Jönssonminnen.se

Jag lovade i det förra inlägget att jag skulle återkomma vad vi gjorde lördag och söndag , så var så god….

Dag 3. Vi har ju köpt 7-dagars SL-kort. Vi resenärer. Det gillar vi. Att kunna slänga sig på så gott som vad som helst för kommunikationer. Bussar, tunnelbana, pendeltåg, spårvagn och båtarna i skärgådstrafik! Vi sneglade på dessa båtar då vi var här för ett år sedan, men tiden räckte inte till då. Nu hade vi en båttur lite högre upp på prioriteringslistan. Men vart? Det hade vi inte bestämt. Skulle vi ta en guidad tur? De ingick inte på SL-kortet. Hur mycket skulle vi klara själv att upptäcka? Vi beslöt att ta en tur till Ropsten. Det var det första alternativet och vi hade inget som vägde tyngre. Så vi klev på båten. Blippade vårt kort och slog oss ner i båtsalongen. På en tavla visades bryggorna som lades till vid och hur många minuter seglatsen var dittills de olika. Precis som på våra bussar i Helsingborg. Vi googlade på namnen på bryggorna vi lade till vid och fick lite historia på det viset. Vid bryggan Nacka Strand stod en vacker staty som man kunde hitta beskrivning på på nätet. Så vi klarade oss gott utan guide såhär på vår jungfruseglats med skärgårdstrafiken. 

Tillbaka på Nybrokajen där vi startat 2 timmar tidigare, undrade vi hur programmet resten av dagen såg ut. Vi var lite spaka efter vårt kalasande dagen förut. Beslöt oss för en fika på NK och sedan en promenad bort till stadshuset för att beskåda ljusspelet som vi fått rekommenderat oss av ett flertal personer. 

Ett vackert komponerat ljusspel, framförallt fredspristagarinnan blev uppmärksammad. Det handlade om fredsorganisationer världen över, röda korset, röda halvmånen, läkare utan gränser och många fler budskap ingick i spelet. Tjusigt och tankeväckande. Vi traskade bort till stationen och åkte hem till hotellet för en ”hemmakväll”. 

På vägen ut mot Sollentuna var det plötsligt stopp på pendeltåget. Strul med ledningarna vid Upplands Väsby gjorde att tågen inte kom fram. Som skåning känner vi igen situationen med krångel och tågstopp. Och det tycktes inte uppröra ortsbefolkningen heller. Man satt snällt och väntade. Vår nödproviant, våra skumtomtar tog slut. Men vi hann aldrig börja misströsta. Slutligen kom trafiken igång igen och vi kom ”hem” till hotellet.

Dag 4. Luciadagen. Skansen var målet för dagen. Tyvärr en mulen himmel som inte lovade annat än regn. Vi tog pendeltåget till Odenplan och klev på buss 67. Åkte bort till Skansen. Våra kulturkort gäller inte i Stockholm, det är synd. Inträdesavgiften tycker jag är hiskelig. 290 kronor per man. Och då har man bara klivit in genom grindarna. Fick liksom dra benen efter oss så att vi kunde töja på besöket. Men regnet gjorde det lite mindre lustigt. Vi gick och gick. Julmarknad med massor av stånd. Stöpta ljus, karameller, fårskinnstofflor, tovade, stickade och virkade tomtar. Glögg och pepparkaka. Grillad korv. Kolbullar. Allt som ska finnas på en julmarknad och lite till. Jag stannade länge och beundrade sömnads och väv-arbetena i ett stånd. En ung kvinna stod och sålde en uppsjö av vackra välgjorda gammaldags arbeten. Hon berättade att det var hennes morfars syster (mammas faster?) som åstadkommit allt som fanns till försäljning.  Både twistsöm och korsstygnsarbeten. Massor av flamska vävnader. Och vilka fina mönster. Stod och beundrade en kudde i flamskteknik, 3.200:- kostade den. Ville ha, men nej inte köpe och köpe…. Tyckte dock den var mycket mer prisvärd än de kuddar jag såg två östermalmsdamer stod och valde mellan på Svenskt Tenn. De valde och jämförde färgerna och om de passade till deras fina soffor. Kudden som jag nu stod och beundrade var ett konstverk! Många timmars jobb låg bakom den. 

Lite glögg med lussekatt värmde gott. Vi strosade runt bland stånden tills vi kände att vi var nöjda. Där var visserligen mycket historiskt som jag skulle vilja titta på i de permanenta husen. Kanske om vädret varit mer gästvänligt. Då vi beslöt oss för att avsluta besöket hade vi gått vilse bland alla stånd. Visste inte vilket som var norr och söder. Vi hade koll på att vi var uppe på en bergsplatå, det var nerförsbacke vart vi än vände oss. Men var var utgången? Det hade börjat skymma lite. Slutligen frågade jag en man som hade Skansen-emblem på sig. Och han pekade, att vi kunde gå antingen si eller så. Slutligen fann vi en skylt med ordet ”UTGÅNG” på. Skönt! Vi släntrade iväg nerför. Det var mycket folk överallt. Men jag spanade in nästa skylt och fortsatte vidare nerför. Plötsligt insåg jag att vi tappat bort varandra i folkmassan. Efter en stund ringde maken. Han sa att han såg mig på sin ”Hitta-app”. Ok, sa jag, vi går ner till spårvägshållplatsen så ses vi där. 

