Jönssonminnen.se

I have told about this thefts earlier, but no one have seen it at this PICTURE

To make a picture. An old expression in Sweden when someone makes a mistake we use to say he/she made a picture/painting. During my lifetime I probably can fill a museum of art with all my “pictures” I have created during years. Haven’t we all such an art collection we want to be hidden from rest of the world? I think so. 

In my possession I own one “picture” made as a real picture. My mothers brother Erik was employed at a printing office the last years of WW2. He was a young man, interested in art and photographing. According to the story I have about the picture I want to tell about, he smuggled or stole some printing material, some dye for coloured folders at his work. 

When he arrived home he started to do some painting. I remember in his home hung several paintings at the walls. Flower bouquets and some portraits, I recognise most persons at the pictures. Especially one painting of my cousin Ingrid as a sweet 6-year old girl, hanging in Erik’s living room. I think to be painted is an honour. And I envied her that position in Erik’s heart, you could see at that picture, she is a dear child. Both my relatives are dead since long, both Erik and Ingrid. 

One paintings with flowers my mother got as a gift from Erik. At that time my parents didn’t have any economy to buy any art to hang on their walls, so this picture got a prominent place in my childhood home. I did enjoy that painting the first years of my lifetime. Once, sometime when I was a young teenager Erik visited us and started to discuss about my parents collection of art. Three pictures and one porcelain plate, a plate painted with a view from Visby, a town in Gotland. I can not recall who had bought it either when or why. However he tried to persuade my parentes to make an investment and expand their art collection. My parents were prevailed and they bought a lithograph,which was very very modern beside the other art they owned since earlier. But now Erik’s painting was devalued, and it became hung into the nursery. 

 Horray, we had got a painting in our bedroom. To lay and look at in the flying daylight, when it was too much twilight to try and read some book. Now my eyes was occupied by that vase with flowers. And the fruit beside the vase. How come the apples didn’t fell to floor from that leaning table? Was Erik’s and my opinion about perspective the same? And was it an apple? Or some other fruits? I have heard some explanation about the eye of the beholder. I can not remember if I ever asked him about those questions I thought of.

In middle of 70s my parents waited for their apartment to become repaired, and they had decide to get rid of some old furnishings. They asked my husband for help carrying some stuff to the container for trash. And I saw Erik’s painting was once more devalued. To an even lower degrade then last time. Whispering I asked my husband to put it in our car instead of the dustbin! The painting and an old chest of drawers, as in my memory we had repainted more than once, and changed handle to look more up to date. Sighing he obeyed and we hide those stolen goods from my parents eyesight. 

Some years later they get to know about my theft, when I had done another restoring of the chest of drawers. I had scraped off all paintings, layer for layer. And every layer had remind me my times growing up. Now the furniture was without any painting, back to the wooden surface and I had found some handles in a hardware store, which looked alike the one I remembered we removed when we painted the chest white and put on some red plastic handles. 

Erik’s painting was by then still hidden in my storage. And when that one got a new task as a painting, my parents were dead since a decade ago. They never got to see it in my former house, and what pain me at most is, they have no chance to see it here in my probably last home. How it has get revalued, from had got devalued twice. Now it is hanging in my living room, I see it all my waking time, and I still admire the details and shifts of colours , made by this young man and with dye he had no idea how it worked as painting material. 

In the middle of 90s I bumped into Erik in town, we didn’t meet often since my parents passed away. But I told Erik his painting hang on my wall nowadays, and he looked at me and said very surprised: has the dye get dry yet? After fifty years I told him, it was beautiful as if it was just painted but I thought it was in same condition as if it was new. And the apples still was beside the vase. He laughed and could I see a proud man in his appearance?

Hopefully I will develop my interest of art by visiting Giverny in April this spring. Just a visit, maybe a poster as a souvenir. If they aren’t too expensive. 

 

Här är svenskan

Jag har berättat om dessa stöldgods tidigare men ingen har sett denna bild förr

Att göra en tavla. Ett gammalt uttryck vi använder i Sverige när någon gör ett misstag.  Under min livstid kan jag förmodligen fylla ett konstmuseum med alla mina ”tavlor” jag har skapat under flera år.  Har vi inte alla en sådan konstsamling som vi vill skall vara gömd för resten av världen?  Jag tror det.

 I min ägo äger jag en ”tavla” gjord som en riktig bild.  Min mors bror Erik var anställd på ett tryckeri de sista åren av andra världskriget.  Han var en ung man, intresserad av konst och fotografering.  Enligt historien jag har om bilden jag vill berätta om, smugglade eller stal han lite tryckmaterial, lite färgämne för kolorerade trycksaker, på sitt arbete.

