a bus ticket for one or two persons. If we buy one ticket each by our credit cards 27×2=54 crones, or if we for two persons buy by the mobile phone and its app price 40.50 crones, we save 13.50 crones by using the mobile app. But it ends up just one of us beep the phone to the controller when we entering the bus. And someone notice this phenomena, l am sure some write about it at their facebook profile: I saw an old lady with her walker, she didn’t care to pay for her bus ride today. But an old and forgetful lady may be apologised.  What worse is, I saw seven young boys, none of them didn’t pay their ride either. They haven’t any forgetfulness to blame. And even they got an note on Facebook about their behaviour. 

We spoke about this bus tickets and free riders the other day, my sister and I when we had our weekly phone call. And she asked me if their was any possibility for these young men to be anything other than free passengers. 

Suddenly I started to consider the rules about beeping the ticket or not. When I buy a ticket in my phone, I activate the ticket before I enter the bus, when sitting at the bus stop waiting for the bus. When the bus arrives there sometimes is a crowd of people in bus and I have some problem to enter and find a place for me and my walker. When I have found a suitable place, the bus starts and l refuse to walk around inside a driving bus. So well, in fact, I have activated the ticket and I sit on my seat where I am most secure. What I never noticed, someone had seen me as a free passenger and have a subject for the daily note on facebook. If any personal controller enter the bus and ask all passengers about tickets, they see I have a valid one. Therefore I wonder, why this beep with an activated ticket? The only thing I get from it is, like when I was a little girl and someone patted me on the head and said good girl. Is it really like this, that digital procedure, the beep with my mobile phone only is invented for telling me I am a good girl?

Today I read in my daily newspaper about a young man who was refused to order a beer at his pub by asking the bartender, he was supposed to order via an mobile phone app!! His surprised was enormous, even speak to a person in front of you was deniable, only digital speech. 

I wonder if it is some kind of restrictions in that app telling you: you are too drunk to get one more beer by now, wait for half an hour, and meanwhile go and pee…. If not this is invented yet, I want some part of the money someone earns on my hint…

Ha ha ha, this eternal subject about our new digital world gives me a load to talk about. Even if it also is a problem I don’t know how to solve. My sister in law bought a cucumber to me the other day when she were away shopping. Twenty crones I owe her. And I have not less than bigger notes in my nice beautiful Louis Vuitton wallet. If I pay her with a 100 crone note she will owe me 80 crones…. We Swedish people has put ourself at the edge of the potty, as the old expression says. It isn’t easier, it is more difficult. Everything. 

My spouse paid for a new period at his game coupons at Svenska Spel. Our Swedish way of betting. He got a receipt he had paid 158 Swedish crones, but when he the day after looked at his bank account that sum had become reserved four times for payment! Where did he threw away the receipt? And who to speak to? 474 crones too much he didn’t accept… he has spoken to one clerk at the store and she said: wait some days and look if the bank just take the fee once. We hope so. It is very frustrating to be aware how to get it back when wrong sum is withdrawn from our account. Last spring it happened to me as well. Several times when l logged in at a sight where I use to send cards to friends for Christmas and birthdays. When I logged in I was asked if I wanted to extend my subscription one or two years, and I clicked one year. Next time I logged in same message turned up and I thought, didn’t they see my last answer?  And I clicked again, one year! After some days I saw at my bank account I had paid twice. I had to write to the company and complain their unclear ways to notify me, and make it impossible reach the start site without click about extending the subscription. The money I have paid too much arrived my bank account some days later. But it requires both patience and attention in this digital world. Here is another story about this digital world…

 How did you do? / Hur gjorde du?

Här svenskan

Hur är det med betalningen på bussarna i min stad?  Vi har sedan några år bara haft möjlighet att betala antingen med ett vanligt kreditkort eller köpa en biljett med en app i mobiltelefonen.  När dessa alternativ var ett faktum för oss  människor var vi tvungna att följa reglerna eller ta en promenad.  Jag märker då och då när folk försökte få en gratis resa med ett snabbt stopp vid kontrollerna där man håller telefonen för att registrera sin köpta biljett, men det hördes aldrig någon pip.  Det lilla ljudet som säger att du har klarat testet för en betald biljett.  Ibland kallade föraren på bussen tillbaka passageraren och uppmanade att betala.  När corona-viruset hade dödat en av våra busschaufförer låstes främre dörren och de främre kontrollerna slutade användas.

