Jönssonminnen.se

No one has complained for some weeks about absent tales here on my pages. Is it because I have been too boring? No, I think it is because people has ended up in all this arrangements before upcoming times. Christmas, and unfortunately this year the threatening pandemic increase again. We have, most of us get a relaxed behaviour towards the precautions around the virus and its infectious. But the news tells us we have to return to earlier times. Check up where we have our masks and the 2 meters distance is for us to follow again. Poor people who lives in the northern parts of Sweden, they had some days ago returned to the comfortable distance of 3 metres….!

Must say I have been a little careless last month, not back to the hugs and kisses. But shake hands. People has commented: the hugs may wait till pandemic is gone. Together with the thought, is this wise? Some time in the early pandemic I remember we spoke about this way to greet one another never will come again. Probably we never get back to those way to greet each other again. 

Now we have turned almanac sheets for last time this year. And we have got snow and winter in Helsingborg. It is very rarely, this early in December and we had at least 20 centimetres of snow. I read in my newspaper one of the knight of the pen was surprised he had heard so many snow-blowers in his surroundings here in town. We haven’t get enough snow to be a reason being an owner of such a machine. I am sure the owners cried by happiness getting this snow. They have to hurry up to “blow away” the snow before it melt away, all of it. Use to happen in a day or two here in my town. But we can never say for sure. The weather has been extremely odd last years.  

Today have we baked our saffron buns for Christmas. I haven’t been trusted last years to make the bakery. Instead I have had that important work to put some raisins as eyes at the buns, so the “cats” can see. Every year we have discussions what recipe is the best. In our books we have many different methods how to do. And every year we write a little note beside the recipe; this is best! This note is written beside every recipe in our cookery book. Without any date. Of course we’re sure it was this one we used last year. Or was it this on the next page. One thing I am very convinced about, the recipe with 200 mayonnaise in the dough, is NOT the right one. It was not better than the old ones. It wasn’t inedible, but expensive and didn’t tasted any more than the usual one tastes. 

Funny with this bad memory, I am convinced many recognise this feeling, the almost scaring sense when we not can sort out what we decided last year. Over and over we promise to make better and more clear notes in our handwritten recipe books, to keep them personal and private. Another option is to make a big black cross over the recipe which I have disapproved. 

After all, this is a confession even we have joined that race, the race making all this necessary things and preparings before Christmas. When we were in grocery store last week, we happened to lay our eyes on a bag of hazelnuts. Despite our determination to not bake a loads of cookies this Christmas, we had to buy hazelnuts. We use to bring a box of “Sonjas hazelnut-cookies” as a birthday gift to our son. He has his birthday the week before Christmas. Last year we tried to decrease our “had to do-things” when we had moved into our nice apartment. Didn’t want to dirty our flat with flour. Keep it as nice as possible in the flat. But some weeks ago when we sat and played some cards with son and his daughter, my son complained about the missed cookies last Christmas! Oh what a pity, I said. It was Corona times and we were supposed to keep as quarantined as possible. But his answer about put a box of the “mandatory gifts” at the doorstep was not prohibited. Well, yes I heard what he said. And I think any try to find any excuse not to bake is out of the question. Therefore hazelnuts is in my larder beside the chocolate, which needs to glue the two small biscuits together.  

And as dinner the other day, we ate the very last portion of brown cabbage with ham. This cabbage we make for Christmas every year. A dish we are unable to eat any food without Christmas Eve. So now we have to do more of that food too.  Meanwhile we sat and enjoined that cabbage my spouse wondered if our grandson has done that dish yet. We have sent him some recipes, but as far as l know, it is only the  beetroot recipe he has tried. If he tells us he has made this cabbage this year and we just have to fetch it up, I will be there immediately. 

The promises from earlier year, not pay too much attention about all this customs and traditions are not taken seriously. Hopefully we have transmitted to next generation something, otherwise we have to cope with it is gone. Let future generations pick what they think is important and let the other customs be forgotten. Forsaken. We can’t keep them all. 

Now I have to struggle with my next task. Where to attach my almond grinder so I can grind the hazelnuts?  But as I use to say, we solve the problems when they appears. 

Här är svenskan

Ingen har på några veckor klagat på frånvarande skrönor här på mina sidor.  Är det för att jag har varit för tråkig?  Nej, jag tror att det beror på att folk har hamnat i alla dessa arrangemang inför kommande tider.  Jul, och tyvärr i år ökar den hotande pandemin igen.  Vi har, de flesta av oss fått ett avslappnat beteende rörande försiktighetsåtgärderna kring viruset och dess smitta.  Men nyheterna säger oss att vi måste återvända till tidigare tider.  Kolla upp var vi har våra masker och avståndet på 2 meter är för oss att följa igen.  Stackars människor som bor i de norra delarna av Sverige, de har för några dagar sedan återvänt till det bekväma avståndet på 3 meter…!

 Måste säga att jag har varit lite slarvig förra månaden, inte tillbaka till kram och puss.  Men skaka hand.  Folk har kommenterat: kramarna kan vänta tills pandemin är borta.  Tillsammans med tanken, är detta överhuvudtaget klokt?  En tid under den tidiga pandemin minns jag att vi pratade om att det här sättet att hälsa på varandra kommer aldrig att komma igen.  Förmodligen inte.

 Nu har vi vänt almanacksblad för sista gången i år.  Och vi har fått snö och vinter i Helsingborg.  Det är väldigt sällan, så här tidigt i december och vi hade minst 20 centimeter snö.  Jag läste i min tidning att en av journalist var förvånad över att han hade hört så många snöslungor i sin omgivning här i stan.  Vi har inte tillräckligt med snö för att det ska vara en anledning att vara ägare till en sådan maskin.  Jag är säker på att ägarna grät av lycka att få den här snön.  De måste skynda sig för att ”blåsa bort” snön innan den smälter bort, alltihop.  Brukar hända efter en dag eller två, här i min stad.  Men man kan aldrig säga säkert.  Vädret har varit väldigt konstigt de senaste åren.