 När han kom hem började han måla lite.  Jag minns att i hans hem hängde flera målningar på väggarna.  Blombuketter och några porträtt, jag kände igen de flesta på de bilderna.  Speciellt en tavla av min kusin Ingrid som en söt 6-årig tjej, hängande i hans vardagsrum.  Jag tycker att det är en ära att bli målad.  Och jag avundade henne den där positionen i Eriks hjärta, man kunde se på den bilden, hon var ett kärt barn.  Båda mina släktingar är döda sedan länge, både Erik och Ingrid.

 En av tavlorna med blommor fick mamma i present av Erik.  På den tiden hade mina föräldrar ingen ekonomi att köpa konst att hänga på sina väggar, så den här tavlan fick en framträdande plats i mitt barndomshem.  Jag tyckte om den målningen de första åren av min livstid.  Någon gång när jag var en ung tonåring, besökte Erik oss och började ifrågasätta mina föräldrars konstsamling.  Tre bilder och en porslinstallrik, en tallrik målad med utsikt över Visby, en stad på Gotland.  Jag kommer inte ihåg vem som köpt den, varken när eller varför.  Men Erik försökte övertala mor och far att göra en investering och utöka sin konstsamling.  Mina föräldrar kapitulerade och de köpte en litografi, som var väldigt modern vid sidan av den andra konst de ägde sedan tidigare.  Men nu var Eriks målning nedvärderad, och den blev hängd i lillarummet.

  Hurra, vi hade en tavla i vårt sovrum.  Att ligga och titta på i det flyende dagsljuset, när det var för mycket skymning för att försöka läsa någon bok.  Nu var mina ögon upptagna av den där vasen med blommor.  Och frukten bredvid vasen.  Hur kommer det sig att äpplena inte föll till golvet från det lutande bordet?  Var Eriks och min åsikt om perspektiv densamma?  Och var det äpple?  Eller någon annan frukt?  Jag har hört en förklaring om betraktarens öga.  Jag kan inte minnas om jag någonsin frågade honom om de frågorna jag gick och bar på.

 I mitten av 70-talet väntade mina föräldrar på att deras lägenhet skulle repareras, och de hade bestämt sig för att göra sig av med en del gamla möbler.  De bad min man om hjälp med att bära några grejer till sopcontainern.  Och jag såg än en gång att Eriks målning blev nedvärderad.  Till en ännu lägre rang än förra gången.  Viskande bad jag min man att lägga den i vår bil istället för soptunnan!  Tavlan och en gammal byrå, som i mitt minne vi hade målat om mer än en gång, och bytt handtag för att få den att se mer uppdaterad ut.  Suckande lydde han och vi gömde stöldgodset för mina föräldrars syn.

 Några år senare fick de veta om min stöld, när jag hade gjort ytterligare en restaurering av byrån.  Jag hade skrapat bort all färg, lager för lager.  Och varje lager påminde mig om min uppväxt.  Nu var byrån utan någon målning, tillbaka till träytan och jag hade hittat några handtag i en järnaffär, som liknade de jag mindes att vi tog bort när vi målade byrån vit och satte på några röda plasthandtag.

 Eriks målning stod då fortfarande gömd i mitt förråd.  Och när den där fick en ny uppgift som väggdekoration var mina föräldrar döda sedan ett decennium tillbaka.  De fick aldrig se tavlan i mitt tidigare hus, och det som mest smärtar mig är att de inte har någon chans att få se det här i mitt förmodligen sista hem.  Hur den har blivit omvärderad, från att ha blivit nedvärderad två gånger.  Nu hänger den i mitt vardagsrum, jag ser den hela min vakna tid, och jag beundrar fortfarande detaljerna och shatteringarna, gjorda av den här unge mannen och med färg han inte hade någon aning om hur det fungerade som konstnärsmaterial.

 I mitten av 90-talet stötte jag på Erik på stan, vi träffades inte ofta sedan mina föräldrar gick bort.  Men jag sa till Erik att hans tavla hänger på min vägg nuförtiden, och han tittade på mig och sa mycket förvånat: har färgen torkat ännu?  Efter femtio år sa jag till honom, det var vackert som om det bara var nymålat och jag förmodade att de var i samma skick som om det vore nytt.  Och äpplena låg fortfarande bredvid vasen.  Han skrattade och kunde jag se en stolt man i hans hållning?

 Förhoppningsvis kommer jag att utveckla mitt konstintresse genom att besöka Giverny i april i vår.  Bara ett besök, kanske en affisch som souvenir.  Om de inte är för dyra.

till träytan och jag hade hittat några handtag i en järnaffär, som liknade de jag mindes att vi tog bort när vi målade byrån vit och satte på några röda plasthandtag.

