Jönssonminnen.se

Home again after a week in Paris, a wonderful experience. Normally we use to be in our cottage this time a year, but we decided to let our old bodies to confess and the journey to southern places instead of plod in meter-high snow. There is an old expression about meet the spring in Paris, and we have really met the spring there. When the bus transported us by Denmark through Germany we clearly noticed the buds on the bushes and trees showed that we approached the spring and summer. Funny, it is this scenario we use to see when we leave cottage after have been there at Easter. When we have driven along Sweden from north to south we have had in three days from winter to summer. Now we have seen the same happen but down at the continent. 

We have gone this tour with bus once before, and one time we went by a flight. It is a long way to go by bus but both of us are sure we enjoy the bus tour much more than the flight. With a good guide who tells us about the landscape we pass by and the history, makes the journey interesting. Even if it is well known facts it gets a new dimension when we feel we have been at that place, even just passed by. 

The reason to our journey from my point of view were, we were going to Giverny and the garden where Claude Monet lived. Monet’s art I have find so beautiful all my life. Admittedly it is not any remarkable grading for Monet that I like him, but I am not alone to admire his art. Everywhere around us we can see art with a impressionist motive. In many public environments you can see pictures where the painter have had Monet’s water lily pond in his/her mind. The cascade of colours in his garden with tulips daffodils and azaleas made me breathless for a while. And as the lower flower between all the different kind you had forget-me-not, blue and pink. When I strolled around I  found myself humming “Amazing grace”. Don’t know why. But we have heard so much French music during riding the bus, that music which I find almost sorrowful. But here among all this colours which I still was able to see, most of them, I found that French music wrong. I didn’t feel ashamed at all humming english evergreens, because it was the mood I felt.

We went across the street to the other side to the Asian part of his garden and we met a “forest” of bamboo. The big pond with the Japanese bridge, which most people recognise was just adorable as I waited to see it. Many kind of azaleas in different stage from small buds till beautiful blooming flowers. My eyes was filled with tears and I had to press a handkerchief to my eyes,  to be able to enjoy all flowers fully. And when we went back to Paris I also thought about an old swedish song, “ögon känsliga för grönt” (eyes sensitive to green) not any French music either.

About a year ago this sight was a utopia for me, when I lost my sight on my one and only working eye. But the scientific has found a method to keep the sight and even get it a bit better. When it was worst, I couldn’t see the watch. Reading was out of the question, but doctors and nurses has treated and continue with their injections in my eye. And I SAW Claude’s gardens!

Tuesday next week I have a new appointment for next injection. Incredible! They give me more quality of life. 

This journey we also visited Versailles and sailed at Seine. The chestnut tree was just going to bloom along the quays of Seine. It promised a new summer coming.

When we were up to Sacré-Cœur and those environments around Montmartre, it showed some lacks because of the pandemic. We didn’t get any snails at the restaurants, they said it hadn’t been any demand on snails during the pandemic so we had to choose onion soup instead. It is a very tasteful alternative so I didn’t mind. And afterwards we found a restaurant downtown where we got that dish, the snails. The food is a very important part of a journey when we get abroad. At our way back to Sweden we visited Reims, the capital of Champagne district. Yes of course we bought some souvenirs. Those from our earlier visits in France is finished. 

Talking about finished, we dined at a restaurant and tasted a risotto with grilled chicken and  asparagus. We said we must taste how a real chef make his risotto. A delicate portion with a porridge like risotto. What a taste! And mixed with asparagus and that grilled chicken as a crown. We ate and drunk and looked at the people and traffic. It was at a pavement so a real Parisian dinner. Not any hurry. At last the servant came and asked if we were finished. I had still some risotto at my plate, so I asked him if crème brûlée was possible to get. He smiled and said “ oui oui Madame” and then I let the last risotto go away. I wanted that crème brûlée! That brûlée made that day! Crispy sweet cover, and the most soft vanilla tasted pudding. I can recommend it. 

This is only some of our experiences in Paris last week, but we met the spring in Paris. 