Skansen är stort! Jag fann en utgång, kom ut strax bakom restaurang Hasselbacken, men fortsatte ner till spårvagnshållplatser. Satte mig under tak och slapp regnet, skönt. Väntade och väntade. Ingen make… slutligen började jag titta i min mobil var hans prick visade sig på appen. Jisses. Fel hållplats, eller i alla fall inte samma som jag satt på. Ny kontakt där vi konstaterade missödet. Det var knökfullt med folk överallt och inga spårvagnar. Lördageftermiddag och demonstrationer inne i city gjorde att all lokaltrafik hade gått i stå. Slutligen dök det upp en spårvagn som varit och vänt på Waldemarsudde. Nu är jag expert på att tränga mig på och även fixa en sittplats. Där satt jag skyddad från regn och vilade mina trötta fötter. Vi passerade hållplatsen där maken hade hamnat. Föraren släppte inte på fler, det var fullt på vagnen jag åkte. Ny kontakt där vi satte upp nya mål. Jag åker till slutstationen för spårvagnen och väntar där. Kan kanske hitta en toa, sedan kan jag åka rulltrappa upp och ner, många gånger. Jag hörde ett lätt fniss i luren då jag sa det där om rulltrappsåkning, han tycker nog jag är löjlig. Men det kvittar väl vad jag gör, så länge jag inte står och oroar mej eller är sur för att vi tappat kontakten. 

Det var mycket blinkande blåljus och ett demonstrationståg som drog fram genom gatorna, så att det skulle dröja innan maken dök upp visste jag. Det passerade flera spårvagnar som lyckats ta sig igenom demonstrationerna, innan maken slutligen klev av en vagn. Återförenade!

Vi hade talat om att söka upp en krog som vi bevistade förra året. Soldaten Svejk, som serverar tjeckisk mat. Ner och ta tunnelbanan till Medborgarplatsen. Bort till Östgötagatan och där ligger en nästan doldis. Inga stora neonskyltar. Bara en gammaldags plåtskylt som man kanske i skarpt dagsljus kan skymta. Men oj, vilket välbesökt ställe. En Pragschnitzel är  något som jag gärna rekommenderar. Och desserten, en bit Sachertårta! En riktig äkta sådan. Inte någon förklädd kladdkaka. Nej en riktig gjord på smör och choklad med en pytteliten smak av aprikos, ingen kakao. Serverades med vispgrädde, en rejäl klick. Testa den om ni kommer dit!

Nu har vi festat färdigt för denna vecka. Vi har haft så roligt, många skratt och många ”gör om, gör rätt”-situationer har passerat. Men de behöver jag inte skvallra om. 

Ja man måste börja nånstans

Redan fredag. Fjärde dagen på vår lilla decemberutflykt till kungliga huvudstaden. Och här sitter vi efter att ha ätit frukost. Funderar hur vi ska hantera dagen….

Det är alldeles för kostbart vad det gäller tid som vi har till förfogande, om vi velar för länge….

Dag 1. Vi har verkligen checkat av storstadens fashionabla shoppingstråk. Startade onsdagen med att resa in mot city. BirgerJarlsgatan blev inte undersökt av oss i fjol, så vi startade där. Jag frågade maken om han hade lite nödpaket med en bit bröd eller något vi kunde snaska på som ”frukost” medan vi kollade skyltfönsterna på Tiffany&Co. Audrey Hepburn hade ju som rutin att inta sin frukost på Tiffanys med sin frukostmacka i handen medan hon satt på sin Vespa Popolino och drömskt beskådade skyltningen. Maken skakade på huvudet, skumtomtar räknades inte som frukost. Men då vi passerade entrén förvånades jag över två stycken ”biffiga” svartklädda män stående med armarna i kors strax innanför dörrarna. Hade de haft armarna hängandes längs sidorna  kanske jag inte ryst av skräck. Jag hade inte en tanke på att råna butiken, men attityden de två männen utstrålade med hela sitt kroppsspråk gjorde att jag avvek därifrån fortast möjligt. Jag hade ju bara tänkt frukost på Tiffanys, som Audrey Hepburn hade sin, äta medan man betraktade skyltningen. 

Vi gick bara en liten bit längs gatan, där vi fann Louis Vuitton stockholmsbutik. Den stora kofferten vill jag gärna beskåda, den som jag vill ha som coffeetable i mitt nästa liv. Så in i butiken. Där är inga svängdörrar, men väl personal som håller upp dörren och önskar en välkommen. Inga biffiga typer, snarare lätt fjäskiga. Jag kan inte låta bli att undra vad timlönen är för de olika typerna av vakter är. Givetvis undrade personalen om de kunde hjälpa mig med något. -Tack jag vill bara titta sa jag. Jag gick en snabb runda runt i lokalen, men med blickar så klistrade på mig att jag kunde knappt dra en djupare suck. Jag beskådade lystet en ryggsäck, trots allt är jag en hagalen typ. Den kostade ”bara” 29.000:- vilket jag ansåg var billigt! Till att vara en pryl från den firman. Men hur många ryggsäckar behöver du undrade maken, du har ju bara en rygg. Ja ja, jag skall inte ha ändå. Men jag kan väl få titta. 

