Jönssonminnen.se

Svenskan efter engelskan

What a feeling! We are free people again. I don’t know what we want to do with the freedom but a clear feeling inside me. First this cancelling of restrictions, but even the longer daylight as gets more obvious day by day gives me some strange feeling I want to do something. But what? I have not any ideas for the moment. I have to sit down and make a plan. And discuss this and persuade my husband how necessary this plans are. First is it all the buses in my town which needs to be explored. Which ones is already in our knowledge, and which ones is on the schedule to explore?

Further information about our bus travelling will appear at this pages. It is still on the planning level yet. 

It happens I hear people say to me; you aren’t “make-less”, a word I use when I am without any either plan or to-do things on my list. When I hear it it is a word, not invented by me but a word I have borrowed from people up north in Sweden. As a statement I always have something to do whatever happens. 

Yesterday I got a phone call about the local we are playing bridge in Wednesdays afternoons. It is allowed for us to gather again in that local, and I typed a letter and send out to the players. After an hour I already got four answers, indicating people have waited for this release of the restrictions. First one told me she was so glad but she still was all to ill to participate. We have spoken about those facts earlier, and I have promised her to get my messages even if she isn’t able to come anymore. As she says, all the names and to see the result from last weeks play, makes her to follow her friends in a way after all. The second one cheered and I clearly heard her happiness about getting an easier life back again. Third one typed and send: OF COURSE, I will be there Wednesday 13.00 sharp! And after some minutes my phone signalled I had got a payment for something. It was the payment for the play! I had in the letter clearly explained I didn’t accepted any coins, only notes or Swish over phone, ha ha it was his way to tel how anxious he were to get back to normal life and play some cards. The fourth just send my letter back and he had forget to type any message if he wanted to participate or not. Just followed my instructions how to answer, either by send this mail back by pushing the button “answer” I am convinced he would have typed something if he Not is able to come to play so I make a note he show up. The fifth had tried to phone me very early (in my opinion what is early or not) and had met a phone answering machine; I didn’t want to be disturbed. I called her when it was decent time in my eyes, and she were happy to come next week. The sixth had left a message in my  message box telling me she did so because she didn’t feel comfortable to use her mail. But she didn’t tell me if she is coming or not, so probably I have to phone her after all and ask about it. 

After one day I can clearly see people isn’t looking in their mailbox frequently for any mail. Especially retired people doesn’t get mail every day. After this weekend I have to check the list which one who hasn’t answered , and I have to phone them. Can you understand when I say I am not without things to do. Keep me busy and my brain may not become too mixed up. A list helping me to have a check up what I am going to do and what I already have done is a necessity to me. Sometimes I forget if it is done or I already have done it. At our age we have to find facilities to keep our life in a comfortable shape. 

Today our windows are cleaned and the sun shines. I was going to clean the windows but my husband didn’t trust my work would be good enough. So we shared the work, I stood beside him telling him how and what to do. Till he asked me to step aside and keep quiet. I continued my knitting and he had to fending. But I am happy we have got rid of that grey windows. It is one less thing to be annoyed about.  

Här är svenskan

Vilken känsla!  Vi är fria människor igen.  Jag vet inte vad jag vill göra med friheten men det är en tydlig känsla inom mig.  Först detta upphävande av restriktioner, men även det längre dagsljuset som blir mer uppenbart dag för dag, ger mig en underlig känsla av att jag vill göra något.  Men vad?  Jag har inga idéer för tillfället.  Jag måste sätta mig ner och göra en plan.  Och diskutera detta och övertala min man hur nödvändiga dessa planer är.  Först är det alla busslinjer i min stad som måste utforskas.  Vilka finns redan i vår kunskap, och vilka finns på schemat att utforska?

 Mer information om våra bussresor kommer att finnas på dessa sidor.  De är fortfarande på planeringsnivå ännu.

 Det händer att jag hör folk säga till mig;  du är inte ”göralös”, ett ord som jag använder när jag är utan någon planering eller ”att göra saker” på min lista.  När jag hör det är det ett ord, inte uppfunnit av mig utan ett ord som jag har lånat av folk norrut i Sverige.  Som ett uttalande att jag alltid har något att göra, vad som än händer.

 Igår fick jag ett telefonsamtal om lokalen vi spelar bridge i på onsdagseftermiddagarna.  Det är tillåtet för oss att samlas igen i den lokalen, så jag skrev ett brev och skickade ut till spelarna.  Efter en timme hade jag redan fyra svar, vilket tyder på att folk har väntat på denna ”frigivning” av restriktionerna.  

Den första sa till mig att hon var så glad men hon var fortfarande för dålig för att delta.  Vi har pratat om dessa fakta tidigare, och jag har lovat henne att få mina meddelanden även om hon inte kan komma längre.  Som hon säger, alla namn och att se resultatet från veckans spel, gör att hon trots allt följer sina vänner på ett sätt.  

