Lördagkväll. 9 april 2022
Wuppertal. Södra Tyskland med ett hotell med de typiska tjocka dynorna liggande på sängarna. Efter 77 mils bussåkande genom sol hagelskurar och många löften om att våren är på väg. Att vi inte är purunga känns gott i kroppen. Varje gång vi ska ut och in i bussen behövs lite större utrymme än vi behövde förr i tiden. Då skuttade vi upp och ur bussen som gaseller, om nu gaseller brukar åka buss. Men många medresenärer har även de passerat gasellstadiet och det finns tid så det räcker. Vi skulle åkt från Helsingborg med en anslutningsbuss, men sent igår fredag ringde de och meddelade att det skulle komma en taxibil istället. Spelar ingen roll sa jag. Bara vi hinner i tid till Parisbussen.
Snålblåsten som drog in från havet gjorde att Hamntorget var det mest ogästvänliga jag upplevt på år. Men vi var i god tid, något annat tordes vi inte. 25 minuter till taxin skulle dyka upp så vi drog benen efter oss, sökandes efter en vrå där vi kunde skydda oss från den vassa vinden. Tyst och tomt på trafik i min stad klockan 6 en lördagmorgon. Plötsligt hörde jag en bilmotor bakom mig, vände mig om och såg en ”främmande” taxibil glida upp vid sidan om mig. Rutan vevades ner och chauffören avvaktade min reaktion. Men enligt resebyrån skulle taxin heta ”Taxi 97” och det stod klart och tydligt på sidan av dörrarna. Halleluja, ingen onödig väntetid som eventuellt skulle orsaka någon lunginflammation. Vi fick en behaglig färd via Lund där en annan passagerare skulle hämtas upp. Väl nedkommen till Malmö visade det sig att eftersom vi var enda och också premiärturen för resor efter pandemin, var inte deras terminal öppen för varken frukostkaffe eller toaletter. Detta faktum får komma med i utvärderingen! Men då bussen öppnade upp och vi kom in i värmen, förlät vi nästan de som hade glömt att upplysa om detta.
Då vi visat våra covid-pass klev vi på bussen. Blev omhändertagna av guide som på denna resa har med sig en ”assistent” en kvinna som håller på och läras upp till guide. Busschauffören också en kvinna är tydligt en del av teamet. Hon kör som vissa uttryck växer man aldrig ifrån. ”en hel karl”, wooops. Vad sa jag nu? Men som assistenten sa, då en kvinna försöker jämföra sig med en karl, då har hon inga ambitioner. Nog skämtat om detta.
Lunch avnjöts på en restaurang vi halvtvåtiden. Här kände jag igen mig. Har varit här tidigare. God mat. Faktura hem med post efter resans avslut. Skönt att slippa hålla på och strula med betalning alla 40 resenärer. Vi är lite bortskämda med bekvämlighet.
Längs vägen söderut såg vi tydligt hur fler och fler vårtecken visade sig. Kaffepaus lagom då vi haft våra ögon slutna efter lunchen. Rastplatser i Tyskland, längs autobahn har fina toaletter. Men jag blir aldrig klok på systemet med att man ska putta in en 50- och ett 20 centsmynt i automaten för att grinden ska gå upp. Samtidigt springer en kvinna hojtande ikapp mig och överlämnar en kupong på 50 cent att köpa kaffe Aller en liten kaka på deras kafeteria. Låt mig få slå en drill för 20 cent och jag lovar att betala för kaffet om jag vill ha. Nu har jag en ny samling av dessa tjusiga silverkantade kuponger växande i min plånbok med utländsk valuta. Vidare söderut efter pausen.
I skogsgläntorna såg vi vitsippor som små snödrivor här och där. Nu efter avnjuten middag i Wuppertal tog jag en bild ut genom fönstret på kastanjen på torget utanför. Inte utslagen än, men en tydlig lövskrud med löfte om de vackra blommar som brukar pryda detta träd.