Sedan yppade jag för expediten att jag sett en liten maskot i form av en nyckelring, en liten nalle som krampaktigt håller i en pytteliten portmonnä, en LV-portmonnä. Expediten letade i datorn och visade mig bilder på sådana maskotar. Där var dom! Oh så söta! Men hon beklagade att de inte fanns i butik, men kunde beställas så de fanns om cirka två veckor. Jag tackade nej, jag skulle inte ha. Bara kolla priset. 7.900:- spänn för en maskot. Inte konstigt att man ser dem på ungdomarnas väskor, hängandes att dingla utanpå. Intressant att kopiera sådana. Då jag sa att jag enbart kommit in för att titta, men kände att maken var trött på mitt spring i den butiken, erbjöd sig personalen att ta hand om honom och servera honom en kopp kaffe, medan jag tittade vidare i lugn och ro. Nu kändes det jobbigt tyckte jag och tackade för mig. Köptvång känns kymigt. Och jag hade lyckats få 7.900:- sparade!

Ut ur affären och längs Smålandsgatan upp mot Norrlandsgatan. Där var nästa ”måste-ställe” för mig. Hemslöjden. Julkommersen var i full gång och det var tomtar och rött rött överallt. Halmslöjd är vackert, med alla sorters gamla sätt att binda dessa julprydnader. Det fanns ganska mycket både näver- och björkrotsslöjd. Ännu en ryggsäck blev beskådad här. En likadan näverkont som vi gjort. Prislappen var betydligt humanare än hos Louis Vuitton, men 4.500 var ändå ”lite mycket”. Fast i nästa sekund blir vi glada att folk förstår att ta betalt för arbetet de lägger ner på sina slöjdalster. Så småningom hamnade jag på garnavdelningen. Ojdå, hade de något mysigt? Ett nytt mönster till vantar lockade och jag fick inhandlat lite stockholmssouvenirer. Jag visade maken ett par vantar, exakt samma som han bar, och som jag stickat många par av. 950:- kostade de. Häpet drog han i dem. Kändes de plötsligt som ett stilplagg, inte bara tummavantar. 

En saffransbulle och en kopp kaffe på NK innan vi tog en rekognoseringsrunda ner genom Kungsträdgården och ner över Nybrokajen. Ville kolla var restaurangen vi beställt bord till nästkommande dag låg. Vår bröllopsdag. Vidare promenad bort till Svenska Tenn. Där har de ett skåp som jag beundrat i många år. Jag tog en tur inom och gick runt och njöt av att titta på speciellt Josef Franks design. Hans blommiga mönster är helt i min smak. Men igår köpte jag ingenting där. Vi har döstädat i samband med att vi flyttade. Det måste vara slut med att ”köpe och köpe”.

Dag 2. Denna dag, vår sextionde sedan vi vigdes! Inga trumpeter eller basuner. Bara en stilla tacksamhet att ha varandra kvar. Många kommentarer och gratulationer från vänner och bekanta har avslutats med att ”det kommer jag aldrig att uppnå, diamantbröllopsdagen”. Nej det är kanske så att vi är ovanligt lyckosamma. Och fira skulle vi. Vi hade funderat länge vad och hur vi skulle fira. En både Paris- och Londonresa låg långt framskridna. Men det korta dagsljuset och den kyliga årstiden gjorde att vi valde kungliga huvudstaden istället. Det är inte varken varmare eller ljusare här, men Sverige är mer lätthanterligt under snåla förhållanden. Istället funderade vi vad vi skulle välja som höjdpunkt. Beslöt oss efter att ha kollat igenom massor av lyxkrogar och kända restauranger att beställa ett bord hos Wedholms fisk. Vi hade spanat på menyn och funnit en speciell avsmakningsmeny skulle få bli vår firarmiddag. Lätt ängsliga för eventuell klädkod som vi inte skulle möta upp till, bestämde vi trots allt och beställde. Några dagar efter vi lagt vår beställning råkade jag läsa en deckare av John Ajvide Lindquist, där huvudpersonen i boken bjuder sin älskade på middag på nyss nämnda krog. Och han beskriver hur folk var klädda så ingående som om jag hade beställt denna rapport! Nu visste vi att vi duger som vi planerade vår klädsel. 

Då vi anlände stället var vi redan välkomnade via mejl. Vi mottogs med en gratulation och visades till ett fönsterbord. Utsikt ut över Raoul Wallenbergs torg bort mot Nybrokajen. Mitt i smeten. Visst var vi lite besvärade av ängslan att sticka ut för mycket. Dryck hade vi inte beställt, även om det i menyn fanns förslag till visst vin till varje rätt. Men jag erkände att vi inte var så bra på viner, så vi nöjer oss med en flaska brus av något slag. Champagne kan vi klara oss utan, det är maten som är mest intressant. Servitrisen hittade en flaska gott brus. Och vi skålade och önskade varandra tack och lycka till för kommande tider. 