 Eriks målning stod då fortfarande gömd i mitt förråd.  Och när den där fick en ny uppgift som väggdekoration var mina föräldrar döda sedan ett decennium tillbaka.  De fick aldrig se tavlan i mitt tidigare hus, och det som mest smärtar mig är att de inte har någon chans att få se det här i mitt förmodligen sista hem.  Hur den har blivit omvärderad, från att ha blivit nedvärderad två gånger.  Nu hänger den i mitt vardagsrum, jag ser den hela min vakna tid, och jag beundrar fortfarande detaljerna och shatteringarna, gjorda av den här unge mannen och med färg han inte hade någon aning om hur det fungerade som konstnärsmaterial.

 I mitten av 90-talet stötte jag på Erik på stan, vi träffades inte ofta sedan mina föräldrar gick bort.  Men jag sa till Erik att hans tavla hänger på min vägg nuförtiden, och han tittade på mig och sa mycket förvånat: har färgen torkat ännu?  Efter femtio år sa jag till honom, det var vackert som om det bara var nymålat och jag förmodade att de var i samma skick som om det vore nytt.  Och äpplena låg fortfarande bredvid vasen.  Han skrattade och kunde jag se en stolt man i hans hållning?

 Förhoppningsvis kommer jag att utveckla mitt konstintresse genom att besöka Giverny i april i vår.  Bara ett besök, kanske en affisch som souvenir.  Om de inte är för dyra.

After two years of depressing feeling to have been locked behind bars, the sun shines and tells us, the world has opened up again. The borders is available to cross and we as well as other countries say welcome to our guests from other countries. All countries but Russia. Maybe I am welcome to their country, but they aren’t welcome to mine. 

Not in either my wildest dreams or in my nightmares I assumed that any sensible person would attack their neighbours. And when it happens I will continue to think it isn’t like this after all. Those who made the attack don’t belong to the group of SENSIBLE, SMART, WISE, WITTY, JUDICIOUS, ACCOUNTABLE, RESPONSIBLE persons. It is an impossibility a big country as Russia and its inhabitants support what the “leader” of the country has done. Not even a patriarchy in part of our Europe will survive. If they start to use more dangerous weapon, I have heard him threaten with it, which makes him even more stupid, doesn’t he understand the the consequences of that method? 

Oh my god, I have started to express my political views at this page. I beg your pardon my dear readers. I will keep it short. But had to type some words about it. I am sure it is a way to get my eternal smalltalk to get fitted into world history. We are after all, every one of us are a part of the world history. Our opinion about what happens in our world seems for many people to be as insignificant or without any significance at all. But most of us are frightened about the new world order.  We can almost smell the exhaust fumes from tanks, even hear the rattle from their weapon, they are so close to our borders. 

I think we in my country has something to teach those big men in east. When I have looked at some filmed reportages from important political men, I have looked for any skirts in the background. But no skirts. Just boring suits and some military uniforms. Even if the reportage has been quiet and calm, still I use to think about the invisible contest between those men about being the alpha male.

Grateful I think about my own country, we have even had that period with great men, by now a century ago. Our government nowadays is a mix, men and women to whom we listen and dare to dispute when we find something too odd. Not any patriarchy or any matriarchy.  We are not always satisfied with all new rules but most of the decrees we can see accord to democracy and fit into the Decalogue. 

Now enough, not only politic …even religion I mix into my smalltalk. But as I said, I want to get placed in world history. 

Yesterday I was abroad to look if our brother country in west was alike as before the pandemic. And it was. In any case in the subjects we wanted to know about. Was the danish “smörrebröd” (sandwiches) as they used to be, before the pandemic? Yes they were. At the fish sandwich nothing was missed. And the roast beef sandwich was coronated with everything as before, remoulade, grated horseradish, roasted onion and cress. The small taverns were crowded with Swedish retired people, this sunny afternoon, first Thursday in March. 

Already when we rode the bus down town I saw some new spots glowing at the lawn in city parks. New small spring signs and I am happy I still can explore them myself. But I have to ask my husband if I am right about it, and sighing he confirms; yes it is some crocus, dear. And I know that audible sigh is a way to pretend he is tired of my inquiring. I know if we have nothing to discuss, it will be boring. But after 57 years marriage we have to stop waiting for any sensational behaviour from our life partner. Just being there for one another is a sufficient grace.

Now I have to stop write. When I wrote this I asked my husband to look for our booklet “If the crisis comes”. Some days before it arrived our postbox, my english gentleman partner at bridge table smiling told me what I had to look forward to… All household in Sweden got that brochure some years ago, and we had it hanging at our bulletin board in kitchen for long time. When we sold our house we asked ourselves if we still needed it. None of us remember what we decided, but we can’t find it. Must have been seen as not “important anymore”, the pandemic wasn’t crisis enough. And my thoughts touch Ian’s gossip that day many years ago when he told me about what we had to look to nearest weeks. That booklet.. It was before Brexit, pandemic and all what happens now. Dear Ian, I miss that booklet. I have to google and try and print another one. 

