Jönssonminnen.se

What do you mean when you say ”culture”? In my ears it always sounds as something the upperclass use as a time-killer, when days have more hours to fill. I have never felt as l have any need for culture, my life is fulfilled as it is with all pursuit I find out is in need for me to do. Culture is for this people who is brought up in homes where both theatre-going’s and opera was usual everyday life. When I was a teenager the visits at a cinema was filled with a feeling of luxury. My pocket money was all gone, but I had seen a movie. It was possible for me to participate in talk about that movie next week. And if someone in those days had named my cinema visit as a cultural deed, I am sure I had refused. Not denied the fact I had been at cinema, but it was culture deed, I had denied. Rubbish, it was just such a “simple” joy, we children could afford. Just an ordinary afternoon joy a Sunday during falls and winters. If someone at that time had said to me I had joined any “culture” I had refused their say. Cinema wasn’t any culture, it was a cinema. 

All my life I have been convinced I am an ordinary simple girl without any needs of culture. Ordinary life has been enough for me. Not without a small feeling of jealousy I have heard people speak about their travelling or visits at those performance at opera house. But I have tried to persuade myself I haven’t the right clothes or economy for this kind of gaiety. And culture like book circles is high above my knowledge, I have thought. Who I am to discuss my taste of literature, me who read those detective novels who is on top of the sellers list. That isn’t any culture named to become extradited, but have been my favourite reading most of my life. 

Some weeks ago there was an advertisement in our daily newspaper about a “book circle”. Everything about any books I read and this one tempted me. The first meeting at the circle was about a book by, and with one of my latest favourite authors. I have lived that long, I realise even authors get retired and even pass away, they don’t fulfils my reading needs and publish new books anymore. Therefore I am wide open when a debut author is presented. 

The book circle in my newspaper was about an author I already had read some books by. But I was curious to meet him and listen to him. I sent in my registration of interest, and I got a book sent home to me, the latest by this author, published earlier this year. The book arrived Saturday morning and I realised the weekend became occupied reading the book. Didn’t want to go to the meeting and not read the entire book. Fortunately the weather wasn’t too nice. It was easy for me to spend my days in sofa corner. And I also knitted half a stocking. 

Yesterday evening I went for the get-together. Must admit I was a little anxious what people I should meet there. Were they highly intelligent people with a lot of books read during years? But I have read a huge sum of books too. Were they very good to speak, analyse and socialize with the author and the other participants? When I sat and waited outside the building before the meeting started, a lady approached towards me and asked if I intended to go for a book circle meeting. Her hesitating speech revealed she was a beginner as well as I was. Not many sentences needed and we had made a new friend. There were a group of women just beside us. We clearly saw that they were old acquaintances and we were convinced they had been at this kind of meeting earlier. As two anxious beginner we kept each other company all evening. Funny how quickly you can find security in another human being just because you have a common anxiety. 

Today when I sat and made a a summary of my experience, I thought of the word “culture”, and looked it up in dictionary. Two different explanations were presented

-Human activity in a certain area and a certain time;  science, literature, art, music, etc.

-Systematic cultivation of e.g.  plants, 

When I knew I hadn’t any dirty hands or soil under my nails I was sure the first alternative was the answer of my request. I had joined a culture event last evening. But what more? When I read the explanation, I gained an insight. All my life I have been doing a lot of “culture”. All my handicraft during years can be sorted out to be culture things too. My simple cinema visits is also a kind of culture. When I get abroad visiting towns like London and Paris and I walk around and look at buildings and people around me, not shopping as women are supposed to do, I also do a cultural deed. Oh my God, what a cultural person I am. You can practice culture even in your worn out blue jeans! Another word has been a word in my vocabulary as an accepted word, not only for upper class people but for me as well. Wow….

Här är svenskan

Vad menar du när du säger ”kultur”?  I mina öron låter det alltid som något överklassen använder som tidsfördriv, när dagarna har fler timmar att fylla upp. Jag har aldrig känt att jag har något behov av kultur, mitt liv är fullt som det är med allt jag är i behov av att göra.  Kultur är för dessa människor som är uppfostrade i hem där både teaterbesök och opera var vanlig vardag.  När jag var tonåring var besöken på en bio fyllda med en känsla av lyx.  Mina fickpengar var borta, men jag hade sett en film.  Det var möjligt för mig att delta i samtal om den filmen nästa vecka.  Och om någon på den tiden hade kallat mitt biobesök för en kulturell gärning, är jag säker på att jag hade sagt nej. Inte förnekat det faktum att jag hade varit på bio, men att det var kulturhandling, det hade jag förnekat.  Skitprat, det var bara en sådan ”enkel” glädje, vi barn hade råd med.  Bara en vanlig söndagseftermiddag under höst och vintrar.  Om någon vid den tiden hade sagt till mig att jag hade avnjutit någon ”kultur” hade jag nekat.  Bio var ingen kultur, det var en bio.

 Hela mitt liv har jag varit övertygad om att jag är en vanlig enkel tjej utan behov av kultur.  Vanligt liv har räckt för mig.  Inte utan en liten känsla av svartsjuka har jag hört folk tala om sina resor eller besök på föreställningar på opera.  Men jag har försökt övertyga mig själv om att jag inte har rätt kläder eller ekonomi för denna typ av glädje. Och kultur som bokcirklar ligger högt över mina kunskaper, har jag tänkt. Vem är jag att diskutera min smak av litteratur, jag som läser de deckare som ligger högst upp på säljarlistan.  Det är inte någon kultur, men har varit min favoritläsning större delen av mitt liv.