Axlarna började så smått att sjunka lite och vi kopplade av, då vi märkta att vi smallt in bland matgästerna ganska väl. På grund av våra bådas halvtaskiga hörsel blir samtalet oss emellan ganska sporadiskt. Och det var inte första daten så vi kunde mycket väl slappna av inför varandra och bara gilla läget.  Lite funderande från oss båda över besticken. Jisses så många sorter. En liten teaterviskning, börja utifrån. Sedan serverades vi på en liten assiett en minikrustad. Samtidigt fick vi en presentation av serveringspersonal vad den innehöll. Jag tittade, och undrade om det var ett aprilskämt. En krustad, ungefär en matsked stor. Hur skulle vi hantera den? Sked? Kniv och gaffel? Bara skyffla in? Då jag fick den i mun blev jag överrumplad. Den lille fjompen smakade riktigt både gott och mycket. 

Snopna satt vi och erkände att ingen av oss mindes menypresentationen som vi hittat på nätet. Trots sin smakrikhet hade vi noll koll. Vanligtvis vill man ju gå hem och försöka både memorera och kopiera då man fått något gott. 

Nästa rätt som serverades var vi bättre förberedda på proceduren om presentation av vad vi fick. Vi lyssnade och beundrade en vacker anrättning som man knappt nändes fördärva. Men kammussla i sällskap med gurka jalapeno avokado forellrom och puffat ris, dekorerade med lite ätliga blommor fick vi veta. Jag misstänkte inte ett ögonblick att de skulle servera giftiga ingredienser! Men puffat ris? Skulle jag få Kalaspuffar? Det var både vackert och spännande. Inga kalaspuffar däremot…

Det bars ut porslin och bestick allt eftersom vi använde dem. Nu låg det en sked ytterst. Alltså något att sleva i sig. Hela tiden försågs vi med dryck så att vi inte led av törst.

Det var inte bara en personal som skötte om oss även om vi tyckte att den första som tog hand om oss var ”vår”. Vi skojade om att de gjorde i alla fall inte som de gjorde i Paris då vi var in på en av fransmännens ”terrasser”. De skrev vad vi beställde direkt på pappersduken, sedan kom olika personal och serverade, i både rätt ordning och i rätta ögonblick. Vi skrattade gott år deras metod, som trots en stor personal fungerade ypperligt. Visserligen hade det inte fungerat på detta ställets styvstärkta linnedukar och servetter, men logistiken skötte dessa svenskar med bravur.

En tallrik med en mousseline (quenell) av piggvar och kammussla, krönt med bondbönor och löjrom bars in och strax göts det en hummersoppa runt. Jag säger bara….mums. De av mina vänner som har blivit serverade hummersoppa hos mig, förlåt! Det finns kockar som kan bättre, hm. 

Vi berättade för serveringspersonalen om vår skrala hörsel och att vi kände att deras presentation önskade vi att vi hörde bättre. Då fick vi in ett menykort så att vi kunde följa.Tack för det. 

Nästa rätt var förvirrande vad besticken att gälla,en tallrik med pocherad sjötungfilé, champagnesås och störrom. Till detta ett ris. Jag såg att rommen skimrade i grönsvart, alltså min livs första äkta kaviar. Men rom som rom, jag är inte rätt person att uttala mig om sådant. Misstänker att lite beror på hur rommen omhändertas och saltas. Men såsen govänner, den är jag snart expert på. Inte att tillaga, men att smaka på. Kan inte hjälpa att jag himlar med ögonen och låter som Meg Ryan i den där filmen ni vet…When Harry met Sally…nja kanske inte fullt så, men nästan.

Jag beklagade mig att den rätten hade jag hellre önskat pressad potatis till än ris. Fick veta att den funnits i sin nuvarande komposition sedan 1975. Okej då, väl beprövad. Men nästa gång ska jag ha en kokt potatis i handväskan så jag kan mosa ner…. Blir väl i mitt nästa liv.

Ni undrar väl om vi hänger med, ja det gör vi.

Med lagom tid mellan de olika anrättningar så man kan småprata och låta gommen vila. Började känna att de där ganska små portionerna ändå fyllde upp. Jag vet att många av dessa ljuvliga smaker aldrig uppnås utan smör och grädde. Och det mättar. 

Nu bars det in en ny tallrik med grillad piggvarsfilé med blomkålspuré, madeirasky, höstsvamp och vintertryffel. Plötsligt tänkte jag på alla trattkantareller som vi plockat genom åren. Men nej inte kunde det vara något så simpelt? Trattisar är nog för dominerande….

Varje rätt tog längre och längre tid att avnjuta och diskutera. Vi har alltid tyckt att matlagning varit spännande men har tyvärr fegat ur på gamla da’r. Däremot njuter vi desto mer då vi får möjlighet att njuta såhär. 

Vi fick in en liten champagnekupa med en kula grapefruktsorbet. Iskallt efter alla dessa smakexplosioner i munnen. Kändes som om man startade om smak- och doftcenter. Dock tänkte jag genast på våra mediciner. Man ska ju inte äta grapefrukt när man har blodförtunnande. Vilket är en medicin som verkar följa med i pensionsbrev nummer ett. Alla pensionärer har den…Eller är det en annan medicin som man inte kan kombinera? Plötsligt stötte jag bort tankarna och beslöt att det får inte fördärva vår kväll. 