 Nu är förarna inte inblandade i betalningskontrollerna längre.  Sedan dess finns det många gratispassagerare?  Vi alla sitter där och tittar på passagerarna som går på bussen.  Och ja!  Se, det var ett par pensionärer … bara en av dem betalade för resan.  Faktum är att det var min make och jag, ett par gamlingar som sedan länge har räknat på priset för en bussbiljett för en eller två personer.  Om vi köper en biljett vardera med våra kreditkort 27×2 = 54 kr, eller om vi för två personer köper med mobiltelefonen 40,50 kr sparar vi 13,50 kr med den appen.  Men det innebär att bara en av oss piper telefonen vid kontrollen när vi går på bussen.  Och givetvis märker någon detta fenomen, jag är säker på att vissa skriver om det på deras Facebook: Jag såg en gammal dam med sin rullator, hon brydde sig inte om att betala för sin bussresa idag!  En gammal och glömsk dam är ursäktad.  Vad värre är, jag såg sju unga pojkar, ingen av dem betalade heller sin resa.  De har ingen glömska att skylla på.  Och även de fick en anteckning på Facebook om deras beteende.

 Vi pratade om denna bussbiljetter och gratisåkare häromdagen, min syster och jag när vi hade vårt veckovisa telefonsamtal.  Och hon frågade mig om det var möjligt för dessa unga män att vara något annat än gratispassagerare.

 Plötsligt började jag överväga reglerna för att pipa biljetten eller inte.  När jag köper en biljett i min telefon aktiverar jag biljetten innan jag går på bussen, när jag sitter vid busshållplatsen och väntar på bussen.  När bussen kommer finns det ibland en massa människor i bussen och jag har lite problem att komma in och hitta en plats för mig och min rollator.  När jag har hittat en lämplig plats startar bussen och jag vägrar förflytta mig inne i en körande buss.  Så ok, jag har ju faktiskt aktiverat biljetten och sitter därför kvar på min plats där jag är säkrast.  Vad jag aldrig märkte, någon hade sett mig som en gratis passagerare och har ett ämne för det dagliga inlägget på facebook.  Om någon biljettkontrollant kommer på bussen och frågar alla passagerare om att uppvisa sina biljetter ser de att jag har en giltig.  Därför undrar jag, varför detta pip med en aktiverad biljett?  Det enda jag får ut av det är, som när jag var liten och någon klappade mig på huvudet och sa duktig flicka.  Är det verkligen så, det digitala förfarandet, pipet med min mobiltelefon är bara uppfunnet för att säga att jag är en duktig tösabit?

 Idag läste jag i min dagstidning om en ung man som nekades att beställa en öl på sin pub genom att fråga bartendern, han skulle beställa via en mobilapp !!  Hans förvåning var enorm, även tala till en person framför dig var omöjligt, bara digitalt tal.

 Jag undrar om det är någon form av begränsningar i den appen som säger till dig: du är för full för att få en öl just nu, vänta en halvtimme och gå och kissa under tiden.  Om inte detta är uppfunnet än, vill jag ha en del av pengarna som någon tjänar på mitt apptipsutvecklande …

 Ha ha ha, det här eviga ämnet om vår nya digitala värld ger mig en massa att prata om.  Även om det också är ett problem, vet jag inte hur jag ska lösa det.  Min svägerska köpte en gurka till mig häromdagen när hon var iväg och shoppade.  Tjugo kronor är jag skyldig henne.  Och jag har inte mindre än större sedlar i min fina vackra Louis Vuitton plånbok.  Om jag betalar henne med en 100-kronors sedel kommer hon att vara skyldig mig 80 kronor …Hon har inte Swich…  Vi svenska människor har satt oss på pottkanten, som det gamla uttrycket säger.  Det är inte lättare, det är svårare.  Allt.

 Min make betalade för en ny period för sina spelkuponger på Svenska Spel.  Han fick ett kvitto att han hade betalat 158 svenska kronor, men när han dagen efter tittade på sitt bankkonto hade den summan reserverats fyra gånger för betalning!  Var slängde han kvittot?  Och vem ska man prata med?  474 kronor för mycket accepterade han inte … han har pratat med en kontorist i butiken och hon sa: vänta några dagar och se om banken bara tar avgiften en gång. Vi hoppas det.  Det är mycket frustrerande att inte vara medveten om hur man får tillbaka pengar när fel summa tagits ut från vårt konto.  I våras hände det mig också.  Flera gånger när jag loggade in vid en sida där jag brukar skicka kort till vänner till jul och födelsedagar.  När jag loggade in fick jag frågan om jag ville förlänga min prenumeration ett eller två år, och jag klickade på ett år.  Nästa gång jag loggade in kom samma meddelande och jag tänkte, såg de inte mitt senaste svar?  Och jag klickade igen, ett år!  Efter några dagar såg jag på mitt bankkonto att jag hade betalat två gånger.  Jag var tvungen att skriva till företaget och klaga på deras oklara sätt att meddela mig och göra det omöjligt att nå startsidan utan att klicka om att förlänga prenumerationen.  Pengarna jag har betalat för mycket kom till mitt bankkonto några dagar senare.  Men det krävs både tålamod och uppmärksamhet i denna digitala värld. Här är en annan story om denna digitala värld.