Nu god natt och mot Frankrike imorgon.
Paris söndag10 april 2022
På hotellrummet efter en innehållsrik dag. Vi har åkt buss, traskat runt lite i Bryssel. Åkt buss igen. Traskat runt lite i Paris. Åkt buss en stilla stadsmur och tittat på Paris by night. Och måltiderna har avlöst varandra. Att säga att vi inte är trötta vore en stor lögn. Då vi gick den sista promenaden från bussen till vårt hotell fick jag styra ut i gatan för att inte köra över en dam som låg och hade nattat sig över ett galler, förmodligen en ventilationslucka med värme från något restaurangkök. Så det kunde varit värre tänkte jag.
Men vi har ett hotellrum, världens minsta. Då jag beställde vår resa bad jag om att få hotellrum som inte var högre än fjärde våningen. Detta för att det visade sig att hissen inte gick högre än fjärde våningen. Visserligen var det det lyxigare av de två valen. Men vi får en riktig frukost på detta hotell. Och vi behöver ha det lite bekvämt. Inte alltid vara så sparsamma. Drygt tusenlappen per man skiljde det. Men vi beslöt att lyxa till det. Då vi anlände hotellet kom vi aldrig upp i receptionen ens. Hissen var sönder och vi hade tilldelats ett rum på fjärde våningen….allt efter mina önskemål. Vi frågade om hissen var en sak som skulle åtgärdas inom det snaraste, men som de flesta svar på frågor med språkförbistringar, var det en ryckning på axlarna. Vår guide tillkallades och efter diskussioner slutade det att vi fick ett rum på det billigare hotellet som i alla fall en fungerande hiss.
Och var sin säng! Att det inte tillåter att gubben och jag förflyttar oss i rummet samtidigt om vi behöver mötas, får vi leva med. Och den goda frukosten får bli en dröm. En kopp kaffe med något lite att doppa, mer vågar vi inte sätta upp på önskelistan. Kräva att det reseföretag vi åker med är väl en utopi, jag erkänner att jag inte läst allt det där finstilta som fråntar dem allt ansvar som står utom deras möjligheter att påverka. Och om jag läste det finstilta skulle jag ändå inte förstå den där byråkratin som brukar stå där. Så det är att bita ihop och försöka göra det bästa av tillvaron. Dörren går att stänga, och sängen ser ren ut. Personal lyser med sin frånvaro så det är inget att irritera sig över.
Har varit ut en busstur och sett Paris i mörker. Det är faktiskt spännande. Ser inte ut som Las Vegas eller Hongkong, inte reklam som blinkar överallt. De ljus som är, är gatljuset och de byggnader som fransmännen är stolta över. Ok, Eiffeltornet är väl kanske mer en reklamskylt än har någon praktisk betydelse. Men alla de byggnader som har en historik och vacker arkitektur var upplysta. Imorgon ska vi ta en närmre titt på alla träd som står s.g.s. utslagna. Längs Seine ser det ut som en del exotiskt spännande träd. Men svårt att avgöra i mörkret.
Nu lite bridge med min canadensiske partner. Behöver sysselsätta den delen av hjärnan för en stund.
Måndagen den 11 april 2022
Och vet ni vad vi hittade? Längst ner i källarvalven, under vårt hotell fann vi en pytteliten matsal med supergott kaffe, nybakat bullar, croissanter, bröd att rosta, youhurt flera sorter, juice flera sorter och personal som visserligen inte talar svenska, men är väldigt vänliga och verkar effektiva. Vi har sagt good morning flera gånger som i all hast ändrats till bonne journée monsieur eller bonne journée madame. Men efter våra tidigare visiter i Paris känns detta knöliga och högfärdiga sätt att hälsa nästan helt riktigt. Det är såhär i detta land. Merci beaucoup är också flitigt använd fras. Även om froggyfriend försökt lära mig en massa franska genom att ibland skriva ett helt långt meddelande på franska, har lata jag kopierat och klistrat in i Google translator. En gång för länge sedan kopierade jag ett av hans uttryck och sa till honom efter en bravad med halvtaskiga kort. Han gapskrattade och meddelade mig att han var inte en liten flicka. då la jag ner det fuskandet, avslöjad med en gång! Lära franska är ingenting jag strävar efter i detta liv. Får vänta till mitt nästa.