Idag har vi bakat våra saffransbullar till jul.  Jag har inte blivit betrodd sista åren att göra bakandet.  Istället har jag haft det viktiga arbetet med att sätta lite russin som ögon på bullarna, så att ”katterna” kan se.  Varje år diskuterar vi vilket recept som är bäst.  I våra böcker har vi många olika metoder hur man gör.  Och varje år skriver vi en liten lapp bredvid receptet;  det här är bäst!  Denna anteckning är skriven bredvid varje recept i vår kokbok.  Utan något datum.  Naturligtvis är vi säkra på att det var det här vi använde förra året.  Eller var det detta på nästa sida.  En sak jag är väldigt övertygad om, receptet med 200 majonnäs i degen, är INTE det rätta.  Det var inte bättre än de gamla.  De var inte oätliga, men dyra och smakade inte mer än de vanliga smakar.

 Lustigt med detta dåliga minne, jag är övertygad om att många känner igen den här känslan, den nästan skrämmande känslan när vi inte kan reda ut vad vi bestämde förra året.  Om och om igen lovar vi att göra bättre och tydligare anteckningar i våra handskrivna receptböcker, för att hålla dem personliga och privata.  Ett annat alternativ är att göra ett stort svart kors över receptet som jag har ogillat.

 När allt kommer omkring är detta en bekännelse även om vi har gått med i det racet, racet om allt det här nödvändiga och alla förberedelser före jul.  När vi var i mataffären förra veckan råkade vi få ögonen på en påse hasselnötter.  Trots vår beslutsamhet att inte baka en massa kakor denna jul var vi tvungna att köpa hasselnötter.  Vi brukar ta med en kakburk med ”Sonjas nötskakor” som födelsedagspresent till vår son.  Han fyller år veckan före jul.  Förra året försökte vi minska våra ”måste göra-saker” när vi hade flyttat in i vår fina lägenhet.  Ville inte smutsa ner vår lägenhet med mjöl.  Ha det så fint som möjligt i lägenheten.  Men för några veckor sedan när vi satt och spelade lite kort med sonen och hans dotter så klagade min son på de missade kakorna förra julen!  Åh vad synd sa jag.  Det var Corona-tider och vi skulle hålla oss i karantän så mycket som möjligt.  Men hans svar om att ställa en låda med ”obligatoriska gåvor” vid tröskeln var inte förbjudet.  Jo, jag hörde vad han sa.  Och jag tror att alla försök att hitta någon ursäkt för att inte baka i år är uteslutet.  Därför finns hasselnötter i mitt skafferi bredvid chokladen, som måste till för att limma ihop de två små kakorna.

 Och som middag åt vi den allra sista portionen brunkål med skinka.  Den här kålen gör vi till jul varje år.  En rätt vi inte kan undvara julafton.  Så nu måste vi göra mer av den maten också.  Under tiden satt vi och njöt av den sista kålen, undrade min make om vår glyttaglytten har gjort den rätten ännu.  Vi har skickat några recept till honom, men så vitt jag vet är det bara rödbetsreceptet han har provat.  Om han berättar att han har gjort den här kålen i år och vi bara kan hämta upp den så är jag på plats direkt.

 Löften från tidigare år, inte ge för mycket uppmärksamhet på alla dessa seder och traditioner tas inte på allvar.  Förhoppningsvis har vi överfört något till nästa generation, annars måste vi anse dem som borta.  Låt kommande generationer välja vad de tycker är viktigt och låt de andra sederna glömmas.  Överges.  Vi kan inte behålla dem alla.

 Nu måste jag kämpa med min nästa uppgift.  Var fäster jag min mandelkvarn så att jag kan mala hasselnötterna?  Men som jag brukar säga, vi löser problemen när de dyker upp.

 

Sometimes I wonder why words appear in my brain. All by itself. No, not only by itself but with a little help from some curious input from any odd incident. Either something we did or thought about to do. And spoke about as if it was possible to do. Today I asked my husband what the word “bosshumla” meant. He looked surprised at me and answered he had no idea. He was occupied searching in our utility room for some extension cord. It is high time to prepare for the advent candles we use in Sweden. We turn them on at advent, Sunday this week. Not have got any answer about that word. Had to google it. And found it was a special kind of bumblebee, living in a special biotope, a fen. And why do I wonder about that word? It is a nickname for someone who is busy and in a hurry trying to do many things at one time. I thought my husband looked like one when I saw him. Slightly short of breath, he wished he was able to make it ready to turn on all lights in window frames Sunday morning. 

Meanwhile I spoke to my friend in phone and asked about her balcony. Are the craftsmen ready with the work they intended to do? Yes she told me. A discussion came up about weekly cleaning of the house and she hesitated to do the vacuuming, or if the two last chapter of a thrilling series was most important. I told her I had in my last letter to my old brother in law had spoken about my responsibility for taking care of the dusting in our home. I blamed my bad eyes, which nowadays get the blame for many things, I said I didn’t see the dust soon enough. When I start to remove the dust from our shelves and window frames, it had built up such, I could have teazled it and made some balls of yarn. It had become a great material for the kind of a stockings a girl I know, wanted. She told me she wanted not to light stockings because they get dirty too soon. And she got the answer the time to get dirty was the same for white as for black stockings, but I promised to knit stockings in the colour of stamped earth floor.

My friend laughed at other side of connection and told me she had looked at the floor in her bedroom. And there was a huge grey pile of something. Without wearing her spectacles, it was an UFO. And she stood there, amazed. Waved at her toes. Yes they where there, her slippers on her feet, so it was not those she saw. As she lives at sixth floor she hesitated, it can not be a rat. Not a living such one in any case. Pondered for a moment if she should dare to stomp on it, but decided it may be would explode and spread around her whole apartment. Instead she closed the door. She answered the phone in same moment, I called. I didn’t ask what option was chosen, but I am convinced she by now know how the series ended. And she have to search for a new entertaining series to follow. 