 För några veckor sedan fanns det en annons i vår dagstidning om en ”bokcirkel”.  Alla artiklar om böcker läser jag och den här frestade mig.  Det första mötet på cirkeln handlade om en bok av och med en av mina senaste favoritförfattare.  Jag har levt så länge, jag inser att även författare går i pension och till och med går bort, de uppfyller inte mina läsbehov och publicerar inga nya böcker längre.  Därför är jag vidöppen när en debutförfattare presenteras.

 Bokcirkeln i min tidning handlade om en författare som jag redan hade läst några böcker av.  Men jag var nyfiken på att träffa honom och lyssna på honom.  Jag skickade in min intresseanmälan och jag fick en bok hemskickad till mig, den senaste av denna författare, publicerad tidigare i år.  Boken kom på lördag morgon och jag insåg att helgen var helt upptagen om jag skulle hinna läsa boken.  Ville inte gå till mötet och inte läst hela boken.  Tur att vädret inte var för bra.  Det var lätt för mig att spendera weekenden i soffhörnan.  Och jag stickade också en halv strumpa.

 Igår kväll gick jag på träffen. Måste erkänna att jag var lite orolig för vilka människor jag skulle träffa där.  Var de mycket intelligenta människor med massvis med böcker som de läst under åratal?  Men jag har också läst en enorm massa böcker. Var de mycket bra på att tala, analysera och umgås med författaren och de andra deltagarna?  När jag satt och väntade utanför byggnaden innan mötet började, närmade sig en dam mig och frågade om jag tänkte gå på ett bokcirkelmöte.  Hennes tveksamma tal avslöjade att hon var lika mycket nybörjare som jag.  Det behövdes inte många meningar och vi hade fått var sin ny vän.  Det stod en grupp kvinnor bredvid oss.  Vi såg tydligt att de var gamla bekanta och vi var övertygade om att de varit på ett sådant möte tidigare.  Som två ängsliga nybörjare höll vi varandra sällskap hela kvällen.  Roligt hur snabbt man kan hitta trygghet hos en annan människa bara för att vi har en gemensam ängslan.

 Idag när jag satt och gjorde en sammanfattning av min erfarenhet tänkte jag på ordet ”kultur” och slog upp det i ordlistan.  Två olika förklaringar presenterades

– Mänsklig aktivitet inom ett visst område och en viss tid;  vetenskap, litteratur, konst, musik etc.

– Systematisk odling av t.ex.  växter,

 Jag visste att jag inte hade några smutsiga händer eller smuts under naglarna, så jag var säker på att det första alternativet var svaret på min förfrågan.  Jag var med på ett kulturevenemang i går kväll.  Men vad mer?  När jag läste förklaringen fick jag en insikt.  Hela mitt liv har jag hållit på med ”kultur”.  Allt mitt handarbetande genom åren kan sorteras in som att vara kultursaker också.  Mina enkla biobesök är också en slags kultur.  När jag kommer utomlands och besöker städer som London och Paris och jag går runt och tittar på byggnader och människorna runt mig, inte handlar som kvinnor ”bör” göra, gör jag också en kulturell gärning.  Herregud vilken kulturell person jag är.  Du kan utöva kultur även i dina slitna blå jeans!  Ett ord i mitt ordförråd som har blivit ett accepterat ord, inte bara för överklassfolk utan också för mig.  Wow….

We can’t eat all meals out complained spouse when I said I wanted to take a day trip to Denmark and eat some of that danish sandwiches they are famous for. The Danish people are very skilled making delicious bread and butter. It is a whole meal, not only a small sandwich. With fish, shrimps, chicken, cheese or some steak covered with vegetables, the bread is served as a masterpiece. During the corona times it has stayed in my mind as a wish going to Denmark and eat one of those meals. 

Last weekend some relatives made a weekend trip to Denmark, and I received some pictures as SMS with some sandwiches. He knew how to make me jealous! But I had to make a joke of that picture. In Denmark they say “breakfast” about the meal we in Sweden eats as lunch. So as an answer I replied the text with -“do you eat the vet’s night sandwich for breakfast”? Are you astray about the time? And I got an reply, the Vet had an early emergency call and now was at his way to bed. That relative is always anxious if he doesn’t have the last say!

The day after I spoke to my sister and gossiped about the messages. And said, it is not the cheapest lunch if we take the train to Copenhagen to eat a sandwich, two persons and one sandwich per each for thousand Swedish crowns. It is very weird to do something like that, but little sister rejected. It wasn’t stupid doing such thing. She meant enjoy your money as long as you are able to do so. If you are without any money when you die, she said, the society pays your funeral with up to 20.000 Swedish crowns. I became astonished she was so well informed about it! But she is participating in sessions about retired people and their rights, so the sum can be likely.  After all she agreed the Danish bread and butter is something special. 

Living in Helsingborg, neighbour to Denmark we rather long for Danish food than food they use to serve up north, high north up in Sweden. After all we are seen as almost Danish by people living in our capital Stockholm. Understandable, when our children read about Gustav Vasa the Swedish king 450 years ago they don’t read the fact he wasn’t king in our part of the country. We were Danish at that time! 

Admittedly borders have changed, had been moved during times but it isn’t for sure people change. They keep their old habits. As well as we hear all this foreign language when we go by bus, telling us the passengers around us were born in other countries. They stick to their habits. And in our grocery stores we see a lot of odd both vegetables and other materials we have no idea how to use. But after a visit at some restaurant with foreign food, or we get invited to friends who have discovered new dishes and want to share the taste with us, we learn and after some years it is written on our list for daily dinner next week. We learn and change but some old habits we never leave. My parents used the dripping, grease from fried pork to spread some dark bread when it was fest. Butter was for people living in town, but peasants saved the grease and used as bread spread. My parents were brought up with this habit. Butter was too expensive. When we go to Denmark and order a whole lunch with their wonderful cold cuts, there is a parcel with this oldtimes grease too, not only butter. I am convinced some dark bread taste better with that grease instead of butter. 