Efter en helt acceptabel frukost tog vi oss ut i staden. Femtio meter från vår ingång är vi ute i storstadstrafik på Boulevard Montmartre. Vi hade tagit sovmorgon och skippat stadsturen med buss i Paris. Visserligen alltid trevligt, och olika guider har lite olika historier att berätta om dels historiska personer, dels om berömda byggnader och dess historia. Om allt är sant, vilket vår guide intygar, har jag fått ganska många delikata sanningar om franska personer på de resor vi tagit till Paris. Ädlingar, politiker och även vanligt folk och deras liv och öden har passerat mina öron. Jag säger passerat, för om jag hade lyckats memorera allt jag hört hade jag inte funnit något större nöje att lyssna på våra guider. Men en sådan glömström som jag är, är jag som ett barn som tycker om att höra samma saga gång efter gång. Och det jag känner igen sen tidigare ler jag och nickar instämmande åt.
I eftermiddag har vi åkt en tur med turistbåtarna längs Seine. Vi blev lite spridda då vi äntrade båten och tyvärr fick vi sitta inomhus. Fönstren var helt öppnade så blev ändå det en trevlig resa. Helt plötsligt passerade vår guide oss, förvånat tittade han på oss och sa, där är ni ju, ni vill väl också ha kakor? I det allmänna sorlet som är i större folksamlingar hörde jag att han sa så. Maken som satt ytterst fick i uppdrag att undersöka vad för sorts kakor vi missade.
Efter en stund återvände han balanserande på två pappmuggar. Jag kisade och spanade…… inga kakor men väl en mugg mousserande vin. Däremot fiskade han fram var sin karta över flodfärden med alla broar och omgivande byggnader presenterade. Måste erkänna att dessa var mer uppskattade än några eventuella kakor.
Att kastanjerna längs Seine börjat visa vita blommor gör att jag häpnar. Den 11 april Ulf-dagen har vi inga träd som visar några tecken till vår ännu i Helsingborg. Men kastanjerna är utslagna och platanerna är inte långt efter. Det ser ut att vara de vanligaste träden längs paradgator och Seine. Jag som hade hoppats att få se lite jakaranda-träd, men nej inte hittat ännu.
Oj vad pauserna är korta mellan evenemangen somliga dagar. Nu står gubben nyduschad och väldoftande bredvid mig, en kväll på Montmartre väntar. Får återkomma.
Och somliga saker blir mer viktiga att våga sig på, nu har jag åkt linbanan upp mot Sacré-Cœur. Jag skall för all del inte bara ge ”att våga” hela skulden. Vi har inte anat vad det skulle innebära att ta sig dit bort med promenader och klättrande i backar. Med rullator går jag bättre än förut då jag gick med stavar. Och linbanan var ingen hängande makapär. Den var jordbunden och gick på räls. Så det var som att kliva på en spårvagn.
Maten som vi ätit var också tänkt att jag skulle prova något jag inte med säkerhet vet om jag smakat. Men idag skulle jag äta sniglar, sådana som grodor äter…. Men det fanns inte att uppbringa i Paris enligt restaurangfolket. Pandemin har lagt sordin på den näringsgrenen. Men ankan i apelsinsås har jag testat nu, så jag vet att den är rekommendabel. 
Löksoppa som vi åt som entré både gubben och jag, den är bara …..PARIS. Visserligen serverad med krutonger, de vill väl underlätta för oss stackars turister, men det ska vara en redig ostmacka dom gratineras ovanpå soppan. Sicken hopplös käring jag är som ska hitta något att anmärka på, hela tiden.
