Jönssonminnen.se

Jag gjorde det! Bytte audionom! Men det blev inga nya hörapparater förrän till sommaren. Jag kontaktade dem för en hörseltest och diskutera om hur jag hanterar detta med hörselvård anslutet till regionen eller inte anslutet. Jag känner att det ofta beror på min ängslan att inte förstå de olika alternativen. Varför bedrivs det s.k. hörselvård där kostnaden är dyr, medan man får hörselvård till samma pris som ett läkarbesök på vissa ställen. 

Samtidigt känner jag att det där med att byta dessa kontakter som känns trygga och kunniga, både vad gäller läkare tandläkare frissan och fotvård, är näst intill otänkbart. Vissa av dessa kontakter blir man överförd från automatiskt då de går i pension, eller föder barn eller annan anledning. Men att de övergår från det sociala nätverket för att börja verka i rent privat regi, då väljer jag bort dem. Vid ett flertal tillfällen har jag hört folk berätta för mig om att det är högre kvalitet på den privata vården. Det köper inte jag då det gäller hörselvård. Andra sådana alternativ har jag inte prövat och kan inte uttala mig om. 

Varför jag bytt är att det börjat ringa från min föregående audionom och berätta vilka fantastiska hörapparater de har att erbjuda. Jag känner mig verkligen utnyttjad, att vi har haft en bra relation, min audionomer och jag, innebär inte att de äger mig. 

Då jag kom till denna nya mottagning fick jag börja med att fylla i ett formulär om mina data, mailadress och telefonnummer. Kryssa i rutor om man bl.a. accepterade reklam via mail eller SMS från deras mottagning. Jag frågade om de hade veckans erbjudande, precis som falukorven på ICA?  Därför lät jag den rutan vara okryssad. Men jag skrev ett NEJ över rutan så att ingen efteråt skulle hjälpa mig med ett kryss som de eventuellt trodde jag glömt. 

En ung kvinna tog hand om mig, gjorde ett hörseltest och insåg att mina nuvarande apparater är inte de bästa. Men man får inte nya med stöd från regionen förrän fyra år efter de gamla är utskrivna. Hoppas att de håller ihop till sommaren då jag är berättigad till ett par nya. Cross my fingers… Nu känner jag att jag har lite kontroll vad det gäller mina hörselhjälpmedel. Jag har märkt att jag senaste året har mer och mer svårt att se ansiktet på folk. Ibland får jag avvakta tills de börjar prata så jag får hjälp av rösten att förstå vem det är som pratar med mej. Och då är det ju bra om öronen också funkar optimalt. När vi nu blir så gamla och skruttiga är det ju trots allt bra att vi behöver alla dessa hjälpmedel. Det är många som har arbetstillfälle med att hålla oss gående, seende och hörande. Alternativet är inte alls något att trakta efter. 

Jag tror att vi är alldeles för fega att ifrågasätta vad som gäller. Vad menas med vårdgaranti? På olika instanser. Vad har jag rätt att be om olika tjänster, och vad har hela vårt vårdsystem för ansvar gentemot oss? Har vi detta klart för oss? Jag tror att det finns mycket okunskap om vad som är egenansvar och vad som är deras ansvar. Jag har sagt att det är inte jag som är till för dem, det är de som ska vara till min hjälp. 

Nytt år. Nya planer för hur vi ska hantera vår tid. Almanackan ser full ut redan med frissa och fotvård osv. Ögonen ska ha sin behandling. Gubben klarade av tandläkaren lille julafton så de håller väl sig lugna ett tag därifrån. Annars är det ett heltidsjobb att vara pensionär. Med allt som ska hinnas. Många gånger har jag skrattat åt min svåger, saligen insomnad sedan något år, men han sa ofta att ”det hinns”. Och jag hör att lillebrorsan hans har tagit till sig hans uttryck, men i en liten annan version. Då jag frågar om det eller detta ska göras, får jag svaret att ”så fort jag hinner…” så ordet hinna betyder inte så mycket men är tydligen ett verb som utlovar att något förmodligen kommer att hända. I vilket fall som helst tyder det på att tiden anses ändlös. Jag måste erkänna att jag ler lite i mjugg åt denna illusion, som även jag hänger mig åt de dagar då man känner sig i bra skick. Utan krämpor eller andra tillkortakommanden.