Probably you by now feel hungry, and so do I. Maybe I will take another serious speak to spouse taking a smaller trip to Helsingör for some sandwiches. We don’t need all the way to Copenhagen for that lunch. We save the train ticket. Can I persuade him it will be a cheap lunch, if I tell him in this way? Presumedly not, but he maybe gives in because of my nagging.

A week ago he said about my writing it is unnecessary and don’t make anyone happy. Immediately both my loyal follower and I protested, at least both two of us became happy by my eternal gossip at this page. And I know there is some more who sometimes read, even if I don’t have any idea who they are. It isn’t important to me, who they are, just fun I have some secret followers. So most of the writing is to keep my brain in as good shape as possible, and another thing; when I have published it, I can read my own thoughts. A method to remember what I for the moment thought of.

And another thing;  once I have published it I can read my own thoughts.  A method of remembering what I was thinking at the moment.  And if discussion arises, I can never deny that I said so or so.

här är svenskan

Vi kan inte äta alla måltider ute klagade maken när jag sa att jag ville ta en dagsutflykt till Danmark och äta några av de danska smörgåsarna de är kända för.  Det danska folket är mycket skickliga att göra utsökta smörrebröd.  Det är en hel måltid, inte bara en liten smörgås.  Med fisk, räkor, kyckling, ost eller någon gott kött täckta med grönsaker serveras brödet som ett mästerverk.  Under coronatiderna har det stannat kvar i mitt sinne som en önskan att åka till Danmark och äta en av dessa måltider.

 Förra helgen gjorde några släktingar en weekendresa till Danmark, och jag fick några bilder som sms med några smörgåsar.  Han visste hur han skulle göra mig avundsjuk!  Men jag var tvungen att  skämta om bilden.  I Danmark säger man ”frukost” om den måltid vi i Sverige äter som lunch.  Så som svar svarade jag texten med -”äter du dyrlægenes natmad till frukost”?  Är du vilse i tiden?  Och jag fick svar, veterinären hade en tidig utryckning och var nu på väg till sängs.  Den släktingen är alltid orolig om han inte får det sista ordet!

 Dagen efter pratade jag med min syster och småpratade om meddelandena.  Och sa, det är inte den billigaste lunchen om vi tar tåget till Köpenhamn för att äta en smörgås, två personer och en smörgås per skalle för tusen svenska kronor.  Det är lite konstigt att göra något sådant, men lillasyster protesterade. Det var inte dumt att göra sådant.  Hon menade att njuta av sina pengar så länge man kan göra det.  Om du är utan pengar när du dör, sa hon, betalar kommunen din begravning med upp till 20.000 svenska kronor.  Jag blev förvånad att hon var så välinformerad om det!  Men hon deltar i sessioner för och om pensionärer och deras rättigheter, så summan kan vara trolig.  När allt kommer omkring instämde hon i att de danska smörrebröden är något speciellt.

 Bor i Helsingborg, granne till Danmark, vi längtar hellre efter dansk mat än mat de vi får serverade norrut, högt norrut i Sverige.  När allt kommer omkring ses vi som nästan danska av människor som bor i vår huvudstad Stockholm.  Förståeligt, när våra barn läser om Gustav Vasa den svenske kungen för 450 år sedan, läser de inte det faktum att han inte var kung i vår del av landet.  Vi var danska på den tiden!

 Visserligen har gränserna ändrats, hade flyttats under tider men det är inte säkert att människor ändras.  De behåller sina gamla vanor.  Förutom att vi hör alla dessa främmande språk när vi åker buss, som berättar att passagerarna runt oss är födda i andra länder.  Även de håller fast vid sina vanor.  Och i våra livsmedelsbutiker ser vi många udda både grönsaker och andra material som vi inte har en aning om hur vi ska använda.  Men efter ett besök på någon restaurang med utländsk mat, eller om vi blir inbjudna till vänner som har upptäckt nya rätter och vill dela smaken med oss, lär vi oss och efter några år är det skrivet på vår lista för daglig middag nästa vecka.  Vi lär oss och förändrar men vissa gamla vanor lämnar vi aldrig.  Mina föräldrar använde stekflottet från fläsk för att breda på mörkt bröd när det var fest.  Smör var för människor som bor i stan, men bönderna sparade stekfettet och användes som smörfett.  Mina föräldrar uppfostrades med denna vana.  Smör var för dyrt.  När vi åker till Danmark och beställer en hel lunch med deras underbara pålägg, finns det alltid ett paket med detta gammaldags fett också, inte bara smör.  Jag är övertygad om att mörkt bröd smakar bättre med det fettet istället för smör.

 Förmodligen känner du dig hungrig nu, och det gör jag också. Kanske tar jag ett nytt seriöst samtal med maken om en mindre resa till Helsingör och några smörrebröd.  Vi behöver inte hela vägen till Köpenhamn för den lunchen.  Vi sparar tågbiljetten.  Kan jag övertyga honom om att det blir en billig lunch, om jag säger det till honom på det här sättet?  Förmodligen inte, men han kanske ger efter på grund av mitt tjat.