And when all this is done, we will try and see if it is possible to have our afternoon coffee at our balcony, which we broomed and tidied some days ago. My Christmas roses are fantastic this winter and spring. They have made me happy every day since late November. We need to make them company and have a coffee break outdoors today.   

Här är svenskan 

Efter två år av deprimerande känsla av att ha varit inlåst bakom galler, skiner solen och berättar att världen har öppnat sig igen.  Gränserna är tillgängliga att passera och vi hälsar våra gäster från andra länder, precis som andra länder gör; välkomnar oss.  Alla länder utom Ryssland.  Kanske är jag välkommen till deras land, men de är inte välkomna till mitt.

 Varken i mina vildaste drömmar eller i mina mardrömmar trodde jag att någon vettig person skulle attackera sina grannar.  Och när det händer kommer jag att fortsätta att tro att det inte är så här trots allt.  De som genomförde attacken tillhör inte gruppen FÖRNUFTIGA, SMARTA, KLOKA, SUNDA, VETTIGA, ANSVARSTAGANDE personer.  Det är en omöjlighet ett stort land som Ryssland och dess invånare stödjer det som landets ”ledare” har gjort.  Ett patriarkat i en del av vårt Europa kommer aldrig att överleva.  Om de börjar använda farligare vapen, jag har hört honom hota med det, vilket gör honom ännu dummare, fattar han inte konsekvenserna av den metoden?

 Herregud, jag har börjat uttrycka mina politiska åsikter på den här sidan.  Jag ber om ursäkt mina kära läsare.  Jag ska hålla det kort.  Men var tvungen att skriva några ord om det.  Jag är säker på att det är ett sätt att få mitt eviga smalltalk att passa in i världshistorien.  Vi är trots allt, var och en av oss är en del av världshistorien.  Vår åsikt om vad som händer i vår värld verkar för många människor vara lika obetydlig eller utan någon som helst betydelse.  Men de flesta av oss är rädda för den nya världsordningen.  Vi kan nästan känna lukten av avgaserna från stridsvagnar, till och med höra skramlet från deras vapen, de är så nära våra gränser.

 Jag tror att vi i mitt land har något att lära de där stora männen i öst.  När jag har tittat på några reportage från viktiga politiska män har jag letat efter några eventuella kjolar som döljer sig i bakgrunden.  Men inga kjolar.  Bara tråkiga kostymer och några militäruniformer.  Även om reportaget har varit tyst och lugnt, brukar jag ändå tänka på den osynliga tävlingen mellan de där männen om att vara alfahanen.

 Tacksam när jag tänker på mitt eget land, vi har även haft en period med stora män – för ett århundrade sedan.  Vår regering är numera en blandning, män och kvinnor som vi lyssnar på och vågar tvista med när vi tycker att något är för tokigt.  Inte något patriarkat eller något matriarkat.  Vi är inte alltid nöjda med alla nya regler, men de flesta av dekreten kan vi se överensstämma med demokratin och passa in i dekalogen.

 Nu nog, inte bara politik … även religion jag blandar in i min småprat.  Men jag vill som sagt placera mig i världshistorien.

 Igår var jag utomlands för att se om vårt broderland i väst var likadant som innan pandemin.  Och det var de.  I alla fall i de ämnen vi ville veta om.  Var det danska ”smörrebrödet” (smörgåsar) som de brukade vara innan pandemin?  Ja det var de.  På smörgåsen med friterad spätta saknades inget.  Och rostbiffssmörgåsen kröntes med allt precis som tidigare, remoulad, riven pepparrot, rostad lök och krasse.  De små krogarna kryllade av svenska pensionärer, denna soliga eftermiddag, första torsdagen i mars.

 Redan när vi åkte buss ner till stan såg jag några nya ”fläckar” glöda i gräsmattan i stadsparken.  Nya små vårtecken och jag är glad att jag fortfarande kan utforska dem själv.  Men jag måste fråga min man om jag har rätt, och suckande bekräftar han;  ja det är en krokus, kära du.  Och jag vet att en hörbar suck är ett sätt att låtsas att han är trött på att jag frågar.  Men jag vet JU att om vi inte har något att diskutera så blir det tråkigt.  Och efter 57 års äktenskap måste vi sluta vänta på något sensationellt beteende från vår livspartner.  Bara att vara där för varandra är en tillräcklig nåd.