Den andra jublade och jag hörde tydligt hennes lycka över att få tillbaka ett lättare liv igen.  

Tredje skrev och skickade: SJÄLVKLART, jag kommer på onsdag 13.00 på klockslaget!  Och efter några minuter signalerade min telefon att jag hade fått en betalning för något.  Det var Spelavgifter!  Jag hade i brevet tydligt förklarat att jag inte accepterade några mynt, bara sedlar eller Swish över telefon, ha ha det var hans sätt att berätta hur angelägen han var att komma tillbaka till det normala livet och spela lite kort.  

Den fjärde skickade bara tillbaka mitt brev och han hade glömt att skriva något meddelande om han ville delta eller inte.  Följde bara mina instruktioner hur man svarade, antingen genom att skicka tillbaka detta mail genom att trycka på knappen ”svar” Jag är övertygad om att han skulle ha skrivit något om han inte kunde komma och spela så jag gör en anteckning om att han dyker upp.  

Den femte hade försökt ringa mig väldigt tidigt (enligt vad jag tycker är tidigt eller inte) och hade mött en telefonsvarare;  Jag ville inte bli störd.  Jag ringde henne när det var vettig tid i mina ögon, och jag fick veta att hon kom gärna nästa vecka.  

Den sjätte hade lämnat ett meddelande i mina meddelanden som berättade att hon gjorde såhär för att hon inte kände sig bekväm att använda sin post.  Men hon sa inte till mig om hon kommer eller inte, så jag måste nog ringa henne trots allt och fråga om det.

 Efter en dag kan jag tydligt se att folk inte letar i sin brevlåda så ofta efter någon post.  Särskilt pensionerade får inte post varje dag.  Efter den här helgen måste jag kolla på listan vilka som inte har svarat och jag måste ringa dem.  Kan du förstå när jag säger att jag inte saknar saker att göra.  Håll mig sysselsatt och min hjärna kanske inte blir för slö.  En lista som hjälper mig att kolla upp vad jag ska göra och vad jag redan har gjort är en nödvändighet för mig.  Ibland glömmer jag om jag ska gör a eller om jag redan har gjort det.  I vår ålder måste vi hitta hjälpmedel för att vårt liv ska vara bekvämt.

 Idag är våra fönster putsade och solen skiner.  Jag skulle putsa fönstren men min man litade inte på att mitt arbete skulle bli tillräckligt bra.  Så vi delade på arbetet, jag stod bredvid honom och berättade hur och vad han skulle göra.  Tills han bad mig gå åt sidan och hålla tyst.  Jag fortsatte att sticka och han fick kämpa på.  Men jag är glad att vi har blivit av med de där gråa fönstren.  Det är en sak mindre att irritera sig på.

Now we have got to know what happens next week, Wednesday. Most restrictions is finished by then. And we go back to normal life, if someone remembers what normal life is like… One thing I know is, people long for the spontaneity back in daily life. To step up from a chair and say: I take a trip to nearest restaurant and have my dinner there today. And be able to do so without look for the vaccine pass and mask to wear and be careful about any crowd at the bus. Last Monday l met an old man he hadn’t understand why people had become so impolite, no one took his hand to greet with a handshake anymore. This two years hadn’t taught him the new manners. He still wanted to greet in old fashion way by a courteous handshake and look into the eyes, a slight bow on his neck. That is how we show respect to one another in his mind. And ok, I took his outstretched hand, felt for half a second the desperation, but when I saw his calm face I decided to keep calm myself as well. 

After all I have ride buses and trains and felt safe with all this strangers around me last year, why not this courtesy to the old man who obviously were glad to meet me. Now friday morning five days before we will get free from all kind of restrictions I haven’t any sign by corona infection. May I be safe another week. And if it may happen after that it isn’t any general dangerous disease, and I do not have to ashamed report it to any authorities. 

Today my brother has his birthday. The old man gets even older, he turns eighty. A respectable age. We are going to him to celebrate him. This time a year it often is bad weather with snow and storm. When we plan to go and congratulate him we hesitate until the very day appears before we for sure announce our participating. But today we have decided to go by bus and train, not any car ride of our own.  And those of you who read my thought now and then knows I love to go by train and buses. But today it is a rather long journey, changing three times at every direction. A bit anxious my husband bought the ticket already when we sat at breakfast table. But activate the ticket we don’t do before we enter the voyage. 

I saw in his eyes he were satisfied he had managed to buy the ticket and when he checked the receipt he told me he had got a rebate, about 25 % cheaper than we thought at first. Doubtfully I asked him if he had pushed the right button and get that rebate or had he bought a ticket somewhere else? Forcibly he said he had made the right step at his phone, buying this ticket. Ok, I said. There is always an option we step into the office at train station to check up if we are right. Honestly as we are, we risk rather to miss that 25% cheaper voyage, than make us any fraudsters. I told him I am prepared to risk the punishment of a month in prison with water and bread, but my husband will not be seen as any dishonest person. 