 För en vecka sedan sa han om mitt skrivande att det är onödigt och gör ingen människa glad.  Omedelbart protesterade både min lojala följare och jag, åtminstone båda två blir glada av mitt eviga skvaller på den här sidan.  Och jag vet att det finns några fler som ibland läser, även om jag inte har någon aning om vilka de är.  Det är inte viktigt för mig, vilka de är, bara kul att jag har några hemliga följare.  Så det mesta av skrivandet är att hålla min hjärna i så bra form som möjligt, Och en annan sak;  när jag har publicerat det kan jag läsa mina egna tankar.  En metod för att komma ihåg vad jag för tillfället tänkte på. Och om diskussion uppstår kan jag aldrig förneka att jag sagt si eller så. 

Throughout life one has learned law and order is the basic thing in life. And of course, no one dare to deny this fact. Do we? I think most of us don’t answer without a little hesitation. To be honest, my answer is very slow and sceptical. Can not say something else. And the older I get the slower the answer appears. Ha ha ha, why now this stupid wonderings? I have since some weeks an  awkward hip. Have been to a naprapat who has given me both some treatment and advices how to handle  my training to get better. Have been more immobile this weeks. My spouse has even more boring times, taking care of our house and his old woman. I try to keep away from too much of complaining. It doesn’t make my hip better but my spouse in a less good mood. 

This morning when I stood in front of breakfast table and waited the cramp in my leg to disappear I  whined for some seconds. But succeed to shut up the complaining noise. And in my head a thought popped up. Don’t always follow the law of least resistance. Was it Mr Ohm who figured out this law as well?  I remember it was something about resistance….. Shut up and smile. Actually it is not more energy-intensive than that whining. 

Suddenly I started to think, how many laws do we have to follow in our daily life? As a retired couple, there is not that many as when we joined the labor market. In that very moment we left our home we had to follow the laws about traffic. At work we had to stuck to laws around employment. As a nurse I had to know and follow a lot of laws about healthcare and social laws, laws about obligation to observe silence. But I must confess, this “the law of least resistance” is the easiest to abide by. I sat down and joined spouse at breakfast table and newspaper reading. 

It became silent. Doesn’t matter after 56 years together we speak to one another and with a humming we agree, if we have heard or not. Sometimes that humming is without any meaning. Just a humming. 

Suddenly spouse asked if children nowadays let go on math lessons? Didn’t they learn any kind of math in school today?

– Why do you ask, I replied.

– Every article in newspaper about area tell how many football pitches the area is about. Not any kilometres or metres. Don’t children nowadays know how to count a square meter. Or a litre of milk? 

Of course they learn, and it is so easy for them to understand because of all images they are able to compare to. I am sure if I have had any idea i.e. how easy it was to swish some money when I was in first-grade in school I had made much better negotiations with my brothers. I both ironed their shirts and brushed their shoes for a lousy nickel, when they were going to their dates. The lowest coin weekly, and for rest of my life, what about that? They were so eager to get me to do it, I think some kind of better deals had been agreed. At least the oldest of them. The younger had stopped date if the price had become too vulnerable to him. 

It isn’t less knowledge nowadays, it is how we learn and how we use the fact. But I must say I admire those young people who find the facts in their heads when they need them. 

I bought a new computer this week. My old one had become slow and probably not able to upgrade enough for my needs. Our computer expert told us to buy a new one. Now l have a device I can’t find anything at any longer. Mr Ohm again, what about that resistance in brain? To keep up with the development? I don’t blame him, but I feel as he have walked by my side all life, and despite it, I have never been good to explain his “law”. 

When I wrote the headline I thought of the decalogue. But a lot of precedent confused me. However, if they are laws or precedents we have to try and stick to them, don’t we. 

The law of least resistance is my favorite, which is yours?

här kommer svenskan

Under hela livet har man lärt sig att lag och ordning är det grundläggande i livet.  Och naturligtvis vågar ingen förneka detta faktum.  Gör vi?  Jag tror att de flesta av oss inte svarar utan att tveka.  För att vara ärlig är mitt svar väldigt långsamt och skeptiskt.  Kan inte säga något annat.  Och ju äldre jag blir desto långsammare innan svaret kommer.  Ha ha ha, varför nu dessa dumma undringar?  Jag har sedan några veckor haft en besvärlig höft.  Har varit hos en naprapat som har gett mig både behandling och råd hur jag ska hantera min träning för att bli bättre.  Har varit mer orörlig de här veckorna.  Min make har ännu tråkigare tider, tar hand om vårt hem och sin gamla hustru.  Jag försöker hålla mig borta från för mycket klagomål. Det gör inte min höft bättre men min make på ett mindre bra humör.

 I morse när jag stod framför frukostbordet och väntade att krampen i benet skulle försvinna gnällde jag i några sekunder.  Men lyckas knipa käft.  Och i mitt huvud dök en tanke upp.  Följ inte alltid lagen om minst motstånd.  Var det herr Ohm så skapat den lagen också?  Jag minns att det var något om motstånd… .. Håll käften och le.  Egentligen är det inte mer energikrävande än det där gnället.

 Plötsligt började jag tänka, hur många lagar måste vi följa i vårt dagliga liv?  Som pensionerat par är det inte så många som när vi var ute på arbetsmarknaden.  Just i det ögonblicket vi lämnade vårt hem var vi tvungna att följa lagarna om trafik.  På jobbet var vi tvungna att hålla fast vid lagar kring anställning.  Som sjuksköterska var jag tvungen att känna till och följa många lagar om vård och sociala lagar, lagar om skyldighet att iaktta tystnad.  Men jag måste erkänna att denna ”minsta motståndets lag” är lättast att följa.  Jag satte mig ner tillsammans med maken vid frukostbordet och läste tidningen.