How did you do? / Hur gjorde du?

Our stay in cottage approaching the end of this summer, and perhaps the end in our lives. Both of us  are very aware of the fact of our age and abilities. The journey up north is a challenge when we think about having our own car to drive when we need to go to grocery store, during the stay. 

When I spoke to Vicky last week, we use Skype, she wondered about the picture behind me. I turned and looked what she talked about, even if I very well knew what was behind me. That old picture at my wall. But as a normal reaction when people ask about something in your surroundings, you try to look at it. And so I did this time too. The picture I have at my southern wall is a board a very simple painted picture. Maybe a print on a cheap piece of pasteboard….. I think.

About ten years ago one of the restaurants in Hemavan closed down and the owners sold out all utensiliers, glass, cutlery, plates everything. When something like this happens up here it is a big event for people. Everyone has to go and look if there is something interesting. And so did I. 

Because my little cottage already were equipped with most needs for small parties as we use to have, I didn’t see anything for our needs. 

When I was going to enter the stairwell my eyes fell on this painting hanging above the door I approached. And I stopped, looked at it and fell in love with this old picture. I asked the men if the painting also were for sale, and they surprised looked at one another. Probably they haven’t had any thought about the pictures and furniture, but said immediately they want to empty the house. New tenants were on their way, so as little as possible to move for them was a wish. 

When they probably haven’t spoke about any price for the pictures and furnitures I offered them one hundred crowns for that picture. Not much for a printed walldecoration, but to have in my cottage I thought it was a decent price. The men looked for a long while at one another and finally said okay, it is your picture by now. The tallest one of the men picked it down from top of the door for me and I paid and went home to cottage. 

Since that day I have looked at it many many times. Tried to figure out how old can it be? Is it a Swedish or Norwegian picture? Up here we are in border areas, where Norwegian things are equally common as Swedish. The road next to our village road is an old trading way between the Atlantic and the Baltic. I remember I asked the owners before I bought it what the motive was and they nod their head and shake their shoulders. It wasn’t time to further interviews because many people asked for their attention. So I had to leave with the picture with the mysterious content. 

In the upper left corner it looks as someone has erased a piece of a text… as if it is a part of a cortège, a cortège for a wedding. And at my picture it is only the bridal couple and the next wagon with the bridesmaids. The text says something about the brides carriage shall be first…and after her in next wagon the maids of honor…. 

Most of my followers know I am fascinated by words and the meaning of them, so I have admit I have tried to read,  to understand and see if I get any connection to my knowledge about older times and those times wedding customs. 

My next ponder is, have there been another part of the wedding cortège and who owns that part of the picture? With a little satisfaction I realise, I have the nicest part and the most important part of the picture. Almost as someone has cut out the eyes from Mona-Lisa and the frame with a face and hair but no eyes hanged at the Louvre. My picture is like Mona-Lisas eyes.

Ha ha ha, do I sound greedy? The more I look at my picture the more precious to me, it become. 

Are their any readers who can help my solve and explain the text for me? Please tell me….

Whatever happens I have immortalized my picture, so even if I never get here anymore, I can enjoy it and continue to wonder what the text means..

här kommer svenskan

Vår vistelse i stugan närmar sig slutet av denna sommar, och kanske slutet i våra liv.  Båda är mycket medvetna om vår ålder och förmåga.  Resan norrut är en utmaning när vi tänker på att ha en egen bil att köra när vi behöver till mataffären, under vistelsen.

 När jag pratade med Vicky förra veckan via Skype, undrade hon över bilden bakom mig.  Jag vände mig om och tittade på vad hon pratade om, även om jag mycket väl visste vad som fans bakom mig.  Den där gamla bilden på min vägg.  Men som en normal reaktion när människor frågar om något i din omgivning, tittar du på det.  Och så gjorde jag också den här gången.  Bilden jag har på min södra vägg är en tavla en mycket enkel målad bild.  Kanske ett tryck på en billig kartong … tror jag.

 För cirka tio år sedan stängde en av restaurangerna i Hemavan ner och ägarna sålde ut alla bestick, glas, bestick, tallrikar allt.  När något liknande händer här uppe är det en stor händelse för människor.  Alla måste gå och titta om det finns något intressant.  Och det gjorde jag också.

 Eftersom min lilla stuga redan var utrustad med de flesta behov för små fester som vi brukar ha, har jag allt för våra behov.

 När jag skulle gå in i trapphuset föll mina ögon på den här målningen som hängde ovanför dörren jag närmade mig.  Och jag stannade, tittade på den och blev kär i den här gamla bilden.  Jag frågade männen om målningen också var till salu, och överraskade tittade de på varandra.  Förmodligen har de ingen aning om vad de skulle göra med bilderna och möblerna, men sa direkt att de vill tömma huset.  Nya hyresgäster var på väg, därför, så lite som möjligt att flytta för dem var en önskan.