In exchange she got the story about what I was doing yesterday, peed in the forest. We went by bus to Sofiero, a castle at seaside in my town. From that bus stop back to our home it is some kilometres walk. But it is a different esplanade than my daily. We lurched on, from the bus stop to the path we knew was the nearest way back home. Most trees had dropped all their leafs, and the forest was silent. No birds are singing this time a year. Some smaller bushes had some remaining leafs and the were glowing yellow. Looked like small lights in the grey autumn-daylight. After a while I realised I needed a toilet. After another while I realised there weren’t any toilet before we reached our home. But almost all alone in the forest, no problem. But oops, we met a jogger. After another while I felt I had to…. I reconnoitred at west and at east and no one in sight. Some steps out from path and I crouch down. What a relief. Not any long time to ponder how to be able to raise up again, just to step up. In same moment as l buttoned the button in my jeans, a new jogger appeared. He smiled and as I saw that smile I knew he had understand what he almost had revealed. But I told him, if he had been fifteen seconds earlier he had had to run with his eyes closed, so he was a lucky man. The remaining walk back home were nice and in some surroundings which were rather new to me. But not a single bench! Not for almost five kilometres and no bench. This time a year and sit at a soaking wet stump. Nothing we long for. We try to find some new ways to walk and if possible to have a stop at a bench somewhere for a cup of coffee. Do you know how wonderful coffee tastes out in nature? And some sandwiches and we can take advantage of the daylight better. Don’t need be at home for lunch. 

Tonight I am going for the third meeting with authors of just published books. Today’s author is a women with a very extensive language. She surprised me a bit, I have to confess. At first I thought it was a very different act compared to the other book we have read. And it is especially how she use the language to express the thought, talk and feelings. The book is a 713 pages book. How many generations is the book about? Unfortunately I will never get to know. It is one of those books which will be in my new bookshelf. And its cover is nice to that shelf. Adorns its place. After all a very skilled author, I am sure she will win some prize. I have to confess, I have read some very famous authors, and not all are my favourites. Not many to be honest. One of my favourites is a now retired Swedish author, and it seems to be only I who miss him. Each thing has its time.

Now the “bosshumla” the bumblebee is taking a nap, so the problems with the electric cords are probably solved by now. 

Här är svenskan

Ibland undrar jag varför ord dyker upp i min hjärna.  Helt av sig själv.  Nej, inte bara av sig själv utan med lite hjälp från några nyfikna input från någon udda incident.  Antingen något vi gjort eller tänkt på att göra.  Och talat om som om det var möjligt att göra.  Idag frågade jag min man vad ordet ”bosshumla” betydde.  Han tittade förvånat på mig och svarade att han inte hade någon aning.  Han var upptagen med att leta i vårt förråd efter någon förlängningssladd.  Det är hög tid att förbereda sig för de adventsljus vi använder i Sverige.  Vi tänder dem vid adventssöndag denna vecka.  Har inte fått något svar på det ordet.  Var tvungen att googla.  Och fann att det var en speciell sorts humla som levde i en speciell biotop, ett kärr.  Och varför undrar jag över det ordet?  Det är ett smeknamn för någon som är upptagen och har bråttom försöker göra många saker samtidigt.  Jag tyckte att min man såg ut som en när jag såg honom.  Och lite andfådd önskade han att han kunde göra ljusstakarna redo att tända i fönsterkarmar söndag morgon.

 Under tiden pratade jag med min vän i telefon och frågade om hennes balkong.  Är hantverkarna klara med det arbete de tänkt göra?  Ja hon sa till mig.  En diskussion kom upp om veckostädning av huset och hon tvekade att dammsuga, eller om de två sista kapitlen i en spännande TV-serie var viktigast.  Jag berättade för henne att jag i mitt senaste brev till min gamle svåger hade talat om mitt ansvar för att ta hand om dammet i vårt hem.  Jag skyllde på mina dåliga ögon, som nuförtiden får skulden för många saker, jag sa att jag inte såg dammet snart nog.  När jag börjar ta bort dammet från våra hyllor och fönsterkarmar så hade det samlats så, jag kunde ha kardat det och gjort några tyllen för att spinna till garn.  Det hade blivit ett bra material för den sortens strumpor som en tjej jag känner ville ha.  Hon sa till mig att hon inte ville ha ljusa strumpor eftersom de blir smutsiga omedelbart.  Och hon fick svaret att tiden för att bli smutsig var densamma för vita som för svarta strumpor, men jag lovade att sticka strumpor i färgen stampat jordgolv.

 Min vän skrattade på andra sidan av anslutningen och berättade att hon hade tittat in på golvet i sitt sovrum.  Och det låg en stor grå hög med något.  Utan att ha sina glasögon på sig var det ett UFO.  Och hon stod där, förvånad.  Viftade på sina tår.  Ja de var där, hennes tofflor på fötterna, så det var inte dem hon såg.  Eftersom hon bor på sjätte våningen tvekade hon, det kan inte vara en råtta.  Inte en levande sådan i alla fall.  Funderade ett ögonblick på om hon skulle våga stampa på den, men bestämde sig för att den kanske skulle explodera och sprida sig i hela hennes lägenhet.  Istället stängde hon dörren.  Hon svarade i telefonen i samma ögonblick, jag ringde.  

Jag frågade inte vilket alternativ som valdes, men jag är övertygad om att hon nu vet hur serien slutade.  Och hon måste leta efter en ny underhållande serie att följa.