 Nu måste jag sluta skriva.  När jag skrev detta bad jag min man leta efter vårt häfte ”Om krisen kommer”.  Några dagar innan den kom till vår postlåda berättade leende min engelske bridgepartner vid spelbordet vad jag hade att se fram emot… Hela Sveriges hushåll fick den broschyren för några år sedan, och vi hade den hängande vid vår anslagstavla i köket en längre tid.  När vi sålde vårt hus frågade vi oss själva om vi fortfarande behövde det.  Ingen av oss kommer ihåg vad vi bestämde, men vi kan inte hitta häftet.  Måste ha setts som inte ”viktigt längre”, pandemin var inte tillräckligt kris.  Och i mina tankar minns jag Ians skvaller den dagen för många år sedan när han berättade om det för mig. Att vi skulle få det häftet i våra brevlådor. Det var före Brexit, pandemin och allt som händer nu.  Kära Ian, jag saknar det häftet.  Jag måste googla och försöka skriva ut en ny.

 Och när allt detta är klart ska vi försöka se om det går att ta vårt eftermiddagsfika på vår altan som vi sopat och städat för några dagar sedan.  Mina julrosor är fantastiska i vinter och vår.  De har gjort mig glad varje dag sedan slutet av november.  Vi måste göra dem sällskap och ta en fika utomhus idag.

Last week I had predicted bad weather, because it use to be so week 8. That week our children here in southern Sweden have a holiday week from school. But this year I wasn’t right in my “forecast”. The weather showed the other way around this year. I saw the meteorologist explained some of the changes about winter weather last fifty years. We haven’t had any winter in my part of country last years. One day or two with some snow but it has melt away quick. Instead we have last week had some sunny days and no wind. Suitable for walking and some picnic with a cup of coffee somewhere at a bench, enjoying the sun. This time a year I really enjoy the sun. Feel the warmth on my nose and cheeks. Yesterday we took the opportunity having our lunch in our town park. Everywhere small spots at the lawn, and when we were looking closer, we see both snowdrops and crocus. Some trees has started to show small willow buds. And once again I stand there and search deep in my brain all names on flowers and trees. Funny, it seems to be important for me to remember their names. As if I forget them they maybe forget me. 

When we ate our lunch in the park we sat and looked at people who as well as we, enjoyed the gorgeous weather. A pair of young boys stood and watched us, two old people. They whispered and giggled something about us. Suddenly one of them approached slowly. In front of us he stopped and said: have a good day! and he run away, we laughed and wished him the same, We were convinced the boys had bet if anyone dared to address us with some words … and yes, one of them won the betting. In such a moment we realise we probably are grown up people by now. Ha ha ha, can we be seen as a danger? Or what was it made us so challenging? 

After lunch we went by bus to explore another part of our town where it had been made a project with a promenade with different playgrounds, football pitches and fields with flowers and butterflies. We have read in our newspaper about it and we have decided; we would take a walk there. Now we have done. And it is possible we will do so in some weeks again. The spring will be nice there, l’m sure. 

This divine sunny days make me feel as a queen. Probably the returning sun this early spring is also a part of my wellbeing. Some ugly thought appears in my brain, till summer I will try and hide from the sun because it will be too hot. But it is another day, another time. May I be delighted now and here.

We had some coffee left and some buns, so a break for afternoon coffee were appreciated both by our feet and coffee thirst. The area had benches for a rest, and we found some with tables too. 

The promenade was more than 1,5 kilometres long with many small spots for recreation. But not any toilet. A shame for our town I think. When we walked at the seaside promenade some weeks ago, there is a toilet every hundred meters! Free! It is also an important topic for us when we explore our town, to look where there is such facilities as toilets. 

I have reported to my town we miss a bench along the path between Sofiero castle and my home. That promenade is about 4 kilometres long and not a single bench. The man I spoke to in town hall promised my to report it and I got a message it had become a issue, but after some weeks I got an answer the town couldn’t afford any benches more. We will get a exhibition in town H22 in some month and it will cost many millions of crowns, so no bench for us wanderers. 

Today I have finished a pair of socks again. My legs have got one day off. Sunday, resting day. 

Här är svenskan

Förra veckan förutspådde jag dåligt väder, för det brukade vara så vecka 8. Den veckan har våra barn här i södra Sverige lov från skolan.  Men i år var jag inte rätt i min ”prognos”.  Vädret visade sig tvärtom i år.  Jag såg att meteorologen förklarade några av förändringarna kring vintervädret de senaste femtio åren.  Vi har inte haft någon vinter i min del av landet de senaste åren.  En dag eller två med lite snö men det har smält bort snabbt.  Istället har vi sista veckan haft några soliga dagar och ingen vind.  Lämplig för promenader och picknick med en kopp kaffe någonstans på en bänk, njutandes av solen.  Den här tiden på året njuter jag verkligen av solen.  Känner värmen på min näsa och kinder.  Igår passade vi på att äta vår lunch i stadsparken.  Överallt små fläckar på gräsmattan, och när vi tittade närmare såg vi både vintergäck och krokus.  Vissa träd har börjat visa små videknoppar.  Och återigen står jag där och letar djupt i hjärnan alla namn på blommor och träd.  Konstigt, det verkar vara viktigt för mig att komma ihåg deras namn.  Liksom om jag glömmer dem kanske de glömmer mig.