Här är svenskan

Hemma igen efter en vecka i Paris, en underbar upplevelse.  Normalt brukar vi vara i vår stuga den här tiden på året, men vi bestämde oss för att låta våra gamla kroppar bestämma resan till sydliga platser istället för att traska i meterhög snö.  Det finns ett gammalt uttryck om att möta våren i Paris, och vi har verkligen mött våren där.  När bussen transporterade oss genom Danmark och ner genom Tyskland såg vi tydligt knoppar på buskar och träd som visade att vi närmade oss våren och sommaren.  Lustigt, det är detta scenario vi vanligtvis får se när vi lämnar stugan efter att ha varit där under påsken.  När vi har kört längs Sverige från norr till söder har vi förflyttat oss på tre dagar från vinter till sommar.  Nu har vi sett samma hända men nere på kontinenten.

 Vi har åkt denna tur med buss en gång tidigare, och en gång åkte vi med ett flyg.  Det är en lång väg att åka med buss men vi är överens på att vi njuter av bussturen mycket mer än flygningen.  Med en bra guide som berättar om landskapet vi passerar och historien gör resan intressant.  Även om det är vissa välkända fakta får det en ny dimension när vi känner att vi har varit på den platsen, till och med även om vi bara åkt förbi.

 Anledningen till vår resa från min sida var att vi skulle till Giverny och trädgården där Claude Monet bodde.  Monets konst har jag tyckt vara så vacker i hela mitt liv.  Visserligen är det inte något märkvärdigt betyg för Monet att jag gillar honom, men jag är inte ensam om att beundra hans konst.  Överallt omkring oss kan vi se konst med ett impressionistiskt motiv.  I många offentliga miljöer kan man se bilder där målaren har haft Monets näckrosdamm i tankarna.  Kaskaden av färger i hans trädgård med tulpaner påskliljor och azaleor gjorde mig andfådd ett tag.  Och som undervegetation mellan alla olika sorter liljor fanns förgätmigej, blå och rosa.  När jag strosade runt kom jag på mig själv med att nynna på ”Amazing grace”.  Vet inte varför.  Men vi har hört så mycket fransk musik när vi åkt buss, den där musiken som jag tycker nästan är sorglig.  Men här bland alla dessa färger som jag fortfarande kunde se, de flesta av dem, fann jag att den franska musiken var fel.  Jag skämdes inte alls för att nynna på engelska evergreens, för det var stämningen jag kände.  Vi gick över gatan till andra sidan till den asiatiska delen av hans trädgård och vi mötte en ”skog” av bambu.  Den stora dammen med den japanska bron, som de flesta känner igen var bara så bedårande som jag väntade att få se den.  Många sorters azaleor i olika stadier från små knoppar till vackra blommande blommor.  Mina ögon fylldes av tårar och jag var tvungen att trycka en näsduk mot ögonen, för att kunna njuta av alla blommor fullt ut.  Och när vi åkte tillbaka till Paris tänkte jag också på en gammal svensk låt, ”ögon känsliga för grönt” inte någon fransk musik då heller.

 För ungefär ett år sedan var denna syn en utopi för mig, då jag tappade synen på mitt enda fungerande öga.  Men forskarna har hittat en metod för att behålla synen och till och med få den lite bättre.  När det var som värst kunde jag inte se klockan.  Läsning var uteslutet, men läkare och sjuksköterskor har behandlat och fortsätter med injektioner i mitt öga.  Och jag såg Claudes trädgårdar!

 Tisdag nästa vecka har jag en ny tid för nästa injektion.  Otroligt!  De ger mig mer livskvalitet.

 På denna resa besökte vi även Versailles och åkte båt på Seine.  Kastanjenträden skulle precis blomma längs Seines kajer.  Det utlovade en ny sommar.