 När de förmodligen inte har talat om något pris för tavlorna och möblerna erbjöd jag dem hundra kronor för den bilden.  Inte mycket för en tryckdekoration, men att ha i min stuga tyckte jag att det var ett anständigt pris.  Männen tittade länge på varandra och sa slutligen okej, det är din bild nu.  Den längsta av männen plockade ner den från sin plats över dörren till mig och jag betalade och gick hem till stugan.

 Sedan den dagen har jag tittat på det många gånger.  Försökt ta reda på hur gammal den kan vara?  Är det en svensk eller norsk bild?  Här uppe är vi i gränsområden, där norska saker är lika vanliga som svenska.  Vägen intill vår byväg är en gammal handelsväg mellan Atlanten och Östersjön.  Jag kommer ihåg att jag frågade ägarna innan jag köpte den vad motivet var och de skakade på huvudet och rocket på axlarna.  Det var inte möjligheter att fortsätta intervjun eftersom många kunder bad om deras uppmärksamhet.  Så jag fick lämna stället med bilden och det mystiska innehållet.

 I det övre vänstra hörnet ser det ut som om någon har raderat en bit av en text … som om det är en del av en cortège, en cortège för ett bröllop.  Och på min bild är det bara brudparet och nästa vagn med tärnorna.  Texten säger något om brudens vagn ska vara först … och efter henne i nästa vagn brudärnorna …

 De flesta av mina följare vet att jag är fascinerad av ord och innebörden av dem, så jag måste erkänna att jag har försökt läsa, förstå och se om jag får någon koppling till mina kunskaper om äldre tider och de bröllopsseder jag har lite kanske om.

 Min nästa fundering är, har det funnits en annan del av bröllopskortegen och vem äger den delen av bilden?  Med lite tillfredsställelse inser jag att jag har den trevligaste delen och den viktigaste delen av bilden.  Nästan som någon har klippt ut ögonen från Mona-Lisa och ramen med ansikte och hår men inga ögon hänger kvar på Louvren.  Min bild är som Mona-Lisas ögon.

 Ha ha ha, låter jag girig?  Ju mer jag ser på min bild desto dyrbarare blir den för mig.

 Är det några läsare som kan hjälpa mig att lösa och förklara texten åt mig?  Snälla berätta för mig….

 Vad som än händer har jag förevigat min bild, så även om jag aldrig kommer hit fler gånger kan jag njuta av den och fortsätta undra vad texten betyder ..

When l went to bed yesterday evening, l heard my husband mumbled: are you alright girl? Go to bed this early? He is used to the night owl. But I was keen to stretch out my back and rest my legs. I will tell you the reason. 

We have had some doubt about baking the annual bread this summer. Spouse has a good idea my eyes isn’t reliable so when relatives around us has asked for the bread baking we haven’t promised anything. Our most important issue when we succeeded the travel to cottage was, painting it. And look after not too big damage after two winters. The thermometer inside cottage told us it had been -32° some time during one of this two last years. And we always try to think of what can happen when we leave cottage, and prepare to avoid any damage the cold can do,  i.e. empty all hoses and pipes from water. But now and then there is something broken or out of work.

Now when most job is done around cottage, the baking was a question… we use to bake and fill the freezer with flatbread. Next visit to cottage the bread is gone and transformed to moose meat. My brother in law and his son like my bread. During hunting season first weeks in September it is important for them having that bread in backpack. This “trade” we do, switching like this is an tax free service, a favour we haven’t told the tax authority yet, and will never do. 

I wrote the other day instructions and recipe for the bread baking. When I wrote that and picked some pictures from an earlier story many years ago, I still pondered if we were able to make it. 

After all we decided to try and do this bread this year too. But there was some anxiety if we would manage to do the job. Climb upon roof to  check the chimney, prepare the work surfaces on benches and tables in the shed. Open up for fire and chop wood. 

When the hunting men understood we were going to try, a big sack with chopped wood suddenly appeared outside the shed, telling us the bread were longed for. And an offer about climbing the roof as well. 

We just had to try. And when we started we decided to make one ordinary round, a big bowl of dough. If we failed we can throw the remaining dough in dustbin. If we make a little round and realise we could have done an ordinary, we maybe is too tired to start all over again. 

So ok, the usual with 4 litres of liquid for dough. 

We do the bakery in two or three phases with a little coffee break between. When we sat with our cup of coffee there were some hikers, two families, on the road passing by. We greeted them and they took a break and had a chat with us. We offered a taste from the new baked bread and they told us about the nature in mountain. How they had wandered and what they had seen. It feels as people are keen to meet and chat a little after this corona times.