 När vi åt vår lunch i parken satt vi och tittade på människor som likaväl som vi njöt av det underbara vädret.  Ett par unga pojkar stod och kikade på oss, två gamlingar.  De viskade och fnissade något om oss.  Plötsligt närmade sig en av dem sakta.  Framför oss stannade han och sa: ha en bra dag! och han sprang iväg, vi skrattade och önskade honom detsamma. Vi var övertygade om att pojkarna hade slagit vad om någon vågade tilltala oss med några ord … och ja, en av dem vann vadslagning.  I ett sådant ögonblick inser vi att vi förmodligen är vuxna människor vid det här laget.  Ha ha ha, kan vi ses som en fara?  Eller vad var det som gjorde oss så utmanande?

 Efter lunch åkte vi buss för att utforska en annan del av vår stad där det har gjorts ett projekt med en promenad med olika lekplatser, fotbollsplaner och fält med blommor och fjärilar.  Vi har läst i vår tidning om det och vi har bestämt oss; vi skall ta en promenad dit.  Nu har vi gjort det.  Och det är möjligt att vi kommer att göra det om några veckor igen.  Våren kommer att bli fin där, det är jag säker på.

 Dessa gudomliga soliga dagar får mig att känna mig som en drottning.  Förmodligen är den återkommande solen denna tidiga vår också en del av mitt välmående.  Någon ful tanke dyker upp i min hjärna, till sommaren ska jag försöka gömma mig för solen för det kommer att bli för varmt.  Men det är en annan dag, en annan tid.  Må jag vara glad nu och här.

 Vi hade lite kaffe kvar och några bullar så en paus för eftermiddagsfika uppskattades både av fötterna och kaffetörsten.  Området hade bänkar för vila, och vi hittade några med bord också.

 Promenaden var mer än 1,5 kilometer lång med många små platser för rekreation.  Men inte en enda toalett. Skamligt för vår stad tycker jag.  När vi gick strandpromenaden för några veckor sedan så finns det en toalett var hundra meter!  Gratis!  Det är också ett viktigt ämne för oss när vi utforskar vår stad, att se var det finns faciliteter som toaletter.

 Jag har anmält till min stad att vi saknar en bänk längs stigen mellan Sofiero slott och mitt hem.  Den promenaden är cirka 4 kilometer lång och inte en enda bänk.  Mannen jag pratade med i stadshuset lovade mig att rapportera det och jag fick ett meddelande att det hade blivit ett ärende, men efter några veckor fick jag svar att staden inte hade råd med fler bänkar.  Vi kommer att få en utställning i staden, H22 om någon månad och det kommer att kosta många miljoner kronor, så ingen bänk för oss vandrare.

 Idag har jag gjort klart ett par strumpor igen.  Mina ben har fått en ledig dag.  Söndag, vilodag.

Zero one one one says the watch. (01:11) I have played bridge all evening. Funny some days we end up very low in the result list. To be honest, most days, but some days it seems as the happiness is with us. Today started with sun and a rather warm morning. It is holiday week, a week I associate with just above zero at the thermometer and drizzle, even heavy rain. Week eight weather I use to name those days with this boring weather. The children up north in Sweden have winter and a lot of snow, but here in south it isn’t any tempting staying outdoor weather. 

At the afternoon the rain started. And it was perfect when I found found a nice TV-program to look at. The second stocking of the latest pair to son was knitted. But when daylight disappeared I logged in at my bridge site. I need more light when I knit nowadays. Therefore, some bridge instead. 

I have had a great evening, at first a Norwegian man and I were placed as number 13 out of 486 pair of players. That man is keen to play with me since we won the whole tourney some weeks ago. 388 pair that time, but we still can feel some of the sweetness of that victory. Today when we ended up that great place, we re-experienced some new satisfaction. Very funny with this man, we play rather often but normally we don’t speak anything. But those days when we have succeeded he want to speak a little when we sit and wait for the result to show. Today he complained he had problem with his computer, and I said he should put a computer on his wish list for Santa Claus, but he said it was better if he type it on the wish list for his 90-years birthday. Then he hadn’t to wait too long. No one can blame me for having young partners! 

When I later this evening I played with my daily partner in Canada, we at last made a rather good result. We had all our most difficult opponents after us in result list. 

I suppose none of my readers have any interest of this fact, but sometimes I want to brag to self, good job Inga-Lill. So many tourneys I rather want to forget, so this day had to be printed and told about.  

Här är svenskan

Noll ett ett ett säger klockan.  (01:11) Jag har spelat bridge hela kvällen.  Lustigt, vissa dagar hamnar vi väldigt långt ner  i resultatlistan.  För att vara ärlig, de flesta dagar, men vissa dagar verkar det som om lyckan står oss bi.  