 Det blev tyst.  Spelar ingen roll efter 57 år tillsammans talar vi med varandra och med en hummande håller vi med om vi har hört eller inte.  Ibland är det hummandet utan mening.  Bara en humning.

 Plötsligt frågade maken om barn nu för tiden slapp mattelektioner?  Lärde de sig inte någon form av matematik i skolan idag?  Varför frågar du, undrade jag.  Varje artikel i tidningen om område berättar hur många fotbollsplaner området handlar om.  Inte några kilometer eller meter.  Vet inte barn numera hur man räknar en kvadratmeter.  Eller en liter mjölk?

 Naturligtvis lär de sig, och det är så lätt för dem att förstå på grund av alla bilder de kan jämföra med.  Jag är säker på att om jag har haft någon aning, det vill säga hur lätt det var att swischa lite pengar när jag gick i första klass i skolan hade jag gjort mycket bättre förhandlingar med mina bröder.  Jag både strök deras skjortor och borstade deras skor för ett uselt nickel, när de skulle till sina dejter.  Det minsta myntet ett per vecka och resten av mitt liv, vad sägs om det?  De var så ivriga att få mig att göra det, så jag tror att man hade kommit överens om någon form av bättre affär för min del.  Åtminstone den äldsta av dem.  Den yngre hade slutat dejta om priset hade blivit för sårbart för honom.

 Det är inte mindre kunskap nuförtiden, det är hur vi lär oss och hur vi använder dessa fakta.  Men jag måste säga att jag beundrar de unga som hittar fakta i huvudet när de behöver dem.

 Jag köpte en ny dator i veckan.  Min gamla hade blivit långsam och förmodligen inte kunna uppgradera tillräckligt för mina behov.  Vår datorexpert sa att vi skulle köpa en ny.  Nu har jag en enhet som jag inte kan hitta någonting på längre.  Herr Ohm igen, hur är det med det motståndet i hjärnan?  Att hänga med i utvecklingen?  Jag skyller inte på honom, men jag känner att han har gått vid min sida hela livet, och trots det har jag aldrig varit bra att förklara hans ”lag”.

 När jag skrev rubriken tänkte jag på decalogen.  Men många prejudikat förvirrade mig.  Men om det är lagar eller prejudikat måste vi försöka hålla oss till dem, eller hur.

Minsta motståndets lag är min favorit, vilken är din?

Another of my stories I want to republish, this time even translated. I want to put some pictures I have in my archives as well.

Typing anguish.  Do you know what it is?  Well, when it itches in fingers to be allowed to write and can not think of anything to write about!  You get a little precocious remarks from friends and acquaintances that, now it was a long time ago you wrote.  Well, what do you want me to write about then, I ask?  Got a suggestion from my brother that I should tell when Stig biked down Furutorpsbacken in full career on his tricycle.  Well, I protested.  I was not even born then, so I’m not the right person to tell??  Am I?  Am I perhaps the last person in this world who can relate that event based on the hearsay I have received?  Yes, you hear.  Maybe it’s like sit hiding a story that no one else knows anything about?

 So that’s why this page was written about my “big brother Stig”.  The brother with the chestnut brown hair and the brown eyes, the ones who could sparkle like the sun when he was happy, but could also be so incredibly sad when there were sadness.  The one who was there as a consolation when no one cared that I felt unfairly treated, the one who bought a nice inflatable beach ball for my birthday from his first hard-earned salary when he had his first work one summer.  SEK 1.75, it was written with a ballpoint pen on one side of the ball, numbers that could never be washed away.  So I knew it would cost him just over half a day’s salary.

 Now to the story of bike riding.  My aunt was on her way home from ”town” after work that day.  You can not bike upwards Furutorpsbacken so it was just for her to kindly step off and lead the bike uphill.  At that time, in the time of left-hand traffic, people stepped off and led the bike comfortably protected from the traffic.  You walked on the curb, with the bike between you and the car traffic.  Now, it was certainly not like today an eternal whizzing of cars, but one came and another a few minutes later.  While Auntie struggled up the hill, something else swished down the hill!  My then four-year-old brother Stig!  On a tricycle!  With his legs straight out in the air, enjoying the allure of speed ….. So far I can retell the story.  Then only speculation follows …. what did he do so far from his home?  Was he possibly with our mother on a visit to his grandmother who lived just above this life-threatening hill?  Had mother left him in the yard at grandma’s in belief that he would play nicely within the yard’s boundaries?  In any case, he didn’t.

 Another speculation is – how did this perilous journey end?  I have also never heard, nor thought about asking when there were people left in life who knew the answers.

 But I know about his large scars he had over his chest and one whole thigh came from another dangerous event.  This was nothing that Stig himself remembered, so it was mother who told.  How Stig had started to crawl, this the first in the group of children began to move for on own.  He was no longer where he was laid!  One day mother boiled water on the stove and was going to brew a good cup of coffee.  She was just about to move that little step away to the coffee pot with the saucepan, when she stumbled she over the crawling little one who in this moment got the entire contents of the saucepan over him!  So awful, what a feeling!  What happened?  Ambulance?  How to do?  The year was thus 1939, and Stig was enrolled to the nice old children’s hospital which is located next to Slottvångsskolan.