 I utbyte fick hon historien om vad jag gjorde igår, kissade i skogen.  Vi åkte buss till Sofiero, ett slott vid havet i min stad.  Från den busshållplatsen tillbaka till vårt hem är det några kilometers promenad.  Men det är en annan esplanad än min vardag.  Vi lunkade vidare, från busshållplatsen till stigen vi visste var den närmaste vägen hem.  De flesta träden hade tappat alla sina löv och det var tyst i skogen.  Inga fåglar sjunger den här tiden om året.  Några mindre buskar hade några kvarvarande löv och de glödde gula.  Såg ut som små ljus i det gråa höst-dagsljuset.  Efter ett tag insåg jag att jag längtade efter en toalett.  Efter ytterligare ett tag insåg jag att det inte fanns någon toalett innan vi nådde vårt hem.  Men nästan helt ensam i skogen, inga problem.  Men oj, vi träffade en joggare.  Efter ett tag kände jag att jag måste….  Jag rekognoscerade i väster och öster och ingen i sikte.  Några steg ut från stigen och jag hukar ner.  Vilken lättnad.  Inte lång tid att fundera över hur man ska kunna resa sig igen, bara att räta på ryggen.  I samma ögonblick som jag knäppte knappen i mina jeans dök en ny joggare upp.  Han log och när jag såg det leendet visste jag att han hade förstått vad han nästan hade avslöjat.  Men jag sa till honom, om han hade varit femton sekunder tidigare hade han varit tvungen att springa med slutna ögon, så han var en lycklig man.  Den återstående promenaden hem var trevlig och i vissa omgivningar som var ganska nya för mig.  Men inte en enda bänk!  Nästan fem kilometer och ingen bänk.  Denna tid på året och sitta på en blöt stubbe, nej tack .  Inget vi längtar efter.  Vi försöker hitta några nya ställen att promenera och om möjligt ta ett stopp vid en bänk någonstans för en kopp kaffe.  Vet du hur underbart kaffe smakar ute i naturen?  Och några mackor så kan vi ta vara på dagsljuset bättre.  Behöver inte vara hemma för lunch.

 Ikväll ska jag på tredje mötet med författare till nyligen publicerade böcker.  Dagens författare är en kvinna med ett mycket omfattande och rikt språk.  Hon förvånade mig lite, det måste jag erkänna.  Först tänkte jag att det var en helt annan handling jämfört med de andra böcker vi på dessa träffar har läst.  Annorlunda beroende på hur hon använder språket för att uttrycka tankar, samtal och känslor.  Verkligen annorlunda! Boken är en bok på 713 sidor.  Hur många generationer handlar boken om?  Tyvärr kommer jag aldrig att få veta.  Det är en av de böckerna som kommer att finnas i min nya bokhylla.  Och dess omslag är snyggt till den hyllan.  Pryder sin plats. Trots allt en mycket skicklig författare, jag är säker på att hon kommer att vinna något pris en dag.  Jag måste erkänna, jag har läst några mycket kända författare, och alla är inte mina favoriter.  Inte många för att vara ärlig.  En av mina favoriter är en numera pensionerad svensk författare, och det verkar bara vara jag som saknar honom.  Varje sak har sin tid.

 Nu tar ”bosshumla” tagit en tupplur, så problemet med elkablarna är nog löst vid det här laget.

When we sold our house and sorted out all unnecessary things, we got rid of our book shelves. Looking back to the seventies and eighties, any homes wasn’t completed before there were some book shelves. And the more intellectual you wanted to be seen, the more books you put into those shelves. The contents in our shelves was a mixture of books, videocassettes,  and boxes with both puzzles and boxes with games for family amusement. Yes you are right, it was before computer time and mobile phone time. When children made any phone calls at that “old” phone of ours, they had to tell if it was long distance calls. Because those costed a lot and had to become limited. 

It sounds maybe as it is since family Flintstone, but it is not long time ago. During nineties the bookshelves wasn’t that important anymore. It turned to be a furniture to keep looking good by dusting. And that dusting become more and more seldom as my eyes get weaker and weaker. Finally when the move to a new flat made the decision to threw them away was very easy to take. Because of my reading had decreased to a minimum, just some cookery books I wanted to save, and they can be kept somewhere else but in a big book shelf. The relieve, when those big furnitures was out of my possession, was enormous. I can read my books as audiobooks and I borrow them from library. A big box with CD audiobooks I had bought last decade, I sent to my brother and his wife. But after they have read it, I wanted them to pass it further to someone else or throw them away. 

At last we have reached that time in life we have stopped to put a lot of things in drawers and cupboards, because we maybe sometime in future need them. “Good to have things”, I think it is almost a kind of disease. My husband use to blame me for having some diagnose about my writing and curiosity to develop both language and my bridge play. I mean his eager to collect all this good to have things, can even this be seen as some kind of diagnose as well. 

After all, we may have our special tomfoolery, as long as we don’t hurt anyone with it. 

After a year in our apartment we realise some shelves, any kinds, had been a smart way to store our  binders and all material around our bridge play, that play we do IRL. And some paper for the printer, and some yarn for mending stockings, and some magazines we want to keep, and some decks when son come and play cards, and this cookery books, and some odd glass, and some bottles of wine, and some good to have things. Some of this things had become small piles here and there. 

We took a bus ride to #IKEA to buy some plates for our Pasta Carbonara. We like to eat this dish in the bowls we bought in IKEA many years ago. We have those bowls in cottage. And now we miss them when we are in town. When we walked around at the huge store as #IKEA is, our thoughts fell on the little shelf we have spoken about to have our printer on. Shall we look if they have any suitable shelf, we said. 

Now we are owner of a smart rather big shelf. With a lot of space, we can have 10 printers on it. And all this good to have things gets their own drawer or mini cupboard. We can have some glass and bottles in the open compartments. We have bought some boxes having yarn and knitting things in. To be honest we are back in our collecting mood again.

But it was a joy to bring home this flat packages you get when you’re shopping at #IKEA. So smart wrapped in corrugated cardboard. Not many millimetres of free space around the details. In Sweden we use to speak about packed like sardines, but I am sure Portuguese fishermen had something to be taught by #IKEA. 

At dinner table we sit and discuss it, how can it be possible to have this products for the low price we paid. Impossible I said. The inventor of the product, material buy, the manufacturing, painting, invention of the packaging, someone who count the small parts as plugs, screws and nuts and who draws that smart instructions. Even a sluggish customer understand the pictures. Not a single word, just drawings. And a tiny bag with the small parts. All this for a sum of almost nothing. As I sat and told spouse about it, he asked me to stop nagging about it. I get bad conscience, he said. You don’t need to, I said. None of these shamefully underpaid people have any time to think bad thoughts about us. They are busy to figure out how to survive on their bad wages. And have no time to think of the word solidarity. And our talk fell silent. Must confess we felt a bit ashamed. 