Trevligt sällskap vid bordet, ett par som precis som vi, halva hjärtat i Norrland. Då är det inte svårt att vara trevlig. Jag tror att jag är ganska ensam i Paris med rullator, den enda i ressällskapet. Men alla i bussen håller koll på varandra, hjälper och erbjuder hjälp. Jag har fått förslag om att byta tjänster flera gånger. Speciellt herrar som menar att de kan hjälpa mig över trottoarkanter, mot att de får lifta med mig hem från krogen. Det har blivit en förhandlingsfråga. Men de erbjuder sin hjälp i alla fall, de törs inte chansa.
Morgondagen blir en utflyktsdag bort till Normandie, Giverny och Monets trädgård. Ska bli fantastiskt, har varit en önskan från mig i många år. Lite bridge innan jag slaggar kan vara trevligt. Bonne soirée.
Tisdag 12 april 2022
Inget gnäll Inga-Lill, du har själv valt! Men jag kom ju inte ihåg att man måste stiga upp i ottan, vilket jag gjort för fjärde dagen idag. Mina bridgeturneringar lider skada. De turneringar som går runt midnatt. Men idag var det värt vartenda offer. En gammal närd dröm om att få kika i en trädgård som denna målare har byggt upp runt sig och sin familj i Giverny. Claude Monet! Jag är inte så duktig på konst och målning, tycker bara att denna kille verkligen återgav blommor och njutningen av att titta på dem.på vägen hem i bussen satt jag och nynnade på en sång om ögon känsliga för grönt. Kan inte texten men just den frasen lever kvar i skallen på mig, om ögon som är känsliga för färger. 
Jag om något vet ju detta. Och i Monets trädgård var det en kaskad av vårblommor. En liten lövsångare påminde att man det har varit instängt under pandemin. Satt på en bänk och njöt av vårsången. I gårkväll hörde vi en näktergal. Detta gjorde oss tidsvilla och dagavilla. När jag strax efter lövsångare hörde en gransångare sitta och tjattra sin sill-salt-salt-sill, insåg jag att uttrycket ”möta våren i Paris” verkligen är en upplevelse, och näktergalen i den sena vårkvällen var sann.
Monets trädgård är nu i begynnelsen av våren fylld med bl.a. blommande azaleor, tulpaner och narcisser. Jag är säker att John i Trädgårdstider hade nickat lite nöjt. Han är förtjust i sådana rabatter. Man såg inte någon jord, allt var täckt med marktäckande, mycket jag kände igen men vissa var obekanta. Förgätmigej som jag klart och tydligt SÅG. Jag har bekymmer med blå färg, när jag ser något som är blott blått och jag vill titta på det, i samma ögonblick jag fokuserar försvinner det. Där står man och tittar på grönskan, för det gröna är kvar. Det gör mig lite förbryllad för grönt består ju av blått och gult. Men jag har bestämt mig för att sluta grunna. Det är att gilla läget, att ha glapp i sina sinnen. Andra som också som har, tröstar jag mig med. Men nu slutar jag skriva för det jag sett idag har ingen möjlighet att förklara, bara titta… ni också.
På väg ner till bussen råkade vi på ett träd fullt med mistel. Jag tycker att det är spännande denna växt som i Sverige är helt fridlyst, växer här och parasiterar på sina värdträd.
Efter besöket hos Claude hade vår reseledning fixat lunch i det gröna. Olika franska 
ostar (även chèvre som jag varit lite emot) franska lantpatéer och en leverpaté, cornicons, korvar som nästan såg giftigt röda ut. Till detta ett glas vin på stranden av floden Seine. Det ni, det kan man kanske minnas! Annars är intrycken så många att jag har svårt att memorera allt. Ikväll ska vi gå på stan och få oss nån mat. Undrar om vi klarar det. Vi har precis varit ute och avnjutit en strutglass. Det blev precis så som vi önskade även om det åsamkar oss lite träningsvärk av allt viftande för att förklara oss.