Då vi skulle få in ost som dessert ombads vi att antingen följa med bort till ostvagnen eller välja av vad de berättade vilka ostar som var uppdukade på vagnen. Vi hade fått detta fönsterbord för utsikten, men med följden att ostvagnen inte gick att köra fram till vårt bord. Jag bad om att få hoppa osten då jag började känna mig mätt. Skulle jag äta mer var det bara too much. Men maken smakade av både den jämtländska ädelosten och den franska getosten. Det serverades med några italienska nötkex. Flera olika marmelader i små burkar att kombinera med. Bland annat päronmarmelad med timjan.

Vi njöt av vår festkväll. Tjuvlyssnade på folket runt om oss, som allt eftersom kvällen led och vinglasen tömdes blev mer högljudda och mindre diskreta. Vår ”servitris” den som servat oss mest, även om andra gjort små inpass, tyckte vi drack för långsamt ur vår flaska. Men jag hade övergått till H2O för att bespara mig de benkramper som brukar följa vid alkoholintag. Så maken kämpade ensam. 

Man fyller inte magen med vad det än må vara då det serveras läckerheter. 

Till sist undrade personalen om jag slutat helt eller om det bara var osten jag hoppade. Nja, det finns alltid ett litet utrymme för glass sa jag. Och in bars en delikat avslutning på denna avsmakningsmeny, vanilj, blåbärsglass, lemon curd och en liten maräng. Det var tillsatt med lite timjan! Timjan igen. Och jag inser plötsligt att vissa örter är inte bara kryddor utan rena läkeörter. Underlättar matsmältningen. Förmodligen lektion tre på kockutbildningar, men kul då man får en lite aha-upplevelse så här sent i livet. 

Då vi stod och klädde oss i ytterkläderna kom ”Ullis”, vår servitris och gav mig menyn eftersom jag verkat så angelägen, vilket jag var och det blev som en souvenir. Tack Ullis.

Fortsättning följer om vad vi gör fredag och lördag…..

Oj oj oj, detta skulle våra mödrar se. Att deras ungar sitter och snaskar skräp till middag. Skrattande satt vi vid matbordet och gratulerade oss till att ha fått in en ny profession in i vårt hushåll. Vi har senaste året upptäckt att en sådan där ”french dog” är alldeles tillräcklig som en måltid till oss då vi varit upptagna med annat och inte känt för att stå och laga mat hemma. Sistlidna vecka fick vi i vår ICA-butik syn på den sorts korvbröd som möjliggör att fixa till sådana hemma, sådana där french doggar. Kikade på hyllan för dressingar och jodå, det fanns dressing speciellt för sådana anrättningar. 

Tänk att man kan släppa potatis och sås-maten! Det är nog ett lika stort steg för oss som det hade varit om min far ätit det min mor serverade då de var sommarföräldrar till våra barn, då 9 och 4 år gamla, sommaren 1975. Enligt mina barns berättelse hade de övertalat sin mormor att laga spagetti med köttfärssås. Sonen har berättat att de stod bredvid mormor och instruerade henne hur hon skulle tillreda denna måltid. Malet kött bryntes och spagetti koktes. Hur anrättningen kryddades eller om det förekom annat än ren köttfärs har jag inte riktig koll på. Tror inte att barnen minns. Men en sak minns de. Då morfar kom hem från jobb, tittade han skeptiskt i grytorna och gick omedelbart och la sig med sin tidning. Det jörpet som han skådade vägrade han att ta i sin mun. Hellre en av hunger knorrande mage än riskera att dra döden på sig med den konstiga maten. 

Nu har maken och jag gått ett steg längre i vår matkultur än min far någonsin gjorde. Vi hade korv och bröd till middag! Det är alldeles tillräckligt energiintag för oss gamlingar, speciellt som vi kan avsluta måltiden med en skumtomte som affärerna har i överflöd just nu. 

Oj vad vi njuter åt att frångå gamla traditioner att det måste vara si eller så. Man har sedan barnsben lärt att en riktigt tillagad måltid dagligen är ett måste för att man inte ska lida ond bråd död, eller svåra tillstånd på grund av svår näringsbrist. Genom åren har vi visserligen haft de riktiga kastrullerna, inte aluminiumkastruller för att undgå åderförkalkning och hjärt-kärlförändringar. Men vi har generat saltat lite till på de osaltade rätter vi fått, och riskerat högt blodtryck. Vi har fått medicin av doktorn för de höga blodtrycket, och fortsätter salta maten. 

Vi gräver så sakteligen vår egen grav. Och nu har vi introducerat en ny maträtt som är skämmigt slaskig. Korv och bröd! Med sådan där dressing, som jag brukar be expediten i affären att ta det lugnt med. Ska hon ösa på mycket, kan hon lika gärna spruta det på bröstet på mej, utan omvägar via brödet där hon sedan trycker in korven. För överflödet hamnar ofelbart på bröstet på mej. Antingen på min jumper/blus sommartid, eller på jackbröstet vintertid. 

Vi har sedan minst tre år tillbaks fört journal på vad vi äter till middag. Nu kommer det en ny rätt in i den journalen. Ibland hör man uttrycket ”vad är det jag äter, ifall doktorn frågar”. Nu kan vi kolla i våra anteckningar, om den här nya maträtten kommer att ändra våra liv, och i så fall i vilken riktning. 