En träff med några vänner i mellandagarna såg vi fram emot, och det blev en trevlig eftermiddag. Visserligen är syftet att få lira lite bridge, men det blev en överraskande temadag för norrlänningen i gänget. Lunchen som bestod av hemgravad lax, mandelpotatis, skalkokta, sådär perfekt kokta. En sås med en touch av senapssmak. Riktigt norrlandstema. Lunch ska ju inte vara en tre- fyra rätters, men en liten avrundning med en mandelmussla med grädde och ”snattersylta” hjortronsylt fick den där norrlänningen lyrisk. Vinerna tydde på att här är folk som vet vad de vill ha, och jag lyssnar och lär. Att snön singlade så sakteliga ner utanför fönstret menade vi var ett konststycke av värdfolket att ha fått till  med den övriga norrlandskänslan. Det blir svårt att hitta ett så trevligt tema med sådana karakteristiska ingredienser att kontra med! Men vi är överens om att korten är det viktigaste, hur de hanteras och värderas. Många frågor kom upp och diskuterades, detta gör att man känner ett lyft i förståelsen för bridgespelets alla dess finesser. 

Söndagar har blivit den dag då klockan ska dras. Det har varit riktmärket för denna procedur i många år. Förr var det söndag jämn vecka, men sedan den blivit tröttare av ålder även den, så är det varje vecka som gäller nuförtiden. Klockan med den djupa fina klangen, den som vi inte noterar trots att den klinkar och klånkar två gånger i timmen. Men om den stannar eller slår fel uppmärksammar vi det genast och blir villrådiga. 

I gårkväll frågade jag maken om klockan var dragen, och genast tog han sig en funderare. Inte på om den var dragen, men väl vilken dag det var. Det är ju röda dagar hela tiden och förvirringen är ibland total. Sovmornar brukar vara ett helgtecken, men som pensionär fungerar det inte. Kolla om man dragit av almanacksbladet är absolut inget man kan lita på. Kolla om facket med medicin är tomt för dagen är, ja ni kanske kan gissa på säkerheten där…. Så klockan får troligen ingen kontinuitet i sin skötsel heller. Men han beslöt att det var söndag, klättrade upp och drog klockan. En snabb titt i kalendern för att se veckans program, och vi konstaterar att veckan börjar med en ny helg. Som vi satt där och småpratade slog klockan en massa slag, ding dång ding dång. Jisses är det redan midnatt sa jag. Vadå, undrade maken? Hörde du inte sa jag, hon slog tolv…. eller nå’t. Men nej hon var bara halv tolv. Jamen hon slog massor av slag, sa jag. Jaså, då kan jag inte gå till sängs ännu sa maken får sitta en halvtimme till och höra vad som är tokigt. Men vid midnatt slog klockan bara ett slag och tiden rättades till genom att klockan fick en chans slå en gång till via manipulation av maken, där kom de tolv slag som det skulle vara. 

Vid sådana här tider som råder, med de tokar som som leker världsherrar och snor åt sig domäner lite hit och dit, som de absolut inte har rätt till, behöver vi ha vår tid hyfsat i ordning. Det är det enda vi kan påverka numera. Även i vårt eget land har de styrande tappat greppet. Det har blivit en lydstat, där man först lyssnar på vad övriga världen tycker, innan man frågar sig vad vi i Sverige behöver och önskar. Jag tror inte att svensken i gemen önskar denna krigshets som huvudsysselsättning, med flygplan som ska exporteras till båda sidor, både öst och väst. För jag hoppas inte att de byggs för endera sidan öst eller väst. Jag vägrar att som svensk stötta någondera parten!! Skulle någon sida komma och sno åt sig Kristersson kan de ta både Pål Jonsson och Strömmer också. Sen kanske vi kunde starta om Sverige, en reset, inte norskt men väl…. ja vilket blir det? Rysk eller amerikansk? 

Så jag tänker, ring klocka ring, i bistra vinternatten…. Och nu har den rätt på slagen igen.

Visst ser man att dagarna blir ljusare. I alla fall då det är soligt som idag. Och idag var det en vanlig dag mellan dessa helger. Fast det var en ”röd” dag enligt almanackan. Söndag. Det är visserligen många år sedan jag jobbade, men jag  sneglar i denna almanacka och räknar ut hur många dagar jag måste slösa bort av mina semesterdagar för att få en sammanhängande ledighet som sträcker sig från lillejulafton till trettonhelgen. Är det en arbetsgivarhelg i år eller en arbetarnas helg? Jag tror att vi vanliga jobbare vinner i år. 