 När vi var upp till Sacré-Cœur och miljöerna runt Montmartre visade det på vissa brister på grund av pandemin.  Vi fick inga sniglar på restaurangerna, de sa att det inte hade varit något efterfrågan på sniglar under pandemin så vi fick välja löksoppa istället.  Det är ett väldigt smakfullt alternativ så jag hade inget emot det.  Och efteråt hittade vi en restaurang i centrum där vi fick den där rätten, sniglarna.  Maten är en väldigt viktig del av en resa när vi kommer utomlands.  På vägen tillbaka till Sverige besökte vi Reims, huvudstaden i Champagnedistriktet.  Ja visst köpte vi några souvenirer.  De från våra tidigare besök i Frankrike är slut.

 Snacka om slut, vi åt på en restaurang och smakade på en risotto med grillad kyckling och sparris.  Vi sa att vi måste smaka på hur en riktig kock gör sin risotto.  En delikat portion med en ”gröt” som var risotto.  Vilken smak!  Och blandat med sparris och den där grillade kycklingen som krona.  Vi åt och drack och tittade på människorna och trafiken.  Det var på en trottoar så en riktig parisisk middag.  Ingen brådska.  Till sist kom servitören och frågade om vi var färdiga.  Jag hade fortfarande lite risotto på min tallrik, så jag frågade honom om crème brûlée var möjligt att få.  Han log och sa ”oui oui Madame” och sedan lät jag den sista risotton försvinnan med honom ut i köket.  Jag ville ha den där crème brûléen!  Den där brûléen gjorde den dagen!  Krispigt sött täcke, och den mjukaste vaniljsmakade pudding.  Jag kan rekommendera det.

 Detta är bara några av våra upplevelser i Paris förra veckan, men vi mötte våren i Paris.

Fredag, långfredag.

Så stiger vi upp i ottan för sista gången på lääääänge! Frukost med guten morgen-hälsning i restaurangen. Kaffet godkänt och brandt-skorpor leverwurst! Vi är i Tyskland! Med ca 80 mil hem till ”borta bra men hemma bäst”. Vi har sett och hört MYCKET av Europas historia. Tyvärr är det så att det mesta av historien är förknippat med evinnerliga krig men tack och lov även freder. 

Versaille står för flera konferenser som mynnat ut i fredliga avtal, så det känns bra att jag börjar känna mig som barn i det huset. Världsutställningar som har avlöst varandra, och lämnat efter sig både järnatomen Atomium i Bryssel 1958, Eiffeltornet i Paris1889 och Alexanderbron 1900 har också satt sina spår och de är ju inte så krigiska. Dock är ett av Paris landmärken Triumfbågen ett minnesmärke över krig och modiga män. Lågan på den okände soldatens grav brann då vi gjorde vårt ärevarv runt Place de Gaulle och runt och korsade de tolv avenyer som strålar ut från denna magnifika plats. Den har brunnit sedan den invigdes 1920, då stoftet av en stupad soldat gravsattes där. Fast enligt vår guide råkade den slockna en gång då två överförfriskade danskar lättade blåsan där. Ja ja, mycket vi vikingar fått skulden för.

Sacré-Cœur är ett försoningsoffer till Gud då han äntligen lät krigen upphöra i Europa. Löftet gavs redan 1870-1871 och då kriget slutade och man byggde kyrkan blev den klar då första världskriget bröt ut. Så invigningen blev inte av förrän 1919 då kriget var slut i Europa. 

Om ni undrar om detta är de mest bestående minnen från vår resa så nja, men alla minnen uppskattas vid vår ålder. Maten!! pågar och töser, maten. Lustigt nog kan man få kött och potatis och ett redigt glas vin utan krusiduller eller tjafs (läs grönsaker) fast vi har provat massor av franska både delikatesser och vanliga traditionella rätter. Och i bussen har vi njutit av musiken som reseledare, hans assistent och ibland även busschauffören valt. 

Edith Piaf har verkligen gett mig en djupare känsla av att vi är i kärlekens huvudstad då ”La vie en rose” ljudit ur bussen, lite mjukt, ödmjukt. Damen som inte behöver någon musik bakom, hennes röst är som en egen orkester. Padam padam och ”Non, Je ne regrette rien” har nästan gett mig rysningar.  Och det lilla jag vet om handlingen så håller jag med henne, vi ångrar oss inte heller som gav oss ut på denna resa. När hon sjöng: Arevoir milord, då blev vi så nostalgiska.