Vad det än händer har vi skrattat åt våra modiga steg, allt var kanske inte bättre förr.

Slutet av november. Det är mörkt som om det vore skymning trots att klockan just slagit tolv. Vi har börjat plocka fram lite av de attiraljer som ska lysa upp i decembermörkret. Men till vår glädje har fönsterna blivit putsade, som utlovats från vår hyresvärd, eftersom hantverkare embarkerat våra altaner och balkonger hela hösten. 

Det har varit garantireparationer av våra fasader. Med både borr-, puts och annat damm, och viss målning som smutsat ner vår utemiljö. Inget av dessa arbete har skett med blixtens hastighet, tvärtom. Vi har stundtals funderat om det skulle bli färdigställt – någonsin. Först dök det upp några hantverkare som borrade loss skavanker som tydligen på sikt skulle förvärra fasadernas ytskikt och hållbarhet. Sedan fylldes borrhålen igen och putsades släta. De behövde både byggställningar och flyttbara hisskorgar för att nå alla fasader. Tunga fordon rullades in på vår fina gård. Det kommer alltid att visa de ”hjulspår” i form av hop/ned-tryckta plattor som berättar att våra gårdsplan inte är byggda för tyngre fordon. Erfarenheten av de första förflyttningarna gjorde att det rekvirerades stora plattor som lades ut för att fördela tyngden mer jämt. Men då var skadan redan skedd. Byggställningar sattes också upp för att nå, då de hjulförsedda batteridrivna fordonen inte kom åt överallt. 

Målarna som ska färdigställa efter de som borrat och lagat fasaderna dök upp men hösten närmade sig. Regn och kanske även att de inte var tillgängliga då de var väder för att måla, gjorde att byggställningarna stod här och liknade ett konkursdrabbat spökbygge. Timmarna med dagsljus krympte allteftersom det blev höst. Men till slut dök det upp information om att arbetet skulle fortsätta till våren. En dag satt en lapp på vår ytterdörr att fönsterna skulle putsas sista veckan i november, hurra. Så lägligt, då jag brukar vilja hyfsa till mina fönster tills vi sätter upp adventsljusstakar och stjärnor. Och i veckan som gick har det blivit gjort. Plus att man monterat ner alla byggställningarna denna vecka. Även om det är för att de inte behövs mer eller för andra orsaker, så tycker jag det är trevligt, vilket det än beror på. Jag har haft dessa ställningar att titta på senaste tiden.  Flera gånger har jag suckat och undrat vad det kostat att hyra dessa hjälpmedel, speciellt de senaste veckorna då hantverkarna mest lyst med sin frånvaro. Men idag har vi börjat se att vi kan plocka fram vårt adventspynt, tända våra ljusstakar och njuta av dem. 

Torsdagen gjorde vi en runda runt Skåne. Inte för något annat ärende än att åka upp den biljett maken köpte i början av januari då det aviserats om prishöjningar på biljettpriserna. Jag köper en biljett, sa han. Den går alltid åt. Men nej det gjorde den inte. Och jag började oroa mig för att den skulle ”brinna inne”. Nu vet maken hur förtjust jag är i buss/tågåkande och han visste att jag inte är/var svårlockad. Vi slänger ned några mackor, lite kaffe och sticker iväg torsdagsmorgon. Vi kollar hur långt vi hinner se i dagsljus menade han. Vintertid åker jag helst buss. Man ser så mycket mer från ett bussfönster än från ett tåg. 

Tåg ner till Lund, där byte till buss mot Hörby. I Hörby åker man vidare med Skåneexpress-bussen  som kommer från Malmö. Fikapaus i Kristianstad. Jag sa till maken då jag kom i de böljande backarna vid Brösarp, då vi kom här i somras tänkte jag: ”undrar om det är sista gången jag kommer här”? Nu sitter jag förundrad och beundrar detta naturens underverk. Denna kontinentalterräng som jag inte förstår hur den kan ligga där mellan alla dessa slätter som annars Skåne består av. 

Man kan inte veta allt brukar jag trösta mig med. Visserligen kan man googla och få svar på snart allting, men ibland är de inte uttömmande tillräckligt för min del. Jag får leva med det och bara vara nöjd att jag får se och förundras. 

Simrishamn är ogästvänlig station sommartid, och näst intill en plats man kan förpassa dömda fångar som straff. Där finns ingen plats att komma inomhus då man väntar på bussanslutning. Kommer man från Kristianstad som vi gjorde igår, finns ingen toalett. Varken varm eller kall. Lite buskage för ogenerade och panikartade herrar är vad som finns. Biblioteket som är på andra sidan gatan, där hänvisade ortsbefolkningen till. Men ingenstans fanns någon hänvisning dit. Undrar vad bibliotekspersonalen har för förhållningssätt till dessa eventuella snabb-besökare? Det blev att koncentrera sig till Ystad. Där finns en toa mittemot stationen. På det lilla torget. Vissa av mina trogna läsare undrar säkert om jag är besatt av hur det finns bekvämligheter runt om i Skåne. Men jag kollar bara hur det är. Hela resan blir spolierad om man kissar på sig, oavsett om man är ute och åker onödiga resor eller om man måste förflytta sig av andra orsaker. Att åka kollektivt är ju ur miljöperspektivet ett bra alternativ, och då bör man inte bli bestraffad för att man ställer bilen hemma och väljer de bussar eller tåg som ändå går mellan de ställen man ska färdas. 