And it didn’t help we complain about the lack of some adhesive plasters in the package. All other things are within the package. My husband has get two wounds by cut his fingers on the edge of the corrugated cardboard. And when a man gets wounded….OMG. Now I have the washing up work rest of the week. Poor me. 

Här är svenskan

När vi sålde vårt hus och slängde ut alla onödiga saker blev vi av med våra bokhyllor.  Om man ser tillbaka på sjuttio- och åttiotalet, var många hem inte färdigställda innan det fanns någon bokhylla.  Och ju mer intellektuell du ville bli sedd, desto fler böcker ställde du in i de där hyllorna.  

Innehållet i våra hyllor var en blandning av böcker, videokassetter och lådor med både pussel och lådor med spel för familjens nöje.  Ja du har rätt, det var före datortid och mobiltid.  När barnen ringde telefonsamtal från vår ”gamla” telefon, var de tvungna att berätta om det var långdistanssamtal.  För de kostade mycket och fick bli begränsade.

 Det låter kanske som det är sedan familjen Flintstone, men det är inte länge sedan.  Under nittiotalet var bokhyllorna inte så viktiga längre.  Det blev en möbel enbart för att fortsätta se snygg ut och genom att damma av.  Och det dammet blev mindre och mindre synligt när mina ögon blev svagare och svagare.  Till slut gjorde flytten till en ny lägenhet att beslutet att kasta hyllorna, det var mycket lätt att ta.  Detta på grund av min läsning hade minskat till ett minimum, bara några kokböcker kvar som jag ville spara, och de kan förvaras någon annanstans än i en stor bokhylla.  Lättnaden, när de där stora möblerna var ute ur min ägo, var enorm.  Jag kan läsa mina böcker som ljudböcker och jag lånar dem på biblioteket.  En stor låda med CD-ljudböcker som jag hade köpt förra decenniet skickade jag till min bror och hans fru.  Och efter att de har läst dem ville jag att de skulle lämna den vidare till någon eller slänga dem.

 Slutligen har vi kommit till den tidpunkten i livet då vi har slutat att lägga en massa saker i lådor och skåp, för vi kanske behöver dem någon gång i framtiden.  “Bra att ha saker”, jag tror att det nästan är en slags sjukdom.  Min man brukar klandra mig för att jag har en diagnos rörande mitt skrivande och nyfikenhet att utveckla både språket och mitt bridgespel.  Jag menar att om han är inställd på att samla alla dessa “bra att ha saker”, kan även detta ses som någon slags diagnos.

 När allt kommer omkring kan vi ha våra speciella tokigheter, så länge vi inte skadar någon med dem.

 Efter ett år i vår lägenhet inser vi att några hyllor, någon typ, hade varit ett smart sätt att förvara våra pärmar och allt material runt vårt bridgespel, de spel vi gör IRL.  Och lite papper till skrivaren, och lite garn för att laga strumpor, och några tidningar vi vill behålla, och några kortlekar när sonen kommer och spelar kort, och de här kokböckerna, och några udda glas, och några flaskor vin, och några  bra att ha saker.  En del av dessa saker hade skapat små högar här och där.

 Vi gjorde en bussresa till #IKEA för att köpa några tallrikar till vår Pasta Carbonara.  Den här rätten äter vi gärna i skålarna vi köpte på #IKEA för många år sedan.  Vi har de där skålarna i stugan.  Och nu saknar vi dem när vi är i stan.  När vi gick runt i den enorma butiken som #IKEA är, föll tankarna på den lilla hyllan vi pratat om att ha vår skrivare på.  Ska vi titta om de har någon lämplig hylla sa vi?

 Nu är vi ägare till en smart ganska stor hylla.  Med så mycket utrymme att vi kan ha 10 skrivare på den.  Och alla dessa, bra att ha saker får sin egen låda eller miniskåp.  Vi kan ha lite glas och flaskor i de öppna facken.  Vi har köpt några söta boxar att ha garn och stick-saker i. Ärligt talat är vi tillbaka i vår samlarmani igen.

 Men det var en fröjd att få hem dessa platta paket du får när du handlar på #IKEA.  Så smart inslaget i wellpapp.  Inte många millimeter ledigt utrymme runt detaljerna.  I Sverige brukar vi prata om packade som sardiner, men jag är säker på att portugisiska fiskare har något att lära sig av #IKEA.

 Vid middagsbordet sitter vi och diskuterar om det, om hur det kan vara möjligt att få dessa produkter för det pris vi betalat.  Omöjligt sa jag.  Uppfinnaren av produkten, materialköp, tillverkningen, målningen, uppfinningen av förpackningen, någon som räknar de små delarna som pluggar, skruvar och muttrar och som ritar de där smarta instruktionerna.  Även en trög kund förstår bilderna.  Inte ett enda ord, bara teckningar.  Och en liten påse med de små delarna.  Allt detta för en summa av nästan ingenting.  När jag satt och berättade för maken om det, bad han mig att sluta tjata om det.  Jag får dåligt samvete, så han.  Du behöver inte, sa jag.  Ingen av dessa mycket horribelt  underbetalda människor har någon tid att tänka dåliga tankar om oss.  De är upptagna med att lista ut hur de ska överleva på sina dåliga löner.  Och har inte tid att tänka på ordet solidaritet.  Och vårt samtal tystnade.  Måste erkänna att vi skämdes lite.

 Och det hjälper inte att vi klagade på bristen på några plåster i förpackningen.  Alla andra saker finns i paketet.  Min man har fått två sår genom att skära fingrarna på kanten av wellpappen.  Och när en man blir skadad… OMG.  Nu har jag diskjobb resten av veckan.  Stackars mig

Some weeks ago my friend called. She wanted to see my spouse and me for dinner. It is so nice getting invited. It feels as we are stuck to our homes after all this problems with corona. Even if we are vaccinated, it doesn’t feel secure. So visit in restaurants and buses where it is crowded by people, brings a feeling we are out at unsafe lands. 