Mireille Mathieu har en skattkista med franska harmonier som ger en en känsla av äkthet då de spelas i Paris. Charles Aznavour har smekt våra öron med franska sånger. Lustigt de låter så sorgmodiga många franska sånger. Visserligen förstår jag inte språket, men då jag lyssnar till musiken försätter den mig i ett lugn och med en touch av kontemplativt tillstånd. Skön musik. Alltihop. Kanske det är dagen långfredag som hjälper till. Det är ju den dagen man inte ska skratta tjoa och tjimma. Helst ska vi vandra runt som dysterkvistar. Då kan man ju passa på att njuta av denna underbara sorgsna musik som dessa artister bjuder på.

Nu passerar vi floden Elbe som sägs vara ursprunget till det svenska namnet på våra ”älvar” och det franska ordet ”eau” som uttalas” ååå” vatten är ursprunget till våra åar. Mycket onödigt, vetande men kul. Lunchen, en sista chans på en tysk snitsel. Ja och den är riktigt god. Nu mot Schweden.

Idag var det tidig revelj. Det ringde faktiskt på den där svarta mackapären som vi har sneglat på alla dagar på rummet. Undrat vad det var för slags urtida maskin. Skulle aldrig lyckats se knapparna och än mindre tänkt att försöka få kontakt med yttervärlden på den. Men då jag satt på sängkanten och väntade på att vi skulle bege oss till matsalen för en tidig frukost var det något som lät. Jag lyfte luren och tyckte jag hörde någon som andades. Var inte den sortens fenomen utdött, folk som andas i luren utan att ge sig tillkänna? Jag hallåade och good morningade, övergick till bonjour. Inget svar, bara andning, så jag la på. Klockan 05.55 var jag inte på humör att utveckla något vidare samtal med sådana där andningsandar. Efter en minut ringde det igen och en röst lät meddela att klockan var….just 05.55. Merci och kvickt på med luren. Sen höll sig mackapären i schack. 

 Ner till en frukost där vi nästan väckte personalen. Kaffet var först framdukat och från ugnen i serveringsköket doftade det av nybakat bröd. Croissanterna var först i ugnen så jag nöjde mig med att rosta lite vanligt bröd. Kaffe juice och bröd räckte. Det var sagt att bussen skulle lämna Paris klockan 7.00. Så det var viktigt att vara snabb idag. Akterseglad är ingen önskedröm.

Ett morgonsömnigt Paris mötte oss då vi klev ut från hotellet. Gatsopare som från äldre dar, men de sopade längs rännstenarna, och sopbilar tömde sopkärl som var utkörda till trottoarkanterna. Här var helt annorlunda ljud ljus och dofter än det var sent igår kväll då vi anlände hem. 

Vi hann med bussen och färden startade mot Reims. Utanför staden låg morgondimmorna tätt. Det var en flera mil lång älvdans. Vi brukar kolla om dimmorna stiger eller lägger sig, om de stiger regnar det innan kväll och om de lägger sig blir det en solskensdag. Eller så är det tvärtom. Vi har många gånger talat om detta men skrattat åt de gamla bondeuttrycket, för vi kommer ju ändå aldrig ihåg vilket som är vilket.

Då vi anlände Reims var det fortfarande tidig förmiddag. Vår guide berättade om katedralen i denna stad som varit kröningsdom för kungar under lång tid. Jag är inte säker på att jag hörde något första årtal nämnas, men jag misstänker att vi inte fått Ansgar upp till oss i Norden då denna kyrka byggdes. 

Men Reims är framför allt Champagnes huvudstad och ett besök hos någon champagnefabrikant var utlovat. En liten förhandsinformation från vår guide om ungefärliga priser och vad vi hade att vänta av besöket kändes bra att få på bussen innan vi klev av. Våran eminenta busschaufför lyckades squeesa in bussen genom portalen till denna gamla byggnad. Förmodligen byggd för ett hästekipage md högst EN häst. Hade aldrig gått om det hade varit en manlig sådan, de har inte det tålamod och logik som krävs. (Detta är inget jag sagt, bara ett skrivfel som aldrig redigerades). Förf:s anm. 