Satt i förmiddags och lyssnade till en av vinterpratarna, jag missade honom igår. Så jag bad honom om ursäkt, satte mig med honom idag istället. En i mitt tycke av de bäste utrikeskorrespondenterna jag känner till, Bert Sundström. Killen som dykt upp från världens alla hörn nästan. Då man vant sig vid att han rapporterade från Washington, dök han plötsligt upp i Moskva. Lite förvirrande, då han trots allt verkar insatt i det landet han för närvarande rapporterar från. Men i dagens vinterprat gav han en mycket vidare bild av sig själv, långt fler platser än dessa två stora metropoler har han levt och rapporterat ifrån. Hans tillit till de stora gossarna i öst och väst var inget att bli imponerad över. Istället beskrev han herrar Putin och Trump som samma skrot och korn. Storlögnare båda två. Putin lider av att blivit antastad av Ukraina, och Trump lider av att inte hela välden bugar och följer honom, ger Grönland till honom, och alla som inte talar amerikanska ska man aldrig lyssna på… Och många krigshärdar och orosplatser menade Bert berodde på dessa herrars lögner. Religionens inverkan på krig och meningsskiljaktigheter var också en tung orsak till världsläget som det är idag. Demokratins nedmontering i många stater är en orsak till krig som pågår. Så långt jag hörde kunde jag inte motsäga eller tvivla på hans utsago, endast lyssna på honom som den kunniga och skickliga journalist han är. Lyssna gärna på honom, i vinterpratarne i år i SR1.

Efter lunch hade jag lockat med gubben min till Santa Anna kyrka, där det enligt annonsen i gårdagens tidning skulle framföras julens musik och sånger. Jag var fortfarande kvar i funderingarna runt vinterpratarens sätt att berätta om hans uppfattning om storlögnarna. Modigt av honom att tala så rakt ut, och gjorde det så tydligt. Inga halvkvädna visor. 

Nu skulle vi få lite musik och höra våra gamla traditionella julsånger. Som lite distraktion mot de sanningar om storlögnarna som Bert lämnat efter sig.

Tyvärr lät jag mig luras av annonsens troskyldighet. Att jag skulle få sitta och lyssna på dessa sagor man serverar oss i ”min” religions samlingslokaler, de som vi kallar kyrkor, borde jag förstått. Men jag gick på pumpen igen! Och säkert många med mig. Jag är övertygad om att de människor som fyllde upp kyrkan, den var smockfull, inte är utövande troende kristna. Medelåldern var riktigt hög. Och jag undrar vad alla dessa pensionärer gör där? Det kan väl inte vara så att alla precis som jag var ditlurade? Maken frågade om folk gick dit som tidsfördriv. Då han uttalade den frågan, bad jag honom om ursäkt, att jag lurat dit honom. Jag insåg att han hade haft lika lite glädje av det som jag haft. 

Jag stängde av mina hörapparater redan efter första framträdandet av sångarna. Det var två sopraner som säkert njöt av att få stå och höra hur deras röster ljöd i denna kyrkosal. Men trots att jag stängt av ljudet, och på det viset fick mina hörapparater istället dämpa ljudet till mindre smärtsamt, skruvade jag mig i kyrkbänken och önskade mig någon annanstans. En operaaria är en liten del av hela föreställningen, här var det tvärtom ett evigt galande av stämmor som var alldeles för höga för denna lokal. Folk applåderade och jag hörde även att de stod efteråt och skakade hand med prästen och lovordade denna skönmusik. Att prästen läste och bad som är vanligt under en gudtjänst, störde mig inte, för jag hade ju stängt av mina hörapparater. Jag hörde ett mycket svagt mummel-mummel, men kunde inte höra ett ord. Den sagan prästen framförde kan jag sen tidigare, den är inte ändrad. Tyvärr är det sak samma som det Bert, utrikeskorrespondenten, talade om angående storlögnarna. Detta är också bara sagor, ingen verklighet som kan påverka vår värld, mer än att hålla trossamfunden åtskilda. Så sekter kan sitta och känna sig SÅ rättrogna. Och anse att andra bör nervärderas. Jag vet inte i vilket fack jag skulle sitta. Måste man ha en religion? Om så är fallet, väljer jag de församlingar som har trubadurer som musiker och inte dessa höga sopraner som troligen inte får plats på operan utan istället fyller kyrkor med sina skrik. Sång kan vara njutbart då de är på en nivå som inte skrynklar trumhinnorna, och där man hör orden i sången. Ja jag vet att detta var mycket bitch-snack. Men jag klarar inte heller att höra folk lismande stå och berömma detta skit. Den lille gossen som satt i barnhörnan och ritade under tiden de sjöng, hade han ordentliga hörselskydd? Eller var det någon välmenande mamma som tänkte han skulle får njuta av föreställningen han också?