Att vi skulle hinna se det vredgade hav som visade sig längs sydkusten hade vi inte förväntat oss. Trodde inte dagsljuset skulle vara så länge. Men jodå. Vi åkte mellan Ystad och Trelleborg. Det måste vara långgrunt längs hela kuststräckan, för det var skummande vita vågor långt ut till havs. Jag minns en dansk man som sa att ”Rasmus visar tänderna” en dag då det gick vita vågkammar på sundet en gång. Men det var jättetänder på den Rasmus vi såg visa sina gaddar igår. 

Väl framkomna till Trelleborg hade solen sagt ”slut för idag, tack för idag”. Så det blev pågatåg hem till Helsingborg. Men på den dag, med så kort dagsljus, hann vi åka Lund – Kristianstad – Simrishamn – Ystad – Trelleborg med de ordinarie färdmedel som regionen erbjuder en vanlig arbetsdag. Med lunchrast på 45 minuter. Och vi har tränat att fara runt och ändå ha med oss både mössa och vantar då vi kommer hem. Inga kvarglömda effekter, eller tappade sådana. En bra träning för oss gamlingar. Att hålla koll på oss själv. 

  

Oh vad jag tycker om, oh vad jag tycker om när det snöar…. Visst sjöng Pippi Långstrump något sådant? Jag satt och lyssnade på damerna på stickkaféet i onsdags hur de beklagade sig över att väderlekstjänsten utlovat snö. Lite skamset satt jag och lyssnade, men lät bli att berätta att jag gillar snö. En del av damerna som pratade om det förfärliga som skulle drabba oss är beroende av sina rollatorer. Och då vet jag allt för väl hur jobbigt det blir med snöfall. Man kör fast i drivorna. Man kommer inte över de vallar som skapas på grund av plogning och snöbekämpning. Man sölar ner då man kommer inomhus med sin snöiga rollator. Och det tar mycket längre tid att förflytta sig, man fryser och svär. 

Sent på kvällen samma dag såg jag att det kommit ett tunt lager snö, innan jag gick till sängs. Så vackert det skimrade i lampskenet på vår gård. Torsdagsmorgon var det ett tjockt lager med snö. Så tjockt att jag insåg att det säkert var problem i trafiken. Jag hade en tid för fotvård på eftermiddagen klockan fyra, så det gällde att tänka till, så att jag inte skulle missa den tiden p.g.a. snöhinder. Sen är det ju det där med busskostnaden. Mitt kort gäller inte mellan klockan 15.00 och 18.00. Hur göra? Fotvården på andra sidan av stan med bussbyte emellan om jag åker från ”min” hållplats. Snåljåpen i mej startade genast att planera, då jag såg vädret. Inga busstidtabeller går att lita på en dag som denna. Men om jag tar bussen borta vid vår ICA-affär, linje 2, behöver jag inte byta. Då kommer jag hela vägen upp på Elineberg. Det är cirka en kilometer bort till den hållplatsen, ingen match normalt. Men pulsa dit i djupsnön gjorde att man kände av det. Kanske beroende på att man går inte lika avslappat då det är halkrisk. Man borde gå avslappat, ifall man halkar, men det är lättare sagt än gjort. Maken var lite nyfiken på vädret, så han slog följe bort till busshållplatsen. Vi liknade två snögubbar då vi kom dit, det snöade fortfarande ymnigt. Bussen gled in på hållplatsen några minuter före tre, så mitt busskort gällde. Sedan satt jag och åkte runt hela vår stad som klätt sig i denna vackra vinterskrud. Vilken syn. Det hade inte hunnit bli den sörjiga modd som annars snabbt blir på stadens gator. Hela världen var vit. Och trafikbullret var lite dämpad av snön. Bilar körde runt i stan med höga drivor på taken. Undrar var den snön hamnar vid en kraftig inbromsning? Jag var i god tid hos min fotterapeut. 

Då jag stod vid kassan efteråt och betalade och reserverade en ny tid, såg jag att jag lämnat små svarta högar på golvet efter mej. Var har de kommit ifrån, undrade jag? Har jag trampat i hundskit då jag gick hit från bussen? Men min fotvårdare tog genast och sopade upp högarna. Jag bad om ursäkt, men hon menade att jag troligen trampat i någon rabatt. Det liknade mer vanliga jordkockor, även om de var små, sa hon. Men så konstigt, det var ju decimetrar med snö överallt. Jag hade inte sett några bara fläckar.