I laugh at him but he will try and keep his reputation as an honest one. About my person, it is another thought… Now we dress up and realise this day is not as every day, we choose some nicer clothes. And again I laugh, saying we ought to take a picture when we are fully dressed and send to son. If we get lost during day he might be able to call us on the radio, telling all listeners how we are dressed at the disappearance. In former days we heard almost daily the reporter in broadcast read a call for lost people and they always told how the missing person was dressed at the disappearance. If you not read in nearest future here at my pages….. I am dressed in my green jacket and black shoes. Jeans and wood mittens. Red knitted cap with a fox skin tuft. Probably I still have my walker to sit on… hope to see you, soon.

här är svenskan

Nu har vi fått veta vad som händer nästa vecka, onsdag.  De flesta restriktioner är slut på då.  Och vi går tillbaka till normalt liv, om någon kommer ihåg hur ett normalt liv är… En sak jag vet är att människor längtar efter spontaniteten tillbaka i det dagliga livet.  Att kliva upp från en stol och säga: Jag tar en tur till närmaste restaurang och äter min middag där idag.  Och kunna göra det utan att leta efter vaccinpasset och masken att bära och vara försiktig med eventuell trängsel vid bussen.  I måndags träffade jag en gammal man som inte hade förstått varför folk hade blivit så oartiga, ingen tog hans hand för att hälsa med ett handslag längre.  Dessa två år hade inte lärt honom det nya.  Han ville fortfarande hälsa på gammaldags vis med ett artigt handslag och se en in i ögonen, och en lätt böjning på nacken.  Det är så vi visar respekt för varandra i hans sinne.  Och ok, jag tog hans utsträckta hand, kände i en halv sekund desperationen, men när jag såg hans lugna ansikte bestämde jag mig för att hålla mig lugn själv, jag också.

 Jag har trots allt åkt buss och tåg och känt mig trygg med alla dessa främlingar runt mig sistlidna år, varför inte denna artighet till den gamle mannen som uppenbarligen var glad över att träffa mig.  Nu fredagmorgon fem dagar innan vi kommer att bli fria från alla slags restriktioner, har jag inga tecken på coronasmitta.  Må jag vara säker en vecka till.  Och om det skulle hända efter det är det inte någon allmänfarlig sjukdom längre, och jag behöver inte skamligt rapportera det till några myndigheter.

 Idag fyller min bror år.  Gubben blir ännu äldre, han fyller åttio.  En respektabel ålder.  Vi ska åka för att fira honom.  Den här tiden på året är det ofta dåligt väder med snö och storm.  När vi planerar att fara och gratulera honom tvekar vi tills själva dagen dyker upp innan vi med säkerhet tillkännager att vi kommer.  Men idag har vi bestämt oss för att åka buss och tåg, inte någon egen bilresa.  Och ni som läser mina tankar då och då vet att jag älskar att åka tåg och buss.  Men idag är det en ganska lång resa, man byter färdsätt tre gånger åt vardera hållet.  Lite oroligt köpte min man biljetten redan när vi satt vid frukostbordet.  Men aktivera biljetten gör vi inte innan vi går anträder resan.

 Jag såg i hans ögon att han var nöjd med att han hade lyckats köpa biljetten och när han kollade kvittot berättade han att han hade fått en rabatt, cirka 25 % billigare än vi först trodde det kostade.  Tveksamt frågade jag honom om han hade tryckt på rätt knapp och fått den rabatten eller hade han köpt en biljett till någon annanstans?  Uttryckligen sa han att han hade tagit rätt steg på sin telefon och köpt den här biljetten.  Ok, sa jag.  Det finns alltid ett alternativ att vi kliver in på kontoret vid tågstationen för att kolla upp om vi har rätt.  Ärligt talat riskerar vi hellre att missa den där 25 % billigare resan än att göra oss till några bedragare.  Jag sa till honom att jag är beredd att riskera straffet på en månads fängelse med vatten och bröd, men min man vill absolut inte att ses som någon oärlig person.

 Jag skrattar åt honom men han kommer alltid att försöka behålla sitt rykte som ärlig.  Om min person finns det andra tankar, hm… 

Nu klär vi upp oss och inser att den här dagen inte är som varje dag, vi väljer några snyggare kläder.  Och jag skrattar igen och säger att vi borde ta en bild när vi är färdigklädda och skicka till sonen.  Om vi går vilse under dagen, kanske han kan efterlysa oss på radion och berätta för alla lyssnare hur vi är klädda vid försvinnandet.  Förr i tiden hörde man nästan dagligen reportern i radion läsa en efterlysning om förlorade människor och de berättade alltid personen var klädd vid försvinnandet.  Om du inte inom en snar framtid läser här på mina sidor….. Jag är klädd i min gröna jacka och svarta skor.  Jeans och yllevantar.  Röd stickad mössa med rävskinnstofs.  Förmodligen har jag fortfarande min rollator att sitta på… hoppas vi ses snart.