Hela dagen blev upptagen med temat ”finns det någonting som är sant?”

Förlåt käre make att jag slösade en hel eftermiddag för dig med detta fruktansvärda.

Det blev jul i år också. Trots ytterligare inskränkningar av inköp och förberedelser i form av matlagning och kakbak. Så ofta vi sagt genom åren att “det är bonn i en fattig också”, blir bara mer och mer verklighet. Därför har vi resonerat som så, att vi bromsar och väljer bort vissa rätter som varit ett måste på julbordet förr om åren. Jag tror att varför man ängsligt har följt en mall om vad som måste finnas till jul är förknippat med att man har en övertro på att det inte blir jul om några av ingredienserna saknas på julbordet. 

Men nu är det testat och belagt, det blir jul även utan många sorters mat, bl.a. sylta och rödbetor läggs till historien. Prinskorven ligger kvar i affären. Köttbullarna som sonen förärade oss ligger kvar i frysen. Blir en utmärkt middag en dag då vi vill ha lite snabblagat. Alla de där sillburkarna med olika krämiga inläggningar vet vi hur de smakar, så de får någon annan förbarma sig och köpa. Svärdottern kom med en burk heminlagd Brantevikssill, lagom många filéer för att täcka vårt behov till julafton. Brunkålen som vi tillagade innan vi åkte till Stockholm är visserligen ännu något vi inte är beredda att släppa. Och en skiva skinka, skivad i en liten förpackning köpt färdigtillagad. Kanske jag är lite husmorsskadad, av att anse dessa maträtter bör vara på ett julbord, men visst är det enklast att följa menyn som man brukar ha (och minns), även om man år för år stryker fler och fler delar av den. 

Vi brukar inte köpa julklappar till varandra, och på senare år har vi varit så lata att vi swishat en peng till barn och barnbarn. De sistlidna två åren har vi inte ens förärat våra egna barn någon julklapp. Vi har sagt att vi har tagit deras pengar och rest upp, deras julklappspengar, det tackar vi för. Vi hävdar att det är som en julklapp från dem. Vi har inte hört några beklaganden från deras sida om hur vi löst just det problemet för dem. Barnbarnen har fått en liten hälsning med en liten peng swishad. Så behöver de inte springa för att byta, eller belasta näthandeln med återköp eller liknade.  

Dessa seder med både mat och julklappar har inte varit svåra att ta beslut om, tvärtom. Det har underlättat att planera denna midvinterns högtid. Vad som värre är, är att vi har svårt att släppa den där julgranen. Då vi flyttade från huset utsorterades massor av allt vi samlat på oss under de senaste femtio åren, med en osentimentalitet vi inte trodde oss om. 

Julgransmattan vi satt och hjälptes åt att brodera för att hinna få den klar till julen då sonen föddes. Han var beräknad till den 20:e december men hialöst anlände den 16:e. Broderierna  blev inte färdiga förrän precis julaftonskvällen, då vi gjort en snabbinsats efter vår hemkomst från BB. Och vi fick en julgran det året också. Denna julgransmatta har fått ett fortsatt liv hos dottern. De flesta kartonger med varsamt omhuldade i tidningspapper inlindade glaskulor för att hänga i julgranen, blev bortsorterade. Jag hoppas att de fortsätter att sprida julefrid i någons hem efter att ha skickats och sedan sålts på Erikshjälpen. Ingenting skickades iväg till second-hand utan att ha granskats och godkänts av barnen. Vissa saker ville de överta, vissa blev ratade. 