Some hours later we had made 33 bread. And we were very satisfied with our job. A few  complaining from the one who baked, about a evil back, and both of us mentioned stinging eyes from the smoke. After tidying the shed and a shower, we ate our dinner. I had at that time no idea about the time. I hadn’t used my wristwatch all day. Can not use it when l’m baking. Therefore I went to bed earlier than I use to, it was not any clock who decided but the fatigue.

In a week from now we might see the first star after all this light nights. If I am able to see them. So many things we take for granted, for example to see the stars and moon. The moon, ok. It is rather obvious. But the stars, that small dots in sky. 

Here is the Swedish 

När jag gick till sängs igårkväll, hörde jag min man mumlade: mår du bra tjejen?  Gå och lägga dig så tidigt?  Han är van vid nattugglan.  Men jag längtade efter att sträcka ut ryggen och vila benen.  Jag ska berätta orsaken.

 Vi har tvivlat på att baka det årliga brödet i sommar.  Gubben har en ganska god uppfattning att mina ögon inte är pålitliga, så när släktingar runt omkring oss har frågat om brödbakningen har vi inte lovat något.  Vårt viktigaste mål när vi lyckades resa till stugan var att måla den.  Och ta hand om inte alltför stora skador efter två vintrar.  Termometern inuti stugan berättade att det hade varit -32 ° en tid under ett av de två senaste åren.  Och vi försöker alltid tänka på vad som kan hända när vi lämnar stugan och förbereder oss för att undvika skador som kylan kan göra, dvs tömma alla slangar och rör från vatten.  Men då och då är det något trasigt eller fungerar dåligt.

 Nu när det mesta är gjort runt stugan var bakningen en fråga … vi brukar baka och fylla frysen med tunnbröd.  Nästa besök på stugan är brödet borta och förvandlas till älgkött.  Min svåger och hans son gillar mitt bröd.  Under jaktsäsongen första veckorna i september är det uppskattat för dem att ha det brödet i ryggsäcken.  Den här ”handeln” gör vi och byter så här är en skattefri tjänst, en tjänst som vi inte har berättat för skattemyndigheten ännu och aldrig kommer att göra.

 Jag skrev häromdagen instruktioner och recept på brödbaket.  När jag skrev det och plockade några bilder från en tidigare berättelse för många år sedan, funderade jag fortfarande på om vi skulle lyckas.

 När allt kommer omkring bestämde vi oss för att göra detta bröd i år också.  Men det fanns en viss oro om vi skulle klara jobbet.  Klättra på taket för att kontrollera skorstenen, förbered arbetsytorna på bänkar och bord i skjulet.  Öppna upp för eld och hugga ved.

 När jaktmännen förstod att vi skulle försöka dök plötsligt upp en stor säck med huggen  ved utanför skjulet som berättade att brödet var efterlängtat.  Och ett erbjudande om att klättra på taket också.

 Vi var bara tvungna att försöka.  Och när vi började bestämde vi oss för att göra en vanlig omgång, en stor skål deg.  Om vi misslyckas kan vi kasta den återstående degen i soptunnan.  Om vi gör en liten omgång och inser att vi kunde ha gjort en vanlig, är vi kanske för trötta för att börja om igen.

 Så ok, det vanliga med 4 liter vätska till deg.

 Vi gör bakningen i två eller tre faser med en liten fikapaus mellan.  När vi satt med vår kopp kaffe var det några vandrare, två familjer, på vägen förbi.  Vi hälsade på dem och de tog en paus och pratade med oss.  Vi bjöd på en smak av det nya bakade brödet och de berättade om naturen i berget.  Hur de hade vandrat och vad de hade sett.  Det känns som att folk är sugna på att träffas och chatta lite efter denna koronatid.

 Några timmar senare hade vi gjort 33 bröd.  Och vi var mycket nöjda med vårt jobb.  Några klagande från den som bakade, om en ond rygg, och vi båda nämnde svidande ögon från röken.  Efter att ha städat skjulet och en dusch åt vi vår middag.  Jag hade då ingen aning om tiden.  Jag hade inte använt mitt armbandsur hela dagen.  Kan inte använda den när jag bakar.  Därför gick jag och la mig tidigare än jag brukar, det var inte någon klocka som bestämde utan tröttheten.

 Om en vecka kan vi se den första stjärnan efter alla dessa ljusa nätter.  Om jag kan se dem.  Så många saker vi tar för givet, till exempel för att se stjärnorna och månen.  Månen, ok.  Det är ganska uppenbart.  Men stjärnorna, de där små prickarna på himlen.

These are the breads Martin and I bake when we are in Rönäs – we have also made it with the help of the electric ”Meteor frying plate” when we are in Helsingborg.  The recipe is the basic recipe we normally start from, but modifications have been made annually with an increase or decrease in the sour milk or milk.  And the flour conditions vary quite a lot as we normally just pour from the ”flour  bag” to a suitable amount.