Now it is finished for this time, the Christmas tree. And the stormy weather for January this year. We sit with our afternoon coffee speak about our childhoods, my husband and I. Did you have any Christmas tree indoors in your home when you were a kid, I asked spouse. Hesitating he shook his head and said, I can’t remember. Maybe there was some kind of decorations as a fir tree or any conifer. But he weren’t sure. 

We spoke about it because, one of the first days this year we found a note in our postbox from our landlord. Telling we should leave our Christmas tree out at the yard, beside the big Christmas tree we had just outside our windows. We have had a collective tree decorated with a Christmas tree loop. In this new built block we found it very nice the landlord had arranged these Christmas decorations, as well as the lightening stars in the gate entrances. 

When we sold our house and moved into an apartment, we let some of our traditions be lost. Some because we have no place for it in our small apartment, and some because we feel we don’t have the strength anymore for a lot of this decorations. Our topics of conversation has changed from what we do, till what we did. It is a part of life as well. 

Now since the last storm the fir trees which was left in our yard, wasn’t there anymore. Some man were occupied looking around all yard and nearest block after the tree which had escaped in the stormy weather. This time a year the stormy days really are stormy! 

By the way the Christmas tree, I told my husband what happened to our Christmas tree in my childhood home. When the tree turned to be less green and dropped a lot of fir needle, it was time to realise the Christmas was finished for that season. We carefully took the decorations, put them in boxes to save to next year. You heard a rattling sound all the time you were plundering the Christmas tree on its decorations. When every Christmas tree ball were picked from the tree, a lot of needles dropped on the carpet under the tree. Finally my mother stood there with a very poor faded fir tree. She opened the wide window, after she had sent one of her kids down at the pavement outside our house. As a guard to look so no one came walking just that second she threw the rest of our Christmas tree out of the window. 

I remember very well what it looked like when it landed at the pavement, if it had some needles remaining when she threw it away, those needles gave up same moment it landed at the pavement. It formed a green “island” at the pavement, and in the middle there was this light brown skeleton of a fir tree. I remember how I raised the remaining residue from this winter’s Christmas. The feeling it was over for this time. A sadness, but in same time a celebration of a new year began. When I told my husband about this and the feelings it brought, he asked: what happened with the tree after that? I sat gaping, looked at him and realised, here were a huge gap in my remembrance! Where, what, how? I had no idea about the next step for our “tidy up after Christmas”. 

I called my brother, couldn’t leave this serious conversation without a proper end. My brother hadn’t any memory about what happened with the tree after Christmas. The conversation became hanging in air like as if it were waiting for next breath. I had to ask sister when we speak Monday morning… and unfortunately both my now living siblings weren’t able to fill in the story about our Christmas tree from my childhood. I am sure my deceased brother Stig had been able to help me. 

We will never get any answer on that question. Sad. When some memories is gone for ever.

As Mona, an old acquaintance said when we met her at the bus today, it is difficult to grow old….. and I said to her, it isn’t difficult at all. Just sit and feel the hair turn grey and the senses gets weaker, sight and hearing. She laughed at me and said it wasn’t like that she meant. She admitted it was a sad thing to realise how our abilities decreased. 

Svenskan kommer här

Nu är det färdigt för den här gången, granen.  Och stormvädret för januari i år.  Vi sitter med vårt eftermiddagskaffe och pratar om vår barndom, min man och jag. Hade ni någon julgran inomhus i ditt hem när du var liten, frågade jag maken.  Han skakade tvekande på huvudet och sa: Jag kommer inte ihåg.  Kanske fanns det någon form av dekorationer, en gran eller vilket barrträd som helst.  Men han var inte säker.

 Vi pratade om det eftersom vi en av de första dagarna i år hittade en lapp i vår brevlåda från vår hyresvärd.  På lappen stod att vi kan lämna vår julgran ute på gården, bredvid den stora julgranen vi hade precis utanför våra fönster.  Vi har fått en gemensam gran med en ljusslinga.  I det här nybyggda kvarteret tyckte vi att det var väldigt trevligt att hyresvärden hade ordnat dessa juldekorationer, samt adventsstjärnorna i husets entréer.

 När vi sålde vårt hus och flyttade in i lägenhet lät vi några av våra traditioner gå förlorade.  En del för att vi inte har plats för det i vår lilla lägenhet, och en del för att vi känner att vi inte orkar längre med dessa dekorationer. Våra samtalsämnen har även förändrats från det vi gör till det vi gjorde.  Det är en del av livet också.