Vi hade fått besked att vi fick smaka en sort! Och förslagsvis byta med vårt sällskap så vi fick smaka båda varianter… det var han den där reseledaren som säkert inte ville skämmas över sitt glupska sällskap. Men till er följare kan jag avslöja att de lämnade flaskorna på disken så man kunde hälla upp och smaka av den andra sorten också om man var lite diskret och passade på medan de betjänade de som bestämde sig efter en slurk. Jag jämförde, diskuterade med mina medresenärer smakade igen och till slut var det någon som gav mig sitt glas och bad mig smaka på hans sort. Inga covid-rädslor här inte. Väl ute i bussen nöjda och många pengar fattigare åkte vi norrut, mot Sverige. Vår reseledare hade före besöket sagt att man fick rabatt på sex om man köpte en låda/kartong med flaskor. Vem vill inte ha rabatt på sex? Så ut till vår buss kånkade den gamle ut två kartonger… utan att knäa. Han är fantastisk, gamlingen.

Vidar genom dessa oändliga landskap där så många miljoner unga män dog i skyttegravskriget som varade i drygt 4 år. Fick via reseledaren veta att det är detta som var västfronten som Erich Maria Remarque skrev om. Jag hörde detta uttryck många gånger då jag växte upp, ”på västfronten inget nytt”, men inte vetat vad boken handlar om. Nu har jag en både plats- och tidsrelation till boken. Tyvärr har jag slängt den, den stod i mitt barndomshem. Jag får sätta upp på min ”to do list” att läsa den.

Upp och in i Luxemburg för lunch. Ett litet minirike mitt i Europa med sitt eget konungahus. Plötsligt fick musiken på bussen som varit så fransk, svensk text. Sjungen av en Kristianstadstös så den var klar och tydlig i sitt budskap. 

Min greve utav Luxemburg   

Var finns han

Han som är manlig, stark och grann

Var finns han

Han som är ridderlig och sann

Var finns han

Var kan jag finna denne man

Vem är han

Min greve utav Luxemburg ….

Trevligt med ett gammalt inslag från melodifestivalen 1968. Det kanske inte finns så mycket musik som handlar om just detta pytteland. 

Vi fick en lunchtimme med god mat och tillfälle att köpa lite delikatesser för dem som ville. Sedan vidare norrut. Vi hade en lång sträcka att köra.

Kanske inte i rätt ordning men med min skrala syn får ni själv sortera dem i tidsföljd.

Under färden i eftermiddags fick jag en del bilder från kära släkten som är i Rönäs. Bilder på plogkanter som jag aldrig hade klarat att forcera. Bilder på ispimplare i solskenet på Tängvattnet och bilder som visar snödjupet. Längtan finns, men den går att överbrygga. 

Klockan 19.25 anlände vi till hotellet för sista övernattningen. Imorgon väntar Sverige. 

Jodå vi lever fortfarande. Två tokiga gamlingar, som är ute i vida världen och testar hur vi klarar det. Idag var programmet sådant att vi åkte ut och gästade solkonungens slott, slottet i Versailles. Bara så ni vet, mina små ätteläggar att detta slott byggdes av  Ludvig XIV där hans farfar hade en jaktstuga, vilken denne kung snyggade till och byggde ut lite. Så om ni funderar vad göra med stugan när vi inte finns längre så har ni ett koncept här nere utanför Paris. 

Ett stilla vårregn strilade ner över Paris då vi gav oss iväg och det såg ut att som om vi skulle bli lite blöta. I och med regnet beslöt jag mig för att ta en runda inomhus, trots att jag hade bestämt mig för att enbart ägna trädgården min uppmärksamhet denna gång. Lite ängslig för det knöliga som en rullator kan bära med sig hade jag tänkt skicka min mästerfotograf in i slottet, medan jag gick utanför och såsade. Men regnet fick mig att ändra mig. En paraplyförsäljare kom glatt fram till mig och erbjöd ett paraply, men jag sa att då fick han ingå i köpet, hur annars hantera ett paraply med rullator. Han stirrade oförstående på mig och slank iväg. 