Bort till bussen, nu fick jag köpa biljett, byte vid G.A-torg. Väl hemma på min gata stod jag och tittade på hur en tjej höll på och försökte komma loss från en besvärlig parkering. Hjulen bara snurrade och hon kom inte loss från halkan. Det var en bil med hemtjänstpersonal. De har inte så mycket tid mellan sina vårdtagare att de kan sitta fast i snövädret. Till slut kom hon loss och jag traskade sista biten hem. Jag knackade på altandörren då jag såg att maken stod och pysslade i köket. Bad honom att gå ut och öppna ytterdörren för mig. Jag var som en snögubbe även nu. Det vräkte ner och jag hade nycklarna på botten i ryggsäcken. Han förbarmade sig och öppnade ytterdörren. Då jag kom in i genom dörren från gårdssidan stampade jag av mej den snö jag inte lyckats bli av med innan jag klev inomhus. Sedan bort till vår dörr. Det kändes väldigt konstigt då jag gick, det kändes som om jag förlorat klacken på skon så jag vände mig och tittade om det blev stora snöhögar efter mej. Jag hade ju försökt att stampa av mej det värsta. Då såg jag samma svarta små högar som jag hade lämnat efter mej på fotvården. 

Plötsligt insåg jag att jag drabbats av samma sjuka på mina vinterkängor som hade drabbat maken och ett par av hans dojor i somras. Hela skosulan höll på att förintas. Smulas sönder till små högar, mystiska smulhögar. Förklarade varför det kändes som om jag var utan “klack” på ena foten. Dessa fantastiska konstprodukter. Det är (var) ett par Ecco-kängor. Visserligen inte sprillans nya. De är säkert femton år gamla. Men sådana kängor använder man inte så mycket så de slits inte upp. Men istället är de gjorda av ett material som tydligen har ett “bäst före datum”. 

Fredagen blev en shoppingdag. Jag kan inte vara utan vinterkängor. Speciellt inte då vi åker upp till kungliga huvudstaden en vecka i december. Så iväg ut på mammons tempel, Väla. Jag vet inte om vi har någon skoaffär kvar i stan. Jag har tidigare tittat på kanadensiska kängor som har dubbar som man kan fälla ut då man behöver. Men de är gjorda för folk med fossar som är smalare än en ål. Så iväg bort till Ecco-butiken, hittade ett par bra kängor. Jag frågade biträdet om det fanns ett bäst-före-datum på sulorna. Hon såg frågande ut, och jag förklarade då vad som hänt både maken och mig, med sulor som mer eller mindre förintats. Hon funderade några sekunder sedan började hon förklara att det berodde på om vi hade antingen för kallt eller för varmt, för torrt eller för fuktigt där vi förvarade våra skor!!!! Bla bla bla, ”lägg över allt ansvar på kunden-kursen” hade hon verkligen tagit åt sig! Jag bad henne spara på harangerna, hon behövde inte besvära sig att förklara. Förr i tiden då skosulor var gjorde i naturmaterial slet man ut dem, man använde dem tills det inte fanns sulor kvar och skomakaren vägrade att halvsula dem längre. Men de förintades inte eller förvandlades till en smulig massa. Nu har jag nya fina kängor med ett bäst-före-datum som förhoppningsvis ligger senare än min hädanfärd.

Veckan har även inneburit andra mysterier. I söndags skrev maken in i vår ”Handlelista” vad som skulle handlas, en fil som är ett delat dokument. Vi kan båda skriva i det då vi ser något som måste inhandlas. Har vi inte vår shoppinglista blir det dyrt att handla. Då vi skriver in något skrivs det på bådas iPads. Men måndagkvällen var dokumentet försvunnet! Vem? Var? Vi beskyllde varandra för att ha klantat till det och av misstag kastat dokumentet. Raderat det! Hjälp! Det som blivit så bekvämt att ha till hands. Vi sökte i senast raderade dokument, vi sökte i ”molnet” men ingenstans fanns det. Sonen blev kontaktad och ombedd att hjälpa till, men även han gick bet. En ny Handlelista blev skriven, trots att sonen rekommenderade ICAs shoppinglista. Jag är övertygad om att det tillkommer smygreklam på sådana listor. Så en hemmagjord, den styr vi själv. 

Då nya listan var skriven och jag skulle lägga till maken för delning, mindes jag plötsligt att den förra listan var tillverkad under tidig pandemi. Vi var inte välkomna i affärerna om man hade någon som kunde hjälpa en. Så varje vecka gjorde jag en liten trevlig inköpslista, mailade den till sonen som ombesörjde våra inköp. Efter en tid kom det en inbjudan från sonen att dela ett dokument där vi kunde skriva och notera under veckan. En trevlig lista men med det viktigaste att det var planerat så att han slapp kuta runt runt i butiken. Allt var förberett att fyllas i i den ordning man finner varorna i butiken! Vi hade ju tidigare bara skrivit i löpande ordning vad vi kommit på behövde inhandlas. 

Nu mindes jag plötsligt hur föregående lista skapades som ett delat dokument. Alltså!!! Sonen har städat sin dator någon gång mellan söndag och måndag, slängt ut föräldrarnas gamla Handlelista! Och den där dialogrutan som kommer upp då man vill radera ett dokument, den som frågar om man är säker på att man vill radera, och med tillägget att då raderas den från alla enheter dokumentet varit kopplat till, även de raderas! Han har alltså klicketiklickat, sådär som man snart gör på allting numera. Man frånsäger sig allt personligt ansvar och tar på sig allt annat ansvar som man inte behöver. Precis som då jag åter köpte ett par nya Ecco-dojor trots att jag hörde expeditens förklaring om att vi hade det för varmt eller kallt eller torrt eller fuktigt i våra garderober!