Onsdag 13 april 2022
Jodå vi lever fortfarande. Två tokiga gamlingar, som är ute i vida världen och testar hur vi klarar det. Idag var programmet sådant att vi åkte ut och gästade solkonungens slott, slottet i Versailles. Bara så ni vet, mina små ätteläggar att detta slott byggdes av Ludvig XIV där hans farfar hade en jaktstuga, vilken denne kung snyggade till och byggde ut lite. Så om ni funderar vad göra med stugan när vi inte finns längre så har ni ett koncept här nere utanför Paris.
Ett stilla vårregn strilade ner över Paris då vi gav oss iväg och det såg ut att som om vi skulle bli lite blöta. I och med regnet beslöt jag mig för att ta en runda inomhus, trots att jag hade bestämt mig för att enbart ägna trädgården min uppmärksamhet denna gång. Lite ängslig för det knöliga som en rullator kan bära med sig hade jag tänkt skicka min mästerfotograf in i slottet, medan jag gick utanför och såsade. Men regnet fick mig att ändra mig. En paraplyförsäljare kom glatt fram till mig och erbjöd ett paraply, men jag sa att då fick han ingå i köpet, hur annars hantera ett paraply med rullator. Han stirrade oförstående på mig och slank iväg. 
Innanför entrén i slottet är en stor marmortrappa. Ett litet rådslag mellan maken och mig då han inte anser att jag är kapabel att bära min rullator i trappor. Kan jag visst men jag avvisar inte hjälp då det är lite knöligt. Det äktenskapliga smågrälet avbröts av en guide på slottet som kom fram och sa att vi skulle följa med henne. Hon såg myndig ut och som små ungar följde vi med. In genom stora guldbemålade dörrar där ingen annan fick gå, travade vi efter henne snällt. Hon visade oss till en hiss i en del av slottet som för tillfället var avstängt för besökare p.g.a. renoveringar. Så nu har jag gått rundan igen. Genom slottsgemak där ädlingar levt. Målningar och guld överallt. Tak väggar och på något ställe en vägg med vävnader som illustrerade historiska händelser. Det är inget man bygger idag, men båda gånger jag varit där har jag efteråt förvånat mig över att allt är så välbevarat. Fransmännen verkar oerhört stolta över sina historiska byggnader. Hela innerstaden i Paris är fylld med byggnader med många år på nacken. Gubben min är trött på att kolla in allt vad jag pekar på, har du sett alla dessa snygga järnräcken på många många byggnader … jag pekar och han suckar. Men jag vet att han också kan tycka det är fint med att man bevarar så mycket av den gamla staden. En del av bevarandet tror jag beror på att man inser att historien är avhängig av lite bevis. Och det verkar som det är limmet i en nation. Smådispyter med engelsmännen tycks vara en evigt pågående historia också. Låt dem ha det kvar för även det är lite lim.
Men jag är övertygad att jag har kommit på en lustig grej. I England säger man ”men to the left because women are always right” och då fransmännen aldrig vill ge engelsmännen rätt, så är det alltid ladies till vänster här i Frankrike. Detta går givetvis under rubriken onödigt vetande, men man vet ju aldrig, det kan vara superakut någon gång ….