Dagen började med sol och en ganska varm morgon.  Det är sportlovsvecka, en vecka jag förknippar med strax över noll på termometern och duggregn, till och med kraftigt regn.  Vecka åtta-vädret använder jag för att namnge dagarna som har det här tråkiga vädret.  Barnen norrut i Sverige har vinter och mycket snö, men här i söder är det inget lockande att vistas utomhus.

 På eftermiddagen började regnet.  Och det var perfekt när jag hittade ett trevligt tv-program att titta på.  Den andra strumpan av det senaste paret till sonen blev stickad.  Men när dagsljuset försvann loggade jag in på min bridgesida.  Jag behöver mer ljus när jag stickar nuförtiden.  

Därför lite bridge istället. Jag har haft en fantastisk kväll, först placerades en norrman och jag oss som nummer 13 av 436 spelare.  Den mannen är angelägen om att spela med mig eftersom vi vann hela turneringen för några veckor sedan.  388 par den gången, men vi kan fortfarande känna lite av sötman i den segern.  Idag när vi hamnade på det där fantastiska placeringen, återupplevde vi lite av ny tillfredsställelse.  Väldigt roligt med den här mannen, vi spelar ganska ofta men normalt pratar vi ingenting.  Men de dagarna när vi har lyckats vill han prata lite när vi sitter och väntar på att resultatet ska dyka upp.  Idag klagade han på att han hade problem med sin dator, och jag sa att han skulle skriva upp en ny på sin önskelista till jultomten, men han sa att det var bättre om han skrev det på önskelistan inför sin 90-årsfödelsedag.  Då behövde han inte vänta lika länge.  Ingen kan klandra mig för att jag har unga partners!

 När jag senare i kväll spelade med min dagliga partner i Kanada gjorde vi äntligen ett ganska bra resultat.  Vi hade alla våra svåraste motståndare efter oss i resultatlistan.

 Jag antar att ingen av mina läsare har något intresse av detta, men ibland vill jag skryta för mig själv, bra jobbat Inga-Lill.  Så många turneringar jag helst vill glömma, så den här dagen fick skrivas och berättas om.

Have been for treatment of my eye today. Last week I told my sister we had to cancel our Monday phone call, because I wasn’t home today. I had got an early appointment for the treatment, so I was back home earlier than I use to have my breakfast most days. At first I thought of phone my sister after all, but remembered she had an appointment herself. She were going to our police station to get her passport renewed. So our call with the weekly chat may be postponed to next day. 

But at the usual time she called and confessed she had forgotten about my visit at eye clinic. We laughed and when I was home we kept our schedule for contacts. Good we said. We need all our routines to keep updated what date and month it is. None of us has the habit going to church at Sundays. Otherwise we have it as a kind of memory. For the moment it is Tuesdays we do our grocery purchase. When we have dentist, doctor and many of this kind of appointment we get a text at our mobile phones the day before. As a reminder about next days events. Both of us were sure this kind of reminder suited both of us. But I said it entailed a false security. If the mobile phone were left in my handbag I didn’t always hear that little pling sounding. 

We told about all our appointments we knew had this service. I was glad my podiatrist had that service with a reminder the day before. She has rather long waiting time between registration and the day she take care of me. And my sister told me even her hairdresser had started to send her a note the day before her appointment. But by now I protested. Oh no, not my hairdresser. I don’t think our Maria has digitalised her ordering service. Not yet and not in a near future, I said. If we ask her about this upgrading her service, she probably tell us: I expect you have your head for something more than grow your hair on…. Have had this hairdresser for so many years I am convinced about her opinion about digitalising all the world.  

My froggyfriend is skiing in the Alps this week. A annual event with his children and grandchildren. He complained the other day the youngest grandchildren claimed he should wear a helmet when skiing. It wasn’t any popular idea for that old man. He had skied all his life with only a usual cap on his head. Saying as my husband and I use to say, it was better the old days. I clearly read in his text he didn’t like to be brought up by grandchildren. I know that feeling! But this time I agreed with those who insisted froggy should wear helmet, as well as all other in family. 

Last year he had sent me a picture when the whole gang posed in front of the camera, all with all kind of protecting helmets and other equipment. All but my friend. There he stood in a nice red ski overall, bareheaded and without any sunglasses. Nice to get the picture, but when I got it I reacted why he didn’t wore those protections? Yesterday I copied the picture and sent to him telling him; who is that stupid guy in middle of the gang, not wearing any either helmet or sunglasses? A very quick answer from him; it was hi ski teacher… Oh my god, I know that guy, I said. But after a while he asked me to send the picture to him again. He hadn’t that picture saved. I told him it would cost him something, we had to negotiate about it. But he promised I should get more pictures as a commodity. 