With the enormous burns that occurred, they had to put the little boy to sleep, it was probably the most merciful thing to do for him.  But the situation was critical and I know that mother and father got help with replacing an aunt, as they watched over him for several weeks.  But he recovered and was able to bike riding  down Furutorpsbacken!

här är svenskan som jag skrivit 2014

Skrivarvånda. Vet ni vet det är? Jo när det kliar i fingrarna att få skriva och kan inte komma på något att skriva om! Man får lite försynta påpekanden av vänner och bekanta att, nu var det längesedan du skrev. Jaha, vad vill ni jag ska skriva om då, frågar jag? Fick ett förslag från bror min att jag skulle berätta när Stig cyklade ner för Furutorpsbacken i full karriär på sin trehjuling. Jamen, protesterade jag. Jag var inte ens född då, så jag är väl inte den rätta att berätta?? Är jag det? Är jag kanske den sista här i världen som kan relatera händelsen utifrån den hörsägen jag fått mig till del? Ja, hör ni. Det är kanske så att man sitter inne med en berättelse som ingen annan vet något om? 

Så därför får denna sida bli lite om storebror Stig. Brorsan med det kastanjebruna håret och de bruna ögonen, de där som kunde glittra så när han blev glad, men också kunde bli så oerhört sorgsna när det blev tråkigheter. Han som fanns som tröst när ingen brydde sig om att jag kände mig orättvist behandlad, han som köpte en fin uppblåsbar badboll till min födelsedag av sin först surt förvärvade avlöning då han sommarjobbade en sommar. Kr.1.75:- stod det skrivet med kulspetspenna i ena sidan på bollen, siffror som aldrig gick att tvätta bort. Så jag visste att den kostat honom drygt en halv dagslön. 

Nu till historien om cykelfärden. Min faster var på väg hem från ”stan” efter arbetets slut den dagen. Furutorpsbacken kan man inte cykla uppför så det var bara för henne att snällt stiga av och leda cykeln uppför. På den tiden, på vänstertrafikens tid, steg man av och ledde cykeln bekvämt skyddad från trafiken. Man gick på trottoarkanten, med cykeln mellan sig och biltrafiken. Nu var det visserligen inte som idag ett evigt svischande av bilar, utan det kom en då och en annan några minuter senare. Men medan faster knegade på uppför backen kom det något annat svischande nerför backen! Min då fyra-åriga bror Stig! På en trehjuling! Med benen rakt ut i vädret, njutande av fartens tjusning….. Så här långt kan jag återge historien. Sen följer bara spekulationer….vad gjorde han så långt hemifrån? Var han möjligen med mor på visit hos mormor som bodde strax ovanför denna livsfarliga backe? Hade mor lämnat honom på gården hos mormor i tron att han skulle leka snällt inom gårdens gränser? Det gjorde han i alla fall inte.

En annan spekulation är – hur slutade denna vådliga färd? Har jag heller aldrig hört, inte heller tänkt på att fråga medan det var människor kvar i livet som visste svaren. 

Men jag vet att hans stora ärrbildningar som han hade över bröstet och hela ena låret kom från en annan vådlig händelse. Detta var ingenting som Stig själv mindes, så det var mor som berättade. Hur Stig hade börjat krypa, denna den första i barnaskaran började förflytta sig för egen maskin. Han låg inte längre kvar där man lagt honom! Plötsligt en dag då mor kokt vatten på spisen och skulle brygga en god kopp kaffe. Hon skulle bara flytta sig det där lilla steget bort till kaffekannan med kastrullen, då hon stod på näsan över den krypande småttingen som i detta nu fick hela kastrullens innehåll över sig! Så fruktansvärt, vilken känsla! Vad hände? Ambulans? Hur göra? Året var alltså 1939, och Stig blev inlagd på det fina gamla barnsjukhuset som ligger bredvid Slottvångsskolan.

Med de enormt stora brännskador som det blev var de tvungna att söva ner den lille pågen, det var nog det mest barmhärtiga för att smärtstillande honom. Men läget var kritiskt och jag vet att mor och far fick hjälp med avbyte av en annan faster till mig, då de vakade över honom i flera veckor. Men han kom på benen igen och kunde cykla nerför Furutorpsbacken!

The world will never be the same. This very date nine-eleven is one of the points of references, as well as corona times had changed the world. Historically a number of both occasions and times with plagues we read about in school or was told by media as TV and radio. Not without a shudder we heard about it, but I never thought it would happen again. Not in our civilised world. When I look back to that fact I was unable to fear any of those worldwide goings-on, I do see what a safe world my parents left to me. 

Since my first memories from childhood I can recall my parents tell about what they had gone through during WW2. We were told many things were a shortage and how they tried to replace this lack with anything else or cope to be without it. Most things was about food. I can’t recall I ever heard them speak about they froze. Therefore I think the supply of firewood and coal was enough for people in my town. It was mostly food they had to change their habits about. But as long as they survived on what was found even if some were some substitutes, I’m sure they were happy to avoid starving. 

After the war when our world became rebuilt many people thought this was the biggest crises ever, and it would never be repeated. A little child don’t read any papers or listen to the news in other media, but listen to mam and dad and what the speak about at dinner table. And even more intense they listen what they say when the parents lower their voice or perhaps starts to spell the word instead of saying it. I will bet any five year kid know what I C E C R E A M means, spelled out loud. And the more curious child they more difficult to hide things for them. I could spell ice cream before I was able to spell my name.

Why I write this is, it is a kind of confession about me as a child. I think I had my ears on edge all my waking time. It made me vulnerable, I couldn’t deny when they asked me to do this or that by saying I hadn’t heard. A dilemma I realised rather early in my lifetime. I think it took me some years to learn to handle situations like that. 

The expression: even this day was worth living, I have thought many times when I have learned something new. Probably it started when I succeed to outfox my parents and their either whispering voices or their spelling those words they didn’t let us children to understand. Most parents has no idea how little the world is for a small child, and how important their conversation is to the kid. And how much trust they bring to the child. 

I can recall me as a ten year girl, my father entered our home after had been at work all day. He didn’t take off his outerwear, just put his shoes off and stood there. The anxiety shone from his eyes and he said; now we have a new war ongoing! 