We were looking forward to the invite from my friend. After all she is included in that circuit with the people we meet. She is so anxious we don’t like to eat this or that, so the time for planning the dinner puts her in a dilemma for days before. She can call and ask for a simple ingredients if we like it or can withstand it. And same answer as I have given her many times. It is up to the hostess to decide what to cater for. Not any spoiled discerning guests to determine the menu. I told her once, twice and trice, it was up to her to decide. 

I have to confess I had my suspicions she wanted some help to find out the menu. But I pretended I never understood. If she didn’t find out anything at her own, she really needed that practice. To use her brain for this kitchen work. Some requests if we liked beans in the food she had to squeeze out after all. And I told her we liked beans both of us, but maybe people around us didn’t liked the consequences afterwards. 

Margareta, my friend knows all about what a miser I am. She knows it isn’t any idea to invite in afternoon between 3.00 pm and 6.00 pm. Because we have to pay for our bus ticket at that time. And after 6.00 pm she is starving to death. Therefore she told us to come with the last bus for free. And we were welcome to have a little nap at her sofa. 

So we did. I had been to an appointment at my dentist before our invitation, so the last bus for free…  and we took a lazy hour in her couch. We heard her doing things in the kitchen. It was really a nice while. Being guest and not in any hurry. We were served a glass of wine which we sipped and enjoyed. I didn’t want her to feel distressed and I think she didn’t do so. But must admit I was very curious what she should serve. 

When we were asked to sit at the table there was an inviting smell from the casserole which made us hungry. When the food was at my plate I looked at it. As I said, curious. I saw minced meat, fried and flavoured. It was for me a brand new dish. Within the meat there was rice peas and some corn. I am not sure l can remember any peppers, but probably there were some of that too. It was very delicious and when l took a second serving, I waited for a comment about we ate her tomorrows’ lunch. Such comments is a common speech in our meetings. Complain about the guests are shameless to eat everything. But in the heart of the hostess they think; how nice my guests appreciated my food. 

And when I almost finished the second portion, Margareta asked, if we liked the food. Surprised I told her, I was surprised she has excluded the beans after all. It was nice of her. If it depended of her fear for our digestion, or she wanted to spare us for gripe or spare herself for the consequences, I don’t know. But she told me she had mixed the casserole with the beans as well. I looked at her and asked, did you crush them before? No she said they were whole in the dish. And she took the ladle and stirred around. It was really stirred not shaken….. and her eyes got wider and wider. I sat calm and waited for my first bean, but by now I was clogged. Food for free is easy to eat a lot. 

The mystery with the beans was that she had them in a sieve over the sink so they could drain.  I do not know if they still hang there or it became a new dish the next day.

But after the meal I asked her to tell me the recipe. It tasted so good and I was aware it was rather easy to prepare. We need some input in our menu, now and then. My spouse complains I want to eat sausages seven days a week. And I say. We can not have it eight days a week so he may not complain. I do not know if I remember the ingredients for sure, but when we tried to reconstruct the dish the other day, we made like this:

Margareta’s casserole: 4 servings          

500 gr minced meat

1 tablespoon cooking fat

1 onion

2 cloves of garlic

1 tablespoon of mushroom soy

1/2 teaspoon curry

1 teaspoon salt

1 spice measure ground white pepper

2 bags with 500 gr of mixed rice pea corn and pepper (in swedish stores named as “Kinamix”)

Fry onions and garlic in a frying pan, and add the curry so it also become fried. Add the meat and crumble the meat during frying time. Add the salt, white pepper and soy. Let it simmer for about 15 minutes. Add the Kinamix and put on a lid. About ten minutes and you have a easy prepared dish which taste wonderful. And it is a great variety to all my sausages

Här är svenskan

 För några veckor sedan ringde min väninna.  Hon ville träffa min make och mig på middag.  Det är så trevligt att bli bjuden.  Det känns som att vi har fastnat i våra hem efter alla dessa problem med corona.  Även om vi har blivit vaccinerade känns det inte säkert ändå.  Så besök på restauranger och bussar där det är trångt med folk, ger en känsla av att vi är ute på osäkra marker.

 Vi såg fram emot inbjudan från min vän.  Hon ingår trots allt i den kretsen med de här människorna vi träffar.  Hon är så orolig att vi inte gillar att äta det eller det, så tiden för att planera middagen gör att hon hamnar i ett dilemma flera dagar innan.  Hon kan ringa och fråga efter enkla ingredienser om vi gillar det eller tåler det.  Och samma svar som jag har gett henne många gånger;  Det är upp till värdinnan att bestämma vad som ska serveras, inte några bortskämda kräsna gäster att bestämma menyn.  Jag sa till henne en, två gånger och tre gånger, det var upp till henne att bestämma.

 Jag måste erkänna att jag hade mina misstankar om att hon ville ha hjälp med att bestämma menyn.  Men jag låtsades att jag aldrig förstod.  Om hon inte kom på något själv, behövde hon verkligen den övningen.  Att använda sin hjärna för detta köksarbete.  Några önskemål om vi gillade bönor i maten fick hon trots allt pressa ur sig.  Och jag sa till henne att vi gillade bönor båda två, men kanske gillade folk runt omkring oss inte konsekvenserna efteråt.  

Margareta, min vän vet allt om vilken snåljåp jag är.  Hon vet att det inte är någon idé att bjuda in på eftermiddagen mellan 15.00 och 18.00.  För vi måste betala för vår bussbiljett vid den tiden.  Och till efter 18.00 svälter hon ihjäl.  Därför sa hon åt oss att komma med den sista bussen ”gratis”.  Och vi fick gärna ta en liten tupplur på hennes soffa.

 Så det gjorde vi.  Jag hade varit hos tandläkaren före besöket hos väninnan, så sista gratisbussen före 3, och vi tog en lat timme i hennes soffa.  Och vi hörde henne pyssla i köket.  Det var verkligen en trevlig stund.  Att vara gäst och inte ha bråttom.  Vi serverades ett glas vin som vi smuttade på och njöt av.  Jag ville inte att hon skulle känna sig stressed och jag tror inte att hon gjorde det.  Men måste erkänna att jag var väldigt nyfiken på vad hon skulle servera.