Today this afternoon at first i got some pictures of that bareheaded guy in same red ski overall , but after a while i got a new one, same guy but whit helmet huge sunglasses and a mask in front of the nose and mouth. I saw it was same guy in that red overall…. But very well protected.  Laughing I found he had heard my criticism, same opinion as his grandchildren have. Now dear friend take it easy out in the pists. And come safe home without any broken legs.

Här är svenskan

Har varit på behandling av mitt öga idag.  Förra veckan sa jag till min syster att vi var tvungna att hoppa över vårt måndagssamtal, eftersom jag inte var hemma idag.  Jag hade fått en tidig tid för behandlingen, så jag var hemma tidigare än jag brukar äta min frukost de flesta dagar.  Först tänkte jag trots allt på att telefonera syster, men kom ihåg att hon hade en tid själv att passa.  Hon skulle till polisen för att få sitt pass förnyat.  Så vårt måndagssamtal fick skjutas upp till nästa dag.

 Men vid den vanliga tiden ringde hon och erkände att hon hade glömt mitt besök på ögonkliniken.  Vi skrattade och när jag ändå var hemma höll vi vårt schema för kontakter.  Bra sa vi.  Vi behöver alla våra rutiner för att hålla oss uppdaterade vilket datum och månad det är.  Ingen av oss har för vana att gå till kyrkan på söndagar.  Annars kan man ha det som ett slags minne.  För tillfället är det tisdagar vi gör våra matinköp.  När vi har tandläkare, läkare och många av den här typen av tid får vi ett sms i mobilen dagen innan.  Som en påminnelse om kommande dagars händelser.  Vi båda var säkra på att den här typen av påminnelse passar oss båda.  Men jag sa att det innebar en falsk säkerhet.  Om mobiltelefonen låg kvar i handväskan hörde jag inte alltid den där lilla plingen.

 Vi berättade om alla våra möten vi visste hade den här tjänsten.  Jag var glad att min fotterapeut hade den tjänsten med en påminnelse dagen innan.  Hon har ganska lång väntetid mellan registreringen och den dag hon tar hand om mig.  Och min syster berättade för mig att till och med hennes frisör hade börjat skicka ett meddelande till henne dagen innan hennes möte.  Men vid det här laget protesterade jag.  Åh nej, inte min frisör.  Jag tror inte att vår Maria har digitaliserat sin beställningstjänst.  Inte än och inte inom en snar framtid, sa jag.  Om vi ??frågar henne om det här med att uppgradera hennes tjänst, säger hon förmodligen till oss: Jag förväntar mig att ni har huvudet för något mer än att växa hår på…  Har haft denna frisör i så många år att jag är övertygad om hennes åsikt om att digitalisera hela världen.

 Min froggyfriend åker skidor i Alperna den här veckan.  Ett årligt evenemang med hans barn och barnbarn.  Han klagade häromdagen att de yngsta barnbarnen hävdade att han borde bära hjälm när han åkte skidor.  Det var ingen populär idé för den gamle mannen.  Han hade åkt skidor hela sitt liv med bara en vanlig mössa på huvudet.  Som jag och min man brukar säga, det var bättre förr i tiden.  Jag läste tydligt i hans text att han inte gillade att bli uppfostrad av barnbarnen.  Jag vet hur du känner det!  Men den här gången höll jag med dem som insisterade på att froggy skulle bära hjälm, liksom alla andra i familjen.

 Förra året hade han skickat en bild till mig när hela gänget poserade framför kameran, alla med all sorts skyddshjälmar och annan utrustning.  Alla utom min vän.  Där stod han i en fin röd skidoverall, barhuvad och utan några solglasögon.  Kul att få bilden, men när jag fick den reagerade jag på varför han inte bar de där skydden?  Igår kopierade jag bilden och skickade till honom och frågade;  vem är den där dumma killen mitt i gänget, som inte har vare sig hjälm eller solglasögon?  Ett mycket snabbt svar från honom;  det var hans skidlärare… Herregud, jag känner den där killen, sa jag.  Men efter ett tag bad han mig skicka bilden till honom igen.  Han hade inte den bilden sparad.  Jag sa till honom att det skulle kosta honom mycket, vi var tvungna att förhandla om det.  Men han lovade att jag skulle få fler bilder som utbyte.

 Idag i eftermiddags fick jag först några bilder på den där barhuvade killen i samma röda skidoverall, men efter ett tag fick jag en ny, samma kille men med hjälm stora solglasögon och en mask för näsa och mun.  Skrattande såg jag att han hade hört min kritik, samma åsikt som hans barnbarn har.  Nu kära vän, ta det lugnt ute i pisterna.  Och kom säkert hem utan några brutna ben.