It was the Suez crisis 1956, and for my father it felt like as a doomsday. It was my first memory from the worries around the world. Since then I can not think of a day we have had peace all over the world. It is smaller or bigger trouble spots all over the world. The cause to it I don’t follow and can not decide which one of the parts who is right. 

Nine-eleven I never doubt what I think about this terrorists. So disrespectful to another human being as this deed shows, they never get any sympathy from me. They are not any soldiers they are slaughterer. And why. I hope they never get any space in our world but the smallest place to survive but decrease as a human race with their kind of brains. 

Another thing which hit our world is this last pandemic, the corona virus. The trust from my childhood things like this never should happen, after we get vaccinated for the polio epidemic in late fiftieth. 

It is two decades between those, nine-eleven and corona pandemic. But both of them has changed our world. We seems to forgot the equality for all. We seems to have forgot to live in place. Some days ago I so my froggyfriend tried to persuade a Belgian player not being so furious. Several times he told him; calm down, when the player had an arguing with his own partner, a beginner. Why this anger?  Does it change us?  For something better or worse? We have all too short to get upset. We don’t think before we speak out. We seems to be in a hurry all the time. Yesterday I was at cinema too look on a movie I have waited for long. Only four visitors in the cinema, two ladies in the line in front of us. They took up their iPhones each fifth minutes to look at the screen if something had happened. Do you have any idea how much a smartphone light up a dark cinema? I decided to tell them after the movie: I hope my little cough didn’t disturb you as much as your frequently shining phones disturbed to me. But when I have an sour hip I was all too slow to reach and say something to them. They seemed to be in a hurry for some next event…. Do people have more to do after this pandemic? Do we have a quota to fill during our lifetime?

After the cinema we enjoyed the moment being downtown. Thought a hamburger was a perfect meal and we haven’t eaten any since we arrived home from cottage. It use to be a confirmation we have reached civilisation again. To have a fast food like that. We sat outdoor the pavement restaurant and ate. Cars, bikes and buses in a steady stream passed by. Kick boards and pedestrians in a crowd around us. We felt we have left our paradise on earth. But to have two worlds is our way to appreciate we can share time with our siblings and relatives. 

One pedestrian a man with a support collar around his neck, I saw met my stare with a little smile. Did I know him? I have during my years met a lot of patience, some of them still remembering me. And I am aware of it, even if I have no idea who they are. But I use to nod a little mini nod and a mini smile back. They probably see the confusion in my eyes and by then know it is a false acquaintance. This man sat down at a bench behind me and waited us to finish our meal. He had by then noticed we had cans with water to our meal. And when we left the table he approached our table to ask for the cans. Of course I said, you’re welcome. And he started to explain he collected to the poor and homeless people. I answered I didn’t felt it as a charity but was happy someone taking care the cans for reuse. Once again he repeated it was for poor and homeless. This man confused me a bit. Was he begging for more? Or did he tell me something else? Some mumbling word about it was for someone else he collected and I admit, I left him there at the street with his bags and maybe a need to talk some words to someone. The noice from traffic made it almost impossible to have any conversation made me hurry away. All people seems to be in a hurry, as I said. 

When we arrived home I felt very satisfied, my sour hip is better for each day and soon I can have my bus tours as I have spoken about. As long as we don’t get more threatening terrorism or any new pandemic, we will go back to …..not normal but freer life. 

 

Här är svenskan

 

Världen blir aldrig densamma.  Just detta datum nionde-i-elfte är en av referenspunkterna, liksom coronatider hade förändrat världen.  Historiskt sett ett antal både tillfällen och tider med plågor vi läste om i skolan eller fick höra i media som TV och radio.  Inte utan rysningar hörde vi om det, men jag trodde aldrig att det skulle hända igen.  Inte i vår civiliserade värld.  När jag ser tillbaka på det faktum att jag inte kunde frukta någon av dessa världsomspännande händelser, ser jag vilken trygg värld mina föräldrar invaggade mig i.

 Sedan mina första minnen från barndomen kan jag minnas att mina föräldrar berättade om vad de hade gått igenom under andra världskriget.  Vi fick höra att många saker var bristvaror och hur de försökte ersätta denna brist med något annat eller klara sig utan det.  Det mesta handlade om mat.  Jag kan inte minnas att jag någonsin hört dem tala om att de frös.  Därför tror jag att tillgången på ved och kol var tillräckligt för människor i min stad.  Det var mestadels mat de fick ändra sina vanor runt.  Men så länge de överlevde på det som hittades, även om vissa var några ersättare, är jag säker på att de var glada över att slippa svälta.

 Efter kriget när vår värld återuppbyggdes trodde många att detta var de största kriserna någonsin, och det skulle aldrig upprepas.  Ett litet barn läser inte några tidningar eller lyssnar på nyheter i andra medier, men lyssnar på mor och far och vad de talar om vid middagsbordet.  Och ännu mer intensivt lyssnar de på vad de säger när föräldrarna sänker rösten eller kanske börjar stava ordet istället för att säga det.  Jag kan slå vad att ett femårigt barn vet vad G L A S S betyder, stavat högt.  Och ju mer nyfiket barn, desto svårare att dölja saker för dem.  Jag kunde stava glass innan jag kunde stava mitt namn.

 Varför jag skriver det här är, det är en slags bekännelse om mig som barn.  Jag tror att jag hade mina öron viftandes hela min vakna tid.  Det gjorde mig sårbar, jag kunde inte förneka när de bad mig göra det eller det genom att säga att jag inte hade hört.  Ett dilemma som jag insåg ganska tidigt i mitt liv.  Jag tror att det tog mig några år att lära mig hantera sådana situationer.