 Sedan den senaste stormen var granarna, som fanns kvar på vår gård, inte där längre.  Någon män var sysselsatta med att leta runt på gården och i närmaste kvarter efter granar som hade rymt i det stormiga vädret.  Den här tiden på året är de här stormiga dagarna verkligen rejäla!

På tal om granar, jag berättade jag för min man vad som hände med vår gran i mitt barndomshem.  När trädet blev mindre grönt och tappade mycket granbarr var det dags att inse att julen var över för den här säsongen.  Vi tog försiktigt ner dekorationerna, la dem i kartonger för att spara till nästa år.  När varje julgranskula plockades från granen föll en massa barr på mattan under granen. Man hörde ett rasslande ljud hela tiden man plundrade granen på dess dekorationer.  

Äntligen stod min mamma där med en mycket arm urblekt gran.  Hon öppnade det stora fönstret, efter att hon hade skickat ner ett av sina barn vid trottoaren utanför vårt hus.  Som vakt att titta så ingen kom gående just den sekunden hon kastade ut resten av vår julgran genom fönstret.

 Jag minns mycket väl hur den såg ut när den landade på trottoaren, om den hade några barr kvar när hon kastade den, gav de barren upp i samma ögonblick som den landade på trottoaren.  De bildade en grön ”ö” vid trottoaren, och i mitten fanns det där ljusbruna skelettet av en gran.  Jag minns hur jag reste upp resterna från vinterns jul.  Känslan att det var över för den här gången.  En sorg, men samtidigt började firandet av ett nytt år.  När jag berättade för min man om detta och känslorna det gav, frågade han: vad hände med trädet efter det?  Jag satt och gapade, tittade på honom och insåg, här fanns en stor lucka i mitt minne!  Var, vad, hur?  Jag hade ingen aning om nästa steg för vår ”städning efter jul”.

 Jag ringde min bror, kunde inte lämna det här allvarliga samtalet utan ett ordentligt slut.  Min bror hade inget minne av vad som hände med granen efter jul.  Samtalet blev hängande i luften som om det väntade på nästa andetag.  Jag var tvungen att fråga syster när vi pratade måndag morgon… och tyvärr kunde båda mina nu levande syskon inte fylla i berättelsen om vår julgran från min barndom.  Jag är säker på att min avlidne bror Stig hade kunnat hjälpa mig.

 Vi kommer aldrig att få något svar på den frågan.  Ledsen.  När några minnen är borta för alltid.

 Som Mona, en gammal bekant sa när vi träffade henne på bussen idag, det är svårt att bli gammal… och jag sa till henne, det är inte alls svårt.  Sitt bara och känn hur håret blir grått och sinnena blir svagare, syn och hörsel.  Hon skrattade åt mig och sa att det inte var så hon menade.  Hon erkände att det var en sorglig sak att inse hur våra förmågor minskade.

Returned from my walk ten minutes ago. A silent grey day without any wind. Sometimes I use to name it zero-weather. Not cold, not hot. No sun and no rain, nothing. Even if it is the first month of the year, I kept lukewarm on my cheeks.

 Before the walk I hesitated for a while if I should stay indoors but when I discussed with myself, it didn’t make me any good to avoid the walk. I am a lazy woman and grab the first opportunity to relinquish any possible thoughts to move from my couch corner. But the wiser part of me, or was it the curious (?) who said; take a walk around the block. The weaker of me tried to complain about my sore hip and leg, but the wiser of me said; have you felt any more pain because of the walks last half a year? What a stubborn voice. And try to lie to myself, it isn’t any success. 

So the AirPods into my ears and put on the jacket and shoes. The pods because I am listening to a book, one of my eternal detective stories. Jigsaw detective stories they are named in Sweden. You never know until the very last page in the book who the killer is. It is a nice entertainment this time of the year when the only sound you hear is from the traffic. But suddenly I surprised stopped my book and listened to a bunch of birds chattered in a hedge. This greyish day when the clouds hang heavy and threatened to start rain, and this birds had a afternoon meeting with a loud chattering. I heard them but they were hidden in that hedge. My eyes couldn’t see them but I smiled, this is a sign the daylight returns. Day by day we can see a little longer day. When I arrived beyond the bus stop where I use to sit and both rest for a while and look at the traffic and people, I saw the misty landscape. A foggy field and a forest edge was so beautiful and gave a calm to look at. Not any snow blowing around just this calm view. I asked my husband to take some pictures, some views of that calm foggy landscape.

Sat and thought of the weather around our cottage we have got reports from last week.  It has been some very stormy weeks up north and I have said someday; I hope the roof still is on our cottage. When I speak in phone with relatives up there, the weather is the first we speak about. They tell me and I tell them and the difference getting commented every time. After all they have a lot of work shovelling all snow, and I in this southern parts of our country don’t have any such trouble. 