Innanför entrén i slottet är en stor marmortrappa. Ett litet rådslag mellan maken och mig då han inte anser att jag är kapabel att bära min rullator i trappor. Kan jag visst men jag avvisar inte hjälp då det är lite knöligt. Det äktenskapliga smågrälet avbröts av en guide på slottet som kom fram och sa att vi skulle följa med henne. Hon såg myndig ut och som små ungar följde vi med. In genom stora guldbemålade dörrar där ingen annan fick gå, travade vi efter henne snällt. Hon visade oss till en hiss i en del av slottet som för tillfället var avstängt för besökare p.g.a. renoveringar. Så nu har jag gått rundan igen. Genom slottsgemak där ädlingar levt. Målningar och guld överallt. Tak väggar och på något ställe en vägg med vävnader som illustrerade historiska händelser. Det är inget man bygger idag, men båda gånger jag varit där har jag efteråt förvånat mig över att allt är så välbevarat. Fransmännen verkar oerhört stolta över sina historiska byggnader. Hela innerstaden i Paris är fylld  med byggnader med många år på nacken. Gubben min är trött på att kolla in allt vad jag pekar på, har du sett alla dessa snygga järnräcken på många många byggnader … jag pekar och han suckar. Men jag vet att han också kan tycka det är fint med att man bevarar så mycket av den gamla staden. En del av bevarandet tror jag beror på att man inser att historien är avhängig av lite bevis. Och det verkar som det är limmet i en nation. Smådispyter med engelsmännen tycks vara en evigt pågående historia också. Låt dem ha det kvar för även det är lite lim. 

Men jag är övertygad att jag har kommit på en lustig grej. I England säger man ”men to the left because women are always right” och då fransmännen aldrig vill ge engelsmännen rätt, så är det alltid ladies till vänster här i Frankrike. Detta går givetvis under rubriken onödigt vetande, men man vet ju aldrig, det kan vara superakut någon gång ….

Efter middagen vilade vi lite efter tillbakakomsten till hotellet. Sedan ut för lite mat. Vi hade fått tips om en restaurang mittemot hotellet där vi bor. Jag såg att det var klungor med folk lite här och var utanför matställena. Men den restaurang jag var på väg mot var fri väg. Annars är detta en mycket tätbefolkad stadsdel. Det satt en skylt på dörren, men fransmännenstruntar i att informera mer än på franska. Så jag traskade in med min rollator. Det kom en servitris leende mot oss, oj vad hon verkade glad att få gäster. Men nej hon försökte mota ut mig, men fick syn på mitt handikapp-fordon och ändrade sig. Vi blev ombedda att sitta ner i en del av restaurangen som också liknade en entré. Sen kom en servitör och visade oss till ett bord för två. Där jag satt blev jag vis att det fanns en låååång kö utanför denna riktiga entré. Ännu en gång hade folk tagit sig an oss, en handikappad äldre dam och en ännu äldre förvirrad man. Vi var överens att de hade slagit sina kloka huvud ihop och beslutat sig för att låta oss passera den långa kön. 

Ett spännande etablissemang, man fick en känsla av att man var på en jättebarnbespisning. Det ekade och slamrades och när kyparen kom och tog upp vår beställning skrev han vad vi önskade på bordduken som i och för sig var engångspappersduk. Men det är tydligen en vanlig vardags-företeelse att fransmännen träffas familjevis och äter på sådana ställen. Och priset var bara hälften av vad vi åt igår, även om detta var lika trevligt och gott. Det andra stället igår låg runt hörnet, så det har inte med stadsdelen att göra. Men om det att de har trottoarservering på det igår gör att det blir dyrare. Jag får leva med den okunskapen. 