The dough mold should just stop sticking, definitely not turn into a solid dough.  When the dough is enough fermented it gets poured to the back table, we pour a large lump of dough, make portions large enough lumps of dough (273 gr), knead in a tiny more flour and prepare 10-15 lumps, place them around the edge of the back table, where it ferment a second time. The remaining dough stats in the dough tray. Do not rush with the rolling  out. When those 10-15 lumps are baked start with the remaining dough.

 Roll out a round cake form every lump using a rolling pin, place the dough on a floured dry peel.  Now pick the cake with prickly rolling pin we have made for the purpose.  Dot the cake by rolling the ”Rolling pin” in north… south… east… and west directions, so that the roundness remains.  A good baker does not leave behind any cookies that can be compared to any map images from any country.  The only thing comparably acceptable is the lunar disk at full moon!

 150 gr butter or margarine

 3-3.5 liters of milk

 1-1.5 dl syrup

 2-5 teaspoons salt (I like to 5 spoon choise)

 3-4 pts yeast (200gr)

 1 tablespoon cumin (crushed)

 0.5 liters of sour milk

 ~ 1.5 kg rye sieve

 ~ 3 kg of wheat flour

 ~ 1/2 kg graham flour

 Heat the milk to 37 ° and pour over the yeast crumbled in the syrup-salt mixture.  with the crushed cumin.  Pour flour alternately into a wet batter.  add the sour milk and continue with the different  flours.  Work the dough thoroughly before pouring in the last flour, while it is still not too heavy for the person handling the ladle.  When the dough has just passed ”sticky”, finish and leave to rise.  Follow the instructions above.

 Do not roll a cake too early so it can lay and wait for the one who handles the fire.  The risk of it sticking to the peel.  (See picture.) The baker must be in phase with the the one who handles the fire.

Preparing for baking is actually the most important thing.  Read the recipe carefully and check that ALL ingredients are available.  Otherwise a clear shopping list.

 Firewood should be cut up in such an amount that the bread baking does not need to be interrupted for firewood to be split.  The person who handles the fire and baking of the breads should be focused on the baking.

 We always look at the utensils around the bread baking before baking, so that we do not risk missing a bread spatula or a peel.  Good brushes are also an important part when the dough is swept off when it has been rolled.  The less loose flour on the hob, the less flour waste on the dining table when it is spread and eaten.  A small detail that may not always have been noticed.

 If anyone intends to follow my recipe and my instructions then;  good luck!  I have eaten one or two failed breads during the years I have developed my knowledge as a baker.  I can guarantee that it tasted like bread too.  They may not be as round and nice, but food as food. 

Här kommer svenskan

Detta är de bröd Martin och jag bakar då vi är i Rönäs- även i Skåne har vi gjort det med hjälp av vår elektriska ”Meteor-stekplatta”. Receptet är det grundrecept vi normalt utgår från, men modifieringar har gjorts årligen med ökning eller minskning av filmjölken eller mjölken. Och mjölförhållandena varierar ganska mycket då vi normalt bara häller ur ”mjölpåsen” till en lämplig mängd. 

Degstöpan ska bara precis sluta vara klibbig, absolut inte övergå till en fast deg. Då den jäst häller vi upp en rejäl degklimp på bakbordet, portionerar upp lagom stora degklickar (273 gr) knådar in LITE mer mjöl och förbereder 10-15 ämnen som jäser en andra jäsning runt kanten av bakbordet, låt den återstående degen vila i degtråget. Jäkta inte med utkavlingen. 

Kavla en rund kaka med hjälp av kruskavel, lägg över degen på en mjölad torr brödspjälk. Nu pickas kakan med den nagg som vi har tillverkat för ändamålet. Pricka kakan i nord…syd…öst…och väst, så att rundheten kvarstår. En duktig bagerska lämnar inte ifrån sig några kakor som kan jämföras med eventuella kartbilder från något land. Det enda jämförbart acceptabla är månskivan vid fullmåne!

150 gr smör el. margarin

3-3,5 liter mjölk

1-1,5 dl sirap

2-5 tsk salt 

3-4 pkt jäst

1 msk kummin (krossad)

0,5 liter filmjölk

~ 1,5 kg rågsikt

~ 3 kg vetemjöl

~ 1/2 kg grahamsmjöl

Värm mjölken till 37° och häll över jästen som smulats i siraps-saltblandningen. med den krossade kumminen. Häll ner mjöl växelvis till en blöt smet. tillsätt filen och fortsätt med de olika mjölsorterna. arbeta degen rejält innan de sista mjölet hälls i, medan det fortfarande inte är för tungt för den som sköter stöpspaden. då degen precis passerat ”klibbigt”, avsluta och låt jäsa. Följ instruktionerna ovan. 

Kavla inte en kaka för tidigt så den får ligga och vänta på gräddaren. Risken att den fastnar på bakspjälken. (Se bild.) gräddaren ska vara i fas med bakerskan. 