Once upon a time I heard a story about a young girl who was married to a man living in that valley where we have our cottage. She was used to a big city with all the possibilities you can find there. But in their home in valley nothing happened but everyday life. At last she left her husband and her mother in law, saying she was deadly tired to talk about birds and the weather, birds and the weather. She moved back to her big city and divorced the man. Sometimes when we speak in phone and we experience too boring weather-talk we use to say;”birds and the weather, birds and the weather. Now we know the talk is too boring and dull. When I was young I heard the Englishmen only spoke about the weather, but I wonder if we Swedish are at least as good as the english.   What I am eager to be able to, is to learn many words to describe the different kind of weather, many different words. I have heard the eskimos have 200 words for snow. Just snow, not wind sunshine rain cold and warm weather only snow. Wonder how many they are able to remember when they getting old? To the afternoon coffee I looked at the pictures from my walk and they really reflected the calm I discovered the nice views. And I had to search for some music to play when I sorted out the pictures, Carl Nielsens “Dimman lättar”  (the fog lightens) was just the kind of music that fitted my mood. 

Här är svenskan

Kom tillbaka från min promenad för tio minuter sedan.  En tyst grå dag utan vind.  Ibland brukar jag kalla det nollväder.  Inte kallt, inte varmt.  Ingen sol och inget regn, ingenting.  Även om det är årets första månad så höll jag mig ljummen på kinderna.

  Innan promenaden tvekade jag ett tag om jag skulle stanna inomhus men när jag diskuterade med mig själv var det inte bra för mig att undvika promenaden.  Jag är en lat kvinna och tar det första tillfället att avstå från alla möjliga tankar för att flytta från min soffhörna.  Men den klokare delen av mig, eller var det den nyfikna (?) som sa;  ta en promenad runt kvarteret.  Den svagare av mig försökte klaga på min ömma höft och ben, men den klokare av mig sa;  har du känt att det gjort ont på grund av promenaderna senaste halvåret?  Vilken envis röst.  Och försöka ljuga för mig själv, det är görs inte med någon framgång.

 Så AirPods i mina öron och på med jackan och skorna.  Poddarna för att jag lyssnar på en bok, en av mina eviga deckare.  Pusseldeckare kallas de i Sverige.  Man vet aldrig förrän på sista sidan i boken vem mördaren är.  Det är en trevlig underhållning den här tiden på året när det enda ljud man hör är från trafiken.  Men plötsligt stoppade jag förvånad min bok och lyssnade på ett gäng fåglar som tjattrade i en häck.  Denna gråaktiga dag när molnen hänger tunga och hotar att börja regna, och dessa fåglar hade ett eftermiddagsmöte med ett högt pladder.  Jag hörde dem men de var gömda i den häcken.  Mina ögon kunde inte se dem men jag log, detta är ett tecken på att dagsljuset kommer tillbaka.  Dagligen kan vi se en lite längre dag.  När jag kom bortom busshållplatsen där jag brukar sitta och både vila en stund och titta på trafiken och människorna såg jag det dimmiga landskapet.  Ett dimmigt fält och ett skogsbryn var så vackert och gav ett lugn att se på.  Det blåser inte omkring någon snö bara den här lugna utsikten.  Jag bad min man att ta några bilder, några vyer av det lugna dimmiga landskapet.

Satt och tänkte på vädret runt vår stuga, vi har fått rapporter från sistlidna veckan.  Det har varit några väldigt stormiga veckor uppe i norr och jag har sagt någon gång;  Jag hoppas att taket fortfarande finns kvar på vår stuga.  När jag pratar i telefon med släktingar där uppe är vädret det första vi pratar om.  De berättar för mig och jag berättar för dem och skillnaden blir kommenterad varje gång.  Trots allt har de mycket arbete med att skotta all snö, och jag här i de här södra delarna av vårt land har inga sådana problem.  

En gång i tiden hörde jag en historia om en ung flicka som var gift med en man som bodde i den dalen där vi har vår stuga.  Hon var van vid en storstad med alla möjligheter man kan hitta där.  Men i deras hem i dalen hände inget annat än vardagslunken.  Till sist lämnade hon sin man och sin svärmor och sa att hon var dödstrött på att prata om fåglar och väder, fåglar och väder.  Hon flyttade tillbaka till sin storstad och skilde sig från mannen. 