Kanske är det därför vi har svårast att släppa julgranen ur vår julplanering. Det var ju trots allt det första som vi skaffade som julattribut. Vi har varje jul sedan 2020 allvarligt diskuterat om vi skall återinföra en gran i våra liv. Tack och lov har vi båda minne av att vi inte äger någon julgransfot, inga glaskulor eller glitter. Ingen julgransmatta! Trots allt ägnar vi tid varje år åt att stå och betrakta dessa granar hos julgransförsäljarna. Och vi till och med stod och spekulerade ALLVARLIGT lillejulafton iår på att köpa den där fina fejkgranen de har hos Clas Ohlsson, den som såg riktigt verklig ut. Men den kostade nästan 3.500, vilket fick oss att fundera några minuter. Då vi insåg att det skulle innebära vidare inköp av både ljusslinga glitter och glaskulor! En sådan tur att vi besinnade oss. Vår tanke var, där vi stod och begapade denna fina fejk, att då vi normalt gav 500-700 kronor de sista åren vi köpt äkta granar, så var ju 3.500 intjänade på 5-7 år! Ja ja, hur länge lever vi? Och kommer vi ihåg nästa år att vi gjort denna investering eller glömmer vi att ta fram den? 

Det är en sak att minska ner på jultraditionerna då man köper mindre eller väljer bort helt att inhandla, det är inte lika lätt att välja bort de man har i sin ägo sedan tidigare jular. Detta året har det inte kommit fram alla juldukar som broderats stärkts manglats och strukits genom åren lopp. Vi har bara den där röda bomullsduken med tryckt motiv på köksbordet. Den är sliten men ett absolut måste. Annars klarar vi att ha de andra liggande i linneskåpet. 

Men hur avlöpte julafton då undrar du kanske? Det blev en långpromenad i det soliga vackra vädret. Inte många som var ute längs de promenadstråk vi gick. Bara några hundrastare. Det blev ingen vit julafton men finväder som lockade oss ut. Bara någon grad över nollstrecket gjorde att det kändes krispigt vintrigt i luften. Sedan en sen jullunch till Kalle Anka efter att vi tittat på julvärden som tände ljuset och inledde julen.

Lite slöande i soffan med stickning och TV-tittande. Plötsligt kom vi på att vi skulle öppna julklapparna! Det är länge sedan vi bytte några julklappar, men i år hade vi köpt julklappar på Skansen. I ett stånd sålde man i Skansens egen regi inslagna hemliga julklappar. Man fick stå och klämma och väga paketen hur mycket man ville innan man bestämde sig för vilken man ville ha. Enbart det där med att klämma och känna på dem, gav lite av julförväntningarna ett uppsving. Jag har alltid varit en nyfiken mottagare av mina julklappar. Maken påstår att han aldrig varit sådan, men vadå, vad menar han med det? Är det ointresse eller är det självbehärskning? Har han inte så pass artighet att han kan visa lite nyfikenhet på ett vackert inslaget paket? Jag för min del kan faktiskt nöta upp papperet på mina paket i undersökningssyfte, är det sköra saker får jag skylla mig själv som får packa upp skärvor eller kaksmulor.  

Denna julafton blev firande av en femtio-åring, Karl-Bertil Jonsson. Denna figur som jag tagit till mitt hjärta sedan första julen vi såg honom. Varje år hittar jag, för mig, nya saker att notera. Det blir både nostalgi att titta på filmen, samtidigt som jag ser all nostalgi som skaparna av filmen vävt in. Jag kan replikerna utantill och kan i korus med Tage Danielsson berätta hela sagan. Efter några timmar såg jag den svenska långfilmen som spelats in med samma tema: ”att ta från de rika och ge till de fattiga”. En trevlig film med en av mina favoritskådespelare i rollen som Tyko Jonsson. Jag kommer sällan ihåg hans namn, men jag tänker på honom som ”Hammarbyhunden” som han spelade i julkalendern ”Julens hjältar” från 1999. En mångsidig bra svensk skådis, med Svenska Ords klassiker som underlag, gjorde att det var okej att sitta och titta på TV flera timmar julafton. Denna film är dock bara fem år gammal, men kanske kan bli lite av en traditionell julfilm också. Mycket blandad moral och en hel del att fundera över.  

Då jag gick ut i vinternatten för att hälsa mina julprydnader, mina fina glasfåglar, god natt på altanen tittade jag i öster efter stjärnan som talar om varför vi firar denna högtid, men det hade dykt upp lite skyar så helt stjärnklart var det inte. Därför kunde jag heller inte skåda någon betlehems-stjärna. Oavsett julgran, betlehems-stjärna eller en massa julmat, så blev det jul ändå.

Erkännes att jag hoppade över nyheterna i både TV och tidningen om hur det gick i de otaliga krig och meningsskiljaktigheter runt om i vår värld. Det räcker med 364 dagar per år att jag lyssnar och känner att jag inget kan påverka av alla dessa skeenden. 