Förberedelser till bakningen är faktiskt det mest viktiga. Läs igenom receptet noggrant och kontrollera att ALLA ingredienser finns tillgängliga. Annars en tydlig shoppinglista.

Ved bör huggas upp i sådan mängs att inte brödbaket behöver avbrytas för att ved ska klyvas. Den som handhar elden och gräddningen av bröden bör vara fokuserad på gräddningen. 

Redskapen runt brödbaket tittar vi alltid till före bakningen, så att vi inte riskerar att vi saknar någon brödspade eller spjälk. Bra borstar är en viktig del också då degen sopas av då den kavlats. Ju mindre löst mjöl på hällen, desto mindre mjölspill på matbordet då det breds och äts. En liten detalj som kanske inte alltid uppmärksammats. 

Om någon tänker följa mitt recept och mina instruktioner så; lycka till! En eller ett par misslyckade bröd har jag ätit under åren jag utvecklat min kunskap som bagerska. Jag kan garantera att det smakade bröd de också. De kanske inte var så runda och fina, men mat som mat. 

 

I have to confess it isn’t because of me and my work ethic, the cottage now is painted. That little spot l did is like a thousand part of the job. But I have stood beside the man who made most of the painting and encouraged him and cheered him. Fed him and praised him for the fabulous job he had done. Climbing up and down in a ladder at his age isn’t because there is no one to hire. But he thinks no one makes the job as serious as he do the job. Honestly he doesn’t like to spend money at something he is able to himself. Not any miser but a natural sense of how much we buy from other and if there is a need. Can we do it ourself? Why then ask someone else to do so? Therefore our cottage now is just painted and looks very well taken care of. 

A party is on go, one of this annual meetings we feel we mustn’t miss. In august it is time to have a crayfish party. If it is depending on me, we can start this very day. But when the participants are from four different families it is always a problem to find a both mutual day and a common dish. It has become a kind of Dutch Treat, a kind of potluck. So it is important all members of the crayfish party are coming, or we maybe get a lack of some important part at table. A nightmare is if the one who brings the aquavit doesn’t appear, what a gloomy party that will be…or even worse, the one who brings the crayfish….

I get phone calls from my friends in hometown, wondering how long we stay in summerhouse this year. And I tell them we have some things to fulfill. We still have some painting to do, and the fermented herring isn’t eaten yet. Since we have a new living last year, we now know fermented herring isn’t any dish we serve at our patio in town. We have got a lot of directions about smoking and BBQ at our patios, I think fermented herring party isn’t any idea having there.

I hope when we arrive town again, bus rides is possible. Not many days I was able to take advantage of my new bus ticket, the one we get when we are 75 year. I wrote a letter to the traffic company asking if it was possible to get that bus pass download into my mobile phone. Some years ago same company made it impossible to pay the ticket with exchange money, only credit card or mobile phone was the option. The daily papers were filled of letters to editor, complaining elderly people had serious problems with this modern digital system, when they need to go by bus. After some time seniors and retired people went silent. They knew by then nothing would change. By that time I realised no handbag was in need anymore. Everything I needed when I left my home was the phone. Well charged of course! No I have get a bus pass I need a handbag to wear. I asked if I was forced to take a new trip to Paris to be able to buy a handbag matching my excellent wallet? I can not buy a cheap plastic handbag to wear as an old lady. It must be some quality handbag, and I know Lous Vuitton have nice such ones, at Champs-Élysées in Paris. Now I have spoken about this store so many times I should have been entitled to some rebate next time I go there. 

A friend asked us if it is the last time we spend in cottage, the last time we see it when we leave in some weeks. And my answer is, there is an airport next to us and the possibility to ask for some service from neighbours about shopping and join them when they go to the store. So it is not impossible because our age makes it difficult the long journey in car. I don’t know if the grocery store has service about getting the goods brought home. But we are not finished with the living in cottage …yet. This summer we had decided making it easier and not build up the shower cabin. I told my husband just to nail up the shower handle outside the timberwall of cottage. And there we stand enjoying our outdoor shower and meanwhile we shower we have a view out over the lake and see 15 kilometres away. No feeling of any claustrophobia in a narrow cabin this year. People has asked me if I am shy when I stand there all naked. And I have answered, if someone want to look they have to pay twenty crones for the joy, but if the close there eyes because of the sight, the have to pay thirty crones. In this middle of nowhere the joy isn’t abundant. When I told a bridge partner about the prize on the tickets he laughed and suggested I should raise the prize to 2000 and 3000 crones. Still ponder at that idea. 