Efter middagen vilade vi lite efter tillbakakomsten till hotellet. Sedan ut för lite mat. Vi hade fått tips om en restaurang mittemot hotellet där vi bor. Jag såg att det var klungor med folk lite här och var utanför matställena. Men den restaurang jag var på väg mot var fri väg. Annars är detta en mycket tätbefolkad stadsdel. Det satt en skylt på dörren, men fransmännen struntar i att informera mer än på franska. Så jag traskade in med min rollator. Det kom en servitris leende mot oss, oj vad hon verkade glad att få gäster. Men nej hon försökte mota ut mig, men fick syn på mitt handikapp-fordon och ändrade sig. Vi blev ombedda att sitta ner i en del av restaurangen som också liknade en entré. Sen kom en servitör och visade oss till ett bord för två. Där jag satt blev jag vis att det fanns en låååång kö utanför denna riktiga entré. Ännu en gång hade folk tagit sig an oss, en handikappad äldre dam och en ännu äldre förvirrad man. Vi var överens att de hade slagit sina kloka huvud ihop och beslutat sig för att låta oss passera den långa kön.
Ett spännande etablissemang, man fick en känsla av att man var på en jättebarnbespisning. Det ekade och slamrades och när kyparen kom och tog upp vår beställning skrev han vad vi önskade på bordduken som i och för sig var engångspappersduk. Men det är tydligen en vanlig vardags-företeelse att fransmännen träffas familjevis och äter på sådana ställen. Och priset var bara hälften av vad vi betalade igår, även om detta var lika trevligt och gott. Det andra stället igår låg runt hörnet, så det har inte med stadsdelen att göra. Men om det att de har trottoarservering på gårdagens ställe som gör att det blir dyrare. Jag får leva med den okunskapen.
Escargot sniglar Beef Bourgion. Kastanjpuré
Nu har vi provat oss igenom en del franska maträtter. Kan kanske inspirera till hur vi planerar för maten hemma närmsta tiden. Vi avslutade vår vistelse i Paris med en bil upp till Arc de Triomphe, Triumfbågen. En promenad runt platsen, korsade alla tolv gatorna som strålar ut från Place Charles-de-Gaulle och fortsatte ned längs Avenue des Champs-Élysées. Det är så enormt allt i denna stad, avenyerna och avstånden. Vid entrédörrarna längs Avenue des Champs-Élysées vid de fina affärerna stod vakter och räknade kunder ut och in, samtidigt som folk blev visiterade. Denna gång gick jag bara förbi Louis Vuitton. Har inget ärende dit. Hem nu och packa. Champagne och Reims imorgon. Tyskland som övernattning i morgonkväll. Fram med vantarna igen…eller?
Torsdag den 14 april 2022
Idag var det tidig revelj. Det ringde faktiskt på den där svarta mackapären som vi har sneglat på alla dagar på rummet. Undrat vad det var för slags urtida maskin. Skulle aldrig lyckats se knapparna och än mindre tänkt att försöka få kontakt med yttervärlden på den. Men då jag satt på sängkanten och väntade på att vi skulle bege oss till matsalen för en tidig frukost var det något som lät. Jag lyfte luren och tyckte jag hörde någon som andades. Var inte den sortens fenomen utdött, folk som andas i luren utan att ge sig tillkänna? Jag hallåade och good morningade, övergick till bonjour. Inget svar, bara andning, så jag la på. Klockan 05.55 var jag inte på humör att utveckla något vidare samtal med sådana där andningsandar. Efter en knapp minut ringde det igen och en röst lät meddela att klockan var….just 05.55. Merci och kvickt på med luren. Sen höll sig mackapären i schack.
Ner till en frukost där vi nästan väckte personalen. Kaffet var först framdukat och från ugnen i serveringsköket doftade det av nybakat bröd. Croissanterna var först i ugnen så jag nöjde mig med att rosta lite vanligt bröd. Kaffe juice och bröd räckte. Det var sagt att bussen skulle lämna Paris klockan 7.00. Så det var viktigt att vara snabb idag. Akterseglad är ingen önskedröm.
Ett morgonsömnigt Paris mötte oss då vi klev ut från hotellet. Gatsopare som från äldre dar, de sopade längs rännstenarna, och sopbilar tömde sopkärl som var utkörda till trottoarkanterna. Här var helt annorlunda ljud ljus och dofter än det var sent igår kväll då vi anlände hem.