 Ibland när vi pratar i telefon och vi upplever för tråkigt väderprat brukar vi säga;”fåglar och vädret, fåglar och vädret”.  Nu vet vi att snacket är för tråkigt och tradigt.  När jag var ung hörde jag engelsmännen bara pratar om vädret, men jag undrar om inte vi svenskar är minst lika bra som engelsmännen.  Det jag önskar vore att kunna, att lära mig många ord för att beskriva olika slags väder, många olika ord.  Jag har hört att eskimåerna har 200 ord för snö.  Bara snö, inte vind solsken regn kallt och varmt väder bara snö.  Undrar hur många de kan komma ihåg när de blir gamla?  Till eftermiddagskaffet tittade jag på bilderna från min promenad och de speglade verkligen lugnet jag upptäckte med de fina vyerna.  Och jag var tvungen att leta efter lite musik att spela när jag sorterade bilderna, Carl Nielsens ”Dimman lättare” (dimman lättar) var precis den typ av musik som passade mitt humör

It is a more than a week ago since we were to see THE MOVIE. I think I will put it at first place among all my favourite movies. Even if I now and then change the order because I remember another one as good at the first. After all it is a movie I saw sixty four years ago and I surprise myself how well I remember and recognise the scenario and the characters. West side story has been remade by Steven Spielberg.

What a masterpiece. He hasn’t changed the music. It is a musical, and shame of anyone who even think of making any change. I don’t know how old Steven was when he first saw this musical. I have googled how old he is and when he is year child with me, I can imagine he was as old as I was when he saw the movie first time. It was a time when many great musicals were the amusement people liked. Porgy and Bess, The Showboat, Oklahoma are some I remember from those times. And suddenly they made a movie about the life in a big city and all segregation problems which arose when the immigrants came to town.

When I think of the new created stage work from those days mid-fifties another great story about class differences, was My Fair Lady. A story about an ordinary poor girl who became educated and transformed from a simple girl to an upperclass lady. And because some gentlemen’s bet if it was possible to be able to present a poor girl at court and she wouldn’t become revealed as the simple girl she was. 

Most of the musicals and operas was like fairytales about being moved from the simple  everyday life to a luxurious existence. A daydream came true almost as by accident. But suddenly the main theme changed and the stories started to tell about the daily life around us. Not any fairytales anymore, but the usual life where we recognise many situations. Not from court and upperclass. People with small problems both economical and social. 

The movie West Side Story was made! I remember when I saw the movie I was surprised they spoke about the colour of the skin, and spoke about white people and this Puerto Rican young immigrants. They were spoken about as coloured people. And I have since those days in late fifties when I saw the movie first time wondered, if I the freckled red haired poor girl from the working class, had a higher position in society because of my skin colour, even freckled?

The time between those movies we have had both “Me too” movement and “Black lives matter”. We are much more updated to all kind of variance, but are we wiser? The violence between young gangs are harder and more dangerous, not the fist as weapon anymore, but guns. The sentence “it was better in old days” have never been so true as if we looks at this tasks.

When Spielberg remade the movie the theme is just the same, problems between the segregated people in a country where “old” population and just immigrated people claims the right to the commonwealth. When I saw the movie this time I thought of the “old” ones as different survivors to people from all over the world, especially Europe. Most of them with same reason to go to America as the new immigrants. Wishing for some better conditions than in their old country. 

When Spielberg decided to do this remake, he made one change and I am sure Leonard Bernstein and Stephen Sondheim forgive him to do a little change. Nothing which remade the main characters or the story in the movie. Instead I was overwhelmed Spielberg very carefully made a glorious switch of two of the characters in this movie. The drugstore owner was a man in first version and in this it was a woman. An old wise woman. At first I was a bit annoyed Spielberg had made this change. When that person had get on her task to sing one of my favourite songs “Somewhere”, I felt a disappointment. Was ready to leave the cinema, but decided to listen to the music. And this old woman sung it as good as the role character Anita made in first movie I saw. Well ok then, the song was still the great song, telling the main theme of the movie. 

When I arrived home I still thought of why did Spielberg make this change? And I googled and googled. Anitha in first movie from 1957= Rita Moreno…. Drugstore owner in second movie from 2021=Rita Moreno!!! I had no reason to feel fooled. I had got the same actress to sing the song in both movies! With sixty five years difference. Same actress. And what an actress! 

Now dear Steven Spielberg, you made a trick no one is possible to make. Wonder how many people will pay attention to it, or even observe it. After all it made you even bigger in my heart, thank you Steven. It is okay if Rita Moreno gets retired by now, isn’t it?

Här är svenskan

Det är drygt en vecka sedan vi såg THE MOVIE.  Jag tror att jag kommer att sätta den på första plats bland alla mina favoritfilmer.  Även om jag då och då ändrar ordningen för att jag minns en annan lika bra först.  Det är trots allt en film jag såg för sextiofyra år sedan och jag förvånar mig själv hur väl jag minns och känner igen scenariot och karaktärerna.  West side story har nygjorts av Steven Spielberg.