 När vi blev ombedda att sitta till bords doftade det inbjudande från grytan och det gjorde oss hungriga.  När maten var på min tallrik tittade jag på den.  Som sagt, nyfiken.  Jag såg köttfärs, stekt och smaksatt.  Det
var för mig en helt ny rätt.  Blandat med köttet fanns ris ärter och lite majs.  Jag är inte säker på att jag kan komma ihåg någon paprika, men det fanns förmodligen några sådana bitar också.  Det var väldigt gott och när jag tog en andra portion väntade jag på en kommentar om att vi åt hennes ”morgondagens-lunch”.  Sådana kommentarer är vanligt snack på våra möten.  Klaga på att gästerna är skamlösa och slukar allt.  Men i värdinnans hjärta tänks det;  vad trevligt mina gäster uppskattade min mat.

 Och när jag nästan var klar med den andra portionen frågade Margareta, om vi gillade maten.  Förvånad tittade jag på henne, jag blev överraskad över att hon trots allt har uteslutit bönorna.  Det var snällt av henne.  Om det berodde på hennes rädsla för vår matsmältning, eller om hon ville bespara oss för magknip eller bespara sig själv för konsekvenserna, jag vet inte.  Men hon berättade att hon hade blandat bönorna i grytan också.  Jag tittade på henne och frågade, krossade du dem innan?  Nej hon sa att de var hela.  Och hon tog sleven och rörde runt.  Den blev riktigt rörd och inte skakad….. och hennes ögon blev vidare och vidare.  Jag satt lugnt och väntade på min första böna, men vid det här laget var jag proppmätt.  Mat gratis är lätt att äta mycket av.

Mysteriet med bönorna var, att hon hade var dem i en såll över vasken för att de skulle få rinna av. Jag vet inte om de fortfarande hänger kvar där eller det blev en ny rätt dagen efter. 

 Efter maten bad jag henne berätta receptet.  Det smakade så gott och jag var medveten om att det var ganska lätt att förbereda.  Vi behöver lite input i vår meny, då och då.  Min make klagar på att jag vill äta korv sju dagar i veckan.  Och jag säger.  Vi kan inte ha det åtta dagar i veckan så han bör inte klaga.  Jag vet inte om jag kommer ihåg ingredienserna riktigt, men när vi försökte rekonstruera rätten häromdagen gjorde vi så här:

 Margaretas gryta: 4 portioner

 500 gr köttfärs

 1 matsked stekfett

 1 lök

 2 vitlöksklyftor

 1 matsked mushroom soy

 1/2 tsk curry

 1 tsk salt

 1 kryddmått mald vitpeppar

 2 påsar á 500 gr blandade ris, ärtor, majs och paprika (i svenska butiker heter det ”Kinamix”)

 Fräs lök och vitlök i en stekpanna, och tillsätt curryn så den också blir fräst i fettet.  Lägg i köttet och smula köttet under stektiden.  Tillsätt salt, vitpeppar och soja.  Låt det puttra i ca 15 minuter.  Tillsätt Kinamixen och lägg på ett lock.  Cirka fem-tio minuter och du har en lättlagad rätt som smakar underbart.  Och det är en stor variation på alla mina korvar.

Sometimes a picture pops up in our possession. Last summer I found an old postcard from the last millennium in a box in our cottage. It was a kind of postcards very common from those days, with four different pictures from the valley my husband was brought up. If you have heard the song “green green grass of home” sung by any famous artists, you probably can feel the mood you get into when you hear it. I sat and looked at the picture at postcard, knowing it was the very last one I have been able to buy. Must be at least twenty years ago since I bought it. I was amazed that time, it still were for sale. Because I knew the pictures was old.

One of the four pictures showed our cottage as it looked like when we bought it 1992. And when I found the postcard just before the turn of the millennium, our cottage at that time had get pretty much of repair and painting. We had worked every possible hour and both planned during winter and built and painted in summer. When the cottage was announced for sale in 1992, we didn’t hesitate, just started to check up who sold and how we were able to both finance and make possible the house purchase. A very fast check up with our grown up children how they find the idea having an own cottage in the surroundings they associated with summer and visits to their grandma and all their cousins. None of the children had any doubts about the purchase, as long as we funded it on our own. Yes of course, we didn’t want any money from them, but some kind of allowance and in same promise get some help with running two houses, one in each side of our long country.                                                 

Since that day our souls has had two places we think as “home”. And we have been able to live our lives together with many of our relatives. As well as my husband have been considered being a “skåning” (living in southern part of Sweden), I have been considered being a “norrlänning” (living in northern part of Sweden). We are ordinary the other way around, but now are seen as both. Same language but many different local both habits and terms, many phrases have made us enriched as bilingual. In times like this when we sometimes drop a word in a middle of a sentence, we have grabbed a word from our other  accent, our second idiom. A very common word we use is “he’ hinns” telling; we reach to do that too… maybe not immediately but somehow sometime…. A favourite expression used as an answer when we not want to reject the suggested task. 

But all this development is a result of that purchase of our cottage in the valley where my husband was born. When I type about this differences, I am aware what it gives to us. We live comfortably in an apartment since last year. Not any hard work to preserve the building. Just to keep it nice inside our flat. Not any snow shovelling during snowy days here in southern. Can stay in bed till there is shovelled where we need to go. But when we get north we need to heat the cottage, shovel some path in the snow making the way to firewood house and loo. Has happened we have had to shovel the roof at cottage but not every year.

 In south we maybe have to rake some leafs from our terrace, but if we don’t do, they will blow away to our neighbours living next door. This time a year we compare the daylight time between north and south, and realise we have much more of it here by now. And when we not are in cottage this time a year we are the winners of this daylight. During summers we spent in cottage, we don’t see any darkness at all, and we are the winners too. I was told by my bridge partner, when he once upon a time were travelling up north in Norway, he had bought a newspaper, a Norwegian paper. He didn’t understand a word in the paper, he just wanted to check up, was it able to read a book or paper without any lamp at midnight…?  He still is fascinated by this midnight light. And we enjoy that light all summer. Our stay during Easter in cottage use to bring us some evenings with northern light, aurora borealis, another win win situation came out of our purchase.