Vi hann med bussen och färden startade mot Reims. Utanför staden låg morgondimmorna tätt. Det var en flera mil lång älvdans. Vi brukar kolla om dimmorna stiger eller lägger sig, om de stiger regnar det innan kväll och om de lägger sig blir det en solskensdag. Eller så är det tvärtom. Vi har många gånger talat om detta men skrattat åt de gamla bondeuttrycket, för vi kommer ju ändå aldrig ihåg vilket som är vilket.
Då vi anlände Reims var det fortfarande tidig förmiddag. Vår guide berättade om katedralen i denna stad som varit kröningsdom för kungar under lång tid. Jag är inte säker på att jag hörde något första årtal nämnas, men jag misstänker att vi inte fått Ansgar upp till oss i Norden då denna kyrka byggdes. Men Reims är framför allt Champagnes huvudstad och ett besök hos någon champagnefabrikant var utlovat.
En lite förhandsinformation från vår guide om ungefärliga priser och vad vi hade att vänta av besöket kändes bra att få på bussen innan vi klev av. Våran eminenta busschaufför lyckades squeesa in bussen genom portalen till denna gamla byggnad. Hade aldrig gått om det hade varit en manlig sådan, de har inte det tålamod och logik som krävs. (Detta är inget jag sagt, bara ett skrivfel som aldrig redigerades). Förf:s anm.
Vi hade fått besked att vi fick smaka en sort! Och förslagsvis byta med vårt sällskap så vi fick smaka båda varianter… det var han den där reseledaren som säkert inte ville skämmas över sitt glupska sällskap. Men till er följare kan jag avslöja att de lämnade flaskorna på disken så man kunde hälla upp och smaka av den andra sorten också om man var lite diskret och passade på medan de betjänade de som bestämde sig efter en slurk. Jag jämförde, diskuterade med mina medresenärer smakade igen och till slut var det någon som gav mig sitt glas och bad mig smaka på hans sort. Inga covid-rädslor här inte. Väl ute i bussen nöjda och många pengar fattigare åkte vi norrut, mot Sverige. Vår reseledare hade före besöket sagt att man fick rabatt på sex om man köpte en låda/kartong med flaskor. Vem vill inte ha rabatt på sex? Så ut till vår buss kånkade den gamle ut två kartonger… utan att knäa. Han är fantastisk, gamlingen.
Genom dessa oändliga landskap där så många miljoner unga män dog i skyttegravskriget som varade i drygt 4 år. Fick via reseledaren veta att det är detta som var västfronten som Erich Maria Remarque skrev om. Jag hörde detta uttryck många gånger då jag växte upp, ”på västfronten inget nytt”, men inte vetat vad boken handlar om. Nu har jag en både plats- och tidsrelation till boken. Tyvärr har jag slängt den, den stod i mitt barndomshem. Jag får sätta den på min ”to do list”.
Upp och in i Luxemburg för lunch. Ett litet minirike mitt i Europa med sitt eget konungahus. Plötsligt fick musiken på bussen som varit så fransk, svensk text. Sjungen av en Kristianstadstös så den var klar och tydlig i sitt budskap.
Min greve utav Luxemburg
Var finns han
Han som är manlig, stark och grann
Var finns han
Han som är ridderlig och sann
Var finns han
Var kan jag finna denne man
Vem är han
Min greve utav Luxemburg ….
Trevligt med ett gammalt inslag från melodifestivalen 1968. Det kanske inte finns så mycket musik som handlar om just detta pytteland.
Vi fick en lunchtimme med god mat och tillfälle att köpa lite delikatesser för dem som ville. Sedan vidare norrut. Vi hade en lång sträcka att köra.
Under färden i eftermiddags fick jag en del bilder från kära släkten som är i Rönäs. Bilder på plogkanter som jag aldrig hade klarat att forcera. Bilder på ispimplare i solskenet på Tängvattnet och bilder som visar snödjupet. Längtan finns, men den går att överbrygga.