 Vilket mästerverk.  Han har inte ändrat musiken.  Det är en musikal och en skam för alla som ens tänker på att göra någon förändring.  Jag vet inte hur gammal Steven var när han först såg den här musikalen.  Jag har googlat hur gammal han är och när han är årsbarn med mig kan jag tänka mig att han var lika gammal som jag var när han såg filmen första gången.  Det var en tid då många stora musikaler var nöjen folk gillade.  Porgy och Bess, The Showboat, Oklahoma är några jag minns från den tiden.  Och plötsligt gjorde de en film om livet i en storstad och alla segregationsproblem som uppstod när invandrarna kom till stan. 

När jag tänker på det nyskapade scenverket från mitten av femtiotalet var en annan stor berättelse om klasskillnader, My Fair Lady.  En berättelse om en vanlig fattig tjej som blev utbildad och förvandlades från en enkel tjej till en överklassdam.  Och detta, för att vissa herrar slagit vad om, om det var möjligt att kunna presentera en fattig arbetarflicka vid hovet och att hon inte skulle bli avslöjad som den enkla tjej hon var.

 De flesta musikaler och operor var som sagor om att förflyttas från den enkla vardagen till en lyxig tillvaro.  En dagdröm gick i uppfyllelse nästan som en slump.  Men plötsligt ändrades huvudtemat och berättelserna började berätta om det dagliga livet omkring oss.  Inte några sagor längre, utan det vanliga livet där vi känner igen många situationer.  Inte från hov och överklass.  Mn människor med små problem, både ekonomiska och sociala.

 Filmen West Side Story gjordes!  Jag minns då jag såg filmen blev jag förvånad över att de talade om hudfärger och talade om vita människor och dessa unga invandrare från Puerto Rico.  Man talade om dem som färgade människor.  Och jag har sedan de där dagarna i slutet av femtiotalet när jag såg filmen första gången undrat om jag, den med fräknar, rödhåriga flickstackaren från arbetarklassen, hade en högre position i samhället på grund av min hudfärg, till och med med fräknar?

 Tiden mellan dessa filmer har vi haft både ”Me too”-rörelse och ”Black lives matter”.  Vi är mycket mer uppdaterade på alla typer av samhällsproblem, men är vi klokare?  Våldet mellan unga gäng är hårdare och farligare, inte näven som vapen längre, utan skjutvapen.  Meningen ”det var bättre förr” har aldrig varit så sant som nu då vi tittar på dessa frågor.

 När Spielberg nygjorde filmen är temat precis detsamma, problem mellan de segregerade människorna i ett land där ”den vanliga” befolkning och invandrade människor hävdar rätten till samhället de lever i.  När jag såg filmen den här gången tänkte jag på ”de vanliga” som olika överlevare av människor från hela världen, särskilt Europa.  De flesta av dem med samma anledning att åka till Amerika som de nya invandrarna.  Önskan om lite bättre levnadsvillkor än i deras gamla land.

 När Spielberg bestämde sig för att göra den här nyinspelningen gjorde han EN förändring och jag är säker på att Leonard Bernstein och Stephen Sondheim förlåter honom för att han gjorde denna lilla förändring.  Inget som påverkade huvudkaraktärerna eller historien i filmen.  Istället blev jag överväldigad. Spielberg gjorde mycket genomtänkt och ett fantastiskt byte av vissa av karaktärerna i den här filmen.  Apoteksägaren var en man i första versionen och i denna nya version var det en kvinna.  En gammal klok kvinna.  Först var jag lite irriterad på att Spielberg hade gjort denna förändring.  När den personen även hade fått som uppgift att sjunga en av mina favoritlåtar ”Somewhere”, kände jag en oerhörd besvikelse.  Var redo att lämna biografen, men bestämde sig för att lyssna på musiken.  Och den här gamla kvinnan sjöng den lika bra som rollkaraktären Anita gjorde i den första filmen jag såg.  Okej då, låten var fortfarande den fantastiska låten som berättade filmens huvudtema.

 När jag kom hem funderade jag fortfarande på varför Spielberg gjort denna förändring?  Och jag googlade och googlade.  Anita i första filmen från 1957 = Rita Moreno….  Apoteksägare i denna andra film från 2021=Rita Moreno!!!  Jag hade ingen anledning att känna mig lurad.  Jag hade fått lyssna till samma skådespelerska sjunga låten i båda filmerna!  Med sextiofem års skillnad.  Samma skådespelerska.  Och vilken skådespelerska!

 Nu käre Steven Spielberg, du gjorde ett trick som ingen annan möjligtvis kan göra.  Undrar hur många som kommer att uppmärksamma det, eller till och med observera det.  Trots allt gjorde detta dig ännu större i mitt hjärta, tack Steven.  Det är okej om Rita Moreno får gå i pension vid det här laget, eller hur?