Sniglar ”Escargot”.         Traditionell ”Boeuf Bourguignon”          Kastanjpuré “Pureé de Marrons”

Nu har vi provat oss igenom en del franska maträtter. Kan kanske inspirera till hur vi planerar för maten hemma närmsta tiden. Vi avslutade vår vistelse i Paris med en bil upp till Arc de Triomphe, Triumfbågen. En promenad runt platsen, korsade alla tolv gatorna som strålar ut från Place Charles-de-Gaulle och fortsatte ned längs Avenue des Champs-Élysées. Det är så enormt allt i denna stad, avenyerna och avstånden. Vid entrédörrarna längs Avenue des Champs-Élysées vid de fina affärerna stod vakter och räknade kunder ut och in, samtidigt som folk blev visiterade. Denna gång gick jag bara förbi Louis Vuitton. Har inget ärende dit. Hem nu och packa. Champagne och Reims imorgon. Tyskland som övernattning i morgonkväll. Fram med vantarna igen…eller? 

Tisdag 12 april 2022

Inget gnäll Inga-Lill, du har själv valt! Men jag kom ju inte ihåg att man måste stiga upp i ottan, vilket jag gjort för fjärde dagen idag. Mina bridgeturneringar lider skada. De turneringar som går runt midnatt. Men idag var det värt vartenda offer. En gammal närd dröm om att få kika i en trädgård som denna målare har byggt upp runt sig och sin familj i Giverny. Claude Monet! Jag är inte så duktig på konst och målning, tycker bara att denna kille verkligen återgav blommor och njutningen av att titta på dem.på vägen hem i bussen satt jag och nynnade på en sång om ögon känsliga för grönt. Kan inte texten men just den frasen lever kvar i skallen på mig, om ögon som är känsliga för färger. Jag om något vet ju detta. Och i Monets trädgård var det en kaskad av vårblommor. En liten lövsångare påminde att man det har varit instängd under pandemin. Satt på en bänk och njöt av vårsången. I gårkväll hörde vi en näktergal. Detta gjorde oss tidsvilla och dagavilla. Näktergal i april?  När jag strax efter lövsångare hörde en gransångare sitta och tjattra sin sill-salt-salt-sill, insåg jag att uttrycket ”möta våren i Paris” verkligen är en upplevelse, och näktergalen i den sena vårkvällen var sann.

Monets trädgård är nu i begynnelsen av våren fylld med bl.a. blommande azaleor, tulpaner och narcisser. Jag är säker att John i Trädgårdstider hade nickat lite nöjt. Han är förtjust i sådana rabatter. Man såg inte någon jord, allt var täckt med marktäckare, mycket jag kände igen men vissa var obekanta. Förgätmigej som jag klart och tydligt SÅG. Visserligen var det en rabatt full me rosa förgätmigej, men visst ska de vara blå?  Jag har bekymmer med blå färg, när jag ser något som är blott blått och jag vill titta på det, i samma ögonblick jag fokuserar försvinner det. Där står man och tittar på grönskan, för det gröna är kvar. Det gör mig lite förbryllad för grönt består ju av blått och gult. Men jag har bestämt mig för att sluta grunna. Det är att gilla läget, att ha glapp i sina sinnen. Andra som också som har, tröstar jag mig med. Men nu slutar jag skriva för det jag sett idag har ingen möjlighet att förklara, bara titta… ni också.

På väg ner till bussen råkade vi på ett träd fullt med mistel. Jag tycker att det är spännande denna växt som i Sverige är helt fridlyst, växer här och parasiterar på sina värdträd.

Efter besöket hos Claude hade vår reseledning fixat lunch i det gröna. Olika franska ostar (även chèvre som jag varit lite emot) franska lantpatéer och en leverpaté cornicons korvar som nästan såg giftigt röda ut. Till detta ett glas vin på flodstranden av floden Seine. De ni, kan man kanske minnas! Annars är intrycken så många att jag har svårt att memorera allt.

Ikväll ska vi gå på stan och få oss nån mat. Undrar om vi klarar det. Vi har precis varit ute och avnjutit en strutglass. Det blev precis så som vi önskade även om det åsamkar oss lite träningsvärk av allt viftande för att förklara oss.