Now away to grocery store to shop some crayfish. It needs to thaw for at least 24 hours.

now the Swedish 

Jag måste erkänna att det inte beror på mig och min arbetsmoral, stugan är nu målad.  Den där lilla plätten jag målade är ungefär tusen delar av jobbet.  Men jag har stått bredvid mannen som gjort det mesta av målningen och uppmuntrat honom och hejat på honom.  Matat och berömt honom för det fantastiska jobbet han har gjort.  Att klättra upp och ner i en stege i hans ålder beror inte på att det inte finns någon att anställa.  Men han tror att ingen gör jobbet så seriöst som han gör jobbet.  Ärligt talat gillar han inte att spendera pengar på något han kan själv.  Inte någon elakare tanke, utan en naturlig känsla av hur mycket vi köper från andra och om det verkligen finns ett behov.  Kan vi göra det själva?  Varför då be någon annan att göra det?  Därför är vår stuga nu nymålad och ser väldigt väl omhändertagen ut.

 En fest ä pågång, ett av dessa årliga möten som vi känner att vi inte får missa.  I augusti är det dags att ha kräftkalas.  Om det beror på mig kan vi börja precis när som helst.  Men när deltagarna är från fyra olika familjer är det alltid ett problem att hitta en både ömsesidig dag och en gemensam maträtt.  Det har blivit ett slags knytkalas, ett slags potluck.  Så det är viktigt att alla medlemmar i kräftkretsen kommer, annars så kanske vi saknar någon viktig del på bordet.  En mardröm är om den som tar med aquaviten inte dyker upp, vilken dyster fest det skulle bli … eller ännu värre, den som tar med kräftorna ….

 Jag får telefonsamtal från mina vänner i hemstaden som undrar hur länge vi stannar i sommarstugan i år.  Och jag säger till dem att vi har några saker kvar att uppfylla.  Vi har fortfarande lite målning att göra, och den surströmmingen är inte aväten än.  Eftersom vi har ett nytt boende sedan förra året, vet vi nu att surströmming inte är någon maträtt man serverar på vår uteplats i stan.  Vi har många fått anvisningar från hyresvärden om rökning och grillning på våra uteplatser, jag tror att surströmming inte är någon idé att ha där.

 Jag hoppas att när vi anländer till staden igen är bussresor möjliga.  Inte många dagar kunde jag dra nytta av min nya bussbiljett, den vi får när vi är 75 år.  Jag skrev ett brev till trafikföretaget där jag frågade om det var möjligt att ladda ner busskortet till min mobiltelefon.  För några år sedan gjorde samma företag det omöjligt att betala biljetten med kontanta medel, bara kreditkort eller mobiltelefon var alternativet.  Dagstidningarna var fyllda med brev till redaktören som klagade på att äldre människor hade allvarliga problem med detta moderna digitala system när de behövde åka buss.  Efter en tid blev seniorer och pensionärer tysta.  De visste då att ingenting skulle förändras.  Då insåg jag att ingen handväska längre behövdes.  Allt jag behövde när jag lämnade mitt hem var telefonen.  Väl laddad förstås!  Nu har jag har ett busskort, jag behöver en handväska att bära med mig.  Jag frågade bussbolaget om jag var tvungen att göra en ny resa till Paris för att kunna köpa en handväska som matchar min tjusiga plånbok?  Jag kan inte köpa en billig plastväska att bära, jag en gammal dam.  Det måste vara någon kvalitetshandväska, och jag vet att Lous Vuitton har fina sådana, på Champs-Élysées i Paris.  Nu har jag talat om den här butiken så många gånger att jag borde ha haft rätt till lite rabatt nästa gång jag åker dit.

 En vän frågade oss om det är sista gången vi tillbringar i stugan, sista gången vi ser stugan, när vi lämnar om några veckor.  Och mitt svar är, det finns en flygplats bredvid oss, och möjlighet att be om service från grannarna om shopping och åka med dem när de far till affären.  Så det är inte omöjligt då vår ålder försvårar den långa resan i bil.  Jag vet inte om mataffären har servicen att få hem varorna.  Men vi är inte färdiga med boendet i stugan … ännu.  Denna sommar hade vi bestämt oss för att göra det enklare och inte bygga upp duschkabinen.  Jag sa till min man att bara spika upp duschhandtaget på timmerväggen på utsidan av stugan.  Och där står vi och njuter av vår utomhusdusch och under tiden har vi en dusch med utsikt över sjön och ser 15 kilometer bort.  Ingen känsla av någon klaustrofobi i en liten kabin i år.  Folk har frågat mig om jag är blyg när jag står där helt naken.  Och jag har svarat, om någon vill titta får de betala tjugo kronor för glädjen, men om ögonen knips ihop på grund av synen jag bjuder på, får de betala trettio kronor.  I detta “mitten av ingenstans” är glädjeämnena inte rikliga.  När jag berättade för min bridgepartner om priset på biljetterna skrattade han och föreslog att jag skulle höja priset till 2000 och 3000 kronor.  Funderar fortfarande på den idén.

 Nu iväg till mataffären för att handla kräftor.  Det måste tina i minst 24 timmar.