Klockan 19.25 anlände vi till hotellet för sista övernattningen. Imorgon väntar Sverige.
Långfredag 15 april 2022
Så stiger vi upp i ottan för sista gången på lääääänge! Frukost med guten morgen-hälsning i restaurangen. Kaffet godkänt och brandt-skorpor leverwurst! Vi är i Tyskland! Med ca 80 mil hem till ”borta bra men hemma bäst”. Vi har sett och hört MYCKET av Europas historia. Tyvärr är det så att det mesta av historien är förknippat med evinnerliga krig men tack och lov även freder.
Versaille står för flera konferenser som mynnat ut i fredliga avtal, så det känns bra att jag börjar känna mig som barn i det huset. Världsutställningar som har avlöst varandra, och lämnat efter sig både järnatomen Atomium i Bryssel 1958, Eiffeltornet i Paris1889 och Alexanderbron 1900 har också satt sina spår och de är ju inte så krigiska. Dock är ett av Paris landmärken Triumfbågen ett minnesmärke över krig och modiga män. Lågan på den okände soldatens grav brann då vi gjorde vårt ärevarv runt Place Charles de Gaulle och traskade runt och korsade de tolv avenyer som strålar ut från denna magnifika plats. Den har brunnit sedan den invigdes 1920, då stoftet av en stupad soldat gravsattes där. Fast enligt vår guide råkade den slockna en gång då två överförfriskade danskar lättade blåsan där. Ja ja, mycket vi vikingar fått skulden för.
Sacré-Cœur är ett försoningsoffer till Gud då han äntligen lät krigen upphöra i Europa. Löftet gavs redan 1870-1871 och då kriget slutade och man byggde kyrkan blev den klar då första världskriget bröt ut. Så invigningen blev inte av förrän 1919 då kriget var slut i Europa.
Om ni undrar om detta är de mest bestående minnen från vår resa så nja, men alla minnen uppskattas vid vår ålder. Maten!! pågar och töser, maten. Lustigt nog kan man få kött och potatis och ett redigt glas vin utan krusiduller eller tjafs (läs grönsaker) fast vi har provat massor av franska både delikatesser och vanliga traditionella rätter. Och i bussen har vi njutit av musiken som reseledare, hans assistent och ibland även busschauffören valt.
Edith Piaf har verkligen gett mig en djupare känsla av att vi är i kärlekens huvudstad då ”La vie en rose” ljudit ur bussen, lite mjukt, ödmjukt. Damen som inte behöver någon musik bakom, hennes röst är som en egen orkester. Padam padam och ”Non, Je ne regrette rien” har nästan gett mig rysningar. Och det lilla jag vet om handlingen så håller jag med henne, vi ångrar oss inte heller som gav oss ut på denna resa. När hon sjöng: Arevoir milord, då blev vi så nostalgiska.
Mireille Mathieu har en skattkista med franska harmonier som ger en en känsla av äkthet då de spelas i Paris. Charles Aznavour har smekt våra öron med franska sånger. Lustigt de låter så sorgmodiga många franska sånger. Visserligen förstår jag inte språket, men då jag lyssnar till musiken försätter den mig i ett lugn och med en touch av kontemplativt tillstånd. Skön musik. Alltihop. Kanske det är dagen långfredag som hjälper till. Det är ju den dagen man inte ska skratta tjoa och tjimma. Helst ska vi vandra runt som dysterkvistar. Då kan man ju passa på att njuta av denna underbara sorgsna musik som dessa artister bjuder på.
Nu passerar vi floden Elbe som sägs vara ursprunget till det svenska namnet på våra ”älvar” och det franska ordet ”eau” som uttalas” ååå” vatten är ursprunget till våra åar. Mycket onödigt, vetande men kul. Lunchen, en sista chans på en tysk snitsel. Ja och den är riktigt god. Nu mot Schweden.