Veckan efter vår Stockholmsresa började hektiskt. En sen ankomst till hemmet söndagkväll betydde att det var tomt i kylen. Lite frukost kunde vi få till på måndagsmorgonen, men till kvällens konservburkssoppa fick vi smita inom en jourbutik för en liter mjölk då vi varit och spelat bridge. Vi hade lovat sonen att göra ”landgångar på höjden-mackor” som han skulle bjuda på till lunch på tisdagen, hans födelsedag. Samtidigt blev vi inviterade till middag tisdagkväll. Det blev en bra dag för vår del. Jullunch på bridgeklubben, sedan middag på kvällen! 

Onsdag morgon gapade kylen fortfarande tom så det blev en shoppingrunda den dagen. Äta bör man annars dör man. Nu tillbaka till vardagen efter allt festande.

Julstök? Behöver vi verkligen det? Eller är det traditionen vi inte vill släppa? Veckan innan vår Stockholmsresa talade vi om vad som vi absolut inte kunna fira julen utan för vår del. Det blev lussekatter och brunkål. Så trots att det kändes alldeles för tidigt lagade vi till brunkålen och bakade lussekatterna. Lussekatter bakade vi först en sats av, 20 stycken. Tvekade lite, skulle vi svänga ihop en ”pjott” till?  Vi hörde några spelare på bridgen lovorda de som såldes på Backhaus, hur fantastiska de var, och jag framkastade förslaget att vi skulle köpa och testa sådana. Var de så fantastiska som det sades, struntade vi i att göra den där extra-pjotten. Inhandlade och avsmakade. Gick hem och gjorde extra-pjotten. Jag är övertygad att våra lussekatter kostar mindre än 38 kronor styck, fast jag har inte räknat på det. Ibland riskerar man inte att bli övertygad om något annat. Ingen av mina vänner och bekanta är sådana knäppisar som jag, då det gäller att räkna och jämföra. Smaken kan inte jämföras heller, våra vann.

Men nu återstod det om vi ville ha något mer pyntat och tillagat. Mandelmusslor kom på tal, och ja, de måste vi nog ha. Söndagkväll la vi försiktigt ner 50 stycken nybakade mandelmusslor i en julkakburk. 

Våra gamla kroppar kved att de behövde röra på sig så några långpromenader lördag och söndag blev det. Men det är skönt att komma hem och landa i soffan med en bra bok och stickning efter utevistelsen. För tillfället har jag hittat nyutgivna böcker av mina favoritförfattare. En perfekt upptäckt såhär dessa dagar då vi har jullov från bridgen. Och en ny beskrivning på en vacker vante som jag fann hos Hemslöjden i Stockholm. Vilken lycka att hitta ett nytt mönster. Jag har ju annars snöat in mig på mina sjalar. Hur många sjalar behöver jag? Å andra sidan hur många vantpar behöver jag? Men de är enklare att tappa bort en vante eller till och med ge bort. Så nu har jag släppt sjalarna för tillfället. 

Igår söndag tog vi en promenad bort till Sofiero och då vi nådde nästan nästan bort till busshållplatsen passerade bussen. Vi fortsatte nerför Tinkarpsbacken och tog nästa buss vid Vikingstrand. Det blev att vi beslutade oss för att ut och trängas lite i julhandeln på Väla, så bussbyte vid Sundstorget. På bussen ut mot Väla hamnade vi mittemot ett par danskar som mycket ängsligt kollade hållplats för hållplats. Till slut frågade jag dem vart de skulle åka. Det brukar vara Biltema eller Väla som gäller då det är danskar. De skulle till Väla. Och jag kunde lugna dem att de var på rätt buss. 

Men onekligen visade de långt större orolighet än maken och jag gjort då vi var i kungliga huvudstaden veckan förut. Vi beter oss lugnt och sansat. Även de gånger vi råkat ta tunnelbanan åt fel håll, då vi klivit av vid nästa station, gått tvärs över perrongen tagit nästa tåg i rätt riktning. Utan att visa minsta spår av förvirring! Och då vi kom ifrån varandra på Skansen och åkte var sin spårvagn tillbaks in till city innan vi fann varandra igen.

Jag viskade detta till maken som stolt menade att vår resvana gett oss ett självförtroende som heter duga. Varje dag vi känner att – nu, nu klarar vi av detta också, är en seger över kroppen och dess åldrande. Tyvärr försvinner de där hjärncellerna som sköter orden, balanssinnet och mycket mer. Men varje framsteg är värt att notera tycker jag. Det stärker både kropp och själ.