 Uttrycket: även denna dag var värt att leva, jag har tänkt många gånger när jag har lärt mig något nytt.  Förmodligen började det när jag lyckades överlista mina föräldrar och deras antingen viskande röster eller deras stavning av ord de inte lät oss barn förstå.  De flesta föräldrar har ingen aning om hur liten världen är för ett litet barn och hur viktig deras konversation är för barnet.  Ej heller hur mycket trygghet de ger barnet.

 Jag minns mig som en tioårig tjej, min far kom hem efter att ha varit på jobbet hela dagen.  Han tog inte av sig ytterkläderna, bara tog av sig skorna och stod där.  Ångesten lyste från hans ögon och han sa;  nu har vi ett nytt krig på gång!

 Det var Suez -krisen 1956, och för min far kändes det som en undergång.  Det var mitt första minne från oron runt om i världen.  Sedan dess kan jag inte komma på en enda dag vi har haft fred över hela världen.  Det är mindre eller större oroshärdar över hela världen.  Orsaken till det följer jag inte så noga och kan heller inte bestämma vilken av parterna som har rätt.

 Men nionde-i-elfte tvivlar jag aldrig på vad jag tycker om dessa terrorister.  Så respektlöst mot en annan människa som denna gärning var, får de aldrig någon sympati från mig.  De är inga soldater de är slaktare.  Och varför.  Jag hoppas att de aldrig får något utrymme i vår värld utom det minsta möjliga stället att överleva men minskar som en mänsklig ras med sin typ av hjärnor.

 En annan sak som drabbade vår värld är denna sista pandemi, corona -viruset.  Tryggheten från min barndom sade att det bör aldrig hända saker som detta efter att vi vaccinerats mot polioepidemin i slutet av femtiotalet.

 Det är två decennier mellan dem, nionde-i-elfte och coronapandemin.  Men båda har förändrat vår värld.  Vi verkar glömma jämlikhet för alla.  Vi verkar ha glömt att leva i fred.  För några dagar sedan försökte min froggyfriend att övertala en belgisk spelare att inte vara så rasande.  Flera gånger sa han till honom;  lugna ner dig när spelaren bråkade med sin egen partner, en nybörjare.  Varför denna ilska? Förändrar det oss? Till något bättre eller sämre? Vi har alltför kort startsträcka  till att bli upprörda.  Vi tänker inte innan vi säger ifrån.  Vi verkar ha bråttom hela tiden.  Igår var jag på bio för att titta på en film jag har väntat länge på.  Endast fyra besökare på bio, två damer i raden framför oss.  De tog upp sina iPhones var femte minut för att titta på skärmen om något hade hänt.  Har du någon aning om hur mycket en smartphone lyser upp en mörk biograf?  

Jag bestämde mig för att berätta för dem efter filmen: Jag hoppas att min lilla hosta inte störde dig lika mycket som era ofta lysande telefoner störde mig.  Men när jag har en besvärlig höft var jag alltför långsam för att hinna att säga något till dem.  De verkade ha bråttom till nästa evenemang ….  Har människor mer att göra efter denna pandemi?  Har vi en kvot att fylla under vår livstid?

 Efter biografen fortsatte vi av att vara kvar i city.  Tänkte att en hamburgare kunde vara en perfekt måltid och vi har inte ätit någon sedan vi kom hem från stugan.  Det brukade vara en bekräftelse på att vi har nått civilisationen igen.  Att ha sådan snabbmat.  Vi satt utomhus på trottoaren och åt.  Bilar, cyklar och bussar i en evig ström körde förbi.  Kickboards och fotgängare i massor omkring oss.  Vi kände att vi har lämnat vårt paradis på jorden, stugan.  Men att ha två världar är vårt sätt att uppskatta att vi kan dela tid med våra syskon och släktingar.

 En fotgängare en man med en stödkrage runt halsen kom gående, såg att jag mötte hans blick.  Kände jag honom?  Jag har under mina år mött mycket patienter inom vården, några av dem minns mig fortfarande.  Och jag är medveten om det, även om jag inte alltid har en aning om vilka de är.  Men jag brukar nicka en liten mini -nick och ett minileende tillbaka.  De ser förmodligen förvirringen i mina ögon och vet då att det är en falsk bekantskap.  Den här mannen satte sig på en bänk bakom mig och väntade på att vi skulle avsluta vår måltid.  Han hade då märkt att vi hade burkar med vatten till vår måltid.  Och när vi lämnade bordet närmade han sig vårt bord för att be om burkarna.  Självklart sa jag, varsågod.  Och han började förklara att han samlade för de fattiga och hemlösa.  Jag svarade att jag inte kände det som en välgörenhet men var glad att någon tog hand om burkarna för återanvändning.  Återigen upprepade han att det var för fattiga och hemlösa.  Den här mannen förvirrade mig lite.  Ber han om mer?  Eller sa han något annat till mig?  Något mumlande ord om det var för någon annan han samlade och jag erkänner, jag lämnade honom där på gatan med sina påsar och kanske ett behov av att prata några ord med någon.  Ljudet från trafiken gjorde det nästan omöjligt att ha någon konversation, fick mig att skynda iväg.  Alla människor verkar ha bråttom, som sagt.

 När vi kom hem kände jag mig mycket nöjd, min besvärliga höft är bättre för varje dag och snart kan jag ta mina bussturer som jag har talat om.  Så länge vi inte får mer hotfull terrorism eller någon ny pandemi, kommer vi tillbaka till … inte ett normalt men friare liv.