When I type about all this phenomena, I must admit it what’s not a buying of an old cabin, almost uninhabitable. It was an investment we, at that time, had no idea what it should bring to our lives. 

Today it is depopulated region, the valley, and we have no idea what will happen. But after all, when we thirty years ago very fast determined to buy the cottage we had neither any idea what it should bring. A lot of work making the cottage able for stay both summer and winter was a dream we didn’t dare to see as possible. We worked with one subject at a time. I can remember the dreaming look in my husbands eyes when he said –  think if we could get the cabin that insulated and heated we were able to spend a spring around Easter up here. And we reached that state too. It wasn’t scheduled when we bought the cottage, but never say never…

här är svenskan

Ibland dyker en bild upp i vår ägo.  I somras hittade jag ett gammalt vykort från förra millenniet i en låda i vår stuga.  Det var ett slags vykort som var mycket vanliga på den ”gamla goda” tiden, med fyra olika bilder från dalen som min man växte upp i.  Om du har hört låten ”green green grass of home” sjungen av någon känd artist, kan du förmodligen känna stämningen du kommer in i när du hör den.  Jag satt och tittade på bilden på vykortet, och visste att det var det allra sista med det motivet jag har kunnat köpa.  Det måste vara mer än tjugo år sedan jag köpte det.  Jag blev förvånad den gången, det fortfarande var till salu.  För jag visste att bilderna var gamla.

 En av de fyra bilderna visade vår stuga som den såg ut när vi köpte den 1992. Och när jag hittade vykortet strax före millennieskiftet hade vår stuga redan då på den tiden fått ganska mycket reparation och målning.  Vi hade jobbat varje ledig timme och både planerat under vintern, och byggt och målat på sommaren.  

När stugan annonserades till försäljning 1992 tvekade vi inte utan bara kollade upp vem som sålde och hur vi kunde både finansiera och möjliggöra husköpet.  En väldigt snabb koll med våra vuxna barn hur de kände för idén med en egen stuga i den omgivning de förknippade med sommaren och besök hos sin farmor och alla sina kusiner.  Inget av barnen tvivlade på köpet, så länge vi finansierade det på egen hand.  Ja visst, vi ville inte ha några pengar av dem, men någon form av medhåll och i det samma löfte om att få lite hjälp med att driva två hus, ett på varje sida av vårt långa land. 

 Sedan den dagen har våra själar haft två platser vi tänker som ”hem”.  Och vi har kunnat leva våra liv tillsammans med många av våra släktingar.  Liksom min man har ansetts vara en ”skåning”, jag har ansetts vara en ”norrlänning”. Vi är vanligtvis tvärtom, men nu ses vi som både och. Samma språk men många olika lokala både vanor och termer, många fraser har gjort oss berikade som tvåspråkiga. I tider som dessa när vi ibland tappar ett ord mitt i en mening, har vi tagit ett ord från vår andra vårt andra idiom. Ett mycket vanligt ord vi använder är ”he’ hinns” som berättar, vi når att göra det också… kanske inte omedelbart men på något sätt någon gång… Ett favorituttryck som används som svar när vi inte vill förkasta den föreslagna uppgiften.                           

 Men all denna utveckling är ett resultat av det där köpet av vår stuga i dalen där min man föddes.  När jag skriver om dessa skillnader är jag medveten om vad det ger oss.  Vi bor bekvämt i lägenhet sedan förra året.  Inget hårt arbete för att bevara byggnaden.  Bara för att ha det fint inne i vår lägenhet.  Inte någon snöskottning under snöiga dagar här i söder.  Kan ligga kvar i sängen tills det är skottat där vi måste gå.  Men när vi kommer norrut måste vi värma upp stugan, skotta en stig i snön och ta oss till vedboden och toaletten.  Har hänt vi har fått skotta taket på stugan men inte varje år.

  I söder kanske vi måste kratta lite löv från vår terrass, men om vi inte gör det kommer de att blåsa bort till våra grannar som bor bredvid.  Den här tiden om året jämför vi dagsljustiden mellan norr och söder, och inser att vi har mycket mer av det här vid den här tiden.  Och då vi inte är i stugan den här tiden på året är vi vinnarna av detta dagsljus.  Under sommaren i stugan ser vi inget mörker alls, och vi är vinnarna då också.  Jag fick veta av min bridgepartner, när han en gång i tiden hade rest långt norrut i Norge, hade han köpt en tidning, en norsk tidning.  Han förstod inte ett ord i tidningen, han ville bara kolla upp, kunde man läsa en bok eller tidning utan någon lampa vid midnatt…?  Han är fortfarande fascinerad av detta midnattsljus.  Och vi njuter av det ljuset hela sommaren.  Vår påskvistelse i stugan brukar ge oss några kvällar med norrsken, aurora borealis, en annan win win-situation ett resultat av vårt köp.

 När jag skriver om alla dessa fenomen måste jag erkänna att det inte är ett köp av en gammal stuga, nästan obeboelig.  Det var en investering som vi vid den tiden inte hade någon aning om hur mycket  den skulle tillföra våra liv.

 Idag är det en avfolkad region, dalen, och vi har ingen aning om vad som kommer att hända.  Men  trots allt, när vi för trettio år sedan mycket snabbt bestämde oss för att köpa stugan hade vi ingen aning om vad den skulle ge.  Mycket arbete för att få stugan beboelig både sommar och vinter var en dröm vi inte tordes se som möjlig.  Vi arbetade med ett delmål i taget.  Jag kan minnas den drömmande blicken i makens ögon när han sa, tänk om vi kunde få stugan isolerad och uppvärmd så kunde vi tillbringa en vår runt påsk här uppe.  Och vi nådde den möjligheten också.  Det var inte planerat när vi köpte stugan, men man ska aldrig säga aldrig…